Det politiska läget

Måste erkänna att jag inte tittade på hela partiledardebatten. Inte ens halva. Först var det fåren som behövde ha sitt, byggde ytterligare fem lammboxar. Och sedan var det ju Inter-Milan. Fick se Zlatans snygga mål några sekunder in i andra halvan. Och sedan Maicons kanon i 84 tror jag. Men då hade ju Milan redan lagt av. Nästan bara Zlatan som sprang och kämpade efter 2-2, märkligt nog. Och efter 3-2 gick de flesta... Sannolikheten att Zlatan nästa år spelar i Real, eller i Man C eller varför inte i Man U, ökade nog ett antal hundra procent.

Men det jag såg räckte.
Å ena sidan Alliansen:
Reinfeldt - lugn, duktig men saknar glöden som han egentligen aldrig haft. Denna lugnhet var en vinnare 2006, men är den det 2014?
Björklund - lysande på skolfrågan och rätt torrolig, men lider av att partiet inte har större opinionsstöd.
Lööf - Försvann totalt.
Hägglund - en bra partiledare i ett parti med problem, märks tydligt att han egentligen saknar riktning.

Å andra sidan oppositionen:
Löfven - lugn men minst lika tråkig som Reinfeldt. Fast frågan kvarstår kring hans politik. Just nu fungerar det med att vara ickeJuholt, men sedan?
Fridolin - pratar så väl om allt mellan himmel och jord. Men det blir ofta alldeles för "rätt" och då hänger det inte ihop.
Sjöstedt - Jag har extra svårt att vara objektiv kring vänsterns partiledare, men viss har de problem...
Åkesson - Jobbar hårt på att skapa en annan bild av SD. Men frågan är om Åkesson själv är för mycket SD-ig...

Denna analys är inte objektiv, det erkänns, så jag väljer att åter fokusera på Folkpartiet. Men först en liten europeisk runda.

I Frankrike vann en socialist som lovade ett annat Frankrike. Det fanns ett par tydliga fiender. Dels den sittande presidenten. Dels det skrämmande EU och dess ekonomiska politik. Frågan är nu vilken politik som kommer att bli följden.

I Grekland förlorade alla. Eller nästan. Nynazisterna vann. Och några vänsterpartier. Och här var fienden uppenbar. Även fast de flesta greker vill vara kvar i EU och inom euron så vill man inte ta konsekvenserna av det. Finanspaktens krav på ekonomisk stabilitet var den stora fienden.

Men i Tyskland, i deltstatsvalen i Schleswig-Holstein, fick det liberala partiet FDP 8,5% av rösterna. Det är en framgång för ett parti som på senaste tid varit totalt uträknat från tysk politik.

Så vart leder då detta? Ett par tankar.

Det är bra med en yttre fiende. I Frankrike och Grekland var fienderna rätt uppenbara. Men även i svensk politik har det handlat om att skapa fiender. Socialdemokraterna har under årtionden skrämt med högerspöket. Moderaterna har lika ofta skrämt med kommunistskräcken. Partierna har varit varandras förutsättningar, skälet för att man kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna har genom åren varit bäst på att måla sin bild av motståndaren.

Det är också bra med en egen vision, ett alternativ. Visst kan visionen vara fullständigt galen, som i Grekland där yttersta höger och vänster dansar armkrok med varandra. Men ett parti utan visioner, som bara blir förvaltande, är kört. Det gäller Grekland såväl som Sverige.

Och det finns en framtid för liberala idéer och liberala partier. Det kanske inte handlar om att vinna de 27% av väljarna som kallar sig liberala, utan kanske de 8,5 % som gör ett mycket medvetet liberalt val. Framgången kan, som m och s i Sverige jobbar för, ligga i själva makten. Men framgången kan också vara att vinna de väljare som röstar på ideologi istället för på makt. Och det kommer till slut ändå vara de ideologiska styrkorna som kommer att vara avgörande.

Jag menar att vi i Folkpartiet i Sverige måste göra fyra saker:

Vi måste vara överens om hur läget i landet ligger. Hur ser människor på sin nutid och sin framtid. Vilka problem och utmaningar finns för individer och för grupper? Varför gör man de val man gör? Vilka förändringar i samhället kan vi räkna med i framtiden? Men samtidigt - vilka lösningar har vi som politiker på frågor som vanliga människor aldrig ställer?

Vart vill vi? Varför finns vi som parti och som bärare av den liberala ideologin enligt vår tradition? Vilka är våra unika förslag för att lösa människornas problem idag? Och vilka förslag är inte liberala?

Hur tar vi oss dit? Vilka sakpolitiska ställningstaganden måste vi göra? Hur skapar vi ett parti och aktiviteter där både sakpolitik och framtoning förstärker den liberala bilden? Vilka frågor ska vi engagera oss i, och vilka ska vi prioritera bort?

Och den slutliga, svåra frågan: Vilken är vår väljargrupp? Det är bara att acceptera att om man driver en politik för alla, så driver man politik för ingen. Om man prioriterar allt, prioriterar man inget. Så hur kan man jobba med en politik och en politisk kommunikation som gör att de människor som tror på den liberala agendan också röstar med det liberala partiet?

Jag tror att Folkpartiet måste förtydliga både den liberala profilen och den liberala berättelsen. Vi måste våga vara mer liberala i ekonomisk politik, i integrationspolitik, i valfrihetspolitik. Vi måste våga vara mer liberala när det handlar om utbildningspolitik, i äldreomsorgspolitik, i miljöpolitik. Men vi måste också vara bättre på den liberala berättelsen, den berättelse som handlar om "varför".

Varför det är så viktigt för barnet på väg in i förskoleklassen att få lära sig läsa, räkna och skriva, att lära sig för livet och för vishetens skull.
Varför det är så viktigt för den gamla kvinnan att få fortsätta vara människa med rätt att leva, välja och vårdas som unik individ.
Varför det är så viktigt med tilltro till engagerade entreprenörer som driver företag för egen och för andras skull.
Varför det är så viktigt för samhället med en levande natur, där omistliga värden värnas för kommande generationer, för barn och barnbarn.

Det finns en framtid för en stark och livskraftig svensk liberalism. Men vägen dit är vare sig bred eller enkel.

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, AB, AB, AB, Expr, Expr, NA