Det handlar om mer än Kaplan och hälsningar.

Efter ett par månader utan blogginlägg är det dags igen. Skälet till pausen kan stavas Frisinnad Tidskrift, den tidning jag den 1/3 tog över redaktörskapet för. Det är inte något heltidsuppdrag, mer av ett ideellt arbete med ersättning för utlägg, men det har tagit tid att komma igång. Och det kommer att ta tid även inför de kommande numren. Jag ska försöka göra om och förnya den tidning som är en av Sveriges äldsta politiska tidskrifter. 86 år ung. Hemsidan - är en självklar förbättringsdel... Och vill du prenumerera - hör av dig!

Den senaste veckans händelser kräver kanske en kommentar ändå. De flesta politiska tyckare har redan varit ute och tyckt - alltifrån den alldeles för naive Lars Ströman i NA, som inte bara verkar naiv, utan enligt mitt tycke för det mesta relativiserar islams problem i ett demokratiskt samhälle - till Per T Ohlsson i Sydvenskan som har en annan ingångpunkt. Ändå är de inte varandras extremer. Det finns ett betydligt bredare spektrum.

Min ingång blir därför inte denna. Den kommer istället att handla om det som jag har mer insikt i; partiernas identitetspolitiska vandring och det påstådda behovet av att hitta representanter från olika grupperingar. Och det landar i varför jag tror att just MP blir utsatt för det som de nu genomlider.

Jag har varit aktiv i poltiken i snart 30 år. Och mycket har förändrats från slutet av 1980-talet. Det handlar inte bara om de allt svagare partierna, de medlemsfattiga organisationer som nu kämpar för sin överlevnad. Den moderna politiken har förändrats i grunden, både vad gäller ideologiska baser, genomförande, ledarskap, representation, självuppfattning... Det finns material för rätt många avhandlingar och böcker kring detta.

En av de tydligaste förändringarna handlar om vem som kan representera partiet. När jag blev politiskt aktiv 1988 var frågan om representation marginell. Man representerade ett parti, partiets ideologi och partiets värderingar. Man kom från olika samhällssektorer, men det var underordnat. Även i ett mindre parti, som Folkpartiet, fanns en medlemskader att ösa ur, använda medlemmarnas olika kompetenser utifrån en (hyfsat) gemensam målbild. Det enda undantaget var ungdomar. Men det handlade mer om yta än djup. Ett bra och framgångsrikt parti skulle självklart också ha en ungdomslista för att visa att man var framtiden. Och sedan kom de varvade listorna för att visa att partiet var jämställt...

Men under 1990-talet förändrades det långsamt. Och den sista tioårsperioden har utvecklingen accelererat. När partierna försvagas, när medlemmarna strömmar från organisationerna, när partiet och ideologin har ersatts av personen och kommunikationen, när politiken allt mer blir denna yta istället för det behövda djupet - då förändras mycket.

Jag vet inte när jag första gången satt i en diskussion och funderade över hur vi skulle få representanter för både X, Y och Z på våra listor. Framförallt handlade det om invandrargrupper. I Örebro var det viktigt att ha representanter för den stora gruppen syrianer. Men med tiden blev det ett allt tydligare sökande efter representanter för andra grupperingar.

Ett parti utan någon muslim på listan var ute. Ett problem var ju att det fanns flera muslimska grupperingar som inte alltid var de såtaste vänner. Och dessutom fanns det spänningar mellan muslimer och ortodoxa kristna, för att inte tala om mellan sekulära och troende.

Men det var inte allt. Partiet förändrades från att ha varit människor som representerade ett parti och en ideologi, till att vara sammansatt av personer som främst representerade grupperingar eller subgrupperingar, där såväl parti som ideologi tonades ner. Det var inte så viktigt att vara ideologiskt renlärig, det viktiga var att vara representant för, och dra röster från, en gruppering i samhället.

Kombinerat med det ökade personvalet fick detta konsekvenser långt utöver det önskvärda. Och Folkpartiet var sannerligen inte värst. Det räcker med att se vad som sannolikt var grundorsaken till det valfusk från Socialdemokraterna som ledde fram till omvalet 2010. Det var en långt gången identitetspolitik, där representanter för olika invandrargrupper - framförallt med koppling till Örebro moské - tänjde på gränserna till det lagliga för att vinna röster för sig själva och därmed få en plats i det socialdemokratiska finrummet.

Jag har hyfsad koll på hur flera av de andra partierna i Örebro kommun har resonerat. En del är betydligt mer cyniska än vad vi någonsin var under min tid i lokalpolitiken. Men ingen har valt en annan väg. Representativitet grundad på härkomst, religion, grupptillhörighet har ersatt representativitet grundad i ideologi och parti.

Hur leder då detta till Kaplan, hälsningar och Miljöpartiet?

Det fanns en motverkande kraft i Folkpartiet, motverkande mot den identitetspolitiska strömningen. Det handlade mest om att partiet hade en historia, och fortfarande hade många människor som var en del av denna historia. Det fanns människor som fortfarande identifierade sig mer med partiet och ideologin, eller till och med partiet som organisation, än som var intresserade av att toppa listor och dra personkryss för sin egen del. Dessa människor var en ovärderlig balanspunkt för den allt snabbare förändringen av politiken.

Dessa människor, äldre, ofta med tiotals år av partiengagemang stöttade medvetet eller omedvetet oss andra. Det var just erfarenhetsbasen som betydde något. Vi kunde ha olika uppfattningar även i djupt ideologiska frågor. Men denna erfarenhetsbas betydde också något i frågan om hur sådana åsiktsskillnader skulle komma till ytan, och slitas. Med åren minskade denna grupp radikalt. Idag är det ett fåtal som bär dessa erfarenheter.

I Miljöpartiet saknas i stor utsträckning denna bas av erfarenheter, av partiengagemang, av ideologisk historisk debatt och av insikten om att partiet och ideologin i allt var större än personen och kommunikationen. Det är naturligt - partiet är inte gammalt nog.

Till detta läggs också en annan dimension. I sin jakt på nya medlemmar söker partierna efter i princip vem som helst som vill vara aktiv. Och när partiorganisationerna blir allt svagare så är det allt lättare att komma fram och få en position. Det sker i Folkpartiet, eller Liberalerna, varje dag. Det sker i alla andra partier. Och det har skett i Miljöpartiet. Sedan jag 1999 blev kommunalråd har jag kunnat följa Miljöpartiet lokalt. Och min bild är att medlemsomsättningen där är långt högre än i andra partier. Samtidigt är partiet ett av de mindre, medlemsmässigt.

Allt detta skapar en grund för det vi nu ser. Det gäller Kaplan. Men det gäller också flera av de andra, i detta fall ofta muslimska, företrädarna för partiet.

• Vikande medlemstal leder till medlemsjakt på alla som är intresserade.
• Ett upplösande av partistrukturen, organisationen, där partiet tonas ner och personen upp.
• En sviktande ideologisk diskussion.
• Kommunikation ersätter ideologi.
• Bristande erfarenhetsbaser.

Det är ingredienser för den perfekta stormen.

Är Miljöpartiet infiltrerat av islamister? Är andra partier det? Jag har inte en aning. Men alla grundläggande förutsättningar finns för vilken grupp som helst att ta sig långt upp i partihierarkierna, utan att behöva redovisa de egentliga skälen för sitt engagemang.

Partierna idag har ett problem, en allvarlig utmaning, som bottnar i det minskade intresset för partipolitik:

• De människor vi vill ha och behöver, vill inte vara medlemmar.
• De människor som vill vara medlemmar, är sällan de som mest behövs.