Barnsligt Juholt! Och odemokratiskt!

Sitter och tittar på "partiledaredebatten". Mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna gapar det tomt. Där skulle Håkan Juholt och Lars Ohly stått. Men de ville inte stå bredvid Sverigedemokraterna. Så de sitter hemma och tittar istället.

Juholts prepubertala "vill-inte" strategi är bekymmersam. Genom att utebli menar socialdemokraterna att de har en rätt utöver andra partier. De är inte opposition, utan något annat. De är i alla fall inte i opposition tillsammans med Sverigedemokraterna.

Men stopp där - var det inte bara ett par månader sedan som socialdemokraterna tänkte sig att sänka regeringens jobbskatteavdrag tillsammans med Sverigedemokraterna? Då var det OK att inte bara stå tillsammans med SD utan utforma ett förslag tillsammans med dem för att kunna sänka regeringen!

Och var det inte så att en av socialdemokraternas tyngre politiker, Ylva Johansson, satt i ett utskottsrum och pratade med Sverigedemokraterna? Hon förnekade det, men...

Men i TV-studion kan de inte stå.

Juholts agerande är illa för demokratin. Det har gör är att förakta väljarna. Han tror inte att vi som tittar inser att oppositionen inte består av fyra olika partier.

Men frågan är vad det bakomliggande skälet är?

Johan Ingerö, ledarskribent på SVD, har i ett antal artiklar beskrivit den nationalistiska sväng som Labour i Storbritannien är inne i. En sväng som kanske påverkar fler av de europeiska socialdemokratiska partierna. Och frågan är vad som händer med svensk socialdemokrati.

I Malmö härskar Ilmar Reepalu, socialdemokratiskt kommunalråd i Malmö, en stad där judarna känt stor oro för sin situation och där Reepalu försämrad denna. I fredags föreslog han att det skulle finnas två olika medborgarskap. Ett för "riktiga" svenskar. Ett för nya svenskar som begått brott och som då skulle kunna bli av med sina medborgarskap och utvisas. De skulle därmed inte få bli "riktiga" svenskar. Han fick påhäng av socialdemokraternas rättspolitiske talesman, Morgan Johansson. Reepalu och Johansson drev därmed en politik som bara Sverigedemokraterna hittills drivit.

Men efter flera tunga socialdemokratiska hugg, drog Juholt ut och sade att Johansson och Reepalu hade fel.

Kanske är jag för konspiratorisk, men kan verkligen en rättspolitisk talesman för socialdemokraterna gå ut i en sådan fråga utan att ha kollat med partiledningen? Eller var det en testballong som en lagom tung, men också lagom långt bortavarande socialdemokrat, fick släppa. Sedan kände partiledningen av strömningarna innan man tog avstånd. Men hade inte protesterna blivit så stora, hade kanske avståndstagandet dröjt längre, blivit mildare eller uteblivit.

Är detta en del av en mer nationalistisk sväng som förbereds av Juholt & Co? En anglofiering av svensk socialdemokrati? En sväng åt det nationalistiska hållet? Och i ett sådant läge blir det extra känsligt att stå bredvid det parti vars åsikter en del av de ledande företrädare i vart fall delar?

Media: SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVT4 och SVT5, SVT1 och SVT2 och SVT3, DN1 och Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Bloggar: Kent Persson och Karin Forsling

(S)törsta skandalen?

Håkan Juholt klarar inte av att redovisa sin hyra rätt och får ut 160000:- för mycket. Han påstår att han inte har haft koll på reglerna. Det kan jag faktiskt tro på. Han verkar vara sådan. Det hjälper i och för sig inte. Det blir ett himla liv. All media springer benen av sig och avgångsdiskussionen har startat.

Lena Baastad "lånar" några tusen kuvert av Örebro kommun för att skicka partipropaganda. Inte en gång. Två gånger, eller fler beroende på hur man ser på de andra tillfällena. Kostnaderna för kommunen? Mer än Juholts skandal. Och det sker medvetet, totalt medvetet och med avsikt att föra alla bakom ljuset. Men det finns en skillnad: Det blir inget liv alls. Till slut gör NA en liten artikel av det, men den (o)beroende (s)tatstelevisionen och den lika (o)beroende (s)tatsradion tycker inte ens att det är en nyhet.

Både Juholts och Baastads skandaler är ett kännetecken på den kris som socialdemokraterna är i. Ett part utan ledning. Ett parti utan politik. Ett parti utan riktning. Ett part med framtiden bakom sig. Men ett parti som fortfarande definierar sig som ägare av såväl stat som kommun. För att ta Ulrika Sandbergs ord från förra kommunfullmäktige: "De fick slut på våra egna kuvert och tog då kommunens". Det är svårt att få ett tydligare exempel på att ta sig rätt.

Tänk själv: Ordföranden i idrottsklubben, som dessutom är kommunalanställd, ska göra ett utskick till medlemmarna. Men klubbens kuvert tar slut. Så han tar kommunens. Möjligt? Knappast...

eller

Företagarna är arga på socialdemokraternas näringslivspolitik och ska skicka ett brev till alla företag med kritik mot kommunens ledning. Ordföranden, som dessutom råkar vara nämndordförande, får slut på kuverten så han tar kommunens istället. Möjligt? Knappast...

Och om det skedde - skulle det kunna accepteras? Skulle kommunen sitta stilla och ta det lugnt? Eller skulle man begära en genomgripande undersökning och gå vidare mot polisanmälan? Inte bara sannolikt, utan helt säkert, skulle kommunen agera, de ansvariga anmälas och om det fanns tillräckliga skäl dömas.

Håkan Juholt och Lena Baastad är ledare i ett parti som inte är som alla andra. Det ska vi vara tacksamma för. Deras agerande är skadligt för alla politiker och för demokratin som sådan.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2 och NA

Blogg: Kent Persson och Gabrielle Peteri

Jobs-linjen

I hela mitt liv har jag jobbat med mac. Skälet till att jag en gång började är väl rätt oklart. Men sannolikt var det någon som sa att mac var enklare än pc. Och så blev det. Ända fram till idag har jag också klarat av att hantera de fel som ibland ändå uppkommer på mina macar, även om jag inte kan något om tekniken och är helt ointresserad.

Över tid har jag blivit tvungen att jobba med pc också. Örebro kommun är till exempel ett reservat där bara pc-ar tillåts. Eller nästan. Efter rätt hårda strider har det blivit möjligt att fortsätta att använda mac på de utbildningar där man behöver det. Men egentligen skulle man inte velat ha något annat än pc.

Just den monopolistiska ställningen för Microsoft var länge ett av de bärande skälen för att jobba med mac. Jag skulle i alla fall inte vara en bidragande faktor till att Microsoft fick värlsherravälde. Men utvecklingen har gått åt andra håll. Microsoft är inte lika dominerande idag. Och Apple är idag världens högst, eller näst högst, värderade företag.

Det är en fascinerande resa. Lika fascinerande som Steve Jobs. Jag tror att många av oss har rätt mycket att lära av honom, och de som är lika honom. Både positivt och negativt.

De tre positiva saker jag tar med mig från Jobs är:

Lev din dröm! Steve Jobs lär ha sagt att om man går för många dagar till jobbet och tycker det är trist, då är det dags för förändring. Tänk om man kunde vara och leva så konkret. Men han har rätt. Om man inte lever sin dröm kommer man inte att göra det bästa man kan. En del av oss kan sannolikt förändra jobbet vi har för att göra det mer drömlikt. Andra lever med arbeten som inte kan förändras och måste då hitta andra utmaningar. Men det är viktigt att hitta utmaningen, drömmen, i det arbete man genomför.

Jobba hårt! Är det någon som tror att Steve Jobs låg på divanen och slöade och kom på bra tankar som sedan bara genomfördes? Knappast. Bakom nästan alla framgångsrika företagsledare, men även kulturpersonligheter och idrottare, finns det människor som klarat av att göra mer än vi andra. De har jobbat mer, varit mer engagerade och lagt ner mer på sitt företag, sin idrott eller sin konstart än vi andra. Den gamla tesen att en framgångsrik idrottare till 10 % bygger på inspiration, och till 90 % på transpiration, har en bredare förståelse.

Våga vara annorlunda! Mac har alltid varit annorlunda. Och det var rätt många som inte trodde på iPhone. Apple har varit illa ute. Men Jobs och hans medarbetare har trott på sin grej. Från garaget till de hypade butikerna har Apple varit sitt koncept troget. Ibland i sån motvind att de flesta skulle givit upp. Just nu i en oanad medvind. Men Apple har under Steve Jobs visat på att man kan vinna framgång genom att tro på sina idéer, oavsett hur illa de beskrivs av den där stora, bäst vetande, allmänheten.

Och det finns en negativ sak med Jobs och hans företag:

Om du blir stor, måste du fortsätta att vara snäll och komma ihåg din historia.  Det finns oroande tendenser av att Apple håller på att bli lika introvert som Microsoft en gång var. Att man vill behärska allt och alla, ha kontroll på hela företaget, alla användare och utvecklare. Det är förståeligt ur ett traditionellt företagsperspektiv. Men för Apple, och för framtiden, är det en återvändsgata.

För mig som politiker finns det kopplingar till politik, och liberal politik, inom alla dessa områden.

Lev din dröm! Ge alla förutsättningar till att leva sina drömmar. Utbildningen är central, men Jobs visar också på att det måste finnas många vägar. Inte bara de traditionella programmen, utan möjligheter att skapa sin egen framtid.

Jobba hårt! Det finns de som ibland ger uttryck för att arbete är något nödvändigt ont. Men arbete kan lika gärna vara något nödvändigt gott. Om man kan leva sin dröm blir arbetet också ett skäl att leva. Det får aldrig bli det enda, men det glädjerika arbetet är något att sträva efter. Då kan du förändra världen, i det stora eller i det lilla.

Våga vara annorlunda! Eller snarare - våga vara dig själv! Den positiva individualismen var Apples signum. Och individualism är den liberala vägen. Det finns inga skäl för varför just du måste vara en kopia av någon annan. Du är ett original, oändligt värdefull, ovärdelig, precis lika originell med samma oändliga värde som alla andra miljarder människor på denna planet.

Och bär med dig din historia. Gör inte mot andra när du blir stor och stark, vad de stora och starka gjorde en gång mot dig. Tryck inte ner. Bygg upp! Lås inte in. Öppna! Stelna inte. Förändras!

Steve Jobs förändrade hela världen. Han tog datorn från att vara en teknikpryl till ett kommunikationsredskap för sociala nätverk. Och det - att knyta människor över hela världen närmare varandra - är en av de mest liberala utmaningar man kan tänka sig.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1, NA

Tranströmer!

Det är en fantastisk dag.

Idag var jag bonde. Höll på att snickra hemma på gården. Tog en sen lunch för att hinna lite mera klart, och lät radion gå på högvarv. Lunchekot. Trista nyheter om Jobs och Grekland. Och vädret. Men allt en väntan.

Klockan 13.00 kliver så den ständige sekreteraren ut och annonserar Tranströmer.

Det är så märkligt. Jag ropade faktiskt av glädje där i min ensamhet. Måste erkänna att ett par tårar fyllde ögonvrån. Så glädjerikt. Så otroligt glädjerikt.

Jag är ingen poesifanatiker. Men emellanåt så är det en lisa för själen att få läsa en Fröding, en Andersson, en Lenngren. Och alltid är det en hemkomst att stilla sjunka in i en av Tranströmers dikter.

Han ha följt mig sedan 1980-talet. Och det som avgjorde mig för honom var hans dikt "Romanska bågar". Som för så många andra. Men det räckte inte med det. Jag blev så fascinerad över hans sätt att använda språket. Hans sätt att närma sig både natur, människa och Gud. Hans stillhet och kraft.

Jag gissar att idag har tusentals bloggar skrivits om Tomas Tranströmer. Det är bra. I en värld där allt bara ska gå fortare och fortare, och där yta håller på att bli allt, är djupet och långsamheten i poesin en motkraft, något som behövs mer nu än kanske någonsin tidigare.

Jag gläds med Tomas Tranströmer idag. Det finns egentligen inget annat att tillägga. Jag gläds med Tomas Tranströmer idag!



Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)

Media: NA, DN, SVD, SR, SVT, TV4, Expressen, Aftonbladet

Folkpartiets förnyelse

Slölyssnar på P1 under morgonen som vanligt. Hör såväl kritiken mot den snabba handläggningsprocessen kring valet av (ny) partiledare, om kritiken mot Hägglund och om KDUs stöd för Mats Odell. Kristdemokraternas offentliga avslutande av sig själv som politisk kraft är både intressant och tragiskt.

Göran Hägglund är en bra partiledare. Men frågan är vilket parti han leder. Kommentator efter kommentator säger ungefär samma sak: Kristdemokraternas stora problem är inte Göran Hägglund, utan den politik de eventuellt har. Vilken roll spelar kristdemokraterna idag? Är de bara försvarare av ett vårdnadsbidrag som ingen annan vill ha? Eller finns det någon annan profil? Jag vet inte, och de flesta kristdemokrater vet sannolikt inte heller.

Jag gissar att de som nu vill ha Odell vill se en annan politisk framtoning. En mer värdekonservativ ideologi som skulle kunna fylla en funktion i svensk politik. Jag tror de har rätt, men ändå inte. Kristdemokraterna idag skulle lika gärna kunna vara ett nätverk inom moderaterna. Och de värdekonservativa strömningarna inom svensk politik platsar bättre inom ett förändrat KD än inom ett främlingsskeptiskt SD. Frågan är bara hur många procent som skulle kunna tänka sig att rösta värdekonservativt? Men något är väl ändå bättre än noll, som det andra alternativet är...

Folkpartiet håller också på med en remake. Men till skillnad från V, S, C, MP och KD, jobbar vi med politik istället för person.

I går släpptes nyheten om att vi vill förändra i Lagen om Anställningsskydd, LAS. Skälet är enkelt. Turordningsreglerna i LAS har blivit en mur som stänger ute främst unga från arbetsmarknaden. LAS försvårar dessutom integrationen och skapar ett vi och ett dom på svensk arbetsmarknad.

Alla vet detta. Alla pratar om hur illa det är med svensk ungdomsarbetslöshet. Men ingen gör något åt det. Speciellt tydligt är det när man ser socialdemokraternas nya budget. Deras största skattehöjning, 16 miljarder, lägger de på att försvåra för unga att få jobb. Det är helt fel väg att gå!

Folkpartiet jobbar istället med att söka relevanta lösningar på de problem som ständigt uppkommer när samhället förändras. Kanske var LAS helt rätt när världen på 1970-talet inte var globaliserad, när Sverige var en högkompetensnation med stora konkurrensfördelar. Men idag, 2011, är världen globaliserad, kompetens kan flytta på en sekund och Sverige har inte de konkurrensfördelar vi hade tidigare.

Då måste vi våga ändra på förlegade strukturer. LAS är en av flera sådana.

Beslutet om att kräva förändringar av LAS är en del av den förnyelse Folkpartiet nu genomgår. Förändringsarbetet handlar om att skapa en ny profilerad liberalism inom svensk politik. Liberalism kan inte bara vara att lyfta privatmoralistiska ok från människor. Liberalism måste handla om ekonomi, om arbetsmarknad, om integration, om socialpolitik, om miljöpolitik och så vidare.

Det finns ett utrymme för ett starkt liberalt parti i svensk politik. De liberala lösningarna står idag ofta i bjärt kontrast till den förhärskande makt-och-trygghetsideologin som definierat svenska maktbärande partier i decennier. Vårt uppdrag blir att lyfta Sverige in i framtiden, med de redskap som behövs för att värna välfärd, värna frihet och värna utveckling. Vi gör det med individen i centrum.

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4 och SVD5, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2,

Människan kommer att göra vad människan kan göra...

Det är Nobelpristid. Det ena priset efter det andra presenteras. Vi som inte är experter förstummas över forskare som hittar supernovor som kastar ljus över universums ofattbarhet, eller orimliga kristaller. Vi förstår inte. Men fascineras. Vetenskapen är fantastisk! Grunden för vår civilisation.

Samtidigt: Jag läser tre små notiser på tre olika sidor. Spännande! Skrämmande!

Är det nya sättet att använda stamceller för att bygga organ, ett gott medicinskt genombrott som kommer att skapa livskvalitet för fler?

Eller är det ytterligare ett steg på vägen mot den onda kloningen, när forskare bygger människor efter behov eller krav?

Det finns vissa som tror att man kan kontrollera forskningen. Att de etiska riktlinjer som sätts upp kommer att vara ett skydd mot oetisk forskning. Jag delar inte den synen. Det människan kan göra, kommer hon också att göra. Någonstans. Förr eller senare. Oavsett om det gäller material, växter, djur, eller - människor.

Vi kommer att få se mänskliga kloner, sannolikt inom min livstid. Och vi kommer att få se hur forskare bygger människor efter krav eller behov. Förhoppningsvis långt senare. Men det kommer att ske. Det finns inget som skulle kunna hindra utvecklingen. Skälet? Det finns inget gemensamt etiskt eller moraliskt raster som skulle kunna förhindra vare sig vetgirighet, eller bara girighet, eller egoism, eller vad det nu är som driver forskning och forskare.

Det finns de som hävdar att vetenskap och forskning är något som ersatt religionen som rättesnöre för människan. Jag delar inte heller den synen. Vetenskap och forskning kommer troligtvis aldrig att i sig innehålla relevanta synpunkter på ont eller gott, på mening eller sanning. Vetenskap och forskning innehåller i sig både vägar mot det vi karaktäriserar som ont, och det vi karaktäriserar som gott. Det är människorna som forskar, men framförallt de som befinner sig kring forskarna och upptäckterna, som väljer väg för hur forskningsresultaten ska användas.

Ett gift kan användas för att skydda grödor, eller döda människor.
Kärnteknik kan användas för att skapa energi, eller ödelägga allt.
Kloning kan användas för att läka sjukdomar, eller för att skapa kopior av liv.

För mig blir det en av de starkaste grunderna för behoven av något mer som håller ihop samhällskroppen. En bas för den diskussion om rätt och fel, ont och gott, sant och falskt, som måste finnas i en värld som inte bara vill se till de starkaste. En grund för den diskussion om de värden som inte kan mätas, vägas, beräknas.

Förr var denna bas och denna grund rätt självklar, även i Sverige. Religionen och kyrkans dogmer hade en normerande roll och skapade, trots allt, förutsättningar för både djupa och långsiktiga funderingar kring människans värde - funderingar som sedan kunde transformeras in i det övriga samhället.

Men säger då vän av ordning - kyrkan och religionen har väl snarare varit en bromskloss och en fiende mot de individer som hävdade andra ordningar än kyrkans? Det var väl oftast i motstånd mot kyrkan som vetenskapliga genombrott skedde!

Sannolikt är det så. Men det ändrar i princip ingenting. För det finns inget som säger att en diskussion om rätt eller fel, sant eller falskt, ont eller gott, momentant hamnar på en riktig position. Det kan lika gärna vara en totalt felaktig position som hämmar såväl vetenskap som människa. Men det intressanta är att diskussionen hela tiden fortsatt, förändrats, och förnyats.

Men om den diskussionen aldrig förs, om vetenskapen tillåts både verka och genomföra sina resultat i ett rum helt åtskilt från de värden som inte kan mätas, och om samhället inte tar sådana samtal om det omätbara på allvar, då kommer världen förr eller senare att bli en plats där människan kommer att göra vad människan kan göra.

Och det är inte säkert att det vare sig är rätt, gott eller sant.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, SVT1 och SVT2

Jobb mot - ja mot vaddå?

Så har då oppositionens budgetar presenterats. Eller - snart presenteras SDs förslag, men de lär ju få begränsat genomslag...

Det intressantaste i de förslag som nu presenterats är dels synen på jobb. Dels synen på omvärlden.

Skillnaden mellan Alliansen å ena sidan och främst S och V å den andra är minst lika tydlig som vid valet 2006. Jobblinjen står mot bidragslinjen. När Alliansen vill stötta och förenkla, vill skapa incitament för att öka arbetsutbud och skapa engagemang för vidareutbildning och utveckling, lägger S fokus på mer bidrag, lägre skatter för pensionärer men samtidigt höjda skatter, främst för dem som studerat vidare och blivit duktiga.

I ett läge när den internationella konjunkturen viker så är det illa. Även för pensionärerna som kanske tror att de är vinnare i S-budgeten. Den ekonomiska aktiviteten kommer att bli lägre, tillväxten kommer att bli sämre och därmed blir pensionsutvecklingen sämre. Det spelar sannolikt större roll än de 100 kr i månaden som kan bli följden om S fick bestämma skattepolitiken.

Men det som är mest bekymmersamt är de stora skillnaderna i synen på omvärlden och hur man omvärldsbevakar.

Fortfarande verkar S tro att Sverige kan leva i ett rum för sig själv, utan påverkan av världen utanför. Visst - om man lyssnar hör man de pliktskyldiga talen om den internationella konjunkturen, om valutor och instabilitet. Men det vare sig bottnar eller fäster.

Sverige måste hävda sig bättre i den internationella konkurrensen. Vi måste öka kvaliteten på allt vi gör, både inom privat och offentlig sektor, utan att höja kostnaderna. Vi måste kunna rekrytera och behålla arbetskraft med internationellt hög kompetens. Vi måste värna den svenska forskningen och utvecklingen.

Allt detta motarbetar S. Istället vill man satsa på fler utbildningsplatser på universiteten. Det är lika (o)begåvat som S i Örebro som i ett läge när elevunderlagen minskar vill satsa på fler gymnasieskolor... För det är det som nu sker. Under den kommande tioårsperioden kommer antalet möjliga studenter att minska kraftigt. Det kommer att leda till utslagningar av främst högskolor, eller att de blir små nischhögskolor lydande under större universitet. Att i det läget låtsas som om fler utbildningsplatser skulle vara någon form av lösning är bara en total brist på omvärldsbevakning!

Jag lyssnade på SR i morse och hörde Lars Stjernqvist, s-kommunalråd i Norrköping. Han var oroad att hans parti inte lärt sig av vare sig förlusten 2006 eller den 2010. Hans analys var att alldeles för många i S riksdagsgrupp tror att det varit personen det varit fel på, när det i själva verket är politiken. Hans analys stöds av bland annat Jan Nygren på DN-debatt i fredags.

Skillnaderna mellan Alliansregeringens ansvar och arbetslinje å den ena sidan och socialdemokraternas bidrags och återtågslinje å den andra, är enorm. Men en lika intressant fråga är hur stora skillnaderna är inom socialdemokratin, och vad dessa skillnader får till följd. Hur länge kan sådana som Stjernqvist och Nygren känna sig hemma inom en socialdemokrati som inte klarar av att se framåt? Och vad händer när den medelklass som trots allt tyckt att socialdemokraterna varit bäst på att förvalta, inser att partiets politik nu bara är ett återtåg till brukssamhället 1970?

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, SR1

Bloggar: Kent Persson

Men vad ska vi i Örebro med Grekland till?

"Låt dom gå i konkurs bara."
"Dom har ställt till det själva."
"Dom ska betala själva."
"En grek kan ju jobba utan att betala skatt, gå i pension vid 50 och kräva att vi i norra Europa ska betala."

Har man pratat Grekland, Euron och ekonomin de senaste månaderna har liknande tyckanden haglat rätt ofta. Och det är inte så svårt att förstå. För Greklands kris är Greklands kris. De fuskade sig in i Euro-samarbetet. De har inte velat ta itu med sina allvarliga strukturella problem, utan hela tiden skjutit problemen framför sig, eller skjutit över dem på andra. Men förr eller senare går det inte längre.

Står vi där nu?

I morse kunde vi höra att EU löst Finlands krav på säkerheter för att klara stödlånet, bara för att några timmar senare få veta att krisen i Greklands ekonomi är ännu värre och att finansminister Borg bedömer sannolikheten att Grekland ska klara sig som små. Eller i vart fall att "situationen är mycket allvarlig".

Så vad händer? Är det inte bara nu att göra det så många just säger. Att låta grekerna sköta det själva. Låt dem lämna euron och devalvera drachmen så de åter blir ett litet, billigt charterland?

Knappast.

Man kan tycka mycket om både EU och globaliseringen. Men den har i vart fall visat att vi människor hör ihop och att vi påverkar varandra. EU, med de många fel och brister som organisationen har, har trots allt skapat ett Europa i fred med lägre interna gränser och med en allt mer ökande känsla från allt fler att Europa är en del av mitt hem. Unga studerar i andra länder som aldrig förr. Vi reser allt mer kors och tvärs mellan länderna i både det gamla och det nya Europa. Allt fler pensionärer väljer att ta några år i solen kring Medelhavet. Och så vidare.

Och nästan hela Europa har en gemensam valuta.

Visst kan man ifrågasätta även den, utifrån tanken på optimala valutazoner eller politisk och demokratisk organisation. Men euron var ett politiskt projekt för att än mer stärka banden mellan de stater som förr bekrigade varandra. För att stärka band mellan människor och företag. För att stärka band mellan öst och väst och mellan syd och nord.

Nu visar det sig att de boliner man byggde på var alldeles för lösa. Då kan man anta positioner för att betrakta det som sker.

Antingen, som den nyss tillträdda centerledaren Lööf med benäget bistånd av socialdemokraten Juholt, ställa sig vid sidan om och nästan skadeglatt säga - skönt att vi inte är med.

Men vad hjälper det?

Eller så kan man, som folkpartiets ledare Jan Björklund, istället vilja ta en aktiv del i försöken att lösa utmaningarna i att hålla samman Europa och fortsätta att riva murar mellan människor, istället för att bygga upp dem. Riskabelt? Javisst. Opinionsvändare? Knappast? Framtidsinriktat? Absolut.

Greklands kris är vår, oavsett vad vi tycker. Om Grekland gör konkurs eller kastas ur eurosamarbetet kommer det att påverka många europeiska banker, som kommer att påverka svenska banker, som kommer att påverka staten. Om Grekland kursar, eller devalverar sig ur krisen, kommer det att påverka andra svaga euroländer, som Italien, där det behövs ännu större besparingar för att eventuellt lösa krisen. Men det kommer också att påverka den internationella och globala ekonomin och göra en återhämtning än svårare. Tillväxten kommer att minska, arbetslösheten kommer att stiga och resurserna för välfärd kommer att minska.

Därför måste vi kritisera Grekland för den slappa hanteringen av ekonomin. Vi ska kritisera dem för att de inte klarar av att ta in de skatter som behövs för de sociala trygghetssystemen. Vi ska kritisera dem för att de istället lägger över skulden på andra. Men vi måste själva också ta ett ansvar som sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Så, visst kan man sitta här i Örebro och tycka att grekerna nog får sköta det där själva. Men den som öppnar ögonen och tittar ut över världen ser, om man tittar extra noga, alla dessa trådar som binder samma land med land, företag med företag, bank med bank, människa med människa.

Det är det som ibland kallas omvärldsbevakning. Den är, eller borde i vart fall vara, grunden för all politik, lokalt, nationellt och internationellt.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen, SR1 och SR2, SVT1 och SVT2, Aftonbladet, TV4

Birro och den politiska sjukan

Jag följde häromveckan den spårning som SR gjorde av politikernas pensioner. Själv tycker jag att systemet är fel. Men SRs vinkling var som så ofta alldeles för grund och hade ett syfte redan innan den publicerades. SR ville peka ut politiker som de där annorlunda som alltid skapar sig en egen gräddfil. Och det lyckades de med.

Men det är inte så enkelt. SR och all övrig media pekade på att avgångna kommunalråd och riksdagsledamöter ska söka sig jobb som alla andra. Men de ställde aldrig frågan om det fanns några jobb att söka.

Det finns en misstro mot politiker i de flesta demokratiska system. Men frågan är om det är så utvecklat som i Sverige. För de allra flesta andra yrken är erfarenhet en tillgång. Men det verkar som om det knappast är en tillgång att ha varit kommunalråd, riksdagsledamot eller landstingsråd, annat än för ett litet fåtal. Det verkar mer vara tvärsom. Erfarenheten att vara politiker, att styra en kommun eller ett landsting, är en belastning.

I den lokala politiken kan man se hur det fungerar. Tyvärr är det mer regel än undantag att tidigare ledande politiker har svårt att få ett arbete på den lokala marknaden. Det blir egna företag, eller tillfälliga påhopp som gäller. Det är rätt märkligt. Efterfrågan på en person som klarar av att styra en organisation med så otydliga mål som den politiska ofta har, borde vara stor. Det ledarskapet sätts sannolikt på hårdare prov än många företagsledares. Och behovet av att ha goda kontakter med den offentliga sektorn borde betyda att betydligt fler avgående politiker omedelbart skulle sugas upp av både lokalt och nationellt näringsliv. Men så är alldeles för sällan fallet.

Istället är det som om en politisk erfarenhet är något negativt.

Det kan säkerligen Marcus Birro intyga idag. Hans rätt naiva offentliggörande av sina privata politiska ambitioner och sin politiska hemvist verkar nu ha fått till följd att han inte längre får vara programledare på TV4. Det räckte alltså med att han sa att han gärna skulle velat ha (mardröms)jobbet som KD-ledare för att han skulle diskvalificera sig själv. Det är väl inte så roligt.

Men det säger också en del om svensk mediakultur. Och här blir det än mer bekymmersamt.

För TV4 är det nog att en medarbetare säger att han vill bli partiledare för ett konservativt parti, men å andra sidan är det helt OK att rekrytera en grönvänster som Gustaf Fridolin när han just avgått som riksdagsledamot. Varför? Är det OK att vara grönvänster i media, men inte konservativ?

Jag delar inte Birros alla synpunkter, även om jag ibland tycker att han är en fantastisk krönikör. Men det är illa om det skulle räcka med en naiv intresseanmälan om ett orimligt partiledarskap för att man skulle vara körd som programledare.

Det finns en självbild inom svensk media att man är så otroligt neutral, och objektiv. Jag menar att det är en av de allra största myterna inom svensk politik idag. Svensk media skulle sannolikt tjäna på att journalisterna blev tydligare med sina politiska hemvister, för att tittare, läsare och lyssnare skulle förstå vilka filter som nyheterna filtrerats genom. Det skulle vara ett ärligare sätt att nå sina kunder på än det förment neutrala.

Om demokratin är det som grundlägger vårt samhälle, borde det väl vara en tillgång inom såväl näringsliv som media att ha engagerade före detta politiker som medarbetare? Men så är det tyvärr inte. Snarare tvärsom. Frågan är vad det har för inverkan på demokratin i ett längre skede. Vem vill bli heltidspolitiker, om det inte går att ta sig ur engagemanget på något annat sätt än genom en passiviserande pension?


Media:  DN, Expressen, Aftonbladet, SVT, TV4, SVD

Att lägga sig i eller inte

Svensk politik lider fortfarande av ett "postsocialdemokratiskt pampsyndrom". Ni vet - den där pampen som inte bara vet bäst vad alla vill utan också vad som är bäst för alla. Han, för bilden är maskulin även om det idag finns kvinnor som mycket väl fyller upp den, som petar och bestämmer i stort och smått, som tycker att han vet vilka skolor som är bäst för dina barn (och dessutom är inne och petar i pedagogiken), som tycker att han ska bestämma vem som ska driva det äldreboende dit du blir visad, som har full kunskap om framtiden och därför kan styra näringslivet bättre än företagarna, och så vidare.

Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.

Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.

Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.

Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.

Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.

Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.

Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.

Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.

Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.

Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.

Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.

Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,

Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.

Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.

Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"

Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4

Blogg: Kent Persson

Ingen miljö för (s) i Örebro.

Läser med intresse Lena Sommestads blogg om turerna kring socialdemokraternas misslyckade budgethantering. Firma Juholt och Waidelich blir allt mer lika den socialdemokrati som härskade på de platser där jag växte upp. Bruksorterna Sandviken och Garphyttan. Det är inte för inte som man hävdar att det är unga män från bruksorterna som är dagens och morgondagens förlorare. De som inte väljer högskola eller universitet. De som inte ser omvärlden. De som förlitar sig på att gårdagens lösningar ska leda in i framtiden.

Den interna budgetstrid som vi nu ändå får skymta i öppenhet kan i förstone tyckas vara en strid mellan förnyare och konservativa. Men det är sannolikt en alldeles för förenklad bild. Kanske står striden istället mellan två bakåtsträvande falanger. Dels bruksfalangen, där Juholt och Waidelich söker de mycket traditionella värdena som en gång skapade tanken om folkhemmet. Där betoningen av folkhemmet blir en alldeles för inskränkt nationalism. Det är en återgång till den gamla betongsocialismen.

Dels 68-falangen som istället är inriktad på en tid där det offentliga skulle kunna allt, men där det också fanns en internationell utblick. Det är sannolikt denna falang Sommestad tillhör. Där finns en djupare förståelse för miljön och vissa delar av globaliseringens fördelar. Men lösningen på samhällsproblemen ligger minst lika ofta här i en övertro på det offentliga.

Det verkar finnas samma konfliktytor inom den lokala socialdemokratin i Örebro. Betongsocialisterna som vill öka biltrafiken inne i staden, bygga offentliga monument och vägrar se att det finns en värld utanför Örebro. Och 68-orna som ser världen utanför, men som inte inser att den förändrats sen 1970-talet, och heller inte vill inse att omvärldens förändring ställer krav på förändring av den lokala politiken och de lokala lösningarna.

Nu ser det ut som betongsocialisterna vinner. Björn Sundin har, som ansvarigt kommunalråd för samhällsbyggnadsfrågor, redan påbörjat arbeten som kommer att sluka miljarder av kommunkassan. Det är gigantiska projekt som att gräva ner järnvägen och allt vad det innebär, till småprojekt som att öppna Storgatan för bilar. Det handlar om betong, betong och betong. Men det handlar också om brist på omvärldsanalys och långsiktighet.

Klimatfrågan vare sig står eller faller med bilar på Storgatan. Men signalen är tydlig. Örebro går från att vara en ledande klimatstad till en stad som prioriterar ner klimatfrågorna.

Och en nedgrävd järnväg kan någon säkert hävda att den är en miljöfråga. Men de miljarder det kommer att kosta är inte samhällsekonomiskt lönsamma. Det är bland annat därför en sådan satsning inte finns med på någon prioriteringslista från Trafikverket. De skulle kunna användas betydligt effektivare inom andra områden. Men har man den socialistiska synen på den starka politikern som kan och ska förändra samhällsbygget sätts människa och ekonomi lätt i bakgrunden. Minns arvet efter Harald Aronsson. En bostadsstiftelse i kris. En stad utan mänsklig själ. En kommun där ekonomin svajade. Nu riskerar vi samma vända igen.

På 1970-talet var Folkpartiet den kraftigaste kritikern av det lokala socialistiska folkhemsbygget. Det fanns en stridsvilja bland dåtidens liberaler som vi som är aktiva nu kan ta efter. Visst är situationen annorlunda nu, men kampen mellan de socialistiska drömmarna om de starka ledarna och de kollektiva idéerna å ena sidan och de liberala visionerna om starka individer som bygger sin egen framtid å den andra är i allra högsta grad aktuell också idag.

För oss i Folkpartiet i Örebro handlar dagens och morgondagens politik om kunskap och omvärld. Vi måste skapa en stad och en kommun där varje enskild individ får möjlighet till den kunskap och den bildning som behövs för att skapa sin egen framtid. Och vi måste vända oss ut mot omvärlden, lära av andra som gått före, ibland kanske till och med få lära ut där vi är bättre, bejaka globalisering och internationalism, bygga broar mellan människor både i vår närhet och runt om hela världen. Det är en politik som kommer att handla om de mjuka värden som skapar en växande, myllrande, levande, spännande stad för, av och med människan, idag och i morgon.

Media: NA1 och Radio Örebro, DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, SR, Expressen, Aftonbladet

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson

Politiskt ledarskap: Håll i!

Nu skakar den svenska tillväxten. Idag presenterar Svensk Näringsliv sina siffror för tillväxten 2012. De menar att Sverige nu befinner sig i ett läge där tillväxten närmar sig noll. Deras siffror är de mest pessimistiska hittills, med en beräknad tillväxttakt på 0,2% 2012 och 0,9% 2013. Arbetslösheten kommer inte att sjunka. Sannolikheten är större att den istället ökar.

Snart kommer SKLs (Sveriges Kommuner och Landsting) nästa prognos för skatteintäkterna de kommande tre åren. Den senaste, som kom den 18 augusti, hade en viss nedrevidering av siffrorna för 2012, men ingen nedrevidering för 2013 och 2014. Den kommande prognosen kommer att visa en betydligt sämre utveckling för kommunerna och landstingens inkomster. De flesta av oss som är politiskt och ekonomiskt engagerade var medvetna om denna utveckling. Sett i ett längre historiskt perspektiv har SKL nästan alltid en eftersläpning i sina prognoser. När det blir bättre, ligger SKL efter och bedömer att konjunkturerna får genomslag på sysselsättning och skattekraft senare. På samma sätt när konjunkturerna viker.

Det finns nu två frågor man borde ställa sig som lokal eller regional politiker. Den första är hur stor den revidering som nu kommer är och vilka snabba åtgärder man då måste igång med. Den andra är om detta är den sista nedrevideringen, eller om läget kommer att fortsätta att försämras.

Den bild jag har av utvecklingen är att den kommande revideringen kommer att bli rätt kraftig, men att den inte blir den sista. Kanske minskar ökningstakten av skatteunderlaget med ytterligare någon miljard 2012. Bedömningarna för 2013 och 2014 är betydligt svårare, men ska man lita på Svenskt Näringsliv så kommer det att handla om många miljarder. Sannolikt kommer dessutom ytterligare revideringar under hösten som tar bort ytterligare någon miljard från kommunsektorn.

Men det finns ytterligare ett par frågor som knackar också på den lokala politiska dörren. Hur går det för Grekland och övriga Sydeuropa? Och hur går det för USA?

Än vet vi inget av vad som händer med skuldkrisen i Grekland och de andra högt skuldsatta länderna med Italien i topp. En kollaps för Euro-samarbetet skulle innebära enorma problem för tillväxten och därmed också för svensk arbetsmarknad, för sysselsättningen och därmed för kommunernas intäkter. Och om USA går in i en recession stannar den ekonomi som fortfarande är världens motor.

I detta läge krävs politiskt ledarskap. Nationellt tar Alliansregeringen detta ledarskap på allvar. Höstbudgeten hade två budskap. Dels att vi håller igen. Vi ser till att Sveriges ekonomi är i balands. Dels att det finns utrymme att satsa om det blir ännu värre. Då har regeringen möjligheter att mer kortsiktigt öka köpkraften både hos enskilda medborgare och framförallt den offentliga sektorn genom riktade statsbidrag och skattesänkningar.

Men vad händer lokalt? Vad händer i Örebro län och i Örebro kommun?

Örebro Läns Landsting är i ett utsatt läge. Ekonomin är i kris, även om de styrande socialdemokraterna hävdar något annat. Allt talar för ett noll- eller minusresultat redan 2011. Samtidigt spelar de med enorma investeringar, investeringar som idag inte är finansierade. Denna mix kommer att skapa enorma besparingskrav. Tyvärr saknar landstinget ledning. De har en politisk styrning, men ingen politisk ledning. Socialdemokraterna är tillsammans med Vänsterpartiet totalt låsta i frågan om alternativa utförare. De saknar en politik för hur landstingets verksamheter skulle kunna effektiviseras genom förändrad politik och förändrad organisation. Allt ska se ut som idag, drivas som idag, och styras som i går. Pengar och budgetbalans är något som inte är en politisk kärnfråga för dem.

Och Örebro kommun följer efter. Den nuvarande styrningen hävdar fortfarande att de inte behöver förändra sin syn från i juni, då krisen ännu inte slagit till. De saknar insikt om behoven av att förändra inriktningen för de kommande åren. De satsar pengar som inte finns. De investerar enorma summor utan någon kontroll över vad det innebär för avskrivningar, finansnetto eller drift. Och de släpper på kontrollen över nämndernas ekonomi. Gymnasienämnden är det tydligaste exemplet.

Örebro kommun kommer att klara sin ekonomi för 2011. Men vad händer 2012 och åren framför? Tjänstemännen varnar, men hittills varnar de för döva öron. De styrande vill eller kan inte lyssna. De förstår inte ens de grundläggande ekonomiska parametrarna.

Nu behövs ett annat politiskt ledarskap. Ett ledarskap som lyssnar istället för ett som stänger dörrar. Ett ledarskap som låter många delta, istället för ett där en person bestämmer allt. Ett ledarskap som tar in omvärlden, analyserar och bedömer, istället för ett som tror att Örebro är världens centrum. Ett ledarskap som ser positivt på tillväxt, och ser såväl den privata som den civila sektorn som starka komplement och basen för den offentligt finansierade välfärden.

Vi i Folkpartiet kommer att hålla alla dörrar öppna för den breda dialog vi menar måste till. Och den måste till omedelbart. Världen väntar inte på vare sig Sverige eller Örebro. Den ekonomiska utvecklingen i världen tar inte hänsyn till vad politiker tycker sig vilja och ha råd med vare sig i Sverige eller Örebro. Nu krävs ett öppet, ärligt och lyssnande ledarskap från de styrande i Örebro. För örebroarnas skulle måste vi finna breda, skarpa och tydliga överenskommelser.

Media: DN1 och DN2.  SVD1 och SVD2. SR1 och SR2. DI

Vetenskapens irrgångar

I måndags träffade jag Ragnar. Han är 92 år och var med på ett Folkpartimöte. Mötet handlade om hur vi jobbat i partiet främst med omvalet 2011 men var också ett avstamp inför valet 2014. Ragnar berättade att han brukar skjutsa sin bror till sjukhuset då och då. Brorsan är 101...

Den som ser och pratar med Ragnar tror nog att man pratar med en pigg 70-åring som valt att inte åldras.

Den bilden, och flera liknande, bär jag med mig när jag funderar kring äldrepolitik och den utmaning vi står för idag, när allt fler blir allt äldre. Men jag bär också med mig andra bilder. Som den av kvinnan som drygt 70 år gammal har massor av sjukdomar som begränsar hennes liv och livsglädje, men där hon ändå kämpar varenda dag och på något sätt ändå hittar smulorna av glädje och låter dem lysa upp dagen.

Eller den av mannen, också drygt 70, som glömsk av alzheimer gjorde av med familjens sparade pengar innan någon hann inse hur illa det var.

Eller...

Det finns miljoner äldre människor. Varenda en är en individ. Varenda en har ett eget livsöde och en egen framtid. Varenda en är ett original, omöjligt att vare sig kopiera eller kollektivisera.

Det är i det perspektivet jag läser debattartikeln i gårdagens DN. Där tre forskare finner att så många som drygt hälften av de som är över 77 år inte klarar av den valfrihet vi politiker vill påtvinga dem. Så här avslutas artikeln:

Det är dock uppenbart att den marknadsekonomiska modell som fungerar för tandkräm och restauranger inte på samma sätt kan fungera för äldreomsorgen. Valfrihet skall finnas också för de allra äldsta och svagaste. Men vi är kritiska till den övertro som verkar finnas från politiskt håll att ökad valfrihet automatiskt skulle höja kvaliteten.

Det finns många problem med denna artikel.

Vilken människosyn har författarna? Hälften av alla 77-åringar klarar inte av att göra de val vi vill att de ska klara. Men hälften klarar det. Ska då den hälft som inte klarar det bli normen? Eller ska vi individualisera även kraven på valfrihet så att den som kan och vill välja, också får det, medan den som inte kan, inte heller ska behöva?

Det sannolika är att man med forskning skulle kunna komma till samma resultat även vad gäller andra åldersgrupper. Hur många 60-åringar klarar inte av de val som behöver göras? Hur många 25-åringar klarar inte av att förstå vad som står på en medicinförpackning, även om de kan stava sig igenom texten?

Hur många barnfamiljer är det som uppenbarligen inte förstår sitt eget bästa, som köper cola och pizza och förstör både föräldrarnas och barnens hälsa, när vetenskapen säger att vi borde äta morötter och viltkött?

Är det just att det är drygt hälften av de undersökta som inte klarar testen som är det avgörande för att omyndigförklara en miljon människor? Är det rätt gräns, rent vetenskapligt? Borde den kanske sättas högre, med mer valfrihet som följd? Eller kanske lägre, eftersom det är uppenbart att inte ens 20-, 30-, och 40-åringar alla gånger förstår vilka val de rent vetenskapligt borde göra?

Har någon rätt, vare sig om man är forskare eller politiker, att träda in som ställföreträdande livskonsult. En konsult som tar över din beslutanderätt och bestämmer vad som är bäst för dig i alla lägen, eftersom du uppenbart inte klarar av att göra de rationella och vetenskapligt korrekta valen?

OK - jag inser att jag sannolikt övertolkar artikelförfattarnas tanke med sin artikel. Men den är ett otroligt tydligt exempel på två saker, som båda har med politik att göra:

Den ena är den tydliga kollektiviseringen av åldrandet. Det ska finnas en generell politik för alla. I detta fall alla över 77 år, eftersom så många inte klarar av valfriheten. Detta är traditionell vänsterpolitik, företrädd in i det längsta av såväl socialdemokrater och socialister. För en liberal är det en orimlig hållning. Det spelar ingen roll om du är 27 eller 77. Du är individ i alla fall. Du ska tillåtas skapa din egen framtid i så stor utsträckning som möjligt, oavsett ålder. Och det offentligas uppdrag blir då inte att likrikta politiken utifrån den sårbarastes villkor, utan att finna system som stödjer och lyfter de sårbaraste, som hjälper med val som inte individen förmår göra, men som samtidigt ger de starkare frihet att fortsätta forma sina liv.

Den andra är synen på vetenskap. Vi lever i en samtid där forskning och vetenskap har blivit den nya religionen. Allt kan och allt ska förklaras vetenskapligt. Men det är inte sant, eller snarare - bilden behöver kompletteras.

Vetenskap utan en överton, eller en grund, av moral, etik och dogmer, kan lika gärna skapa klusterbomber, datavirus eller klonade människor, som ambulanser, facebook eller ett nytt penicillin. Vetenskapen i sig är vare sig ond eller god, eller kanske snarare både ond och god. Vetenskapliga upptäckter kan och kommer att användas i både sämre och bättre syften.

Jag är säker på att de tre forskarna hade ett ärligt menat gott uppsåt med sin artikel. De ville visa på vilka bekymmer en ökad valfrihet kan få för många äldre som inte klarar av att göra rationella val. Men deras artikel kan, och kommer, att användas också av dem som vill se ett annat samhälle. Ett samhälle där individens rätt trycks tillbaka och där kollektivets intressen flyttas fram på andra individers bekostnad.

För mig som liberal blir därför reaktionen stark och tydlig:

Vi måste fortsätta att arbeta för varje människas rätt att vara individ, med individuella fri-, rättig- och skyldigheter, ända fram till vår sista livsdag.
Och vi måste bli ännu bättre på att finna individuella lösningar för de människor som inte klarar av att ta det ansvar vi tycker är självklart. Valfrihetssamhället måste ha en gräddfil för de som är så sårbara att de inte klarar av att göra nödvändiga val i livet.

Media: DN, SVD1,

Ett parti som tar (s)ig rätt...

I går hade vi en diskussion i fullmäktige i Örebro om en fråga som aldrig borde kommit dit. Den borde avgjorts och städats av långt tidigare.

Bakgrunden är att socialdemokraterna vid upprepade tillfällen, vi känner till tre, använt sig av kommunala kuvert eller internposten, för att skicka valpropaganda till företagarna i Örebro, eller till skolledare och rektorer.

Vid varje fall som kommit till andra partiers kännedom har vi tagit upp frågan med socialdemokraternas gruppledare, Lena Baastad. Vid varje tillfälle har hon lovat att det inte ska ske igen och att de ska betala, eller har betalat, de kostnader och den skada som uppkommit för kommunen. Senast detta löfte gavs var i kommunfullmäktige i april, då Baastad lovade att de betalat allt.

Nu visar det sig att det inte finns någon grund för det löftet. Baastad har ingen koll på om de har betalt eller inte, de verkar inte ha några egna underlag för hur mycket de tagit från kommunen eller om just detta fakturerats. Det är illa. Men det är tyvärr inte hela den bekymmersamma verkligheten.

Socialdemokraterna verkar ha en uppfattning om att de "äger" kommunen och kommunens resurser. Oavsett om de är i majoritet eller opposition så är de kommunen. Vid vissa fall blir det övertydligt. Frågan om kuvert är en sådan liten, men tydlig, värdemätare.

Första gången vi krävde att socialdemokraterna skulle sluta att ta kommunens kuvert för att använda dem för sin valpropaganda, blev svaret dels att de skulle sluta göra det, dels att de krävde egna kuvert som stämplades "oppositionskansliet". Men det är en omöjlighet.

Kommunen är en helhet. Det innebär en del saker. Majoriteten styr. De styr tjänstemännen och organisationen. De uttalar sig för kommunen och de har ansvaret för kommunen. Oppositionens roll är att utifrån sina partiståndpunkter komma med alternativa förslag, kritisera och utkräva ansvar.

Men kommunen kan aldrig i förhållande till tredje man, en örebroare, ett företag, en organisation, en myndighet, vara delad. När ett beslut är fattat är det majoriteten som fattade beslutet som för kommunens talan. Det kan aldrig vara så att majoriteten ena dagen skickar ett brev från kommunen och säger: "Nej - du får inte bygglov här." och oppositionen nästa dag skickar ett brev från samma kommun där de säger: "Vi vill att du ska få bygga här." För den som får breven blir det obegripligt.

Men det är just detta socialdemokraterna gjort. Till företagare i Örebro har de skickat propaganda där de säger att det kommunen gör är fel och att de har en annan (och bättre) politik. Det går fortfarande att hitta brevet på deras hemsida här om du söker på "företagarbrev Örebro". Och det är den rätten de menar sig ha. Det räcker med att läsa Björn Sundins blogg så går budskapet fram. Socialdemokraterna kräver rättigheter som ingen annan någonsin haft. Och han förringar de fel som de begått, det sannolikt brottsliga förfarandet som han och Lena Baastad bär ansvaret för. Det är inte bara illa. Det är så allvarligt att såväl Baastad som Sundin borde fundera över sin politiska framtid. Vi har nu ett lokalt parti som leds av personer som medvetet eller omedvetet för alla örebroare bakom ljuset, ledare som förringar sina egna fel och istället smutskastar motståndaren, ledare som inte verkar vilja ta till sig och rätta sina fel... I vilket annat sammanhang skulle detta accepteras? I vilket annat land skulle en sådan blogg som Sundins få stå opåtalad av en fri media med uppdrag att granska makthavare?

Örebro kommun har en tydlig policy om hur vi ska förfara med anställda som vi tror begått ett brott. Det handlar om polisanmälan. Därför måste kommunstyrelsen nu fatta beslut om att samma regler ska gälla alla. Vid nästa kommunstyrelsesammanträde kommer därför jag att begära att så sker. Först då kan vi få reda på om Lena Baastad och Björn Sundins agerande varit brottsligt, eller om de bara agerat omoraliskt och olämpligt.

Media: NA, ledarbloggen

2 vägar

Folkpartiet och Jan Björklund går ut med kravet på en annan lönesättning i Sverige. Ingångslönerna ska sänkas för att fler unga ska få jobb. Lönespridningen ska ökas.

Socialdemokraterna pratar mycket om ungdomsarbetslöshet. Men de har en helt annan väg att lösa den. Fler platser på universitet och högskolor. Fler offentligt finansierade jobblösningar.

Det är en rätt intressant dualism. Varför talar inte Folkpartiet mer om fler platser på universiteten, partiet har ju ändå ansvaret för dem? Skälet är ganska enkelt. Det är bara att gå till SCB. 1990 föddes 124000 barn i Sverige. Tio år senare var det 25 % färre. Idag ser vi en gymnasieskola som lider under minskande ungdomskullar. Istället för utbyggnad handlar det om nedläggningar och anpassningar till verkligheten.

Just nu är många av 1990-barnen på väg genom universitetet. Om några få år har de passerat. Då kommer svenska universitet och högskolor att vara i samma situation som gymnasierna är nu. Frågan kommer inte att vara hur många nya platser som ska till, utan hur vissa högskolor ska överleva. I det perspektivet är huvudförslaget i socialdemokraternas "jobbpolitik" för unga obsolet.

Kvar står större lönespridning mot offentligt finansierade jobb. Socialdemokraterna pratar gärna om "jobbgarantier" från första dagen för de arbetslösa unga. Men det är svårt att veta vad dessa "jobbgarantier" egentligen innehåller. Och det finns många fler frågetecken. Förutom finansieringsfrågan och innehållsfrågan är den huvudsakliga frågan om en jobbgaranti är en riktig väg att gå.

De allra flesta arbetslösa ungdomarna är det under korta tider. Den arbetslöshetsstatistik som redovisas innehåller unga på väg mellan utbildningar, på väg från utbildning till arbete eller på väg mellan arbeten. För de allra flesta är arbetslösheten kortvarig. Det finns risker att en jobbgaranti från första dagen skulle bli kontraproduktiv. Istället för att bli en väg in i arbete, blir det en identifikationsväg in i arbetslöshets- och offentliga bidragsträsket.

Det finns en annan väg att gå för att minska arbetslösheten för unga. Det är den Folkpartiet och Jan Björklund pekar på. Lägre ingångslöner. Större lönespridning. Det fungerar i flera andra länder. Det kommer att fungera i Sverige.

Men här säger socialdemokraterna nej. Deras koppling till facket får dem att inte ens kunna diskutera den lösning som alla borde söka. Det visar än en gång på behovet av såväl en fri fackföreningsrörelse som en fri socialdemokrati.

Jan Björklunds utspel är viktigt. Opinionsbildning från ledande politiker spelar en stor roll för hur utvecklingen ska gå. Men det krävs mer.

Under min tid som kommunstyrelseordförande i Örebro arbetade jag intensivt med att skapa en ökad lönespridning inom kommunen. Skälet var enkelt. Örebro hade en mycket sammantryckt lönestruktur. Det lönade sig dåligt att bli bättre i sitt jobb, erfarenhet premierades inte och ingångslönerna kunde i vissa fall behöva bli så höga att nyutbildade riskerade att få högre löner än de med erfarenhet. Det politiska budskapet var tydligt: Öka lönespridningen. Men genomslaget var uselt. Det första åren minskade faktiskt lönespridningen, tvärt emot de politiska kraven. Varför?

Ett av huvudskälen var att lönesättande chefer inte orkade med att genomföra de strukturell förändringar som en ökad lönespridning krävde. Det är enklare som chef att ge alla ungefär lika mycket, än att göra individuella bedömningar. Det är enklare som chef om alla har ungefär samma lön, då behöver man ju inte förklara varför någon har mer eller mindre lön än någon annan.

En ökad lönespridning, med lägre ingångslöner för unga, är en väg som måste prövas för att få ner ungdomsarbetslösheten och minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Då krävs en kraftig politisk opinionsbildning och en fackföreningsrörelse som ser till de ungas möjligheter men också en kraftfull satsning på chefer som kan, vågar och vill vara chefer med allt vad det innebär (i vart fall inom offentlig sektor).

Medai: SVD, DN, NA

Vem vågar bli gammal?

Nu har SCB räknat på hur åldersstrukturen kommer att se ut för varje kommun de kommande åren. Det är ingen munter läsning för rätt många kommuner. I Örebro län kommer till exempel den lilla kommunen Lekeberg att få 51 % fler 80 åringar eller äldre om 14 år, och dubbelt så många tio år därefter. Det är det tydligaste exemplet i Örebro län på den positiva utvecklingen vi är inne i - allt fler blir allt äldre.

Den andra sidan av denna utveckling är mer utmanande. Vi vet till exempel ännu inte om fler också kommer att vara friskare längre och dö pigga och glada, eller om många kommer att ha långa sjukdomsperioder och klara livet tack vare stora insatser av vård och omsorg. Vi vet inte heller hur den offentliga sektorn ska klara utmaningarna. Det kommer att kräva enorma förändringar av såväl finansieringen av välfärdstjänsterna som utförandet av dem.

Jag har i många bloggar tidigare skrivit om detta. Men alldeles för få, främst politiker, vågar ta problemet ad notam, i vart fall offentligt. I slutna rum är det enklare att tala om alternativen: Enorma krav på höjda skatter som leder till en dålig ekonomisk utveckling som leder till minskade skatteintäkter som leder till ännu större krav på höjda skatter som leder till...

Eller så pratar man allmänt och generaliserande om behovet av alternativa finansieringslösningar, utan att berätta vad det handlar om.

Det borde vi annars göra. I dagens DN finns ytterligare en artikel på det temat. Det är lite mer pang på rödbetan, men ändå inte, och signifikativt är det inte en politiker som skrivit artikeln. Vad det handlar om är att den offentliga sektorn de kommande åren måste tydliggöra vad man har råd med. Då ges också vi alla en möjlighet att planera vår ålderdom, oavsett om vi är 30, 50, 70 eller 90 (och räknar med att leva till 110).

För vad kommer det att krävas? Privata försäkringslösningar? - inte bara sannolikt! Jobba längre upp i åren? - absolut! Ökad egenfinansiering, d.v.s. du får betala för tjänster som kommunen utför? - mer än sannolikt! Och så vidare.

Det räcker med att läsa ovanstående tre funderingar för att inse att det är svårt för politiker att ta detta till sig. För vem vill gå till val på följande slogans:

Rösta på socialdemokraterna. Vi lovar att kommunen kommer att ge dig mindre välfärd i morgon!
eller
Rösta på de nya Moderaterna. För oss är privata försäkringar den bästa vägen mot en trygg ålderdom!
eller
Rösta på Folkpartiet. Kommunal skatt är inte nog. Nu får du betala för extra service!

Nja - det är kanske inte sannolikt.

Men det viktigaste i dagsläget är att det finns plats för en öppen diskussion om utmaningarna. För det finns lösningar. För många av oss är inte folkpensionsdagen ett bäst före datum, utan vi vill fortsätta jobba så länge kropp och hjärna ställer upp. För många av oss är den civila sektorn en minst lika viktig bas för välfärden som den offentliga sektorn. Med en ökad tillväxt kommer det att skapas nya resurser, och med en snabb teknisk utveckling finns enorma möjligheter till vård och omsorg på hemmaplan. Och så vidare.

Jag tror att det är en liberal huvudfråga att på ett lösningsinriktat sätt lyfta upp utmaningarna, problemen och möjligheterna med en åldrande befolkning. Ibland innebär det tuffa besked. Men det liberala samhället, med tilltron till varje människas möjligheter från den första livsdagen till den sista, bär inom sig lösningarna på även de svåraste av problem.

Media: DN, SVD, NA, Radio Örebro, Tvärsnytt, Expressen,

Kommunen ska inte driva konferensanläggningar!

Under förra mandatperioden höll vi på att dra upp linjerna för hur den kommunala konferensanläggningen Kilsbergen Konferens och Lodge, eller i folkmun Ånnabodaanläggningen, skulle kunna säljas. Det fanns två enkla skäl för detta arbete:

För det första: Kommuner ska inte hålla på med konferensanläggningar eller annat som den privata marknaden gör bättre. Vi ska jobba med vård, skola och omsorg, typ. Annars blir det lätt illojal konkurrens. Och säga vad man säga vill - men visst är Ånnaboda ett fall av illojal konkurrens. Om någon privat ägt och drivit den hade den varit kursad för länge sedan...

För det andra: Ånnabodaanläggningen går inte ihop. De flesta år har bolaget som driver anläggningen haft minusresultat. Det finns flera skäl till detta. Ett är att anläggningen inte är sammansatt som den borde. Det finns för få hotellrum och för stor restaurang. Eller för många små konferensrum, inget stort konferensrum och för få hotellrum. Eller en för stor restaurangdel, men då kommer anläggningen å andra sidan inte längre kunna erbjuda en konferensservice.

Det självklara för oss i Folkpartiet är därför att vi som kommun inte ska äga vare sig hela eller delar av en sådan anläggning. Vi kan och ska äga den mark som behövs för det rörliga friluftslivet och som inte kan säkras för det på annat sätt. Men det är helt meningslöst, och rent av fel, att äga och driva konferensanläggningar.

Under lång tid fanns en bred enighet kring detta över blockgränsen. Men inför valet 2010 började de populistiska socialdemokraterna att skruva på sig. Det gick ju att göra politik av detta. En försäljning skulle, enligt deras valpropaganda, riskera såväl de badandes plaskande som de längdskidåkandes glid. Så är ju inte fallet. Men det går att göra valbudskap på. Och om sossarna är bra på något, så är det väl att göra propaganda av vind.

Tyvärr hann vi inte igenom med förslaget. Och redan efter valet 2010 började det blåsa andra vindar. Det gällde Storstenshöjden, där sossarna misshandlar ett litet privat företag och några företagare för sina principer om att kommunen ska äga allt. Och det gällde Ånnaboda, där försäljningsprocessen stannade av helt.

Nu går Björn Sundin (märkligt att det är han. Det borde väl vara Lena Baastad som är högst ansvarig för bolagsfrågorna, eller Lennart Bondeson som ansvarar för näringslivsfrågorna som tog frågan. Men det blir allt tydligare att det är Sundin som styr i Örebro, oavsett vem och vilket parti som har det formella ansvaret!) ut och säger att han vill göra en Gustavsvikare med Ånnaboda. Det betyder att kommunen ska äga en stor del av konferensanläggningen, men att man tar in privata finansiärer som ska dela risken.

Det är illa. Av två skäl:

För det första de rent principiella. Kommunen ska inte hålla på med konferensanläggningar. Sundin är tillbaka i det kommunsocialistiska 1970-talet då en kommun inte bara kunde, utan skulle göra allt. De spåren förskräcker. I kommun efter kommun har dessa satsningar bara slutat i att skattebetalarna fått stå för den dyra notan.

För det andra de ekonomiska. Om Ånnaboda ska kunna komma på fötter behövs mångmiljoninvesteringar i främst nya hotellrum. Men hela anläggningen behöver en ansiktslyftning. Det kommer att kosta tiotals miljoner kronor. Vem ska betala? Om kommunen står kvar som hälftenägare innebär det att skattebetalarna ska riska tiotals miljoner på mycket osäkra grunder. Och jag som skattebetalare skulle i vart fall fråga mig: Varför då? Varför ska kommunen äga hotell och restauranger, konferensrum och pubar? Bara en socialist kan nog först skälen.

Björn Sundin och hans socialdemokratiska följeslagare fortsätter det sorgliga resa som socialdemokraterna alltid beträtt i Örebro. De gör av med andras pengar i en sällan sinande ström. Det spelar ingen roll om konjunkturerna går upp eller ner, om pengarna finns eller saknas. I deras värld finns alltid pengar att använda.

Problemet är bara att någon ska betala. Antingen blir det skattebetalarna genom höjda skatter. Mer sannolikt blir det barn och äldre, när besparingskraven nu börjar dyka upp i de nämnder som har hand om de mjuka värdena.

För oss i Folkpartiet gäller det att vi politiker gör det vi är valda för. Och vi folkpartister är valda för att göra skolan bättre, äldreomsorgen tryggare, gatorna säkrare och miljön renare. Vi är inte valda för att driva hotell eller restauranger. Det borde inte någon kommunpolitiker vara.

Media: Radio Örebro

Början på slutet, eller slutet på början?

Idag föll den svenska börsen med 4,7 %. Hittills i år har börsen gått ner 26,1 %. Det är ingen rolig läsning, vare sig för den som funderar på vad som händer med privatekonomin idag eller när pensionen ska betalas ut, eller för den som funderar på samhällsutveckling eller offentlig ekonomi.

Om det fortsätter som det gjort hittills i år kommer Örebro kommun att behöva visa ett negativt resultat på sin finansförvaltning avseende aktierna. Det kommer att bli några tiotals miljoner. I sig är det ett lika litet problem som när aktierna går upp - så länge man inte säljer finns vare sig vinster eller förluster. Men det är ett av dessa långsiktiga problem som är så svåra att hantera politiskt. Anders Borg må vara superförsiktig och överbeskyddande av den långsiktigt stabila statsbudgeten, men hans försiktighet och långsiktiga tänkande är ändå välgörande. I Örebro är det precis tvärsom. Här fattar ingen i den styrande majoriteten vad överskottsmål är bra för, eller hur man ska möta en annalkande ekonomisk kris. Det är bara att tuta och köra...

Men det som händer i västvärlden idag är bland det mest skrämmande jag varit med om under min tid som samhällsengagerad politiker. Varför? Därför att under den ekonomiska turbulensen går flera andra utvecklingslinjer som både spretar och konvergerar. Men alla har de det gemensamt att de kan komma att påverka den globala utvecklingen, och därmed den lokala där jag befinner mig i min vardag. Låt mig peka på några:

Allt fler indikatorer pekar på att USA befinner sig i en utveckling som kan leda till recession. Vad innebär det? Det kommer inte bara att påverka USA utan hela världsekonomin. USA är fortfarande navet för den globala konsumtionen. Om USA inte bara hackar sig framåt, utan stannar eller backar, kommer konsekvenserna för hela världen att bli kännbara. Till och med Kina och andra tillväxtekonomier kommer att få fundera över hur man ska hantera en värld med förändrade import och exportströmmar.

De sydeuropeiska ekonomierna är i gungning. Nedgraderingen av Italien i går var bara ytterligare ett exempel på allvaret i situationen. Det hade räckt med den katastrofala ekonomin i Grekland, men om Italien på allvar börjar glida utför, riskeras dels hela den europeiska monetära unionen, dels kommer EU att bli måltavla för splittrare. Hur det kommer att påverka det Europa som de senaste 50-åren upplevt en fredsperiod som tidigare knappt funnits, vet ingen. Hur starka är de splittrande krafterna? Och vilka krafter finns som håller emot?

Det vi ser är att nästan hela den gamla I-världen befinner sig i en ekonomisk utförsbacke. Det finns många skäl för detta. Ett av de viktigaste är att man har inte kunnat anpassa sig till den globalisering man själv dragit igång och fram tills nu också profiterat på. När tillväxten, utvecklingen, entreprenörismen och allt annat som förr kännetecknade den växande I-världen istället flyttat till de gamla U-länderna blir vår position ifrågasatt. Och frågan är vad som då händer?

Hur kommer det att gå med den demokrati som uppstod i och utvecklades av Europa och USA? Visar den nuvarande utvecklingen, som Kinas ledare verkar mena, att det demokratiska systemet är för svagt? Och hur hanterar vi ett Kina som blir allt starkare och kräver allt mer? Hur kommer deras sätt att styra att påverka världen?

Vilken filosofi kommer att styra värderingarna i den värld som kommer? Oavsett om man är religiös eller inte borde de flesta kunna erkänna att de värderingsgrunder som styrt västvärlden kommer från de judisk-kristna dogmerna. Dessa dogmer har under århundradena anpassats till en allt mer sekulariserad värld, men den filosofiska basen finns ändå där. Och basen har funnits i de gamla I-länderna. Men vad händer nu? Vilka nya filosofiska system tar över? Och vad innebär det för människovärde? För individen kontra kollektivet? För demokrati och öppenhet?

Och om USA inte klarar av sina ekonomiska åtaganden och inte heller blir den självklara globala maktspelaren, vilken spelplan kommer vi då att se, vilket jämviktsläge kommer att uppstå, och hur blir det på vägen dit? USAs tid som världsledare har haft sina stora och små brister. Men det har alltid känts tryggt att en stabil demokrati varit den som lett världen. Men vad händer nu? Hur spelar Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Turkiet och så vidare ut sina kort? Blir det en tid av instabilitet, och hur lång blir den i så fall? Och hur kommer det att vara att leva i en värld där det är Kinas militär som bestämmer dagordningen?

Jag skulle kunna skriva en gräsligt lång blogg om detta. Men dessa nedslag får räcka. Det finns alldeles för många oroande utvecklingsvägar som kan bli följden av den ekonomiska turbulens vi idag befinner oss i.

Varje civilisation har sin början och sitt slut. Det gällde romarriket. Det kommer att gälla pax americana. Frågan är om det vi nu ser är början på slutet, eller (förhoppningsvis) bara slutet på början?

Media: DN 1, DN 2, DN 3, DI, SVD 1, SVD 2

Valfrihet

Allt mer talar för att valet 2014 i Sverige i allmänhet och i Örebro i synnerhet kommer att bli ett val mellan en liberal utveckling av Sverige, på frihetens och valfrihetens grund och en socialdemokrati på väg att rutscha in i den gamla kommunsocialistiska traditionen där vare sig frihet eller valfrihet betonas speciellt.

I Örebro har vi länge fått dras med en socialdemokrati som varit betydligt mindre för frihet och valfrihet än sitt moderparti. Men istället för att de lokala socialdemokraterna moderniseras, så verkar moderpartiet örebroiseras. Det är en vänstersväng av sällan skådat slag som inletts.

I Örebro blir det tydligt både i det lilla och i det stora. Som i tisdags då förmyndarpartiet socialdemokraterna drev igenom att alla anställda med tvång skulle förbjudas röka under arbetstid. Det handlar såväl om de som går ute i skogen hela dagen och röjer träd, som de som vårdar barn eller äldre. Det är strängt förbjudet. Vad nästa steg kommer att innebära är oklart. Är det lukten som är problemet?  Blir då nästa steg illaluktande parfym? Eller snus? Ska vi ha hygieniska kontroller för att skapa en nivå för acceptabel svettlukt?

Eller är det att rökarna använder arbetstid att röka? Vilka övriga kontroller vill socialdemokraterna och deras stödpartier införa? Hur långa och många kaffepauser får man ta? Är det acceptabelt att stå på Rådhustrappan en stund och njuta av solen? Hur lång är socialistiskt acceptabelt för en enskild stund på det lilla rummet med hjärta på?

Eller är det hälsan? Kommer kommunen då också att förbjuda kakor och andra sötsaker? Kommer man att gå igenom vilka produkter som säljs på kommunens caféer eller som tas med av anställda till kaffet i fikarummet så de inte innehåller transfetter, spår av nötter eller annat skadligt? Är det acceptabelt att bjuda på en punschpralin, denna alkoholhaltiga godsak?

Jag har aldrig rökt, aldrig tagit ett bloss, men ändå ställer jag mig frågan vart kommunen är på väg.

Och det handlar om de stora frågorna. Den nuvarande kommunledningen öser ut pengar till allt och alla. Kommunen ska göra mer av allt. Starta bolag. Driva föreningscentra. Konkurrera bort friskolor.

Det är nog så att en av de politiska topparna i partiet, Peter Dahlgren, sätter fingret på spiken när han på sin twitter idag skriver: Trött på SKLs Dagens Samhälle: Mer konkurrens. Mer privatiseringar. Mer avregleringar. Sluta skicka - det ger mig ingenting. Klarare kan väl vänstersvängen knappast bli. Mindre frihet. Mindre valfrihet. Mindre framtid.

Till skillnad från socialdemokraterna går Folkpartiet motsatt väg. För oss handlar det om att göra människor myndiga, självständiga, möjlighetsmänniskor. Det handlar om att skapa egenmakt, egenförmåga och egenvilja. Det handlar om att skapa ett samhälle som stöttar men inte tar över. Det handlar om att ge varje människa frihet att forma sitt eget liv. Det handlar också om att minska den politiska makten över vanligt folks vardag.