Sätta dit politiker?

När Inga-Britt Ahlenius i DN den 29 juli skriver om den kommunala revisionen har hon knappast skrivit någon kioskvältare. Vem intresserar sig för kommunala revisorer?

Ändå är det Ahlenius skriver om något enormt viktigt. Av flera orsaker:

Verkligheten har förändrats. Det går inte att tänka på samma sätt 2013 som 1913.
Politiken har förändrats. Och förändringarna går allt snabbare.
Politikerna har förändrats. Det är skillnad både i urval och mängd.
Omvärlden har förändrats. Inte minst gäller det media.

Låt mig förlänga lite.

Verkligheten har förändrats.
För 100 år sedan var den offentliga sektorn liten. Långt in på 1950-talet handlade offentlig sektor om ett begränsat uppdrag. Den kommunala beslutanderätten kunde hanteras av många förtroendevalda och få tjänstemän (proportionellt sett mot idag).

Men så kom 1960- och främst 1970-talets enorma expansion inom den offentliga sektorn. Och nu är kommunerna mångmiljardorganisationer med miljontals anställda. Örebro kommun har 12 - 15.000 anställda och omsätter 7 miljarder. Kommunkoncernen ytterligare ett par miljarder.

Det säger sig självt att såväl styrning som granskning måste förändras på samma sätt. Men det har den inte gjort. Kommunens ekonomistyrning är ofta bristfällig. Det märks inte minst när man pratar om vinster i välfärden. Socialdemokraternas krav på tydlig redovisning av privata företag möts inte av samma krav på de egna verksamheterna. Väldigt ofta går det inte att följa den totala ekonomiska utvecklingen, framförallt inte ner på verksamhetsnivå (något som sossarna kräver av de privata...).

Politiken har förändrats.
Låt mig peka på några förändringar, förutom de ovanstående. Kommuner är idag ofta stora koncerner med bolag för både det ena och det andra. Men styrelserna är inte valda utifrån en kompetenssynvinkel, utan bara utifrån partitillhörighet. Som jag skriver i nästa stycke, innebär detta att de flesta styrelseledamöterna i kommunala bolag inte har en aning om vad det innebär att styra ett bolag.

Men politiken har förändrats på fler sätt. Framförallt handlar det om styrning och ledning. Vem styr kommunerna idag? Är det politiker eller tjänstemännen? Frågan måste hela tiden ställas, och den saknar tydliga svar. Alldeles för ofta abdikerar politikerna från styrningen och tjänstemän tar över. Det är ett demokratiskt problem, men det är också ett styrningsproblem. Om inte den formella och den informella makten är densamma, hur ska man då veta vem som har och tar både makt och ansvar.

Detta hänger ihop med ett av de största problemen för dagens demokrati som jag ser det. Politikens medialisering. Alldeles för ofta handlar politik idag inte om styrning, utan om ett spel om makt. Det gäller att vinna val. Men vad man sedan gör med makten är det ingen som bryr sig om. Den formella makten blir det viktiga, att vinna valet blir det viktiga, men vart man för kommunen, hur den utvecklas, överlämnar man åt tjänstemännen.

Politik handlar allt mer om att komma rätt ut; i media, på twitter, genom egna kanaler. Besvärliga beslut får andra ta. Det egna intresset ligger i att komma ut med det positiva. Och det även om det positiva är en marginell förändring medan det negativa berör miljoner och miljarder.

Vem ska i så fall granskas? Hur avkrävs ansvar? Och i förlängningen: Vad spelar valen för roll?

Politikerna har förändrats.
Man kan tycka vad man vill om ekonomi och verksamhetsstyrning. Det är inte det man vinner val på. Men den som inte kan läsa en resultat- eller balansräkning, eller som inte bryr sig om hur ärenden formas innan beslut, kommer att styras av andra som fattar.

Tyvärr är det alldeles för få politiker idag som förstår eller bryr sig om detta. Det är ju inte politik. Varför ska man bry sig om pengar - staten finns ju alltid som yttersta garant... Och hur sexigt är det med styrningsmodeller - det sköter ju sig själv i alla fall...

Dessutom måste man fundera på vem som är och vill vara politiker idag och i morgon. Vem lockas av politikens villkor? Ser man 100 år tillbaka i tiden, var kommunernas politiska företrädare ofta det lokala samhällets toppar från näringsliv, fack, kyrkor, andra organisationer. Idag är sammansättningen en helt annan. På gott och ont.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det mest är på ont. Det finns alldeles för få politiker idag som är kompetenta att sköta de mångmiljon- eller mångmiljardorganisationer de är satta att styra. Framförallt är den ekonomiska kompetensen så grund att den ibland är obefintlig.

Detta bör ställa ytterligare krav på en kompetent, fristående och transparent granskning.

Omvärlden har förändrats.
Det finns massor att skriva om här. Men jag tänker bara ta upp medias förändring. Och ta det utifrån ett mycket lokalt perspektiv.

När jag var ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd, hade Örebro två lokaltidningar. Nerikes Allehanda och Örebrokuriren. Antalet journalister som bevakade den lokala politiken var stort. Bara NA hade mer än 120 journalister (brett räknat). Det fann en journalist avdelad till varje kommundel (15 st) plus allmänbevakningen. Ledarsidans tre-fyra medarbetare hade tid att granska både det lokala och det nationella.

Idag finns bara en tidning kvar, NA. Antalet journalister på NA har minskat till mindre än hälften av vad man var för 20 år sedan. Ledarsidan har egentligen bara en skribent kvar, eftersom man måste sköta insändarna också.

Bevakningen av den lokala politiken har försämrats rejält. Och det är en galopperande utveckling. De senaste fem åren har förändringen varit katastrofal utifrån ett perspektiv med den offentliga granskningen som norm. Det finns idag ingen som granskar makten ingående. Maktens resurser styr i alldeles för stor utsträckning media och medias innehåll. Antalet kommunikatörer inom det lokala socialdemokratiska partiet överstiger antalet journalister på Nerikes Allehanda med politik på agendan med det mångdubbla.

Att i det läget kräva en fristående och oberoende granskning borde vara självklart, men...

Vad ska man då göra?

Jag tror på tre utvecklingsområden:
1) Skapa en fristående, professionell granskning av ekonomi och verksamhet. Gör en kommunal "riksrevision" där revisorerna är helt fristående från politiska kopplingar och där budgeten är beroende av kommunens storlek, beslutad av riksdagen.

Kommunala politiska revisorer är idag bundna av alldeles för många band till den lokala makten. Dessutom finns en konsensus-vilja inom revisionen, som gör att en minoritet kan stoppa allvarliga anmärkningar och ludda till dem.

En fristående revision måste dessutom ha ordentliga maktmedel bakom sig. Anmärkningar, ansvarsfrihetsbegränsningar med mera måste få genomslag direkt mot ansvariga politiker, och även mot tjänstemän som ibland har den informella makten.

2) Skapa kommunala konstitutionsutskott som får granska den politiska delen av makten. Utskott under kommunfullmäktige som har rätt att granska ledande politikers tjänstgöring, kalla in dem till utfrågningar och förhör och göra allt i offentlighet.

Utskottet ska, precis som i riksdagen, arbeta på fullmäktigeledamöternas uppdrag och agera utifrån deras anmälningar.

3) Skapa förutsättningar för politiker som verkligen styr. I dag har vi en diskussion kring politikernas "guldkantade" pensioner. Det är ingen vågad gissning att det inte finns ett folkligt stöd bakom dem. Men frågan är hur vi i framtiden ser på styrning av kommunerna. Vem ska sköta dessa mångmiljardorganisationer? Och på vilket sätt? Ska politiken bara vara ett spel för galleriet, där vi politiker låtsas styra, medan de oavsettbara tjänstemännen sköter utvecklingen av kommunen?

Jag tror inte på det. Makt och ansvar ska följas åt. Om vi menar allvar med demokratin så ska också de demokratiskt valda både kunna, vilja och få styra. Och de ska tvingas ta ansvar för den politik de genomför och den styrning de hanterar.

Om någon tror att man får dessa personer till politiken genom att sänka arvoden, minska antalet politiska tjänstemän, försämra villkoren för politiker, så får man naturligtvis göra det. Jag tror det inte.

Men jag tror att den politiska arenan förändrats så mycket att det i dag inte alls behövs så många politiker för att styra en kommun. Valfriheten begränsar politikens makt underifrån. Stat och EU begränsar den ovanifrån. Det politiska spelfältet har krympt. Då borde antalet politiker också minska. De frigjorda resurserna borde användas för att förbättra för den politiska styrning och ledning som vi så väl behöver.

Kommunal revision handlar inte om att sätta dit politiker. Utan det handlar om att skapa bättre förutsättningar för politisk styrning, och en tydligare ansvarsutkrävning. I slutänden handlar det om förtroendet för demokratin.

Media: DN

Sensommar

Söndagen den 28 juli. Frukosten ute är avklarad. En av alla dessa utefrukostar, altanluncher, grillkvällar detta nådens år 2013. Sällan har väl svensk sommar varit mer just svensk sommar än detta år. Och här i Fällersta har vi klarat oss från problemen med torkan, främst kanske tack vare de 40 mm regn som kom under ett drygt dygn för tre veckor sedan.

Idag är det småmulet. Men varmt. Frågan är om solen kommer att bryta igenom under dagen. Om det blir någon åskskur. Men värmen är man säker på.

Sommaren är och har varit fantastisk. Men just denna dag blev sensommarens intåg övertydligt. I går slogs jag med koltrastarna om körsbären i smålandskörsbärsträdet. Idag skriker spillkråkan bort över skogen. Det är lite kul med hackspettarna här hemma. Just nu finns det tre arter i lundarna kring oss. Spillkråkan, gröngölingen och större hackspetten visar sig dagligen. Kanske kunde jag någon gång få se en mindre hackspett. Annars är nog lagret fullt.

Och sedan skuggsjunger koltrasten. Jag vet inte varför den började just idag. Och varför den börjar överhuvudtaget. Men någon gång när sommaren går över i sensommar så hör man koltrasten sjunga. Lite försiktigt. Lite mer "gnisslande". Lite annorlunda.

Det är rätt mycket ljuden som visar när årstiderna tippar över. Vårens första talgoxe. Högvårens trastkörer och rödhakarnas sångkamper. Försommarens ständiga fågelsångande, dygnet runt. Tystnadens intåg kring midsommar. Och sedan sensommarens stilla liv, med fåglar överallt som låter, utan att sjunga. Det är knäppanden, pipanden, sisanden, klickanden, ropanden, överallt. Den som har lärt sig lyssna hör.

Bortåt Kvismaren hörs tranorna ropa. Snart kommer de i tusentals. Men ännu dröjer sig sommaren kvar. Ännu är det tid för sol och kaffe på verandan. Ännu har inte vemodets tid inletts.

Borta vid eken knäpper rödhaken. Vårens mästersångare visar upp sitt orangeröda bröst. Och i rabatterna blommar dahlia och tobak, tagetes och daglilja.

I växthus och i odlingslådor växer gurkor och squash så det knakar. Den första egna tomaten är redan äten. I går blev det några flaskor hallonsaft. Och snart ska potatisen upp ur jorden.

Det gäller att försöka följa Horatius bevingade ord: Carpe diem. Fånga dagen.

Sommarpredikan

Varje år får jag möjligheten att hålla en predikan i Betelkyrkan i Örebro. Det kallas predikan, men jag ser det mer som en betraktelse utifrån min horizont. Så här blev årets:

---

Ytterligare en hage som ska stängslas. Den är bara på ett par hektar, kanske 500 meter stängsel som ska upp. Men det tar tid. Jag vandrar fram och tillbaka. Lägger med möda ner den tunga stängselrullen. Rullar ut, skarvar, sträcker och fäster. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Runt om mig breder försommarens allra vackraste ängar ut sig. Blommor i mängd. Och fjärilarna. Alla dessa juveler. Blåvingar, guldvingar, visslare, smygare, snabbvingar.

Där någonstans möter jag min Gud. Det är svårt att inte bli berörd av den fantastiska mångfald som naturen varje år ger oss.

Jag njuter av mångfalden, funderar kring varför världen ser ut som den gör, tänker på om allt bara är en slump, om all denna skönhet och alla dessa samband mellan arter bara är en av ett oändligt antal variationer i ett oändligt antal varianter av universa. Går och funderar på den Gud som inte kan förklaras, och blir ännu en gång medveten om att jag i allt mitt tvivel ändå bara kan acceptera att jag tror. Inte för att jag har en aning om vem eller vad Gud är. Utan därför att jag av egen fri vilja väljer trons väg.

Nästan lika ofta i dessa oändliga vandringar, allt fästande, sträckande, stolpande, funderar jag över varför så många människor väljer andra vägar. Och vad som håller på att hända med kristenheten, kristendomen, kyrkan.

Jag gissar att jag inte är ensam om känslan av att så mycket förändras just nu. Vi lever i en uppbrottstid, ett förändringsskeende, ett paradigmskifte.

Och i hela denna förändring står religionen som en – ja som en vadå?

Jag lyssnar till mina arbetskamrater. De som överhuvudtaget inte reflekterar över något annat än det som kan ses och kännas på. Som verkar tycka att livet är som bäst när nästa semesterresa bokats, när nästa restaurangbesök ligger framför, när nästa glas rosévin hällts upp. Och att det räcker så.

De har aldrig sett eller insett behovet av någon annan dimension än den synliga. Andlighet är ett icketillstånd. Gud är inte ens närvarande som tanke. Bara det som ses eller kan kännas på är verkligt och meningsfullt.

Livet består i ett försök av att göra det bästa möjliga av tiden här. Och vi får allt fler möjligheter. För allt fler av oss är inte pengarna längre samma begränsande faktor som tidigare. Vi har vad vi behöver, långt mer än livets nödtorft.

Gränsen mot vad som kan kallas antingen absolut eller relativ fattigdom förskjuts. Senast hörde jag om hur stora bekymmer det nu är för många barn att inte kunna åka utomlands på semester. De hamnade utanför, alla andra reste ju. Hade den nyheten ens varit möjlig för några år sedan? Då det mer handlade om man hade råd att inte vara i staden hela tiden?

Ett litet exempel på en av dagens förändringar. Men förändringarna är större än så. Vi ser värderingsförskjutningar inom så många områden. Etik och moral. Människans värde och värdighet. Individualism och kollektivism.

Vad är rätt och vad är fel? Är det ens meningsfullt att ställa frågan? Är människan i grunden ond eller god? En av Bibelns grundtema är ju människans inneboende ondhet som enbart kan hanteras av en utomstående gudom. Men i dagens samhälle är grundtanken istället att människan är god. Ingen kan ju komma och påstå att jag är ond! Hur skulle det se ut? Och om jag inte är ond behöver jag ju vare sig någon guds förlåtelse, eller några rättesnören om hur jag ska vara för att vara det jag redan är. För vi har ju alla godheten inom oss. Ingen av oss har något att dölja. Jag har rent mjöl i påsen. Det är de där andra, de som verkligen gör någon illa, som är de onda.

Eller.?.?.?

Och i denna kökkenmödding trampar kyrkan omkring. Ibland så politiskt korrekt så att hälften vore nog. Orolig att stöta sig med den förhärskande samhällsinriktningen. Angelägen om att inte bara vara i tiden utan till och med för tiden. En religion där Gud antingen blir någon slags onåbar godhetsgosenalle, där en kravlös kärlek kan legitimera i princip allt.

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

För mig känns så stora delar av såväl svensk som västerländsk kristenhet just nu som ett kyrkbygge på den sand Jesus talar om i sin bergspredikan. En kyrka som i jakten på att vara modern för att möta de moderna människorna, tappar sin kontakt med den berggrund som den vilat på i tusentals år. En kyrka som gör Gud till en menlös synonym till ordet kärlek, en kärlek som ingen ens orkar börja definiera.

Men var finner vi då idag den berggrund som vi både kan bygga ett hus för vårt eget inre liv, för vår kyrka och för vårt samhälle?

Den frågan har jag burit med mig, varenda meter jag vandrat i fårhagarna i sommar. Och svaret fladdrar framför mig som en av alla dessa små fjärilsjuveler i hagarna. Jag ser dig. Sätt dig så jag får studera dig. Flyg inte iväg. Stanna…

Men inte en enda blåvinge har jag fångat. Och inte ett enda konkret svar på var berggrunden är belägen har jag. Bara glimtar av kanskesvarens vingfladder i solljuset på en av de ändlösa promenaderna i arbetets stillhet på åkrar och ängar.

Och för mig blir det ett av de få svaren jag ändå tycker mig se lite tydligare. Behovet av arbetets stillhet.

Vi lever i en värld där allting rör sig. Allting. Hela tiden. Vi är nåbara jämt, överallt, hela tiden. Vi finns i den verkliga världen såväl som i den virtuella. Vi får allt större möjligheter att tillfredsställa våra behov, vilka de än är, om inte nu så i morgon. Samhället är en oändlig sandstrand där miljarder sandkorn hela tiden rör sig, rör sig, rör sig.

Det är bara en sak som saknas. Och det är tid för stillhet. För onåbarhet. För eftertanke.

I många av mina sommarbetraktelser har jag återvänt till ett av de bibelställen jag ofta tänker på. Första Konungabokens 19 kapitel. Om när Gud talar till Elia på berget Horeb. Om stormen, jordbävningen och elden som skakade världen. Men som inte var Gud. Och om den stilla susningen som var Guds tilltal till Elia. Om de 40 dagar som Elia i ensamhet vandrade i öknen.

Men vem av oss vandrar 40 dagar i ensamhet idag? Eller vem av oss skulle ens tänka tanken att vara utan kontakt med andra i 40 dagar? I ett samhälle som mäter antalet uppdateringar på facebook i timmar, och twittermeddelanden i minuter? Där bara nu-et finns och det hela tiden gäller att vara närvarande. Med. Uppkopplad. Behovstillfresställd.

Kanske är kyrkans främsta uppgift i det samhälle vi idag ser att erbjuda något helt annat. En liten del av den ensamhetens vandring som behövs för att ens kunna höra den susning som föregår Guds tilltal? En liten del av den stillhet som behövs för att kunna höra Gud? En liten stillaliggande sten på den oändliga sandstranden?

Kristendomen är fylld av paradoxer. En är den att den allsmäktige Guden hela tiden väljer de små sammanhangen för att tala till människan. Från susningen på berget Horeb till krubban i Betlehem går Gud i de små människornas och de små ordens spår.

Vi kanske kan förmå oss att tro att vi ska kunna skrika högre än samhället runt omkring oss för att berätta om Guds storhet. Jag tror vi då kommer att skrika för döva öron.

Kanske är berggrunden också en symbol för det behov av tystnad, stillhet och ensamhet som också behövs för en vandring med och till Gud.

Det finns säkert lika många skäl till varför människor väljer att sätta sin tilltro till Gud, som det finns troende människor. Och lika många skäl till varför man väljer att inte tro.

Men förr eller senare ställs vi alla inför valet. Tror du, eller tror du inte? Om inte vi ger människorna möjlighet till den berggrundens stillhet som behövs för att reflektera över den frågan, vem ska då ge dem det? Och var ska de kunna höra den stilla susning som föregår Guds tilltal?

”Saliga de som är fattiga i anden,

dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer,

de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka,

de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,

de skall bli mättade.

Saliga de barmhärtiga,

de skall möta barmhärtighet.

Saliga de renhjärtade,

de skall se Gud.

Saliga de som håller fred,

de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket."

Se människan!

I går höll Jan Björklund sitt tal i Almedalen. Som vanligt ett tal där tydligheten var norm. Inte ett av de allra vassaste, Jan kan i sina bästa stunder vara en lysande talare, men ett gott liberalt hantverk. Man behöver aldrig tveka om innehållet i ett Björklundskt tal. Där finns den internationella utblicken, EU-perspektivet, självklart något om skolans, bildningens och utbildningens roll och de senaste åren en inriktning mot jobb och företagande.

Just det senaste skulle få min kväll att bli lite annorlunda, få mina tankar på andra vägar.

Jan Björklund uppehöll sig en stund av sitt tal kring ungdomsarbetslösheten och vägarna att få ner den. Det handlade om lärlingstjänster, om arbetsgivaravgifter och om restaurangmoms. Om en regering som sänkt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden och om en vänsteropposition som vill höja dem. Och Jan bad oss i publiken kolla när vi gick och åt efter talet, vilka som serverade oss på restaurangerna.

Så när jag och sju andra liberaler gick till en trevlig restaurang i Visby frågade jag servitrisen om hennes ålder. 20 svarade hon. Och så pratade vi lite grann om Visby, Almedalen och om politik.

Lite senare kom hon tillbaka. Med en kopp kaffe och en chokladkaka. Och vi pratade vidare.

Nej - hon var inte så intresserad av politik.
Nej - hon hade inte varit på något i Almedalsveckan.
Nej - hon visste inte vilka skillnader det var mellan partierna.

Ja - det var bra med jobb.
Ja - det var ett säsongsjobb.
Ja - efteråt skulle hon åka hem till sin stad igen.

Och så frågade hon vad som var speciellt med Folkpartiet och vår politik. Och jag svarade lite om frihet, om din rätt att få bestämma själv över din vardag och din framtid, om att vi tror på en värld utan gränser, om hur viktigt det är med utbildning och skola.

Och Fredrik, en i vårt sällskap, ställde en fråga: Om du skulle vara statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Hon blev tyst. Funderade. Men bad om betänketid. Så när notan kom in så frågade vi igen: Om du var statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Jag erkänner - jag hade förväntat mig ett annat svar. Kanske nåt om pengar. Om lycka. Om något för henne själv.

Men hon sa ungefär: Först tänkte jag att jag skulle kunna ordna till en solig sommar eller nåt sånt. Lite att vara som en gud, typ. Men så tänkte jag igen. Och då skulle jag se till så att de som kommer till Sverige skulle få bättre chanser att skapa sig sin framtid här.

Jag måste medge att jag häpnade. Det var inte det svaret jag väntade av en 20-åring, en ung kvinna som säsongsjobbade som servitris i Visby. Men hon fortsatte:

När jag kommer hem ska jag ut och resa. (Åter - tanken gick som vanligt till alla andra 20-åringar som är ute och reser för sin egen skull...) Jag skulle vilja åka för UNICEF för att hjälpa barn som har det svårt. Jag har ett eget fadderbarn, faktiskt.

Jag måste erkänna att jag blev tårögd. Mitt i det lilla var det som om hela världen stannade till vid vårt bord. Och som att det som man kämpar så för i politiken, bland alla papper och torra möten, blev till liv och verklighet.

Och jag mindes ett av mina favoritcitat, från den tidiga svenska liberalismen. Från en av dem som var med när folkskolan infördes. Om hur han pratade om hur viktigt det var för alla, för hög och låg, för pigor och drängar, att få lära sig läsa, räkna och skriva. För, som han sade, vem kan veta för vilka stora saker de är ämnade till!

Allt det landade denna fredagskväll i Visby. Det liberala uppdraget. Behovet av bildning och utbildning. Den globala världen i det lokala sammanhanget. Människans lika värde och värdighet, som partiledare såväl som servitris.

Och insikten om att varje människas storhet bor inom henne. Där vårt politiska uppdrag blir att ge henne nycklar att öppna de dörrar som finns mot omvärlden. Och modet att göra det.

Media: DN1, DN2, SVD, EX,

(Val)frihetens fiende

I går talade Jonas Sjöstedt i Almedalen. Det var också ett retoriskt skickligt tal. Jag gissar att många av hans anhängare kände sig styrkta av det.

Huvudtemat i Sjöstedts och Vänsterpartiets politik inför valet 2014 verkar komma att bygga på att avskaffa valfriheten inom välfärden. Det gäller all valfrihet till alla alternativ utanför den offentliga sektorn. Det spelar ingen roll om driften sköts av privata företag eller ideella organisationer. För Sjöstedts vänster är själva alternativet något farligt.

De två huvudförslagen från Vänsterpartiet är dels en grundlagsändring som ska "försvåra" försäljningar av offentlig verksamhet, dels ett vinstförbud inom välfärdsområdet. Båda kommer i praktiken innebära att all alternativ drift av välfärdstjänster kommer att omöjliggöras.

Ett försäljningsförbud i grundlagen är ohanterbart för alla privata företagare. Tänk er själva hur det skulle vara att göra upp om en försäljning i januari 2015 och behöva vänta till oktober 2018 (efter nästa val) innan försäljningen kan genomföras. Under denna period kan försäljningens fiender kontinuerligt attackera såväl kommunala politiker som privata företag med negativt bildskapande.

Resultat? Inga sådana affärer kommer att bli gjorda

Och när till och med företrädare för den civila sektorns innersta kärna beskriver behoven av vinst, även för den ideella sektorn, visar det med all tydlighet att vänsterns vinstförbud har udden riktad mot all icke-offentlig välfärdsverksamhet. (Läs exempelvis Ersta Diakoni i Dagens Samhälle)

Resultat? Ingen valfrihet inom förskola, skola, äldreomsorg eller social omsorg.

Att vänsterpartiet har en sådan inställning till alternativ inom välfärd är inte så svårt att förstå. Vänsterns ideologiska kärna finns fortfarande i ett samhällssystem där politikerna vet bättre än medborgarna om vad medborgarna vill ha. Frihet och valfrihet underordnas den politiska processen.

Mer bekymmersamt blir det när såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna mer eller mindre öppet ger stöd till denna kraftiga inskränkning av valfriheten. (Se ex vis SR) Både Socialdemokraternas och Miljöpartiets kongresser har tidigare kört över sina partiledningar när det gäller vinstfrågan. Och nu hänger samma partier på frågan om att omöjliggöra försäljningar.

Det är uppenbart att partiledningarna i båda partierna har bekymmer med sina partier. Och att de använder samma väg att hantera det. Miljöpartiets vänstersväng är uppenbar. Det finns inget i den nationella politiken längre som har drag av det "gamla" oberoende Miljöpartiet. Partiet är idag en av de tydligaste vänsterkrafterna, där statens makt över individerna blir allt mer obegränsat. Valfriheten i välfärden förpassas till sophögen. Arbetslinjen ska avskaffas. EU-skepticismen ökar åter och globaliseringen ses mest som ett hot.

Inom socialdemokratin talar partiledningen med vänsterretorik. Samtidigt är de konkreta förslagen fortfarande få. Partiets förslag om vinstbegränsningar inom välfärden är mest snömos. Frågan är vad som händer när partiets vänsterinriktade gräsrötter kräver genomförande av den politik som framröstats.

Idag är det Folkpartiets dag i Almedalen. Om ett par timmar kommer Jan Björklund att tala från scenen. Jag hoppas att han även här visar på alternativet till den rädda vänsterrörelse som vill ta ifrån medborgarna deras valfrihet. Jag hoppas att han även här står upp för egenmakten och rätten för varenda individ att själv få bestämma sin vardag och sin morgondag. Jag hoppas att han även här tydligt tar ställning för den förnyelse som svensk välfärd är i så stort behov av, en förändring som välkomnar fler utförare och som skapar tydliga regler istället för att stänga dörrar och förbjuda.

Liberalismen som frihets- och valfrihetsrörelse behövs alltid. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har denna vecka visat att behovet idag är större än vi kanske anat.

Media: DN, EX1, EX2, SVD, SR,

Vändpunkten

I går lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt. Statsminister tillika moderatledare.

Och jag blev imponerad.

Inledningen på Reinfeldts tal pekade mot en ökenvandring. Sifferexercis som mer liknade en föredragning av en SCB-tjänsteman skapade få glädjepunkter och färre applåder. Tänk om det åter var den trötte, administrativa statsministern som stod där. Hur skulle det kännas.

Men så vänder det.

Plötsligt kommer en glöd fram som inte märkts på år. Plötsligt skapas en känsla av en människa som vill något, som är tydlig i vad han vill och som pekar framåt.

Oavsett vad man tycker om innehållet i talet, om innehållet i den moderata politiken, var Reinfeldts tal ett lysande exempel på hur politisk retorik fungerar som bäst. Uppbyggnaden var suverän.

Först den lågmälda, administrativa inledningen med alla de fakta som de logos-bundna attraheras av.
I mitten en tydlig pathos-del där Reinfeldt pekar på sin och Alliansens tydlighet, deras regeringsduglighet och deras vilja att släppa fram ett vänsteralternativ för att stänga ute SD.
Och sedan ethos-avslutningen där statsministern lovade att kämpa än mer, än hårdare, än bättre för att vinna valet i september 2014.

Socialdemokraternas politik må vara lika ihålig som en schweizerost. Men deras bildsättande är helgjutet. Under flera år har de skapat en bild av en trött regering, en bild som till och med fått genomslag internt i allianspartierna. Medvetet, långsiktigt, skickligt har de manövrerat allmänhet, media och politiker att omfatta bilden av den trötta statsministern i den trötta regeringen.

Men i går kom sannolikt vändpunkten. Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2013 kan gå till historien som det tal som vände vinden, som lade grunden till ytterligare fyra år av alliansstyre. Det är intressant.

Varför denna hyllningstext till den moderata partiledaren från mig som liberal? Kämpar jag för en moderat valseger?

Knappast.

Det finns de som menar att de fyra Allianspartiernas framtid bygger på en ökad splittring. Framförallt företrädare för de tre små partierna hävdar att tiden nu är mogen för att man ska gå till val enskilt och obundet. Valresultatet får bestämma vem man sedan ska samarbeta med.

Jag delar inte den analysen. Jag menar att det är nödvändigt att Alliansen, fram till sin sista dag - oavsett när den kommer, bär bilden av att vara ett framgångsprojekt. För Folkpartiet är det lika nödvändigt att Alliansledaren kan skapa en positiv bild av Alliansprojektet som för Moderaterna. Vår uppgift att vinna fler väljare blir inte enklare om fler inte ser något av allianspartierna som något alternativ.

I det har Reinfeldts tal i går en avgörande betydelse. Men för oss liberaler återstår det viktigaste.

I morgon talar Jan Björklund från Almedalens scen. Då måste han fortsätta skapa bilden av det liberala Sverige, det liberala partiet och den liberala politiken. Vi måste jobba utifrån insikten om att det inte är andra partiers svaghet, utan vår egen styrka, som skapar vår framtid. Klarar inte vi av att visa på att det Sverige som bärs av liberala värderingar är det Sverige som skapar din bästa framtid, är ansvaret vårt, och bara vårt.

I Örebro arbetar vi med att skapa den nya, alternativa bilden av staden Örebro. Vi gör det utan att snegla vare sig åt höger eller vänster. Vi förhåller oss inte till andra partier och deras politik när vi formar vår. Vi söker inte kortsiktiga, mediala framgångar när vi skapar den långsiktiga, framtidsinriktade politiken för Örebro.

Vi bygger vårt liberala Örebro utifrån vår ideologi, dagens och morgondagens utmaningar och alla de möjligheter och förutsättningar som finns i vår vardag. I Örebro. I Sverige. I världen.

Den resan måste Folkpartiet också göra nationellt. Vi är på väg med det partiprogram vi nu tillsammans skapar. Och vi kan ta ytterligare ett steg när Jan Björklund i morgon tar över Almedalen.

Media: DN, SVD, EX, SR, SVT

Utvecklingsvägar

Almedalen dag 3.

Mötte just en VD för ett av Sveriges större läkemedelsbolag. Snart på väg mot en lunch kring säkerheten kring slutförvaret av svenskt kärnbränsle. Eftermiddagen ägnas åt äldreomsorg. Först en offentlig utfrågning av Dagens Samhälle och därefter en debatt kring framtidens äldreboenden.

Även om det mesta av mitt engagemang i Almedalen kretsar kring äldreomsorg och vård möter jag också människor från många andra sammanhang. Det handlar om beslutsfattare inom svensk basindustri, om tjänstesektorn, från industrin, från universitetsvärlden och många andra sammanhang.

Och ständigt återkommer mina funderingar till vad detta kan innebära för Örebro.

Örebro borde kunna bättre. Men då gäller det att vi gör oss av med hundra år av socialdemokratiska ryggsäckar. Örebro borde kunna utvecklas från den förvuxna förändringsrädda bruksort vi idag i alldeles för stor utsträckning är, till en levande, framtidsinriktad, förändringsvillig stad. En liten stad i det globala sammanhanget, men en stad som lever med och i den globaliserade världen.

Folkpartiet i Örebro har börjat med sitt framtidsprojekt för Örebro. Ett projekt som både ska förändra verkligheten i Örebro och bilden av Örebro. Låt mig ta några exempel:

Örebro måste bli en universitetsstad värd namnet. Medan den nuvarande kommunledningen växlar ner det kommunala engagemanget i universitetet, vill Folkpartiet växla upp detsamma. Vi vill fortsätta med hel- och delfinansierade professurer vid universitetet utifrån de prioriteringar vi gör för vår profil. Folkpartiet tycker det är självklart att vi ska bli det nationella centret för forskning kring åldrande och omsorg. Tillsammans med de privata giganterna inom området, exempelvis Carema och Attendo, borde vi kunna skapa intressanta forskningsmiljöer och verksamhetskluster.

Örebro måste bli en stad för framtidens företagande. Det handlar om att skapa en stad för de nya, spännande, växande företagen i framtidens branscher. Örebro måste växla spår, från att ha varit en socialdemokratisk arena med låglönejobben i fokus, till att bli en stad för företag med jobb som kräver hög kompetens, och som ger sina medarbetare höga löner. Vi ska konkurrera globalt i de områden vi väljer att vara starka kring.

Örebro måste våga välja väg, kulturellt, miljömässigt, stadsbyggnadsmässigt. Den nuvarande kommunledningen verkar enbart fokusera på Vivalla. Allt jobb läggs på att genom externa jobb lyfta en enda stadsdel. Allt annat får stå tillbaka eller till och med backa. Vägar byggs genom villaområden. Miljöarbetet står tillbaka. Enorma kvartersstora byggprojekt har riskerat förfula staden. Cityutvecklingen har avstannat. Inga nya kulturprojekt finns på kartan. Folkpartiet vill vrida denna utveckling åt helt motsatt håll.

Vi vill utveckla stadskärnan, för utan en vacker, välfungerande stadskärna stannar hela staden.
Vi vill utveckla kulturen med nya uttryckssätt. För att kunna konkurrera om de bästa medarbetarna krävs kultur av nationell- och världsklass.
Vi vill utveckla boendet. Fler vackra hus. Fler vackra, höga hus. Fler toppklassiga bostadsområden. Trygghet och säkerhet i kombination med skönhet och funktionalitet byggs in i vår stad. Staden byggs för människan, inte för bilar och betong.
Vi vill värna natur och miljö. Vi värnar parkerna, grönytorna och vattnet i staden. Vi skapar en vacker stad genom att lägga in naturvärden överallt i stadens funktion. Biologisk mångfald på armlängds avstånd. Skönhet genom mångfald.

Det finns många funderingar som väcks när man lyssnar på intressanta människor i Almedalen. Och det blir så tydligt att Örebro idag är på fel väg. Den konservativa kommunledningen, konservatism till höger och vänster när den är som sämst, backar in i framtiden. De vet inte vart de vill, vad de vill, hur de vill. Detaljbeslut som tas för att komma rätt ut i media skymmer politikens viktigaste uppgift, att genom ett positivt ledarskap peka ut vägen mot framtiden.

Det finns ett tydligt oppositionsparti i Örebro. Ett parti med en egen agenda. Ett parti som inte av rädsla sneglar på vad de andra gör, inte triangulerar för att ligga rätt, inte lyssnar till media och de egna spindoktorerna för att komma "rätt" ut.

Det finns ett parti i Örebro som vill visa på en väg mot en bättre framtid för Örebro. En framtid där förändring är spännande och utvecklande, inte skrämmande och avvecklande.

Det partiet är Folkpartiet. Den ideologin är liberalismen.

Örebro behöver mer liberalism. Örebro behöver mer av Folkpartiet.