I onsdags på kommunfullmäktige hade vi en diskussion som egentligen handlade om upplåtelse av kommunala skolor till föreningar. Men det blev också en diskussion om det civila samhället, den civila sektorn. Tyvärr visar det sig igen att kunskapen om vad som är det civila samhället, dess kännetecken och des former, är bekymransvärt grund.
En del ledamöter gör det lätt för sig. Man slår upp wikipedia och tror att man där hittar sanningen. När regeringens särskilde utredare Peter Örn hanterade frågan var man betydligt mer ödmjuk. Det är svårt att avgränsa den civila sektorn på något annat sätt än att säga vad det inte är: Det är inte det offentliga och det är inte det privata.
Men det är inte så enkelt heller. Det pågår ett ständigt flöde mellan de olika sektorerna. Under 1900-talet gick mycket av det sociala arbete som den civila sektorn utförde över i offentlig ägo. Nu pågår en strömning från det offentliga till det privata, och till viss del tillbaka till det civila. Friskolorna är bara ett tecken.
Men även inom den civila sektorn är gränsdragningarna svåra. Oppositionen gjorde det enkelt för sig och låtsades som om alla föreningar skulle kunna vara berättigade till de förmåner vi som kommun vill ge den civila sektorn. Det är bekymmersamt. Dels för att det finns föreningar som jag i vart fall inte vill ska in i kommunala skolor. Vare sig Hells Angels, AFA, olika militanta djurrättsrörelser och liknande delar av den civila sektorn är välkomna till kommunens skolor. För att kunna bejaka ett bra arbete med den civila sektorn måste man vara medveten om både dess fram- och baksidor. Den som har läst Robert Putnam kan till exempel jämföra norra Italen, där föreningarna och nätverken organiseras vertikalt, där människor från olika samhällssektorer medverkar och skapar nätverk, mot södra italien där samverkan sker horizontellt, inom en sektor. Det ena sättet skapar mervärden för hela samhället. Det andra sättet skapar murar.
Men studieförbunden då? Åter gör oppositionen det lätt för sig. Visst ska de in. Men ser man på ABFs, Medborgarskolans eller Vuxenskolans hemsida så gör de massor av saker som om de fick använda kommunens lokaler till låga priser skulle innebära snedvriden konkurrens. Kulturarrangemang. Vuxenutbildning. Seminarier och konferenser. Ska kommunen upplåta lokaler åt dessa? I så fall i vilken omfattning? Kan de kräva att få vara i en kommunal skola för ett kulturarrangemang? Vem ska i så fall betala?
Örebro nämns alltid som en av de kommuner som gör mest i Sverige för det civila samhället, den civila sektorn och den sociala ekonomin. Det är inte för inte. Det finns en kommunledning som vet vad den talar om.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2 kommentarer:
Tala om rörigt. I artikel ovan denna skriver Werme mot pekpinnar, i denna vill han nyttja politikens pekpinnar för hur civil sektor ska organiseras. Det är ingen politisk fråga, utan en fråga helt och fullt för sektorns aktiva att själva att avgöra. Påståendet att det skulle finnas en kommunledning som vet vad den talar om är verkligen inte belagt. Lite ödmjukhet tack, lite självinsikt, tack.
Anonym: Var läser du att jag säger att jag vill pekpinna hur den civila sektorn ska organiseras? Snarare är det väl tvärsom. Socialister vill gärna göra det, till exempel genom att villkora kommunala bidrag, eller kräva olika former av tjänster inom andra områden än den föreningen verkar i, eller förneka föreningar eller nätverk att arbeta inom offentligt finansierade verksamheter.
Du kanske tycker det är trist, men Örebro kommun tas väldigt ofta som ett av de bästa exemplen i Sverige på hur man som kommun kan arbeta för att stärka den civila sektorn. Jag är stolt över det och tycker det är kul!
Skicka en kommentar