Jonas Millards hem har blivit vandaliserats. Det är oacceptabelt.
SD är ett parti som finns i kommunfullmäktige i Örebro. Vi kan tycka illa om deras politik, men de har lika stor rätt att finnas och verka som alla andra politiker i alla andra partier i kommunfullmäktige. Allt annat är odemokratiskt. Det leder till ett samhälle som liknar de diktaturer som tidigare försökt finna vägar att styra människors tankar och viljor.
De olika typer av vänsterhuliganer som går under olika AFA-varianter är ett enormt mycket större problem för demokratin än SD. De låtsas som om deras vänsterideologier skulle göra samhället bättre. Men deras samhälle är den diktatur som alla vi demokrater borde arbeta mot. Det finns inga skäl att gulla med AFA. Deras aktioner hotar det öppna och demokratiska samhället.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2008-10-20
Värna stränderna
Regeringen, tillsammans med intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, vill försämra strandskyddet. Det är inte bra. I dagens DN finns en debattartikel som visar på en kraftig opposition som tar ställning för ett bibehållet och stärkt strandskydd. Det är bra.
Strandskyddet infördes på 1950-talet genom ett initiativ med grund i Folkpartiet. Skälet var att värna stränderna mot exploatering och skapa en fortsatt tillgång till stränder från den allt större allmänhet som inte var markägare och som bodde i de allt större städerna. Friluftslivet var den viktigaste orsaken till strandskyddet då. Det har senare kompletterats med skydd av biologisk mångfald.
Strandskyddet har under åren urholkats allt mer. Stockholms skärgård, västkusten och de stora öarnas stränder är bebyggda i en utsträckning som inte borde varit möjlig. Skälet till att det ändå skett är att kommuner och länsstyrelser gett dispenser i en så stor utsträckning att en kontroll inte varit möjlig. Det har handlat om tusentals dispenser varje år. Det finns rapporter om bygglov till och med inne i naturreservat.
Jag tycker inte att strandskyddslagen ska ändras. Det finns få bärande skäl att kommunerna ska ha mer att säga till om detta riksintresse. Dispensmöjigheterna visar att det kanske istället skulle behövas en starkare strandskyddslag.
Förespråkarna för ett försämrat strandskydd hävdar att Sverige har 100.000 sjöar och några meter strand mindre spelar ingen roll. Örebro visar problemen med detta synsätt. Vi finns invid Sveriges fjärde största sjö. Men hur många meter strand är byggbara, eller ens möjliga för friluftsivet att komma fram till? Nästan inga. Och så ser det ut i hela landet. Merparten av stränderna kring de 100.000 sjöarna är sump, vass, myrar och så vidare. Varje fin strandbit som bebyggs är ett allvarligt ingrepp i det rörliga friluftslivet. Här borde staten istället ta ett större ansvar för att värna stränderna för alla svenskar, markägare eller ej, och för den biologiska mångfalden.
Strandskyddet infördes på 1950-talet genom ett initiativ med grund i Folkpartiet. Skälet var att värna stränderna mot exploatering och skapa en fortsatt tillgång till stränder från den allt större allmänhet som inte var markägare och som bodde i de allt större städerna. Friluftslivet var den viktigaste orsaken till strandskyddet då. Det har senare kompletterats med skydd av biologisk mångfald.
Strandskyddet har under åren urholkats allt mer. Stockholms skärgård, västkusten och de stora öarnas stränder är bebyggda i en utsträckning som inte borde varit möjlig. Skälet till att det ändå skett är att kommuner och länsstyrelser gett dispenser i en så stor utsträckning att en kontroll inte varit möjlig. Det har handlat om tusentals dispenser varje år. Det finns rapporter om bygglov till och med inne i naturreservat.
Jag tycker inte att strandskyddslagen ska ändras. Det finns få bärande skäl att kommunerna ska ha mer att säga till om detta riksintresse. Dispensmöjigheterna visar att det kanske istället skulle behövas en starkare strandskyddslag.
Förespråkarna för ett försämrat strandskydd hävdar att Sverige har 100.000 sjöar och några meter strand mindre spelar ingen roll. Örebro visar problemen med detta synsätt. Vi finns invid Sveriges fjärde största sjö. Men hur många meter strand är byggbara, eller ens möjliga för friluftsivet att komma fram till? Nästan inga. Och så ser det ut i hela landet. Merparten av stränderna kring de 100.000 sjöarna är sump, vass, myrar och så vidare. Varje fin strandbit som bebyggs är ett allvarligt ingrepp i det rörliga friluftslivet. Här borde staten istället ta ett större ansvar för att värna stränderna för alla svenskar, markägare eller ej, och för den biologiska mångfalden.
2008-10-19
Ibland får man rätt snabbare än man tror
Några dagar utan bloggande. Kan bara konstatera att det tog två dagar innan regeringen både hann läsa min blogg och sedan agera.
Hur kan man annars förklara att regeringen i fredags presenterade just det förslag kring begränsningar av bonusar inom finanssektorn som jag bloggade om i onsdags...
Det finns rätt mycket i dagens Örebro som inte bara regeringen, utan även oppositionen, kan lära sig av. Själv har jag försökt lära både av f.d. statsminister Persson, och dagens finansminister Borg - att ha koll på ekonomin är central för alla offentliga institutioner. Den som är satt i skuld är helt enkelt inte fri. Vi i koalitionen fick rätt mycket kritik från den lokala oppositionen när vi stoppade deras ofinansierade beslut som hotade undergräva kommunens ekonomi i början av 2007. Men sett i backspegeln var det helt rätt beslut. Samma opposition ville att vi skulle spendera mer av överskottet från 2007. Men det är tack vare att vi inte gjort det, d.v.s. spenderat tillfälliga överskott, som vi idag klarar av belastningarna från finanskrisen. (Här slår vänsterpartiet ett rätt svårslaget ekonomipopulistiskt rekord. Man var det parti som mest ville spendera det överskott främst aktiekursökningarna skapade 2007. Samtidigt vill man inte ha aktieplaceringar. Vem får ihop det?) Samma opposition ville i budget 2009 öka kostnaderna mer än vi. Men detta är fel väg. Det kommer bara att leda till nya nödstopp, nya uppsägningar, sämre service och sämre välfärd.
Men regeringen och oppositionen kan lära sig av oss när det gäller andra saker. De vet redan att vi jobbar bra med medborgardialog och med det civila samhället. Vi är på väg mot något stort när det gäller klimatfrågan. Vårt lokala samarbete med universitetet är unikt. Arbetet kring socialt företagande är på nationell toppnivå. Och så vidare.
Men framförallt kunde man lära sig att det går att samarbeta över blockgränserna. Det finns en uppenbar risk att Sverige efter 2010-års val står med en regering utan egen majoritet och en rödgrön opposition i samma läge. Som vågmästare finns 20-talet sverigedemokrater. Vilken väg väljer regeringen och miljöpartiet då? Jag hoppas fortfarande på att det finns en möjlighet att öppna den dörren.
Hur kan man annars förklara att regeringen i fredags presenterade just det förslag kring begränsningar av bonusar inom finanssektorn som jag bloggade om i onsdags...
Det finns rätt mycket i dagens Örebro som inte bara regeringen, utan även oppositionen, kan lära sig av. Själv har jag försökt lära både av f.d. statsminister Persson, och dagens finansminister Borg - att ha koll på ekonomin är central för alla offentliga institutioner. Den som är satt i skuld är helt enkelt inte fri. Vi i koalitionen fick rätt mycket kritik från den lokala oppositionen när vi stoppade deras ofinansierade beslut som hotade undergräva kommunens ekonomi i början av 2007. Men sett i backspegeln var det helt rätt beslut. Samma opposition ville att vi skulle spendera mer av överskottet från 2007. Men det är tack vare att vi inte gjort det, d.v.s. spenderat tillfälliga överskott, som vi idag klarar av belastningarna från finanskrisen. (Här slår vänsterpartiet ett rätt svårslaget ekonomipopulistiskt rekord. Man var det parti som mest ville spendera det överskott främst aktiekursökningarna skapade 2007. Samtidigt vill man inte ha aktieplaceringar. Vem får ihop det?) Samma opposition ville i budget 2009 öka kostnaderna mer än vi. Men detta är fel väg. Det kommer bara att leda till nya nödstopp, nya uppsägningar, sämre service och sämre välfärd.
Men regeringen och oppositionen kan lära sig av oss när det gäller andra saker. De vet redan att vi jobbar bra med medborgardialog och med det civila samhället. Vi är på väg mot något stort när det gäller klimatfrågan. Vårt lokala samarbete med universitetet är unikt. Arbetet kring socialt företagande är på nationell toppnivå. Och så vidare.
Men framförallt kunde man lära sig att det går att samarbeta över blockgränserna. Det finns en uppenbar risk att Sverige efter 2010-års val står med en regering utan egen majoritet och en rödgrön opposition i samma läge. Som vågmästare finns 20-talet sverigedemokrater. Vilken väg väljer regeringen och miljöpartiet då? Jag hoppas fortfarande på att det finns en möjlighet att öppna den dörren.
2008-10-15
Skriv på mot bonusar
Det finns många som påstår att finansmarknaden aldrig kommer att bli sig lik efter kraschen -08. Jag hoppas det.
En av de åtgärder den svenska regeringen borde genomföra är att sätta stopp för den girighet och de bonusar som en del av näringslivets toppar gynnar sig själva med. Det räcker ibland med att höra namnen för att förstå att något gått mycket fel: "Sharetracker" och Wealthbuilder" är ju rätt kända. I Storbrittanien plockar regeringen bort de bonusar som finns i de banker som nu fått statligt stöd. Det är bra, men det räcker inte.
Det är inte fel med höga löner. Men bonusar plockar både pengar från såväl kunder som aktieägare på ett sätt som ingen borde acceptera.
Vad jag förstår så finns ingen evidens bakom dessa bonusar. Företag där topparna gynnar sig själva går inte bättre än andra. Bankernas bonusar har ofta berott på en utveckling som inte i huvudsak påverkas av vad ledningarna gjort utan av andra faktorer. Men framförallt har girigheten och kortsiktigheten blivit norm. Detta system måste brytas. Sverige borde gå före.
Därför föreslår jag:
*Att regeringen omedelbart utreder hur bonussystem ska beskattas i framtiden för att omöjliggöra den girighet och den kortsiktighet som orsakat finanskrisen.
*Att regeringen omedelbart utreder om bonussystem som är olika för olika grupper av anställda kan bli otillåtna.
'Att regeringen villkorar det stöd man nu skapar för banksektorn med att inga speciella ledningsbonusar ska utgå.
Vill du stödja detta upprop? Besvara inlägget och sprid det vidare!
En av de åtgärder den svenska regeringen borde genomföra är att sätta stopp för den girighet och de bonusar som en del av näringslivets toppar gynnar sig själva med. Det räcker ibland med att höra namnen för att förstå att något gått mycket fel: "Sharetracker" och Wealthbuilder" är ju rätt kända. I Storbrittanien plockar regeringen bort de bonusar som finns i de banker som nu fått statligt stöd. Det är bra, men det räcker inte.
Det är inte fel med höga löner. Men bonusar plockar både pengar från såväl kunder som aktieägare på ett sätt som ingen borde acceptera.
Vad jag förstår så finns ingen evidens bakom dessa bonusar. Företag där topparna gynnar sig själva går inte bättre än andra. Bankernas bonusar har ofta berott på en utveckling som inte i huvudsak påverkas av vad ledningarna gjort utan av andra faktorer. Men framförallt har girigheten och kortsiktigheten blivit norm. Detta system måste brytas. Sverige borde gå före.
Därför föreslår jag:
*Att regeringen omedelbart utreder hur bonussystem ska beskattas i framtiden för att omöjliggöra den girighet och den kortsiktighet som orsakat finanskrisen.
*Att regeringen omedelbart utreder om bonussystem som är olika för olika grupper av anställda kan bli otillåtna.
'Att regeringen villkorar det stöd man nu skapar för banksektorn med att inga speciella ledningsbonusar ska utgå.
Vill du stödja detta upprop? Besvara inlägget och sprid det vidare!
Nu vänder det
Rätt många har kommenterat de senaste dagarnas partiledardebatter. När nu drygt hälften gjorts står det rätt klart att det blåare laget leder över det rödare. Det är intressant ur många perspektiv.
För det första: Opinionssiffrorna talar ett helt annat språk. Är det så att svenskarna tycker bättre om en regeringsoduglig trojka utan en utformad politik, än ett regeringsdugligt fyrspann? Har de tre en mer attraktiv politik? I så fall vilken? Den enda tydliga s-frågan är ju (enligt tyckarna) A-kassan, så: Är det så att det är viktigare med A-kassa än nya jobb, ordning på finanserna och lägre skatter för de flesta och mest åt låginkomsttagarna? Oavsett vilket parti man tillhör så borde man fråga sig vilka frågor som är viktiga, och vilka frågor som upplevs viktiga.
För det andra: Innebär alliansens samkördhet att det är slut på mångpartisystemet? Jag fortsätter ställa frågan. Partiideologerna i mp, s och v måste ju i alla fall fundera. Utifrån det funderandet borde i vart fall s och v kunna samköra. Men hela mps ideologi är ju att vara fristående. Det vore väl ännu enklare mellan ett tydligt blått och ett tydligt rött alternativ? Frågan är inte om utan när förslaget om steg två i alliansbildandet kommer. Riksdagsvalet 2014 kommer inte att innehålla listor från 7 riksdagspartier.
För det tredje: Är detta vändningen? Jag hoppas verkligen det. Inte för att jag i alla stycken gillar alliansregeringens politik. Utan för att svensk demokrati behöver det. Likaväl som Örebro behöver socialdemokrater i opposition i en period till, behöver svensk demokrati, och svensk samhällssyn det. (Om sedan Mp är en del av ett grönblått regeringsalternativ är det helt OK för mig)
Sverige är ett land som är så präglat av socialdemokrati att vi själva inte märker det. Allt ifrån föreningsliv till näringsliv över media och allt där emellan har en grundsyn på samhället som är socialdemokratisk. Men det blir för långt att borra vidare i här. Jag tänkte ta upp det i en annan krönika.
För det första: Opinionssiffrorna talar ett helt annat språk. Är det så att svenskarna tycker bättre om en regeringsoduglig trojka utan en utformad politik, än ett regeringsdugligt fyrspann? Har de tre en mer attraktiv politik? I så fall vilken? Den enda tydliga s-frågan är ju (enligt tyckarna) A-kassan, så: Är det så att det är viktigare med A-kassa än nya jobb, ordning på finanserna och lägre skatter för de flesta och mest åt låginkomsttagarna? Oavsett vilket parti man tillhör så borde man fråga sig vilka frågor som är viktiga, och vilka frågor som upplevs viktiga.
För det andra: Innebär alliansens samkördhet att det är slut på mångpartisystemet? Jag fortsätter ställa frågan. Partiideologerna i mp, s och v måste ju i alla fall fundera. Utifrån det funderandet borde i vart fall s och v kunna samköra. Men hela mps ideologi är ju att vara fristående. Det vore väl ännu enklare mellan ett tydligt blått och ett tydligt rött alternativ? Frågan är inte om utan när förslaget om steg två i alliansbildandet kommer. Riksdagsvalet 2014 kommer inte att innehålla listor från 7 riksdagspartier.
För det tredje: Är detta vändningen? Jag hoppas verkligen det. Inte för att jag i alla stycken gillar alliansregeringens politik. Utan för att svensk demokrati behöver det. Likaväl som Örebro behöver socialdemokrater i opposition i en period till, behöver svensk demokrati, och svensk samhällssyn det. (Om sedan Mp är en del av ett grönblått regeringsalternativ är det helt OK för mig)
Sverige är ett land som är så präglat av socialdemokrati att vi själva inte märker det. Allt ifrån föreningsliv till näringsliv över media och allt där emellan har en grundsyn på samhället som är socialdemokratisk. Men det blir för långt att borra vidare i här. Jag tänkte ta upp det i en annan krönika.
2008-10-14
Nytt hotell
Visst är det roligt med duktiga entreprenörer i kommunen. Per-Johan Behrns planer på ett nytt hotell vid Drottninggatan över Rudbeckstunneln är ett exempel på precis den entreprenörskapsanda kommunen behöver. Vem hade annars kommit på idén att lägga ett hus i luften?
Det lär säkert komma kritik kring detta också, det gör det alltid. Men Örebro behöver fler som vågar. Örebro behöver fler som är stolta över sin stad och som vill utveckla den. Det vill Per-Johan Behrn och det ska han ha all heder för.
Det lär säkert komma kritik kring detta också, det gör det alltid. Men Örebro behöver fler som vågar. Örebro behöver fler som är stolta över sin stad och som vill utveckla den. Det vill Per-Johan Behrn och det ska han ha all heder för.
2008-10-13
Promotionbåten
I bussen på väg hem från Promotionbåten. Är det i huvudsak en miljöbov eller en näringslivssatsning? Nerikes Allehanda redogör tydligt för de negativa miljöeffekterna. Det är bra. Men redan efter den förra promotionbåten gav kommunledningen ett uppdrag till förvaltningen att utreda och föreslå åtgärder för att klimatkompensera kommunens deltagande. Den utredningen har växt. Varför ska vi bara klimatkompensera för promotionbåten? Borde vi inte fundera över vilka klimatkompensationer vi måste göra för allt vi gör i kommunen? Egentligen borde inte bara promotionbåten, utan även alla andra konferensresor kompenseras. Och inte bara konferenserna, utan alla skolskjutsar, hemtjänstresor, mattransporter, o.s.v. o.s.v. Vi får se var vi hamnar och hur långt vi orkar.
Men promotionbåten är också något mycket positivt. För mig, som varit med på de flesta av de 6 båtarna, handlar det om att träffa olika människor, ofta höra på deras problem och ibland finna vägar att lösa dem eller ge kontaktvägar till sådana som kan lösa probemen bättre än jag. Det är bra. Båten har de senaste åren blivit allt bättre. Bättre seminarier, bättre kontakttorg, bättre sammanhållning, mer jobbinriktat.
Visst känns det inte helt optimalt att lämna familjen en söndag förmiddag, speciellt som inte en enda helg är helt ledig under september och oktober. Men promotionbåten fyller ett uppdrag. Därför är det viktigt att vi vågar fortsätta med den satsningen, samtidigt som vi tar ansvar och klimatkompenserar, eller skapar andra sätt att transportera oss, för världens, våra barn och barnbarns skull.
Men promotionbåten är också något mycket positivt. För mig, som varit med på de flesta av de 6 båtarna, handlar det om att träffa olika människor, ofta höra på deras problem och ibland finna vägar att lösa dem eller ge kontaktvägar till sådana som kan lösa probemen bättre än jag. Det är bra. Båten har de senaste åren blivit allt bättre. Bättre seminarier, bättre kontakttorg, bättre sammanhållning, mer jobbinriktat.
Visst känns det inte helt optimalt att lämna familjen en söndag förmiddag, speciellt som inte en enda helg är helt ledig under september och oktober. Men promotionbåten fyller ett uppdrag. Därför är det viktigt att vi vågar fortsätta med den satsningen, samtidigt som vi tar ansvar och klimatkompenserar, eller skapar andra sätt att transportera oss, för världens, våra barn och barnbarns skull.
Partiledardebatt
Tittade på partiledardebatten i går. En ibland intressant tillställning. Det fanns dels en tydlighet i rätt många sakfrågor, dels en mycket stor tydlighet i de olika regeringsalternativen.
Jag tycker vi har ett mycket gott samarbete med Miljöpartiet i Örebro. Jag har sagt det förr, och kan säga det igen; jag tror att vi är en starkare majoritet tack vare miljöpartiet.
Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att Miljöpartiet inte tillhör något block. Vi vet att de tidigare samarbetat med socialdemokraterna, och att det inte finns några garantier att vi alltid kommer att samarbeta. Det är bra. Det är ett av flerpartidemokratins grunder.
Men på riksplanet håller Miljöpartiets partiledning på att bli en av pusselbitarna för ett tvåpartisamhälle. Men det sker under konvulsioner. Maria Wetterstrands krumbuktande kring frågan om Vänsterpartiet var en del av regeringsalternativet fick en rolig och dräpande replik från statsministern: "Den som förstod det där kan ringa en kompis!" Det är tydligt att MPs partiledning inte vet hur den ska förhålla sig till den realpolitik som innebär att det vänstra regeringsalternativet kommer att innehålla (v).
Det finns rätt många som kritiserat Mona Sahlin för hennes agerande med Wetterstrand och Eriksson. Men kritiken mot Wetterstrand och Eriksson har hittills uteblivit, i vart fall offentligt. Det är märkligt.
Jag har tillsammans med min kollega Fredrik Persson tidigare skrivit om behovet av blocköverskridande lösningar, både lokalt och nationellt. Vi har skrivit att både Folkparitet och Miljöpartiet har unika roller att spela. Jag tror fortfarande att lösningen för vare sig Sverige eller Örebro ligger i att bara två partier slåss mot varandra. Fler partier ger fler idéer möjlighet att komma fram. Men den troliga framtidsutvecklingen ligger i att allianspartierna blir allt mer lika ett parti. Frågan är då vad som händer på den andra kanten. Kommer Mp att bli ett vänsterparti som delar ideologi med s och v? Eller kommer partiets gräsrötter att göra uppror mot den partiledning som vill förändra partiets grundläggande ideologiska plattform, att man vare sig är vänster eller höger?
Tiden fram till valet 2010 kommer att bli spännande på många sätt.
Jag tycker vi har ett mycket gott samarbete med Miljöpartiet i Örebro. Jag har sagt det förr, och kan säga det igen; jag tror att vi är en starkare majoritet tack vare miljöpartiet.
Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att Miljöpartiet inte tillhör något block. Vi vet att de tidigare samarbetat med socialdemokraterna, och att det inte finns några garantier att vi alltid kommer att samarbeta. Det är bra. Det är ett av flerpartidemokratins grunder.
Men på riksplanet håller Miljöpartiets partiledning på att bli en av pusselbitarna för ett tvåpartisamhälle. Men det sker under konvulsioner. Maria Wetterstrands krumbuktande kring frågan om Vänsterpartiet var en del av regeringsalternativet fick en rolig och dräpande replik från statsministern: "Den som förstod det där kan ringa en kompis!" Det är tydligt att MPs partiledning inte vet hur den ska förhålla sig till den realpolitik som innebär att det vänstra regeringsalternativet kommer att innehålla (v).
Det finns rätt många som kritiserat Mona Sahlin för hennes agerande med Wetterstrand och Eriksson. Men kritiken mot Wetterstrand och Eriksson har hittills uteblivit, i vart fall offentligt. Det är märkligt.
Jag har tillsammans med min kollega Fredrik Persson tidigare skrivit om behovet av blocköverskridande lösningar, både lokalt och nationellt. Vi har skrivit att både Folkparitet och Miljöpartiet har unika roller att spela. Jag tror fortfarande att lösningen för vare sig Sverige eller Örebro ligger i att bara två partier slåss mot varandra. Fler partier ger fler idéer möjlighet att komma fram. Men den troliga framtidsutvecklingen ligger i att allianspartierna blir allt mer lika ett parti. Frågan är då vad som händer på den andra kanten. Kommer Mp att bli ett vänsterparti som delar ideologi med s och v? Eller kommer partiets gräsrötter att göra uppror mot den partiledning som vill förändra partiets grundläggande ideologiska plattform, att man vare sig är vänster eller höger?
Tiden fram till valet 2010 kommer att bli spännande på många sätt.
2008-10-11
Världens barn
Idag var vi rätt många som fanns på stan för att samla in pengar till världens barn. Jag lider rätt illa just nu av en förkylning, men valde ändå att sätta en halvtimme för pengainsamling. Jag var redan inne i stan för att visa Rådhuset för 30 Drammenbor, något inte en förkylning får stoppa. Vad gör man inte med lite Alvedon...
Det gick mycket lätt att samla in pengar. Gissar att min bössa fylldes med ett antal hundra under den tid jag samlade. Väldigt många andra samlade, väldigt många andra gav.
Detta är också en bild av Örebro. Det finns ett otroligt socialt engagemang hos väldigt många människor. Ofta handlar det om engagemang som sprungit ur de gamla folkrörelserna. I detta fall var många kyrkor engagerade.
Det är också positivt. Det överraskande Örebro som skapar livsmöjligheter för människor långt utanför stadens gränser. Det överraskande Örebro där det civila samhället engagerar och växer. Det överraskande Örebro, givmilt, öppet, engagerat.
Allt är inte politik här i världen och tur är väl det.
Det gick mycket lätt att samla in pengar. Gissar att min bössa fylldes med ett antal hundra under den tid jag samlade. Väldigt många andra samlade, väldigt många andra gav.
Detta är också en bild av Örebro. Det finns ett otroligt socialt engagemang hos väldigt många människor. Ofta handlar det om engagemang som sprungit ur de gamla folkrörelserna. I detta fall var många kyrkor engagerade.
Det är också positivt. Det överraskande Örebro som skapar livsmöjligheter för människor långt utanför stadens gränser. Det överraskande Örebro där det civila samhället engagerar och växer. Det överraskande Örebro, givmilt, öppet, engagerat.
Allt är inte politik här i världen och tur är väl det.
2008-10-09
Det händer i Örebro
Köpmangatan får ett nytt utseende. På knappt två år har koalitionen som styr Örebro gjort mer för Cityhandeln än vad socialdemokraterna klarade av på 12 år.
Rätt bra.
Och mer kommer.
Rätt bra.
Och mer kommer.
2008-10-08
Örebro kommun stabil i finanskrisen
Örebro kommun står stabil i finanskrisen. Kommunens försiktiga finanspolicy, med placeringar huvudsakligen i statspapper, garanterar medborgarnas pengar så långt det bara är möjligt.
Men finanskrisen kommer att påverka kommunens ekonomiska resultat. Precis som resultaten blev större än vad verksamheterna egentligen visade när börskurserna gick upp, kommer resultatet 2008 att vara sämre eftersom börskurserna gått ner.
Men tack vare en stabil ekonomisk politik kommer kommunen att klara av detta. Vi har en stabil ekonomisk situation som inte skakar så lätt när finanskrisen tilltar.
Men finanskrisen kommer att påverka kommunens ekonomiska resultat. Precis som resultaten blev större än vad verksamheterna egentligen visade när börskurserna gick upp, kommer resultatet 2008 att vara sämre eftersom börskurserna gått ner.
Men tack vare en stabil ekonomisk politik kommer kommunen att klara av detta. Vi har en stabil ekonomisk situation som inte skakar så lätt när finanskrisen tilltar.
Nerikes Allehanda(s) freudianska fällor
I dag får ledarredaktionen på Nerikes Allehanda (beroende socialdemokratisk) be en av deras fasta (s)-krönikörer om ursäkt för att man skrivit som om det verkade som om den nuvarande oppositionen var i majoritet och den nuvarande majoriteten var i opposition. Tydligare kan det knappast visas hur starkt socialdemokratin sitter i själ och hjärta hos tidningen. Under nuvarande ledning har Nerikes Allehanda gått från en liberal tidning med ett journalistiskt kvalitetsideal till en socialdemokratisk tidning utan.
En lika intressant ledarkommentar kunde ha grundats på att krönikören (s) använder "högerkoalitionen" som beteckning på kommunledningen. Det är en teknik som tidigare ifrågasatts när den använts i kommunfullmäktige, eftersom den mycket medvetet pekar ut ett parti och dess företrädare som något de inte är. Ledarsidan hade kunnat be om ursäkt till det partiet att man har fasta, särbehandlade skribenter som använder ledarsidan till sådant maktspråk.
Men det gjorde man inte. Någon förvånad?
För övrigt hoppas jag fortfarande på att ledarsidan snart erbjuder landstingets opposition, som varit i opposition sedan demokratin infördes, att få fasta krönikörer. Det vore väl passande att ge Kent Persson, Linda Axäng, Sofia Larsen och Bo Rudolfsson samma möjligheter att redovisa oppositionens synpunkter på den förda landstingspolitiken som oppositionen i Örebro kommun får. För inte vill väl Nerikes Allehanda särbehandla någon (s)peciell? Enligt nuvarande annonskampanj vill man ju att vi alla ska få veta det som händer även om vi inte gillar det.
Men det lär man knappast göra. Någon förvånad?
En lika intressant ledarkommentar kunde ha grundats på att krönikören (s) använder "högerkoalitionen" som beteckning på kommunledningen. Det är en teknik som tidigare ifrågasatts när den använts i kommunfullmäktige, eftersom den mycket medvetet pekar ut ett parti och dess företrädare som något de inte är. Ledarsidan hade kunnat be om ursäkt till det partiet att man har fasta, särbehandlade skribenter som använder ledarsidan till sådant maktspråk.
Men det gjorde man inte. Någon förvånad?
För övrigt hoppas jag fortfarande på att ledarsidan snart erbjuder landstingets opposition, som varit i opposition sedan demokratin infördes, att få fasta krönikörer. Det vore väl passande att ge Kent Persson, Linda Axäng, Sofia Larsen och Bo Rudolfsson samma möjligheter att redovisa oppositionens synpunkter på den förda landstingspolitiken som oppositionen i Örebro kommun får. För inte vill väl Nerikes Allehanda särbehandla någon (s)peciell? Enligt nuvarande annonskampanj vill man ju att vi alla ska få veta det som händer även om vi inte gillar det.
Men det lär man knappast göra. Någon förvånad?
2008-10-07
Tysslingen
Äntligen ska Tysslingen bli naturreservat. Bara några delar, men i alla fall en bra början. Det är på tiden.
När jag i slutet av 1980-talet skrev Stiftelsen Tysslingens stadgar hoppades jag att det ganska snart skulle leda till att sjön blev naturreservat. Ända sedan jag flyttade till Garphyttan 1970 var Tysslingen en del av mitt liv. Jag har vadat i de flesta vassar, gått i Hättinge hage medan det ännu var en hage och klättrat i träd och i branter för att se bättre.
Sångsvanarna har bara varit en parantes i min relation med Tysslingen. Jag har aldrig gillat det publika när det gäller naturupplevelser. För mig har det istället handlat om att söka ensamheten och skönheten i det lilla. På det sättet är fågelskådning fantastiskt. Samtidigt som man har lugnet och ensamheten, finns det alltid möjlighet till en extra spännande obs. För mig är det mer dubbelbeckasinerna i maj, kärrsångarna i juni, svarttärnorna på tillfälligt besök i juli eller ormvråksskruvarna i september som är Tysslingen. Eller varför inte varfågeln i december?
Mitt Tysslingeintresse fick sig en rätt allvarlig knäck när flygplatsen etablerades. Lugnet är inte lika stort när bullerzonen ligger rätt över sjön och lyftande oktobergäss blandas upp med ett landande plans siluett.
Men det intressanta är att fåglarna inte bryr sig lika mycket. Tysslingen ligger perfekt för många flyttande fåglar. Kilsbergskanten och sjösystemen skapar ett unikt flygledningssystem för hundratusentals fåglar. Därför är reservatsbildningen en nödvändighet.
Jag hoppas att hela sjön snart är reservat, liksom en del av markerna invid. Det behöver fåglarna, alla människor i och invid sjön, besökare, turister och inte minst våra barnbarn. Erik Rosenberg skulle vara nöjd.
När jag i slutet av 1980-talet skrev Stiftelsen Tysslingens stadgar hoppades jag att det ganska snart skulle leda till att sjön blev naturreservat. Ända sedan jag flyttade till Garphyttan 1970 var Tysslingen en del av mitt liv. Jag har vadat i de flesta vassar, gått i Hättinge hage medan det ännu var en hage och klättrat i träd och i branter för att se bättre.
Sångsvanarna har bara varit en parantes i min relation med Tysslingen. Jag har aldrig gillat det publika när det gäller naturupplevelser. För mig har det istället handlat om att söka ensamheten och skönheten i det lilla. På det sättet är fågelskådning fantastiskt. Samtidigt som man har lugnet och ensamheten, finns det alltid möjlighet till en extra spännande obs. För mig är det mer dubbelbeckasinerna i maj, kärrsångarna i juni, svarttärnorna på tillfälligt besök i juli eller ormvråksskruvarna i september som är Tysslingen. Eller varför inte varfågeln i december?
Mitt Tysslingeintresse fick sig en rätt allvarlig knäck när flygplatsen etablerades. Lugnet är inte lika stort när bullerzonen ligger rätt över sjön och lyftande oktobergäss blandas upp med ett landande plans siluett.
Men det intressanta är att fåglarna inte bryr sig lika mycket. Tysslingen ligger perfekt för många flyttande fåglar. Kilsbergskanten och sjösystemen skapar ett unikt flygledningssystem för hundratusentals fåglar. Därför är reservatsbildningen en nödvändighet.
Jag hoppas att hela sjön snart är reservat, liksom en del av markerna invid. Det behöver fåglarna, alla människor i och invid sjön, besökare, turister och inte minst våra barnbarn. Erik Rosenberg skulle vara nöjd.
2008-10-05
Halvtid i DN
I dag skriver alliansens fyra partiledare en artikel på DN-debatt. Där redovisar man vad man gjort de senaste två åren. Det är rätt mycket.
Men samtidigt efterlyser man också vad oppositionen gemensamt vill göra. Kommer socialdemokraterna att samarbeta med miljöpartiet och eller med vänsterpartiet och i så fall, vilken politik kommer man att föra.
Det kan ju vara relevanta frågor för rikspolitiken, men är ofta helt meningslösa lokalt. I Örebro, liksom i rätt många andra kommuner, samarbetar miljöpartiet med allianspartierna. Jag måste säga att det går rätt hyfsat att komma överens, man vaknar inte direkt kallsvettig på morgnarna för att man är orolig att det ska spricka, snarare tvärsom. Jag är rätt säker på att vår koalition är den starkaste majoriteten Örebro haft på mycket länge.
På andra håll i landet samarbetas över andra gränser. Folkpartiet är en del av koalitionen i Västra Götaland tillsammans med bl a socialdemokraterna. Det finns en mångfald av kombinationer över hela landet.
Men på riksplanet fördjupas sprickan mellan blocken. Allt mer pekar på att det är en uppmarsch mot något som kan karaktäriseras som ett tvåpartisystem. Det är möjligt att det är en nödvändighet i en (över)mognande demokrati. Men det är ett bekymmer om ideologierna läggs i bakgrunden och den effektiva administrationspolitiken tar över.
Men samtidigt efterlyser man också vad oppositionen gemensamt vill göra. Kommer socialdemokraterna att samarbeta med miljöpartiet och eller med vänsterpartiet och i så fall, vilken politik kommer man att föra.
Det kan ju vara relevanta frågor för rikspolitiken, men är ofta helt meningslösa lokalt. I Örebro, liksom i rätt många andra kommuner, samarbetar miljöpartiet med allianspartierna. Jag måste säga att det går rätt hyfsat att komma överens, man vaknar inte direkt kallsvettig på morgnarna för att man är orolig att det ska spricka, snarare tvärsom. Jag är rätt säker på att vår koalition är den starkaste majoriteten Örebro haft på mycket länge.
På andra håll i landet samarbetas över andra gränser. Folkpartiet är en del av koalitionen i Västra Götaland tillsammans med bl a socialdemokraterna. Det finns en mångfald av kombinationer över hela landet.
Men på riksplanet fördjupas sprickan mellan blocken. Allt mer pekar på att det är en uppmarsch mot något som kan karaktäriseras som ett tvåpartisystem. Det är möjligt att det är en nödvändighet i en (över)mognande demokrati. Men det är ett bekymmer om ideologierna läggs i bakgrunden och den effektiva administrationspolitiken tar över.
2008-10-04
Jasså var det kärnkraft...
Nyss hemkommen från partirådets två dagar i Stockholm kan man läsa att Folkpartiets lösning på klimathotet är kärnkraft. Den nyheten är vare sig ny, eller riktig.
Det intressantaste med det klimatsamråd som nu avslutats med en programförklaring mot ökade klimatförändringar är att kärnkraftsenfalden blivit en klimatmångfald. Här finns numera även biobränslen, vindkraft, vågkraft, solkraft, energibesparingar, trafikanalyser, koldioxidskatter och mycket mer.
I mitt första inlägg berömde jag gruppen som arbetat med frågan, just därför att den enfaldiga tron på kärnkraften som allena saliggörande nu var borta. Därför blir jag bekymrad om den bild som nu sätts åter bara blir att det är kärnkraft och åter kärnkraft som ska lösa alla problem. Den bilden stämmer inte. Samrådssvaren, liksom dagens debatt, redovisade mycket öppet en helt annan syn på hur Sverige ska ta sig ur klimatkrisen. Då är det synd att kärnkraftsförespråkarna, som tyvärr är i ledningen i partiet, väljer en annan bild att gå ut med.
Programmet är bra. Men mycket behöver konkretiseras. Klimatfrågan kommer att kosta pengar, kosta andra resurser, kosta förändrade regler, lagar, politiska åtaganden och livsstilsförändringar. Där finns ännu inget parti som tydligt visar handlingskraft, vare sig i Sverige eller internationellt. Men nu finns i alla fall en grund för oss som vill vidare med frågan i Folkpartiet.
Men: Idag hade Folkpartiet chansen att verkligen ta täten i klimatpolitiken, även medialt. Vi har redan gjort det rent faktiskt genom det program som presenterats. Men den chansen försattes av de ansvariga. Åter. Tyvärr. Suck.
Det intressantaste med det klimatsamråd som nu avslutats med en programförklaring mot ökade klimatförändringar är att kärnkraftsenfalden blivit en klimatmångfald. Här finns numera även biobränslen, vindkraft, vågkraft, solkraft, energibesparingar, trafikanalyser, koldioxidskatter och mycket mer.
I mitt första inlägg berömde jag gruppen som arbetat med frågan, just därför att den enfaldiga tron på kärnkraften som allena saliggörande nu var borta. Därför blir jag bekymrad om den bild som nu sätts åter bara blir att det är kärnkraft och åter kärnkraft som ska lösa alla problem. Den bilden stämmer inte. Samrådssvaren, liksom dagens debatt, redovisade mycket öppet en helt annan syn på hur Sverige ska ta sig ur klimatkrisen. Då är det synd att kärnkraftsförespråkarna, som tyvärr är i ledningen i partiet, väljer en annan bild att gå ut med.
Programmet är bra. Men mycket behöver konkretiseras. Klimatfrågan kommer att kosta pengar, kosta andra resurser, kosta förändrade regler, lagar, politiska åtaganden och livsstilsförändringar. Där finns ännu inget parti som tydligt visar handlingskraft, vare sig i Sverige eller internationellt. Men nu finns i alla fall en grund för oss som vill vidare med frågan i Folkpartiet.
Men: Idag hade Folkpartiet chansen att verkligen ta täten i klimatpolitiken, även medialt. Vi har redan gjort det rent faktiskt genom det program som presenterats. Men den chansen försattes av de ansvariga. Åter. Tyvärr. Suck.
2008-10-03
och slöjan
Snart ska vi besluta om en del av ett nytt integrationsprogram. Det är bra. Merparten av programmet är bra, även om man saknar helheten, men det kommer ytterligare rapporter.
Den stora debatten handlar om ifall partiet ska utreda om hur vi ska hantera religiösa symboler, främst slöjor, i grundskolan. Det lär bli ett avslag.
Frågan är större än man i förstone kan tycka. Slöjan är inte bara religion, den är även jämställdhet. Religionen, oavsett vilken, är inte bara en privatsak, den är en samhällsomvandlare. Religionsfrihet kan vara frihet från religion, eller frihet till religion. Religion är något som påverkar politik, etik, moral, demokrati, människovärde, både i Sverige (otydligt i många fall) och utomlands (mycket tydligare).
I mitt inlägg pekade jag på att vi i Sverige tror att vi är areligiösa, fast religionen egentligen finns överallt. Hela vårt samhälle är byggt på kristendomens dogmer och etiska grunder. Likaså tror vi att bara folk blir upplysta så ska religionen tappa i betydelse. Men ser man världen i övrigt är det snarare tvärs om. Religionen är närvarande i allt högre grad. Titta bara på det amerikanska presidentvalet.
Folkpartiet, liksom de andra partierna, borde fundera mer över religionens roll i samhället och om religionsfrihet är frihet till eller från religion, och var gränsen i så fall går mellan det samhälle som ska behandla alla lika, och den enskildes rätt att vara religiös på det sätt man själv vill.
Den stora debatten handlar om ifall partiet ska utreda om hur vi ska hantera religiösa symboler, främst slöjor, i grundskolan. Det lär bli ett avslag.
Frågan är större än man i förstone kan tycka. Slöjan är inte bara religion, den är även jämställdhet. Religionen, oavsett vilken, är inte bara en privatsak, den är en samhällsomvandlare. Religionsfrihet kan vara frihet från religion, eller frihet till religion. Religion är något som påverkar politik, etik, moral, demokrati, människovärde, både i Sverige (otydligt i många fall) och utomlands (mycket tydligare).
I mitt inlägg pekade jag på att vi i Sverige tror att vi är areligiösa, fast religionen egentligen finns överallt. Hela vårt samhälle är byggt på kristendomens dogmer och etiska grunder. Likaså tror vi att bara folk blir upplysta så ska religionen tappa i betydelse. Men ser man världen i övrigt är det snarare tvärs om. Religionen är närvarande i allt högre grad. Titta bara på det amerikanska presidentvalet.
Folkpartiet, liksom de andra partierna, borde fundera mer över religionens roll i samhället och om religionsfrihet är frihet till eller från religion, och var gränsen i så fall går mellan det samhälle som ska behandla alla lika, och den enskildes rätt att vara religiös på det sätt man själv vill.
Ingen FRA-debatt på partirådet, men frågan om slöjor lever
I dag startade partirådet med frågan om integritet och FRA. Rätt många, inklusive partirådsplanerarna, trodde att det skulle bli en lång och intensiv debatt. Tiden var satt till tre timmar. Det blev tre inlägg.
Det är intressant att FRA-frågan blivit så stor. Som en släkting till mig sade: "Vem tror att inte allt som skrivs och talas på nätet avlyssnas? Om inte av Sverige så i vart fall av ett antal andra."
Jag tycker att framtagandet av FRA-lagen är det stora problemet. Istället för att ske på initiativ av regeringen, har FRA själva arbetat fram grunden för vad man vill göra. Det första förslaget var oacceptabelt. Men det som nu arbetats fram är acceptabelt, även om man önskade att världen såg annorlunda ut.
För mig är det mer bekymmersamt att en företrädare för Folkpartiet blir den som i TV står och försvarar rätten för stat och kommun att använda övervakningskameror i skolan. Det bekymmersamma är att liberaler i alla tider varit de som arbetat med att fundera över olika alternativ och reflektera över för- och nackdelar med olika förslag. Nu har en del av oss blivit de oreflekterade, de som bara rationellt ser att just denna enda inskränkning inte skapar integritetsproblem, utan bara löser problem. Det är inte bra.
Men den integritetsrapport som nu bifallits, nästan utan diskussion, skapar möjligheter att just reflektera över det som är så svårt med integritet kontra effektivitet. Denna reflekterande hållning behövs i ett samhälle som allt mer karaktäriseras av de enkla lösningarnas politik.
Det är intressant att FRA-frågan blivit så stor. Som en släkting till mig sade: "Vem tror att inte allt som skrivs och talas på nätet avlyssnas? Om inte av Sverige så i vart fall av ett antal andra."
Jag tycker att framtagandet av FRA-lagen är det stora problemet. Istället för att ske på initiativ av regeringen, har FRA själva arbetat fram grunden för vad man vill göra. Det första förslaget var oacceptabelt. Men det som nu arbetats fram är acceptabelt, även om man önskade att världen såg annorlunda ut.
För mig är det mer bekymmersamt att en företrädare för Folkpartiet blir den som i TV står och försvarar rätten för stat och kommun att använda övervakningskameror i skolan. Det bekymmersamma är att liberaler i alla tider varit de som arbetat med att fundera över olika alternativ och reflektera över för- och nackdelar med olika förslag. Nu har en del av oss blivit de oreflekterade, de som bara rationellt ser att just denna enda inskränkning inte skapar integritetsproblem, utan bara löser problem. Det är inte bra.
Men den integritetsrapport som nu bifallits, nästan utan diskussion, skapar möjligheter att just reflektera över det som är så svårt med integritet kontra effektivitet. Denna reflekterande hållning behövs i ett samhälle som allt mer karaktäriseras av de enkla lösningarnas politik.
Stockholmsfixering
Har just läst på NAs webb att jag sågar Björklunds sätt att leda partiet. Rätt hårddragen tolkning av vad jag sagt. Björklund är troligen vare sig sämre eller bättre än några andra partiledare i de andra partierna, och inte heller sämre än tidigare FP-ledare. Istället handlar det om en politisk agenda som på riksplanet sätts i Stockholm, diskuteras i Stockholm, beslutas i Stockholm och som har Stockholm som objekt i alla exempel.
Man kan till exempel kolla på diskussionerna om valfrihet. Det är inte riktigt samma verklighet i Ljusnarsberg som i Solna. I vissa fall ska man vara glad om det finns en (1) skola och ett (1) sjukhus i närheten. I andra fall kan man välja mellan massor. Tyvärr är det på samma sätt i många frågor.
Ibland får vi även den diskussionen lokalt, även om det är på ett annat plan. Situationen i Örebro är inte lika som den i Kilsmo, eller i Garphyttan. Men avstånden är mer hanterbara.
Folkpartiet är av tradition ett storstadsparti. Stockholm har av hävd en mycket stark position i partiet. Delvis för att man har flest medlemmar, störst politiskt inflytande och så vidare. Men om partiet långsiktigt ska utvecklas och växa från sina 7 % upp mot det dubbla utan tillfällighetsfrågor, krävs en politik som både rymnmer hela landet och som har sin förankring i hela landet.
Jag är örebroare i själ och hjärta. Mitt jobb är att skapa de bästa förutsättningarna för alla örebroare att få ett så bra liv i ett så bra samhälle som möjligt. Hur det ska ske är svårt, det finns enklare och svårare beslut att ta. Jag lever med frågorna och ibland lösningarna 24 timmar om dygnet. Och fokus ligger alltid på att göra Örebro starkt, vackert, tryggt och hållbart.
Man kan till exempel kolla på diskussionerna om valfrihet. Det är inte riktigt samma verklighet i Ljusnarsberg som i Solna. I vissa fall ska man vara glad om det finns en (1) skola och ett (1) sjukhus i närheten. I andra fall kan man välja mellan massor. Tyvärr är det på samma sätt i många frågor.
Ibland får vi även den diskussionen lokalt, även om det är på ett annat plan. Situationen i Örebro är inte lika som den i Kilsmo, eller i Garphyttan. Men avstånden är mer hanterbara.
Folkpartiet är av tradition ett storstadsparti. Stockholm har av hävd en mycket stark position i partiet. Delvis för att man har flest medlemmar, störst politiskt inflytande och så vidare. Men om partiet långsiktigt ska utvecklas och växa från sina 7 % upp mot det dubbla utan tillfällighetsfrågor, krävs en politik som både rymnmer hela landet och som har sin förankring i hela landet.
Jag är örebroare i själ och hjärta. Mitt jobb är att skapa de bästa förutsättningarna för alla örebroare att få ett så bra liv i ett så bra samhälle som möjligt. Hur det ska ske är svårt, det finns enklare och svårare beslut att ta. Jag lever med frågorna och ibland lösningarna 24 timmar om dygnet. Och fokus ligger alltid på att göra Örebro starkt, vackert, tryggt och hållbart.
2008-10-02
Skog mot betong
Programnämnd Samhällsbyggnad förbereder ett ärende om att göra naturreservat av Varbergaskogen. Det är bra av många skäl. Tätortsnära skogar är och kommer ännu mer i framtiden att bli en del av den livskvalitet som Örebro kommer att kännetecknas av. Varbergaskogen är en unik stadsskogsmiljö.
Tidigare har det funnits en bred samsyn kring naturvårdsfrågor i Örebro. Tillsammans, över blockgränsen, arbetade vi för Rynningeviken och Kilsbergen. Det var också bra.
Men nu har något nytt inträffat. I vart fall ett av oppositionspartierna vill inte medverka. Skälen är oklara men det framskymtar att man kan tänka sig såväl byggnation av gator som hus. I vart fall vill man ha en så stor öppenhet som möjligt för annan användning.
Det är inte bra. Örebros stadsstruktur, med de gröna fingrarna som sträcker sig in mot staden och de skogslungor som finns nära är viktiga delar av både friskvård, naturvård och kulturvård. Varberga och Oxhagens möjligheter att vidareutvecklas till ännu bättre bostadsområden ligger inte i att lägga betong över skogen.
Tidigare har det funnits en bred samsyn kring naturvårdsfrågor i Örebro. Tillsammans, över blockgränsen, arbetade vi för Rynningeviken och Kilsbergen. Det var också bra.
Men nu har något nytt inträffat. I vart fall ett av oppositionspartierna vill inte medverka. Skälen är oklara men det framskymtar att man kan tänka sig såväl byggnation av gator som hus. I vart fall vill man ha en så stor öppenhet som möjligt för annan användning.
Det är inte bra. Örebros stadsstruktur, med de gröna fingrarna som sträcker sig in mot staden och de skogslungor som finns nära är viktiga delar av både friskvård, naturvård och kulturvård. Varberga och Oxhagens möjligheter att vidareutvecklas till ännu bättre bostadsområden ligger inte i att lägga betong över skogen.
2008-10-01
Om demokrati
På gårdagens kommunfullmäktige kom frågan om demokratin i kommunen upp igen. Som vanligt hittade oppositionen ett antal frågor där formalian var viktigare än sakfrågan. En diskussion om uppdragslistor inom programområde Samhällsbyggnad (om dom fanns, om dom funnits, om dom som kanske funnits varit offentliga och om dom varit offentligt offentliga, om dom som idag kanske finns inte är offentliga eller inte...) tog lika lång tid som jämställdhetsdebatten kring kommunens deltagande i det europeiska nätverket kring jämställdhet och mångfald. Det är inte mitt uppdrag att recensera oppositionen, men jag tror att örebroarna är mer intresserade av olikheterna i politik, än av om listor funnits eller inte. Det är också en fråga om demokrati.
Men det som borde få en djupare analys är skillnaden i demokratisyn mellan majoriteten och oppositionen, eller kanske mellan Sveriges Kommuner och Landsting, och en del av demokratiforskarna å ena sidan, och socialdemokraterna i Örebro å den andra.
Det finns många rörelser kring frågan om den lokala demokratin, bland annat uttryckt i det arbete kring medborgarbudget som kommunen deltar i, i riktning mot att skapa större skillnader mellan majoritet och opposition. Allt fler talar om att skapa ett tydligt ledarskap, till exempel genom borgmästarval, eller än mer konkret - genom majoritetsstyre precis som i riksdagen. Skälen är flera, men framförallt handlar de om möjligheter att skapa tydlighet i olika roller, för demokratins skull.
Man talar också om behovet av att när man arbetar med medborgarfokus så ska medborgarnas initiativ verkligen få genomslag. Därför är investeringsbudeten en bra fråga för medborgardialog. Örebroarna får bestämmanderätt över ett antal miljoner kronor och sedan genomför kommunen majoritetens beslut. Det som inte är bra, och i vissa fall rent kontraproduktivt, är att gå ut och fråga allmänt om allt möjligt där inte svaret leder till konkret handling.
Det märkliga med detta är att rent demokratiskt är det kanske så att den tydliga majoriteten som håller oppositionen utanför det förberedande arbetet men ger full insyn innan beslut ska fattas, skapar större förutsättningar för en god demokrati än den som pratar löst med medborgarna och suddar ut gränserna mellan majoritet och opposition.
Men det som borde få en djupare analys är skillnaden i demokratisyn mellan majoriteten och oppositionen, eller kanske mellan Sveriges Kommuner och Landsting, och en del av demokratiforskarna å ena sidan, och socialdemokraterna i Örebro å den andra.
Det finns många rörelser kring frågan om den lokala demokratin, bland annat uttryckt i det arbete kring medborgarbudget som kommunen deltar i, i riktning mot att skapa större skillnader mellan majoritet och opposition. Allt fler talar om att skapa ett tydligt ledarskap, till exempel genom borgmästarval, eller än mer konkret - genom majoritetsstyre precis som i riksdagen. Skälen är flera, men framförallt handlar de om möjligheter att skapa tydlighet i olika roller, för demokratins skull.
Man talar också om behovet av att när man arbetar med medborgarfokus så ska medborgarnas initiativ verkligen få genomslag. Därför är investeringsbudeten en bra fråga för medborgardialog. Örebroarna får bestämmanderätt över ett antal miljoner kronor och sedan genomför kommunen majoritetens beslut. Det som inte är bra, och i vissa fall rent kontraproduktivt, är att gå ut och fråga allmänt om allt möjligt där inte svaret leder till konkret handling.
Det märkliga med detta är att rent demokratiskt är det kanske så att den tydliga majoriteten som håller oppositionen utanför det förberedande arbetet men ger full insyn innan beslut ska fattas, skapar större förutsättningar för en god demokrati än den som pratar löst med medborgarna och suddar ut gränserna mellan majoritet och opposition.
2008-09-30
Örebro kommun står stark i finanskrisen
Sedan representanthuser i USA sagt nej till den föreslagna räddningsplanen för banker och finaniseringsinstitut rasar världens börser. Skakningarna når nu över hela världen. Man kan tycka vad man vill om vad som händer och sker men det kommer att få vittgående konsekvenser för all världens finansiella marknader under lång tid. Förhoppningsvis får det till följd att kvartalskapitalismen och girigheten i vart fall temporärt minskar.
I denna turbulens står svensk ekonomi stark. Finansminister Anders Borg är den starkaste ministern i regeringen och har arbetat strategiskt för att stärka och säkra den svenska ekonomin. Oavsett vilken politisk åskådning man har känns det tryggt att ha en sådan finansminister. Man behöver inte dela alla de politiska åskådningar, eller gilla alla enskilda förslag som läggs i olika propositioner från finansdepartementet, men vikten av en stark statlig ekonomi är svår att övervärdera.
På samma sätt har vi försökt arbeta i Örebro kommun. Vi har lärt oss läxan från föregående år då ofinansierade löften var legio. Våra första två år vid makten kommer att redovisa två år av goda finanser. Vi räknar med att vi även de kommande två åren kommer att klara av en budget i balans, trots att det ekonomiska läget kraftigt försämras på grund av den internationella avmattningen. När de flesta landsting och flera kommuner räknar med höjda skatter för att klara sina verksamheter, räknar vi med fortsatta överskott. Det är bra för alla.
Dessutom kommer vi att hantera utvecklingen i framtiden på ett sådant sätt som inte äventyrar välfärden långsiktigt. Vi är handlingskraftiga, såväl i goda som svårare ekonomiska tider.
I denna turbulens står svensk ekonomi stark. Finansminister Anders Borg är den starkaste ministern i regeringen och har arbetat strategiskt för att stärka och säkra den svenska ekonomin. Oavsett vilken politisk åskådning man har känns det tryggt att ha en sådan finansminister. Man behöver inte dela alla de politiska åskådningar, eller gilla alla enskilda förslag som läggs i olika propositioner från finansdepartementet, men vikten av en stark statlig ekonomi är svår att övervärdera.
På samma sätt har vi försökt arbeta i Örebro kommun. Vi har lärt oss läxan från föregående år då ofinansierade löften var legio. Våra första två år vid makten kommer att redovisa två år av goda finanser. Vi räknar med att vi även de kommande två åren kommer att klara av en budget i balans, trots att det ekonomiska läget kraftigt försämras på grund av den internationella avmattningen. När de flesta landsting och flera kommuner räknar med höjda skatter för att klara sina verksamheter, räknar vi med fortsatta överskott. Det är bra för alla.
Dessutom kommer vi att hantera utvecklingen i framtiden på ett sådant sätt som inte äventyrar välfärden långsiktigt. Vi är handlingskraftiga, såväl i goda som svårare ekonomiska tider.
2008-09-29
Ännu ett spadtag
ÖSK kryssade mot Peking. Rätt trist match men en fantastisk inramning med 10600 åskådare. Bra jobbat. Det verkar som om ÖSK har svårt att motivera sig när det gäller att spöa bottenlag. Det fanns rätt många skallar som inte var inne på plan idag. Hur många missade passningar och hur många långbollar körde man inte med? Ändå starkt att ta poäng när man spelar så dåligt. I och för sig hade väl inte Norrköping nånting i andra, förutom målet då.
Samtidigt fick jag glädjen att sparka startbollen i mål för bygget av nya Östra läktaren. I och med det färdigställs Behrn Arena och blir Sveriges bästa fotbollsarena. Det händer saker i Örebro, hela tiden. Staden blir vackrare och bättre för många. Det är roligt.
Samtidigt fick jag glädjen att sparka startbollen i mål för bygget av nya Östra läktaren. I och med det färdigställs Behrn Arena och blir Sveriges bästa fotbollsarena. Det händer saker i Örebro, hela tiden. Staden blir vackrare och bättre för många. Det är roligt.
Vackrare Örebro med koalitionen
Just nu hör jag en grävmaskin utanför mitt fönster på Rådhuset. Det är Köpmangatan som börjar byggas om. Detta är den första delen i den största omvandlingen av Örebro centrum de senaste tiotals åren.
Köpmangatan, Stortorget, Järntorget, Våghustorget, Kungsgatan o.s.v Allt kommer att bli vackrare, modernare, mer människovänligt. Men även öppnare och tryggare. Och ett vackert, tryggt och människovänligt centrum blir faktiskt också hållbarare - kortare transporter skapar bättre klimat.
Köpmangatan, Stortorget, Järntorget, Våghustorget, Kungsgatan o.s.v Allt kommer att bli vackrare, modernare, mer människovänligt. Men även öppnare och tryggare. Och ett vackert, tryggt och människovänligt centrum blir faktiskt också hållbarare - kortare transporter skapar bättre klimat.
Finanskrisens vinnare
Finanskrisen slår hårt mot USA just nu. Sverige står starkare rustat denna gång och med finansminister Borg vid rodret känns det rätt tryggt.
Diskussionerna i USA verkar ha handlat rätt mycket om hur skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar efter ett statligt övertagande. Det är en viktig och intressant diskussion om vem som ska betala och sopa upp efter den girighet och den kortsiktighet som kvartalskapitalismen genererar.
Men det finns några vinnare i detta, som kommer att gå helt skadeslösa genom affärerna. Det är de chefer och styrelseledamöter som fått enorma löner och gigantiska bonusar för att ha administrerat fram krisen. Det får mig åter att tänka på vilka funktioner löne- och bonussystemen egentligen har.
jag har inget emot höga löner. En god chef på ett stort bolag får gärna tjäna miljoner för mig. Men lönen måste ändå stå i någon proportion till den nedlagda arbetsinsatsen. En lönenivå som är så hög att den inte på något sätt kan sägas stå i proportion till ett nedlagt arbete kan ifrågasättas, både ur ett samhällspolitiskt, men även ur ett ägarperspektiv. Samhällspolitiskt - därför att abnormt höga löneskillnader riskerar samhällets långsiktiga stabilitet. Ägarperspektiv - därför att om lönen inte står i proportion till arbetet är det att föra över tillgångar till någon annan än ägarna. Om denna nivå är 5, 10 eller 15 miljoner låter jag vara osagt.
Men med bonusarna är det värre. Enligt dem som ligger bakom bonusarna skapar de incitament för cheferna att jobba mer och bättre för företagen. Problemet är att det inte kan bevisas. Det finns inget som visar rent empiriskt att ett företag som ger cheferna höga bonusar går bättre än ett som inte ger bonus alls. Så varför bonusar?
Och om bonusen ges för att cheferna har gjort att företaget har gått extra bra, borde väl cheferna också betala när företaget går extra dåligt? Men jag har inte sett några sådana avtal.
Jag skulle gärna se lägre skatter på vanliga löner. Men jag skulle inte bli förtvivlad om någon kunde utforma ett skattesystem som gjorde bonusarna ointressanta. Det skulle hela samhället, även företagen, tjäna på.
Diskussionerna i USA verkar ha handlat rätt mycket om hur skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar efter ett statligt övertagande. Det är en viktig och intressant diskussion om vem som ska betala och sopa upp efter den girighet och den kortsiktighet som kvartalskapitalismen genererar.
Men det finns några vinnare i detta, som kommer att gå helt skadeslösa genom affärerna. Det är de chefer och styrelseledamöter som fått enorma löner och gigantiska bonusar för att ha administrerat fram krisen. Det får mig åter att tänka på vilka funktioner löne- och bonussystemen egentligen har.
jag har inget emot höga löner. En god chef på ett stort bolag får gärna tjäna miljoner för mig. Men lönen måste ändå stå i någon proportion till den nedlagda arbetsinsatsen. En lönenivå som är så hög att den inte på något sätt kan sägas stå i proportion till ett nedlagt arbete kan ifrågasättas, både ur ett samhällspolitiskt, men även ur ett ägarperspektiv. Samhällspolitiskt - därför att abnormt höga löneskillnader riskerar samhällets långsiktiga stabilitet. Ägarperspektiv - därför att om lönen inte står i proportion till arbetet är det att föra över tillgångar till någon annan än ägarna. Om denna nivå är 5, 10 eller 15 miljoner låter jag vara osagt.
Men med bonusarna är det värre. Enligt dem som ligger bakom bonusarna skapar de incitament för cheferna att jobba mer och bättre för företagen. Problemet är att det inte kan bevisas. Det finns inget som visar rent empiriskt att ett företag som ger cheferna höga bonusar går bättre än ett som inte ger bonus alls. Så varför bonusar?
Och om bonusen ges för att cheferna har gjort att företaget har gått extra bra, borde väl cheferna också betala när företaget går extra dåligt? Men jag har inte sett några sådana avtal.
Jag skulle gärna se lägre skatter på vanliga löner. Men jag skulle inte bli förtvivlad om någon kunde utforma ett skattesystem som gjorde bonusarna ointressanta. Det skulle hela samhället, även företagen, tjäna på.
2008-09-25
Statens viteslotteri
Idag har jag suttit ordförande för Sveriges Kommuners och Landstings (SKL)s beredning för primärvård och äldreomsorg. (Vilket namn...) Det är ett uppdrag som jag har att på nationellt plan företräda kommuner och landsting i frågor som rör just primärvård och äldreomsorg.
En punkt på dagordningen idag handlade om de sanktionsavgifter som länsstyrelsen kräver av kommunen för att vi inte uppfyller deras krav på att snabbt genomföra service till olika individer. Staten tog för några år sedan ett beslut om att det inte längre är väljarna som ska avgöra om de lokala politikerna sköter sig eller inte, utan att det är domstolarna.
Syftet låter säkert vällovligt. Den kommun som inte klarar av att ge en äldre i behov av ett äldreboende med mycket service ska väl inte komma undan? Den funktionshindrade som inte får en anpassad bostad har väl också rätt att ställa krav? Visst är det så. Frågan är bara vad statens regler egentligen innebär?
Det är inte den enskilde som får någon förbättring. Pengarna som kommunen får betala går till staten. Det innebär att kommunen egentligen får mindre möjligheter att uppfylla kraven på god service. Eller så ökar riskerna för dålig ekonomi och indragningar av annan service. Är det bra?
Systemet är helt godtyckligt. Det finns tre länsstyrelser som går fram som bulldozers. Norrbotten, Västra Götaland och Örebro län står i en klass för sig. Det finns många län som har betydligt högre siffror vad gäller anmälningar av icke uppfyllda beslut. Men det är i just dessa tre län som länsstyrelserna valt att gå vidare till länsrätten för att få beslut om sanktionsavgift. Det är dåligt av många skäl. En lag ska vara rättssäker. Det innebär att den ska vara förutsägbar. Denna lag är inte det. Bor du i Malmö är risken mycket mindre att kommunen ska behöva lägga ut pengar till staten än om du bor i Göteborg eller Örebro. En del länsstyrelser verkar vilja förhandla med kommunerna om vad som är lagom väntetid för att få servicen tillgodosedd, medan andra sätter en bestämd gräns oavsett vilka alternativa stöd kommunen erbjuder.
Det blir rätt märkliga konsekvenser av lagen. Örebro har blivit ålagda att betala sanktionsavgift för särskilt boende när den äldre fått vänta i, tror jag, åtta månader. Är det rimligt? Vem tror att någon kommun någonstans kan bygga ett äldreboende på åtta månader?
Örebro kommun har erbjudit annan service i hemmet som kostar betydligt mer än en plats på äldreboende för att hantera den situation som uppkom när socialdemokraterna minskade antalet platser i äldreboendena (s.k. särskilda boenden). Så förutom att betala mer för den service man ger, ska man också ge staten pengar för att man skapar fyrkantiga regler som inte ser till verkligheten.
Det finns rätt mycket att säga om detta. Men en sak är säker: Lagstiftningen gynnar vare sig individen eller demokratin.
En punkt på dagordningen idag handlade om de sanktionsavgifter som länsstyrelsen kräver av kommunen för att vi inte uppfyller deras krav på att snabbt genomföra service till olika individer. Staten tog för några år sedan ett beslut om att det inte längre är väljarna som ska avgöra om de lokala politikerna sköter sig eller inte, utan att det är domstolarna.
Syftet låter säkert vällovligt. Den kommun som inte klarar av att ge en äldre i behov av ett äldreboende med mycket service ska väl inte komma undan? Den funktionshindrade som inte får en anpassad bostad har väl också rätt att ställa krav? Visst är det så. Frågan är bara vad statens regler egentligen innebär?
Det är inte den enskilde som får någon förbättring. Pengarna som kommunen får betala går till staten. Det innebär att kommunen egentligen får mindre möjligheter att uppfylla kraven på god service. Eller så ökar riskerna för dålig ekonomi och indragningar av annan service. Är det bra?
Systemet är helt godtyckligt. Det finns tre länsstyrelser som går fram som bulldozers. Norrbotten, Västra Götaland och Örebro län står i en klass för sig. Det finns många län som har betydligt högre siffror vad gäller anmälningar av icke uppfyllda beslut. Men det är i just dessa tre län som länsstyrelserna valt att gå vidare till länsrätten för att få beslut om sanktionsavgift. Det är dåligt av många skäl. En lag ska vara rättssäker. Det innebär att den ska vara förutsägbar. Denna lag är inte det. Bor du i Malmö är risken mycket mindre att kommunen ska behöva lägga ut pengar till staten än om du bor i Göteborg eller Örebro. En del länsstyrelser verkar vilja förhandla med kommunerna om vad som är lagom väntetid för att få servicen tillgodosedd, medan andra sätter en bestämd gräns oavsett vilka alternativa stöd kommunen erbjuder.
Det blir rätt märkliga konsekvenser av lagen. Örebro har blivit ålagda att betala sanktionsavgift för särskilt boende när den äldre fått vänta i, tror jag, åtta månader. Är det rimligt? Vem tror att någon kommun någonstans kan bygga ett äldreboende på åtta månader?
Örebro kommun har erbjudit annan service i hemmet som kostar betydligt mer än en plats på äldreboende för att hantera den situation som uppkom när socialdemokraterna minskade antalet platser i äldreboendena (s.k. särskilda boenden). Så förutom att betala mer för den service man ger, ska man också ge staten pengar för att man skapar fyrkantiga regler som inte ser till verkligheten.
Det finns rätt mycket att säga om detta. Men en sak är säker: Lagstiftningen gynnar vare sig individen eller demokratin.
Tvär(s)nytt på gång igen
Rätt intressant att läsa SVT Tvärsnytt(s) hemsida. S ska agera mot MC gängen genom ett seminarium. Den "nyheten" är intressantare att sätta än en rättvisande genomgång av vad kommunen, tillsammans med polisen i Örebro, gör. Det är inte första gången denna "oberoende" TV-kanal väljer att göra en större nyhet av en socialdemokratisk ickehändelse än av de rätt många konkreta åtgärder som kommunledningen kontinuerligt gör. Det är också alldeles för lätt att med en partisk klippning få fram både budskap och konflikter som inte existerar.
Det finns ett bekymmer som även socialdemokraterna borde fundera över. Är detta en fråga att göra partipolitik av? Innan man anklagar någon för något, borde man inte kolla fakta först? Till exempel: Ska man redovisa öppet vilka åtgärder man planerar i ett konkret fall? Jag tror inte det är det bästa. Vid ett av de möten jag har haft med polisen i Örebro kring MC-klubbarna, när etableringen var i sin linda, beskrev vi vad vi kunde göra. Det fanns en del konkreta åtgärder som vi då planerade och som vi vid behov och möjlighet kommer att genomföra. Men jag kommer vare sig i NA eller i Tvär(s)nytt att beskriva dessa. Men om socialdemokraterna vill veta så berättar jag gärna och hoppas att de i vart fall i detta läge hellre skapar förtroenden än går ut i media.
Det finns ett bekymmer som även socialdemokraterna borde fundera över. Är detta en fråga att göra partipolitik av? Innan man anklagar någon för något, borde man inte kolla fakta först? Till exempel: Ska man redovisa öppet vilka åtgärder man planerar i ett konkret fall? Jag tror inte det är det bästa. Vid ett av de möten jag har haft med polisen i Örebro kring MC-klubbarna, när etableringen var i sin linda, beskrev vi vad vi kunde göra. Det fanns en del konkreta åtgärder som vi då planerade och som vi vid behov och möjlighet kommer att genomföra. Men jag kommer vare sig i NA eller i Tvär(s)nytt att beskriva dessa. Men om socialdemokraterna vill veta så berättar jag gärna och hoppas att de i vart fall i detta läge hellre skapar förtroenden än går ut i media.
2008-09-24
Om organiserad brottslighet och kommunen
"Kommunen står maktlös..." Intressant rubrik. Ännu intressantare när man som citerad under en ganska lång tid försökt berätta om de olika åtgärder som kommunen kan göra: Köpa fastigheten om den blir till salu,
Förändra planläggningen,
Hålla koll på bidragssystemen,
Bara för att nämna något.
Men det som det inte stod något om och som det aldrig frågades om, var hur olika aktörer kan samarbeta. Örebro kommun har ett ständigt samarbete med polisen. Både på tjänstemannahåll och på politikersidan. Det kan bli bättre, kommunledningen har tagit initiativ till fler träffar och bättre kommunikationsvägar. Polisen har vid flera tillfällen berättat om alla de möjligheter de har för att hjälpa kommunen att planera en trygg stad. Polisen har det övergripande ansvaret för att ingripa vid och förhindra direkt brottslighet, men kommunen och alla andra samhällsaktörer, privata, offentliga och civila har ett medansvar. Samhället blir inte bättre än vad vi alla gemensamt gör det till.
Örebro kommun kommer att ta sin del av det ansvaret. Vi vet att polisen i Örebro gör sitt jobb. Det är ibland synd att rubriksättarna på NA drar iväg och skapar kvällstidningsrubriker över saker som borde behandlas mer seriöst.
Förändra planläggningen,
Hålla koll på bidragssystemen,
Bara för att nämna något.
Men det som det inte stod något om och som det aldrig frågades om, var hur olika aktörer kan samarbeta. Örebro kommun har ett ständigt samarbete med polisen. Både på tjänstemannahåll och på politikersidan. Det kan bli bättre, kommunledningen har tagit initiativ till fler träffar och bättre kommunikationsvägar. Polisen har vid flera tillfällen berättat om alla de möjligheter de har för att hjälpa kommunen att planera en trygg stad. Polisen har det övergripande ansvaret för att ingripa vid och förhindra direkt brottslighet, men kommunen och alla andra samhällsaktörer, privata, offentliga och civila har ett medansvar. Samhället blir inte bättre än vad vi alla gemensamt gör det till.
Örebro kommun kommer att ta sin del av det ansvaret. Vi vet att polisen i Örebro gör sitt jobb. Det är ibland synd att rubriksättarna på NA drar iväg och skapar kvällstidningsrubriker över saker som borde behandlas mer seriöst.
Friidrottshallen
Örebro kommun kommer att bygga en friidrottshall. Koalitionen klarar av det tidigare s-styre misslyckats med. Det är bra, för alla friidrottande ungdomar, för örebroarna, för universitetet och för kommunen.
Under ett års tid har en grupp bestående av främst tjänstemän från berörda förvaltningar i kommunen, Akademiska Hus, Örebro universitet och företrädare för friidrotten arbetat med att projektera hallen. Det är ett naturligt förfarande. När oppositionen menar att inga nämnder blivit informerade missar man bland annat att kommunstyrelsen tagit tilläggsbudgetar för hallen. Man missar också det faktum att det är en omöjlighet att 24 politiker ska sitta och förhandla detaljer i ett avtal. Först när ett avtalsförslag är färdigt kan en nämnd hantera det. Så gjordes förr, så görs nu.
När avtalsförslaget kom till kommunledningskontoret visade det sig att hyresnivåerna skulle bli ännu högre än de som kommunstyrelsen accepterat i tilläggsbudgetar. Då valde vi att dra i handbromsen för att inte riskera kommunens långsiktiga ekonomi. Kommunens tjänstemän satte sig i diskussioner med Akademiska Hus för att försöka finna gemensamma vägar till en lägre hyra. Det har inte lyckats. Främst beror det på att vi har olika syn på hur framtida räntor, underhållskostnader o.s.v. ska hanteras. Därmed måste kommunen finna andra vägar. Eftersom Örebroporten AB har en erfarenhet i att bygga och driva idrottsanläggningar, förra majoriteten startade det arbetet, var det naturligt att ge dem uppdraget.
När ett samarbete bryts måste kostnaderna för nedlagt arbete fördelas. Projekteringen som skett har kostat Akademiska Hus pengar. Det är naturligt att kommunen betalar sin del av de kostnader som kan härledas till projektet med de begränsningar som avtalats. Denna kostnad är inte något som kastas i sjön. Projekteringen kan användas i kommunens fortsatta arbete.
Det är allvarligt när oppositionen hävdar att det nu kommer att bli rättsliga efterspel. Vid samtal med Akademiska Hus är den bild jag har helt annorlunda. Vare sig kommunen, Akademiska Hus eller universitetet har något att tjäna på rättsliga efterspel. De enda som verkar tro sig ha något att tjäna på detta är oppositionen. Det är allvarligt. Genom sitt agerande verkar man enbart vilja förstöra. Om förstörelsen försvårar för Örebro och örebroarna verkar spela mindre roll, det viktiga är att partierna kommer fram och får medialt utrymme.
Ett annat påstående är att en friidrottshall i Vivalla redan kunde stått klar, att den blivit billigare och att den gillats av friidrottarna. Det är tre fel av tre möjliga. Vivallahallen fanns bara som en skiss. Det saknades så basala krav som P-platser. Några utomhusfriidrottsmöjligheter fanns inte. Anknytningen till skolan var oklar. O.s.v. o.s.v. De kostnader som då togs fram var en höftning som saknade exempelvis infrastrukturkostnader, kostnader för utomhusfriidrott o.s.v. Dessutom var det rätt många som inte ville ha den. Inte friidrottarna, inte skolan, inte rätt många Vivalla och Hjärstabor som skulle få sina skogar förstörda av P-platser.
Nu bygger vi en hall vid Universitetet. Det är bra. För alla. Utom kanske för oppositionen. Men de kommer säkert att ändra sig när de ser hur bra det blir.
Under ett års tid har en grupp bestående av främst tjänstemän från berörda förvaltningar i kommunen, Akademiska Hus, Örebro universitet och företrädare för friidrotten arbetat med att projektera hallen. Det är ett naturligt förfarande. När oppositionen menar att inga nämnder blivit informerade missar man bland annat att kommunstyrelsen tagit tilläggsbudgetar för hallen. Man missar också det faktum att det är en omöjlighet att 24 politiker ska sitta och förhandla detaljer i ett avtal. Först när ett avtalsförslag är färdigt kan en nämnd hantera det. Så gjordes förr, så görs nu.
När avtalsförslaget kom till kommunledningskontoret visade det sig att hyresnivåerna skulle bli ännu högre än de som kommunstyrelsen accepterat i tilläggsbudgetar. Då valde vi att dra i handbromsen för att inte riskera kommunens långsiktiga ekonomi. Kommunens tjänstemän satte sig i diskussioner med Akademiska Hus för att försöka finna gemensamma vägar till en lägre hyra. Det har inte lyckats. Främst beror det på att vi har olika syn på hur framtida räntor, underhållskostnader o.s.v. ska hanteras. Därmed måste kommunen finna andra vägar. Eftersom Örebroporten AB har en erfarenhet i att bygga och driva idrottsanläggningar, förra majoriteten startade det arbetet, var det naturligt att ge dem uppdraget.
När ett samarbete bryts måste kostnaderna för nedlagt arbete fördelas. Projekteringen som skett har kostat Akademiska Hus pengar. Det är naturligt att kommunen betalar sin del av de kostnader som kan härledas till projektet med de begränsningar som avtalats. Denna kostnad är inte något som kastas i sjön. Projekteringen kan användas i kommunens fortsatta arbete.
Det är allvarligt när oppositionen hävdar att det nu kommer att bli rättsliga efterspel. Vid samtal med Akademiska Hus är den bild jag har helt annorlunda. Vare sig kommunen, Akademiska Hus eller universitetet har något att tjäna på rättsliga efterspel. De enda som verkar tro sig ha något att tjäna på detta är oppositionen. Det är allvarligt. Genom sitt agerande verkar man enbart vilja förstöra. Om förstörelsen försvårar för Örebro och örebroarna verkar spela mindre roll, det viktiga är att partierna kommer fram och får medialt utrymme.
Ett annat påstående är att en friidrottshall i Vivalla redan kunde stått klar, att den blivit billigare och att den gillats av friidrottarna. Det är tre fel av tre möjliga. Vivallahallen fanns bara som en skiss. Det saknades så basala krav som P-platser. Några utomhusfriidrottsmöjligheter fanns inte. Anknytningen till skolan var oklar. O.s.v. o.s.v. De kostnader som då togs fram var en höftning som saknade exempelvis infrastrukturkostnader, kostnader för utomhusfriidrott o.s.v. Dessutom var det rätt många som inte ville ha den. Inte friidrottarna, inte skolan, inte rätt många Vivalla och Hjärstabor som skulle få sina skogar förstörda av P-platser.
Nu bygger vi en hall vid Universitetet. Det är bra. För alla. Utom kanske för oppositionen. Men de kommer säkert att ändra sig när de ser hur bra det blir.
Ändrad blogg
Jag har försökt hålla denna blogg fri från lokal politik. Men det visar sig allt mer omöjligt. Som kommunstyrelseordförande har jag ett behov av att komma med relevant information kring olika frågor. Med början idag kommer jag därför att kommentera även dagsaktualiteter. Idag är två frågor aktuella. Dels friidrotthallen. Dels organiserad brottslighet.
2008-09-17
Om ÖSK, domare och offentlighet
I går förlorade ÖSK matchen mot Gefle med 1-1. Sett till målchanser kunde det lika gärna varit 3 eller 4-1. Tyvärr fick inte ÖSK slå den sista hörnan i matchen. Domaren blåste av för tidigt. Samme domare hade under matchen dömt ut 18 frisparkar till Gefles fördel och 10 till ÖSK, om matchtavlan visade rätt. Normalt när ett lag har så mycket boll som ÖSK hade, och trycker på som ÖSK gjorde, brukar antalet frisparkar vara det motsatta.
Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.
Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.
Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.
Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.
Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?
Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...
Jag tyckte domaren var rätt usel. Ibland åt båda håll. Bassombengs kapning av en Geflespelare i straffområdet gick helt obemärkt förbi, så det var inte bara ÖSK som drabbades även om jag helt partiskt tyckte att det var mest negativt för ÖSK. Så när matchen var över och domaren på väg in i spelargången ropade jag åt honom att jag tyckte det var så dåligt dömt. Mitt språkbruk innehåller inte så många hemska ord, så dåligt var det värsta jag kunde hitta på.
Det är inte första gången jag skriker på en match. Tillsammans med mina sittplatsvänner på tredje raden, vi kan kalla dem L1, T, L2 och Z, håller jag igång. Det är trevligare där än högre upp. Fotboll handlar om känsla. L1 som är en klok och sansad ung person har ofta undrat varför jag skriker, och om jag tror att det hjälper någon. Jag måste ge henne rätt. Inte hjälper det. Tror aldrig någon domare ändrar något för att publiken skriker.
Istället tror jag att fotboll och annan idrott är en del av en kollektiv terapi. Känslor, både glädje och ilska, får utlopp på sätt som inte möjliggörs på många andra ställen i detta kontrollerade samhälle. Dagar då det varit extra jobbigt på arbetet känns det skönt med några primalskrik av glädje eller ilska bland gelikar... Det är bara att stå utanför Behrn arena och lyssna så förstår man behovens omfattning.
Tyvärr är det ju någon som drabbas. I detta fall domarna. Ofta har de rättare än publiken. En gång satt jag bredvid en gammal bekant som nu är domare. När jag hävdade att domaren hade fel, påstod han tyvärr att han dömde rätt. Suck - det innebär ju att nästan allt ropande dessutom är fel. Så det är väl lika bra att krypa till korset och be den samlade svenska domarkåren om ursäkt. Ni har rätt, ni är bättre att döma än jag. Men ÖSK skulle faktiskt fått slå hörnan i går, det har till och med domarbasen sagt.
Men nu är det slut med skrikandet för min del. Det är bara att inse att det som så många unga idag eftersträvar, offentlighet och kändisskap, har ett rätt högt pris och en rätt trist baksida. Fotbollen har för mig alltid varit ett andningshål, två timmar då tankarna på arbetet kunnat försvinna. Nu är det inte längre så. Det finns alltid någon som ser, alltid någon som tycker något, vill prata om något, tycker att du gör rätt eller fel. På NAs chatt idag fick jag frågan om jag var ett föredöme när jag skrek åt domaren. Naturligtvis är man inte det i ett sådant sammanhang. Men den fråga jag allt oftare funderar över är - var finns utrymme för det privata?
Det är bara att inse att ÖSKs hemmamatcher inte längre är en del av min privata
fritid. Det är en del av jobbet, liksom nästan alla andra av dygnets vakna timmar. Så jag ska sluta skrika. I vart fall högt. Och be L1 att hjälpa mig att ta det lugnt. För det hjälper ju ändå inte. Primalskriken får man väl köra i skogen...
2008-08-31
Ännu en predikan
Jag predikade idag igen. För mig är det det svåraste. Lägger ut råkopian till predikan på bloggen. Ändrade en del i sista stund. Så här blev det:
Två saker.
Vad är det bästa?
Kan du lyssna?
---
Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.
-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.
Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.
-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.
Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.
-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.
Hon nickade.
-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.
Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.
Så vad hade Jesus sagt?
Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…
Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…
Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…
Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!
Eller…
gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!
Eller…
---
Kan du lyssna?
Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.
Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:
-På tiden.
-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?
-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?
-Hör du himlens stjärnor sjunga?
-Hör du människans ensamhet?
Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.
En gång tror jag han sade:
-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.
En annan gång kanske:
-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.
Och säkert sade han:
-Det fanns människor som kunde se andra människor.
---
Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.
Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.
Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.
Vad är det bästa? Kan du lyssna?
Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.
Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.
Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…
---
Kan du lyssna?
I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.
Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.
Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:
Kan du lyssna?
Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.
Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:
Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.
Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.
När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.
Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.
Herre, lär mig lyssna
Två saker.
Vad är det bästa?
Kan du lyssna?
---
Jag mötte en man häromdagen. Inte vän, mer bekant. Hörde av honom att han lämnat sitt förhållande. Igen.
-Man måste göra det som känns rätt, som känns bäst för en själv, sade han. Gå vidare.
Träffade en annan, ungefär samtidigt. Mer av vän än den andre. Ett längre samtal.
-Jag funderar på att söka nytt jobb. Chefsjobb. Visst, det kommer att bli mindre tid för familj och fritid. Men det känns rätt för mig nu. Ett steg framåt nu när barnen blivit större. Man måste gå vidare om man får chansen. Annars har man tackat nej för alltid.
Och så kvinnan. Nära sedan länge. Förr var hon betydligt äldre än jag. Men inte längre. Åldern minskar skillnader.
-Det är märkligt sa jag. När jag var ung och tittade på de där 40 – 50-åringarna som inte tog något ansvar för församlingen så var det så enkelt att döma. De borde kunnat bättre. Men nu är man själv där. Och man är knappast bättre. Och runt omkring ser man de jämnåriga vännerna i församlingen, eller snarare, man ser dem inte. Det känns som om det finns en 40-årskris i församlingen. Efter 40 tar livet utanför vid. Typ. Men du är kvar, som vanligt, sade jag åt henne.
Hon nickade.
-Kyrkan har varit centrum i mitt liv.
Rätt fascinerande, tyckte jag, nu som tidigare. Man har aldrig sett henne framträda i något möte. Aldrig något offentligt. Men alltid närvarande. Kaffekokande. Städande. Plockande. Umgängandes. Och rätt ofta småklagande på att inte de, eller jag kanske ska säga vi, andra inte ställer upp tillräckligt.
Så vad hade Jesus sagt?
Mannen som lämnat sitt förhållande, igen. Gjorde han det bästa? Knappast. Det kan ju vem som helst se. Eller…
Och mannen som valde karriären. Gjorde han det bästa? Här blir det lite knivigt. Kan man välja karriär och vara en gudsman ändå? Hinner han med kyrkan, bibelläsningen och bönen i alla fall så är det svårt att se att Gud inte skulle tycka att det var bra med duktiga människor. Eller…
Och kvinnan. Bara hon inte klagat. För då blir hon ju som Marta. Och då är det fel. Eller…
Kanske har Jesus fel? Det är väl bra att någon vill ta tag i något i kyrkan. Det finns för många som inte vill något alls!
Eller…
gäller ordet om Marta och Maria bara en enskild händelse för 2000 år sedan, utan bäring på något idag? Idag handlar tro faktiskt om att slita för att få människor frälsta!
Eller…
---
Kan du lyssna?
Det lär finnas en man som bor en bit längre ut på landet än vad jag gör. Betydligt äldre än jag. Gör inte mycket om dagarna. Frågar man honom så säger han att han lyssnar.
Dristar du dig att fråga vad han lyssnar på blir svaret:
-På tiden.
-Hör du gryningen? kan han säga, mitt ut i tomheten. Hör du aftonen?
-Hör du trädens suckar över att regnet inte kommer?
-Hör du himlens stjärnor sjunga?
-Hör du människans ensamhet?
Så kommer hemtjänsten inslamrande med nästa veckas matportioner. Och du funderar på om du hört något överhuvudtaget.
En gång tror jag han sade:
-Det fanns människor som lyssnade till Shakespeares verk så väl att de kunde återge dem ordagrant, från första bokstaven till den sista.
En annan gång kanske:
-Det fanns människor som kunde beskriva tolv nyanser av snöns vithet.
Och säkert sade han:
-Det fanns människor som kunde se andra människor.
---
Inget av det jag försökt beskriva är sant. Ändå är det sanning.
Ingen av människorna finns. Ändå finns de alla. Inom mig. Inom dig.
Den som lämnar.
Den som jagar.
Den som klagar.
Den som tröttnat.
Men även den som någon enda gång har tid.
Och för mig blir den insikten också svaret på den fråga som Jesu svar till Marta egentligen rymmer.
Vad är det bästa? Kan du lyssna?
Ingen av oss kan hävda att vi vet det bästa för någon annan. Ingen av oss kan gå ett enda steg i någon annans skor. Ingen av oss känner någon annan så väl att vi vare sig kan döma eller benåda henne. Det finns bara en som kan det. Gud - genom Jesus.
Ändå fortsätter vi dag efter dag att peta in människor i olika fack. De goda. De onda. De dåliga. De bra. Rätt ofta blir vår bedömning beroende av om den andre liknar mig eller inte.
Har du förresten funderat över varför inte Jesus säger åt Marta att hon också ska komma och sätta sig vid hans fötter? Kanske var det det bästa för henne att på sitt sätt tjäna Herren…
---
Kan du lyssna?
I min vardag ryms snart inte nyanser. Politikens medel att nå ut till medborgarna blir allt grovkorningare. Förr samlades tusentals för att lyssna på Erlander eller Ohlin när de höll sina timslånga tal. Idag är 30 sekunder på Tvärsnytt en evighet. Kravet på att ständigt kunna formulera sig kort, slagkraftigt, mediamässigt, leder alldeles för ofta till att politiken blir utan djup, bakgrundslös, men också till att personer och konflikter mellan personer blir intressantare än de bakomliggande skeendena.
Och politiken är inte den enda spelplatsen för detta. Kortsiktigheten och nyanslösheten är ett samhällsfenomen i sig. Långa placeringar är för en ekonom idag sex månader. En vara är som bäst om den går sönder precis när garantitiden gått ut. Tidningar, TV och radio fylls av bilder och program som blir allt råare. Kulturen måste bli en provokation för att hävda sig och synas.
Mot detta:
Bibeln är fylld av djup, nyanser, skiftningar, mångtydigheter. Berättelsen om Marta och Maria har säkert en dimension som handlar om vikten av närhet till Jesus. Men frågan till mig idag blir mer av:
Kan du lyssna?
Dagens samhälle är inte byggt för en Gud som viskar i stillheten. Trons behov av stillhet och lyssnande utmanas av alla möjligheter som ges till obruten påkoppling. Det finns mycket litet som talar för att stillheten skulle öka i framtiden.
Är då Gud förlorad? Kommer tron att dö ut. För mig finns, som så ofta, trösten i de mångtusenåriga orden i Gamla testamentet. Som när Gud talar genom Mose och säger:
Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er.
Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta.
Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ.
När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.
Så vår utmaning ligger kanske mer i att bli stilla, än att jaga vidare som alla andra.
Herre, lär mig lyssna
2008-08-25
ÖSK - bäst i Sverige!
I går gjorde ÖSK det igen. Vann en match mot ett av Sveriges bästa lag. Det var en snygg match inför nästan 9500 personer. Jag tänker inte skriva mycket mer om det, annat än att jag hoppas och tror att det kan bli vardag. ÖSK har under den ledning man har idag, både sportsligt, administrativt och ledningsmässigt, alla möjligheter att bli ett topplag i Sverige. Och nu börjar till och med riksmedia inse det. Kolla bara följande citat från Expressen:
"Å andra sidan tror jag inte att Elfsborg hade slagit Örebro även om Johan Wiland inte tappat bollen vid första målet.
Som det känns nu är det inte många lag - om ens något - som slår Örebro. Allsvenskans bästa just nu, om jag får säga det.
Med eller utan Kim Olsen."
Tack Jonas Esbjörnsson!
"Å andra sidan tror jag inte att Elfsborg hade slagit Örebro även om Johan Wiland inte tappat bollen vid första målet.
Som det känns nu är det inte många lag - om ens något - som slår Örebro. Allsvenskans bästa just nu, om jag får säga det.
Med eller utan Kim Olsen."
Tack Jonas Esbjörnsson!
2008-08-20
Politiserad Handelskammare
I dagens Nerikes Allehanda kan vi läsa om skarp kritik från Handelskammarens VD Merit Israelsson mot det som hon påstår vara brist på engagemang i flygplatsfrågan. Som exempel tar hon ett tioårigt avtal som hon menar inte undertecknades på grund av Örebro kommuns brist i ett bygglovärende.
Det finns mycket som är intressant i Israelssons agerande. Låt mig peka på ett par:
Hennes fakta verkar vara kopierade från oppositionsrådet Jonas Karlssons (s) åsikter. Med hull och hår sväljer Handelskammarens VD den bild som oppositionsrådet målar upp. Men stämmer den? TNTs ledning svarar nej. ÖrebroPorten ABs ledning svarar nej. Men Handelskammarens VD litar mer på ett oppositionsråd än på näringslivsföreträdarna.
Detta är mycket allvarligt. Vilket syfte har Israelsson med sitt agerande? Är hon bunden partipolitiskt utan att klara av att skilja mellan parti och arbete? Accepterar Handelskammarens medlemmar att deras VD tar partipolitiska hänsyn och litar mer på en partiföreträdare än på ledningen för en av regionens viktigaste företag?
Israelsson är dessutom mycket illa underrättad om sakliga förhållanden. Hon pekar på att Västerås kommun tar mer ansvar för sin flygplats än Örebro. Skillnaden, som hon inte känner till eller undertrycker, är att Västerås är en kommunal flygplats, medan Örebro flygplats är en regional. För att Örebro kommun ska kunna hantera frågor kring flygplatsen krävs att den socialdemokratiskt ledda styrelsen för Länstrafiken först agerar. Så har inte skett i detta skede, och inte heller förut.
Ledningen för Örebro flygplats är otydlig. Inriktningen likaså. Möjligheterna att hantera akuta lägen som detta saknas. Det är ett socialdemokratiskt ansvar eftersom de har ordförandeskapet och majoriteten i länstrafiken. Men därifrån har inget skett. Det vore klädsamt om Handelskammarens VD kunde påpeka även detta.
Tyvärr är inte detta första gången Handelskammarens VD går i oppositionens ledband och blint litar på deras uppgifter. Den 30 mars i år hade hon en debattartikel i NA som lika gärna kunnat skrivas av oppositionen. Full av antydningar och faktafel kring citybanan.
Det är illa om företrädaren för en av de aktörer som borde slåss för ett starkare lokalt och regionalt näringsliv istället väljer att desinformera och skada det lokala näringslivet. Det är illa, för Örebro kommun och regionen, men framförallt för Handelskammarens trovärdighet.
Det finns mycket som är intressant i Israelssons agerande. Låt mig peka på ett par:
Hennes fakta verkar vara kopierade från oppositionsrådet Jonas Karlssons (s) åsikter. Med hull och hår sväljer Handelskammarens VD den bild som oppositionsrådet målar upp. Men stämmer den? TNTs ledning svarar nej. ÖrebroPorten ABs ledning svarar nej. Men Handelskammarens VD litar mer på ett oppositionsråd än på näringslivsföreträdarna.
Detta är mycket allvarligt. Vilket syfte har Israelsson med sitt agerande? Är hon bunden partipolitiskt utan att klara av att skilja mellan parti och arbete? Accepterar Handelskammarens medlemmar att deras VD tar partipolitiska hänsyn och litar mer på en partiföreträdare än på ledningen för en av regionens viktigaste företag?
Israelsson är dessutom mycket illa underrättad om sakliga förhållanden. Hon pekar på att Västerås kommun tar mer ansvar för sin flygplats än Örebro. Skillnaden, som hon inte känner till eller undertrycker, är att Västerås är en kommunal flygplats, medan Örebro flygplats är en regional. För att Örebro kommun ska kunna hantera frågor kring flygplatsen krävs att den socialdemokratiskt ledda styrelsen för Länstrafiken först agerar. Så har inte skett i detta skede, och inte heller förut.
Ledningen för Örebro flygplats är otydlig. Inriktningen likaså. Möjligheterna att hantera akuta lägen som detta saknas. Det är ett socialdemokratiskt ansvar eftersom de har ordförandeskapet och majoriteten i länstrafiken. Men därifrån har inget skett. Det vore klädsamt om Handelskammarens VD kunde påpeka även detta.
Tyvärr är inte detta första gången Handelskammarens VD går i oppositionens ledband och blint litar på deras uppgifter. Den 30 mars i år hade hon en debattartikel i NA som lika gärna kunnat skrivas av oppositionen. Full av antydningar och faktafel kring citybanan.
Det är illa om företrädaren för en av de aktörer som borde slåss för ett starkare lokalt och regionalt näringsliv istället väljer att desinformera och skada det lokala näringslivet. Det är illa, för Örebro kommun och regionen, men framförallt för Handelskammarens trovärdighet.
2008-08-10
Klimat
Det regnar ute. Igen.
I augusti har Fällersta fått mer än 100 mm regn. Med dagens är vi på väg mot 150 innan halva månaden har gått.
Är det klimatförändringarnas fel? Ingen meteorolog vill nog säga det.
Men faktum är att varmare luft kan innehålla mer fukt per volym än kallare. Så när världens lufthav värms upp blir också mängden vattenånga i luften större. Det kommer att innebära totalt sett ökade regnmängder. Tyvärr verkar det som om det också blir så att där det brukar regna - så regnar det mer, eller till och med mycket mer, och där det brukar vara torrt blir det bara torrare.
Så detta kan vara framtidens somrar. Regn regn och åter regn. Men varmt. Rötmånad hela sommaren.
Vem vill det?
I augusti har Fällersta fått mer än 100 mm regn. Med dagens är vi på väg mot 150 innan halva månaden har gått.
Är det klimatförändringarnas fel? Ingen meteorolog vill nog säga det.
Men faktum är att varmare luft kan innehålla mer fukt per volym än kallare. Så när världens lufthav värms upp blir också mängden vattenånga i luften större. Det kommer att innebära totalt sett ökade regnmängder. Tyvärr verkar det som om det också blir så att där det brukar regna - så regnar det mer, eller till och med mycket mer, och där det brukar vara torrt blir det bara torrare.
Så detta kan vara framtidens somrar. Regn regn och åter regn. Men varmt. Rötmånad hela sommaren.
Vem vill det?
Svårt att tro på våld som konfliktlösningsmetod
Ryssland krigar mot Georgien. Som skäl används både Kosovo och Irak/Afghanistan.
Kosovo - därför att västvärlden använde Kosovo som ett exempel på hur man skulle tvinga fram fred med krig för att undvika etnisk rensning och folkmord. Nu menar Ryssland att Georgien gör precis samma sak med Sydossetien och Abchasien. Det ger dem rätt att använda sin militär precis som NATO gjorde i Kosovo.
Irak/Afghanistan - därför att även där används militärt våld för att tvinga fram fred under mer oklara premisser. Varför till exempel Sverige engagerar sig i Afghanistan men inte i Georgien, Tibet, Östra Kongo, Somalia osv osv osv är rätt oklart men det finns säkert något militärstrateg som kan påvisa varför.
De som menar att våld och fredsframtvingande genom krig är en framtidsväg borde nog fundera en gång till. Hela det Jugoslaviska sönderfallet är ett typexempel på att när man inte satsar en krona på humanitär hjälp och landsuppbyggnad i preventivt syfte, så får man satsa en miljard i krig. Och vem som vinner på det vet väl alla. Det militärpolitiska komplexet är tyvärr starkt i allt för många länder, både i öst och väst.
Jag håller fortfarande på den gamla liberala tesen: Våld är den odugliges sista utväg.
Kosovo - därför att västvärlden använde Kosovo som ett exempel på hur man skulle tvinga fram fred med krig för att undvika etnisk rensning och folkmord. Nu menar Ryssland att Georgien gör precis samma sak med Sydossetien och Abchasien. Det ger dem rätt att använda sin militär precis som NATO gjorde i Kosovo.
Irak/Afghanistan - därför att även där används militärt våld för att tvinga fram fred under mer oklara premisser. Varför till exempel Sverige engagerar sig i Afghanistan men inte i Georgien, Tibet, Östra Kongo, Somalia osv osv osv är rätt oklart men det finns säkert något militärstrateg som kan påvisa varför.
De som menar att våld och fredsframtvingande genom krig är en framtidsväg borde nog fundera en gång till. Hela det Jugoslaviska sönderfallet är ett typexempel på att när man inte satsar en krona på humanitär hjälp och landsuppbyggnad i preventivt syfte, så får man satsa en miljard i krig. Och vem som vinner på det vet väl alla. Det militärpolitiska komplexet är tyvärr starkt i allt för många länder, både i öst och väst.
Jag håller fortfarande på den gamla liberala tesen: Våld är den odugliges sista utväg.
2008-07-28
Nerver
Sitter i Jämtland när ÖSK spelar hemma mot Hammarby. Det finns få saker som är så enerverande. Jag har båda döttrarna på plats på mina två platser. Får både sms och telefonrapporter. Kan konstatera att ÖSK förlorat minst fyra poäng på dessa två matcher. Jag hoppas verkligen att Boström/Axén kan klara av att dra laget vidare i allsvenskan nästa år. Tror att deras sätt att tänka och träna och spela fotboll har framtiden för sig. Med lite mer självförtroende hade ÖSK redan i år kunnat haka på topp fem/sex. Tio poäng till hade kunnat skördas. Fyra mot Hammarby, två mot peking, två mot Djurgården, typ.
Men nästa år smäller det.
Men nästa år smäller det.
2008-07-14
En predikan 13 juli 2008
Matt 7:13
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
---
Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.
Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.
Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.
Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.
I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.
Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.
Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?
Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.
Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.
Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.
Men tron.
Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?
Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.
Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.
Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.
Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?
Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?
På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.
Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.
Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.
Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.
En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?
Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.
Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.
Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.
Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.
Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?
Vem har tid att tro?
Vem orkar överhuvudtaget bry sig?
Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.
Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.
Så då är det slut?
Knappast.
Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.
Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.
Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.
Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.
Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.
Men jag vill höra Guds stilla viskning:
Du är mitt älskade barn.
Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den.
Matt 7:14
Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
---
Klockan är halv sju den 12 juli 2008 och det är sexton och en halv timme kvar tills jag ska predika årets sommarpredikan.
Jag räknar sekunderna mellan blixtarna och åskan. Den senaste var ett par kilometer härifrån men porslinet hoppar i skåpen. Hundarna är rädda.
Ändå – rakt ovanför huset en fläck av blå himmel. Solljuset kantar åskmolnen i silvervitt.
Jag räknar timmarna mellan nu och förmiddagsgudstjänsten. Alldeles för få. Alldeles för lite tid för att veta vad det är meningen att jag ska säga. Alltid alldeles för lite tid.
I måndags åkte jag till Visby. Anna och Theodor var med. Visby andra veckan i juli betyder politiskt högtryck. På sju dagar hinner alla partiledare och de flesta organisationer som vill försöka påverka politiker göra framträdande efter framträdande, presentera åsikt efter åsikt, tycka och veta om allt mellan himmel och jord. Även Gud är närvarande, om han nu finns. Svenska kyrkan, Frälsningsarmén och Humanisterna debatterade i vart fall saken.
Jag blir så fascinerad av alla dessa människor som vet så mycket. En del vet att skatterna måste sänkas. Andra vet att försvaret måste få mer pengar. En del vet att man måste lagstifta om värdighet för äldre. Andra vet att de rika måste betala. Alla vet. Vet något. Vet det rätta.
Och jag har bara 16 timmar kvar till Gudstjänststart. Och jag ska tala om andlig klarsyn. Men vad vet jag?
Om man bara hade haft tid. Tid att verkligen fundera över vad man ska säga. Men jag måste ju bygga färdigt altanen, rensa ogräset, köra jord och skräp.
Nu bryter solen igenom åskmolnen. Det är stora vattenpölar på grusvägen framför huset. Ytterligare en halv timme har gått. Jag lägger mig på soffan och funderar.
Jag tror aldrig att Gud varit så hotad som idag. Eller förresten, Gud är knappast hotad.
Men tron.
Vad krävs egentligen för att bli och förbli troende? En stark frälsningsupplevelse, livs-omdanande, Guds-fram-manande? Ständigt lovsångssjungande, böneropande, tungotalande? Alltid den bästa församlingen, den mest levande, växande, radikala?
Jag läser min Bibel, i kväll som de flesta andra kvällar. Från första sidan till den sista. Om och om igen. Ibland ett stendött mässande om gamla kungalängder. Ibland öppnar sig nya verkligheter i något enskilt ord.
Just nu Domarboken. Och jag följer judarnas vandring. Guds folk. Inget annat folk har kunnat tillräkna sig maken till frälsningar, lovsånger och tillväxt. Gud ständigt närvarande. Manande till troende och förtroende.
Och ändå – ständiga avfall. Till andra gudar. Till andra livsstilar och levnadsregler. Till icketro, likgiltighet.
Om nu detta folk, dessa människor, inte kunde leva i tro, trots sina fantastiska förutsättningar, hur ska då vi? Hur ska då jag?
Tänk om det istället är tvärt om. Att Gud i första hand inte finns i det himlastormande, i dånet, i åskan och blixtarna. Tänk om Gud istället finns i den stilla susningen. Vem har tid att lyssna till en sådan idag?
På sju dagar i Visby hinner alla Sveriges proffstyckare tycka till om allt. Men bara den som ropar högst når ut, får sina sekunder i media, blir någon som de där andra tyckarna anser det värt att skriva om. För bara det som syns finns. Och bara den som syns finns.
Så det gäller att springa fortast, ropa högst, vara vackrast, ha det mest utstickande budskapet, smeka rätt grupper mest medhårs, för att bli något. Och man måste göra det jämt. Först när du själv börjar bli så trött på ditt budskap att du mår illa av det, kan du räkna med att de andra, de där utanför, verkligen fattat.
Och även kyrkan blir en del av detta. Det gäller att skrika högst, ha det rätt anpassade budskapet, vara med i tiden, för att bli omskriven och omtalad. För visst är det just det Gud behöver?! En tid i morgonsoffan i TV. En halvsida i tidningen. Då kommer folk. Då blir det tillväxt.
Men det är inte bara kyrkan. Vi alla är delar av samma utveckling.
En del av oss har ett arbete som är precis lika tidsödande som proffstyckarnas. Bolaget, chefen, omgivningen kräver mer och mer. Och det är ju så utvecklande. Vem vill stanna i karriären?
Utbudet är så enormt. Förverkliga dig själv. Du kan göra allt. Och kan du inte själv, så gör det genom andra. Lev med och genom människorna som finns överallt i media, som alltid är yngre, vackrare, odödligare än du.
Och alla dessa budskap som sköljer över oss. I tidningar, från TVn och radion, på datorn och överallt runt omkring. Visst är det bara det allra mest spännande som fastnar någon längre stund. Visst gäller det att ropa högst.
Och så måste man ju vara uppdaterad och nåbar. Mobilen alltid på. Trådlöst internet.
Och i allt detta viskar Gud. Se mig. Hör mig. Rör mig. Tro mig.
Men vem har ork att titta efter det osynliga? Vem har kraft att lyssna till det osagda? Vem har tid att känna den som är allt - och inget?
Vem har tid att tro?
Vem orkar överhuvudtaget bry sig?
Runt Visby går den tusenåriga ringmuren med sina portar, smala och trånga för dagens hetsiga trafik.
Men runt omkring var och en av oss byggs andra murar, med än smalare portar, portar så trånga att vi själva snart vare sig hittar ut till de andra, eller in till oss själva, in till Gud.
Så då är det slut?
Knappast.
Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende ledde Gud sitt motsträviga judiska folk, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet. Dag efter dag, år efter år, finns han också vid din och min sida, i motgång efter motgång, trots all otro och likgiltighet.
Samtidigt fortsätter han att viska. Ibland något som är märkligt likt:
Förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan. Förtryck inte de svaga.
Någon gång kan man genom oljudet höra:
Låt inte oskyldigt blod flyta. Du känner din skuld.
Och precis när tystnaden har lagt sig kan man kanske höra:
Följ inte andra gudar. Du vet vilka de är.
Klockan har blivit tio. Det är tretton timmar kvar till predikan. I söder drar det ihop sig till ytterligare ett åskoväder. Muller och blixtar. Runt om dånar världen allt högre, allt snabbare. Den breda vägen ligger rak och inbjudande framför oss.
Men jag vill höra Guds stilla viskning:
Du är mitt älskade barn.
Herre, lär mig stillhet. Lär mig tro.
2008-06-19
Semester
Sista dagen på vårens KF-sammanträden. Känns rätt avslaget.
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
Men det är inte fullmäktige jag ska skriva om. Det får vänta till memoarerna. Det finns, som jag tidigare srivit om, stora risker med att blogga om personer som man ser som motståndare i en debatt. Orden riskerar att bli alldeles för hårda, och oemotsagda.
Det jag ska skriva om handlar om mod.
Jag funderar på hur Camilla Lindberg kände sig i går efter omröstningen om FRA-lagen. Som ensam alliansföreträdare röstade hon nej. Oavsett vad hon och partiet säger så känns det, och kommer det att kännas. Camillas chanser att bli något stort i partiet är betydligt mindre än Birgitta Ohlssons. Hennes ställningstagande hade säkerligen en stor portion framtidspolitiker i sig.
Jag har själv varit i liknande situationer men på ett betydligt lägre plan. Under mina första år som kommunfullmäktigeledamot gick jag emot partiet i ett par frågor kring miljön. Det var ingen som hoppade på mig för det, partiet hade på det sättet mycket högt i tak. Men det känns, personligt, på många plan.
Jag har dessutom ett antal gånger fört en annan politik än den som finns i partiets mittfåra (eller är det det högra hjulspåret...) på landsmöten och liknande. Både internt och offentligt. Även det har känts. Det finns rätt många människor som inte väjer för nålstick och efterslängar istället för att ta konflikten rakt ut. Kanske är det av oförstånd. Kanske är det medvetet.
I dagens politiska landskap handlar framgång väldigt ofta om att välja rätt spår mot makten. Hitta rätt vänner, driva rätt frågor, vara rätt medial och så vidare. Lika ofta handlar alla partiernas politik om att vinna medelväljaren vilket gör politiken försvinnande lik varandra. FRA är ett typexempel. Socialdemokraternas nej är inte ett nej till lagen, utan en chans att skaffa politiska poäng.
Denna mainstreaming inom politiken är säkert intressant för många men gör politiken säkert ointressantare för många. Om man inte får rösta som man tycker, utan som andra vill, kommer nog allt färre av dagens individualistiska ungdomar att välja partipolitiken. Och det är också det som sker. Partiernas medlemstal minskar drastiskt.
Så Camilla Lindberg har väl inte direkt ökat sina chanser att bli partitoppare. Men hon kanske har ökat chanserna för demokratin och de politiska partiernas överlevnad.
Respekt
2008-06-18
Avlyssning av oskyldiga är inte liberalt
Snart lär väl avlyssningslagen klubbas. De ledamöter, av olika liberal kulör, som tidigare påstått sig vara emot kommer nu med de låtsade förändringarna av förslaget att bli för. Men, som DN ungefär skriver: Det spelar ingen roll att sätta ytterligare en överrock på kroppen, kroppen är densamma, det spelar ingen roll att klä en dålig klapp i mer glansigt papper, klappen är lika usel för det.
Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.
Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.
Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.
Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.
Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?
Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.
Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.
Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.
Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.
Det är inte märkligt att ickeliberala partier kan komma till en slutsats att ökad avlyssning och mindre personlig integritet är OK. Det var också länge socialdemokraterna som drev denna fråga. Deras nuvarande ställningstagande är lika mycket glanspapper som regeringens återremiss.
Men hur kan Folkpartiet, och de centerpartister som kallar sig liberala, stödja att all kommunikation som sker på modernt sätt ska avlyssnas? Alla medborgare, och förresten rätt många ickesvenskar också, typ 6 miljarder, kan komma att avlyssnas bara för att man skickar ett mejl. Råkar dessutom mejlet innehålla ett farligt ord, kanske som spränga, al-quaida, inshalla, eller döda, kanske man hamnar i nästa fack för vidare granskning. Det spelar ingen roll om man är oskyldig eller inte, aldrig har planerat sprängdåd eller inte, bara för att man vill spränga en biljarduppställning, har läst om al-quaida, är djupt religiös eller funderar på hur man ska döda mördarsniglar kan man bli en potentiell fara.
Det skifte som sker nu är stort. Det handlar om att ändra spaningsfokus från de som planerar för brottslig handling eller som är på väg att göra det, till alla människor, alla de som aldrig har ens tänkt tanken. Storebror ser verkligen oss alla.
Det märkliga är att ingen tänkte tanken att avskaffa brevhemligheten under 1970-talet då terrorismen verkligen gjorde nedslag i den svenska vardagen. Då fanns liberalismen verkligen grundad i både tanke och gärning hos fler än det dåvarande Folkpartiet.
Det är lika märkligt att ingen av förespråkarna för dessa integritetskränkningar funderar över vilka andra områden man borde hantera. En betydligt större utmaning än den eventuella terrorism som kan komma att påverka Sverige, är klimathotet. Redan idag insjuknar och dör människor av klimatförändringar. Antalet döda av klimat är tiodubbelt större i Europa än antalet terroroffer. I världen handlar det om ofattbara antal döda och flyende, enorma ekonomiska konsekvenser och så vidare. Här borde man väl verkligen minska den personliga friheten. Varför inte sätta in hastighetsbegränsare i bilar för att minimera bensinförbrukningen? Varför inte ha ett tak på värmen i lägenheterna? Varför inte kolla upp vem som reser vart och hur ofta för att kunna påverka direkt vid källan och undvika skadliga livsstilar?
Jag hoppas ironin framgår. Ingen funderar ens i de riktningarna, även om det är tekniskt möjligt. Men just tekniken att gå igenom all elektronisk kommunikation verkar vara huvudskälet till att FRA nu ska få göra det.
Jag räknar knappast med att någon av de dissidenter som funnits inom regeringen kommer att uthärda. Att rösta med oppositionen hjälper inte heller eftersom socialdemokraterna är lika goda kålsupare. Systemet kommer att innebära ytterligare ingrepp i den personliga integritet som redan idag är alldeles för kringskuren.
Frågan är bara - vem kommer att utnyttja den information som kommer in till syften som ingen vill? Frågan är inte om det kommer att ske, utan av vem, när och varför.
Idag är det kommunfullmäktige i Örebro. Jag har en vit slips på mig. En begravningsslips. För idag lär ytterligare en del av den personliga friheten begravas.
2008-06-02
Nerikes Allehanda = beroende socialdemokratisk
Den förr liberala tidningen Nerikes Allehanda är numera en partipolitiskt bunden tidning. Det finns bara en annan tolkning till det beslut chefredaktören och ledarsidan tagit kring de nya s-märkta krönikörerna. Men mer om detta senare.
Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.
För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.
För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.
För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.
Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.
Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.
Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.
Det påstådda skälet till att nu ge ett antal politiskt aktiva socialdemokrater, alla just aktiva med daglig kontakt med arbetet såväl i riksdag som Örebro kommun, är att bredda åsikterna i någon form av liberal anda. Men tanken är såväl grund som grumlig.
För det första borde en liberal tidning verkligen våga vara just liberal. Ledarsidans liberala anslag borde lyfta tidningens politiska åsikter till ständigt nya höjder. Men frågan är hur liberala de som ska skriva sidan är. Ingen av ledarredaktörerna har någon bakgrund inom den liberala rörelsen. De finns inte och har inte funnits med inom några liberala tankesmedjor eller liknande. Men nåväl, de kan ändå ha en liberal kompass, även om min tveksamhet är växande.
För det andra verkar ledarsidan blanda ihop tidningens liberala inriktning med den partipolitiska. Nerikes Allehanda är inte folkpartistisk. Tidningen brukar påpeka att den inte går i något partis ledband. Men plötsligt är det viktigt att ett, och bara ett, annat parti får tillgång till plats i tidningen. Varför? Orkar inte NA stå emot storebrors krav? Kryper man för makten, ekonomisk eller politisk? Lever man kvar i tron att den socialdemokratiska maktapparaten är det normala styresskicket och dagens koalitions/alliansregeringar bara är en parantes och att detta parti därför måste behandlas särskilt? Annars borde väl alla andra partier som inte är liberala, dvs alla utom Folkpartiet, också beredas krönikörsutrymme? Diskriminering är väl inte liberalt? Inte särbehandling heller! Förresten har ingen av ledarskribenterna eller chefredaktören någonsin synts på en folkpartistisk medlemsaktivitet så risken att sidan skulle vara folkpartistisk är minimal. Det var bättre (sett ur en folkpartistisk vinkel då) när Wredén, Götell och Ström var skribenter.
För det tredje blandar tidningen ihop sitt uppdrag med någon typ av public service attityd. NA har inget som helst ansvar att på ledarsidan vara opartisk. Snarare har man ett uppdrag att vara just partisk, följa den ideologi som tidningen bekänner sig till. Detta innebär att ledarsidan borde vara just liberal, och inget annat. Men nu är den mer partipolitiskt bunden till ett parti än något annat.
Det finns ett antal andra invändningar. Men låt detta vara för nu. det räcker och blir över.
Och just det. Jag glömde den andra tolkningen. Idag står det på hemsidan att NA-borgen ska säljas. Koncernen vill ha in mer pengar. Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar. Och tänk om det är så att ägarna nu kräver av tidningen att minska prenumeranttappet genom att rikta sig till en underrepresenterad grupp, de trogna sosseväljarna. Örebro kommun och län är ju fortfarande alldeles för rött. En ekonom ser säkert detta snabbt och funderar hur man ska hantera detta prenumerantproblem. En liberal ser en annan utmaning.
Det är alltså dags att säga adjö till den liberala Nerikes Allehanda. Det vore bättre om tidningen tog steget ut och böt profil, från (oberoende) liberal till beroende socialdemokratisk. Och prenumerantproblemet kan snabbt bli ett annat. Det finns i vart fall i mina tankar att avsluta prenumerationen.
2008-05-21
Budget i media
I går presenterade kommunledningen i Örebro budgeten för 2009. Själv har jag levt med dokumentets framtagande i snart ett halvt år så idag handlar det lite om en dag av debriefing...
Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.
All media utom ett.
Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...
OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.
Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.
Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.
Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.
All media utom ett.
Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...
OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.
Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.
Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.
2008-05-07
Kulturens plats
På det senaste fullmäktigesammanträdet försökte jag lyfta frågan om hur mycket länsmusiken är värd. En del valde att tolka det som om det skulle finnas ett ekonomiskt värde i bolaget Länsmusiken AB som kunde hanteras genom en försäljning. De flesta insåg nog att det istället handlade om frågan hur mycket Örebro kommun och därigenom örebroarna ska betala för att Svenska Kammarorkestern i Örebro ska kunna säkra sin långsiktiga verksamhet.
Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).
Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.
Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.
Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?
Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.
Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).
Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.
Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.
Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?
Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.
2008-05-01
Är sjuksköterskor arbetare?
Vårdförbundets ordförande höll första maj-tal på vänsterpartiets möte idag. Det är upp till henne att göra det.
Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.
För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.
Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.
Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.
I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?
Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?
När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.
Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.
Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.
För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.
Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.
Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.
I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?
Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?
När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.
Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.
2008-04-22
Jag håller på Hillary
Idag avgörs kanske det demokratiska primärvalet i USA. Barack Obama leder och skulle han göra ett mycket bra val idag så kanske Hillary Clinton måste kasta in handduken.
De två kandidaterna har ungefär samma politik. En del är rätt bra politik. Annat har jag ordentligt svårt med. Synen på dödsstraff och vapen är ju förskräckande amerikansk exempelvis.
Obama har medvind. Men jag håller på Clinton av ett enda skäl.
För ett par år sedan, under uppresan till primärvalen, hörde jag en amerikansk politisk förståsigpåare säga ungefär så här:
USA är nog redo för en manlig färgad amerikansk president. Men vi är knappast redo för en kvinna.
Ett sådant land är nog i större behov av en kvinna som president än vad man kan tro...
De två kandidaterna har ungefär samma politik. En del är rätt bra politik. Annat har jag ordentligt svårt med. Synen på dödsstraff och vapen är ju förskräckande amerikansk exempelvis.
Obama har medvind. Men jag håller på Clinton av ett enda skäl.
För ett par år sedan, under uppresan till primärvalen, hörde jag en amerikansk politisk förståsigpåare säga ungefär så här:
USA är nog redo för en manlig färgad amerikansk president. Men vi är knappast redo för en kvinna.
Ett sådant land är nog i större behov av en kvinna som president än vad man kan tro...
2008-04-10
Är människan verkligen god?
Blev invjuden till en lunch med några av Örebros präster och pastorer för att tala om kommunen och kyrkorna är med- eller motspelare. Samtalet rörde sig om en del annat också.
Kyrkorna har ett antal väldigt viktiga frågor att hantera. Det finns idag en syn på att de etiska och moraliska dimensionerna i samhället ska hanteras antingen av den enskilda individen själv eller av politiker. Båda vägarna är farliga.
Etik och moral har alltid en kollektiv dimension. Det är etiska och moraliska överväganden som ligger bakom hela den nationella lagstiftningen. Lagarnas åtskillnad på vad som är rätt eller fel grundas på etiska och moraliska överväganden. Fram till 1970 ungefär hade också lagarna en religiös dimension. De stadfästes av riksdagen men godkändes av den av gud utsedde monarken... Nu saknas detta mer eviga perspektiv. Politiken bestämmer själv grunderna för lagarnas etiska dimension. Det finns säkert fördelar med det. Men det är inte lika säkert att lagarna blir bättre för att evigheten (eller för den delen det långa generationsperspektivet) inte längre finns med i diskussionen.
Men om etiken och moralen blir privat, är riskerna än större. Ändå är den utvecklingen så tydlig. Allt fler verkar tro att man själv kan välja den etiska och moraliska normbildning som man vill. Och det är här godheten kommer in. Bara den som tror att människan i grunden är god kan rättfärdiga en utveckling där individen själv skapar sin moraliska grund. Men frågan blir då automatiskt vad som händer när inte godheten fungerar, vad som sker när människan inte gör det goda, utan istället väljer det onda. Vilka moraliska ställningstaganden ska då göras? Är ondskan en sjukdom som ska behandlas? Lite ondska är som en förkylning som går över av sig själv. Rejäl ondska måste skäras bort, som en cancer. Och eftersom ondskan inte sitter i en viss del av människan är det väl rätt att i så fall skära bort hela människan. Eller...
De tidiga liberalerna hade en annan världsbild, grundad i kristendomens dogmer. Här pekar man istället på att människan i gruden bär på ondskan, varje människa bär ondskan inom sig, och en av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa gemensamma institutioner som väger upp de enskilda individernas vilja att trots allt göra det onda. Den världsbilden finns inte längre företrädd bland merparten av västvärldens ledare. Inte ens kyrkan tror på det som varit grunden under tusentalet år.
Frågan är vad som händer med samhället på sikt när etik och moral individualiseras till människor som tror att de är goda, men ändå gör det som är ont.
Kyrkorna har ett antal väldigt viktiga frågor att hantera. Det finns idag en syn på att de etiska och moraliska dimensionerna i samhället ska hanteras antingen av den enskilda individen själv eller av politiker. Båda vägarna är farliga.
Etik och moral har alltid en kollektiv dimension. Det är etiska och moraliska överväganden som ligger bakom hela den nationella lagstiftningen. Lagarnas åtskillnad på vad som är rätt eller fel grundas på etiska och moraliska överväganden. Fram till 1970 ungefär hade också lagarna en religiös dimension. De stadfästes av riksdagen men godkändes av den av gud utsedde monarken... Nu saknas detta mer eviga perspektiv. Politiken bestämmer själv grunderna för lagarnas etiska dimension. Det finns säkert fördelar med det. Men det är inte lika säkert att lagarna blir bättre för att evigheten (eller för den delen det långa generationsperspektivet) inte längre finns med i diskussionen.
Men om etiken och moralen blir privat, är riskerna än större. Ändå är den utvecklingen så tydlig. Allt fler verkar tro att man själv kan välja den etiska och moraliska normbildning som man vill. Och det är här godheten kommer in. Bara den som tror att människan i grunden är god kan rättfärdiga en utveckling där individen själv skapar sin moraliska grund. Men frågan blir då automatiskt vad som händer när inte godheten fungerar, vad som sker när människan inte gör det goda, utan istället väljer det onda. Vilka moraliska ställningstaganden ska då göras? Är ondskan en sjukdom som ska behandlas? Lite ondska är som en förkylning som går över av sig själv. Rejäl ondska måste skäras bort, som en cancer. Och eftersom ondskan inte sitter i en viss del av människan är det väl rätt att i så fall skära bort hela människan. Eller...
De tidiga liberalerna hade en annan världsbild, grundad i kristendomens dogmer. Här pekar man istället på att människan i gruden bär på ondskan, varje människa bär ondskan inom sig, och en av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa gemensamma institutioner som väger upp de enskilda individernas vilja att trots allt göra det onda. Den världsbilden finns inte längre företrädd bland merparten av västvärldens ledare. Inte ens kyrkan tror på det som varit grunden under tusentalet år.
Frågan är vad som händer med samhället på sikt när etik och moral individualiseras till människor som tror att de är goda, men ändå gör det som är ont.
2008-04-09
Bojkotta os, eller bojkotta os?
Tibet har blivit en brännande fråga. Det är bra. Diktaturen Kina ska inte utan internationell uppmärksamhet kunna begå brott som på andra håll har lett till så kallade fredsframtvingande åtgärder. Förhållandena i Kosovo är på flera sätt lindrigare än i Tibet. De deportationer och det förtryck mot de nationella tibetanerna som regimen i Kina gjort sig skyldiga till under 50 år är skrämmande. Minst lika skrämmande är den internationella tystnaden kring frågan. Dansen kring den kinesiska guldkalven är viktigare än ett folks och ett lands frihet.
Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.
Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?
Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.
Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.
Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.
Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?
Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.
Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.
2008-04-02
Dåligt ministern
Min far har läst alla gamla bloggar så jag får väl skriva en ny...
Lyssnade på miljöministern på aktuellt i kväll angående såväl myndigheternas som regeringens resande. Nästan alla myndigheter reser allt mer med flyg. Tåget har inte alls samma utveckling. En del har till och med minskat tågresandet till förmån för stora flygreseökningar.
Om detta hade miljöministern mycket att säga. Men han såg få problem med att man reste. Han ville att man skulle resa ännu mer. Problemet var inte att man flög, utan att flyget släppte ut växthusgaser. I framtiden skulle det ordna sig.
Jag tycker det är ett trist, förlegat och förenklat resonemang som mer skapar en bild av ett behov av ett självrättfärdigande utifrån de egna handlandet än en reell omsorg om klimatet. Alla hoppas att framtidens teknik kommer att lösa utsläppen av växthusgaser, men så länge vi inte är där måste man våga vara så konkret att man väljer andra vägar.
Den enda väg ministern såg var att köpa utsläppsminskningar någon annan stans. Det enda exemplet var att öka etanolproduktionen i Brasilien. (Ett förslag som kan ifrågasättas av många skäl - inte minst för att man där riskerar en utarmning av den biologiska mångfalden) Men det löser inte heller problematiken. Om hela världen gjorde samma sak, d.v.s. inte tog tag i de egna problemen utan försökte lösa dem genom att köpa resultat av någon annan, skulle inget hända. Någonannanismen i ett globalt perspektiv.
Jag tyckte miljöministerns framträdande var riktigt uselt. Men han är inte ensam. Det han visade var den problematik som kommer att ligga bakom alla fina ord om att minska klimatpåverkan. När det handlar om det egna jobbet, den egna fritiden, den egna livsstilen, blir det mycket svårare att förändra. När det inte räcker att säga att den nya tekniken (som kanske kommer - vem vet) löser allt, utan att klimatarbetet påverkar dig in på bara skinnet, då kommer både kreti och pleti, företag och privata, stat och kommuner, kommunalråd och ministrar, att bli tvungna att redovisa vad man egentligen står för.
Än så länge klarar sig såväl den nuvarande miljöministern och den nuvarande regeringen, liksom de förra dito, med att låtsas som att allt går att lösa i morgon med någon annan teknik. Men det är inte bra för vare sig trovärdighet eller klimat om det är det enda svaret på denna globala utmaning. Regeringen och miljöministern borde ta den tät som Sverige kan ta. Den borgerliga klimatpolitiken får inte vara lika innehållslös som den förra socialdemokratiska.
Lyssnade på miljöministern på aktuellt i kväll angående såväl myndigheternas som regeringens resande. Nästan alla myndigheter reser allt mer med flyg. Tåget har inte alls samma utveckling. En del har till och med minskat tågresandet till förmån för stora flygreseökningar.
Om detta hade miljöministern mycket att säga. Men han såg få problem med att man reste. Han ville att man skulle resa ännu mer. Problemet var inte att man flög, utan att flyget släppte ut växthusgaser. I framtiden skulle det ordna sig.
Jag tycker det är ett trist, förlegat och förenklat resonemang som mer skapar en bild av ett behov av ett självrättfärdigande utifrån de egna handlandet än en reell omsorg om klimatet. Alla hoppas att framtidens teknik kommer att lösa utsläppen av växthusgaser, men så länge vi inte är där måste man våga vara så konkret att man väljer andra vägar.
Den enda väg ministern såg var att köpa utsläppsminskningar någon annan stans. Det enda exemplet var att öka etanolproduktionen i Brasilien. (Ett förslag som kan ifrågasättas av många skäl - inte minst för att man där riskerar en utarmning av den biologiska mångfalden) Men det löser inte heller problematiken. Om hela världen gjorde samma sak, d.v.s. inte tog tag i de egna problemen utan försökte lösa dem genom att köpa resultat av någon annan, skulle inget hända. Någonannanismen i ett globalt perspektiv.
Jag tyckte miljöministerns framträdande var riktigt uselt. Men han är inte ensam. Det han visade var den problematik som kommer att ligga bakom alla fina ord om att minska klimatpåverkan. När det handlar om det egna jobbet, den egna fritiden, den egna livsstilen, blir det mycket svårare att förändra. När det inte räcker att säga att den nya tekniken (som kanske kommer - vem vet) löser allt, utan att klimatarbetet påverkar dig in på bara skinnet, då kommer både kreti och pleti, företag och privata, stat och kommuner, kommunalråd och ministrar, att bli tvungna att redovisa vad man egentligen står för.
Än så länge klarar sig såväl den nuvarande miljöministern och den nuvarande regeringen, liksom de förra dito, med att låtsas som att allt går att lösa i morgon med någon annan teknik. Men det är inte bra för vare sig trovärdighet eller klimat om det är det enda svaret på denna globala utmaning. Regeringen och miljöministern borde ta den tät som Sverige kan ta. Den borgerliga klimatpolitiken får inte vara lika innehållslös som den förra socialdemokratiska.
2008-02-22
Bra SEF
Elitfotbollsföreningen gjorde det enda rätta, lät Degerfors och ÖSK spela på samma villkor som alla andra föreningar i landet. De 1,5 miljoner föreningen nu ger Degerfors och ÖSK gör att de ekonomiska förutsättningarna framförallt för Degerfors blir hanterbara. Man kommer att klara sin elitlicens.
Jag gläder mig åt detta. ÖSK hade klarat sig i alla fall men för Degerfors är kanske detta räddningen. Jag känner mig alldeles för ensam i gruppen som både kan tänka sig att heja på ÖSK och Degerfors. I ett derby skulle saken vara självklar, ÖSK regerar, men fotbollssverige skulle vara fattigare utan Degerfors i eliten, dit ju även superettan måste räknas.
Och för orten Degerfors betyder nog laget betydligt mer än ÖSK för Örebro.
Jag gläder mig åt detta. ÖSK hade klarat sig i alla fall men för Degerfors är kanske detta räddningen. Jag känner mig alldeles för ensam i gruppen som både kan tänka sig att heja på ÖSK och Degerfors. I ett derby skulle saken vara självklar, ÖSK regerar, men fotbollssverige skulle vara fattigare utan Degerfors i eliten, dit ju även superettan måste räknas.
Och för orten Degerfors betyder nog laget betydligt mer än ÖSK för Örebro.
2008-02-17
Kosovo en del av ...
Idag har Kosovo blivit Kosova, i vart fall för delar av världen. Är det en riktig utveckling?
Det finns rätt många bekymmer med den nyutropade staten. För att en stat ska vara folkrättsligt riktig krävs att man har kontroll över det egna territoriet. Det har inte Kosovo. Utan FNs KFOR-styrka skulle inte Kosovo klara av det uppdraget. Frågan är om och i så fall hur länge en statsbildning ska ske med i huvudsak utländsk maktutövning som bas. På samma sätt är det med ekonomin. Kosovo lär inte klara sig utan utländsk ekonomisk hjälp på överskådlig tid. Det bekymmersamma är att detta kan få andra konsekvenser. Vilka andra stater eller blivande stater kan räkna med samma militärt och ekonomiskt stöd? Måste det vara FN-mandat, eller kan andra supermakter driva fram andra landssplittringar på andra håll i världen, av godhet eller för att utöva makt? Vad kommer detta att innebära i framtiden för Kinas och Rysslands maktambitioner?
Men det som stör mig är att man inte likabehandlar människor och människors vilja, beroende på att man tar ekonomisk eller politisk hänsyn till större makter. Titta bara på hur vi hanterar Kina. Landet ockuperar sedan 50 år Tibet, men västvärlden blundar och skrattar vid varje nytt kontrakt. Samma stat omöjliggör Taiwans rätt att bli en egen stat, något som borde vara hundra gånger självklarare än Kosovos rätt. Ryssland har sitt Tjetjenien och lär komma att kunna få ytterligare splittringsförslag.
I Afrika finns ett antal stater som kanske aldrig borde funnits eftersom de uppfanns av europeiska imperiebyggare med linjal som bästa statsbildningsverktyg.
Men även Europa har sina splittringar. I Spanien finns både Katalonien och Baskien som delvis haft sepraratistiska tendenser. Och i Skottland är det nationalistiska partiet ofta det största.
Det finns parallella rörelser i världen. En del går mot ökad enhet. EU är med alla sina brister en sådan rörelse. Men samtidigt ökar splittringen, mellan etniska och sociala grupper.
Jag är inte säker på att ökad splittring är vägen framåt för en värld med fred i centrum.
Det finns rätt många bekymmer med den nyutropade staten. För att en stat ska vara folkrättsligt riktig krävs att man har kontroll över det egna territoriet. Det har inte Kosovo. Utan FNs KFOR-styrka skulle inte Kosovo klara av det uppdraget. Frågan är om och i så fall hur länge en statsbildning ska ske med i huvudsak utländsk maktutövning som bas. På samma sätt är det med ekonomin. Kosovo lär inte klara sig utan utländsk ekonomisk hjälp på överskådlig tid. Det bekymmersamma är att detta kan få andra konsekvenser. Vilka andra stater eller blivande stater kan räkna med samma militärt och ekonomiskt stöd? Måste det vara FN-mandat, eller kan andra supermakter driva fram andra landssplittringar på andra håll i världen, av godhet eller för att utöva makt? Vad kommer detta att innebära i framtiden för Kinas och Rysslands maktambitioner?
Men det som stör mig är att man inte likabehandlar människor och människors vilja, beroende på att man tar ekonomisk eller politisk hänsyn till större makter. Titta bara på hur vi hanterar Kina. Landet ockuperar sedan 50 år Tibet, men västvärlden blundar och skrattar vid varje nytt kontrakt. Samma stat omöjliggör Taiwans rätt att bli en egen stat, något som borde vara hundra gånger självklarare än Kosovos rätt. Ryssland har sitt Tjetjenien och lär komma att kunna få ytterligare splittringsförslag.
I Afrika finns ett antal stater som kanske aldrig borde funnits eftersom de uppfanns av europeiska imperiebyggare med linjal som bästa statsbildningsverktyg.
Men även Europa har sina splittringar. I Spanien finns både Katalonien och Baskien som delvis haft sepraratistiska tendenser. Och i Skottland är det nationalistiska partiet ofta det största.
Det finns parallella rörelser i världen. En del går mot ökad enhet. EU är med alla sina brister en sådan rörelse. Men samtidigt ökar splittringen, mellan etniska och sociala grupper.
Jag är inte säker på att ökad splittring är vägen framåt för en värld med fred i centrum.
2008-02-07
Degerfors sak är vår
DIF har stora ekonomiska problem på grund av att man inte följt momsreglerna. Självklart ska alla föreningar följa de regler som finns men problemet är att skatteverket bara kollat DIF och ÖSK och struntat i alla andra klubbar som också troligtvis gjort fel. Det innebär att framförallt DIF får en börda som andra slipper.
I höstas bloggade jag om detta och det ansvar som Lars-Åke Lagrell och SvFF hade. Han svarade då att han inte kunde göra något nu men att SvFF skulle ta i frågan senare. Nu visar det sig att DIF inte får något stöd.
Det är uselt.
SvFFs ordförande har, liksom alla andra ordföranden (KS-ordföranden inräknade), en makt som är reell. Hade SvFFs ledning velat ge DIF möjligheter att få samma villkor som de flesta andra klubbar hade det varit en reell möjlighet. Men man valde att strunta i den lilla klubben.
Samtidigt får ytterligare en av de inblandade i IFK Göteborgsskandalen sin dom. Spelaragenten döms till 2 års fängelse för att ha gömt pengar. Inte för att det har direkt anknytning till den övriga IFK skandalen. Men det pekar än mer på det problem som SvFF gör allt för att blunda för. IFK är en del i en brottslig process. Det kommer inte att drabba föreningen det minsta. Samtidigt drabbas andra som gjort betydligt mindre allvarliga föreseelser mycket hårt. Göteborgs ledare kan få fängelse men klubben går fri. DIF har missat moms som många andra och mister kanske elitlicensen.
Och SvFF och dess ledning accepterar detta?
I höstas bloggade jag om detta och det ansvar som Lars-Åke Lagrell och SvFF hade. Han svarade då att han inte kunde göra något nu men att SvFF skulle ta i frågan senare. Nu visar det sig att DIF inte får något stöd.
Det är uselt.
SvFFs ordförande har, liksom alla andra ordföranden (KS-ordföranden inräknade), en makt som är reell. Hade SvFFs ledning velat ge DIF möjligheter att få samma villkor som de flesta andra klubbar hade det varit en reell möjlighet. Men man valde att strunta i den lilla klubben.
Samtidigt får ytterligare en av de inblandade i IFK Göteborgsskandalen sin dom. Spelaragenten döms till 2 års fängelse för att ha gömt pengar. Inte för att det har direkt anknytning till den övriga IFK skandalen. Men det pekar än mer på det problem som SvFF gör allt för att blunda för. IFK är en del i en brottslig process. Det kommer inte att drabba föreningen det minsta. Samtidigt drabbas andra som gjort betydligt mindre allvarliga föreseelser mycket hårt. Göteborgs ledare kan få fängelse men klubben går fri. DIF har missat moms som många andra och mister kanske elitlicensen.
Och SvFF och dess ledning accepterar detta?
2008-01-16
Välkommen 2008
Två arbetsveckor in på det nya året kommer den första bloggen. Ska en blogg fungera ska man uppdatera den en gång i timmen, typ. Så detta är en ofungerande blogg. Men jag skriver långt!
Jag sitter på ett partimöte i Stockholm en onsdagkväll och funderar åter över hur politiken egentigen hör ihop. Vi har nyss fått ett föredrag kring kollektivtrafiken genomgått och alla prisar kollektivtrafikens miljömässighet och behoven att för klimatets skull satsa mer på bussar och tåg.
I nästa andetag pratar vi med en riksdagsledamot som påverkar infrastrukturinvesteringsprocessen. Plötsligt är det mer investeringar i gator, vägar och i viss mån räls som gäller. Klimatet finns inte längre. Nu är det tillväxt för jobb och välfärd som gäller.
För mig blir detta en av många påminnelser om bristen på helhetssyn inom politiken. Alldeles för mycket av det vi gör hänger inte ihop. Olika regler påverkar och motverkar varandra på ett sätt som är obegripligt. Vi prioriterar klimat, tillväxt, biltrafik och köpcentrum samtidigt. Men miljön är inte det enda. Det sociala perspektivet har samma problem. Bygger vi ett samhälle för människan, ett samhälle av människor eller ett samhälle med människor? Och människovärdet är ytterligare ett problem. Vem värnar människans okränkbara värde i ett samhälle där moralen allt mer blir en individuell valfrihetsfråga? Jag har i en tidigare blogg pekat på ett av problemen - den könsneutrala äktenskapsfrågan. Men det är bara en liten pusselbit i ett mycket större pussel.
Som liberal slåss man för individens rätt mot kollektivet. Och det är rätt. Vi är individer i allt vi gör, även när vi är medlemmar i ett kollektiv. Men en totalt individualiserad värld är en omänsklig värld.
I min aldrig utgivna bok "Den (o)mänskliga liberalismen" (det skulle kosta ett antal tusen att ge ut den och ingen har velat ge mig den resursen) beskriver jag i ett antal kapitel behovet av mänsklig kontakt, även i ett individualiserat samhälle. Jag menar att det finns ett stort, oundvikligt behov av en gemensam sektor. Vi behöver en gemensam grund för vår syn på människans värde, en gemensam moralsyn, en gemensam kulturell kärna. Vi behöver en gemensam arena för diskussioner kring demokrati, miljö, socialt ansvar och alla möjiga frågor som berör oss själva och våra grannar, nära eller på andra sidan jordklotet.
Men alldeles för ofta fastnar vi i detaljer, i dagordningarnas tyranni. Vi blir fångade av ett område och tar parti för det områdets behov och missar att se att det innebär att andra kanske lika viktiga områden får stå tillbaka. Inte förrän katastrofen inträffar och det visar sig att något annat område än det jag försvarar var viktigare så klarar vi av att omfokusera.
Men det är svårt.
Kanske något att fundera över 2008...
Jag sitter på ett partimöte i Stockholm en onsdagkväll och funderar åter över hur politiken egentigen hör ihop. Vi har nyss fått ett föredrag kring kollektivtrafiken genomgått och alla prisar kollektivtrafikens miljömässighet och behoven att för klimatets skull satsa mer på bussar och tåg.
I nästa andetag pratar vi med en riksdagsledamot som påverkar infrastrukturinvesteringsprocessen. Plötsligt är det mer investeringar i gator, vägar och i viss mån räls som gäller. Klimatet finns inte längre. Nu är det tillväxt för jobb och välfärd som gäller.
För mig blir detta en av många påminnelser om bristen på helhetssyn inom politiken. Alldeles för mycket av det vi gör hänger inte ihop. Olika regler påverkar och motverkar varandra på ett sätt som är obegripligt. Vi prioriterar klimat, tillväxt, biltrafik och köpcentrum samtidigt. Men miljön är inte det enda. Det sociala perspektivet har samma problem. Bygger vi ett samhälle för människan, ett samhälle av människor eller ett samhälle med människor? Och människovärdet är ytterligare ett problem. Vem värnar människans okränkbara värde i ett samhälle där moralen allt mer blir en individuell valfrihetsfråga? Jag har i en tidigare blogg pekat på ett av problemen - den könsneutrala äktenskapsfrågan. Men det är bara en liten pusselbit i ett mycket större pussel.
Som liberal slåss man för individens rätt mot kollektivet. Och det är rätt. Vi är individer i allt vi gör, även när vi är medlemmar i ett kollektiv. Men en totalt individualiserad värld är en omänsklig värld.
I min aldrig utgivna bok "Den (o)mänskliga liberalismen" (det skulle kosta ett antal tusen att ge ut den och ingen har velat ge mig den resursen) beskriver jag i ett antal kapitel behovet av mänsklig kontakt, även i ett individualiserat samhälle. Jag menar att det finns ett stort, oundvikligt behov av en gemensam sektor. Vi behöver en gemensam grund för vår syn på människans värde, en gemensam moralsyn, en gemensam kulturell kärna. Vi behöver en gemensam arena för diskussioner kring demokrati, miljö, socialt ansvar och alla möjiga frågor som berör oss själva och våra grannar, nära eller på andra sidan jordklotet.
Men alldeles för ofta fastnar vi i detaljer, i dagordningarnas tyranni. Vi blir fångade av ett område och tar parti för det områdets behov och missar att se att det innebär att andra kanske lika viktiga områden får stå tillbaka. Inte förrän katastrofen inträffar och det visar sig att något annat område än det jag försvarar var viktigare så klarar vi av att omfokusera.
Men det är svårt.
Kanske något att fundera över 2008...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)