Idag har jag suttit två timmar extra på ett tåg från Stockholm. Det avgick 17.07 och första stoppet kom efter cirka 10 meter. Nästa stopp kom 100 meter senare. Därefter hankade vi oss fram till Sundbyberg. När vi skulle starta från Sumpan kom vi kanske 100 meter till. Sedan blev det stopp. Totalstopp. Det tog väl en timme att få dit ett nytt lok för det var loket som krånglade. Det hade det gjort ända från början. För att göra en alldeles för lång historia kort så landade tåget i Örebro ungefär 21.30 istället för 19.04.
Hur kan man ens få för sig att starta med ett lok som inte fungerar? Hur kan det ta två timmar att få ett nytt lok från Stockholm till Sundbyberg?
För oss som åker hyfsat ofta till Stockholm kan man också fundera över hur man kan åka med vagnar där stolarna knappt håller ihop, vad skillnaden är på första och andra klass i de nya dubbeldäckarna, var man ska ha packning i de nya tågseten o.s.v.
Jag lider rätt ofta med tågpersonalen. De får ta emot mycket stryk för något som inte är deras fel. Ett av felen är att kapaciteten inte byggts ut. Under tiotals år har inget hänt med spårbyggnationen. Det kommer att ta mycket lång tid att bygga ikapp. Ett annat fel är att man inte investerat i ny teknik. Ett tredje att man haft olika avkastningsmodeller och vinstkrav.
Men det finns ytterligare ett fel. Det är bristen på konkurrens. Om jag vill åka från Örebro till Stockholm med tåg, som jag alltid gör för att vara så miljövänlig jag kan, har jag bara SJ att välja på. SJ sätter själv ribban för service och kvalitet. Jag kan klaga, men som monopolföretag vet man att det egentligen inte spelar någon roll. Nästa vecka sitter jag åter på ett SJ-tåg till Stockholm.
Det enda sättet att i vart fall försöka skapa bättre service och kvalitet är att ge bolaget konkurrens. Inte förrän jag kan välja att ta 08.25 med Tågkompaniet istället för 08.10 med SJ finns de rätta incitamenten för att skapa kvalitet.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2008-12-11
Stockholm torsdag
Scandic Sjöfartshotellet. Frukosten avklarad. Vaknade 06.20 efter en som vanligt dålig sömn på hotell. Spelar inte så stor roll vilket hotell eller vilken stad.
I går tillbringades kvällen dels med ett par möten, dels med genomläsning av 100 sidor skrift kring samverkan mellan kommuner inför ett möte om just denna skrift kl 8 (om tio minuter).
Efter denna inledning till det egentliga ärendet. En av gårdagens föredragande är ekonom hos SEB. Han gick igenom varför det gått som det gått i världens ekonomier och vad vi kan förvänta oss. Rätt intressant. Bara en pusselbit: Det finns hus så det räcker till ett års husköp ute på USAs marknad, utan köpare. Innan den marknaden kommer igång är riskerna stora för att det finansiella systemet i USA inte återstartar. Hur lång tid tar det???
Ekonomens beskrivning stämmer väl överens med andra beskrivningar. Det har funnits en lång tid av uppblåsning av en bubbla som skapats med pengar som egentligen inte funnits. Man har kunnat låna på övervärden och konsumerat eller investerat utan tanke på att värdena en gång kanske minskar. När sedan detta otänkbara ändå händer blir konsekvenserna oöverblickbara. I en globaliserad värld blir de också globala (förståss).
Vad händer då nu? Det är väl den intressantaste frågan. Kommer de mångtusenmiljardersprogram som nu sjösätts att få upp konsumtionen? Kommer banksystemet att återhämta sig? Kommer råvaruprisfallet att få igång efterfrågan och tillverkning igen? Hur mycket måste banker och företag "downsizas" för att bli hållbara?
Det finns mycket som talar för att vi i dagsläget går in i en ny lågränteperiod. Men det är inte säkert. Om banksystemet inte återhämtar sig, och om staterna måste gå in med stora program för att hålla ekonomierna igång, kommer det att bli brist på krediter. Nya obligationslån måste ges ut med högre avkastning. Risken för ökade räntor ganska snart, och kanske ökad inflation, är inte försumbar.
För Örebro då? Vi måste se över hur vi blir en del av krislösningsplanen. Men vi ska inte göra det i panik och utan att fundera över de långsiktiga förändringarna. Örebro kommun har bra på fötter när det gäller ekonomin. Vi har en stabil ekonomi som klarar en del smällar. Men att satsa pengar utan att ha dem kommer att riskera också vår ekonomi.
Det finns partier som vill satsa blint, och som dessutom gjort det under de gångna åren. Men det är dålig och kortsiktig politik. Ordning och reda på ekonomin är bra, både i bra och dåliga tider.
I går tillbringades kvällen dels med ett par möten, dels med genomläsning av 100 sidor skrift kring samverkan mellan kommuner inför ett möte om just denna skrift kl 8 (om tio minuter).
Efter denna inledning till det egentliga ärendet. En av gårdagens föredragande är ekonom hos SEB. Han gick igenom varför det gått som det gått i världens ekonomier och vad vi kan förvänta oss. Rätt intressant. Bara en pusselbit: Det finns hus så det räcker till ett års husköp ute på USAs marknad, utan köpare. Innan den marknaden kommer igång är riskerna stora för att det finansiella systemet i USA inte återstartar. Hur lång tid tar det???
Ekonomens beskrivning stämmer väl överens med andra beskrivningar. Det har funnits en lång tid av uppblåsning av en bubbla som skapats med pengar som egentligen inte funnits. Man har kunnat låna på övervärden och konsumerat eller investerat utan tanke på att värdena en gång kanske minskar. När sedan detta otänkbara ändå händer blir konsekvenserna oöverblickbara. I en globaliserad värld blir de också globala (förståss).
Vad händer då nu? Det är väl den intressantaste frågan. Kommer de mångtusenmiljardersprogram som nu sjösätts att få upp konsumtionen? Kommer banksystemet att återhämta sig? Kommer råvaruprisfallet att få igång efterfrågan och tillverkning igen? Hur mycket måste banker och företag "downsizas" för att bli hållbara?
Det finns mycket som talar för att vi i dagsläget går in i en ny lågränteperiod. Men det är inte säkert. Om banksystemet inte återhämtar sig, och om staterna måste gå in med stora program för att hålla ekonomierna igång, kommer det att bli brist på krediter. Nya obligationslån måste ges ut med högre avkastning. Risken för ökade räntor ganska snart, och kanske ökad inflation, är inte försumbar.
För Örebro då? Vi måste se över hur vi blir en del av krislösningsplanen. Men vi ska inte göra det i panik och utan att fundera över de långsiktiga förändringarna. Örebro kommun har bra på fötter när det gäller ekonomin. Vi har en stabil ekonomi som klarar en del smällar. Men att satsa pengar utan att ha dem kommer att riskera också vår ekonomi.
Det finns partier som vill satsa blint, och som dessutom gjort det under de gångna åren. Men det är dålig och kortsiktig politik. Ordning och reda på ekonomin är bra, både i bra och dåliga tider.
2008-12-10
FRAM
Under dagen har jag haft ett antal samtal från media kring FRAM-projektet, det projekt som ursprungligen skulle flytta 150 miljoner kronor från oklar administration till medborgarnära styrning och verksamhet. Resultatet blev inte det förväntade. Varför?
När projektet inleddes ansåg man att det skulle omfatta drygt 1500 medarbetare. Men mycket snabbt insåg man att det skulle påverka den politiska strukturen. Men någon majoritet att förändra den politiska strukturen fanns och finns inte. Bara efter ett par månader hade antalet medarbetare därför mer än halverats. Beräkningarna låg i detta läge på knappt 700 och landade till slut på knappt 600. Det innebar att de möjliga resursomflyttningarna minskade från 150 miljoner kronor till knappt halva den summan.
Mycket länge såg det ut som om resursomflyttningarna skulle landa på i storleksordningen 60 - 65 miljoner kronor. Men vi nådde inte heller dit. I nuläget har vi gjort följande:
30 miljoner kronor har satsats på chefsstödjare ute i verksamheten. Varför? För att behovet var akut. Förr fick chefen både sätta upp gardiner, koka kaffe och ringa in vikarier. Nu behöver man det i mindre omfattning och kan arbeta med att stödja och utveckla verksamheten.
Därutöver skulle 30 - 35 miljoner kronor gå till verksamhet. Dit nådde vi inte. Resultatet visar att 16 miljoner går till verksamheterna. Ytterligare cirka 5 miljoner kronor har satsats på högre tjänstgöringsgrader och i vissa fall ökade lönenivåer tack vare höjd kompetens.
Summan cirka 50 miljoner kronor att omfördela är i detta läge den korrekta. Det är en tredjedel av vad vi siktade mot. I det perspektivet är det ett misslyckande. Men: 50 miljoner kronor är enormt mycket pengar.
Och det allra viktigaste: Socialdemokraterna hade under mycket lång tid valt att "ickestyra" den kommunala organisationen. När vi gav personalfunktionerna uppdrag att genomföra FRAM fick de i vissa fall börja från noll. Det har funnits uppgifter om att man ute i organisationen inte vetat att man haft folk anställda, att man har haft fel kompetens på fel plats, att administrativ personal egentligen arbetat med annat och så vidare.
Nu har vi en organisation som har genomfört en unik kompetenskartlägggning. Vi har en organisation som har kompetens att möta de förändringskrav som kommer att ställas. Vi har en organisation med mycket större effektivitet än den tidigare.
Även om resultatet för FRAM hade blivit lägre än det som nu redovisas hade FRAM varit en framgång.
När projektet inleddes ansåg man att det skulle omfatta drygt 1500 medarbetare. Men mycket snabbt insåg man att det skulle påverka den politiska strukturen. Men någon majoritet att förändra den politiska strukturen fanns och finns inte. Bara efter ett par månader hade antalet medarbetare därför mer än halverats. Beräkningarna låg i detta läge på knappt 700 och landade till slut på knappt 600. Det innebar att de möjliga resursomflyttningarna minskade från 150 miljoner kronor till knappt halva den summan.
Mycket länge såg det ut som om resursomflyttningarna skulle landa på i storleksordningen 60 - 65 miljoner kronor. Men vi nådde inte heller dit. I nuläget har vi gjort följande:
30 miljoner kronor har satsats på chefsstödjare ute i verksamheten. Varför? För att behovet var akut. Förr fick chefen både sätta upp gardiner, koka kaffe och ringa in vikarier. Nu behöver man det i mindre omfattning och kan arbeta med att stödja och utveckla verksamheten.
Därutöver skulle 30 - 35 miljoner kronor gå till verksamhet. Dit nådde vi inte. Resultatet visar att 16 miljoner går till verksamheterna. Ytterligare cirka 5 miljoner kronor har satsats på högre tjänstgöringsgrader och i vissa fall ökade lönenivåer tack vare höjd kompetens.
Summan cirka 50 miljoner kronor att omfördela är i detta läge den korrekta. Det är en tredjedel av vad vi siktade mot. I det perspektivet är det ett misslyckande. Men: 50 miljoner kronor är enormt mycket pengar.
Och det allra viktigaste: Socialdemokraterna hade under mycket lång tid valt att "ickestyra" den kommunala organisationen. När vi gav personalfunktionerna uppdrag att genomföra FRAM fick de i vissa fall börja från noll. Det har funnits uppgifter om att man ute i organisationen inte vetat att man haft folk anställda, att man har haft fel kompetens på fel plats, att administrativ personal egentligen arbetat med annat och så vidare.
Nu har vi en organisation som har genomfört en unik kompetenskartlägggning. Vi har en organisation som har kompetens att möta de förändringskrav som kommer att ställas. Vi har en organisation med mycket större effektivitet än den tidigare.
Även om resultatet för FRAM hade blivit lägre än det som nu redovisas hade FRAM varit en framgång.
2008-12-04
Tiden går
Sista kvällen på 40-talet. I morgon fyller jag 50. Då finns det inte ens skuggan av en chans att låtsas att man är ung längre.
Åldrandet är märkligt. Medan kroppen åldras är medvetandet något helt annat. En diffus blandning av allt man varit. En del barn, en del ungdom, en del ung vuxen, en del mer vuxen, en del medelålder. Men erfarenheten av att vara 20, 30 eller 40 är betydligt större än att vara 49 eller då snart 50.
Det är nog ingen större skillnad på att vara 60, 70 eller 80 heller. Åldern är både något subjektivt och objektivt. Du kan vara gammal när du är 25 och fortsätta med det hela livet. Du kan vara lika ung när du är 90 som när du var 30.
Det kan man ju också fundera över när man pratar hur politiken utformas för olika människor i olika generationer.
Åldrandet är märkligt. Medan kroppen åldras är medvetandet något helt annat. En diffus blandning av allt man varit. En del barn, en del ungdom, en del ung vuxen, en del mer vuxen, en del medelålder. Men erfarenheten av att vara 20, 30 eller 40 är betydligt större än att vara 49 eller då snart 50.
Det är nog ingen större skillnad på att vara 60, 70 eller 80 heller. Åldern är både något subjektivt och objektivt. Du kan vara gammal när du är 25 och fortsätta med det hela livet. Du kan vara lika ung när du är 90 som när du var 30.
Det kan man ju också fundera över när man pratar hur politiken utformas för olika människor i olika generationer.
2008-12-03
AP-fonderna är inte Svenska Spel
Socialdemokraterna vill använda svenska folkets pensionspengar som avsatts i AP-fonderna till att "rädda" bilindustrin. Det är märkligt.
Menar verkligen partiet att man ska spela bort miljarder av svenskarnas framtida pensionspengar på att låtsasrädda svensk bilindustri? Är det någon som på allvar tror att staten är en bättre ägare med mer kunskap om vilka bilar som ska säljas och på vilket sätt än industrin själva.
Knappast.
Ibland blir politiken så märklig. I denna kris vill socialdemokraterna satsa miljarder på att rädda några tusen anställda inom utlandsägda bolag. När de själva satt vid makten i mitten av 1990-talet när det också var kris valde de själva att rasera delar av välfärden genom att ta pengar från kommunerna och på det sättet minska antalet jobb i kommunerna med många tusen personer.
Nu kommer säkert ett paket som ska rädda jobben i bilindustrin, tillfälligt och dyrt. Men frågan är om inte pengarna skulle göra större nytta och skapa fler arbeten om man säkrade kommunernas och landstingens ekonomi de kommande åren.
Menar verkligen partiet att man ska spela bort miljarder av svenskarnas framtida pensionspengar på att låtsasrädda svensk bilindustri? Är det någon som på allvar tror att staten är en bättre ägare med mer kunskap om vilka bilar som ska säljas och på vilket sätt än industrin själva.
Knappast.
Ibland blir politiken så märklig. I denna kris vill socialdemokraterna satsa miljarder på att rädda några tusen anställda inom utlandsägda bolag. När de själva satt vid makten i mitten av 1990-talet när det också var kris valde de själva att rasera delar av välfärden genom att ta pengar från kommunerna och på det sättet minska antalet jobb i kommunerna med många tusen personer.
Nu kommer säkert ett paket som ska rädda jobben i bilindustrin, tillfälligt och dyrt. Men frågan är om inte pengarna skulle göra större nytta och skapa fler arbeten om man säkrade kommunernas och landstingens ekonomi de kommande åren.
2008-12-02
Lind eller körsbär
Idag har programnämnd Samhällsbyggnad fattat beslut om att man förespråkar körsbär istället för lindar. Är det rätt beslut? Är det ett politiskt beslut?
Beslutet följer det historiska sättet att fatta beslut i Örebro. Under många år har politiken blivit fast i detaljer, medan den egentliga styrningen av kommunen, de långsiktiga besluten, legat utanför de formella nämndmötena. Det har varit tjänstemän och ibland ett fåtal politiker som hanterat de stora frågorna.
När vi kom till makten försökte vi förändra detta. Hela vår budgetprocess är det tydligaste tecknet på att vi försöker flytta makten över färdriktningen från administration till politik. Det är ett långsiktigt arbete men det kommer att ge resultat.
Egentligen borde aldrig programnämnden fattat beslutet om lindar eller körsbärsträd. Den detaljeringsnivån på besluten borde vara en ren tjänstemannafråga. Politikerna bestämmer över att torget ska förändras, vilka ramar man vill ha (till exempel anpassat för funktionshindrade) och vad det får kosta. Men vi borde inte behöva fatta beslut om vare sig trädsorter eller stenhöjder.
Jag vet att Fredrik Persson sliter hårt med att hantera den tradition av att överlåta även detaljbeslut på politiker. Men hans arbete kommer att ta tid. Det är ytterligare ett skäl för att den nuvarande majoriteten ska få förnyat förtroende i valet 2010. Risken för en återgång till en politisk detaljstyrning, och ett politiskt negligerande av de stora frågorna är uppenbar.
Så var det rätt beslut man fattade? Är körsbär bättre än lindar? Jag är rätt intresserad av trädgårdar och parker. Mycket mer än de flesta. Men jag kan ändå inte säga vad som är rätt. Hur mycket ska historiken betyda? Gestaltningen? Kajorna? Näringslivet? Jag har gjort egna "opinionsundersökningar" på stan och det är 50/50 för de olika alternativen.
Som så ofta ligger svaret i framtiden. Men politikerna borde inte ha behövt fatta beslutet.
Beslutet följer det historiska sättet att fatta beslut i Örebro. Under många år har politiken blivit fast i detaljer, medan den egentliga styrningen av kommunen, de långsiktiga besluten, legat utanför de formella nämndmötena. Det har varit tjänstemän och ibland ett fåtal politiker som hanterat de stora frågorna.
När vi kom till makten försökte vi förändra detta. Hela vår budgetprocess är det tydligaste tecknet på att vi försöker flytta makten över färdriktningen från administration till politik. Det är ett långsiktigt arbete men det kommer att ge resultat.
Egentligen borde aldrig programnämnden fattat beslutet om lindar eller körsbärsträd. Den detaljeringsnivån på besluten borde vara en ren tjänstemannafråga. Politikerna bestämmer över att torget ska förändras, vilka ramar man vill ha (till exempel anpassat för funktionshindrade) och vad det får kosta. Men vi borde inte behöva fatta beslut om vare sig trädsorter eller stenhöjder.
Jag vet att Fredrik Persson sliter hårt med att hantera den tradition av att överlåta även detaljbeslut på politiker. Men hans arbete kommer att ta tid. Det är ytterligare ett skäl för att den nuvarande majoriteten ska få förnyat förtroende i valet 2010. Risken för en återgång till en politisk detaljstyrning, och ett politiskt negligerande av de stora frågorna är uppenbar.
Så var det rätt beslut man fattade? Är körsbär bättre än lindar? Jag är rätt intresserad av trädgårdar och parker. Mycket mer än de flesta. Men jag kan ändå inte säga vad som är rätt. Hur mycket ska historiken betyda? Gestaltningen? Kajorna? Näringslivet? Jag har gjort egna "opinionsundersökningar" på stan och det är 50/50 för de olika alternativen.
Som så ofta ligger svaret i framtiden. Men politikerna borde inte ha behövt fatta beslutet.
2008-12-01
Det goda Örebro
Idag har kommunen haft en omvärldsdag. Dagen var första steget på budgetprocessen inför budget 2010. På väg mot en färdig budget kommer det att bli ett antal andra möten och sammanträden. En del är, precis som dagens möte, för alla oavsett partifärg. Det är viktigt att vi alla har någorlunda samma bilder av både omvärlden och de ekonomiska förutsättningarna innan vi gör de avvägningar vi alltid gör innan vi fattar beslut om hur våra respektive budgetar ser ut.
En av de viktigaste lärdomarna av dagens möte var hur viktigt det är att skapa en gemensam bild, eller berättelse, om vad Örebro står för. Vad är det goda Örebro?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det goda Örebro är olika för varenda människa. Det jag upplever som gott är inte samma sak som det en femåring, en 25-åring eller en 75-åring upplever. Vi har olika historier baserade på så mycket. Man eller kvinna? Rik eller fattig? Frisk eller sjuk? Gammalsvensk eller nysvensk? Det är bara att fortsätta att peka på skillnaderna.
Men om man ser till städer som lyckats att skapa sina egna historier och ibland vända jobbiga bekymmer till positiva utmaningar visar det sig att man ofta hittar det som många kan relatera till oavsett sina olika bakgrunder. Det kan vara minskad brottslighet på Manhattan, Europaanknytningen i Malmö eller det gränslösa Haparanda.
Vad är då det gemensamma som kopplar samman Örebro och oss örebroare? Under dagen kom det fram ganska många förslag. Kilsbergen, Vattenparken, Kulturstaden, Universitetsstaden, Handelsstaden? Den goda välfärdens kommun? Kommunen där det civila samhället syns och stärks?
Med några timmars eftertanke efter dagens slut ser jag att rätt mycket av det vi pratat om redan finns i den budget vi fem partier arbetade ihop inför 2009. Vårt uppdrag nu är kanske mer att göra den ofta rätt politiska texten mer berättande. Historian finns där. Det gäller att lyfta fram den.
En av de viktigaste lärdomarna av dagens möte var hur viktigt det är att skapa en gemensam bild, eller berättelse, om vad Örebro står för. Vad är det goda Örebro?
Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det goda Örebro är olika för varenda människa. Det jag upplever som gott är inte samma sak som det en femåring, en 25-åring eller en 75-åring upplever. Vi har olika historier baserade på så mycket. Man eller kvinna? Rik eller fattig? Frisk eller sjuk? Gammalsvensk eller nysvensk? Det är bara att fortsätta att peka på skillnaderna.
Men om man ser till städer som lyckats att skapa sina egna historier och ibland vända jobbiga bekymmer till positiva utmaningar visar det sig att man ofta hittar det som många kan relatera till oavsett sina olika bakgrunder. Det kan vara minskad brottslighet på Manhattan, Europaanknytningen i Malmö eller det gränslösa Haparanda.
Vad är då det gemensamma som kopplar samman Örebro och oss örebroare? Under dagen kom det fram ganska många förslag. Kilsbergen, Vattenparken, Kulturstaden, Universitetsstaden, Handelsstaden? Den goda välfärdens kommun? Kommunen där det civila samhället syns och stärks?
Med några timmars eftertanke efter dagens slut ser jag att rätt mycket av det vi pratat om redan finns i den budget vi fem partier arbetade ihop inför 2009. Vårt uppdrag nu är kanske mer att göra den ofta rätt politiska texten mer berättande. Historian finns där. Det gäller att lyfta fram den.
2008-11-30
Volvo och Saab inget för staten
Enligt en beställd undersökning vill sju av tio svenskar att staten ska rädda Volvo och Saab. Rätt märkligt.
Varför dippar de forna svenska stoltheterna? Helt enkelt för att de är för små och inte har hunnit med i utvecklingen. Volvo satsade alldeles för länge på stora bilar där säkerheten var allt. Förbrukning och alternativa drivmedel rationaliserades till och med bort. Vad Saab satsat på sedan man såldes är oklart. Men det har i vart fall inte varit nytänkande.
Nu står vi inför en kris för bilförsäljningen. Dels för att konjunkturerna viker, dels för att klimatet sätter nya gränser för vad en bil ska klara. Här kommer det att krävas massor av miljarder för att bli en av de tillverkare som överlever. Det var i det perspektivet synd att det var amerikanska och inte japanska företag som köpte de svenska märkena. De amerikanska biltillverkarna är hopplöst efter i utvecklingen.
Nu tycker alltså en massa svenskar att staten ska ta över. Jag har svårt att förstå det. Menar de att staten är bättre på att driva företag och sälja bilar än de som gjort det sedan årtionden? Vill de att staten tar tiotals miljarder från skolan och vården för att satsa på utveckling av nya bilar?
De som funderar i den riktningen borde i vart fall titta i backspegeln en gång. 70-talets varvskris kostade staten massor. Men hur många av varven finns kvar idag? Framtidens arbeten ligger inte i ett hopplöst bevarande av gårdagens tekniker. Sverige ska byggas starkt av framtida uppfinningar. Allt annat blir så lätt den socialdemokratiska typen av konservatism som fortfarande styr så mycket av både svenskt näringsliv och svensk politik.
Varför dippar de forna svenska stoltheterna? Helt enkelt för att de är för små och inte har hunnit med i utvecklingen. Volvo satsade alldeles för länge på stora bilar där säkerheten var allt. Förbrukning och alternativa drivmedel rationaliserades till och med bort. Vad Saab satsat på sedan man såldes är oklart. Men det har i vart fall inte varit nytänkande.
Nu står vi inför en kris för bilförsäljningen. Dels för att konjunkturerna viker, dels för att klimatet sätter nya gränser för vad en bil ska klara. Här kommer det att krävas massor av miljarder för att bli en av de tillverkare som överlever. Det var i det perspektivet synd att det var amerikanska och inte japanska företag som köpte de svenska märkena. De amerikanska biltillverkarna är hopplöst efter i utvecklingen.
Nu tycker alltså en massa svenskar att staten ska ta över. Jag har svårt att förstå det. Menar de att staten är bättre på att driva företag och sälja bilar än de som gjort det sedan årtionden? Vill de att staten tar tiotals miljarder från skolan och vården för att satsa på utveckling av nya bilar?
De som funderar i den riktningen borde i vart fall titta i backspegeln en gång. 70-talets varvskris kostade staten massor. Men hur många av varven finns kvar idag? Framtidens arbeten ligger inte i ett hopplöst bevarande av gårdagens tekniker. Sverige ska byggas starkt av framtida uppfinningar. Allt annat blir så lätt den socialdemokratiska typen av konservatism som fortfarande styr så mycket av både svenskt näringsliv och svensk politik.
2008-11-27
Oppositionens historiska oansvarighet
I går i kommunfullmäktige diskuterade vi bokslutsprognos 2. Kanske inte världens mest heta ämne. Men ändå.
Det var intressant att höra att i princip alla företrädare från alla partier var överens om att man idag måste visa stor aktsamhet med kommunens pengar. Rätt ofta lät det som om alla alltid varit överens om det.
Men så är det inte. Dagens opposition har i samtliga hittillsvarande budgetar lagt mer pengar på löpande verksamhet än vad kommunledningen gjort. Därutöver har man haft ett antal förslag som inte varit finansierade överhuvudtaget (främst heltidslöftet som skulle ha kostat kommunen tiotals miljoner kronor) och krav på enorma investeringar (till exempel järnväg till flygplatsen bl.a. för hundratals miljoner enligt vissa beräkningar).
När kommunledningen stått emot dessa överkrav har det låtit att "vi inte sparar för att de måste, utanför att de vill" och liknande skrivningar. Gång på gång har man tagit de höga resultaten för några få år som intäkt för att kraftigt öka utgiftsvolymen.
Om Örebro kommun följt dessa budgetar vet vi var vi varit idag. Då hade det redan 2009 krävts sparpaket, kanske både nödstopp och anställningsstopp. Säkerligen hade människor fått lämna sina anställningar för att det saknats pengar. Politiken hade varit lätt att känna igen. Det tydliga (s)-märket från 1990-talet innebar stora utgiftshöjningar följt av kris och stopp och nedskärningar.
Nu är kommunen i en bättre sits. Vi vet att det kommer att bli kärvt även för oss de kommande åren, men kommunledningen har visat att vi både kan och vill hantera även svåra frågor på konstruktiva sätt. Vi fick kritik för att vi inte satsade mer 2007 och 2008. Jag tror att många idag tackar oss för det.
Det var intressant att höra att i princip alla företrädare från alla partier var överens om att man idag måste visa stor aktsamhet med kommunens pengar. Rätt ofta lät det som om alla alltid varit överens om det.
Men så är det inte. Dagens opposition har i samtliga hittillsvarande budgetar lagt mer pengar på löpande verksamhet än vad kommunledningen gjort. Därutöver har man haft ett antal förslag som inte varit finansierade överhuvudtaget (främst heltidslöftet som skulle ha kostat kommunen tiotals miljoner kronor) och krav på enorma investeringar (till exempel järnväg till flygplatsen bl.a. för hundratals miljoner enligt vissa beräkningar).
När kommunledningen stått emot dessa överkrav har det låtit att "vi inte sparar för att de måste, utanför att de vill" och liknande skrivningar. Gång på gång har man tagit de höga resultaten för några få år som intäkt för att kraftigt öka utgiftsvolymen.
Om Örebro kommun följt dessa budgetar vet vi var vi varit idag. Då hade det redan 2009 krävts sparpaket, kanske både nödstopp och anställningsstopp. Säkerligen hade människor fått lämna sina anställningar för att det saknats pengar. Politiken hade varit lätt att känna igen. Det tydliga (s)-märket från 1990-talet innebar stora utgiftshöjningar följt av kris och stopp och nedskärningar.
Nu är kommunen i en bättre sits. Vi vet att det kommer att bli kärvt även för oss de kommande åren, men kommunledningen har visat att vi både kan och vill hantera även svåra frågor på konstruktiva sätt. Vi fick kritik för att vi inte satsade mer 2007 och 2008. Jag tror att många idag tackar oss för det.
2008-11-26
Äntligen beslut om friidrottshall
Idag fattade kommunfullmäktige beslutet om att bygga en friidrottshall vid universitetet i egen regi. Det är bra. Det är på tiden att beslutet fattats. Den månad som projeketet försenats av oppositionen har inte varit bra för någon.
Friidrotten i Örebro behöver en ny hall. Mässhallen har aldrig varit ett bra alternativ. Nu skapas förutsättningarna för en bra hall i ett bra område där många intressenter kan samsas.
Kommunen kommer även i detta projekt att samarbeta med universitetet. Till detta kommer även intresse från fristående skolor. Samarbetet med friidrottens föreningar består och förstärks. Det innebär stora möjligheter att bygga en bra hall.
I debatten låter det som om det inte är så långt mellan kommunledningens förslag och oppositionens. Men i konkret handling är det tyvärr mycket långt. Om oppositionen ville hantera frågan på ett sätt som ändå gav friidrotten möjligheter så hade man kunnat acceptera beslutet om att ändå bygga. Men man valde att rösta emot. Den enda analys som går att göra är att om man inte själv får diskutera med Akademiska Hus så är det bättre att inget byggs än att Örebro Porten AB får bygga.
Den hållningen är inte bra. Inte för örebroarna. Inte för friidrottarna, framförallt inte för alla de barn och unga som leker och tränar varje dag. Inte för kommunens ekonomi och därmed inte för vare sig välfärd eller skattebetalare. Inte för universitetet. Jag tror inte ens att det är bra för oppositionen som än mer bekräftar sin hållning som nej-sägare.
Friidrotten i Örebro behöver en ny hall. Mässhallen har aldrig varit ett bra alternativ. Nu skapas förutsättningarna för en bra hall i ett bra område där många intressenter kan samsas.
Kommunen kommer även i detta projekt att samarbeta med universitetet. Till detta kommer även intresse från fristående skolor. Samarbetet med friidrottens föreningar består och förstärks. Det innebär stora möjligheter att bygga en bra hall.
I debatten låter det som om det inte är så långt mellan kommunledningens förslag och oppositionens. Men i konkret handling är det tyvärr mycket långt. Om oppositionen ville hantera frågan på ett sätt som ändå gav friidrotten möjligheter så hade man kunnat acceptera beslutet om att ändå bygga. Men man valde att rösta emot. Den enda analys som går att göra är att om man inte själv får diskutera med Akademiska Hus så är det bättre att inget byggs än att Örebro Porten AB får bygga.
Den hållningen är inte bra. Inte för örebroarna. Inte för friidrottarna, framförallt inte för alla de barn och unga som leker och tränar varje dag. Inte för kommunens ekonomi och därmed inte för vare sig välfärd eller skattebetalare. Inte för universitetet. Jag tror inte ens att det är bra för oppositionen som än mer bekräftar sin hållning som nej-sägare.
2008-11-24
Klimat
Ibland önskar man sig ett varmare klimat. Ofta skulle politiken behöva just detta. Men ibland vill man ha det kallare.
Har just sett ytterligare ett reportage om vad som håller på att hända på Arktis. Smältningen av havsisen går mångdubbelt fortare än vad forskarna trott. Ett enormt ekosystem hotas av total kollaps.
Jag undrar hur länge man ska orka hålla glädjen uppe i ett arbete som har så många minuspunkter. Hur ska vi kunna ställa om samhället så snabbt som det behövs? Hur ska jag kunna förmedla vikten av att bevara arter och ekosystem som väldigt få bryr sig om? Är det inte bara att lägga ner och av?
Det finns väldigt lite som pekar på att människan kommer att klara av klimatutmaningen. Det finns mycket som pekat på att vi kommer att köra rakt in i väggen i full fart, kanske med bromsen i botten just före smällen.
Men än så länge finns det hopp. Så det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Som så många gånger förr...
Har just sett ytterligare ett reportage om vad som håller på att hända på Arktis. Smältningen av havsisen går mångdubbelt fortare än vad forskarna trott. Ett enormt ekosystem hotas av total kollaps.
Jag undrar hur länge man ska orka hålla glädjen uppe i ett arbete som har så många minuspunkter. Hur ska vi kunna ställa om samhället så snabbt som det behövs? Hur ska jag kunna förmedla vikten av att bevara arter och ekosystem som väldigt få bryr sig om? Är det inte bara att lägga ner och av?
Det finns väldigt lite som pekar på att människan kommer att klara av klimatutmaningen. Det finns mycket som pekat på att vi kommer att köra rakt in i väggen i full fart, kanske med bromsen i botten just före smällen.
Men än så länge finns det hopp. Så det är väl bara att bryta ihop och komma igen. Som så många gånger förr...
2008-11-21
Som man känner sig själv känner man andra
En f d landshövding och facklig ledare, tillika socialdemokrat, skriver i tidningen om hur han tror att beslut fattas i Örebro kommun. Hans, och även andra socialdemokraters, syn på beslutsfattande säger mer om deras eget sätt att fatta beslut än något annat.
Socialdemokraterna har en lång tradition av att få bestämma själva. Även när de saknat egen majoritet har deras allianser varit byggda på att de ska bestämma och deras allianspartier ska lyda. Lydnaden har köpts antingen genom ekonomi eller i vissa fall ett mindre antal konkreta politiska beslut. Men makten har legat hos ett parti och framförallt hos en person i det partiet.
Detta sätt att hantera beslut fungerade väl när svensk politik karaktäriserades av partilydnad. De förtroendevalda följde slaviskt ordföranden. Men denna föråldrade modell fungerar allt sämre. Det visas allra tydligast genom den oordning och de majoritetssplittringar de två tidigare socialdemokratiska kommunledningarna fick försöka hantera. Men de misslyckades. Deras självbild och deras sätt att hantera makt klarade inte av den utmaningen.
Fempartikoalitionen som styr Örebro är starkare idag än när vi för två år sedan tog över makten. Skälet till detta är att vi har en stark tilltro till varandra, en ständig dialog med varandra, respekt för varandras likheter och olikheter, en samsyn om att makt, ansvar och befogenheter ska delegeras och därmed en gemensam syn på styrning och ledning.
Jag har en position som kännetecknas av stor makt och stort ansvar. Den makten kan man antingen använda att som dålig chef tvinga sina medarbetare att in i minsta detalj göra det man vill att de ska göra, eller som god ledare samla dem i ett arbete där man med glädje arbetar för samma mål och där mitt uppdrag mer handlar om att dra upp ett antal huvudlinjer. Jag hoppas och tror att det senare arbetssättet är det som karaktäriserar koalitionens olika ledare och ledarskap. Vår stabilitet är ett bevis på detta.
Socialdemokraterna har en lång tradition av att få bestämma själva. Även när de saknat egen majoritet har deras allianser varit byggda på att de ska bestämma och deras allianspartier ska lyda. Lydnaden har köpts antingen genom ekonomi eller i vissa fall ett mindre antal konkreta politiska beslut. Men makten har legat hos ett parti och framförallt hos en person i det partiet.
Detta sätt att hantera beslut fungerade väl när svensk politik karaktäriserades av partilydnad. De förtroendevalda följde slaviskt ordföranden. Men denna föråldrade modell fungerar allt sämre. Det visas allra tydligast genom den oordning och de majoritetssplittringar de två tidigare socialdemokratiska kommunledningarna fick försöka hantera. Men de misslyckades. Deras självbild och deras sätt att hantera makt klarade inte av den utmaningen.
Fempartikoalitionen som styr Örebro är starkare idag än när vi för två år sedan tog över makten. Skälet till detta är att vi har en stark tilltro till varandra, en ständig dialog med varandra, respekt för varandras likheter och olikheter, en samsyn om att makt, ansvar och befogenheter ska delegeras och därmed en gemensam syn på styrning och ledning.
Jag har en position som kännetecknas av stor makt och stort ansvar. Den makten kan man antingen använda att som dålig chef tvinga sina medarbetare att in i minsta detalj göra det man vill att de ska göra, eller som god ledare samla dem i ett arbete där man med glädje arbetar för samma mål och där mitt uppdrag mer handlar om att dra upp ett antal huvudlinjer. Jag hoppas och tror att det senare arbetssättet är det som karaktäriserar koalitionens olika ledare och ledarskap. Vår stabilitet är ett bevis på detta.
2008-11-20
Örebrogalan
På morgontåget upp emot Stockholm för ännu ett sammanträde. Morgnar är hemska. Ju tidigare desto värre. 06.21 från Örebro C är ett alldeles för tidigt tåg. Men ändå för sent. Kommer inte fram till SKL förrän 08.20. Sammanträdet börjar 08.00...
Jag skulle egentligen inte varit hemma över natten. Brukar övernatta i Stockholm. Men i går var det Örebrogalan och jag var tvungen att göra ett undantag.
Tvungen förresten. Galan var en succé! Massor av glada människor. Bra underhållning. En bra konferencier och god mat. Dessutom ett bra upplägg med både glädje och spänning kring pristagarna. Ännu ett lyckat initiativ från kommunledningen.
Utanför stod några få vänstermänniskor och protesterade. De ville kanske inte att den forskare som skrivit årets avhandling skulle uppmärksammas. Eller så tyckte de att den kultursatsning som tog konsten ut på Örebros gator skulle glömmas. Eller att Bondens marknad och miljötänket bakom den var meningslöst.
De har all rätt att tycka det. De har all rätt att tycka att det är fel att man anordnar galor för att uppmärksamma vardagshjältar. Jag tycker det är rätt. De tycker annorlunda. Om målet med samhället är att alla ska ha det lika dåligt och ingen får sticka ut måste man fråga sig hur ett sådant samhälle skulle se ut.
Jag skulle egentligen inte varit hemma över natten. Brukar övernatta i Stockholm. Men i går var det Örebrogalan och jag var tvungen att göra ett undantag.
Tvungen förresten. Galan var en succé! Massor av glada människor. Bra underhållning. En bra konferencier och god mat. Dessutom ett bra upplägg med både glädje och spänning kring pristagarna. Ännu ett lyckat initiativ från kommunledningen.
Utanför stod några få vänstermänniskor och protesterade. De ville kanske inte att den forskare som skrivit årets avhandling skulle uppmärksammas. Eller så tyckte de att den kultursatsning som tog konsten ut på Örebros gator skulle glömmas. Eller att Bondens marknad och miljötänket bakom den var meningslöst.
De har all rätt att tycka det. De har all rätt att tycka att det är fel att man anordnar galor för att uppmärksamma vardagshjältar. Jag tycker det är rätt. De tycker annorlunda. Om målet med samhället är att alla ska ha det lika dåligt och ingen får sticka ut måste man fråga sig hur ett sådant samhälle skulle se ut.
2008-11-18
Friidrottshallen
På dagens Kommunstyrelse fattade vi beslut om att gå vidare med bygget i kommunal regi. Enligt ekonomikontorets beräkningar kommer kommunen att spara mellan 30 och kanske uppåt 60-70 miljoner de kommande 25 åren när vi bygger i egen regi.
Nu är det viktigt att projektet kommer igång så fort som möjligt. Örebros friidrottare behöver en ny hall. Alla förseningar riskerar den verksamhet som idag bedrivs med så god tillväxt.
Nu återstår ytterligare några utmaningar för oss i kommunledningen. Idrottshuset är en sådan. Hur vi moderniserar Trängen en annan. Och behovet av fler allvädersplaner en tredje.
Nu är det viktigt att projektet kommer igång så fort som möjligt. Örebros friidrottare behöver en ny hall. Alla förseningar riskerar den verksamhet som idag bedrivs med så god tillväxt.
Nu återstår ytterligare några utmaningar för oss i kommunledningen. Idrottshuset är en sådan. Hur vi moderniserar Trängen en annan. Och behovet av fler allvädersplaner en tredje.
2008-11-17
Predikan
Min gamla dator lade av i förra veckan. Inte mycket bloggande då, men nu kommer den långa predikan jag höll i går. Varsågoda.
Ps 85:2-14
NT: Rom 8:18-27
Luk 6:20-26
DET FINNS ETT SAMBAND MELLAN OSYNLIGHET OCH VÅLD
För mer än 100 år sedan kolonialiserades Afrika. En del togs av den belgiske kungen Leopold. Detta Kongo visade sig vara en av världens rikaste platser. Oändliga naturresurser gömde sig på och under jorden. Skog och djur. Metaller och diamanter. Och människor i mängd att bruka och förbruka.
Under mer än 100 år har östra Kongo slitits sönder av strider, ofta grundade i jakten på den rikedom dessa naturresurser ger. Ännu pågår eländet. Hur många har dött idag? Etthundra? Ettusen? Fler? En del bedömare menar att det en vanlig dag kan dödas flera tusen kongoleser. Förutom dem som våldtas, misshandlas, fördrivs. Barn, kvinnor, män.
Vi har vetat. Vi har sett. Vi har kunnat följa. Men nästan inget har gjorts. Inga stora militära interventioner. Inga kraftiga FN-resolutioner. Inga protestmarscher. Inga kommittéer. Några få missionärer har gjort det de kunnat, tillsammans med andra ideella organisationer. Men världen har varit tyst, väldigt tyst.
Är det på grund av att vi vet att vi behöver kopparn? Är det för att vi vill ha den där diamanten? För att världsekonomin behöver sina råvarukällor för att fungera? Eller är det av ren slöhet, brist på engagemang? Vad skulle egentligen jag kunna göra – ingenting!
Östra Kongo skulle kunna vara ett av världens rikaste länder. Men hela tiden ligger döden och svälten på lut. Vi offrar människa och miljö – i tystnad.
Rom 12:9-18
Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.
Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.
Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.
Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.
Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.
Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.
Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.
Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor.
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.
MILJÖPROBLEMEN BIDRAR TILL ORÄTTVISOR
Vi har säkert alla hört och sett det. Om alla människor på jorden skulle leva som oss i de utvecklade länderna skulle det krävas så mycket resurser så att jorden inte skulle räcka till. Förutom den jord vi går på, skulle det där utanför i rymden behöva sväva ytterligare, en, två, tre, fyra, fem jordklot som bara försörjde oss med allt det vi behöver. Skog för papper, jord för föda, berg för metaller och mineraler, olja och uran.
Men det finns bara ett jordklot. En enda värld i ett ändlöst universum.
Det har alltid funnits miljöproblem där människan funnits. Om vi skulle vara en del av naturen, inte sätta något eget ekologiskt fotspår, skulle världen ha plats för kanske ett par hundra miljoner människor. Nu är vi sex miljarder. Förr var miljöproblemen lokala. En soptipp utanför Jerusalem. Ett järnbruk i Kilsbergen. Där utanför fanns det alltid mer natur att använda. Vi byggde höga skorstenar för att den oändliga luften skulle ta hand om avgaserna. Vi lade rör på bottnen av sjöar och hav för att det lika oändliga vattnet skulle sprida vårt avfall så långt bort att det aldrig återkom.
Men nu är det annorlunda. Lika annorlunda som det egentligen alltid varit.
Idag tog jag bilen till kyrkan, som jag alltför ofta gör. Skälen varierar. Det är för bråttom. Det är för dåligt väder. Det är motvind. Bussen går för sällan.
Varenda meter jag och bilen förflyttade oss leder världen närmare en ekologisk kollaps. Varenda meter släppte vi kanske ut just den där koldioxidmolekylen som gör att klimatutvecklingen når den ”tipping point” som vi alla borde frukta.
Klimatforskarna är skrämmande överens om hur klimatet förändras. Deras förutsägelser stämmer skrämmande ofta in. Om vi vill så kan vi själva se det. Inte så att denna regniga och blåsiga höst, denna milda novemberhelg, är beviset på klimatförändringarna. Men vi alla är medvetna om att något förändrats. De vita vintrarna varje år tog slut för länge sedan. Snön kommer, och vi kommer säkert att få fler kalla och vita vintrar. Men det är inte samma sak. Vi vet det. Men vill vi egentligen veta?
Den ”tipping point” forskarna oroar sig för är det man inte kan veta. Väldigt många system utvecklas inte linjärt. Det kanske inte blir 0,01 grad varmare varje år. Rätt vad det är händer något som man inte kunnat förutsäga, men kanske kunnat gissa, och utvecklingen sticker iväg. Förra året smälte en massa havsis vid Nordpolen. Många förvånades. Ingen hade kunnat förutsäga att det skulle ske i fjol, kanske om tiotals år, men inte nu. Vad händer nästa år? Enorma regn? Smältande tundror? Orkaner på rad? Eller – ingenting?
Förr, när vi trodde att det var annorlunda, att vi kunde bygga skorstenar och lägga rör för att sprida gifter och avfall, blev orättvisorna tydliga. Vi tog både material och människor och förbrukade dem. Först som slavar. Sedan som arbetare. Ibland – i vissa länder som Kongo, var och är gränserna flytande. Det koloniala förtrycket var tydligt.
Nu är förtrycket mer diffust. Frågar man nationalekonomerna så kan de bevisa att antalet fattiga i världen minskat. Även om skillnaden mellan de allra rikaste och de allra fattigaste blivit större, så har både andelen, och nu även antalet, riktigt fattiga minskat. Världen blir både mer och mindre rättvis. Mer – för att fler blir mindre fattiga. Mindre – för att skillnaderna ökar.
Men även i glädjen av att fler lyfts ur fattigdom måste vi se den övergripande frågan: Hur ska vi någonsin kunna lyfta dem till vårt välstånd om vårt välstånd bygger på att vi egentligen har fem jordklot mer än vad vi har? Bygger vi egentligen inte vårt välstånd på deras ofärd? Jorden klarar inte sex miljarder svenskar!
Kol 1:15-20
Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen,
ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.
Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom
och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
VÅR EGOISM ÄR EN AV DE ALLRA STÖRST MILJÖBOVARNA
Hur mäter man egentligen ondska?
I Auschwitz var det enkelt. I Gulag likaså. Ondskan under Kinas kulturrevolution, eller de Röda Khmerernas skräckvälde kan räknas i miljontals döda.
Men hur mäter vi vår egen ondska?
I begynnelsen skapade Gud både jord och himmel, hav och land, djur och växter. Och han såg att det var gott.
Men nu är vi i färd med att förröda detta fantastiska som Gud sade var gott.
Hur många djurarter finns det på jorden? Fem miljoner? Femtio? En sak är säker – det finns färre idag än i går. Varje dag, varje timme, kanske oftare, försvinner en djurart från jordens yta för alltid. De flesta har aldrig någon sett, än mindre brytt sig om. Ibland upprörs några fler över att den sista tigern kanske snart lämnar djungeln, att den sista smalnäbbade spoven snart sträckt över Europas himmel, att den sista Yangtzedelfinen lagt sig att dö på flodens botten. Men vi är inte många.
Några fler kanske saknar storspovens flöjtande på våren. En och annan funderar över när man senast hörde lärkan. Eller när man såg en äng med gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Problemet är att allt detta utrotande sker genom vårt eget sätt att leva. En stor del beror på att vi människor blir allt fler. De delar av jorden som ännu inte brukas av människan är lätt räknade. Och där många människor bor blir den biologiska mångfalden mycket ofta mycket mindre.
Men en lika stor del beror på vårt sätt att leva. Vi köper kött från Sydamerika där djuren fått beta på regnskogsjord. Och regnskogen huggs ner för att vi behöver timmer från plantager, mat från sojaodlingar, metaller och andra naturresurser för att kunna leva det liv vi vill. Det är denna regnskog som är mest hotad, där flest arter försvinner.
Men det är inte bara där. Ofta tror vi att vi i Sverige är bättre än de flesta på att bevara djur och växter. Men verkligheten är en annan. Sverige ligger till exempel i botten vad gäller hotade fågelarter. Lärkan är kanske snart bara ett minne i en sång.
Den biologiska mångfalden beskrivs ofta som en tät väv av trådar. Många trådar syns inte, men behövs för att bära de som ska synas. Drar man ur en tråd händer inte mycket. Är väven mycket tät kan man dra tråd efter tråd utan att något synligt händer. Men plötsligt finns inte stabiliteten kvar. Väven faller samman.
På samma sätt kan det gå med den värld Gud såg på och blev glad för. Det inte bara kan, det händer. Ekosystem kraschar och återhämtar sig inte. Som överfisket: Torsken utanför Kanada. Sillen vid Island. Öknen breder ut sig i Sahel efter överbetade ängar och skogar. Överallt lämnas människor utan försörjning och en värld utan mångfald.
Är det ondska? Hur ska vi i så fall mäta den?
KYRKANS UNIKA BIDRAG ÄR HOPP, ETT TROTSIGT HOPP OM FÖRÄNDRING
Det är så otroligt lätt att vara domedagsprofet när man talar om natur och miljö, klimat och fred. Aldrig har jordens natur varit så hotad som idag. Aldrig har miljön varit så ansträngd. Aldrig har klimatet orsakat sådana skador som idag. Aldrig har rustningen kostat mer.
Och ändå är det bara början. Fler djur och växter kommer att dö ut. Jord, luft och vatten kommer att få ta emot enorma mängder gifter många år till. Klimatförändringarna har bara börjat. Och i miljöförstöringens spår kommer kriget.
Med Bibelns språk skulle jag säga: Ve er som lever idag. Ni vandrar mot undergången.
Jag läser Bibeln från pärm till pärm. Om och om igen. Fastnar ofta för det som sägs i Gamla Testamentet. Amos är min favoritbok. Amos ställer in sig i ledet av domsprofeter. Hans bok skulle väl kunna vara en bild av dagens samhälle, där girighet och egoism går före allt.
Men den Gud som sände Amos ville inte bara försöka få folket att lyssna och förstå. Det är inte bara dom och verop. Gud har en annan plan. Gud har alltid en annan plan. Vi människor kan tro att vi både kan och vet. Men Gud vet att vi väldigt ofta saknar både kunskap och vett. Ändå vill han oss väl.
Så i morgon ändrar vi liv. Lever på det sätt som världen och våra medmänniskor klarar. Vi vet vad det betyder: Mindre bilresor. Mer kultur. Mindre prylar. Mer mänsklig gemenskap. Mindre resursslöseri. Mer förnöjsamhet. Eller? Risken att vi, du och jag, fortsätter precis som vanligt är rätt stor.
Vad ska vi då göra? Klä oss i säck och aska? Slita vårt hår och ropa ut verop på gator och torg, på TV och internet? Kanske det är en uppgift för någon. Helt säkert förresten – med Amos i tankarna.
Men för de flesta av oss innebär det något helt annat. Ett stilla sökande efter Guds rike. En försiktig vandring mot rättfärdighet. En vilja att i vart fall försöka. En bön om att Guds ande ska ge oss stöd mitt i vår svaghet. Ett hopp om att nästa dag i vart fall på något sätt blir den första på en ny livsvandring. Och det är nog.’
Ps 85:2-14
NT: Rom 8:18-27
Luk 6:20-26
DET FINNS ETT SAMBAND MELLAN OSYNLIGHET OCH VÅLD
För mer än 100 år sedan kolonialiserades Afrika. En del togs av den belgiske kungen Leopold. Detta Kongo visade sig vara en av världens rikaste platser. Oändliga naturresurser gömde sig på och under jorden. Skog och djur. Metaller och diamanter. Och människor i mängd att bruka och förbruka.
Under mer än 100 år har östra Kongo slitits sönder av strider, ofta grundade i jakten på den rikedom dessa naturresurser ger. Ännu pågår eländet. Hur många har dött idag? Etthundra? Ettusen? Fler? En del bedömare menar att det en vanlig dag kan dödas flera tusen kongoleser. Förutom dem som våldtas, misshandlas, fördrivs. Barn, kvinnor, män.
Vi har vetat. Vi har sett. Vi har kunnat följa. Men nästan inget har gjorts. Inga stora militära interventioner. Inga kraftiga FN-resolutioner. Inga protestmarscher. Inga kommittéer. Några få missionärer har gjort det de kunnat, tillsammans med andra ideella organisationer. Men världen har varit tyst, väldigt tyst.
Är det på grund av att vi vet att vi behöver kopparn? Är det för att vi vill ha den där diamanten? För att världsekonomin behöver sina råvarukällor för att fungera? Eller är det av ren slöhet, brist på engagemang? Vad skulle egentligen jag kunna göra – ingenting!
Östra Kongo skulle kunna vara ett av världens rikaste länder. Men hela tiden ligger döden och svälten på lut. Vi offrar människa och miljö – i tystnad.
Rom 12:9-18
Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.
Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning.
Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren.
Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.
Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet.
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte.
Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.
Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka.
Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor.
Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er.
MILJÖPROBLEMEN BIDRAR TILL ORÄTTVISOR
Vi har säkert alla hört och sett det. Om alla människor på jorden skulle leva som oss i de utvecklade länderna skulle det krävas så mycket resurser så att jorden inte skulle räcka till. Förutom den jord vi går på, skulle det där utanför i rymden behöva sväva ytterligare, en, två, tre, fyra, fem jordklot som bara försörjde oss med allt det vi behöver. Skog för papper, jord för föda, berg för metaller och mineraler, olja och uran.
Men det finns bara ett jordklot. En enda värld i ett ändlöst universum.
Det har alltid funnits miljöproblem där människan funnits. Om vi skulle vara en del av naturen, inte sätta något eget ekologiskt fotspår, skulle världen ha plats för kanske ett par hundra miljoner människor. Nu är vi sex miljarder. Förr var miljöproblemen lokala. En soptipp utanför Jerusalem. Ett järnbruk i Kilsbergen. Där utanför fanns det alltid mer natur att använda. Vi byggde höga skorstenar för att den oändliga luften skulle ta hand om avgaserna. Vi lade rör på bottnen av sjöar och hav för att det lika oändliga vattnet skulle sprida vårt avfall så långt bort att det aldrig återkom.
Men nu är det annorlunda. Lika annorlunda som det egentligen alltid varit.
Idag tog jag bilen till kyrkan, som jag alltför ofta gör. Skälen varierar. Det är för bråttom. Det är för dåligt väder. Det är motvind. Bussen går för sällan.
Varenda meter jag och bilen förflyttade oss leder världen närmare en ekologisk kollaps. Varenda meter släppte vi kanske ut just den där koldioxidmolekylen som gör att klimatutvecklingen når den ”tipping point” som vi alla borde frukta.
Klimatforskarna är skrämmande överens om hur klimatet förändras. Deras förutsägelser stämmer skrämmande ofta in. Om vi vill så kan vi själva se det. Inte så att denna regniga och blåsiga höst, denna milda novemberhelg, är beviset på klimatförändringarna. Men vi alla är medvetna om att något förändrats. De vita vintrarna varje år tog slut för länge sedan. Snön kommer, och vi kommer säkert att få fler kalla och vita vintrar. Men det är inte samma sak. Vi vet det. Men vill vi egentligen veta?
Den ”tipping point” forskarna oroar sig för är det man inte kan veta. Väldigt många system utvecklas inte linjärt. Det kanske inte blir 0,01 grad varmare varje år. Rätt vad det är händer något som man inte kunnat förutsäga, men kanske kunnat gissa, och utvecklingen sticker iväg. Förra året smälte en massa havsis vid Nordpolen. Många förvånades. Ingen hade kunnat förutsäga att det skulle ske i fjol, kanske om tiotals år, men inte nu. Vad händer nästa år? Enorma regn? Smältande tundror? Orkaner på rad? Eller – ingenting?
Förr, när vi trodde att det var annorlunda, att vi kunde bygga skorstenar och lägga rör för att sprida gifter och avfall, blev orättvisorna tydliga. Vi tog både material och människor och förbrukade dem. Först som slavar. Sedan som arbetare. Ibland – i vissa länder som Kongo, var och är gränserna flytande. Det koloniala förtrycket var tydligt.
Nu är förtrycket mer diffust. Frågar man nationalekonomerna så kan de bevisa att antalet fattiga i världen minskat. Även om skillnaden mellan de allra rikaste och de allra fattigaste blivit större, så har både andelen, och nu även antalet, riktigt fattiga minskat. Världen blir både mer och mindre rättvis. Mer – för att fler blir mindre fattiga. Mindre – för att skillnaderna ökar.
Men även i glädjen av att fler lyfts ur fattigdom måste vi se den övergripande frågan: Hur ska vi någonsin kunna lyfta dem till vårt välstånd om vårt välstånd bygger på att vi egentligen har fem jordklot mer än vad vi har? Bygger vi egentligen inte vårt välstånd på deras ofärd? Jorden klarar inte sex miljarder svenskar!
Kol 1:15-20
Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen,
ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.
Han finns före allting, och allting hålls samman i honom.
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste,
ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom
och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
VÅR EGOISM ÄR EN AV DE ALLRA STÖRST MILJÖBOVARNA
Hur mäter man egentligen ondska?
I Auschwitz var det enkelt. I Gulag likaså. Ondskan under Kinas kulturrevolution, eller de Röda Khmerernas skräckvälde kan räknas i miljontals döda.
Men hur mäter vi vår egen ondska?
I begynnelsen skapade Gud både jord och himmel, hav och land, djur och växter. Och han såg att det var gott.
Men nu är vi i färd med att förröda detta fantastiska som Gud sade var gott.
Hur många djurarter finns det på jorden? Fem miljoner? Femtio? En sak är säker – det finns färre idag än i går. Varje dag, varje timme, kanske oftare, försvinner en djurart från jordens yta för alltid. De flesta har aldrig någon sett, än mindre brytt sig om. Ibland upprörs några fler över att den sista tigern kanske snart lämnar djungeln, att den sista smalnäbbade spoven snart sträckt över Europas himmel, att den sista Yangtzedelfinen lagt sig att dö på flodens botten. Men vi är inte många.
Några fler kanske saknar storspovens flöjtande på våren. En och annan funderar över när man senast hörde lärkan. Eller när man såg en äng med gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
Problemet är att allt detta utrotande sker genom vårt eget sätt att leva. En stor del beror på att vi människor blir allt fler. De delar av jorden som ännu inte brukas av människan är lätt räknade. Och där många människor bor blir den biologiska mångfalden mycket ofta mycket mindre.
Men en lika stor del beror på vårt sätt att leva. Vi köper kött från Sydamerika där djuren fått beta på regnskogsjord. Och regnskogen huggs ner för att vi behöver timmer från plantager, mat från sojaodlingar, metaller och andra naturresurser för att kunna leva det liv vi vill. Det är denna regnskog som är mest hotad, där flest arter försvinner.
Men det är inte bara där. Ofta tror vi att vi i Sverige är bättre än de flesta på att bevara djur och växter. Men verkligheten är en annan. Sverige ligger till exempel i botten vad gäller hotade fågelarter. Lärkan är kanske snart bara ett minne i en sång.
Den biologiska mångfalden beskrivs ofta som en tät väv av trådar. Många trådar syns inte, men behövs för att bära de som ska synas. Drar man ur en tråd händer inte mycket. Är väven mycket tät kan man dra tråd efter tråd utan att något synligt händer. Men plötsligt finns inte stabiliteten kvar. Väven faller samman.
På samma sätt kan det gå med den värld Gud såg på och blev glad för. Det inte bara kan, det händer. Ekosystem kraschar och återhämtar sig inte. Som överfisket: Torsken utanför Kanada. Sillen vid Island. Öknen breder ut sig i Sahel efter överbetade ängar och skogar. Överallt lämnas människor utan försörjning och en värld utan mångfald.
Är det ondska? Hur ska vi i så fall mäta den?
KYRKANS UNIKA BIDRAG ÄR HOPP, ETT TROTSIGT HOPP OM FÖRÄNDRING
Det är så otroligt lätt att vara domedagsprofet när man talar om natur och miljö, klimat och fred. Aldrig har jordens natur varit så hotad som idag. Aldrig har miljön varit så ansträngd. Aldrig har klimatet orsakat sådana skador som idag. Aldrig har rustningen kostat mer.
Och ändå är det bara början. Fler djur och växter kommer att dö ut. Jord, luft och vatten kommer att få ta emot enorma mängder gifter många år till. Klimatförändringarna har bara börjat. Och i miljöförstöringens spår kommer kriget.
Med Bibelns språk skulle jag säga: Ve er som lever idag. Ni vandrar mot undergången.
Jag läser Bibeln från pärm till pärm. Om och om igen. Fastnar ofta för det som sägs i Gamla Testamentet. Amos är min favoritbok. Amos ställer in sig i ledet av domsprofeter. Hans bok skulle väl kunna vara en bild av dagens samhälle, där girighet och egoism går före allt.
Men den Gud som sände Amos ville inte bara försöka få folket att lyssna och förstå. Det är inte bara dom och verop. Gud har en annan plan. Gud har alltid en annan plan. Vi människor kan tro att vi både kan och vet. Men Gud vet att vi väldigt ofta saknar både kunskap och vett. Ändå vill han oss väl.
Så i morgon ändrar vi liv. Lever på det sätt som världen och våra medmänniskor klarar. Vi vet vad det betyder: Mindre bilresor. Mer kultur. Mindre prylar. Mer mänsklig gemenskap. Mindre resursslöseri. Mer förnöjsamhet. Eller? Risken att vi, du och jag, fortsätter precis som vanligt är rätt stor.
Vad ska vi då göra? Klä oss i säck och aska? Slita vårt hår och ropa ut verop på gator och torg, på TV och internet? Kanske det är en uppgift för någon. Helt säkert förresten – med Amos i tankarna.
Men för de flesta av oss innebär det något helt annat. Ett stilla sökande efter Guds rike. En försiktig vandring mot rättfärdighet. En vilja att i vart fall försöka. En bön om att Guds ande ska ge oss stöd mitt i vår svaghet. Ett hopp om att nästa dag i vart fall på något sätt blir den första på en ny livsvandring. Och det är nog.’
2008-11-05
Fira Obama!
Klockan är snart tre onsdagen den 5 november. Nu ska den socialliberala gruppen på majoritetskansliet gå och fira att en socialliberal nu snart sitter på presidentposten i USA. Det var åtta år sedan sist, Bill Clinton. Och före dess ytterligare 16, tror jag - Jimmy Carter på 70-talet.
Det är inte lätt att översätta amerikansk politik till svenska (synen på vapen och dödsstraff är något som inte förenar) men mycket av det Barack Obama står för är traditionell socialliberal politik. Det är intressant att så många politiker från olika partier nu försöker sig på att gifta sig med Obama. Alla från vänstern till högern försöker. Men det finns rätt lite att ta på när vänstern och socialdemokraterna tror sig vara Obamas närmaste partier.
Men nu är det tårtparty på Vasa.
Det är inte lätt att översätta amerikansk politik till svenska (synen på vapen och dödsstraff är något som inte förenar) men mycket av det Barack Obama står för är traditionell socialliberal politik. Det är intressant att så många politiker från olika partier nu försöker sig på att gifta sig med Obama. Alla från vänstern till högern försöker. Men det finns rätt lite att ta på när vänstern och socialdemokraterna tror sig vara Obamas närmaste partier.
Men nu är det tårtparty på Vasa.
Ändra forskningsproppen!
Jag stödjer helhjärtat Örebro Universitets arbete för mer pengar till forskning. Forskningspropositionen måste kompletteras och förändras för att inte skapa stagnation.
Jag har tidigare sagt att det är bra att Örebro universitet får mer pengar till sin forskning. Men efter en djupare genomläsning av hela propositionen blir bilden mer splittrad och tveksamheterna kring vad forskningsministern egentligen vill större.
De knappa 14 miljoner som staten ger till ny forskning vid Örebro universitet är en droppe i havet sett till den totala forskningssatsningen. Örebro kommuns satsning på forskarskolan är nästan dubbelt så stor! Kommunens framtida planer kommer att överträffa statens med många miljoner.
Proppen skapar två problem. Det första handlar om traditionalism kontra nyskapande. Tyvärr är det så att det bara är de etablerade universiteten som har haft forskningsministerns öra. Ett enda av de stora universiteten får mer i ökade bidrag än alla de nyare universiteten.
Man säger att man genom detta vill skapa spjutspetsforskning på ett fåtal universitet. Men det finns två systemfel i detta. Det ena är problemet med vad man gör med de andra universiteten. Om forskningsministern menar att bara de stora universiteten har god forskning, borde man ta konsekvenserna av detta. Det innebär i princip en uppdelning i universitet med forskning, och universitet och högskolor enbart med utbildning. Men en sådan uppdelning görs inte. Delvis beror det säkert på att även forskningsministern tror att grundutbildande lärosäten behöver forskning. Men utifrån grundtankarna i propositionen är det att kasta pengar i sjön.
Det andra systemfelet handlar om att man gör universitetsområdet statiskt och därmed riskerar stagnation. Om bara de stora, gamla universiteten alltid hade fått mest och de nya aldrig kunnat komma till tals, hade väl Sverige fortfarande bara haft universitet i Uppsala och Lund…
Nya universitet, utan den ibland tyngande traditionen och med önskan om att skapa nya forskningsstrukturer kan skapa nya förutsättningar för bra forskning. Universitetsväsendet skulle må bra av en större intern konkurrens.
Det andra stora problemet med propositionen är hur regeringen valt att fördela övriga resurser. Den enkla mätbarhet kring publiceringar som nu gäller har säkert sina fördelar. Men fokus ligger enbart på de gamla, traditionella forskningsområdena, företrädesvis med teknisk/naturvetenskaplig bakgrund.
Inom medicinen får inte omsorgsforskning några stora medel, utan det är det naturvetenskapligt medicinska området som premieras. Humaniora finns överhuvudtaget inte med, trots att skolans mantra; läsa, skriva, räkna, just bygger på den humanistiska grundsynen. Det dubblade värdet av humaniorapubliceringar väger lätt i förhållande till de fokusområden som så klart pekas ut.
Västra Mälardalen behöver ett starkt universitet med starka forskarmiljöer. Örebro är det naturliga valet som centralort för ett sådant universitet. Samarbetet med de övriga lärosätena måste förstärkas. Samtidigt måste man kräva att fördelningen av forskningsmedel kraftigt förändras.
I min roll som kommunstyrelseordförande pekar jag oupphörligen på att universitetet är den enskilt viktigaste faktorn för ett framtidsinriktat Örebro. Universitetet som motor för allt från den hållbara stadsutvecklingen över jämställdhet och offentlig förvaltning till företagande och näringsliv inom olika sektorer är ojämförbar. Jag avser att fördjupa och bredda kommunens engagemang i Örebro universitet i den takt kommunen själv förmår förändra sin egen organisation för att kunna ta emot de resultat en strategisk allians kring FoU-frågor med Örebro Universitet kommer att innebära. Målsättningen måste vara betydligt högre än de nålpengar forskningsministern nu vill ge.
Jag har tidigare sagt att det är bra att Örebro universitet får mer pengar till sin forskning. Men efter en djupare genomläsning av hela propositionen blir bilden mer splittrad och tveksamheterna kring vad forskningsministern egentligen vill större.
De knappa 14 miljoner som staten ger till ny forskning vid Örebro universitet är en droppe i havet sett till den totala forskningssatsningen. Örebro kommuns satsning på forskarskolan är nästan dubbelt så stor! Kommunens framtida planer kommer att överträffa statens med många miljoner.
Proppen skapar två problem. Det första handlar om traditionalism kontra nyskapande. Tyvärr är det så att det bara är de etablerade universiteten som har haft forskningsministerns öra. Ett enda av de stora universiteten får mer i ökade bidrag än alla de nyare universiteten.
Man säger att man genom detta vill skapa spjutspetsforskning på ett fåtal universitet. Men det finns två systemfel i detta. Det ena är problemet med vad man gör med de andra universiteten. Om forskningsministern menar att bara de stora universiteten har god forskning, borde man ta konsekvenserna av detta. Det innebär i princip en uppdelning i universitet med forskning, och universitet och högskolor enbart med utbildning. Men en sådan uppdelning görs inte. Delvis beror det säkert på att även forskningsministern tror att grundutbildande lärosäten behöver forskning. Men utifrån grundtankarna i propositionen är det att kasta pengar i sjön.
Det andra systemfelet handlar om att man gör universitetsområdet statiskt och därmed riskerar stagnation. Om bara de stora, gamla universiteten alltid hade fått mest och de nya aldrig kunnat komma till tals, hade väl Sverige fortfarande bara haft universitet i Uppsala och Lund…
Nya universitet, utan den ibland tyngande traditionen och med önskan om att skapa nya forskningsstrukturer kan skapa nya förutsättningar för bra forskning. Universitetsväsendet skulle må bra av en större intern konkurrens.
Det andra stora problemet med propositionen är hur regeringen valt att fördela övriga resurser. Den enkla mätbarhet kring publiceringar som nu gäller har säkert sina fördelar. Men fokus ligger enbart på de gamla, traditionella forskningsområdena, företrädesvis med teknisk/naturvetenskaplig bakgrund.
Inom medicinen får inte omsorgsforskning några stora medel, utan det är det naturvetenskapligt medicinska området som premieras. Humaniora finns överhuvudtaget inte med, trots att skolans mantra; läsa, skriva, räkna, just bygger på den humanistiska grundsynen. Det dubblade värdet av humaniorapubliceringar väger lätt i förhållande till de fokusområden som så klart pekas ut.
Västra Mälardalen behöver ett starkt universitet med starka forskarmiljöer. Örebro är det naturliga valet som centralort för ett sådant universitet. Samarbetet med de övriga lärosätena måste förstärkas. Samtidigt måste man kräva att fördelningen av forskningsmedel kraftigt förändras.
I min roll som kommunstyrelseordförande pekar jag oupphörligen på att universitetet är den enskilt viktigaste faktorn för ett framtidsinriktat Örebro. Universitetet som motor för allt från den hållbara stadsutvecklingen över jämställdhet och offentlig förvaltning till företagande och näringsliv inom olika sektorer är ojämförbar. Jag avser att fördjupa och bredda kommunens engagemang i Örebro universitet i den takt kommunen själv förmår förändra sin egen organisation för att kunna ta emot de resultat en strategisk allians kring FoU-frågor med Örebro Universitet kommer att innebära. Målsättningen måste vara betydligt högre än de nålpengar forskningsministern nu vill ge.
2008-11-04
Handhälsning eller inte
Läser just i Aftonblade om Carl Hamilton som blivit upprörd över att han smyginspelats under en diskussion om handhälsande på muslimska kvinnor. Han vill hälsa på dem. De vill bli respekterade för att de inte vill hälsa. Vem har rätt?
Jag måste erkänna att jag själv en gång blivit satt i samma situation. Två elever från en gymnasieskola kom för att prata med mig. Den ena hade huvudduk. Hon ville inte handhälsa på mig. Jag blev förvånad och bestört men kom mig inte för att göra något annat än att sätta mig ner.
jag har länge funderat över den händelsen och vad som kommer att hända nästa gång någon inte vill ta i min hand för att jag är man. Jag skulle ha väldigt svårt att acceptera en sådan situation. För mig handlar det om så mycket. Det öppna och demokratiska samhället. Jämställdhet. Likheten mellan människor. Respekt för den man är.
Ickehandhälsandet bygger upp olikhet mellan kvinna och man. Det bygger på att mannen på något sätt inte är ren. Det bygger på att kvinnor inte kan och får göra samma saker som män. Det visar orespekt. Det bygger murar.
Var går gränsen för den gemensamma kulturbas som alla måste omfatta för att det mångkulturella samhället ska fungera? Hur viktig är demokrati, jämställdhet och likheten mellan människor oavsett kön, ras, social och etnisk bakgrund i förhållande till rätten att utöva religiösa dogmer?
Jag har sagt det förr och kan säga det igen: För att det mångkulturella samhället ska kunna existera krävs en gemensam kulturell bas som måste omfatta alla. Vi måste bli bättre på att diskutera och samtala om den utifrån olika utgångspunkter. Men vi måste också våga försvara den kulturella bas vi menar är central och viktig. Rätten att bli berörd oavsett om man är man eller kvinna är för mig en sten i denna bas.
Jag måste erkänna att jag själv en gång blivit satt i samma situation. Två elever från en gymnasieskola kom för att prata med mig. Den ena hade huvudduk. Hon ville inte handhälsa på mig. Jag blev förvånad och bestört men kom mig inte för att göra något annat än att sätta mig ner.
jag har länge funderat över den händelsen och vad som kommer att hända nästa gång någon inte vill ta i min hand för att jag är man. Jag skulle ha väldigt svårt att acceptera en sådan situation. För mig handlar det om så mycket. Det öppna och demokratiska samhället. Jämställdhet. Likheten mellan människor. Respekt för den man är.
Ickehandhälsandet bygger upp olikhet mellan kvinna och man. Det bygger på att mannen på något sätt inte är ren. Det bygger på att kvinnor inte kan och får göra samma saker som män. Det visar orespekt. Det bygger murar.
Var går gränsen för den gemensamma kulturbas som alla måste omfatta för att det mångkulturella samhället ska fungera? Hur viktig är demokrati, jämställdhet och likheten mellan människor oavsett kön, ras, social och etnisk bakgrund i förhållande till rätten att utöva religiösa dogmer?
Jag har sagt det förr och kan säga det igen: För att det mångkulturella samhället ska kunna existera krävs en gemensam kulturell bas som måste omfatta alla. Vi måste bli bättre på att diskutera och samtala om den utifrån olika utgångspunkter. Men vi måste också våga försvara den kulturella bas vi menar är central och viktig. Rätten att bli berörd oavsett om man är man eller kvinna är för mig en sten i denna bas.
Stenar på gatan
NA gör det igen. Hanterar verkligheten svajigt. Denna gång handlar det om stenar på Köomangatan. Man hade kunnat vinkla artikeln på två sätt. Man valde naturligtvis det ena, det där politikerna fick stå med skammen. Men är det rätt?
Förutom att artikeln innehåller ett antal sakfel, exempelvis har aldrig några stenar fraktats fram eller tillbaka till Stortorget för att läggas om på samma ställe, skapar tidningen åter den egna bilden av verkligheten där bilden blir viktigare än vad som är rätt.
Bilden: Klantiga politiker orsakar kostnader på många hundratusen kronor.
Men bilden kunde lika gärna varit: Politiker som tar funktionshindrades vardag på allvar ser till så att gatan blir så bra som möjligt. För det är ju just det som skett. Istället för att acceptera den plan för gatan som fanns och som togs fram före vårt styre, vill vi så långt möjligt se staden ur ett mångfaldsperspektiv där även funktionshindrades vardag är självklar. I ett sådant perspektiv - är 400.000:- kronor en riktig satsning för att slippa trottoarkanter och värna de funktionshindrade, oavsett ålder?
Problemet med en tidning utan konkurrens är att den bild man sätter på många sätt blir sann. Man kan också välja att förstärka eller försvaga den. Efter söndagens artikel med alla sakfel, förstärker man intrycket av att politikerna inte förstår genom måndagens artiklar. Varför inte en stor bild på Fredrik Persson där han får säga att vi tagit så mycket hänsyn som bara möjligt i det rådande läget och det även efter den kontakt med handikapporganisationer som skett inför den stora omvandlingen av city? Nej - en sådan artikel skulle ju störa bilden.
Och idag en väl placerad insändare av någon som menar att Fredrik Persson ska betala detta själv och aldrig mer få bli politiker, med bild och allt, medan Fredrik Perssons svar hamnar under mitten på andra sidan. Varför inte sett till så båda bilderna kommit fram samtidigt? På samma sida? NA vet mycket väl hur många fler läsare insändarsidan har, hur mycket mer läsvärde en artikel med bild har. Så: Varför inte beskriva hela sanningen på ett riktigt sätt? Nej - det kan ju störa den bild av politiker i allmänhet och kommunledningen i synnerhet som NA vill sätta.
Media är en del av det demokratiska systemet. Jag bekymras ofta över den brist på insikt kring sin egen maktposition som media ofta har. Jag bekymrar mig också över hur de politiska partierna ska överleva i en stad där den dominerande tidningen så ofta väljer att visa en bild av politiker som får än färre att vilja och/eller våga engagera sig.
NA verkar tro att enbart den perfekte kan bli politiker. Visa mig den människan och jag ska visa på det omänskliga samhälle hon kommer att skapa.
Förutom att artikeln innehåller ett antal sakfel, exempelvis har aldrig några stenar fraktats fram eller tillbaka till Stortorget för att läggas om på samma ställe, skapar tidningen åter den egna bilden av verkligheten där bilden blir viktigare än vad som är rätt.
Bilden: Klantiga politiker orsakar kostnader på många hundratusen kronor.
Men bilden kunde lika gärna varit: Politiker som tar funktionshindrades vardag på allvar ser till så att gatan blir så bra som möjligt. För det är ju just det som skett. Istället för att acceptera den plan för gatan som fanns och som togs fram före vårt styre, vill vi så långt möjligt se staden ur ett mångfaldsperspektiv där även funktionshindrades vardag är självklar. I ett sådant perspektiv - är 400.000:- kronor en riktig satsning för att slippa trottoarkanter och värna de funktionshindrade, oavsett ålder?
Problemet med en tidning utan konkurrens är att den bild man sätter på många sätt blir sann. Man kan också välja att förstärka eller försvaga den. Efter söndagens artikel med alla sakfel, förstärker man intrycket av att politikerna inte förstår genom måndagens artiklar. Varför inte en stor bild på Fredrik Persson där han får säga att vi tagit så mycket hänsyn som bara möjligt i det rådande läget och det även efter den kontakt med handikapporganisationer som skett inför den stora omvandlingen av city? Nej - en sådan artikel skulle ju störa bilden.
Och idag en väl placerad insändare av någon som menar att Fredrik Persson ska betala detta själv och aldrig mer få bli politiker, med bild och allt, medan Fredrik Perssons svar hamnar under mitten på andra sidan. Varför inte sett till så båda bilderna kommit fram samtidigt? På samma sida? NA vet mycket väl hur många fler läsare insändarsidan har, hur mycket mer läsvärde en artikel med bild har. Så: Varför inte beskriva hela sanningen på ett riktigt sätt? Nej - det kan ju störa den bild av politiker i allmänhet och kommunledningen i synnerhet som NA vill sätta.
Media är en del av det demokratiska systemet. Jag bekymras ofta över den brist på insikt kring sin egen maktposition som media ofta har. Jag bekymrar mig också över hur de politiska partierna ska överleva i en stad där den dominerande tidningen så ofta väljer att visa en bild av politiker som får än färre att vilja och/eller våga engagera sig.
NA verkar tro att enbart den perfekte kan bli politiker. Visa mig den människan och jag ska visa på det omänskliga samhälle hon kommer att skapa.
2008-10-31
Ändrat läge
Synovates senaste undersökning är intressant. Kanske speciellt för Örebro. För första gången på rätt länge har de fem koalitionspartierna i Örebro majoritet i opinionen, sett utifrån rikssiffror.
Ett av skälen till att vinden vänt är att väljarna dels gett regeringen godkänt i finanskrisens skugga. Dels att den gett socialdemokraterna underbetyg som alliansskapare.
Om man återgår till Örebro så borde detta ha likadan effekt här. Kommunens ekonomi är stark när många andras skakar. Jämför bara landstingets socialdemokrater och deras kriser, och koalitionens Örebro med vår trygghet.
Vi visar också att vi kan samarbeta väl, alla fem. Det artar sig till en intressant andra halvlek.
Ett av skälen till att vinden vänt är att väljarna dels gett regeringen godkänt i finanskrisens skugga. Dels att den gett socialdemokraterna underbetyg som alliansskapare.
Om man återgår till Örebro så borde detta ha likadan effekt här. Kommunens ekonomi är stark när många andras skakar. Jämför bara landstingets socialdemokrater och deras kriser, och koalitionens Örebro med vår trygghet.
Vi visar också att vi kan samarbeta väl, alla fem. Det artar sig till en intressant andra halvlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)