Alltid detta Open Art...

Det är en fantastisk försommarmorgon när jag går över staden mot tåget. Stockholm nästa.

På åkanten ovanför Strömpis står en kille och fiskar. Jag kan inte låta bli att titta. Svartklädd. Rastaflätor. Jamaicaflagga. Skateboarden nedstucken i ryggsäcken. Och så ett fiskespö i handen. Måste erkänna att jag funderade på om han var verklig, eller en del av årets Open Art...

Det finns få saker som gör mig så glad som att åter få se Örebro i Open Art-skrud. Tiden innan invigningen är nog den bästa. När man kan se Mats Nilsson i de mest märkliga situationer, under installation av installationerna. För trots att kostnaderna för Open Art mångdubblats sedan Mats, Behcet Barsom och jag en gång drog igång det hela, så är Open Art fortfarande i mångt ett litet arrangemang, byggt på några få människors engagemang och intresse, kryddat med ett lagom mått av galenskap.

Årets Open Art går i de större verkens tecken. Jag ser en påsk-ö-gubbe med hatt och hjul, skymtar den kissande pojken, går förbi en rätt skrämmande metallkonstruktion vid Storbron innan jag passerar bildäcksankan. Och ingen kan missa den platstrut som sträcker sig över vattnet vid slottet. För att inte tala om muralmålningarna, eller plockepinnet på Stortorget, eller...

De stora verken är fascinerande. De förändrar staden. Ingen kan undgå dem, beröras av dem, påverkas och påverka.

Men för mig är ändå inte de stora verken de intressantaste. Det är de oväntade mötena som skapar den största spänningen i Open Art. Tänk om den fiskande reaggekillen var en del av Open Art. Oväntat. Märkligt. Men inte.

Men när jag går över Storbron i morgonljuset blänker det till i Svartån. Jag kan först inte förstå vad det är. Måste korsa bron för att se bättre. Och ser då någon form av spegel, eller en linje av tre runda objekt, där ett långsamt rör sig, fångar morgonljusets speglingar i Svartåns vattenkrusningar och kastar det vidare mot mig.

Är det en installation? Är det en del av Open Art? Så märkligt. Så oväntat. Hur många hinner, orkar, vill lyfta blicken och se det oväntade?

Just nu är det min favorit i sommarens Örebro. Det lilla. Det oväntade. Men Open Art ger många möjligheter att finna både sin favorit och det man inte gillar. Det är en del av tanken.

En del blir så fästa i konsten att man vill ha den kvar. Vem minns inte spegelkyrkan. Eller buddan under bron. Eller stenportalen. Eller...

Så varje år kommer kraven och önskemålen: Låt kommunen köpa in. Bevara. Behåll. Och en del politiker faller till föga, skapar omröstningar, avsätter pengar.

Jag tillhör inte dem. Jag älskade verkligen spegelkyrkan. Den var fantastisk som skapelse och placeringen vid slottet lyfte hela området. Men jag vill inte ha den kvar.

Open Art är en konstbiennal. Vartannat år fylls Örebros stadskärna av spänning, skönhet, provokation. Under några månader förvandlas staden. Nog så. För det är just avsaknaden av konst i stadsmiljön som gör Open Art både möjlig och så fantastisk. För varje objekt vi köper in och permanentar, minskar vi möjligheterna för kommande års installationer. En permanent spegelkyrka i Svartån vid slottet, hade gjort årets platstrut om inte omöjlig, så i vart fall förminskad.

Vi lever i en tid där vi alltid ska ha allt. Där nuet är det enda som finns och vare sig historia eller framtid är så viktigt. Jag vill ha. Allt. Här. Nu. Jordgubbar på julafton. Kräftor i februari. Apelsiner i oktober.

Jag är inte sådan. I min trädgård finns inte de remonterande rosorna. Där blommar de istället bara någon vecka på sommaren. Jordgubbarna kommer runt midsommar och tar slut. Apelsinsaften gör vi i februari. Men inte allt jämt.

För en del av livet handlar också om minnena av det goda. Jordgubbar varje dag gör jordgubbssmaken till vardag. Kräftor året runt minskar glädjen av kräftpremiären i augusti.

Och Open Art hela tiden skulle göra själva projektet meningslöst.

Det är spänningen, det oväntade mötet, den tillfälliga installationen som både finns och som försvinner, som skapar Open Art. Det är den känslan vi måste bära med oss, försvara, bevara, för att Open Art ska kunna fortsätta att finnas och att utvecklas.

En konstbiennal är något fantastiskt. I förväntan kring vad som ska komma. I upplevelsen av när allt sker. Och i minnet av de möten man haft förmånen att uppleva.

Kultur i Örebro

Idag skriver Börje Ström, folkpartiets ledamot i Kultur- och Medborgarnämnden, om vårt förslag om att lägga demokrati och medborgarfrågor på kommunstyrelsens bord och låta kulturfrågorna få en egen nämnd och en egen förvaltning med en tydlig chef. Det är bra.

Inrättandet av en Kulturnämnd är en fråga vi som parti drivit sedan den nya organisationen tog form 2002. Men hittills har inget annat parti varit intresserat av att stötta oss i detta arbete. Det är dåligt.

Det finns flera skäl för varför kulturfrågorna borde hanteras av en egen nämnd och varför demokrati- och medborgarfrågor borde ligga på kommunstyrelsen. Låt mig peka på några:

Det är helt befängt att mena att demokratifrågor är en fråga för en nämnd som har hand om driften av kommunala verksamheter. Demokrati och medborgarfrågor är frågor som rör alla nämnder, alla styrelser, alla verksamheter, alla anställda och alla örebroare. Det finns bara en nivå för sådana frågor: Kommunstyrelsen - Örebros regering. Hittills har socialdemokraterna varit de hårdaste motståndarna mot detta förslag. Deras motstånd försvagar och försämrar såväl demokratiarbete som medborgarengagemang.

Kulturfrågorna är ett frågeområde med många utmaningar. En handlar om legitimitet. Kulturen har ingen självskriven plats inom kommunal förvaltning. Det finns få lagar som reglerar kommunernas plikt att leverera kultur. I ett läge där kommunens ekonomi är ansträngd, finns risker att kulturen blir besparingskossan. Bara en stark kulturverksamhet, ledd av tydliga politiker och tjänstemän, kan skapa en sådan stark legitimitet för kulturen att den kan värnas även i svåra ekonomiska tider.

För legitimiteten borde inte behöva ifrågasättas. Det handlar om att skapa livskvalitet för fler. Det handlar både om att värna bredden, som inom kulturskolans verksamheter, och eliten, som Svenska Kammarorkestern. Den ena klarar sig inte utan den andra. Bredden ger fler möjligheter att forma sina liv utifrån egna livsval. Eliten skapar oanade kvalitetsvinster och är en dynamisk samhällsbyggare.

Det finns de som exempelvis ifrågasätter Svenska Kammarorkestern. SSU, med bland annat Björn Sundin  (som nu är kommunalråd med ansvar för kulturen) i spetsen, delade för några år sedan ut flygblad utanför Konserthuset inför en konsert med orkestern. Budskapet var tydligt. Det kostar för mycket.

Jag menar att det är sannolikt att elitkulturen (med Svenska Kammarorkestern i spetsen) istället är en inkomstkälla för kommunen. Det handlar om att orkestern ger Örebro ett varumärke som syns, nationellt och internationellt. Det handlar om att Örebros många företag, universitetet, landstinget och kommunen genom en stark och god kultur kan rekrytera bättre medarbetare. Det handlar om att en stad med en levande kultur blir en trivsammare och tryggare stad, med allt vad det innebär. Det handlar om att många, äldre men också yngre, genom musiken får ett bättre och friskare liv.

Hittills har kulturen i Örebro varit rätt styvmoderligt behandlad. Det är inte tack vare, utan snarare trots, den politiska organisationen som så spännande projekt som Rådhusalmanackan, Open Art och Live at Heart har kommit till.

Nu vill vi i Folkpartiet ändra på det. Örebro kan och ska bli ett svenskt kulturellt centrum. Vi har alla förutsättningar att bli det. Nu tar vi första steget. Och fler kommer att följa!

Media: NA, SVD kultur

En gosekanin att älska...

När vi för fyra år sedan startade Örebro Open Art fanns det två huvudskäl. Dels att örebroarna skulle bli lite stoltare över sin stad. Tyvärr är det alldeles för få örebroare som verkligen visar att man är stolt och tycker om sin stad. Trots att den rymmer så mycket. Och så bra kultur. Inte bara Örebro Open Art. Det räcker med att skriva "Svenska Kammarorkestern." Eller "O Helga Natt". Eller "Rådhuskalender". Eller "Peter Flack." Eller "Pubmusikfestivalen." Eller...

Det andra var att göra Örebro mer känt utanför stadsgränsen. Från en socialdemokratisk högborg, grå, trist, intetsägande, lagom. Till en liberal, levande, spännande, växande stad som vågar sticka ut, sticka fram, ta plats.

Under de fyra år vi styrde lyckades vi bättre med det andra än med det första. Örebro växte under perioden 2007 - 2010 mer än någonsin. Efterhand blev vi en spelare att räkna med på område efter område, nationellt men ibland också internationellt.

Och Örebro Open Art har fyllt ut sin roll väl. Nu har vi skapat förutsättningar för i vart fall Sveriges, och kanske norra Europas mest spännande utomhuskonstbiennal. Jag hoppas att den nya kommunledningen inser detta värde.

När jag går på gatorna i min favoritstad Örebro under Örebro Open Art blir jag glad. Glad över alla dessa konstverk som är spännande, irriterande, vackra, fula, konstiga, märkliga, unika. Glad över alla människor som tar del av konsten. Glad över att människor samtalar kring och över konstverken. De är fantastiska var för sig. Men än mer fantastiska som en helhet.

Som alltid är det viktigt att vi politiker inte sätter oss till doms över konstens innehåll. Lika viktigt som att alla har rätt att tycka om eller inte tycka om det som ställs ut. Dagens konst och kultur handlar kanske oftast om att skapa känslor.

Från Rådhuset har jag kunnat följa skapandet av den gula gosekaninen. Jag har sett människor titta på den, känna på den, tala om den. Jag har sett barn klättra på den, föräldrar ta kort på dem, vuxna fundera över den. Jag har hört människor vara sura över den. Klaga på den. Vara ilskna över vad den kostar.

Men jag tror att varenda peng är väl investerad. Som en del i ett byggande av en annan stad än den vi ärvde. En mer liberal stad. Jag bär fortfarande den drömmen, att få fortsätta att utveckla Örebro till en liberal, tillåtande, modig, spännande och växande stad. De kommande tre åren är förhoppningsvis bara en tillfällig paus i det arbetet. Hösten 2014 kör vi igång igen!

Media: DN

En hare på Karl-Johan?

Var på Promotionfrukost idag. Fick bland annat lyssna till de fantastiska entreprenörerna som skapar Örebro Open Art 2011. Mats Nilsson och Lars Johansson.

Örebro Open Art är ett av de mest fascinerande projekt som kommit till i Örebro under de senaste åren. Denna konstbiennal, utställningar vartannat år, kommer att kunna växa till något hur stort som helst. Det kommer att göra det möjligt för Örebro att än mer visa sig från sin bästa sida.

När vi i koalitionen tog fram projektet, heder till Behcet Barsom, så såg vi det som en möjlighet att skapa mer intresse för staden under den ibland rätt sömniga sommarperioden. Vi ville skapa bättre möjligheter för handel, besöksnäring, caféer och restauranger. Vi ville också visa på hur fantastiskt Örebro är. En otrolig sommarstad. Ett fantastiskt city. Nära. Människovänligt. Grönt. Skönt. Spännande. En plats att både besöka och bosätta sig på.

Och man kan säga att vi lyckats. Besökssiffrorna rasar i höjden. Hotellbokningarna slår rekord. Örebro växer nästan ohejdat.

Tillsammans med alla andra projekt, skapade av andra entreprenörer, som O Helga Natt, Bridgefestivalen, Rådhusalmanackan, och av kommunen, som Örebro 2010-jubiléet, SWICCO, och Örebro Open Art, ger det Örebro fantastiska möjligheter att bli just den människovänliga stad vi vill att den ska bli.

Och den spännande. På Promotionfrukosten visades två av de tilltänkta verken i Open Art 2011. En hare, eller kanin, lika hög som Karl-Johanstatyn på Järntorget, i träspån. Galet. Fantastiskt. Spännande.

Och Engelbrekt inbyggd i en massa containrar, husvagnar, bilar, lastpallar, på Stortorget. Galet. Knasigt. Fantastiskt. Spännande.

Visst kostar det pengar. Men varenda krona är välinvesterad. Det innebär bättre tillväxtmöjligheter för Örebro. Det kommer att leda till högre skatteinkomster. Det skapar framförallt en stad som är till för människorna.

Örebro är fantastiskt!