Kejsarens nya kläder

Alla kan se att kejsaren är naken, men ingen vågar säga något.

Jag vill påstå att just så är fallet med stora delar av den lokala demokratin. I nämnd efter nämnd, styrelse efter styrelse, sitter förtroendevalda politiker och beslutar - om inget!

En enkel genomgång av några nämnder i Örebro kommun visar att antingen är det knappast några beslutsärenden utan bara information, eller så går tjänstemännens beslutsförslag igenom utan ändringar. Det senare kan möjligtvis innebära att majoriteten förberett ärendet bra, men verkligheten är annorlunda. Knappt någon politiker, framförallt inte de som är fritids-, eller deltidsarvoderade politiker, har tid eller resurser att sätta sig in i ärenden, lägga fram alternativa förslag, och problematiskast av allt, de har ingen tid att fundera över hur de beslut de ändå fattar påverkar samhället på längre sikt.

Detta påverkar demokratin. Man kan se allt större problem med att rekrytera nya politiker. Beslutskompetensen hos de som ändå tar uppdrag kan alltför ofta ifrågasättas. Allt fler lämnar uppdrag, eller prioriterar ner uppdraget och går inte på mötena som förr.

Vad är lösningen? Det finns inga enkla svar. Det som ändå borde göras är att vi som är politiskt aktiva vågar fokusera på det vi verkligen ska göra och vågar välja bort det som andra gör bättre. Idag väljer familjer skolor på ett helt annat sätt än förr. Men vi fortsätter styra som om inget hänt. Varför? På område efter område är det likadant. Och det kommer att bli mer av den varan i framtiden.

Det finns två möjligheter att möta utvecklingen. Antingen struntar man i att kejsaren är naken och låtsas som inget hänt. Då kommer det inte att finnas någon som vill ha ett meningslöst politiskt uppdrag i framtiden. Bara den som sitter i toppen, kommunstyrelsens ordförande plus några till, kommer att känna det politiska uppdragets meningsfullhet.

Eller så börjar vi agera nu. Ett första steg borde vara att diskutera det politiska uppdragets mening och innehåll. Tyvärr sitter de flesta partier, från höger till vänster, fast i en konservativ syn på politikeruppdraget.

Lögnen om framtiden

Två händelser som ser ut som en tanke:

Bosse Ringholm säger en sak framför kameran och en sak bakom. Vad står han för? Är polisen slö eller är den duktig? Vilken verklighet gäller?

Per Nuder presenterar statsbudgeten. Krisen är över. Kommunerna ska anställa. Frågan är vad han säger bakom kameran. Ser han den verklighet som är vardagen i kommunerna eller är han så fångad av sin egen politik att den uppbyggda sagan tar över verkligheten?

Vem ljuger mest?

I den verklighet jag finns är inte krisen över, och kommer knappast att vara det de kommande åren. Istället handlar verkligheten om att göra saker bättre, ofta för mindre pengar än idag. Den handlar om att stärka individernas initiativförmåga, skapa starkare gemenskaper idet civila samhället och hitta alternativa utvecklingsvägar för sådant som idag finansieras och utförs av den offentliga sektorn.

Undersökning efter undersökning visar att vi inte kan fortsätta producera offentlig välfärd på det sätt som sker idag. Alternativen är inte nya "plusjobb" eller valbudgetar. De alternativ som står till buds är ökade skatter och avgifter, sänkt kvalitet, sänkta löner, utan något som ersätter det. Tillväxten kommer aldrig att lösa grundproblemet - att det inte går att räkna hem effektivitetsvinster inom vård, omsorg eller skola på samma sätt som inom tillverkningsindustrin. Det innebär automatiskt att tjänsterna blir allt dyrare.

Även om vi med en socialliberal politik kan få fler och fler i arbete kommer en del av problemen att kvarstå. Därför borde vi redan idag våga diskutera om vad som ska komma istället för den offentliga sektorn. För mig finns bara ett mänskligt alternativ - ett starkare civilt samhälle där individernas egna engagemang stöttas, men inte tas över, av den offentliga sektorn.

Dit har socialdemokraterna och deras stödpartier ännu långt att gå.

Allians och partier

I går var jag med och bildade Allians för Örebro. Som ledare för Örebros näst största parti, och därmed också oppositionsledare, var det mitt självklara uppdrag. Likaväl som Sverige behöver maktväxling, behöver Örebro kommun det. Socialdemokraternas långvariga maktinnehav är skadligt, för demokratin, för organisationen, för utvecklingen, för oss som tror att opposition är vårt naturliga livsval, men också för socialdemokratin. Det är lätt att se socialdemokrater som tror att de representerar det naturliga maktpartiet, såväl som administrationen, istället för en idéburen rörelse.

Allians för Örebro är en nödvändighet idag. Örebro behöver en ny majoritet utan socialdemokrater vid rodret. Mitt huvudsakliga arbete den kommande tiden kommer att vara att stjälpa socialdemokraterna över ända och göra Folkpartiet till det största partiet i kommunens nya majoritet.

Men, och detta men är viktigt, detta betyder inte;

att vi nu går in i en period med ett tvåpartisystem. Folkpartiets ideologiska grund skiljer sig till stora delar minst lika mycket från både socialkonservatism, nyliberalism och ekohumanism som från socialdemokratism. De sociala liberalismens politiska hemvist är Folkpartiet och kommer så att vara. Svensk politik har alltid kretsat kring tre politiska centra, socialliberalism, demokratisk socialism och konservatism. Som tre hörn i en liksidig triangel bildar de grunden för svensk politik.

att alliansen kommer att cementera blockpolitiken för evigt. Idag är det nödvändigt med en förändring av Örebros politik. Socialdemokraternas maktinnehav måste brytas, inte minst för demokratins skull. Men hur läget är om fyra, åtta eller sexton år vet ingen. En maktfullkomlig konservatism är en lika allvarlig motkraft mot socialliberalismen som vilken socialdemokrat som helst.

Avslutningsvis. Alla allianser innebär en risk. Att det är makten i sig som är det intressanta. Inte ideologierna. Inte de idéer som en ideologisk medvetenhet föder. Mot detta kommer jag även i fortsättningen att rida spärr. Socialliberalismen är en rörelse där även svåra frågor måste hanteras och mötas med öppenhet. Alltför många av framtidens svåra frågor står idag inte bara obesvarade, utan ohanterade.

Fi skapar nya maktordningar

Fi vill slopa äktenskapet och genomföra en ny typ av sammanboenderegler. Vare sig kön eller antal sammanboenden ska längre spela någon roll. Resonemanget verkar vara en logisk följd av den syn på äktenskapet som nu är rådande, bland annat i Sverige. Samkönade äktenskap innebär inte bara att man ger rätt till homosexuella att leva samman. Fokus förändras i fler fall.

Tillsammans med de förändringar som nu också sker vad gäller barnens ställning till vuxenvärlden ökarförändringstrycket. I och med rätten för homosexuella par att både adoptera och inseminera flyttas fokus än en gång.

Detta blir tydligt i och med Fi's krav på äktenskapets avskaffande. I detta för de ett logiskt resonemang och gör det ärligt. Förr var äktenskapet, utifrån en sekulär synvinkel, ett system som hanterade mannens och kvinnans ställning gentemot varandra, och barnens ställning gentemot föräldrarna. Man kan förenklat säga att möjligheten att få och ha barn skapade grunden för regelbyggandet.

När nu denna grund inte längre existerar måste en ny grund hittas. Men vilken är denna grund? Här svävar många fortfarande på målet. Varför ska tvåsamheten, oavsett hetero- eller homosexuell läggning, vara manifestet för ett partnerskap? Om inte längre de traditionella mans- och kvinnorollerna och inte heller barnalstrandet finns med - vilka nya gränser ska sättas?

Jag har uttryckt stor tveksamhet till vissa av de förändringar av framförallt adoptions- och inseminationsrättigheterna som genomförts. Min tveksamhet har sin grund i ett barnperspektiv. För när perspektivet i lagstiftningen som rör familjen flyttas från barnen till de vuxna, vilket det enligt min mening gjorts, ökar riskerna för ett samhälle där frågorna om vad barn är och vilka rättigheter de har trycks ner.

Att våga vinna är att våga förlora

Sitter och funderar över ÖSKs öde så här några dagar efter förlusten mot Öster och det slutgiltiga krossandet av drömmen om ett snabbt återtåg till allsvenskan. Egentligen hade tåget redan gått för länge sedan, men drömmar kan vara svåra att mota bort.

Sett från bänk tre på Behrn Arena kan man konstatera att få spelare i ÖSK klarat av att hålla den klass man egentligen har. Tunga ben och långsamma tankar har kännetecknat spel och spelare. Som amatörpsykolog kan man bara gissa vilken press som funnits på spelarna. Det har inte varit fråga om att vinna, utan om att vinna stort. Ett lag som tidigare krigade om delad poäng, även på hemmaplan, och i princip alltid lät motståndaren föra spelet skulle omformas till en segermaskin.

På försäsongen gick det bra, seger radades efter seger. Men när det verkligen började gälla tog psyket överhanden. Från åskådarplats har det ofta sett ut som det inte har varit elva spelare som haft roligt på planen, snarare tvärsom.

Vilka lärdomar kan man då dra av detta? Det första är att även fotbollspelare behöver mental träning. Det andra att man ska sätta realistiska mål och finna en enighet inom gruppen hur man når dem. Det trejde är att man måste våga förlora för att kunna vinna. I matchen mot Öster visade ändå laget det. Man förde matchen, tog avsluten, slog den fina passningen eller gjorde dribblingen, men nådde ändå inte ända fram. Man vågade förlora. Det kommer att göra gott på sikt.

För mig som politiker är det också viktigt att våga förlora. Dels när jag som person står för en åsikt som jag vet inte är allmänt företrädd i partiet. Men dels också när jag som lokal ledare för Folkpartiet i Örebro arbetar för att få mina förtroendevalda och medlemmar med på målsättningen att ta makten. Vi måste våga sticka ut, vi måste våga ta debatten, vi måste våga ställa frågorna, vi måste våga föra matchen för att nå fram.

Folkpartiet i Örebro ska bli kommunens största parti. Socialdemokraternas era är över. Är det en orimlig tanke? Är det naturgivet att (s) alltid ska vara störst? Knappast. Det gäller bara att våga föra matchen!

Meningslös popularitet

Varför har Svensk Television förfallit till meningslösa opinionsundersökningar som saknar värde? Frågan måste ställas efter söndagens debattprogram mellan de sju (?) partiledarna.

Knappt trehundra personer fick sätta betyg på de politiker de kanske sett några minuter i ett program som måste varit ett av de tråkigaste debattprogram som skapats. Inte ens jag som proffspolitiker orkade sitta vid TVn för att följa den debatt som aldrig ens kom ur startblocken. Lyssnade någon på någon annan överhuvudtagen? Ja - Lars Leijonborg och Maria Wetterstrand talade tillsammans om växthuseffekten. Men det var undantaget som bekräftade regeln.

Men vad gjorde sedan dessa knappa trehundra som kanske lyssnade på debatten? Jo - de satte betyg. Och Fredrik Reinfeldt vann, Lars Ohly förlorade och alla andra fanns i mitten. Vad säger det? Ingenting!

Jo - en sak. Media kan styra svensk politik som den vill.

Fredrik Reinfeldt är i ett stim. Han kan inte göra fel. Trots att utfrågningen av honom, i del två av programmet, måste skrämt ett antal moderater i sin slätstrukenhet och osäkerhet, fick han högsta poäng. Det får mig att tänka på valet 1998. Jag reste med en centralt placerad kristdemokrat till en valdebatt dagen efter partiledardebatten i TV. Alf Svensson hade fått högsta betyg. Men kristdemokraten erkände att till och med de som satt i partihögkvarteret och lyssnade tyckte att han gjort en slät figur. Men med medias inbyggda logik var Svensson då i samma vinnarstim som Reinfeldt är i idag.

Det är därför dessa popularitetsmätningar inte bara är meningslösa utan också farliga. De stärker en bild, en yta, där djupet inte får plats. De styr än mer mot den politik som allt mer gräver sig in i en populism där politiken blir ett spel, och inte en samhällsförändrande kraft.

En början

Varför en egen blogg?

Jag brukar säga att politik inte är och aldrig får bli en slav under snabbhetens och realtidens evangelium. En alltför stor tilltro till korta och inte alltid så genomtänkta tankar kan leda fel.

Ändå startar jag också en blogg. Varför?

När jag och Mikael Trolin startade nätverket socialliberal.nu var tanken att det skulle bli ett nätverk för olika idéer och problemformuleringar på socialliberal grund. Förhoppningen är att hemsidan så småningom kan bli ett av naven i en socialliberal tankesmedja. Redan nu har jag vidtalat flera skribenter som kommer att publiceras på hemsidan. Deras skrifter är förhoppningsvis en del av den långsamhetens politik som jag menar är grunden för en långsiktigt hållbar demokrati.

Men man kan aldrig göra sig helt fri från samhällsutvecklingen. Därför också denna blogg. Förhoppningen är att dessa två delar så småningom blir komplement till varandra i en allt starkare socialliberal rörelse i Sverige.