Tysslingen

Äntligen ska Tysslingen bli naturreservat. Bara några delar, men i alla fall en bra början. Det är på tiden.

När jag i slutet av 1980-talet skrev Stiftelsen Tysslingens stadgar hoppades jag att det ganska snart skulle leda till att sjön blev naturreservat. Ända sedan jag flyttade till Garphyttan 1970 var Tysslingen en del av mitt liv. Jag har vadat i de flesta vassar, gått i Hättinge hage medan det ännu var en hage och klättrat i träd och i branter för att se bättre.

Sångsvanarna har bara varit en parantes i min relation med Tysslingen. Jag har aldrig gillat det publika när det gäller naturupplevelser. För mig har det istället handlat om att söka ensamheten och skönheten i det lilla. På det sättet är fågelskådning fantastiskt. Samtidigt som man har lugnet och ensamheten, finns det alltid möjlighet till en extra spännande obs. För mig är det mer dubbelbeckasinerna i maj, kärrsångarna i juni, svarttärnorna på tillfälligt besök i juli eller ormvråksskruvarna i september som är Tysslingen. Eller varför inte varfågeln i december?

Mitt Tysslingeintresse fick sig en rätt allvarlig knäck när flygplatsen etablerades. Lugnet är inte lika stort när bullerzonen ligger rätt över sjön och lyftande oktobergäss blandas upp med ett landande plans siluett.

Men det intressanta är att fåglarna inte bryr sig lika mycket. Tysslingen ligger perfekt för många flyttande fåglar. Kilsbergskanten och sjösystemen skapar ett unikt flygledningssystem för hundratusentals fåglar. Därför är reservatsbildningen en nödvändighet.

Jag hoppas att hela sjön snart är reservat, liksom en del av markerna invid. Det behöver fåglarna, alla människor i och invid sjön, besökare, turister och inte minst våra barnbarn. Erik Rosenberg skulle vara nöjd.