Predikan

Min gamla dator lade av i förra veckan. Inte mycket bloggande då, men nu kommer den långa predikan jag höll i går. Varsågoda.

Ps 85:2-14
NT: Rom 8:18-27
Luk 6:20-26

DET FINNS ETT SAMBAND MELLAN OSYNLIGHET OCH VÅLD

För mer än 100 år sedan kolonialiserades Afrika. En del togs av den belgiske kungen Leopold. Detta Kongo visade sig vara en av världens rikaste platser. Oändliga naturresurser gömde sig på och under jorden. Skog och djur. Metaller och diamanter. Och människor i mängd att bruka och förbruka.

Under mer än 100 år har östra Kongo slitits sönder av strider, ofta grundade i jakten på den rikedom dessa naturresurser ger. Ännu pågår eländet. Hur många har dött idag? Etthundra? Ettusen? Fler? En del bedömare menar att det en vanlig dag kan dödas flera tusen kongoleser. Förutom dem som våldtas, misshandlas, fördrivs. Barn, kvinnor, män.

Vi har vetat. Vi har sett. Vi har kunnat följa. Men nästan inget har gjorts. Inga stora militära interventioner. Inga kraftiga FN-resolutioner. Inga protestmarscher. Inga kommittéer. Några få missionärer har gjort det de kunnat, tillsammans med andra ideella organisationer. Men världen har varit tyst, väldigt tyst.

Är det på grund av att vi vet att vi behöver kopparn? Är det för att vi vill ha den där diamanten? För att världsekonomin behöver sina råvarukällor för att fungera? Eller är det av ren slöhet, brist på engagemang? Vad skulle egentligen jag kunna göra – ingenting!

Östra Kongo skulle kunna vara ett av världens rikaste länder. Men hela tiden ligger döden och svälten på lut. Vi offrar människa och miljö – i tystnad.

Rom 12:9-18
Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.
Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.
Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.
Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.
Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.
Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.
Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.
Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor.
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.


MILJÖPROBLEMEN BIDRAR TILL ORÄTTVISOR

Vi har säkert alla hört och sett det. Om alla människor på jorden skulle leva som oss i de utvecklade länderna skulle det krävas så mycket resurser så att jorden inte skulle räcka till. Förutom den jord vi går på, skulle det där utanför i rymden behöva sväva ytterligare, en, två, tre, fyra, fem jordklot som bara försörjde oss med allt det vi behöver. Skog för papper, jord för föda, berg för metaller och mineraler, olja och uran.

Men det finns bara ett jordklot. En enda värld i ett ändlöst universum.

Det har alltid funnits miljöproblem där människan funnits. Om vi skulle vara en del av naturen, inte sätta något eget ekologiskt fotspår, skulle världen ha plats för kanske ett par hundra miljoner människor. Nu är vi sex miljarder. Förr var miljöproblemen lokala. En soptipp utanför Jerusalem. Ett järnbruk i Kilsbergen. Där utanför fanns det alltid mer natur att använda. Vi byggde höga skorstenar för att den oändliga luften skulle ta hand om avgaserna. Vi lade rör på bottnen av sjöar och hav för att det lika oändliga vattnet skulle sprida vårt avfall så långt bort att det aldrig återkom.

Men nu är det annorlunda. Lika annorlunda som det egentligen alltid varit.

Idag tog jag bilen till kyrkan, som jag alltför ofta gör. Skälen varierar. Det är för bråttom. Det är för dåligt väder. Det är motvind. Bussen går för sällan.

Varenda meter jag och bilen förflyttade oss leder världen närmare en ekologisk kollaps. Varenda meter släppte vi kanske ut just den där koldioxidmolekylen som gör att klimatutvecklingen når den ”tipping point” som vi alla borde frukta.

Klimatforskarna är skrämmande överens om hur klimatet förändras. Deras förutsägelser stämmer skrämmande ofta in. Om vi vill så kan vi själva se det. Inte så att denna regniga och blåsiga höst, denna milda novemberhelg, är beviset på klimatförändringarna. Men vi alla är medvetna om att något förändrats. De vita vintrarna varje år tog slut för länge sedan. Snön kommer, och vi kommer säkert att få fler kalla och vita vintrar. Men det är inte samma sak. Vi vet det. Men vill vi egentligen veta?

Den ”tipping point” forskarna oroar sig för är det man inte kan veta. Väldigt många system utvecklas inte linjärt. Det kanske inte blir 0,01 grad varmare varje år. Rätt vad det är händer något som man inte kunnat förutsäga, men kanske kunnat gissa, och utvecklingen sticker iväg. Förra året smälte en massa havsis vid Nordpolen. Många förvånades. Ingen hade kunnat förutsäga att det skulle ske i fjol, kanske om tiotals år, men inte nu. Vad händer nästa år? Enorma regn? Smältande tundror? Orkaner på rad? Eller – ingenting?

Förr, när vi trodde att det var annorlunda, att vi kunde bygga skorstenar och lägga rör för att sprida gifter och avfall, blev orättvisorna tydliga. Vi tog både material och människor och förbrukade dem. Först som slavar. Sedan som arbetare. Ibland – i vissa länder som Kongo, var och är gränserna flytande. Det koloniala förtrycket var tydligt.

Nu är förtrycket mer diffust. Frågar man nationalekonomerna så kan de bevisa att antalet fattiga i världen minskat. Även om skillnaden mellan de allra rikaste och de allra fattigaste blivit större, så har både andelen, och nu även antalet, riktigt fattiga minskat. Världen blir både mer och mindre rättvis. Mer – för att fler blir mindre fattiga. Mindre – för att skillnaderna ökar.

Men även i glädjen av att fler lyfts ur fattigdom måste vi se den övergripande frågan: Hur ska vi någonsin kunna lyfta dem till vårt välstånd om vårt välstånd bygger på att vi egentligen har fem jordklot mer än vad vi har? Bygger vi egentligen inte vårt välstånd på deras ofärd? Jorden klarar inte sex miljarder svenskar!

Kol 1:15-20
Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen,
ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.
Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom
och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.


VÅR EGOISM ÄR EN AV DE ALLRA STÖRST MILJÖBOVARNA

Hur mäter man egentligen ondska?

I Auschwitz var det enkelt. I Gulag likaså. Ondskan under Kinas kulturrevolution, eller de Röda Khmerernas skräckvälde kan räknas i miljontals döda.

Men hur mäter vi vår egen ondska?

I begynnelsen skapade Gud både jord och himmel, hav och land, djur och växter. Och han såg att det var gott.

Men nu är vi i färd med att förröda detta fantastiska som Gud sade var gott.

Hur många djurarter finns det på jorden? Fem miljoner? Femtio? En sak är säker – det finns färre idag än i går. Varje dag, varje timme, kanske oftare, försvinner en djurart från jordens yta för alltid. De flesta har aldrig någon sett, än mindre brytt sig om. Ibland upprörs några fler över att den sista tigern kanske snart lämnar djungeln, att den sista smalnäbbade spoven snart sträckt över Europas himmel, att den sista Yangtzedelfinen lagt sig att dö på flodens botten. Men vi är inte många.

Några fler kanske saknar storspovens flöjtande på våren. En och annan funderar över när man senast hörde lärkan. Eller när man såg en äng med gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Problemet är att allt detta utrotande sker genom vårt eget sätt att leva. En stor del beror på att vi människor blir allt fler. De delar av jorden som ännu inte brukas av människan är lätt räknade. Och där många människor bor blir den biologiska mångfalden mycket ofta mycket mindre.

Men en lika stor del beror på vårt sätt att leva. Vi köper kött från Sydamerika där djuren fått beta på regnskogsjord. Och regnskogen huggs ner för att vi behöver timmer från plantager, mat från sojaodlingar, metaller och andra naturresurser för att kunna leva det liv vi vill. Det är denna regnskog som är mest hotad, där flest arter försvinner.

Men det är inte bara där. Ofta tror vi att vi i Sverige är bättre än de flesta på att bevara djur och växter. Men verkligheten är en annan. Sverige ligger till exempel i botten vad gäller hotade fågelarter. Lärkan är kanske snart bara ett minne i en sång.

Den biologiska mångfalden beskrivs ofta som en tät väv av trådar. Många trådar syns inte, men behövs för att bära de som ska synas. Drar man ur en tråd händer inte mycket. Är väven mycket tät kan man dra tråd efter tråd utan att något synligt händer. Men plötsligt finns inte stabiliteten kvar. Väven faller samman.

På samma sätt kan det gå med den värld Gud såg på och blev glad för. Det inte bara kan, det händer. Ekosystem kraschar och återhämtar sig inte. Som överfisket: Torsken utanför Kanada. Sillen vid Island. Öknen breder ut sig i Sahel efter överbetade ängar och skogar. Överallt lämnas människor utan försörjning och en värld utan mångfald.

Är det ondska? Hur ska vi i så fall mäta den?


KYRKANS UNIKA BIDRAG ÄR HOPP, ETT TROTSIGT HOPP OM FÖRÄNDRING

Det är så otroligt lätt att vara domedagsprofet när man talar om natur och miljö, klimat och fred. Aldrig har jordens natur varit så hotad som idag. Aldrig har miljön varit så ansträngd. Aldrig har klimatet orsakat sådana skador som idag. Aldrig har rustningen kostat mer.

Och ändå är det bara början. Fler djur och växter kommer att dö ut. Jord, luft och vatten kommer att få ta emot enorma mängder gifter många år till. Klimatförändringarna har bara börjat. Och i miljöförstöringens spår kommer kriget.

Med Bibelns språk skulle jag säga: Ve er som lever idag. Ni vandrar mot undergången.

Jag läser Bibeln från pärm till pärm. Om och om igen. Fastnar ofta för det som sägs i Gamla Testamentet. Amos är min favoritbok. Amos ställer in sig i ledet av domsprofeter. Hans bok skulle väl kunna vara en bild av dagens samhälle, där girighet och egoism går före allt.

Men den Gud som sände Amos ville inte bara försöka få folket att lyssna och förstå. Det är inte bara dom och verop. Gud har en annan plan. Gud har alltid en annan plan. Vi människor kan tro att vi både kan och vet. Men Gud vet att vi väldigt ofta saknar både kunskap och vett. Ändå vill han oss väl.

Så i morgon ändrar vi liv. Lever på det sätt som världen och våra medmänniskor klarar. Vi vet vad det betyder: Mindre bilresor. Mer kultur. Mindre prylar. Mer mänsklig gemenskap. Mindre resursslöseri. Mer förnöjsamhet. Eller? Risken att vi, du och jag, fortsätter precis som vanligt är rätt stor.

Vad ska vi då göra? Klä oss i säck och aska? Slita vårt hår och ropa ut verop på gator och torg, på TV och internet? Kanske det är en uppgift för någon. Helt säkert förresten – med Amos i tankarna.

Men för de flesta av oss innebär det något helt annat. Ett stilla sökande efter Guds rike. En försiktig vandring mot rättfärdighet. En vilja att i vart fall försöka. En bön om att Guds ande ska ge oss stöd mitt i vår svaghet. Ett hopp om att nästa dag i vart fall på något sätt blir den första på en ny livsvandring. Och det är nog.’