Expressen och döden

Skrev följande artikel efter Expressens ledare för en dryg vecka sedan. Fick ett snabbt svar som naturligtvis var negativt. Men då finns ju bloggen...

Så faller då ännu en av liberalismens bastioner. Inte som ett tydligt politiskt tillkännagivande av den nya politikens införande. Utan som så många gånger förr under de senaste åren, som en inifrån smygande röta. En röta som förr eller senare kommer att leda samhällets utveckling på vägar vi idag inte vill gå.

Vad är det då som hänt? Expressens ledarsida har de facto tagit ställning för dödsstraffet. Saddam Husseins avrättning var, enligt ledarskribenten, "en upprättelse för alla hans offer". Visst, pliktskyldigast skriver man naturligtvis att "det finns också en bitter bismak i avrättningen". Men det totala avståndstagandet från dödsstraffet som vedergällningsmetod saknas. Istället menar ledaren underförstått men tydligt att vedergällningen som princip är godtagbar.

"Det yttersta straffet" och "en upprättelse för alla hans offer" skriver en liberal ledarskribent. Detta visar tyvärr bara på den principlöshet och den ideologiska inkompetens som idag behärskar allt för stora delar av även de svenska politiska inre cirklarna. Det finns ett antal frågor kring dessa ordval som borde sysselsatt ledarskribenten innan handen fördes över tangentbordet.

För det första: Är straffutmätning någonsin avsedd att vara en upprättelse för brottslingens offer? Är inte detta detsamma som att säga att hämnden är en vägledande del av rättskipning? En återgång till de principer kring "öga för öga, tand för tand" som så länge behärskade tider som vi idag ser som oupplysta? Innebär ledarskribentens ställningstagande att brottsoffer genom straffutmätning ska anse sig vara upprättade? Att det amerikanska sättet att se på "det yttersta straffet" som en av samhället utförd rättmätig hämnd för en gärning utförd av en individ mot en annan, är en riktig princip? Kommer Expressen även i framtiden att driva denna nya politik, där straff blir hämnd för att eventuellt upprätta brottsoffer?

Och innebär bruket av "det yttersta straffet" verkligen att offren upprättas? Kan Expressen redovisa någon undersökning som visar att efterlevande upprättats när staten använder mord som rättskipningsprincip? Är hängning, arkebusering, giftsprutor eller elektriska stolar de bästa vägarna att gå när offer för onda gärningar ska upprättas? Är det inte snarare så att bruket av dödsstraff inte innebär upprättelse, utan snarare en cementering av värderingar och skeenden som snarare förstärker offrets, eller de efterlevandes, utanförskap och plåga?

För det andra: Det håglösa avståndstagandet från bruket av dödsstraffet mot Iraks förre diktator för ordergivningen kring morden på 149 oskyldiga människor borde få ledarskribenten att fundera över vilka följder detta borde få för internationell rättskipning. Är detta brott värre än de order som de senaste åren givits av andra och som fått till följd att hundratals, tusentals irakier och afghaner, oskyldiga barn, unga, kvinnor, gamla även de, fått sätta livet till? Hur ska dessa offer upprättas? Är det upprättelse nog att den krigsmakt som dödat dem leds av en demokrati? Eller krävs för demokratins fortlevnad att även deras ledare och ordergivare underordnar sig demokratins krav? Ska även dessa offer och deras efterlevande kunna kräva "det yttersta straffet" för de västerländska ledare vars order inneburit att deras liv ändats?

För det tredje: Är döden verkligen "det yttersta straffet"? Ur ett hämndperspektiv borde naturligtvis döden inledas med ett så stort plågande som möjligt för att straffet verkligen ska vara "det yttersta". Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte döden "det yttersta straffet". Ibland snarare tvärsom. I och med Husseins död får mänskligheten nu aldrig möjlighet att få insyn i diktatorns politik kring alla de andra folkrättsbrott han begick. Det sönderfallande Irak får aldrig möjligheten till den upprättelse, byggd kring kunskap uppriktighet och försoning, som Sydafrika fått. Världen får aldrig möjlighet att skapa klarhet i västmakternas spel bakom draperierna i den politik som så länge stöttade diktatorn även under hans mest grymma perioder.

"Det yttersta straffet" borde varit en livslång rättegång mot en man vars liv kunde redovisat den smutsiga hantering som västvärldens stormakter spelar kring oljeproduktionen. Ett spel där människoliv och demokrati inte alltid sätts i centrum. Den processen kunde lett till en utveckling där offren verkligen upprättats, genom en samhällsutveckling för öppenhet, rättsäkerhet och demokrati. Men Expressen verkar välja en annan väg.