Varför har Svensk Television förfallit till meningslösa opinionsundersökningar som saknar värde? Frågan måste ställas efter söndagens debattprogram mellan de sju (?) partiledarna.
Knappt trehundra personer fick sätta betyg på de politiker de kanske sett några minuter i ett program som måste varit ett av de tråkigaste debattprogram som skapats. Inte ens jag som proffspolitiker orkade sitta vid TVn för att följa den debatt som aldrig ens kom ur startblocken. Lyssnade någon på någon annan överhuvudtagen? Ja - Lars Leijonborg och Maria Wetterstrand talade tillsammans om växthuseffekten. Men det var undantaget som bekräftade regeln.
Men vad gjorde sedan dessa knappa trehundra som kanske lyssnade på debatten? Jo - de satte betyg. Och Fredrik Reinfeldt vann, Lars Ohly förlorade och alla andra fanns i mitten. Vad säger det? Ingenting!
Jo - en sak. Media kan styra svensk politik som den vill.
Fredrik Reinfeldt är i ett stim. Han kan inte göra fel. Trots att utfrågningen av honom, i del två av programmet, måste skrämt ett antal moderater i sin slätstrukenhet och osäkerhet, fick han högsta poäng. Det får mig att tänka på valet 1998. Jag reste med en centralt placerad kristdemokrat till en valdebatt dagen efter partiledardebatten i TV. Alf Svensson hade fått högsta betyg. Men kristdemokraten erkände att till och med de som satt i partihögkvarteret och lyssnade tyckte att han gjort en slät figur. Men med medias inbyggda logik var Svensson då i samma vinnarstim som Reinfeldt är i idag.
Det är därför dessa popularitetsmätningar inte bara är meningslösa utan också farliga. De stärker en bild, en yta, där djupet inte får plats. De styr än mer mot den politik som allt mer gräver sig in i en populism där politiken blir ett spel, och inte en samhällsförändrande kraft.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar