Ingen Lucia i Göteborg...

Denna lilla artikel i GP kan en del tolka som om det kristna inslaget i samhället håller på att förtunnas. Sannolikt har de rätt. Men på fel sätt.

Kristendomen i Sverige står inte och faller med Lucia. I de flesta kristna länder är Luciatraditionen försumbar. Lucia och december spelar roll i vårt mörka land för många. Traditionen har och har haft betydelse för många. Ett skäl att komma samman. Ett skäl att både sjunga och lyssna tillsammans.

Men nu minskar antalet Lucia-tåg enligt GP. Förra året fanns en liknande nyhet om brist på kandidater. Och i Göteborg får man klara sig utan en Göteborgs Lucia. (Sannolikt finns en massa andra Lucior runt om i staden - men just denna är alltså utgången...)

Frågan är varför. Skälen kan nog variera. Men när jag läser artikeln i GP, och affärschefens skäl till att Stampentidningen inte längre vill vara med och arrangera, blir det faktiskt intressant.

Så här beskriver affärschefen Göteborgs Lucias historia:

Göteborgs Lucia krönte sin första Lucia år 1935 och har sedan dess besökt otaliga äldreboenden, sjukhem och företag. Förutom att sprida ljus och värme har Luciatågen samlat in pengar för att stötta organisationer och verksamheter som arbetar för att hjälpa människor.

I detta perspektiv blir Luciafirandet en del av det folkrörelse-Sverige som skapades för dryga hundra år sedan, och som hade sin storhetstid för några decennier sedan. Folkrörelse-Sverige var intressant av många skäl. Ett var den solidaritetssyn som byggde de många rörelser som blev hörnstenarna i bygget:

Frikyrkorörelsen som på kristen grund såg medmänniskans behov, andligt men också lekamligt (för att prata gammal frikyrkosvenska). Solidariteten med de svagaste sträckte sig längre än till att försöka frälsa dem. Frikyrkans sociala arbete var en av grunderna till den offentliga sektorn. Men även det kulturella inslaget var tydligt.

Arbetarrörelsen som i början hade starka liberala inslag, förutom de socialdemokratiska, skapade inte bara en organisation för arbetsplatsen. Även här fanns ett socialt och kulturellt kapital. Arbetarrörelsen ville lyfta arbetarna in i borgerskapets fina salonger, inte genom att ta över dem, utan genom att ta över både bildning och värderingar.

Nykterhetsrörelsen där människor valde nykterhet, kanske inte främst för sin egen hälsas skull utan för att stötta andra människor med större problem och utmaningar. Nykterheten blev ännu en väg in i det bildade samhället. Värderingar grundlades och skapades.

Tre exempel. Men det finns fler. I folkrörelserna fanns alltid plats för "jaget", men det var alltid ett "vi" i centrum. Man engagerade sig i facket, inte bara för den egna lönen, utan för arbetsrätten för de andra. Man blev nykter, inte bara för att man själv kunde ha eller få problem, utan för att grannens make skulle komma på rätt köl. Man sjöng i kyrkokören, inte bara för att man tyckte det var roligt, utan för att också ge andra en upplevelse större än egot.

Och man gick i Lucia-tåg. Inte bara för att det var kul. Utan för att det betydde något för någon annan.

Men världen förändras. Och sällan blir det så tydligt som i denna artikel. För vad ska nu Stampen satsa på? Jo - EGO't. Det blir övertydligt när samma affärschef beskriver nysatsningarna:

Vi vill bidra till att öka medvetenheten om att må bra genom rörelse och rätt kost. Vi vet att GP:s läsare är intresserade av allt som handlar om motion, friskvård och hälsa. Ett steg i vår hälsosatsning kan våra läsare se varje söndag i GP under Puls som har hälsa som tema och lyfter olika aktuella ämnen. GP är också stolt sponsor till Göteborgsgirot och Göteborgsvarvet 2016.

Kan det bli tydligare? Från laget till jaget. Från folkrörelsen till kroppsrörelsen. Från att göra något för någon annan, till att göra mer för mig själv. Det är jag själv som är centrum. Och jag gör vad jag tror jag behöver för att jag ska må bra, bättre eller bäst. Andras intressen kommer i andra eller sista hand.

Så varför ska jag gå Lucia, tidigt på morgonen, trött och elända. Varför ska jag ta av min tid för att sjunga för dementa åldringar? Varför ska jag prioritera någon annans behov av en stunds glädje, framför min egen?

I slutet av artikeln säger en forskare:

Firandet kräver mycket arbete och drivs ofta av föreningar. Men det ideella föreningslivet i Sverige har det svårt och går ju på knäna i någon mening i dag.

Folkrörelselandet har förändrat rörelseriktning. Från oss till jag. Från vi till mig. Folkrörelse har blivit egorörelse.

Och det är kanske en allvarligare förändring, också för oss i det kristna Sverige, än en inställd Lucia.