Om opinionen svänger...

Sverige har under lång tid haft en minskande andel medborgare som anser att Sverige ska stänga sina gränser. Främlingsfientligheten, eller kanske mer rädslan för vad som skulle hända med Sverige och med det samhälle vi identifierar oss med, är mindre idag än någonsin. Den utvecklingen är enbart av godo.

Men när media nu redovisar nya siffror som visar på en snabb och kraftig omsvängning i synen på flyktingar, måste man fundera mer över utvecklingen. För den positive innebär svenskarnas ökade vilja att ta emot flyktingar, även i sitt eget hem, enbart en önskvärd utveckling. Men frågorna bakom är fler än svaren.

Den flyktingsituation som Europa och Sverige står mitt i är unik. Den är inte jämförbar med någon annan situation i modern svensk historia. Vare sig flyktingmottagandet från Finland under andra världskriget, eller det år av massivt flyktingmottagande under det Jugoslaviska sönderfallet är jämförbara.

Idag tar Sverige emot över 7000 personer i veckan, mer än 1000 om dagen. På årsbasis skulle ett sådant mottagande innebära att nästan 400.000 människor sökte sig till Sverige. Ingen tror på en sådan utveckling, men samtidigt är det få som tror att vi under överskådlig tid ska se en återgång till tiden före 2013, med jämförelsevis relativt små flyktingströmmar till Sverige.

Av dessa 7000 är mer än 1300 ensamkommande barn/ungdomar. Det är en unikt hög siffra, både för Sverige och i ett EU-perspektiv. Om 7000 flyktingar i veckan ställer Sverige inför stora utmaningar, är de krav 1300 barn/unga ställer än högre.

Det kan vara svårt att relatera till siffror, men normalt föds i Sverige dagligen ungefär 275 barn. Det nuvarande mottagandet innebär nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. När samhället tidigare haft svårt att hantera välfärden för barn, med nya förskolor, skolor och social trygghet, har födelsetalen varierat mellan 260 och 360 per dag. Nu är ökningen nästan den dubbla.

Hur ska samhället klara det? Var finns resurserna?

Just nu är själva mottagandet överbelastat. Migrationsverket sa bara för några veckor sedan att de hade förmåga att ta emot 4000 per vecka. Idag är antalet tusentals fler. Det innebär att det knappast finns boende för alla. De avtal om mottagande som hittills funnits är överspelade. Nu handlar det dels om att tränga ihop så många som möjligt på så liten yta som möjligt, dels om att använda alla tillgängliga fastigheter, oavsett lämplighet.

Men detta är ändå inte den stora utmaningen. Frågan som måste ställas är vad som händer sedan. Var finns de resurser vi behöver: I förskola och skola. I sjukvård och socialtjänst. På bostads- och arbetsmarknaden?

Svensk integrationspolitik är de senaste årtiondena ett stort misslyckande. Antalet utanförskapsområden har vuxit ohämmat. Idag ser vi nästa utvecklingssteg. De så kallade NOGO-zonerna, bostadsområden där inte ens polisen går säker, ökar stadigt.

Det finns inget idag som pekar på att vi kommer att klara de nuvarande invandringsnivåerna bättre än tidigare. Arbetsmarknaden är fortsatt stel. Bostadsmarknaden likaså. Och välfärdssystemen är redan idag ofta tänjda till bristningsgränsen.

Frågan är vad som kommer att hända med opinionen när den akuta situationen är över och den grå vardagen återkommer.

När det blir uppenbart att det saknas bostäder åt tusentals människor.

När arbetslösheten ökar.

När förskolorna inte längre kan rekrytera vare sig personal eller bygga ut i tillräcklig takt.

När skolornas resursbrist blir uppenbar, först för eleverna med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver.

När den vård som redan går på knäna, inte alls hinner med.

När konsekvenserna av socialsekreterarnas oundvikliga val, mellan att hjälpa en unge på glid eller en nyankommen flykting, blir övertydligt.

När utanförskapet ökar och allt fler bor i oacceptabla NOGO-zoner.

När tilliten i samhället, mellan människor och mellan stat och medborgare minskar.

Idag är statsvetare och opinionsbildare glada över den snabba omsvängning som skett i synen på flyktingmottagande. Men finns inte risken att de då blir lika besvikna över en lika snabb motsatt svängning när dagens euforiska stämningar lagt sig? Är den snabbt svängande opinionen ett uttryck för att vi också kommer att acceptera de försämringar av det välfärdssamhälle vi hittills känt som blir en sannolik följd av migrationen?

Behöver det gå så långt? Är det inte bara att lösa krisen, samla in lite mer pengar och öppna våra hjärtan? Är det inte bara trötta, cyniska gubbar och tanter som egentligen är främlingsfientliga som försöker bygga upp en stämning för att få opinionen att följa sina egna, dolda agendor?

Kanske är vi sådana.

Eller så är vi helt enkelt politiskt intresserade, samhällsengagerade människor från olika politiska arenor och med olika politiska bakgrunder som ser en situation där frågorna är många, men svaren desto färre. Människor som oroar sig för vad som händer med Sverige och världen, Sverige i världen, när politiker flyr från sitt ansvar att redovisa konsekvenserna av den politik som förs. Som oroas av att inte heller media ställer de nödvändiga frågorna, och kräver de nödvändiga svaren. Som är rädda för vad som kommer att hända med de verkligt främlingsfientliga krafter som finns, den dag systemen bryter samman.

I fjol ökade Örebro kommuns befolkning med drygt 2000 personer. Och politikerna slog sig för bröstet för att det gick så bra för kommunen. Prognoserna som kommunen baserar sin verksamhet, sitt skatteuttag och sina resurser utifrån bygger på en likartad befolkningsökning de kommande åren. Det har inneburit att de styrande partierna menat sig dels vara tvingade att höja skatten med 50 öre, dels fortsätta besparingarna inom såväl skolan som äldreomsorg och social välfärd. Den sociala välfärdens sparbeting är 100 miljoner kronor, eller ca 3 % av den totala budgeten. Då var plötsligen den stora befolkningsökningen en belastning.

Med dagens invandringsnivåer och fördelning över riket kommer Örebro att växa med långt över 2000 personer per halvår. Vilka konsekvenser det får för kommunens verksamheter, resurser och behov av skatteuttag är det ingen som än frågat om.

Men de frågorna måste ställas. Helst av den media som i detta helt verkar abdikerat från sin granskande roll.

Så den inledande funderingen kvarstår: Är den snabba omsvängningen i opinionen ett verkligt trendbrott, eller riskerar vi en lika snabb motsatt opinionsrörelse den dag verkligheten hinner ikapp oss?