86,5

Hur länge ska man jobba? Den fråga som statsministern lyfter idag är, eller snarare borde vara, central för många politiker idag. Men det är den inte. Skälet är enkelt. Det är inte många som tror att det är en valvinnarfråga att säga att man ska jobba längre.

Annars är det ganska självklart att vi måste göra det. Skälet är enkelt. Det är bara att göra en jämförelse som visar på den omöjliga sits som den offentligt finansierade välfärden sitter i:

För knappt 100 år sedan gick vi fem år i skolan, började jobba i tidiga tonår och höll på livet ut. När den första folkpensionen infördes var det bara någon procent av svenskarna som levde så länge att de kunde kvittera ut pension. Pensionen var det sista, yttersta skyddsnätet för de få riktigt gamla.

För drygt 50 år sedan, när ATP-striden stod som hetast, började du jobba vid 15, pensionerades du vid 67 och medelåldern var 70. ATP byggdes för att klara 3 års pensionärsliv...

Idag studerar du tills du är 30, jobbar i 30 härliga år och lever sedan gott på pensionen tills du fyller 90. Nej - riktigt så är det ännu inte. Men trenden är tydlig. Perioden då du jobbar blir allt kortare i förhållande till den tid du räknar med att samhället ska ta huvudansvaret för din försörjning. Eller att dina egna, eller av facket, avsatta pensionsförsäkringar ska ha gått så bra att du klarar dig ändå. (Sannolikt gärna med inslag av riskkapitalister som placerar i företag som inte sysslar med vapen, droger eller miljöstörande verksamhet - typ vård eller så alltså...)

Det är inte speciellt svårt att inse att det är en ekvation som är omöjlig att få ihop - den om att man ska jobba i 30 - 40 år och på den tiden kunna skatta så mycket att samhället ska kunna stå för både förskola, skola, högskola och pensionärstid (utöver all annan offentligt finansierad välfärd) under 60 - 70 år...

Så jag brukar säga till alla mina vänner och bekanta. Vi som är födda efter 1955 lär räkna med att vi inte kommer att få någon vidare pension om vi går i pension när vi fyller 65. Det gäller att börja fundera och planera redan idag för att i vart fall ha någon planeringshorizont inför den tid som förhoppningsvis kommer.

Vad ska man då göra? Statsminister Fredrik Reinfeldt är något på spåren. Men det är uppenbart att vare sig han eller någon annan tänkt färdigt. Men det gäller att få fler att jobba längre. Och det gäller att anpassa arbetslivet så att fler också kan jobba längre. Kanske handlar det om att skapa ett arbetsliv som kan börja anpassas redan i 55 - 60-årsåldern för att göra att kroppen orkar längre. Kanske handlar det om nya studiemöjligheter. Kanske handlar det om ekonomiska incitament för både arbetsgivare och arbetstagare att jobba längre. Och så vidare.

Naturligtvis kommer kritiken. Sossarna och facket är ute direkt och pekar på de grupper som inte orkar och påstår att det är "provocerande" att ens lyfta förslaget. Ryggmärgen talar. Populisterna, bidragspartiet, går igång. Men innan de börjar vifta med de röda fanorna alltför ivrigt borde de tänka på två saker. Det ena är Grekland. Det andra är jobb.

Idag vill ingen sosse hjälpa Grekland, annat än på distans. Vi ska hålla oss ifrån så mycket som möjligt. För vem kan hjälpa ett land som grävt sin egen grav så effektivt? De vill ju inte ens jobba... Gå i pension när du fyller 50... Usch!

Men Grekland är ett uppenbart exempel på hur det kan gå när inte intäkter och utgifter nationellt går ihop. När perioden för intjänande av pengar och resurser till sig själv och till det allmänna är för kort i förhållande till perioden för uttag. Då blir det kris. Då riskeras utveckling och välfärd. Då är till slut statskonkursen nära. Om vi inte klarar av att hantera samhällsekonomin på ett rimligt sätt kommer välfärden att riskeras.

Den andra saken sossarna, LO och alla andra som inte vill jobba efter 65 borde tänka på är just jobbet. Är det inte fantastiskt att få jobba? Är jobb bara en plåga, eller är jobbet också en del av livet, något man gläds åt, inte alltid kanske -  men ofta? Jobbet är väl också mer än jobb - arbetskamrater, självständighet, utveckling, delaktighet? Och jobb och folkhälsa hör faktiskt ihop.

Rätt ofta låter motståndarnas argument mot en förändring av synen på pensionsålder som om arbete vore något nödvändigt ont. Ju mindre desto bättre. Det är en märklig syn, framförallt från det parti som förut var ett arbetarparti, och den organisation som säger sig företräda arbetare. Arbete är väldigt ofta det som ger människan mening och mål i livet. Oavsett om man är 25, 55 eller 75. Då gäller det att hitta rätt lösningar för att fler ska kunna jobba vidare, istället för att såga allt vid fotknölarna.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, Ex2, Ex3, AB1, AB2, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2

Bloggar: Kent, Mikael Persson, Ett hjärta rött, Pierre Ringborg, Röda Berget, TCO Utredarna, Olas tankar, Kulturbloggen, Göran Johansson, Signerat Kjellberg, Parkstugan,Mitt i Steget, Annarkia, Mattias Lundbäck, Martin Moberg, Mikael Andersson, Peter, tokmoderaten

(Och varför rubriken 86,5? Min far jobbade varenda dag tills han dog, fram till sin sista dag på jorden. 86,5 år gammal dog han. Och han gladde sig åt jobbet varenda dag)