Panik efter en månad?

S får inte vara med och bestämma längre. Eller tydligare: S får inte bestämma själva, får inte sätta dagordningen, har inte makten över administrationen.

Vad gör man då? Bedriver konstruktiv oppositionspolitik? Tar fram den egna politiken, ideologin de korta och långsiktiga lösningarna utifrån den eventuella politiska bas som kanske fortfarande finns hos det parti vars ideologi egentligen stavas MAKT?

Nej naturligtvis inte. Istället skriver man brev till företagare med lösa påhopp. Det senaste är en annons på samma tema i Nerikes Allehanda. Något mer tillbakadragen. Men temat är detsamma.

Tänk att det som var så viktigt före valet, att vi tillsammans skulle visa på enhet för att bygga ett starkare näringslivsklimat, omedelbart efter valet innebär något helt annat. Nu gäller det att störa och förstöra.

Man suckar. Men jag när fortfarande en förhoppning att nästa gång Jonas Karlsson och Lena Baastad annonserar eller skickar brev så innehåller brevet och annonsen något om vad de vill göra, inte bara en klagolåt på andra.

Zlatan!

Ett mål. En målgivande passning. Hyfsat spel. Inga skönhetspoäng men bra slit och riv och så de där vrickningarna med foten som gör att bollen far i en annan riktning än vad de flesta (motståndarna) anar. Alldeles för ofta inser inte heller medspelarna hans intentioner. Ofta kunde de vara helt fria om de förstått en tiondel tidigare...

Det är fascinerande att se en individualist spela för ett lag. Typiskt socialliberalt. Typ.

Inga vapen till Arabemiraten!

Birgitta Olssons artikel i dagens DN borde vara en självklarhet för regeringen. Det borde vara oacceptabelt att leverera vapen till diktaturer, oavsett om de är politiska, religiösa eller av annan form. Den förra socialdemokratiska regeringen frångick detta vid flera tillfällen. Den nya regeringen får inte, i mänsklighetens namn, göra samma misstag.

Fortsatta personangrepp

I dagarna går socialdemokraterna ut med ytterligare ett brev till en del företagare i Örebro. Åter använder de personangreppen och lögnerna som politisk metod. Jag personligen pekas ut som en man som inte kommer att göra något gott för företagandet. Enligt undertecknarna, Jonas Karlsson och Lena Baastad, är det mitt personliga fel att vare sig det byggs på Eyrafältet, att det byggs bro över järnvägen vid Gustavsvik, att Behrn inte får bygga och att mässan inte byggs.

Det märkliga är bara att Behrn har fått börja bygga, tidigare än om den förra majoriteten hade drivit igenom sitt regelvidriga beslut eftersom detta överklagats av länsstyrelsen.

Mässan byggs just nu.

Bron över järnvägen kommer att projekteras som på samma sätt som den förra majoriteten.

Och byggena på Eyrafältet, som nu är uppe i en kostnadsnivå på 650 miljoner kronor enligt förstudien, hade inte den förra majoriteten ens haft möjligheten att börja prospektera. Bara detta projekt skulle dra alla investeringar i kommunen i nästan tre år. Inte en skola, inte ett äldreboende, inte en gata på tre år... Står det något om det i brevet? Icke.

Ändå är inte de undertryckta sanningarna det värsta. Istället är det socialdemokraternas amerikanisering av politiken. Istället för att ta en öppen debatt, där vi alla kan vara med och ge och ta, väljer man personangrepp genom brev, som inte kan bemötas, som inte kan diskuteras öppet, som inte är menade annat än att störa och förstöra.

Grattis Annelie B

För länge sedan hade jag förmånen att känna Annelie och Hamish Broughton. Hamish en intressant företagare från Nya Zeeland. Annelie en trevlig kvinna med hästar som specialintresse.

Idag har Annelie blivit utsedd till årets kvinnliga företagare i Örebro. Det är intressant av flera skäl. Dels för att hon är småföretagare på landsbygden. Dels för att hon arbetar med hästar, något som kan utveckla landsbygden än mer. Dels för att hon byggt något från grunden.

I min omgivning finns ett antal kvinnor (plus en man) som har hästar som största intresse. Bland annat därför har jag fått information om vad Annelie sysslar med och vilka drivkrafter hon har.

Kul. Kvinnligt företagande är en utvecklingsbransch för förnyelse. Speciellt i Örebro!

Maria Larsson följer (s) och petar i detaljer

Den nya regeringen skulle i många stycken inte bli som den gamla. En förhoppning var att man skulle sköta det en regering ska sköta och låta kommuner och landsting sköta det vi ska sköta. Men redan börjar klåfingrigheten sprida sig. Idag kommer minister Maria Larsson (kd) med ett förslag som ska detaljstyra kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor. Alla kommuner ska tvingas göra det som staten vill på det sätt staten säger.

Det finns många problem med detta. Visst, förslaget i sig är nog bra, men vad kostar det? Om en kommun har alternativen att satsa på förebyggande arbete för mindre våld mellan ungdomar eller på att gära sp, staten vill i förhållande till de som redan drabbats av våld, vad ska man välja? Blir det goda det bästas fiende? För inte skickar ministern med några pengar...

Och om en kommun vill hantera problemet på ett annat sätt än vad staten vill, och kan visa på goda resultat, ska man inte få det?`

Det finns många problem med detta. Ett av de största är att regeringen inte klarar av en del saker man borde göra, till exempel att sköta infrastrukturen kring järnvägen i Stockholm. Här ska kommunerna vara med och betala. Istället gör man saker som kommunerna själva borde få bestämma, till exempel hur socialtjänsten ska vara organiserad.

En del saker borde den nya regeringen distansera sig från i förhållande till den gamla. Klåfingrighet kring kommunalt självstyre är en sådan.

Axén Olins bekymmer

Kristina Axén Olin går i flera tidningar idag ut och berättar om ett framgångsrikt år som på ytan kan verka perfekt men där det under ytan finns ett antal andra lager som inte är lika trevliga. Hon beskriver hur ett liv där egentligen endast den egna förmågan begränsar arbetstiden. Inte förmågan att arbeta. Förmågan att säga nej.

Politik är en i många stycken märklig historia. Det är så svårt att mäta resultat. Det är så enormt mycket som borde göras. Man ska vara expert i allt samtidigt som man ska vara vanlig människa. Man ska finnas på jobbet jämt, för alla de behov som finns där. Men samtidigt får man ju inte låsas in i politikens slutna rum utan måste finnas i samhället. Det finns ständigt aktörer som drar och sliter i dig och vill att du ska finnas för dem, just nu. Och väldigt mycket vill man också göra - man vet att man kan påverka, man ser människors engagemang, man vill vara med och visa att man bryr sig, man måste synas för att finnas...

Axén Olins berättelse är inte unik. Jag känner igen delar av hennes problematik i människor kring mig och även i min egen vardag. En vardag som inte räcker till. Tankar kring jobbet i allmänhet och kring olika uppdrag och personer i synnerhet håller sig inte inom tiden 7 - 5 på vardagar. Eftersom du är en offentlig person blir arbetet något du alltid bär med dig. Så fort du möter en person är det legitimt att prata om ditt jobb. Du kan nästan aldrig koppla av.

Samtidigt är inte politiken det enda område detta sker på. Arbetet kräver allt mer av allt fler. Skillnaden är möjligtvis just offentligheten, att inte ha någon plats för sig själv.

Det är bra att Kristina Axén Olin berättar om sin vardag och problemen. Det politiska ledarskapet får inte bli ett område där bara hårdhudade män (och de kvinnor som helt tar över de traditionella manliga idealen) får rum. Ett modernt ledarskap borde kunna vara mänskligt även för ledaren. Det är inte alltid de bästa besluten fattas av människor som jobbar 80 timmar i veckan och inte har tid att reflektera.

Inget brott, Bildt

Så kom då det självklara beslutet. Carl Bildts optioner utgjorde en ersättning för ett nedlagt arbete och inget annat. Åklagaren går inte vidare. Det är bra. Det vore bättre att diskutera sakfrågor kring gasledningen i Östersjön (som inte bör byggas) istället för att diskutera optionernas värde.

Men jag vill än en gång peka på ett grundproblem i svensk politik som till och med påverkar åklagare: Hur kan det komma sig att det aldrig är mutor när socialdemokrater flyttar mellan fackföreningar och regering, att inte ens misstankar väcks, medan det är fult att flytta mellan näringslib och regering?

Det finns många skäl till att ett regeringsskifte var nödvändigt. Sverige har varit långt på väg mot att bli en enpartistat i praktiken om än inte i teorin.

Måste man bli googlare

Skriver fortfarande på min gamla blogspot-blogg trots allt ihärdigare försök att få mig att byta till ett google-konto. Funderar på vart det i så fall kommer att leda i framtiden. Är det första steget på att skicka reklam mejl eller annan marknadsföring? Är det första steget mot annan registrering?

Jag tvekar.

Märklig tilltro till övervakning

Ytterligare en undersökning visar att de flesta svenskarna inte tror sig behöva någon personlig integritet. Tilltron till statens godhet och rädslan för grov brottslighet och terrorism får de allra flesta att vilja ha mer kameror, mer buggning och avlyssning och större rättigheter för polisiära och militära insatser.

Just nu går gränsen vid att tillåta militären att avlyssna all IT-trafik som går i landet. Ganska många tycker inte att det känns bra att någon ska kunna läsa all din epost. Men den gränsen är nog snart överträdd.

Det finns många problem med denna medborgarnas inställning. Är staten verkligen alltid god? Kan man alltid lita på de människor som alltid finns bakom all integritetskränkning? Använder polisen och militären alla uppgifter bara till goda saker? Vad händer om en dålig polis eller militär får tag i uppgifter som hon eller han inte borde fått, och använder dem på sätt som de inte borde? Ökar verkligen den grova brottsligheten eller är det bara rädslan som ökar? Är terrorismen verkligen ett hot eller är den mer av ett tecken på en viss samhällssyn? Vad händer om dagens demokratier tas över av krafter som till exempel är mer främlingsfientliga och som i de fallen har tillgång till en enorm informatinsmängd?

Det är mycket märkligt som sker i dagens samhälle. Massor av människor accepterar att bli buggade, avlyssnade och fotograferade för att bli skyddade mot något som de troligen aldrig kommer att påverkas av (grov brottslighet och terrorism). Men om man istället vill att man ska begränsa den personliga friheten genom att minska bilarnas påverkan på de klimatförändringar som kommer att påverka alla, då blir det stopp...

Affären Bildt

Mediadrevet har hittat en ny minister att kasta sig över. Denna gång Carl Bildt som har tagit emot optioner för att han suttit i en bolagsstyrelse. Drevet har till och med fått en åklagare att undersöka om det ska startas en formell förundersökning. Drevet däremot är mer inriktat på att Bildt inte säger samma sak hela tiden, att det är mycket pengar för ett uppdrag, och att Bildt är snorkig. Oavsett detta måste två frågor ställas: Har han gjort något fel? Vad skulle det innebära om drevet får rätt och åklagaren åtalar?

Har han gjort något fel? Egentligen inte. Han har tagit emot optioner för ett uppdrag. Man kan tycka vad man vill om beloppen, eller rätten att man som styrelseledamot ska få optioner. Men fel är det knappast. I så fall skulle mängder av styrelseledamöter ständigt göra "fel".

Vad innebär det om drevet får rätt och åtal väcks? Svaret är bekymmersamt. Följden kan bli att man inte längre kan rekrytera ledande politiker ur näringslivet. Om man inte kan sitta i en styrelse, ta emot ersättning för arbetet oavsett om det är arvode, aktier eller optioner, och därefter bli minister eller ledande politiker på andra sätt, skapar det ett stort bekymmer för politiken. Vi skulle behöva fler politiker som kommer från näringslivet, inte färre. Vi skulle behöva fler politiker som går mellan olika uppdrag, politiska, ideella, privata, inte färre. Vi behöver fler politiker med internationell kompetens, inte färre.

Det märkliga med den syn på bestickning som nu redovisas är att det verkar vara fel att ha anknytning till ett bolag om man sitter i styrelsen och eventuellt kan påverka en process till företagets bästa. Men det är helt OK och aldrig ifrågasatt att direkt påverka lagstiftningen så att facket får som man vill. En minister kan rekryteras direkt från LO, påverka hela lagstiftningen så att det blir som LO vill och ändå inte bli beskylld för bestickning. Men gör man detsamma från andra hållet kommer drevet och påståenden om bestickning som brev på posten.

Sverige är i sanning en märklig form av demokrati.

Expressen och döden

Skrev följande artikel efter Expressens ledare för en dryg vecka sedan. Fick ett snabbt svar som naturligtvis var negativt. Men då finns ju bloggen...

Så faller då ännu en av liberalismens bastioner. Inte som ett tydligt politiskt tillkännagivande av den nya politikens införande. Utan som så många gånger förr under de senaste åren, som en inifrån smygande röta. En röta som förr eller senare kommer att leda samhällets utveckling på vägar vi idag inte vill gå.

Vad är det då som hänt? Expressens ledarsida har de facto tagit ställning för dödsstraffet. Saddam Husseins avrättning var, enligt ledarskribenten, "en upprättelse för alla hans offer". Visst, pliktskyldigast skriver man naturligtvis att "det finns också en bitter bismak i avrättningen". Men det totala avståndstagandet från dödsstraffet som vedergällningsmetod saknas. Istället menar ledaren underförstått men tydligt att vedergällningen som princip är godtagbar.

"Det yttersta straffet" och "en upprättelse för alla hans offer" skriver en liberal ledarskribent. Detta visar tyvärr bara på den principlöshet och den ideologiska inkompetens som idag behärskar allt för stora delar av även de svenska politiska inre cirklarna. Det finns ett antal frågor kring dessa ordval som borde sysselsatt ledarskribenten innan handen fördes över tangentbordet.

För det första: Är straffutmätning någonsin avsedd att vara en upprättelse för brottslingens offer? Är inte detta detsamma som att säga att hämnden är en vägledande del av rättskipning? En återgång till de principer kring "öga för öga, tand för tand" som så länge behärskade tider som vi idag ser som oupplysta? Innebär ledarskribentens ställningstagande att brottsoffer genom straffutmätning ska anse sig vara upprättade? Att det amerikanska sättet att se på "det yttersta straffet" som en av samhället utförd rättmätig hämnd för en gärning utförd av en individ mot en annan, är en riktig princip? Kommer Expressen även i framtiden att driva denna nya politik, där straff blir hämnd för att eventuellt upprätta brottsoffer?

Och innebär bruket av "det yttersta straffet" verkligen att offren upprättas? Kan Expressen redovisa någon undersökning som visar att efterlevande upprättats när staten använder mord som rättskipningsprincip? Är hängning, arkebusering, giftsprutor eller elektriska stolar de bästa vägarna att gå när offer för onda gärningar ska upprättas? Är det inte snarare så att bruket av dödsstraff inte innebär upprättelse, utan snarare en cementering av värderingar och skeenden som snarare förstärker offrets, eller de efterlevandes, utanförskap och plåga?

För det andra: Det håglösa avståndstagandet från bruket av dödsstraffet mot Iraks förre diktator för ordergivningen kring morden på 149 oskyldiga människor borde få ledarskribenten att fundera över vilka följder detta borde få för internationell rättskipning. Är detta brott värre än de order som de senaste åren givits av andra och som fått till följd att hundratals, tusentals irakier och afghaner, oskyldiga barn, unga, kvinnor, gamla även de, fått sätta livet till? Hur ska dessa offer upprättas? Är det upprättelse nog att den krigsmakt som dödat dem leds av en demokrati? Eller krävs för demokratins fortlevnad att även deras ledare och ordergivare underordnar sig demokratins krav? Ska även dessa offer och deras efterlevande kunna kräva "det yttersta straffet" för de västerländska ledare vars order inneburit att deras liv ändats?

För det tredje: Är döden verkligen "det yttersta straffet"? Ur ett hämndperspektiv borde naturligtvis döden inledas med ett så stort plågande som möjligt för att straffet verkligen ska vara "det yttersta". Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte döden "det yttersta straffet". Ibland snarare tvärsom. I och med Husseins död får mänskligheten nu aldrig möjlighet att få insyn i diktatorns politik kring alla de andra folkrättsbrott han begick. Det sönderfallande Irak får aldrig möjligheten till den upprättelse, byggd kring kunskap uppriktighet och försoning, som Sydafrika fått. Världen får aldrig möjlighet att skapa klarhet i västmakternas spel bakom draperierna i den politik som så länge stöttade diktatorn även under hans mest grymma perioder.

"Det yttersta straffet" borde varit en livslång rättegång mot en man vars liv kunde redovisat den smutsiga hantering som västvärldens stormakter spelar kring oljeproduktionen. Ett spel där människoliv och demokrati inte alltid sätts i centrum. Den processen kunde lett till en utveckling där offren verkligen upprättats, genom en samhällsutveckling för öppenhet, rättsäkerhet och demokrati. Men Expressen verkar välja en annan väg.

En mask på nyårsdagen

2007 inleddes med en märklig händelse. På väg till stallet för att mocka slet jag i regnet och blåsten på grusvägen i Fällersta. Min nedåtvända blick fick se en daggmask försöka slingra sig över vägen, bort från sönderregnade gångar. En mask. På en väg. Vid liv, slingrande den 1 januari!!!

Klimatet förändras sannerligen. Nu väntar sydsverige på orkanen.