Sista striden det är...

Det liberala vankelmodet kring vem man ska styra med, eller släppa fram som regeringsbildare, kan i förstone verka vara en kamp mellan höger och vänster inom partiet. Men bilden är mer spretig än så. Den liberala kampen står faktiskt på det nya slagfält som politiken utkämpas på. Och det är inte alls säkert att gamla stridstekniker har någon framtid, lika lite som kavalleriet hade en framtid när stridandet mekaniserades.

Jan Björklund leder ett av Sveriges minsta riksdagspartier. Samtidigt leder han ett parti som både är ett av de äldsta, och ett av de nyare. Tillsammans med sin minikollega MP, är Liberalerna ett lackmustest för den nya politiken och dess konsekvenser.

I andra inlägg har jag rasat mot den förflackning av det politiska uppdraget som jag tycker mig se. Allt fler politiker blir allt mer intresserade av sin egen framtoning, att vara någon, och att kommunicera rätt. Snart ingen har en aning om vad det handlar om när det gäller att styra en kommun, eller ett land. Ekonomi och verksamhetsstyrning är trista saker som någon annan får syssla med. Jag bygger mitt varumärke!

Men det är inte denna trend som nu blir synlig inom Liberalerna. Det är en än mer grundläggande strid.

Låt mig förklara.

Striden inom Liberalerna står, menar jag, mellan livsstilsliberaler och ideologiska liberaler. Inte så att livsstilsliberaler inte har någon ideologi, eller att ideologiska liberaler saknar livsstilstankar. Ändå är detta den huvudsakliga skiljelinjen.

För att begripa detta måste man först försöka definiera de olika grupperna.

För en livsstisliberal är GAL-TAN-skalan självklar. De för en liberal definierande frågorna handlar om feminism, HBTQ, mänskliga rättigheter, normkritik och internationalism. Dessa frågor är överordnade traditionella liberala tankar. Exempelvis är det för en liberal feminist självklart att en liberal hjärtefråga är att minska föräldrars rätt att själva bestämma över sin föräldraförsäkring, eller att kräva kvoteringar även inom privata bolag och på fristående universitet. HBTQ-rättigheter och normkritik är oifrågasättbara normer. Det kan exempelvis visa sig i att det är viktigare att slåss för vuxnas rätt till barn, än barns rätt till en mamma och en pappa eller att biologiska fakta får vika för individens subjektiva upplevelser. MR och internationalism för dessa liberaler står över nationellt demokratiskt beslutsfattande. Den reglerade marknadsekonomin som var den tidiga svenska liberalismens kännetecken, är inte viktig i ett internationellt perspektiv.

Mot detta står de ideologiska (att använda ordet konservativa riskerar att få fel effekt…) liberalerna. Där är fortfarande de tidigare grundläggande liberala värderingarna en bas även för andra frågor. Det är självklart att man kan hävda sig vara på samma linje när det gäller de frågor som definierar livsstilsliberalerna, men dessa frågor är inte grunden för det politiska engagemanget. Inte heller är resultaten av de politiska övervägandena alltid desamma. Feminismen begränsas av den ekonomiska friheten. Internationalism och MR måste sättas i en nationell kontext, baserad på nationellt demokratiskt självbestämmande. HBTQ och normkritik ramas in också av vetenskapliga fakta. Dessutom finns frågor som trygghet eller ordning och reda i skolan på agendan. Men grunden för det politiska engagemanget ligger i en traditionell syn på att ekonomi är basen för den svenska varianten av socialliberalism.

Detta är ingen heltäckande beskrivning av de två linjerna. Men den tydliggör skillnaderna. Även inom partierna börjar de linjer som traditionellt både delat upp partier och skapat en grund för demokratin att mjukas upp och förändras. Det är inte längre ekonomin och konsekvenserna av olika ekonomiska beslut som står i fokus. Politik handlar idag ofta om helt andra saker.

Kanske är detta en naturlig följd av den ekonomiska utvecklingen nationellt, i Sverige och i stora delar av västvärlden. De allra flesta har idag en så god ekonomisk status att ekonomi mer handlar om administration än om politik och ideologi. De allra flesta som står utanför denna ekonomiska statuszon, får ändå hjälp att leva ett hyfsat drägligt liv. Och de som faller utanför nationellt är så få, eller så långt borta från mainstreamsamhället, att de inte påverkar politiken.

Konsekvenserna blir i alla fall uppenbara inom politiken. Både mellan partier och inom partierna. När Jimmy Åkesson beskriver det nya konservativa blocket som den dröm han nu är nära att nå, handlar det mindre om ekonomi och mer om värderingar. När Jonas Sjöstedt talar om ungefär samma sak, fast tvärsom, är det inte heller med revolutionsröda klasstermer, de hålls helst i bakgrunden, utan om GAL-värderingar.

Skiljelinjerna finns mellan partierna. Men de finns också inom. Och Liberalerna, och Miljöpartiet, är de tydligaste exemplen på vad det kan få för konsekvenser.

Folkpartiet var tidigare inte heller fritt från livsstilsliberalism. Socialliberalismens önskan om att ställa samhället till rätta för de svagaste, eller frisinnets normativa komplex baserad på kristendomens traditioner och dogmer, hade i sig andra former av livsstilsbejakanden. Men det fanns skillnader. Dels var höger-vänster-skalan tydligt närvarande. Dels var den ekonomiska politiken fortfarande en stabil ideologisk grund. Dels var framförallt frisinnet en organisatoriskt stabil ram såväl utom som inom Folkpartiet.

Men den nya livsstilsliberalismen är inte där. Den är inte organiserad, snarare tvärsom. Den är den tydligaste individualistiska strömningen inom liberalismen, där jaget blir viktigare än laget – såväl i partiet som i politiken. Den saknar en genomarbetad normativ grund. Man kan tala normkritik, men vissa av de egna normerna är helt omöjliga att ens ifrågasätta. Den som gör det blir utstött. Den saknar också en koppling till traditionell ekonomisk liberalism – något som gör den oförutsägbar. När det kommer till avvägningar mellan exempelvis feminism och äganderätt, mellan internationalism och nationell demokrati, mellan välfärd och skatter, kan livsstilsliberalerna hamna varsomhels, beroende på vart GAL-vinden blåser idag.

Liberalerna drabbas hårdast av denna utveckling. Skälet är enkelt. Partiet har gjort sig av med sin folkrörelsebas. Från att ha varit det självklara alternativet för de frisinnade – i mycket vid mening – är partiet nu det minsta. Hela den organisatoriska kompetensen håller på att gå förlorad. Partiet blir allt mindre en sammanhållen organisation och allt mer av en löslig sammanslutning av individer med egen agenda. Till och med namnbytet pekar i den riktningen. Liberalerna är inte längre ett parti – bara en vid, otydlig politisk strömning.

Problemet för partiet är att de människor som vill definiera sig som GAL är en snabbfotad skara. Den är betydligt snabbare i sina värderingsförändringar än ett parti kan vara. Som grädde på moset, kan dessa väljare berika ett parti. Men då måste partiet ha en organisatorisk kärna, människor som är partiet trogna trots, och inte tack vare, att partiet tycker på ett visst sätt i en viss fråga. Men om GAL-ningarna blir en för stor del av partiets väljarbas, och en för stor del av de aktiva politikerna, så riskerar partiet att åka berg- och dalbana såväl i opinion som organisation.

Det är det som Liberalerna nu är mitt inne i. Det är den resan Miljöpartiet också gör. Partier utan organisatorisk kärna, utan sammanhängande gemensam ideologi (aldrig haft eller så har man mer eller mindre medvetet gjort sig av med den (ekonomin respektive miljön)), utan någon stabil väljarbas måste vara bäst på att ha det våta fingret i luften för att veta vart GAL-vinden just nu blåser…

När det dåvarande Folkpartiet efter det usla valet 2014 skulle gå igenom all sin politik, fanns en möjlighet att hantera denna fråga. Man hade kunnat ställa sig frågan om vilket parti man ville vara, vilken grund man ville stå på, vilka väljargrupper man ville ha som kärna och som grädde, vilket samhälle man såg framför sig som den liberala visionen.

Av det blev intet.

Det är sannolikt ett av bekymren för partiledaren och partiledningen idag. Man saknar helt enkelt en ideologi. Partiledaren har tvingats hantera dessa stridigheter inom partiet under nästan hela sin partiledartid. Istället för att peka på en tydlig väg framåt, har han försökt balansera de olika krafterna inom partiet. Blidka Birgitta Ohlsson. Stötta Mats Persson.

Och istället för att agera, och ta befälet över partiets utveckling själva, har man tvingats reagera och nu ställas inför fullbordat faktum. Välj höger och därmed mer traditionell liberal ekonomisk politik. Välj vänster och fortsätt på GAL-vägen. Oavsett vad man väljer riskerar man förlora väljare. Och väljarflykten beror i förstone inte på själva valet, utan på att man inte kunnat förklara vilket parti man är och varför man gör det val man gör.

Det hade varit bättre att hålla i taktpinnen själv. Valt GAL-vägen och släppt den traditionella socialliberala ideologin. Valt motsatt, och låtit GAL-frågorna hamna i bakgrunden.

Det är självklart att jag står för den senare vägen. Men oavsett hade jag önskat att det parti jag länge var en lite mer central aktör i, själv hade valt väg och inte låtit andra tvinga partiet till det.

Lööf, Björklund och den externaliserade ondskan

Två händelser på två olika platser i världen. Den ena världsledande, den andra perifer. Men båda är delar av samma mönster.

I USA pågår analyserna av mellanårsvalet. Vann Demokraterna? Eller vann Trump? Vilka slutsatser kan man dra? Varför röstade nästan 60 % av kvinnorna mot Trump? Eller var det för Demokraterna?

I Sverige handlar det mesta om regeringsbildningen. Valet gick som alla förväntade men få önskade. Frågan är inte om, utan vilka löften som ska svikas.

Tydligast i sina ställningstaganden har de två partier som nu betecknar sig som liberala varit. Såväl Centerpartiet som Liberalerna har kategoriskt tagit avstånd från Sverigedemokraterna som parti. Inget kan få dem att ta stöd av partiet, oavsett vad detta stöd skulle innebära. Allt annat är bättre. De andra partierna finns med på samma del av skalan. Men C och L är de tydligaste.

Kommentarerna om spelet om regeringsmakten handlar självklart om politiken, om brottningen mellan ideologi och sakpolitik, om pragmatism kontra idealism. Men den kamp vi nu ser, i Sverige såväl som i USA, har fler bottnar än så. Frågan är inte bara om den grund som demokratin vilat på nu eroderar i så snabb takt att demokratin i sig är hotad.  Den fråga vi borde ställa är: Varför?

Det är enkelt att beskriva den förändrade inställningen till demokratin som olika spel om resurser. Självklart handlar förändringen också om det. Men en underliggande fråga är av mer existentiell art och har koppling såväl till religionens (läs; kyrkans och kristendomens) förändrade ställning i samhället, som dess plats i politiken.

När Annie Lööf eller Jan Björklund med emfas försvarar sin hållning mot Sverigedemokraterna, använder de en av de mest traditionella och mest effektiva politiska figurerna. Inget svetsar ihop en grupp, ett parti, ett land så väl som ett motsatsförhållande till en gemensam, yttre, fiende. En nödvändig ingrediens i detta är att denna fiende ska stå för den absoluta ondskan, för att man själv ska vara god.

Vi ser samma politiska figur hos Trump i USA. Migranterna som ska välla in och förstöra USA är de absolut onda. Det spelar ingen roll om de bara är några tusen, att många av dem är barn och kvinnor. De är ändå onda, våldsmän, brottslingar.

Retoriken går igen på olika plan med olika avsändare och med varierande allvar. I Ungern är det den liberala staten som är det onda. Nyss stod EU som det onda för britterna. I Sverige målar Sverigedemokraterna upp islam som det stora hotet.

Sanningshalten i utsagorna kan variera. Det är inte det som är det viktiga. Det är frågan om ett ”vi” mot ett ”dom”. Bilden är viktigare än verkligheten. Berättelsen viktigare än faktabasen.

Detta är inget nytt. Det är snarare en djupt mänsklig känsla. Vi mot dom. Vi – de goda. Dom – de onda. Genom årtusenden har ledare kapitaliserat på detta, lett härar i krig för mer eller mindre goda saker, och skapat såväl framgång som elände.

Men i och med demokratins intåg trodde vi oss funnit en lösning på detta. Varför kriga när man kan – samtala? Även om demokratins resultat – freden – är själva sinnebilden för varför detta samhällssystem är överlägset de andra, är det vägen dit – samtalet – som är det banbrytande.

Den svenska traditionen av politiskt samtal är lång och har tjänat oss väl. Ofta har den pågått mellan partier och politiker med mycket olika syn på världen. Även om Vänsterpartiet Kommunisterna inte tilläts vara med och forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik, var de ändå en del av regeringsunderlag och en självklar spelare i inrikespolitiken.

Men nu är det nya tider. Nu handlar det inte längre om samtal, utan om avståndstagande. Skälet stavas självklart SD och deras människosyn. Denna människosyn är uppenbarligen så avskyvärd att den diskvalificerar dem från all beröring av partier och politiker från de andra partierna. Uppdelningen i onda och goda blir övertydlig.

Frågan om skillnad i människosyn är dock inte helt klar. Den manifesteras i huvudsak av synen på migrationen och dess konsekvenser, om integration och assimilation. Den grumlas av synen på nation, medborgarskap och nationalitet. Den försvinner i dimman när välfärdsstatens uppdrag och ansvar ska definieras.

Försöker man tolka de olika ståndpunkterna är det inte helt enkelt att se de stora skillnaderna. Alla vill ha en reglerad invandring. Alla vill värna välfärdsstaten. Alla inser att alla inte kan bli medborgare direkt, och att det i medborgarskapet ska finnas ett värde. Alla inser, mellan skål och vägg, att medborgarskap i allt inte ersätter identifikationen med den grupp som ett parti med oklar ideologi beskriver som nation, ett begrepp som enligt dem inte kan likställas med statstillhörighet eller medborgarskap.

Nej – skillnaderna mellan partierna är inte sakpolitiska. Skillnaderna är känslomässiga. Subjektiva. Sverigedemokraterna är onda per definition. De vill mänskligheten ont, oavsett hur de klär sina förslag. Därför ska de hållas utanför. Sverigedemokraterna är onda per definition. Rätt många av oss har inte insett det, men det är deras ideologi som påverkat vårt språk så att vi nu delar in människor i närande och tärande, i volymer och begränsningar. Sverigedemokraterna är onda per definition. Och tar vi ett enda steg emot dem, kommer världen som vi känner den att gå under och ondskan att segra.

Vi mot dom. Onda mot goda. Sanning mot lögn.

Vi håller ihop.

En av kristendomens allra största fördelar är synen på hur ondskan behärskar människan. Vi är alla fallna. Vi är alla delar av samma ondska. Vi är alla i behov av samma nåd.

Kristendomen internaliserar ondskan i oss själva. Den uppmanar oss att först omvända oss själva, och först därefter världen. Bibelorden kring detta är legio. Insikten om ondskans plats i mitt liv är nödvändig, behovet av omvändelse oförhandlingsbart och förståelsen av att även jag måste omfattas av nåden central. Men även när vi sökt Gud genom Jesus och omvänt oss, lever vi i en värld behärskad av det onda. Därför måste vi hela tiden söka oss mot Gud, den ende gode, den ende rättfärdige. Vår omvändelse får aldrig ta paus eftersom vi hela tiden faller tillbaka på att göra det onda vi inte vill, istället för det goda vi vill.

Om också jag inom mig bär ondskan, är det svårt att hävda att någon annan är den onde, medan jag är god. Det finns alltid ett korrektiv som är större än mig själv.

Men ondskan finns inte längre i den kristna sfären, framförallt inte i de Lutherska kyrkorna. Efter reformationen så har även ondskan, den ondska vi fötts in i och är en del av, reformerats bort. Under den period jag själv kan överblicka, den senare hälften av 1900-talet, är denna reformering uppenbar. Från syndakataloger till normkritik.

Kyrkans budskap har subjektiviserats och individualiserats. Du kan tro lite som du vill, på vad du vill och med de normer du känner för. Kyrkans enda absoluta budskap är ”kärlek”. Men ingen definierar heller ordet kärlek. Det kan vara lite vad som helst.

Som en följd av detta har ondskan inte längre någon plats i kyrkan. Om det inte finns några normer att bryta mot, finns det heller inget skäl att anse att ondskan finns i mig. Jag är ju min egen bibel, mina egna budord, mina egna rätt och fel. Och om ondskan inte finns i mig, men världen ändå är ond, måste ju denna ondska finnas någon annan stans, hos någon annan.

I kyrkans evangelisation har ondskan och synden externaliserats. Från att ha varit något vi alla måste kämpa emot i våra egna liv, till att läggas på någon annan. Det är ganska enkelt att se de parallella spåren i hur såväl de gamla frikyrkorna som Svenska kyrkans lära numera uttrycks. Predikningarna om allmän kärlek kompletteras med krav på att staten ska ta ansvar för flyktingar, att andra ska rädda klimatet, att kommunerna ska bry sig om de fattiga.

Ingenstans handlar det om att jag själv ska göra bot och bättring, helt enkelt därför att det inte finns någon gemensam syn på vad bot och bättring är. Vi kan kräva ett generösare flyktingmottagande, men inte själva avsätta vare sig pengar eller tid för att hjälpa invandrarna. Vi kan flyga runt världen på semestrar, men kräva att staten ska lösa klimatfrågan. Vi köper nytt, nytt, nytt och frågar varför inte någon annan klarar miljön.

Kyrkan har abdikerat från sina två viktigaste roller. Dels den att vi alla är en del av det onda och att vi hela tiden, var och en, först och främst måste söka vår egen omvändelse innan vi kräver den av någon annan.

Denna utflykt till kristendomen landar nu åter i politiken. Kyrkan har gått från en internaliserad ondska till en externaliserad. Politiken har gjort samma resa. Om jag inte är ond, måste någon annan vara det. Det är den andre. Och ju ondare jag gör honom, desto godare kan jag ju vara.

Låt mig ta Jan Björklund som exempel. Han har lovat sina barn att aldrig släppa in SD till makten. Det låter bra. Men vad innebär det i praktiken? Vad är det detta ickeinsläppande ska manifestera? Vilka konsekvenser får det?

Det uppenbara är att Björklund inte vill ha ett Sverige som behärskas av rasism. Det är förståeligt. Men är denna eventuella rasism överordnad allt annat? Låt mig ta några exempel:

Klimathotet är sannolikt det som kommer att påverka Björklunds barn mest. Det riskerar att göra dem fattigare. Det riskerar att göra världen farligare, inte minst för de fattigaste. Det riskerar att skapa enorma flyktingströmmar. Och så vidare.

Vad har Björklund lovat sina barn om detta? Sannolikt inget. Skälet är dubbelt. Dels är klimathotet svårhanterbart. Det är samman kopplat med andra frågor som Björklund driver. Ekonomi. Välfärd. Försvar. Globalisering.

Dels är det svårt att externalisera den ondska som skapar klimathotet. Björklund är en del av det. Och istället för att ta ansvar för sin egen del, väljer han att marginalisera och bortse från det.

På samma sätt kan man tänka kring en massa andra frågor. Välfärden. Miljön. Den biologiska mångfalden. Den psykiska ohälsan. Tryggheten. Behovet av normer. På område efter område existerar behov av att lova sina barn en trygg värld. Men på område efter område existerar också tydliga konfliktpunkter, och svårigheter med att externalisera den ondska, den oacceptabla livsstil, som driver problemen framåt.

Jag valde Jan Björklund i detta eftersom han tagit ett löfte till sina barn som intäkt för att han agerar på ett visst sätt. Men detta löfte är både orimligt och ihåligt. Även om en förändrad och kraftigt begränsad migrationspolitik är ett viktigt område, är det inte ens det viktigaste här hemma. Människor lider och dör av betydligt allvarligare politiska försummelser. Men migrationspolitiken har skapat en möjlighet att externalisera ondskan, att hävda att den andre är den onde och att man själv därmed är den gode, att skapa ett vi och ett dom.

Det som nu sker i politiken i västvärlden är en allt tydligare uppdelning i grupper, sekter, klaner. Och dessa klaner slåss mot varandra, med en tydlig agenda att man själv är den självklart goda och motståndaren den absolut onde. Det kommer att få allvarliga konsekvenser för politik och demokrati.

Vari ligger då lösningen? Sannolikt utanför politiken. Ingen av de gamla ideologierna klarar av att hantera frågan om människans plats på jorden. Den hyfsat mainstreamade liberalismen som numera omfattar de flesta partier, gör det inte.

Kanske ligger lösningen i en kyrka som återfinner sin viktigaste roll. Att låta människor söka efter sin egen omvändelse. Att låta människor inse att det finns en absolut himmelsk makt som här på jorden ger oss normer, etik och moraliska förhållningsregler för att världen ska fungera. Att vårt uppdrag först och främst gäller att själva söka rättfärdighet, innan vi kräver den av andra.

Och sedan kan detta synsätt åter sippra in i partier som verkligen är öppna för framtiden.

Vuxet samtal eller rop från läktaren

Under ett antal år har vi kunnat se hur den amerikanska politiken radikaliserats. 2000-talet har inneburit ett skifte men utvecklingen inleddes långt tidigare. Inte minst under president Obama sågs denna svängning tydligt i hur kongressen hanterade sitt uppdrag. Istället för förhandlingar, skapades allt mer av konflikter.

Nu, inför mellanårsvalet, kan man se än fler exempel på detta. På flera håll har unga, radikala och progressiva demokrater slagit ut äldre, mer pragmatiska kandidater. Samtidigt driver president Trump republikanerna mot en betydligt radikalare konservatism. Båda sidorna har tydligt populistiska drag. Utvecklingen riskerar att leda till att den amerikanska politiken blir allt mindre funktionsduglig.

Den amerikanska utvecklingen är inte isolerad. Vi ser även i Europa samma tendenser. Vänstern blir allt mer radikaliserad. Högern allt mer värdekonservativ. Och samtalen blir allt svårare.

Idag i Sverige har vi en nytillträdd riksdag där denna polarisering också blir allt mer uppenbar. På ytan handlar den om Sverigedemokraterna. Men en djupare analys visar något annat. Det finns en uppenbar risk att även Sverige går den amerikanska vägen.

SD har påståtts vara nazistiska, fascistiska, rasistiska och misogyna i allmänhet av företrädare för de andra partierna. Sannolikt finns det inom partiet såväl rasister som företrädare som uppvisar misogyna åsikter. För de övriga sju partierna har avståndstagandet från detta varit norm. Även när man tagit över stora delar av SDs sakpolitiska åsikter, har behovet av att peka på partiets påstådda rasism varit framträdande.

Vi ser detta avståndstagande främst från två håll. Dels från de två liberala partierna L och C. Dels från de två vänsterpartierna, V och MP. Denna åsiktsgemenskap mellan yttersta vänstern och de liberala partierna bottnar i två frågor. Å ena sida migrationen och den integration som är sammankopplad med denna. Å andra sidan privatmoraliska frågor, ofta sammankopplade med frågor som rör queer, genus och familj.

Det finns gigantiska skillnader mellan C och L å ena sidan och V och MP å den andra. Men kampen mot den påstådda rasismen har blivit en överideologisk fråga, större än de egna ideologierna. Det gäller att markera avstånd så till den grad att normala demokratiska funktioner sätts ur spel. Under sommaren och hösten har de regler som ska tjäna som skydd mot försök att förändra demokratins funktionssätt satts ur spel av de som mest borde värna dem. Bara för att ännu mer ta avstånd från SD.

Den svenska riksdagens funktionssätt regleras i Regeringsformen, en av grundlagarna. Där finns ramarna för hur demokratin ska fungera. Det senaste året har det diskuterats rätt mycket om skyddet för demokratin genom regeringsformen är tillräckligt. Det som nu skett, med Alliansens besked om att inte längre använda proportionalitetsprincipen vid val av utskottspresidier, liksom de rödgrönas besked om att lämna reglerna för tillsättande av vice talmän genom samma proportionalitetsprincip, ökar riskerna för att populistiska krafter kan använda sig av samma regelslapphet vid en eventuellt kommande förändring av riksdagens sammansättning. Populisterna behöver inte längre bryta mot reglerna för att kasta ut de andra, eftersom de andra redan kastat reglerna över bord.

Detta är några av de konkreta exempel på när kampen mot /en påstådd/ rasism sätts före till och med skyddet av den demokrati antirasisterna säger sig värna. Men det som nu sker inför regeringsbildandet visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska demokratin är satt under press. Från populisterna till höger och vänster. Men också från de tidigare statsbärande, pragmatiska partierna runt svenskt mittfält.

Under sommaren har såväl Annie Lööf som Jan Björklund gjort det allt mer tydligt att de aldrig kommer att samtala med SD, än mindre samverka eller samarbeta. Utfallet spelar ingen roll. Även om en regering, beroende av aktivt stöd från SD, skulle få igenom merparten av den politik de liberala partierna säger sig vilja driva och slippa ta några som helst beslut om sådant som de inte vill genomföra, så kommer inte en sådan regering till stånd. Även om en regering utan SDs aktiva eller passiva stöd kommer att driva en antiliberal politik kring företagande, ägande, bildning, internationalism och kultur, så är den att föredra framför det förstnämnda alternativet.

Detta är ytterligheterna på skalan. Men för dagens ledande politiker, med Annie Lööf, Jan Björklund i spetsen på den ena sidan och Fridolin/Lövin och Sjöstedt i frontlinjen på den andra, saknas gråskalor. Det finns bara två lägen. Svart eller vitt. Ja eller nej.

Ivrigt påhejade av sina ytterkantsradikaler, radikaliseras också partiernas ledningar. Det har gått så långt att en gammal partiledare för Folkpartiet genom skrivningar på Facebook verkar mena att Liberalerna aktivt skulle röstat för den gamla kommunisten från Vänsterpartiet som andre vice talman. Det var det enda antirasistiskt rätta. Alla medel som krävs för att stoppa /de påstådda/ rasisterna ska användas. Det finns inga nyanser, ingen annan politik, inga andra ideologier. Man är antingen rasist eller ickerasist. Utanför det finns inget.

Detta kommer att få konsekvenser. En vis man sade en gång att motsatsen till krig inte är fred. Det är samtal. Fred är en konsekvens av samtalandet. Men nu stänger liberaler och vänsterpartierna effektivt alla dörrar mot sådana samtal. Istället för att tro på sin egen ideologiska bas och dess förmåga att övertyga andra, så verkar man rädd för att man ska smittas av denna rasism och att de dumma(?) väljarna inte ska fatta bättre utan också och än värre smittas av samma rasistiska plåga.

För en frisinnad är denna syn på såväl den egna ideologin som på väljarna djupt oliberal. Varför tror inte liberaler längre på att den egna politiken är bättre än andras? Varför tror man på någon ödesbestämd utveckling från liberalism över rasism till nazism och fascism, bara för att man samtalar med ett parti man inte delar ideologisk bas med?

Det finns risker att den svenska riksdagen blir ohanterlig, att en kommande regering inte blir funktionsduglig och att olika partiers visioner och strategier för samhällsutveckling på längre sikt, istället blir en kökkenmödding av kortsiktig administration av ett givet system. Det enda som håller samman en sådan regering är kampen MOT ett parti, men inget som de tillsammans kämpar FÖR.

Om denna utveckling fortsätter, lär fler områden än migration och integration hamna under samma konfliktstrategier. Just nu står striden här. Nästa strid kanske handlar om klimatet, där det enbart kommer att finnas ett för och ett emot, och inget däremellan. Eller kanske kommer striden att stå vid de gamla, mer ekonomiska frågorna; välfärden, skatterna, äganderätten. Eller kanske blir det religionens återkomst, islam mot kristendom. För eller emot. Inget däremellan.

Jag har flera gånger dragit en anekdot från mitt tidigare politiska liv som förtjänar att återberättas. Vid valet 2002 blev Folkpartiet under min ledning det näst största partiet i Örebro kommunfullmäktige. Jag blev oppositionsledare. Majoriteten formades av S, V och MP. Efter ett drygt år tröttnade MP och hoppade av. Vad skulle jag göra då?

Jag försökte hitta en alternativ majoritet. MP var inte intresserade. Däremot satt jag i Vänstern-ledarens kök och samtalade kring hur vi skulle kunna bilda en majoritet som styrde fram tills nästa val. Vi delade inte ideologi. En fullmäktigeledamot i hans parti berättade för mig denna mandatperiod att han eftersträvade en väpnad revolution i Sverige där kapitalisterna skulle bort. Ändå samtalade vi. Därför att samtalet är en av de oundgängliga hörnstenarna i demokratin. Därför att jag trodde att jag genom ett sådant arrangemang skulle få igenom mer av det socialliberala uppdraget än om vi inte försökte.

Det blev inget den gången. MP bet huvudet av skammen och hoppade på tåget igen. Men jag försökte ta det ansvar väljarna givit mig. Så mycket socialliberalism som möjligt.

Lööf och Björklund vill inte ta det ansvaret. De sätter sig hellre på läktaren och ropar mot motståndarlaget än att vara med och spela på plan. De känner sig styrkta av de egna hejaklackarna, de riktigt tuffa, som från ståplats skanderar ramsor för att förödmjuka motståndarna så mycket som möjligt. Men att spela det spel de valts för att göra, det vill de inte.

Är detta något den mogna demokratin måste igenom? En Trump-kris i USA. En Brexit-kris i Storbritannien. En femstjärnerörelse i Italien. En AfD-kris i Tyskland. En Nationell Samlingskris i Frankrike. En SD-kris i Sverige. Kriser där själva motsättningen är det som driver politiken och där mer motsättning alltid är bättre.

Finns det på andra sidan en utgång där politikerna åter blir vuxna sitt uppdrag? Där politikerna, väl grundade i egna ideologiska överväganden, faktiskt vågar samtala med de som inte alls delar vare sig ideologi eller värdegrund, övertygade om att de inte kan smittas av samtal. Vuxna nog att ta ställning i en öppen diskussion, bara för att samtalet faktiskt är det bästa sättet att mota kriget och konflikten i grind…

Att Samtala meD den onde

Är polackerna dumma i huvudet? Hur kan de annars rösta fram ett parti som Lag och rättvisa? Ett parti med åsikter som sedan länge borde kastats på historiens sophög. För att inte tala om ungrarna. Och nu är italienarna på samma väg. Dumheten breder ut sig i världen. Då har jag ändå inte nämnt Trump. Eller Putin.

Tyvärr verkar även svenskarna vara föremål för denna fördumningsutveckling. För vem kan, med sinnet i behåll, rösta på Sverigedemokraterna? De som gör det måste lida av någonting, någon fobi (man kan här välja mellan olika alternativ; xenofobi, homofobi, islamofobi, transfobi osv. (det går att kryssa i flera alternativ)), eller möjligtvis på grund av inverkan från främmande makt.

Det enda vettiga sättet att förhålla sig till detta är avståndstagande. Ju längre avståndstagande desto bättre. Inget samarbete med SD överhuvudtaget. Och de andra länderna, de som finns i EU, ska bestraffas så långt möjligt. Vad gäller Trump och Putin kan vi än så länge bara titta på, men gärna uttrycka vårt avståndstagande till deras anhängare med lämpliga bilder och citat på Facebook eller Twitter…

---

Jag läste någonstans för ett tag sedan om en av den svenska frikyrkorörelsens förgrundsgestalter. Han, PP Waldenström – en av grundarna till Missionsförbundet, lär ha sagt så här ungefär: ”Om djävulen påstår att ett plus ett är två så kommer jag inte att säga emot honom.” Är citatet sant? Jag vet inte. Men det är bra.

Citatet sätter nämligen fokus på två av de saker som dagens politik har så svårt med. Dels frågan om även onda kan ha rätt i sak. Dels frågan om man ska prata med de onda.

En del hävdar att årets val handlar om integration och migration. Andra vill att det ska handla om skola, välfärd eller skatter. Men ett ständigt närvarande huvudtema handlar inte om sakfrågor utan om parti. Valet 2018 blir ytterligare ett val som man kan se som en omröstning om SD. I detta val blir denna fråga större än tidigare, helt enkelt eftersom alla räknar med att SD ska bli större. Ingen vet hur en regeringsbildning kan komma att se ut.

Det tydligaste exemplet på att valet är en omröstning om SD är partierna (mest de sju andra) själva, deras utspel om vem som ska ta vem efter valet, vem som är mest emot SD men också medias och de politiska kommentatorernas enorma intresse av att spela samma spel. Utvecklingen är given, sett ur ett historiskt perspektiv. Ända sedan SD på allvar kom in i svensk politik vid valet 2006, har beröringsskräcken med partiet varit norm. Skälen för denna beröringsskräck har varierat. Som ett stråk har partiets rötter funnits med. Partiets kopplingar till nazism, fascism och rasism lyfts ständigt. Ibland har kritiken varit inriktad på sakpolitik, oftast när det gäller invandring. Men den kritiken har blivit allt svårare att hantera, när de ledande partierna idag har hårdare förslag än vad SD gick till val på i förra valrörelsen. Ändå är SD paria.

Varför?

Man skulle kunna dra parallellen med hur S under årtionden hanterade det svenska kommunistiska partiet. Även när kommunismen stod för folkmord, krig, förtryck och ofrihet, valde S att ta stöd av partiet i riksdagen. Men längre än så tänker jag inte gå idag. Mitt syfte är ett annat.

Åter till det som eventuellt är ett citat av PP Waldenström. Kan en ond ha rätt? Ska man tala med de onda?

Låt oss börja med om de onda kan ha rätt. Och den svåra frågan om migration.

Om man bara ser tillbaka till 2014 är det uppenbart att de onda i SD hade mer rätt än övriga partier. Flyktingkrisen var ohanterbar. 10.000 flyktingar i veckan skulle fått det svenska samhället att bryta samman på mycket kort tid. Öppna hjärtan och ett Europa som inte stänger gränser, blev det motsatta. Utan att medge det offentligt, har alla övriga partier, inklusive L, C, Mp och V, valt att stödja en politik som tidigare i huvudsak var SDs.

Men vad är ”rätt”? Politik är inte en exakt vetenskap. Ett plus ett kan bli både 1,5 och tre. ”Rätt” i detta läge handlar såväl om ideologi, filosofi och etik som om pragmatik, ekonomi och sociologi. Vad som är rätt är sällan enkelt att veta före beslut. Det rätta måste oftast bedömas i efterhand.

Det finns ingen objektivt politisk sanning. Jag ska återkomma till sanningsbegreppet senare. Men det måste ändå påpekas. Låt mig bara ta några få, svåra men konkreta, exempel:

Är det rätt att värna LSS som partierna gör idag? Det enda rätta? Finns det en övre gräns för vad LSS ska få kosta? Eller är rättigheten absolut? Eftersom det inte finns ett ymnighetshorn på finansdepartementet, måste LSS ställas mot andra rättigheter. Om någon får mer, måste andra få mindre, inte minst om ekonomin per capita inte ökar.

Eller är det rätt att för klimatet, våra barns och kommande generationers skull, kraftigt begränsa rätten att släppa ut koldioxid, metan och andra växthusgaser? Även om det i vart fall på kort sikt skulle innebära ingrepp såväl i välstånd som i friheten att leva som man vill?

Vad är rätt? Vem gör avvägningen?

Låt mig komma till huvudtesen i mitt resonemang: Vem ska man prata med? Varför? Och från vilken grund?

I de internationella sammanhangen har diplomati länge varit att man ska prata med alla. Även med den värsta fienden. Även med den som står längst bort från det egna landets värderingar. Vi åker till diktaturens Kina, till den islamiska förtryckarstaten Saudiarabien, till och med till Nordkorea, för att föra diplomatiska samtal.

Ett av skälen för dessa diplomatiska kontakter är att vi ska handla mer med varandra. Länder som handlar med varandra, krigar inte med varandra är tanken. Men bakom finns också en tanke om att när vi handlar, så talar vi med varandra och när vi talar med varandra så kommer vår fiende att inse att vårt samhällssystem är bättre. Vi kommer att påverka dem, världen blir lite liberalare, och därmed lite bättre.

Men nationellt fungerar inte det. Här gäller avståndstagandet istället. Som jag ser det finns det två orsaker till detta. Antingen är SD så onda att de och deras anhängare egentligen inte har någon plats i vårt samhälle. Drar man den tanken till sin spets inser man att den tanken inte är särskilt liberal. Jag tror att inte speciellt många omfattar den, vare sig i teori eller praktik.

Nej – snarare menar jag att avståndstagandet till SD kommer sig av att övriga partier inte är säkra i sin egen roll, i sin egen eventuella ideologi, i sina visioner och planer för såväl Sverige som världen.

Är du trygg i din ideologi så kan du föra en diskussion med din ideologiske fiende och försöka övertyga honom att din väg är en bättre väg än hans. Ibland funkar det. Ibland funkar det inte. Men är du otrygg i din ideologi finns alltid oron över att han ska ta över. Tänk om människor gillar hans ideologi, hans visioner, hans politik bättre än min. Nej – dit vill jag inte. Det är bättre att ta avstånd, marginalisera, förbjuda.

I detta ryms ett av de stora problemen för de traditionella partierna. Om man åter drar paralleller med Polen, Ungern, USA eller Ryssland, kan man känna en oro för att det är de enkla lösningarna som idag attraherar allt fler. Enkla lösningar innebär inte sällan också ett ”vi mot dom”-scenario. Det är inte mitt fel att världen går åt pipan, i det stora eller i det lilla. Det är deras fel; flyktingarnas, mexikanernas, eliternas…

Om man mot detta enbart har en pragmatisk hållning och hävdar att världen faktiskt blir bättre, långsamt men stadigt, för de allra flesta finns en risk att man hamnar i skuggan. Om man mot en politik där det finns ett uppenbart ”vi” mot ett lika uppenbart ”dom” ställer en politik där det gemensamma allt mer suddats ut i en allt mer extremt subjektiv individualism, är risken än större att man hamnar i underläge. Människan är, trots allt och än så länge, en kollektiv varelse. Tillhörighet är viktigt. En liberalism (långt större än bara L) som inte längre klarar av att hantera tillhörighet, kollektiva behov och insikten om att ordet samhälle faktiskt innehåller samma inledning som ordet samhörighet, klarar helt enkelt inte av att vara samtalspartner. Liberalen företräder ju egentligen ingen annan än sig själv…

Till detta kommer ett ytterligare perspektiv som jag ska beröra i en annan bloggpost. Frågan om politikens absoluta sanningsanspråk. En komplicerande faktor är att allt fler numera verkar mena att det inte finns mer än två nyanser i politiken: Rätt eller Fel. Rött eller Blått. Vitt eller Svart. Politiken har även i detta övertagit religionens plats. Och det får konsekvenser. Men det skulle bli för långt för att fördjupa sig i detta i denna post. 

Hanteringen av SD och andra rörelser med rötter i grumliga rörelser, med populistiska och förenklade budskap, är inte enkel. Världen är sällan det. Men jag har alltid ställt mig frågan om avståndstagande, marginaliserande, bestraffning och förbud är rätt väg att gå. Om det är de alternativ vi har till den politik vi ogillar, oavsett om den är nationell eller internationell, leder inte det enbart till djupare klyftor, till mer konflikt?

För: Om vi inte samtalar, hur ska vi då kunna omvända den andre?

Jag vill inte vara med längre

Siffror. Alla dessa siffror.

En del snöar in på miljondelar och klimat. Blir rädda över att vi nu oåterkalleligen hamnat över 400 ppm koldioxid i atmosfären. Oroas över bränder och torka. Nu ska det minsann tas krafttag.

Av någon annan. I vart fall till dess vi bokar nästa resa till Thailand.

För mig är det dock helt andra siffror som oroar. Som 96. Eller 83. Eller varför inte 67?

Jag läser dem och inser – jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av, stanna jorden, göra om och göra nytt.

Har ni inte läst dem? Vet ni inte vad de står för?

96. Det är andelen människor och boskap av alla däggdjur som finns på jorden. Människorna är numera 36 %. Boskapen resten. Alla de där farliga djuren, de som måste jagas, hållas efter, begränsas, är numera bara 4 % av det totala antalet däggdjur. 4 %!

Människan har tagit kål på 83 % av alla däggdjur, 80 % av dem som lever i havet. Vi är som en farsot som ödelägger den enda planet vi har att leva på, av och för.

Det är likadant på fågelsidan. 70 % av alla fåglar är tamfåglar. Höns och ankor. Gäss och kalkoner. De vilda fåglarna är en minoritet.

Men det räcker inte med det. I Tyskland har man i trettio år följt utvecklingen av insektsfaunan i ett naturreservat. När forskarna presenterade sina resultat tidigare i år ökade det oron. 2/3 av alla flygande insekter var borta, försvunna. Det fanns inte längre fjärilar, myggor, sländor. Bin och humlor var borta. I ett naturreservat. I Tyskland, vårt grannland.

Varför? Varför?

Mina barn spelar dataspel. En del handlar om att ”terraforma” öde planeter. Ungefär som drömmarna om att göra planeten Mars beboelig. Samtidigt pågår en helt annan ”terraformning” av den enda jord vi vet är beboelig. Men här handlar det om något helt annat. Terraformning är att utrota allt det som gör vår planet till Jorden, Tellus.

Runt mitt hus breder hagarna ut sig. Fåren betar försiktigt det gräs som kommit upp efter sommarens torka. Det hängde på håret. Två regnskurar mindre och katastrofen hade varit ett faktum. Nu växer det igen.

Men fåglarna är borta. Ladusvalorna som borde kämpa med sin tredje kull är redan borta. Tornseglarna, som alltid tidigare lämnade den 18 augusti, försvann i slutet av juli. Tystnaden, som alltid kommer när de slutar sjunga efter midsommar, är kompakt.

Och blommorna. Jag gör vad jag kan för att återskapa ett landskap som är mångfaldigt. Djuren går på stora ytor, växer långsamt och ger utrymme för andra. För rävar och hjortar. För ärlor och lärkor. För blåvingar och smygare. För kattfot och blå viol.

Men detta år är annorlunda. Sommarens blomsterprakt brunskade. Till och med flugorna, detta gissel en djurbonde annars måste hantera, verkade torka ihop och försvinna. Är det därför svalorna inte klarade av mer än en kull i år? Och om svalorna inte klarade det, de svalor som är mina följeslagare på ladugårdsbacken, vad har då skett på hagmarken, i skogen, över fält och gärden? Vad har hänt med de fåglar ingen ser och ingen följer?

Men mångfalden är ingen fråga för årets valrörelse. De borgerliga talar om vikten av ”stärkt äganderätt” och gör stor sak av att någon markägare tvingats ta hänsyn till ett djur, en blomma, en svamp. De röda låter förvisso som om de vill annorlunda, men spåren förskräcker. Kortsiktig kapitalism och långsiktig socialism lämnar samma spår i naturen, gjutna i betong.

Inte ens det parti som säger sig stå för miljön verkar ha en helhetssyn. Nu är det klimatet som gäller. Mer biobränslen. Mer vind. Men hur ska man välja om man inser att det inte går ihop. Tysklands skogar, aldrig mer fulla av insekters flygande, brummande, svirrande - har deras död inte påskyndats av alla dessa enormt besprutade biobränsleåkrar? Är vittnesmålen om skogar utan myror, skogar som gränsar till majsåkrar vars grönmassa ska ersätta kärnkraften, sanna? Vart leder det i så fall?

Nej, underliggande i alla partiers politik ligger progressivitet, framåtanda, mer av allt till alla. Det är tillväxten som är den gud som tillbeds. Skattesatser måste sänkas, eftersom de annars riskerar den privata konsumtionen. Den offentliga konsumtionen måste höjas, eftersom det är det enda tillgängliga sättet att mäta välfärd. Och företagens vinster är centrala, de är ju grunden för all den tillväxt vi alla tillber.

De senaste hundra åren har varit unika, inte bara i mänsklighetens era, utan i hela planetens. Den välfärd även den fattigaste av oss i västvärlden tillgodogör oss, är större än den som kungar tidigare levde med. Och för alla oss i den breda medelklassen, är frågan sällan vad som måste avstås av det nödvändiga, utan vad ytterligare som måste till av det onödiga. Mer mat. Mer kläder. Mer resor. Mer prylar. Mer, mer, MER.

Och ändå är det som om tomheten kommer smygande. Tomheten som föregås av ett ”varför?”. Och det tar sig så många uttryck. Konsumism. Narcissism. Ensamhet. Psykisk ohälsa. Människor som inte känner sig hemma i sina egna kroppar. Självmord.

Och populism. De enkla lösningarnas politik. De senaste hundra åren har vi trott oss vandra upp för Maslows behovstrappa, från de fysiska behovens källare, över trygghet, kärlek och självhävdelsernas mellanvåningar, och upp till övervåningen. Självförverkligandets utkikstorn. Men när vi tror oss stå däruppe, visar det sig att inte ens självförverkligandet är nog, inte ger mer mening åt livet än något annat av trappstegen.

Man brukar säga att det är ensamt på toppen. Och kanske är det ensamheten på toppen av behovstrappan vi nu alla känner. Svenskt 1900-tal har handlat om att söka de materiella svaren på människans behov. Från Fattigsveriges behov av mat och trygghet, över de första demokratiska årens byggande av välfärden, genom folkhemmets tro på statens möjligheter att lösa alla individens problem, till dagens tro att det istället är det egocentriska, normlösa, genomsexualiserade samhället som är lösningen. Men inga lösningar finns på den stora frågan: ”Varför?”. Människan är kanske mer ensam, mer vilsen, mer osäker än någonsin.

Och hon lämnas ensam i sitt sökande. Kyrkan har abdikerat till en mainstreamad, genuscertifierad, politisk organisation. Tron har blivit så privat att den inte längre klarar av att svara på någon annan fråga än att få bekräfta att mina val är rätt, oavsett vilka de är. Sanningen och sanningssökandet är numera subjektivt.

Och så förlorar vi vår mänsklighet. Långsamt men obevekligt blir vi lika enfaldiga som den natur som omger oss. Långsamt utrotar vi vår inre mångfald, låter egot ta över allt, precis som vi människor snart är den enda arten på jorden.

Och jag vill inte vara med i det.

Jag vill inte ha mer av allt. Jag vill ha mindre, men bättre.

Jag vill inte resa mer, uppleva mer, se mer, köpa mer. Jag vill bottna i min vardag, uppleva glädjen i en måndag, se det sköna i det lilla och nära, bli fri från tvånget att försöka köpa lycka.

Jag vill inte leva i en värld där allt, till och med könet, ska vara valbart. Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, struktur och balans.

Jag vill inte leva i en värld där Gud blivit gud. Jag vill ha en kyrka som söker svaren på frågorna Gud ställer till oss för att vi måste söka, inte en gud och en kyrka vars mål är att bekräfta alla mänskliga val oavsett vilka de är – bara de landar i mainstreampolitikens fåra.

Jag vill inte leva i en värld där människan och hennes boskap är 96 % av alla däggdjur, där 2/3 av insekterna är borta, där plasten snart väger mer än alla fiskar. Är det omöjligt att önska sig en värld där skapelsen, mångfalden, naturen och jordens skönhet värderas mer än det av människan skapade?

Idag känns den önskan mer omöjlig än någonsin. Vi simmar vidare likt grodan i en kastrull med ett vatten som långsamt, omärkligt värms upp till en temperatur där vi alltför sent inser att vi blir kokta.

Men då är det för sent.

En källa att läsa om man vill och orkar: The Guardian

Liberalismen bär inom sig demokratins död

Jag minns det än. Mina första möten med partiet. Oskolad, aldrig ungdomsförbundsmedlem, aldrig tidigare ett politiskt uppdrag kastades jag in i en lokal partiledarstrid. Två kvinnor stod emot varandra. Den ena hade en agenda. Hon hade länge arbetat för att få med sig ett flertal. Men arbetet hade skett i det fördolda. Hon, utmanaren, menade sig stå för partiets bästa.

Jag hade kommit in i kommunfullmäktige som sista namn. Vem skulle jag rösta på? Hon som var kommunalråd, men som menades stå för nära ett annat parti och därmed köra sin egen linje? Eller utmanaren, som sade sig värna partiet först. Omröstningen skedde. Med en rösts övervikt vann utmanaren. Partiet var räddat.

Jag kan inte släppa den historien när jag idag blickar tillbaka på de nästan 30 år jag var engagerad i Folkpartiet. Då, inför valet 1988, var frågan om partiets väl och ve central. Även om vi redan då var ett litet parti, fanns mängder av förtroendevalda. Partiets interna möten lockade många tiotals. När länsförbundet hade årsmöte var det långt över hundra.

De flesta av de engagerade gjorde det för partiet. Kanske fanns det en ersättarpost i kulturnämnden att bråka om. Men partiarbetet i sig, de nu så ofta häcklade kaffekokandet, det interna motionsskrivandet, arbetsgrupperna som tog fram ett förslag till någon perifer politisk idé, torgmötena och diskuterandet – det oändliga diskuterandet – allt var en del av ett parti som fungerade.

De flesta av oss som då fanns i partiets organisation hade en folkrörelsebakgrund. I Folkpartiet var det självklart medlemmar med rötter i de gamla frikyrkorna som stod för ryggraden i partiorganisationen. Men där fanns idrottsrörelsen, nykterhetsrörelsen, Röda Korset och Rädda Barnen. Människorna bar med sig sitt engagemang från en styrelse till en annan, från ett årsmöte till ett annat. Organisationen var viktig. Partiet var en del både av den egna identiteten och en självklar del av förverkligandet av den politik man gemensamt trodde på.

Rätt mycket har förändrats sedan dess. Partierna är inte längre var de var. De breda medlemsorganisationerna har ersatts av smala professionella politiska kanslier. Årsmöten och styrelsemöten blir allt glesare. Den interna demokratin sköts med ena handen, bakom ryggen. Allt blir ett spel på en kommunikationsplattform, för att effektivast nå väljarna.

Denna utveckling har också påverkat urvalet av politiker och politiskt engagerade. Medlemskap handlar idag ofta om kampanj och kommunikation, mindre om ideologi och politiskt hantverk. Vem orkar motionera till ett årsmöte för att eventuellt se sin motion bifallen och därefter tröskad genom åratal av partistiska och kommunala kvarnar? Idag är det inte partiet utan individen som gäller. Det är självklart att jag kan ställa krav på partiet, mindre klart om partiet kan ställa krav på mig. Ju högre upp i de politiska hierarkierna man kommer, desto tydligare blir utvecklingen.

Jag slås åter av dessa tankar när jag läser Tove Lifvendals ledarkommentar den 2 augusti. Hon skriver om Hanif Balis senaste affär, en misslyckad(?) kommunikation kring vapen och media. Låt mig citera henne: ”Kommunikativt var det också obegåvat, en handling där jaget sätts före laget. Dyrbar tid och energi har stulits från partiet som fått hantera detta i stället för att prata om sin politik.”

”Jaget före laget”. Men vilka lag tillhör dagens politiker? Finns det överhuvudtaget lag?

Vi lever i en mycket individualistisk tid. Individen är alltings centrum, både mål och medel. De flesta av oss ser det som en framgång. Självförverkligandet har blivit den centrala normen, oavsett var i livet vi befinner oss.

Denna liberala individualism får dock konsekvenser som kan vara svårhanterbara. I en artikel i Expressen skriver Joel Halldorf om liberalismens problematiska inställning till samhället: ”Detta är en följd av hur liberalismen är konstruerad. En rörelse skapas ju av att människor förenas kring något, men liberalismens idé är den individuella friheten. Därför kan den mobiliseras mot en fiende, men när den väl segrat faller rörelsen sönder i miljontals individuella livsprojekt.”

Hur ska då dessa miljontals individuella livsprojekt skapa ett samhälle? Och hur ska de skapa ett parti?

Ett liberalt parti idag är en paradox. Samtidigt som man i allt säger sig stå för individens frihet, är partiet i sig ett uppenbart exempel på när individens frihet måste underordnas ett kollektiv. Det årsmötet, kongressen, landsmötet bestämt gäller. Din frihet begränsas till en frihet inom, eller i vart fall i närheten av, det gemensamma beslutet. Men passar inte det kan du gå, eller bli ledare i partiet och förändra politiken som du vill.

Detta senare tycks bli allt vanligare. Men synen på ledarskap har förändrats. Förr kunde partiet hantera en stark person inom varje område. Man valdes, av kollektivet, till kommunalråd, landstingsråd eller partiledare. Därefter kunde man, med samma kollektivs godkännande, vrida partiets politik åt det håll man ville.

Men vem vill vänta på att bli vald ledare idag? Individen har ju rätt. Det är ju mina idéer som är de bästa. Det är ju jag som fattar vart vi är på väg. Jag behöver inte följa någon. Det är bättre att andra följer mig.

Och långsamt kommer partierna, alla de partier som idag är mer eller mindre mainstreamliberala, från vänster mot höger, att riskera sönderfall. Det har redan börjat. Utvecklingen har gått längre än vad man kan se, om man enbart betraktar partierna utifrån. Men ser man partierna inifrån, ser man strukturer som vittrar, kollektiv som löses upp, individer som frigör sig från partiet.

Utvecklingen är inte ny. Under hela 1900-talet skedde en kontinuerlig individualisering även av politik och partier. Men det fanns motkrafter. En del ideologiska, som socialism och konservatism. En del filosofiska eller religiösa, som frisinnet. Andra bundna till breda yrken, inte minst inom facket och bonderörelsen. Nu är de mer eller mindre borta. Kvar står individerna, jaget.

Kanske ser även de som nuförtiden är engagerade i partierna detta. Men vem orkar reagera? Och hur ska reaktionen se ut? Politiken och partierna är ju i detta bara en spegling av det omgivande samhället, ett samhälle där individualism övergått i egocentrism.

Kommer vi att klara av att hantera det? Kommer vi att, med Per Svenssons ord i DN som bas att kunna inse skillnaden? ”Det är inte ”individualism” det handlar om här utan egocentricitet. En individualistisk värld är en värld av skillnader och mångfald. En värld av egocentriker är en värld av sinsemellan identiska isoleringsceller.”

Eller är egocentrismen inte bara en följd, utan en oundviklig följd, av ett samhälle med individualism som övergripande mål? Och hur ska i så fall partierna, de sex partier som i mer eller mindre hög grad alla omfattar denna individualistiska/egocentriska agenda, klara av att hålla samman?

De senaste åren, med ett crescendo i vår och sommar, har vi kunnat följa ytterligare ett steg på denna partiupplösning. Frågan om migration och integration är central för ett land, dess sammanhållning och dess framtid. Om det inom ett parti inte finns en gemensam linje, som klarar av en omröstning i riksdagen eller än mer ett fullt och fast deltagande i en regering, har sannolikt det partiet tagit ytterligare ett steg mot sin egen upplösning. Ett antal av partierna i riksdagen har visat att de tagit det steget.

Klarar vi av Per Svenssons balansakt? Eller blir det som Joel Halldorf avslutar sin artikel med, en återkomst av den nationalistiska populismen, i höger, vänster, islamsk eller annan tappning? ”I populismen finns en existentiell dimension som vi tenderar att underskatta. Med ord som tradition, gemenskap, värdighet och nationen talar man till en längtan efter djupare värden hos människan, vår längtan efter saker som varken konsumism eller individualism kan tillfredsställa.

Att populismen går framåt just nu handlar inte om systemkollaps eller om att Sverige plötsligt gått sönder. Det handlar om en tomhet mitt i moderniteten. Om vi vill stoppa flodvågen måste vi hitta ett sätt att fylla detta tomrum.”

Vad blir det liberala svaret när ökad individualism inte är botemedel utan både orsak och verkan? Vad händer den dag det inte finns någon som står för "partiets bästa" utan enbart för sitt eget? När de enda striderna om ledarskapen handlar om vem som kommunicerar sitt ego bäst? Kan ett parti existera i en sådan kontext? Och om inte - finns demokratin kvar då?

Artiklar att läsa:

Tove Lifvendal

Joel Halldorf

Per Svensson

Idag predikade jag

Idag predikade jag i Betelkyrkan i Örebro. Du kan läsa konceptet till predikan här nedan. Längst ner följer dessutom de Bibelord som ligger till grund för densamma.

Det är hög tid att vi glömmer oss själva.

Nådens gåvor. Visst är det enkelt att säga. Nådens gåvor.

Alla vill vi ha del av dem. Men vem vill egentligen ha nåd?

I förstone verkar det ganska enkelt det med. Man skulle kunna vända på frågan: Vem vill inte ha nåd?

Enkelt. Eller?

Det är en sak med nåden som faktiskt skaver. Och det är förutsättningarna för den. Om nåden ska existera, krävs något att erhålla den för. Synd till exempel. Eller kanske mer rätt: Synd. Punkt, slut.

Och plötsligt så blir det så mycket svårare. Synd så där i allmänhet går bra att tala om. Synd på ett principiellt plan lika så. Synd som någon annan begår, ju längre bort desto bättre, är något vi kan peka ut.

Men synden här inne, i våra egna hjärtan och i våra egna liv, är alltid svårare.

Det är enklare att tala om nåden.

---

Visst är det behagligt att prata om nåd. Nåd är på något sätt oförargligt. Ingen kan bli upprörd eller kränkt av att vi talar om nåd. Och visst är det nåd människor behöver idag. Synd är något som inte bara hör det förgångna till. Om kyrkan ska finna sin plats i samhället idag, om vi ska dra människor till de allt tommare kyrkbänkarna, så måste vi tala mindre om synden och mer om nåden. Att tala om synd lägger ännu mer sten på de bördor människor redan bär. Och kyrkans roll är inte att lägga sten på börda inte.

Eller?

Vi lever i en fantastisk tid. Materiellt har vi aldrig haft det bättre. Fattigdomen minskar globalt sett allt snabbare. Men vi som lever i västvärlden, och inte minst i Sverige, lever med en standard som inte ens kungar tidigare kunnat drömma om. Mat, kläder, sommar- och vinterhus. Resor, prylar, sjukvård, omsorg om både barn och gamla. Utbildning, pengar, fred. Vad mer kan vi önska?

Ändå är det något som skaver. Varför är vi inte nöjda när vi ändå har det så bra? Bara ett enda exempel: Sverige ligger i topp i mätning efter mätning listan på vilket land som är världens bästa land att leva i. Men den psykiska ohälsan exploderar.

Varför?

Här skulle min predikan kunna bli politisk. Jag skulle till exempel kunna säga att det är självklart att vi är oroliga, när klimatet skenar eller när vi vet att jordens förnybara resurser tog slut i förra veckan, att vi nu lever på kapitalet, att vi långsamt bryter ner den enda jord vi har.

Eller så skulle jag kunna ta upp frågan om invandringen, om vad som är mest solidariskt, om stängda eller öppna gränser och stängda eller öppna hjärtan.

Eller så kunde jag prata om varför pengarna styr så mycket av våra liv. Varför prylarnas yta, resornas tomhet, upplevelsernas tristess, tillåts fylla allt mer av våra dagar.

Eller så skulle jag kunna fundera kring varför människan verkar bli allt mer missnöjd med vem hon är. Vi får inte ens längre vara kvinna eller man, utan måste välja mellan ett allt mer oräkneligt antal könsidentiteter som vi sedan medicineras eller opereras till.

Eller så kunde predikan handla om populismen, eller om hotet från islam, eller något annat skrämmande.

Men det vore åter att vända bort blicken från det dagens texter handlar om. För de handlar om oss. Om dig och mig. Om kyrkan, om oss troende, om oss som kallar oss kristna.

Vi som sitter här är nog alla bekanta med bibelorden. Om vinstocken och grenarna, om kroppen och kroppsdelarna. Vi har hört dem och läst dem, ett oräkneligt antal gånger. En del predikningar har kanske handlat om nådegåvorna. Andra har problematiserat kring vad det innebär att Jesus talar om att både ansa och skära bort, om rik frukt och om eld som bränner upp.

Många kan nog fördjupa sig i det långt bättre än vad jag kan.

Jag tänkte fundera i en annan riktning.

Det är hög tid att vi glömmer oss själva!

Det är inte jag som hittat på den rubriken. Jag läste den i en dagstidning i veckan. Det är en text som tar sitt ursprung i en bok som skrivits av en dansk psykolog. Psykologen menar att det är dags att lämna de individuella värdena, och istället söka de gemensamma.

Det är dags att glömma: Älska dig själv.

Det är dags att lämna tanken på att ”hitta sig själv” eller ”förverkliga sig själv”.

Det är till och med kontraproduktivt ”att vara sig själv trogen”.

Så konstigt, tänker jag, att det är en psykolog som skriver om detta. Inte mindre konstigt är det att de som borde skriva om det, kyrkan och hennes företrädare, snarare vandrar i den andra riktningen.

Vi lever i en superindividualistisk tid. Jaget blir den enda måttstocken vi vill mätas mot. Det finns inte längre några objektiva sanningar, allt är en subjektiv uppfattning. Rätt och fel, sant och falskt, allt kan ses utifrån betraktarens ögon. När inte ens det kön vi föds med är längre något annat än en social konstruktion, att välja, förkasta och förändra, när biologiska fakta övertrumfas av individens subjektiva känslor, är människan inte längre ett vi, utan enbart ett jag.

Nästan allt det vi gör som människor idag, handlar om oss själva. Det handlar om att förverkliga oss själva, att hitta oss själva, att älska oss själva, att vara oss själv trogna. Allt utgår från oss själva, och det får konsekvenser, inte minst för tron, för förkunnelsen och för församlingen. Tron blir individuell, en subjektiv upplevelse. Förkunnelsen blir tom, eftersom ingen sanning är sannare än någon annan. Församlingen faller sönder, när alla egon kräver just sitt förverkligande.

Och Gud blir inte svaret på någon annan fråga, än den vi redan har svaret på, det svar vi själva bestämmer att vi vill ha.

Men de Bibelord vi idag läser handlar om något helt annat. Inget av dem handlar om oss själva, inget handlar om individen, inget om egot. Inget handlar om självförverkligande. Inget om att vara sig själv trogen. Snarare tvärsom. Den egenkärlek som beskrivs blir snarare negativ. Ögat som fullt av egenkärlek säger till handen att den inte behövs. Örat som inte behöver ögat.

Istället beskriver Jesus och Paulus en annan typ av kärlek, en kärlek som alltid är gemenskap. Först – gemenskap med Gud. Sedan – gemenskap i församlingen. Och den ordningen är viktig. Utan den första, inget av den andra. Fokuseringen på Gud, och vad Gud vill med dig och mig, är det centrala. Resten kommer sedan.

Det handlar inte om att älska sig själv. Det handlar om att älska Gud.

Det handlar inte om att hitta sig själv, eller förverkliga sig själv. Det handlar om att söka Gud, att låta Gud hitta dig. Det handlar om att söka Guds vilja med ditt liv, hur Gud vill att du ska förverkliga det Han lagt ner i dig.

Det handlar absolut inte om att vara dig själv trogen. Det handlar om att vara trogen Gud, Guds kallelse, och Guds uppdrag.

Det handlar om att glömma sig själv, för att komma ihåg Gud.

Men det kommer vi inte att klara. För vi är människor. Ofullkomliga. Syndare.

Ändå är det däråt vi måste söka, sträva, arbeta, bedja, mötas. Och när vi faller, som de syndare vi är – i stort och i smått, så får vi inte förminska eller förringa synden och dess arbete i våra hjärtan och i våra sammanhang, eller i vår förkunnelse. För om vi förringar synden, förringar vi också nåden. Men om vi bejakar nåden, kommer synden inte att ha någon kraft över oss längre, så länge vi strävar efter att söka Gud med hela vårt hjärta och hela vårt förstånd.

Och det är någonstans där nåden, och nådens gåvor, kommer att manifesteras. När vår tro på den ende sanne Guden, hans enfödde son och den Helige Ande, blir centrum i våra liv, när vi glömmer oss själva för Guds skull, då kommer också Gud att bland oss uppväcka profeter, lärare, undergörare, apostlar.

Det är det uppdraget du och jag har, vi i denna församling har, vi som en del av Guds världsvida kyrka har. Förverkliga inte dig själv. Förverkliga Gud och Hans plan med ditt liv. Och vila i hans nåd, alltid.

Amen.

Bibelorden:

1 Korintierbrevet

Andens gåvor

I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni skall ha kunskap. Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst med, bort till de stumma avgudarna. Därför vill jag att ni skall förstå att ingen som är fylld av Guds ande säger: ”Förbannelse över Jesus”, och att ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden.

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Lemmarna i den kropp som är Kristus

Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet, något som de anständiga delarna inte behöver. Men när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade, för att det inte skulle uppstå splittring inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg. Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra.

Johannesevangeliet

Liknelsen om vinstocken

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.