JB, WUC, RI och RU

Det började med en uppgift om att John Bauer-gymnasiet skulle läggas ner. Sedan kom uppgifter om att hela John Bauer-skolkoncernen skulle läggas ner. Och så gick twitter igång. Vänstertwittrarna körde igång hela negativa-friskole-kampanjen. Det verkade som om alla elever skulle ställas på bar backe.

Och den neutrala statstelevisionen hängde på. Tvärsnytts hemsida skriver att 10.000 elever "drabbas". Vad de drabbas av är oklart, eftersom det snabbt visade sig att det fanns ägare som ville ta över nästan alla skolor. John Bauer-gymnasiet i Örebro kommer sannolikt att drivas av Stadsmissionen, en ideell, icke vinstdrivande organisation. Om det handlar om att eleverna drabbas, eller om det kanske till och med blir att de gynnas, återstår att ses.

Men orden spelar roll. När SVT använder ordet "drabbas" så visar det på vilken underliggande ideologi journalisten som skriver har. Man kan jämföra när Tvärsnytt skriver om när socialdemokraterna lade ner WUC några dagar före jullovet 2011. Då skriver Tvärsnytt att eleverna "berörs".

SVT och SVT Tvärsnytt är i detta inte något unikt. De speglar en just nu tydlig vänsterrörelse i samhället, där valfriheten ifrågasätts på alla möjliga och omöjliga sätt. Den vänstersväng som socialdemokraterna gjorde för en dryg månad sedan och som fortsatte med miljöpartiets totala omsvängning i synen på vinster i välfärdssektorn, får en god botten i massmedias sätt att beskriva verkligheten.

Men är då John Bauer-koncernen beviset på hur illa det är med valfrihet, eller kanske det motsatta?

För knappt två år sedan lades Wadköpings Utbildnings Center (WUC) ner. Det skedde ett par dagar före jullovet och kom helt överraskande. Ingen utanför den innersta kommunledningen visste något. Inte lärarna. Inte eleverna. Inte oppostionen. Skolan splittrades. De sårbaraste eleverna, de med högfungerande autism, hamnade i en osäkerhet som de fortfarande finns i. Omsorgsprogrammet flyttades från väl fungerande lokaler, till lokaler som inte fungerar alls. Och så vidare.

Och skälet för flytten var bara att socialdemokraterna hade lovat att en annan skola, Rudbecksskolan, skulle vara kvar.

Om detta hade gjorts av en privat ägare hade media rivit upp himmel och jord. Riksnyheterna hade varit på plats. Friskolereformen hade fått klä skott.

Men nu var det ju en kommunal skola. Och det var socialdemokratiska politiker som beslutade nedläggningen.

Nu är inte det den enda skola som lagts ner av socialdemokraterna. Just nu lägger de ner program på Risbergska skolan och det finns rykten om att fler program ska bort. Om skolan håller på att läggas ner i smyg vet ingen. Men elever kommer att få flytta mellan skolor. "Drabbas" de av socialdemokraternas skolpolitik? Hittills har ingen journalist skrivit så.

Lyssnar man på JB-koncernens VD i SVT visar sig en annan bild. En riskkapitalist som insett att den utbildning man ger inte är konkurrenskraftig, att eleverna väljer andra skolor som ger bättre utbildning. Och då ordnar man en ordnad reträtt, hittar nya ägare och skapar trygghet för eleverna. VDn berättar om att 7000 av 7500 elever kommer att få gå till samma klasser, med samma lärare i samma lokaler som tidigare.

Detta är kanske inte heller hela sanningen. Men den röda bilden av den elaka riskkapitalisten får sig en rejäl törn.

Friskolereformen är sannolikt inte fulländad. Det finns behov av förändringar. 6-partiöverenskommelsen är ett steg på vägen.

Men att tro att en kommunalisering av skolorna skulle göra allt bra och eleverna lyckliga är en fullständig felsyn. Det finns dåliga ägare till skolor. De kan både vara riskkapitalister, ideella organisationer och kommunala socialdemokrater.

Media: NA, SVT, Tvärsnytt1, Tvärsnytt2, SR, SR Örebro, TV4, SVD, DN, DN2

Steget eller steg ett?

Så har då socialdemokraterna och deras stödpartier satt ner foten. Estetklasserna flyttas från Risbergska till Karro. Frågan är om det är steget, eller steg ett.

Jessica Ekebring, ordförande i gymnasienämnden, svävar på orden när hon pratar om skolans framtid. Ibland blir det rent löjeväckande. Som följande citat från Radio Örebro:

"Man går mot skolorna i city, man vill gå i stan, det kan vi ju försöka motarbeta, men det är inte lätt. Man ser också att fler elever väljer skola snarare än program"

Det var knappt fyra år sedan söktrycket till Rudbecksskolan var så lågt att den borde lagts ner. Denna skola gick miljontals kronor back varje år, pengar som togs från de andra gymnasieskolorna och eleverna där. Då fanns inget söktryck till de centrala skolorna. Då var både Risbergska och Wadköping tillvalsskolor.

Men socialdemokraterna ville inte lägga ner Rudbecksskolan. De använde en opinion för en skola för att vinna ett val. De höll fullständigt tyst om konsekvenserna av deras löften. Men verkligheten kommer ikapp dem, gång efter gång efter gång.

Först lades WUC ner, helt utan konsekvensutredningar, helt utan kostnadskalkyler. De sårbaraste eleverna var de som fick sitta mest emellan. Men även viktiga program som omvårdnadsprogrammet fick dåliga förutsättningar. Men sossarna var tvungna för att klara sitt löfte till Rudbecksskolan.

Så beskrivningen av gymnasienämndens ordförande om söktryck, är mer en beskrivning om att eleverna väljer de skolor som kommunledningen satsar på, än något annat...

Nu står alltså Risbergska på tur.

Det populära estetprogrammet ska flyttas till Karro. En samordning är säkert rätt. Men varför på Karro? Karro har knappast ens de grundläggande kraven på lokaler för estetverksamheten. Och skolan kan inte heller utvidgas, om sossarnas förslag att ÖBO ska bygga sitt nya huvudkontor på den gamla fängelsetomten går igenom. Så då ska Karro åter hyra in sig på lokaler i centrala Örebro. Är det någon som tror att det blir billigt?

Men det finns en underliggande plan för Risbergska. Skisserna har redan ritats. Sundins ande svävar över byggnaderna. Rivningen ligger på lut.

Socialdemokraterna ville ända fram till valet 2006 öppna för byggnation av bostäder på hela Rosta Gärde. När vi var i majoritet såg vi till att ta fram en plan som säkrade Rosta Gärde för barnen, de unga och idrotten. Men planer kan ändras. Är det så att det finns fler bottnar under Risbergska skolan? Håller Björn Sundin på att damma av planerna som hans kompis och tidigare samhällsbyggnadskommunalråd Jonas Karlsson gjorde? Är Rosta Gärde hotat av socialdemokraterna?

Det vore bra om örebroarna fick veta vad socialdemokraterna planerar. Men öppenheten från kommunledningen är noll. Detaljbeslut fattas på rad, utan att konsekvenserna av dem redovisas. Och plötsligt står man där med en skola som måste läggas ner, en valfrihet som begränsas, en omsorg som tappar kvaliteten.

Löftet från Folkpartiet är glasklart: Vi kommer att värna Risbergska skolan som en stark skola också i framtiden. Och vi kommer aldrig att acceptera några planer på husbyggnationer på Rosta Gärde.

Media: NA, SR Örebro, SVT

Brickenbacken backar när sossarna bygger

Hur bygger man en bra stad? Om det har vi uppenbarligen olika åsikter. Vi i Folkpartiet vill bygga en stad som lever överallt, där man tar hänsyn till unga och gamlas behov och där människor kan känna sig trygga. Vi vill skapa en stad där människor inte ska behöva åka bil överallt, utan där så mycket service som möjligt ska finnas så nära som möjligt.

Ett av skälen till vår vilja att bygga staden så handlar om demografi, eller enklare skrivet, om att allt fler örebroare kommer att bli allt äldre. Och det är bra om så många som möjligt av de äldre har en väl fungerande service nära. För miljöns, klimatets och trygghetens skull är det viktigt att så många av oss som möjligt har fungerande service nära. Men det är speciellt viktigt för barn och äldre.

Det är uppenbart att socialdemokraterna inte tänker i de banorna. Istället för att värna city och de lokala affärscentrum som finns, planerar de för omfattande extern handel. Just nu ser vi  ICA-etableringen vid Tybble. Men det stannar inte där. Mariebergs utbyggnad kring det nya IKEA-varuhuset, liksom Boglundsängens framtida exploatering, kommer att skapa helt nya förutsättningar för staden.

Allt mer talar för att Örebro city kommer att avfolkas och avaffärifieras, när de externa centra växer. Och de kvarvarande butikerna i bostadsområdenas centrum kommer att gå en mörk framtid till mötes. Jag har idag pekat på sannolikheten att Brickebacken kommer att stå utan affär när ICAs maxianläggning slår ut COOPs närabutik.

Och tron på att ICA skulle bevara en butik i Tybble om den inte lönar sig, är mer religiös än politisk. Om ICA Maxi byggs vid Tybblekullen kommer Tybble Centrum att vara utan livsmedelsaffär inom något år. Och frågan är vad som händer med COOP Österplan och Willys? Kommer Örebro östra stadsdelar att vara utan livsmedelsaffär om några år? Måste alla ta bilen för att handla mjölk?

Följderna av socialdemokraternas handelspolitik är mångdubbla. Dels bygger de en stad för bilen. När service inte längre finns nära kommer människor att tvingas åka för att handla. Och många kommer att använda bilen. Det innebär problem för klimat och för trygghet. Fler bilar i bostadsområdena skapar ökad otrygghet för fler. Den fråga man måste ställa sig är om Björn Sundins behov av att öppna fler villagator för genomfartstrafik i Sörby, egentligen handlar om att klara av att ordna biltransporterna till ICAs nya anläggning?

Sundin & Co har inte heller någon insikt om framtidens behov av en stad anpassad för de äldres behov. Vi är redan i början av den utmaning en ökad medelålder kommer att ställa på oss. Men utvecklingen kommer att accelerera. En framsynt stadsbyggnadspolitik tänker på hur en stad för många ska kunna se ut. Då handlar det om att lyfta blicken och se framåt. Örebroarna kommer att bli allt äldre och staden måste anpassas efter deras behov.

En av de allvarligare aspekterna av Sundins maxi-politik handlar om trygghet. Vad händer med Brickebacken när centrum blir av med sin affär?  Hur hanterar man ett bostadscentrum utan människor? Otryggheten kommer att öka. Risken för social oro likaså. Och Brickebacken är inte unikt. Utanförskapsområdena har sina problem. Men ett city utan handel är också sårbart.

Man behöver inte gå till USAs miljonstäder för att se hur illa det kan gå när externhandeln tar över. Det räcker med att gå till Landskrona, där socialdemokratisk politik under årtionden fick centrum att bli en öde och otrygg plats. Är det så vi vill ha det?

Folkpartiet har velat ha en tydlig handelsutredning med tydliga krav på hur en trygg och miljövänlig stad ska kunna anpassas till både de äldres och de ungas behov. Det vill inte socialdemokraterna. Det är illa för Örebros framtida utveckling. Inte heller ICA vinner på att Örebro eller andra städer får en sämre fungerande infrastruktur och blir otryggare för unga och gamla.

Media: NA

Centern (s)parar

Idag kommer ytterligare en krisrapport om äldreomsorgen i Örebro. Idag berättar hemtjänstpersonalen om sitt omöjliga uppdrag.

Ingen kan vara förvånad.

Äldreomsorgen har varit styvmoderligt behandlad under rätt lång tid. När Folkpartiet styrde, såg vi till så att den sociala sidan i Örebro värnades. Det fanns år då området helt värnades från omvandlingstryck. Skälet var enkelt. Vi tror att all kommunal verksamhet måste förändras, ofta effektiviseras. Men det kan inte ske under bilan. Mindre och mindre pengar kan lika gärna orsaka en förändringsrädsla som en vilja till förändring.

När socialdemokraterna och centern tog över ansvaret över äldreomsorgen prioriterades området ner. Ständiga besparingar sker nu, både synliga och osynliga.

Synliga: Otillräckliga uppräkningar skapar stora problem. Det senaste budgetåret saknas ungefär 55 miljoner för att täcka behoven enligt kommunens eget ekonomikontor. Det motsvarar ungefär 150 tjänster inom äldreomsorgen.

Osynliga: När äldreomsorgen tar tillbaka vikariehanteringen följer inte pengarna med.  Man kan tycka vad man vill om det vikarieprojekt som jag startade. Det fungerade inte tillräckligt bra. Men det tydliggjorde också kostnaderna för kommunens vikariehantering. Och kommunstyrelsen tog kostnaderna. När vikarieprojektet lades ner, lades allt ansvar och alla kostnader tillbaka till äldreomsorgen. Men inga pengar följde med. Och när socialdemokraterna lovar rätt till heltid till alla, innebär det ökade kostnader för äldreomsorgen, men inga pengar följer med.

Sammantaget innebär detta brister på tiotalt miljoner kronor för sociala området. Och de största kostnaderna finns inom äldreomsorgen.

Ingen i majoriteten har brytt sig om detta. Och det är självklart om man förstår sammanhangen. Det finns helt enkelt ingen politisk ledning. Ansvarigt kommunalråd, Rasmus Persson (c), är inte intresserad av äldreomsorg. Hans intresse är socialt arbete bland unga. Och Fisun Yavas, biträdande kommunalråd (s), har en svag ställning såväl i sitt eget parti som i majoriteten.

Och kommunens administrativa ledning saknar också vilja att utveckla äldreomsorgen. Där handlar det mest om att prioritera kommunal affärsverksamhet inom kommunala bolag…

Vi ser följderna av detta idag. Äldreomsorgen dras med kraftiga problem. Låt mig peka på några exempel:

• Dagens rapport om hemtjänsten/hemvården visar på hur socialdemokrater och centerpartister inte kan prioritera resurser rätt.
• Attendo Rynningeviken, ett äldreboende som står klart i augusti, får inte användas av de gamla i Örebro bara för att den politiska ledningen tycker att det är fel med privata alternativ.
• Personalomsättningen är hög. Nästan 30 % av sjuksköterskorna slutar varje år. De flesta lämnar kommunen helt.
• Läkemedelsgenomgångar sker inte på det sätt som lagen kräver.
• Allt fler gamla som har fått den vård USÖ kan ger, tvingas bo kvar på sjukhuset bara för att kommunen inte har platser på sina äldreboenden.

På område efter område rustas äldreomsorgen i Örebro ner. För oss i Folkpartiet är det oacceptabelt. Vi vill något annat:

• Fler platser på äldreboenden. Fler gamla skulle må bra om man fick bo på ett bra äldreboende än kvar i ensamheten hemma.
• Bättre utbildning av medarbetarna. Det sker massor av intressant utveckling inom äldreområdet. Kunskaper behöver hela tiden förnyas och utvecklas.
• Bättre chefskap. Tydliga krav på cheferna och den kvalitet vi kräver av äldreomsorgen. Men också tydliga befogenheter och stort eget ansvar.
• Självstyrande enheter och mer valfrihet. Kommunens äldreboenden ska vara självstyrande så långt möjligt. Det ger bättre kvalitet. Och privata alternativ ska välkomnas.
• Nollvisionen om medicinskt färdigbehandlade ska återställas. Ingen ska tvingas bo kvar på sjukhuset när man har behandlats klart.

Men framförallt handlar det om att prioritera området, politiskt och administrativt. Det som är den största skillnaden mellan bra och sämre äldreomsorg är ledarskapet. Det måste finnas ett politiskt ledarskap som skapar värdegrund, värderingar och resurser. Och det måste finnas ett ledarskap inom tjänstemannaorganisationen, från kommundirektören till verksamhetschefen, som ser till så att resurserna används rätt, som förändrar, förnyar och förbättrar kvaliteten i ett ständigt pågående arbete.

När vi tar makten lovar vi att prioritera äldreomsorgen i Örebro. Tyvärr kommer Örebros gamla att tvingas vänta i ett drygt år innan det sker.

Media: SR Örebro

(K)ri(S)bergska???

2009 ställde Björn Sundin en fråga till mig i kommunfullmäktige. Frågan löd: Kan en nedläggning av Risbergska skolan skapa fler trygga bostäder för äldre? Läs den gärna här.

Mitt svar var kanske inte så politiskt korrekt. Jag hävdade att det var bland det dummaste jag hört. En äldreomsorgs"anläggning" i den storleken skulle vara totalt inhuman. Äldre skulle tvingas bo i en enorm anläggning med hundratals andra äldre. Lägenheter skulle bara ha små fönster mot mörka innergårdar. Och eftersom de flesta av de äldre som bor på boenden som är särskilt anpassade för dem med sjukdomar eller ålderdomssvaghet, så skulle själva läget innebära en ordentlig isolering från resten av Örebro. Sundins tanke var att skapa ett äldreghetto. Urdumt.

Jag hoppades att saken därmed var utagerad. Men nu måste man börja fundera.

Vi kan i dagarna höra att socialdemokraterna föreslår att de estetiska programmen koncentreras till Karolinska skolan. Enligt ryktena är det bara den första av flera olika programflyttar, från Risbergska till framförallt Rudbecksskolan. Syftet är att stärka Rudbecksskolan, och fylla lokaler som annars riskerar att stå tomma.

Det finns inga politiska beslut kring detta. Det finns ingen öppen dialog. Det finns bara mummel och rykten som vanligt när socialdemokraterna styr. Små delbeslut döljer de större skeendena. Och när tillräckligt många delbeslut är fattade, står man plötsligt där med en skola (eller något annat) som är tomt och som därför ”måste” läggas ner.

På det senaste sammanträdet med det helkommunala bolaget Futurum Fastigheter som äger Risbergska, fanns en punkt med på dagordningen som handlade om vad man skulle göra med fastigheten. Jag har försökt kolla med styrelseledamöterna vad det handlade om. Men man är rädd. Kommunledningen låter alla de nya styrelserna gå igenom styrelseutbildningar just nu och det är uppenbart att socialdemokraterna vill att bolagsstyrelserna ska vara så slutna som möjligt. Man trycker stenhårt på att ledamöterna har ett ansvar för bolaget, och att om man inte följer det och skadar bolaget så kan man åka på skadestånd. (Att det inte stämmer är en annan fråga. Budskapet går i alla fall hem...)

Denna slutenhetskultur är skrämmande. Och de är helt i motsats till allt vad kommunal demokrati heter. Men den fungerar uppenbarligen.

På andra vägar har jag därför hittat information som handlar om att Björn Sundin inte alls kommit på andra tankar när det gäller sin gamla fråga. Istället har han utvecklat den. Informationen på styrelsemötet för Futurum handlade om planer på att lägga ner hela Risbergska skolan, förändra den, riva delar, bygga om andra och utveckla hela området till en ny stadsdel med bostäder för fler. Hela området längs ån, fram till Rosta Gärde, kan komma att bebyggas.

Besluten kring detta tas helt utan någon demokratisk insyn. Det är Björn Sundin, kanske Lena Baastad, och Staffan Isling, som planerar och bestämmer. Örebroarna och de andra partierna hålls utanför.

Är det rimligt?

Socialdemokraterna vann valet 2010 på att inte lägga ner Rudbecksskolan. Det har inneburit mångmiljonkostnader i ombyggnationer. Nästa styrelsemöte med Örebroporten kommer ytterligare kostnader på 16 miljoner att beslutas. Det har inneburit att flera program, bland annat det enormt viktiga omsorgsprogrammet, inte har fungerande lärosalar. Det har inneburit att de sårbaraste eleverna, som de med högfungerande autism, inte får det stöd de behöver.

Och det har inneburit att en annan gymnasieskola har lagts ner. Helt utan demokratisk insyn. Helt utan dialog. Och nu står kanske nästa på tur.

Björn Sundin avslutade sin fråga i kommunfullmäktige så här:

Jag tycker att hela den här idén borde prövas ordentligt, innan Rudbecksskolan säljs (och dessutom borde det självklart fattas demokratiska beslut innan någon bestämmer att en skola ska läggas ner...)

Det är bara att instämma. Men vid makten har Björn Sundin förvandlats till en av de mest slutna kommunalråden någonsin. Ingen utanför den allra innersta kretsen, vet något överhuvudtaget.

Media: NA, SVT

Dubbla be(s)ked i skolpolitiken.

Den 14 maj skrev ett antal socialdemokratiska kommunalråd på SVD Brännpunkt om behovet av högre lärarlöner. Deras kommuner skulle satsa mer på karriärvägar för lärare. Det var sannolikt ett välkommet besked. Flera av kommunerna är lågt rankade, och har låga lärarlöner. Frågan är om en artikel på Brännpunkt kan anses vara ett löfte, eller bara en målsättning. Lärarfacken lär i vart följa upp om teori och verklighet stämmer överens...

Vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson fanns med bland undertecknarna. Det är inte så märkligt. Den lokala skolpolitiken karaktäriseras inte av satsningar, snarare tvärsom. Samtidigt som kommunen gör ett resultat på hundratals miljoner, skär socialdemokraterna ner på resurserna till skolan. Inköpsstopp och anställningsstopp är socialdemokratisk skolpolitik i Örebro.

Och blir det några högre löner? Örebro höjde lärarlönerna precis så mycket som krävdes efter de centrala förhandlingarna. När jag i kommunfullmäktige frågade kommunstyrelseordföranden om lönesatsningar var tonen defensiv: "Många faktorer tyder på att lärarna kommer att vara den yrkesgrupp som kommer få bland de största löneökningarna." var så långt hon kunde sträcka sig. Men vad det betyder är oklart. Betyder det att andra ska få mer? Kommunal till exempel som socialdemokraterna alltid prioriterat? Eller betyder det att man ska betala mer, bara för att det är svårt att rekrytera utbildade lärare?

Nu är det upp till bevis. Men när lönediskussionerna för revidering 2013 sätter igång, så visar det sig att Baastad och Esbjörnsson hittills inte ändrat inställning. Lärarna är ingen prioriterad grupp. Så här twittrar en av lärarfacken: Överläggning om löneöversyn 2013 i #örebro idag. Någon satsning på lärarna? -Största möjliga tyyyyyyyyyystnad från arbetsgivaren.
 



Det är i och för sig ingen överraskning. Under Lena Baastads "ledning" har just tystnaden lägrat sig över allt mer av politiken. Ingen vet vem som bestämmer. Ingen vet var besluten fattas. Ingen vet och ingen får veta. Gissningarna är däremot desto fler. Är det Björn Sundin som är den verkliga ledaren? Är Staffan Isling inte bara kommundirektör, utan även en de facto kommunstyrelseordförande? Sitter makten hos Roger Rådström och Torgny Larsson?

Kommunledningens syn på skolan är bekymmersam. När de största skolfrågorna handlar om hur man ska bevara svåranvändbara skollokaler och lägga ner väl fungerande skolor, är problemen stora. På område efter område saknas riktlinjer för skolan.

Istället för att fokusera på elevernas situation, på lärarnas behov och på skolornas utveckling, läggs tid på skolflyttar. Det senaste skvallret handlar om långtgågna planer på att lägga ner hela Risbergska skolan och flytta eleverna till främst Rudbecksskolan. (Som behöver investeringar för tiotals miljoner kronor för att bli funktionell. Men ett vallöfte får uppenbarligen kosta vad som helst. För eleverna och för skattebetalarna...)

Hur de lokala socialdemokraterna agerar verkar inte komma deras partiledning till känna. Istället försöker Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på konststycket att gång efter gång presentera skolpolitik på riksplanet som går tvärs emot den Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson genomför. Problemet för Löfven och Baylan är ju bara att de inte kan lova 4000 nya lärare. Det är nämligen Baastad och Esbjörnsson som bestämmer om lärarna. Och de drar ju ner...

På samma sätt är det med satsning efter satsning i socialdemokraternas skolpolitik. På riksplanet lovar de runt om fler lärare, bättre villkor, mindre klasser. Men lokalt genomför de en precis motsatt politik; färre lärare, låga löner, större klasser. (På en skola jag känner kommer från och med nästa läsår 2,25 pedagoger att ha hand om 57 elever i klasserna 1-3 om sossarnas besparingar får slå igenom... Rimligt???)

Mot denna politik som inte hänger ihop, som är mer av innehållslösa flo(s)kler på riksplanet och rejäla nedskärningar i verkligheten, står Folkpartiets skolpolitik. Tydlig och sammanhållen från riksplan till lokalplan.

Vi lovar och genomför höjda lärarlöner.
Vi lovar och genomför förbättrad lärarutbidning.
Vi lovar och genomför lärarlegitimation.
Vi lovar och genomför minskad administration.
Vi lovar och genomför förnyade skollagar.
Vi lovar och genomför karriärvägar för lärare.
Vi lovar och tillför skolan nya resurser.

Folkpartiet tycker att skolan borde förstatligas. Kommunaliseringen var ett misslyckande. Än så länge står vi ensamma i den kampen. Socialdemokraterna håller emot. Men deras bristande sammanhållning i politiken borde leda dem till ett annat resultat. Om Löfven och Baylan vill ha genomslag för sin skolpolitik måste de ta makten från Baastad och Esbjörnsson. Frågan är om de vare sig vill eller vågar...

Media: DN, DN2, EX1, EX2, SVD

Respekt för det levande...

-->

Jag drar mina stängsel. Snart är lammhagen klar. Senast på söndag ska årets första lamm släppas på bete. Det kommer att bli roligt. Lamm är otroligt söta. Lamm som för första gången får skutta omkring i stora, vida världen, är bland det sötaste man kan se.

Det är tungt att stängsla. Nu har jag traktorn att trycka stolp, att spänna nätet, att bära last. Men det är ändå ett antal kilo som ska hanteras, ett antal kilometer som ska vandras, ett antal lyft, benböj, slag, drag, tryck…

Och det är roligt.

Jag njuter av att se stängslet komma på plats. Jag njuter av att gå efter raden av stolpar. Jag njuter av att tänka på hur det kommer att bli. Betesmarken som kommer att blomma. Fåglarna som tar stängslet som viloplats. Rävar och grävlingar som kommer att bana sig väg genom, eller under, det stängsel som för dem bara är ett tillfälligt hinderöver generationernas vandringsvägar.

Jag tror jag har en överenskommelse med Gud. En liten rebellisk överenskommelse. Så här har jag formulerat den:

Om jag håller den lilla bit av jorden jag nu förvaltar, åt Dig och åt kommande generationer, så full av liv som jag bara kan, så låter Du lärkan komma även nästa vår. Du låter glansbaggarna flyga på sommareftermiddagarna. Du låter trattkantarellerna kura under mina smågranars skugga en blöt höstdag. Och du låter stjärtmesarna komma dragande för att förgylla vardagen när vintern är som allra kallast.

Mina får, och mina lamm, kan aldrig bli lönsamma. Vår förhoppning är att de ska klara av att bära sina egna kostnader. Intäkterna från kött, skinn och kanske garn ska väga upp kostnaderna för vintermaten, för veterinärer, för stall, traktorer och stängsling.

Skulle jag kunna ta ut en lön av mitt lilla jordbruk, hur liten den än skulle vara, borde intäkterna öka mångdubbelt. Och det får mig att fundera. Kring samhälle och politik. Kring värdighet och etik. Kring prioriteringar och estetik.

De allra flesta i vår del av världen lever långt från jordbrukets vardag. Man ser inte djuren bakom de färdiga köttbullarna i kylen eller bakom fiskpinnarna i frysdisken. Man funderar knappast på hur det kan komma sig att fläskfilén bara kan kosta 39:- kronor kilot, eller kycklingen knappt det.

Och så blir man förvånad, upprörd när det visar sig att oxfilén för 90:- kronor egentligen var fläskfilé, eller att den billiga lasagnen inte alls innehöll spårbart nötkött, utan kött från okända hästar.

Det verkar bara finnas en enda sak som driver matkonsumtionen. Och det är pris. Allt annat är underordnat. PRIS. PRIS. PRIS. Vi kräver och köper allt billigare mat. Matens andel av vår lön minskar.

Och sedan blir vi förvånade att våra krav på allt biligare mat får oetiska, och ibland olagliga, konsekvenser. Vi fiskar våra hav tomma. Djuren vi äter lever sina korta liv uppfödda på föda de aldrig själva skulle välja, växtätare får animaliska produkter, och slutar sina liv på enorma köttfabriker. Djur transporteras kors och tvärs för att öka lönsamheten (och kanske minska spårbarheten) bara för att vi alltid väljer det billigaste alternativet, och kräver ännu billigare mat.

Är det rimligt?

Nej. Det är det inte. Det är inte rimligt för djurens skull. Även jag, som menar att skillnaden mellan människa och djur är en avgrund, anser att vi måste behandla dem med all den respekt vi kan. De är levande varelser. De är INTE ännu inte slaktade produkter. Det spelar roll för vår syn på människan, hur vi behandlar djuren.

Då jag går där i mina hagar tänker jag på de enorma mängder mat som krävs för att föda vår värld. Ton efter ton av spannmål. Tusende efter tusende av djur. Hur hela kedjan hänger ihop. Från betesmark till middagsbord. Och jag blir bekymrad.

När jag skriver detta sitter jag på Bryssels flygplats efter ett möte med Marit Paulsen. Hon är en klok kvinna. Med den bakgrund och den kunskap hon har ser hon sambanden, har sett dem långt tidigare än de flesta, och jobbat för en annan syn hårdare än oss alla. Mat är och har alltid varit politik. EUs politik spelar en roll för oss alla, bönder som konsumenter.

Men i huvudsak handlar det om personliga val. Om hur vi ser på den mat vi har på bordet, och vad vi är villiga att betala för den, direkt och indirekt.

Allt billigare mat kommer att innebära förödda jordar, fattigare natur, djurfabriker, bekämpningsmedel och läkemedelsuppfödning. Allt billigare mat kommer att innebära tommare hav, övergödda sjöar, oändliga besprutade åkrar.

Vi kanske känner oss rikare på pengar. Men vår natur, den biologiska mångfalden, och våra barns och barnbarns framtid blir allt fattigare.

Vad är då alternativet? Dyrare mat? Kanske det, eller snarare – sannolikt det. Men framförallt en levande och tydligare demokratisk diskussion om vad våra prioriteringar innebär. Om etik och estetik. Om enfald eller mångfald. Om värde och värdighet.

Media: DN, DN2

I Europa. Eller inte...

-Ska vi fortsätta vara med i Europa? Olika varianter av den frågan ställs ofta av människor jag möter.

Förutom att frågan är helt orimlig, Europa är en geografisk enhet, så visar den rätt mycket på den svenska attityden mot EU. För frågan som formuleras handlar om två saker. Dels en tveksamhet till EU som organisation. Dels om Sverige som något annat, speciellt, bättre.

Ser man frågan så blir den inte orimlig. Snarare förståelig.

Den svenska självbilden, att Sverige är världens bästa land, att vi kan lära ut men inte har så mycket att lära är starkt befäst hos de flesta av oss. Ibland är den fel. Ibland rätt. Sverige har klarat den ekonomiska krisen bättre än de flesta. Men bilden är inte självklar. Vi är inte bäst på allt. Vi är inte rikast. Vi har inte bäst välfärd på alla områden. Vi har mycket att lära av andra.

Just nu är EU i den djupaste krisen organisationen hittills genomlevt. Ekonomin slår hårt och får olika krafter att agera. Sverige har klarat sig bra. Finansministern kan med råg i ryggen ge sina kollegor råd om åtstramningar eller satsningar. Det är bra. Det vore ännu bättre om hans parti drev Europafrågorna med större engagemang. För det behövs fler positiva EU-krafter än oss liberaler.

Det finns människor som tror att högre murar mellan människor och länder skulle vara bättre. Att ensammare är starkare. Men för att kunna se framåt måste man ibland våga blicka bakåt.

Var Europa en bättre plats före EU? Och då behöver man inte gå så långt tillbaka som till världskrigen, eller till Berlinmuren. Utan fundera på hur det var innan gränserna var lägre. Hur det påverkade oss i lilla Sverige.

• Nu är vi vana att resa runt i hela Europa, utan större problem. Förr fick man köa vid varenda gränspassering.
• Nu funderar de unga över var de ska utbilda sig. Örebro, Stockholm, Madrid, Prag, Edinburg? Själv fick jag glädja mig åt att få ett treveckorsstipendium för att läsa lite juridik i Hamburg.
• I London finns en svenskkoloni med unga som jobbar. Kanske trötta på studier hämtar de inspiration för framtiden.
• Nu funderar vi över var vi kan finna bäst vård för just vår sjukdom den dag vi behöver den. Är det i det egna landstinget? Eller i ett annat EU-land?
• Och visst vore det skönt med några år vid Medelhavet, när vi blivit pensionärer.

Europa har blivit öppnare. Sverige, som en del av Europa, har vunnit massor. Varenda svensk har påverkats, för det mesta positivt, av det som EU gjort.

Visst finns det problem med EU. Men EU är en demokratisk organisation. Olika åsikter bryts mot varandra. En del vill ha mer integration. Andra mindre. En del vill satsa på mer handel. Andra på miljön. Någon på sociala frågor. En annan på trygghet och brottsbekämpning. Någon på det militära försvaret. Någon annan på regional utveckling av svaga områden.

Så är det i parlamentet i Bryssel. Precis som i riksdagen. Och i kommunfullmäktige. Demokratiskt valda ledamöter som söker vägar för att genomföra sin politik. Som inte alltid tycker lika. Men som diskuterar, debatterar, kommer överens eller blir kvar i konflikterna.

Om ett år är det val till Europaparlamentet. Det valet handlar inte om vi ska vara I Europa eller inte. Det handlar om vad vi vill göra av det europeiska samarbetet.

Media: DN, SVD

Högriskpolitik, för näringsliv, klimat och skattebetalare.

Jag har i flera bloggar beskrivit kommunens riskfyllda bolagspolitik. Framförallt handlar det om det kommunala vindkraftbolaget som ska bygga. Men hittills har vi inte vetat något om omfattningen. Nu kommer de första konkreta besluten fram för offentligheten.

På nästa kommunstyrelsesammanträde ska vi fatta beslut om att gå i borgen för de första lånen. Det handlar om 28 miljoner kronor, en hanterbar summa. Men de beslut som fattas under 2013 kommer att innebära att bolaget lånar upp 230 miljoner kronor! Denna summa ska läggas till alla andra miljarder som kommunledningen gödslar kreditmarknaden med. Örebro kommuns låneskuld kommer när Baastad & Co avgår om ett drygt år att ligga på över 10 miljarder kronor.

Till denna "lilla" investering kommer ytterligare bolagsprojekt. Kommunen ska gå in i Karlskoga biogas för den nätta summan av 26 miljoner kronor. Frågan är nu vilka ytteligare investeringar som krävs i detta bolag?

En politisk kollega har sagt att man inte vinner några val på kommunal ekonomi. Kommunala val handlar om vad man vill göra med skolan, äldreomsorgen, gatorna och vägarna. Men jag måste ändå få visa på ytterligare bekymmer med hur den nuvarande kommunledningen hanterar ekonomin.

Ett annat ärende på dagordningen handlar om borgensavgifter för delägda bolag. Bara rubriken är ju så tråkig att man slutar läsa där. Men ibland måste man ändå orka fortsätta. Här handlar det om hur kommunen ska hantera konkurrensfrågan. En kommunal borgen gör att ett kommunalt bolag kan låna billigare än ett privat. För att det inte ska bli någon konkurrenssnedvridning måste kommunen sätta en borgensavgift. Den ska motsvara skillnaden mellan räntorna på lån med och utan kommunal borgen.

I dagsläget är den avgiften 0,35%. Nu föreslår kommunledningen att även samägda bolag ska få en borgensavgift på 0,35 %. Men inte moderbolag. De ska klara sig utan borgensavgift.

Det finns två märkligheter i detta. De nya kommunala bolagen agerar på privata marknader, där risken är förhållandevis hög. Privata bolag får betala högre ränta när risken är högre (om de får några lån alls). Men de slipper alltså de nya kommunala bolagen. Konkurrensen snedvrids.

Och moderbolaget ska slippa betala borgensavgift, trots att bolagets lån kommer att gå till att bygga upp aktiekapital i dotterbolagen, som då slipper krav på avkastning som annars skulle varit nödvändig. Ännu mera konkurrenssnedvridning.

Summa summarum kommer kommunens påstådda klimatsatsningar att göra Örebro kommun mer självförsörjande på el. Men på bekostnad av en fungerande privat marknad. Färre privata vindsnurror kommer att byggas, och sannolikt blir det totalt sett mindre vind-el. Man motverkar alltså sitt eget syfte.

Och som vanligt bryr kommunledningen sig mycket litet om de privata företagen. Just nu finns planer på stora vindkraftsatsningar, med privat kapital och risktagande i botten, i länet och landet. Men de kommer att få klara sig utan Örebro som kund. (S) betyder i detta läge en återgång till (s)jälvförsörjning. Typ före industrialiseringen av världen. Tror någon att det är bättre???

 Inte heller bryr man sig om skattebetalarna. Nu kommer de att riskera en kvarts miljard i ett första skede. Men slutnotan lär landa på många gånger mer. Och låneräntorna ska betalas även om fem, tio eller femton år.

Vi liberaler i Örebro kommer inte att acceptera detta. Frågan är om vi är ensamma i vår kamp för ett bättre näringslivsklimat, och för en långsiktigt hållbar kommunal ekonomi och kommunal miljöpolitik? Om någon annan också orkar varaa mot kommunala bolag, mot kommunal snedvridande konkurrens och mot att använda skattebetalarnas pengar till politiska prestigeprojekt.

Naturskyddsföreningen

Lyssnade lite på partiledardebatten i går. Gjorde som många andra - följde den via twitter. Och en tweet fick mig att gå igång.

Svenska Naturskyddsföreningen twittrade ut: Det är synd att den gröna liberalismen inte har en bättre företrädare än en kärnkraftshök som går framåt med blicken i backspegel.

Jag blev inte förvånad. Men som så ofta nuförtiden, besviken, på SNF, på dess ordförande och på dess påstådda opartiskhet.

Jag har varit med i SNF sedan 1970-talet. Först som fältbiolog. Sedan som medlem, ofta familjemedlem för att jag betalade mina bröders medlemskap bara för att de också skulle vara med. För mig var SNF länge en organisation för just naturen. Svenska NATURskyddsföreninge. Inte SMF, Svenska Miljö Föreningen, eller SKF, Svenska Klimat Föreningen. Utan SNF, Svenska NaturskyddsFöreningen. Men det var länge sedan.

Någon gång i skiftet 1970-1980-tal tog föreningen en ny väg. Bort från naturen och mot miljön. Det verkade som om naturskyddet inte längre var det viktiga. Istället handlade det mer om hur och vad man handlade, hur man reste - vilken livsstil man hade. Och så blev föreningen spjutspetsen för arbetet mot allt vad kärnkraft hette.

Föreningens arbete mot kärnkraft har fått rätt märkliga följder. En av SNFs tidigare styrkor var den starka förankringen i forskning och vetenskap. När föreningen tog ställning, visste man att ställningstagandet var sakligt grundat. Men med kärnkraften är det annorlunda. Motståndet mot kärnkraft har mer politiska och nästan religiösa övertoner än sakligt motiverade grunder.

Kärnkraft är alltid dåligt, så dåligt att i princip alla andra alternativ är bättre. När Jan Björklund tar upp problemen med att Tyskland satsar på kolkraft som ersättning till sina kärnkraftverk, borde SNFs ordförande fundera över om det är en rimlig satsning. Men inte. Istället blir det: "Det är synd att den gröna liberalismen inte har en bättre företrädare än en kärnkraftshök som går framåt med blicken i backspegel." Det säger tyvärr mer om SNF än om Jan Björklund.

En pragmatisk, partiobunden organisation borde fundera över vad som är bäst för naturen (och klimatet och miljön). Är det mer kolkraft, eller kanske att behålla kärnkraften en stund till? Kan framtida forskning göra kärnkraften säkrare, och kan avfallet användas som nytt bränsle till dess det är ofarligt? Kan brytningen göras miljövänligare? Vore det bättre att ersätta ännu mer kol med ny kärnkraft under en övergångstid?

Jag är ingen kärnkraftskramare, jag ser inte att den idag är någon framtidsenergibärare. Men jag menar att man måste försöka väga hoten mot natur, miljö och klimat mot varandra. Kärnkraftsmotståndet får inte bli religiöst. Kärnkraft får inte bli något "ont" som man inte behöver diskutera om just för att det är så "ont".

En annan av följderna som drabbat SNF är den partipolitisering som skett, i och med att naturen fått ge vika för miljö, klimat och livsstil. Det finns politiska vinklingar på naturvården. Liberaler har alltid stått i tätlinjen när det gäller skydd av natur, mot markägarintressena i C, M och på senare tid KD, eller mot samhällsbyggarna i betongpartierna S och V. Men naturvård kan hanteras av alla ideologier.

När SNF däremot går igång på miljö, klimat och livsstil, väljer också organisationen en mer partipolitisk väg. Nu handlar det om att leva enkelt. Om att vara samhällskritisk. Om att vara mot kärnkraft. Föreningen blir mer vänster, mer grönvänster. Det är uppenbart att den tidigare partipolitiskt obundna föreningen, numera har starka band till ett parti, och en politisk strömning.

Som liberal känner jag mig allt mer vilsen i den förening jag tillhört i 40 år.

Men kanske håller något på att hända. Det finns tecken på att föreningen håller på att återupptäcka naturen. Det är bra.

Jag har jobbat med klimatfrågor längre än de flesta. Långt innan det blev politiskt opportunt. Ännu längre har jag funderat kring miljö och miljöfrågor. Men mitt engagemang för miljö och klimat byggs på en grund av naturintresse.

Naturintresset, djupt eller grunt, brett eller specialiserat, är en av de viktigaste faktorerna för oss människor när vi tar ställning i även miljö- och klimatfrågor. Det är enklare att förstå vikten av en ren miljö, eller ett klimat i balans, om man har lite insikt i eller en fascination för naturens fantastiska livsväv. Om man förstår lite av vad de insektsätande fåglarna får genomgå på sina flyttvägar nu när de återkommer, inser hur små marginalerna är för att de ska klara flytten över Sahara, Medelhavet och Södra Europa, inser man också hur viktigt det är med att hantera klimatfrågan. Har man sett Östersjöns förändring från ett friskt hav till en luktande göl, inser man behovet av ett förändrat jord- och skogsbruk. Har man fått se en havsörn sväva över slätten, inser man också hur viktigt det är med en miljö i balans, utan gifter som hotar reproduktionen (inte bara hos örnen utan hos oss alla).

Det är därför jag fortfarande är medlem i SNF. Därför att jag mer än någonsin tror att det behövs en naturskyddsförening. Därför att jag oroas över att så många inte längre har denna fascination över livet, det levande, livsväven. Därför att jag fortfarande tror att föreningen kan förändras och skapa sin egen framtid.

Svenska NaturskyddsFöreningen behövs. Naturvårdsinriktad. Saklig. Opolitisk.

Media: DN, SVD, EX,

Bättre näringslivsklimat?

Örebro ska ta fram ett nytt näringslivsprogram. Det är inte första gången. Jag tror jag varit med om att ta fram tre program under min tid som förtroendevald för Folkpartiet i Örebro.

Hittills har programmen tagits fram under ledning av förtroendevalda från partierna såväl i majoritet som opposition. Processen har ofta varit rätt lång. Skälet är enkelt. Programmen ska kunna förankras, diskuteras, kompromissas och beslutas fram. Det har varit viktigt att ha en bred majoritet bakom programmen för att näringslivet ska veta vad som gäller.

Genom det har programmen blivit rätt utsuddade. Det har funnits stora skillnader mellan partierna, främst Folkpartiet å ena sidan och Socialdemokraterna å den andra. När vi slagits för fler privata företag, en större privat sektor, försäljning av kommunala bolag, valfrihet och entreprenörskap, har de bromsat och sagt att den offentliga sektorns andel inte ska minska (d.v.s. om privat företagande ökar, ska den offentliga sektorn öka minst lika mycket...). De kramar kommunala bolag så långt att de ibland målar ut privata företag som närmast onda. Och deras syn på frihet, valfrihet och entreprenörskap tar stopp när det gäller den egna kommunens verksamheter.

Nu ska ett nytt näringslivspolitiskt program fram. Och nu är det nya kvastar som sopar. Nu handlar det inte om någon politisk beredning, eller politisk förankring. Oppositionen har blivit inbjuden till en (1) sammandragning tillsammans med näringslivsföreträdare för att komma med inspel... Det är de kommunala chefstjänstemännen som tar fram programmet, förankrar det hos majoriteten och drar igenom det i kommunstyrelsen. Var det tänkt i alla fall. På kommunstyrelsen i april fanns ett förslag till näringslivspolitiskt program framme för beslut. Oppositionen skulle få fem dagar på sig att läsa igenom och göra egna alternativ...

Jag gick i taket. Programmet gick inte ens att kopiera till de förtroendevalda som inte fanns med i kommunstyrelsen. Jag fick be om att få det på mail (istället för på paddan där dokument inte kan vidarebefordras) och kräva att programmet i vart fall skulle ut på remiss.

Nu får vi se vad som händer. Men själva sättet att ta fram ett näringslivspolitiskt program är ytterligare ett tecken på hur illa den nuvarande kommunledningen hanterar näringslivsfrågor. Borta är långsiktigheten. Borta är samförståndet. Borta är förankringsprocesserna. Hur ska näringslivet hantera insikten om att en majoritetsförändring är trolig efter nästa val?

Ansvaret vilar tungt på Lena Baastad och Lennart Bondeson. Som vanligt väljer de tystnad och beslut bakom stängda dörrar framför öppenhet och demokrati. Men på denna öppna blogg kan jag nu i alla fall berätta om 10 punkter för inriktningen av Folkpartiets näringslivspolitik:

1. Tydligare valfrihetsperspektiv. Kommunen ska inte göra allt. Men det vi gör ska vi göra bättre. Och vi blir bättre genom att örebroarna kan välja mellan olika alternativ.
2. Tydligare servicegarantier. Beslut ska fattas snabbt. Och beslut ska vara så billiga som möjligt. Onödig kommunal administration ska bort.
3. Objektiva grunder för beslut. Idag berättar många företagare att det är först när Björn Sundin sagt ja som besluten kommer. Och Sundin är svår att nå för de flesta utanför den innersta kretsen. Väntetider på månader är inte sällsynta.
4. En klar inriktning på ett framtidsinriktat näringsliv. Högt kompetensinnehåll. Universitetsanknutet. Internationellt fokus. Som exempel kan man ta framtidens omsorg. Äldreomsorg i framtiden handlar om service, teknik, robotik, IT. Men då kräver det en kommun som öppnar den egna verksamheten för alternativ.
5. Ingen kommunal illojal konkurrens. Färre kommunala bolag. Tydligare ägardirektiv.
6. Bättre upphandlingsregler. Upphandling anpassad till det lokala näringslivet, utan extrakrav på arbetsmarknadspolitik eller annat som ska hanteras via skattsedeln.
7. Utmaningsrätt för kommunal verksamhet. Kommunen är inte alltid bäst på allt.
8. Utökat samarbete med Örebro universitet. Kommunen kan och ska finansiera ett antal professurer och forskarmiljöer inom de sektorer vi vill bli starka.
9. En kraftfull satsning på kunskapsmålen inom grundskola och gymnasieskola. Örebro SKA ha Sveriges bästa skola med Sveriges bästa lärare.
10. Lägre kommunalskatt genom effektivare kommunal organisation med ökad kvalitet på välfärden.

Men framförallt handlar det om en annan syn på näringslivet. Socialdemokrater och Kristdemokrater i Örebrotappning har en alldeles för negativ syn på privat företagsamhet. Det handlar mest om att begränsa, styra, kontrollera, konkurrera mot.

För oss i Folkpartiet handlar därför den lokala näringslivspolitiken om en annan syn på näringslivet. Privat företagande är grunden för resurserna till välfärden, precis som den civila sektorn är grunden för välfärdens värderingar. Vi bejakar näringslivet. Vi bejakar de privata företagen. Vi bejakar ett starkare lokalt näringsliv. Vi öppnar kommunen för samarbete, samverkan och medverkan av privat näringsliv.

Det borde vara grunden för inte bara de fina orden i ett nytt program, utan också för den genomförda politiken. Dit har de styrande ännu en lång väg att gå...

Media: NA

Futurum fastigheter - Ett beslut att ångra..?..

När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande i januari 2007 var det några surdegar som direkt landade på mitt bord. Ett av dem handlade om kommunens fastigheter.

Det fungerade helt enkelt för dåligt. Det fanns ingen tydlig ägarroll för fastigheterna i kommunen. Investeringsbesluten var otydliga. Hyressättningen oklar. Klagomålen på fastighetsunderhållet var legio. Och så vidare.

Vi diskuterade hur vi skulle hantera det hela. Det fanns egentligen bara en sak att göra. En total omstart.

Hur skulle då denna omstart ske? Vi diskuterade flera möjligheter. En av dem var att skapa ett nytt kommunalt bolag som skulle äga alla kommunens fastigheter. Då skulle vi få kontroll på ekonomin;  investeringar, underhåll, hyror, allt. Vi skulle kunna hantera de eventuella förändringar som behövdes på personalsidan. Och ett bolags bokföring är faktiskt stabilare och mer långsiktigt jämförbar än en kommuns.

Så det fick bli ett bolag. Men nu, när bolaget är igång, funderar jag på om det verkligen var rätt.

Jag hade två skarpa funderingar kring bolagsbildningen. Två faror som väntade i vassen. Men med en förhoppning om att kunna vinna även valet 2010 och därmed skapa en stabil bas för bolaget lät jag det ändå gå vidare. Sett i backspegeln var det fel. För den nya kommunledningen har infriat båda mina farhågor, med råge!

Den första farhågan gällde investeringar och ekonomi. Så länge investeringarna i kommunens fastigheter låg i en kommunal förvaltning, blev investeringsbesluten offentliga, en fråga för budgetdebatter och diskussioner kring volymer och tider. Vi kunde mäta ett års investeringar mot ett annat. Hade volymerna gått upp? Hur stora delar av besluten hade genomförts? Vad fick det för påverkan på såväl balans- som resultaträkning?

Som den försiktiga general jag är i ekonomiska hänseenden, var detta viktigt. Kommunen ska inte sätta sig i skuld i onödan. Alla skulder måste betalas, förr eller senare, av pengar som tas från välfärdsuppdraget. Investeringsbeslut måste vägas mot andra viktiga beslut. Och diskussionen måste vara öppen.

Nu gäller något annat.

Kommunens investeringar går i taket. När jag styrde, tyckte jag att det var oroande när vi beslutade om en investeringsnivå över 500 miljoner kronor. Men titta vad som gäller nu. Här nedan ser ni en bild från dragningen av kommunens budgetförutsättningar:

Investeringsvolymen för 2013 går upp mot 1,2 miljarder!!! Det är helt osannolikt. Och 2014 ser nästa likadan ut. På de tre åren SKDC-partiet styrt, kommer kommunen att ha tagit investeringsbeslut på osannolika 2,9 miljarder kronor!!! (Här skulle man vilja skriva ut hundra ! om det hjälpte)

Stora delar av investeringarna täcks av nya lån. Tyvärr syns inte allt längre i kommunens bokslut. För de lån som Futurum fastigheter tar upp hanteras nu av bolaget själv, och syns bara som en fotnot i koncernredovisningen.

Men för de örebroare som någon gång ska betala tillbaka lånen, eller betala räntorna när de inte längre ligger på 1,5 % utan kanske på 5 % eller 9 %, spelar det ingen roll om det är Futurum eller kommunen som tagit dem. Välfärden kommer att få betala.

Men detta är det tyst om i Örebropolitiken idag. Varför? Ett skäl är att man inte vinner kommunala val på ekonomi. Om jag hade koll på ekonomin, och den nuvarande ledningen inte har det, spelar ingen eller liten roll i valet. Därför kan alldeles för många kommunpolitiker gömma sin ovilja eller okunskap om ekonomi bakom det lokala ointresset. Och intresset från den lokala journalistiken är lika litet. Det är kanske för svårt eller för svårt att göra medialt.

När det nu blivit så här, ångrar jag faktiskt att jag tog beslutet om bolagisering.

Det andra man kan ångra är just tystnaden. Och det har också delvis sin grund i bolagskonstruktionen.

Bolag är till sin konstruktion slutna. Styrelsen ska i första hand se till bolagets bästa. Inte till en öppen dialog med medborgarna. Som lokal politiker kan man ändå ha ett förhållningssätt till sina bolag, bejaka så stor öppenhet som möjligt.

Men så fungerar det inte i Örebro idag. Styrelse efter styrelse får reda på hur ansvarsfullt styrelsejobbet är, att allt fokus ska ligga på bolagets bästa och - att man ska hålla tyst om det som sker på styrelsemötena. SKDC kunde informera om att öppenheten är regel, och slutenheten undantaget (det undantag som handlar om att läckor som skadar bolaget är oacceptabla). Men bilden de ger styrelseledamöterna är den motsatta. Håll tyst. Prata inte med någon, inte ens i partiet, om det som sker i styrelsen.

För mig är det oacceptabelt. Och allra mest oacceptabelt är det i Futurum Fastigheter. Futurum är kommunens fastighetsbolag. Det ska bara äga fastigheter som det bedrivs kommunal verksamhet på och i. Kommunen ska vara den enda hyresgästen. Öppenheten borde vara norm. Örebroarna har rätt att veta vad styrelsen tycker, vad bolaget planerar och vilka skiljaktiga meningar som finns.

Men Baastad, Bondeson och Persson, driver en tystnadens linje.

Kommunala bolag måste vara ett fåtal undantag från regeln om den öppenhet en nämnd- och förvaltningsorganisation bygger på. Men i Örebro idag håller de på att bli norm. Allt fler kommunala bolag. Allt större tystnad.

Den utvecklingen oroar mig mycket.