Äntligen!

Wanja Lundby-Wedin kommer att avgå. All svensk media skriver om det, bl.a. DN, SVD, Expressen och Aftonbladet. SR och SVT redogör också för det. En stor nyhet. En bra nyhet. Det borde skett tidigare. Lundby-Wedin är en av betongklossarna som omöjliggjort en förnyelse av både LO och Socialdemokraterna. Hennes dubbla roller, med en alltid redovisat övertro på det egna partiets förträfflighet, har skapat bekymmer för såväl svensk arbetsmarknad som för svensk politik. I detta är hon bara en i raden, vare sig bättre eller sämre än föregångarna.

Det är alltså bra att Lundby-Wedin avgår. Men det är inte därför jag skriver "Äntligen" i rubriken. Istället är det för att det nu verkar finnas öppningar till att banden mellan LO och socialdemokraterna bryts. Det är bra: För arbetare och arbetsmarknad. För företagande och utveckling. För demokrati och politik.

Den märkliga symbiosen mellan det forna statsbärande partiet och den stora arbetstagarorganisationen var det som cementerade socialdemokraternas unika maktposition. LO stod för pengar och personella resurser. Socialdemokraterna i regeringen levererade system och lagar som anpassades till organisationen (inte alltid dess medlemmars) krav. Men någonstans gick det snett. LOs krav har ofta inneburit höga trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. De som inte kom över trösklarna hänvisades till allt kostsammare bidragssystem som regeringen levererade. Beskattningssystem och anställningslagstiftning skapade mindre utrymme för entreprenörskap och utveckling och lade därmed ytterligare grunden för en sämre utveckling av arbetsmarknaden. På sista tiden har Kommunal spelat en stor roll, bland annat genom sin negativa hållning till valfrihet inom offentliga verksamheter och genom sina krav på lagstadgad rätt till heltid.

Utan den bindning som funnits mellan LO och (s) hade säkerligen svensk arbetsmarknad utvecklats annorlunda. Fler jobb hade sannolikt kommit till. Det räcker med att se på den enorma utveckling som skett sedan alliansen tog över.

Men även, eller kanske framförallt, inom demokrati och politik kommer ett brott mellan LO och (s) att spela en god roll. Det påskyndar sannolikt det socialdemokratiska sammanbrottet ytterligare. Utan stödet från alla ombudsmän och de resurser partiet får från fackföreningsrörelsen, återstår ofta bara ett tomt skal. Men vilket alternativ finns när bara hälften av LOs medlemmar röstar på det parti som påstås vara det enda alternativet för "riktiga" arbetare? (Hur ska man annars tyda samverkan?) Socialdemokraterna, eller det parti som ersätter det, kommer då att vara ett parti som alla andra. Det innebär jämlika valrörelser, jämlika resurser, jämlika möjligheter att påverka de 1,5 miljoner som fortfarande är medlemmar i LO.

Men framförallt kommer det att innebära en seger för demokratin och politiken. Demokratin vinner när det inte finns den osunda kopplingen mellan bidragsgivare (LO) och bidragstagare (s) där bidragstagaren förutsätts leverera lagar som bidragsgivaren vill ha. Politiken vinner när både (s) och LO kan diskutera även andra partiers förslag på ett öppnare sätt. Det politiska samtalsklimatet kan bli öppnare och intressantare. Det vore bra för Sverige!

Lundby-Wedins avgång öppnar för detta. Men det är inte säkert att det sker. Kanske LO väljer att fortsätta som förut. Det kommer sannolikt att innebära att medlemsraset fortsätter. Det vore illa. Sverige behöver en stark fackföreningsrörelse. En stark, oberoende fackföreningsrörelse som sätter medlemmarnas, inte partiet(s), intressen i första hand.