Ohlssongate - mellan Corbyn och Sanders

Som före detta folkpartist, numera en perifer betraktare av Liberalerna, kan man inte annat än fundera över dagens händelser. Eftersom jag tidigare suttit i Folkpartiets partistyrelse, har jag sannolikt mer på benen än många andra om varför det blev som det blev. Därmed sagt att jag inte är speciellt förvånad. Frågan har snarare varit när, än om det skulle bli en offentlig konflikt.

Men det får andra grotta om ifall de vill. Jag tänkte göra en liten analys av politikern Birgitta Ohlsson, utifrån min horizont. Och det går bra att börja med en av hennes tweets idag.

Ohlsson tar avstamp i den amerikanska valkampanjen, i det tal som Michelle Obama höll till stöd för Hillary Clinton. Det är ett fantastiskt tal. Men det pekar också på de svårigheter amerikansk politik befinner sig i. För samtidigt som det är en hyllning till Clinton, är det en del av demoniseringen av de politiska motståndarna.

Sällan har förtroendet varit så lågt mellan demokrater och republikaner som det är idag. Atmosfären för samarbete har förgiftats av ett "vi goda - de onda"-klimat. Men det är inte bara mellan partierna detta gap finns. Även inom partierna skakar det. Om vi enbart tar demokraterna, som ändå hade två hyfsat vettiga kandidater, var tonen rå och hård mellan Sanders och Clinton. Framförallt Sanders anhängare såg sig som det enda goda valet. Clinton var inte ens ett alternativ.

Det finns skäl för att det blivit som det blivit. Och låt oss då återvända till Sverige. För även här sker samma gravgrävande. Mellan partier. Mellan Alliansen och de rödgröna. Men också inom partierna. Och då börjar det bli intressantare. För vad har skett? Vilka är skälen att det just briserar hos Liberalerna?

Ett handlar om personfixeringen. I Sverige är det uppenbart att vi fortfarande slits mellan en demokrati byggd på partier, där personen är underordnad partistrukturen, och en individcentrerad politik där allt ljus ska landa på den populäraste personen. Birgitta Ohlsson har varit en föregångare för denna personfixerade politik. Partiet har blivit en språngbräda för personen. Till del har det alltid varit så, en ledande partist centrerar alltid intresset kring sig. Men Ohlsson har tagit det till en ny nivå, strategiskt, strukturerat, målinriktat.

Ett annat skäl är rekryteringen av politiker. Att vara politiker har alltmer övergått från att vara en som kan sina saker, till en som kan kommunicera. Det är inte längre så viktigt att vara kunnig, att ta ansvar, att stå upp för partiet även när det blåser. Istället handlar det om att kommunicera på rätt sätt, så att de goda nyheterna hamnar på en själv, medan de onda får läggas på någon annan. (Vad som är ont respektive gott varierar naturligtvis beroende på parti och politiker...) Ohlsson är en duktig kommunikatör, väl medveten om vad som hennes stödjare anser vara ont och gott. Under åren har hon för det mesta landat rätt, både när det gäller att företräda det goda som att låta andra bära det onda. Det sår naturligtvis split i ett parti, om partiledaren får ta det onda, medan de som för partiets skull bör stötta honom istället väljer att landa i kommunikationspolitikerfåran.

Ett tredje skäl är det politiskmediala komplexet. Sambanden mellan politiker och journalister. Kotterierna, där "alla känner alla". Har man bara vistats i det politiska Stockholms ytterkanter är det uppenbart att det finns personsamband, intressesamband och andra kopplingar mellan politiker och journalister. Det gäller att hålla sig väl med varandra. Politiker kan få gratis uppmärksamhet. Journalister får inblick i ärenden som annars vore fördolda. Det gäller som politiker att läcka rätt, rätt nyhet till rätt journalist, för att få bäst media. Och det gäller att hissa och dissa rätt politiker för att komma rätt på vågen som journalist. Jag har inte en aning om Ohlssons mediala kontakter. Men det går att konstatera att de finns.

Ett fjärde skäl är politikens avsaknad av visioner. Det är rätt trist att administrera en hyfsat väl fungerande välfärdsstat. Vad ska man som politiker göra? Höja skatten en hundring, eller sänka den lika mycket? Vara lagom för eller emot privata alternativ inom vården? Det finns, inte bara hos Liberalerna, rätt många som drömmer om en annan tid. En del var med om den, förr - då man brann för FNL, mot löntagarfonderna, för jämställdhet. Men Vietnamn är ett turistmål, löntagarfonderna ligger i grus och när jämställdheten mest handlar om ifall 40 kvinnor ska kvoteras in i börsbolagsstyrelser så är det också rätt grått. Andra drömmer om en helt ny värld, med rivna murar mellan länder, människor, kön... Den så kallade GAL-TAN konflikten försöker hantera denna spännvidd.

I detta visionsvacuum etablerar sig nya politiker. Vi ser dem på europeisk nivå, där Labourledaren Jeremy Corbyn är det tydligaste exemplet. Frågan är inte längre om politiken är genomförbar, eller om partiet kan vinna val. Frågan är om man som individ som leder ett parti kan entusiasmera sina anhängare, de må vara få men viktiga för den interna partiprocessen.

Än tydligare blir det i USA, där både Bernie Sanders och Donald Trump är variationer på samma tema. Om vi ser mer på Sanders, för det har betydelse för funderingarna kring Liberalerna och Ohlsson, kunde han verkligen entusiasmera sina anhängare. Han gav dem en vision av en bättre värld, utan pengar i politiken, med mer välfärd åt alla.  De blev så entusiastiska att det brann för Bernie. Men än längre - de vägrade brinna för Hillary. Och det tog lång tid och många vändor, innan Sanders valde att ställa upp bakom Clinton. Så helhjärtat det nu var.

Här menar jag att kärnan i Ohlssongate ligger. Birgitta Ohlsson har tydliga likheter med Bernie Sanders. Inte bara den politiska positioneringen, utan främst i kampanjandet. Ohlsson har under många år skapat en "fan-club" som stöttar henne i vått och torrt. De är entusiastiska, man skulle kunna säga att de brinner för Birgitta. Men för att kunna driva en sådan kampanj, entusiasmera sina närmaste, skapa känslan av att vara en del av något större - en vision av en ny, bättre värld, behöver man ständigt vara sann mot sina egna ideal, och inga andra, i vart fall om de är av intresse för fler. Partiet blir intressant så länge det stödjer de egna initiativen, bekräftar den egentillverkade bilden. Men så fort det blir konflikt är det den egna personen som gäller.

Dagens twittrande till stöd för Birgitta Ohlsson bär stora likhetstecken med hur Sanders anhängare hanterade hans förlust i primärvalen. Om inte Sanders var med, så fick det vara. Och jag har läst rätt många som säger: Om inte Birgitta Ohlsson finns med så får det vara.

Kanske är det så att Liberalerna i detta också är föregångare. Kanske är det så att Birgitta Ohlsson är bland de första att agera utifrån de parametrar som kommer att gälla i framtida val. Kanske är det så att det är framgångsvägen för nutida och framtida politiker. Men det kommer att få konsekvenser.

Vi ser det redan i USA där båda de stora partierna vacklar under trycket från personfixeringen, trots att man har ett personinriktat valsystem. Vi ser det i Storbritannien där Labour slits sönder av interna strider. Och vi har idag sett det i Liberalerna.

Går det att hålla samman ett parti, där det inte finns medlemmar som väljer partiet före personen? Går det att hålla samman ett parti där alla egentligen vill vara störst, bäst och vackrast, på det plan man agerar från? Eller kräver partisystemet en bas, en kärna av lojala partiarbetare som suckar tungt när partiet än en gång landar fel i en fråga men som ändå laddar kaffekokaren, plockar fram flygbladen och planerar lördagens flygbladsutdelning med en kandidat som man egentligen inte gilllar?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag också varit där. Tyckt mig vara störst, bäst och vackrast. Förutbestämd för att vara partiets räddning. Egocentrerad nog för att hacka på partiledare och partiledning på såväl lokala som nationella debattsidor i min strävan att nå högre.

Men jag vet också att jag under resan har lärt mig att det inte alltid fungerar så. Att det faktiskt är så att partiet ibland måste gå före personen, att partiet kanske ska använda personen istället för tvärsom. Att en partiledare har ett erbarmligt svårt jobb och att han eller hon faktiskt kan behöva stöd, även när beslutet enligt mig själv är uppåt väggarna. Och jag har förstått varför jag inte fick de poster jag då tyckte jag borde fått (så här i efterhand kan jag glädjas att jag överhuvudtaget fick vara med - trots att jag är den jag är...).

När Birgitta Ohlsson twittrade ut Michelle Obamas stöd för Hillary Clinton, gjorde hon det sannolikt för att hon själv menade sig vara i Clintons position. Men av de två som konflikten gällde idag i Liberalerna, är sannolikt Jan Björklund den som är mest lik Hillary Clinton. Erfaren, pragmatisk, testad, hånad för sin skolpolitik som hon för sin utrikespolitik, en del av partiet.

Den Birgitta Ohlsson liknar mer är en svensk Bernie Sanders, eller Jeremy Corbyn. Frågan är om det är framtiden för demokratin, eller dess egentillverkade grav.