Ta varningarna på allvar

I Länstidningen Södertälje idag kan man läsa om hur den storstilade satsningen på alla möjliga kommunala företag som skulle hjälpa upp arbetslösheten, nu börjar haverera. Just nu är det bolaget Telge Peab som är konkursmässigt. Om inte skattebetalarna pungar ut med ett antal miljoner kommer bolaget att gå i konkurs. Kanske blir det 4 miljoner, kanske blir det mer.

Telge Peab är ett av företagen som det dåvarande kommunalrådet Anders Lago lanserade. Det finns fler. Telge Manpower är ett annat. Telge Tillväxt ett tredje. De har alla olika sätt att nå samma mål: Minskad arbetslöshet i Södertälje.

Socialdemokraterna i Örebro har varit i Södertälje och tittat. Och bländats av den socialistiska drömmen om lokala politiker som tar saken i egna händer. Och fört över tankarna till Örebro. Nu startas nya bolag i Örebro i aldrig skådad omfattning. Holdingbolag, vindkraftbolag, fastighetsbolag. Och det står fler i kö. Avfallsbolag. Bemanningsföretag. Det står fler på kö i Lena Baastads och Björn Sundins socialiseringsiver.

Men innan de båda socialisterna fortsätter sin kamp för mer politisk styrning av Örebros näringsliv borde man väl titta på resultaten från Södertälje. Och fundera en gång till. Det finns ju några frågor man borde ställa, till exempel:

Hur har det gått med arbetslösheten?
Hur har det gått med ungdomsarbetslösheten?
Hur klarar sig bolagen?
Hur klarar sig näringslivet?

Om svaret på merparten av frågorna är att de nya bolagen inte löst de problem de varit satta att lösa, och att de kostat skattebetalarna miljonbelopp till ingen nytta, borde man kanske fundera om. För analysen av det som skett i Södertälje är inte gryningsröd, utan snarare stoppröd. Arbetslösheten är fortfarande hög och utvecklingen är inte bättre än i omgivande kommuner, snarare tvärsom. Bolagen är ingen framgång och idag visar sig att ett av dem omedelbart behöver miljoner i nya kommunala pengar.

Men Baastad och Sundin lyssnar inte. Det är inte verkligheten som styr, det är de socialistiska drömmarna. Nu drar de igång fastighetsbolaget som kallas Västerport och som ska riskera kommunala pengar i Vivalla. Nu drar de igång samägda bolag mellan Örebro Porten (kommunalt bolag) och privata bolag, precis som Telge Peab. Nu drar de igån "utvecklingsbolag" i samverkan med Kumla som inte bara riskerar skattepengar, utan också konkurrerar med befintligt privat näringsliv.

I Södertälje har Folkpartiet varit emot denna bolagisering. Enbart Telge Tillväxt (bolaget som anställer arbetslösa ungdomar) har funnit nåd inför de liberala ögona. (Visst är Telge Tillväxts siffror bra, 72 % av de som slutat har gått till arbete (52%) eller studier (20 %). Men man har inte påverkat arbetslöshetssiffrorna så man måste trots allt analysera vad bolaget betytt egentligen.) Tillsammans med Kristdemokraterna i Södertälje har man stått på barrikaderna mot detta projekt som har udden riktad mot det privata näringslivets frihet.

I Örebro är tyvärr Kristdemokraterna på den andra sidan. Det ansvariga kommunalrådet, Lennart Bondeson, är inte bara en passiv acceptant av de socialistiska bolagen. Snarare är han en aktiv part som vill gå vidare, bolagisera mer, konkurrera mer med det näringsliv han säger sig värna. Det är illa. Än värre är det att han dessutom ständigt söker att minska insynen i bolagen genom att minska styrelsernas storlek och förespråka tjänstemannastyrelser. Demokrati och fritt näringsliv väger lätt i den kristdemokrati som idag finns i Örebro, i vart fall i partiets ledning.

För mig som folkpartist är frågan om människors möjlighet att försörja sig själv central. Men till skillnad från socialisterna i socialdemokratin (och i det lokala kristdemokratiska partiet) tror jag på andra redskap.

Det handlar om att skapa den bästa förskolan och skolan för de uppväxande generationerna. Vi vill öka resurserna för lärarlöner för att kunna rekrytera, behålla och kunna ställa tuffa krav på de allra bästa lärarna. Vi vill öka resurserna till läromedel.

Det handlar om att samverka med universitetet, våga satsa pengar så att Örebro universitet kan bli ett spetsuniversitet inom tydliga forskningsområden. Att tillsammans med universitetet jobba för fler universitetsnära företag med forskningen som grund.

Det handlar om att låta näringslivet vara fritt och växande. Vi politiker ska sätta de ramar som näringslivet ska verka inom, men vi ska inte låtsas vara företagare och leka entreprenörer med kommunala skattepengar i ryggen.

Det handlar om frihet och valfrihet. Örebro kommun skulle må bättre om kommunen var mindre, gjorde mindre, men gjorde rätt saker på rätt sätt. Örebroarna skulle få bättre välfärd om det var deras intressen som vägde tyngst, inte värnandet av den kommunala organisationen.

Södertäljes socialistiska vision är inte framtiden. Örebro behöver lära mer av omvärlden, men man måste lära av de bra och lyckade exemplen. Örebro behöver inte mer socialism.

Örebro behöver en liberal kommunledning.

Media: Länstidningen, Länstidningen debatt, Länstidningen ledare, Svenskt Näringsliv,

Kalkbrott

I dagarna är frågan om kalkbrottet i Bunge riksnyheter. På norra Gotland vill Nordkalk bryta ett gigantiskt kalkbrott och förstöra natur för evärdeliga tider. Det är förvisso inte något nytt. Människan påverkar naturen överallt där vi finns. Vi bygger städer och vägar. Vi odlar mat och bryter jord. Vi spränger gruvor och schaktar berg.

Det som är speciellt med Bunge, Ojnare, är att området har så enorma naturvärden. Ändå har Miljööverdomstolen menat att lagstiftningen ger Nordkalk rätt att bryta mark som staten bara för något år sedan ville göra nationalpark av.

Det känns som något är fel redan här.

Än värre blir det när det verkar som om det inte är helt klart utrett om man kan bygga ett så gigantiskt brott utan att påverka den känsliga grundvattenbalansen. Om man misslyckas riskeras såväl de små sjöar och vätor som finns i området, likväl som vattenförsörjningen till de människor som bor i närheten. Och skadorna är sannolikt irreparabla.

Ändå menar Miljööverdomstolen att det är viktigare att 100 personer får jobb i 25 år än att unik natur bevaras och människors livsmiljö och vattentillgång värnas.

Det känns som något mer är fel.

Naturvårdsverket har överklagat till Högsta Domstolen. Man har dessutom begärt att arbetena inte ska få påbörjas. Enligt DN kommer Naturvårdsverket in med ytterligare en begäran om verkställighetsförbud. Och HD har gått Naturvårdsverket lite till mötes. Man kommer att snabba på beslutet om prövningstillstånd. Men om det inte går snabbare än så, riskerar ändå skogens alla värden att gå till spillo innan HD grunnat färdigt.

En statlig myndighet med ansvar för Naturvården menar att brottet är olagligt. En annan, domstolen, gör en annan tolkning. Frågan är vem som egentligen har mest sakkunskap. Domstolen ska också väga de andra samhällsekonomiska konsekvernserna mot naturvårdsvärden och risk för störningar av vattenförsörjning. Och det är sannolikt där den gordiska knuten sitter.

Sverige har fortfarande lagar som karaktäriseras av människans rätt att exploatera. Vi är ett land där bergen ska brytas, skogen huggas och vattnet tämjas. Nu, med vindkraftens inträde, är inte ens lufthavet fredat. Allt annat är mer eller mindre marginellt.

Inte minst visade Macej Zarembas artiklar i DN i våras, och som jag skrivit om här, hur svensk politik, och svenska politiker, alldeles för ofta inte ser till några andra värden än de som kan mätas i direkta ekonomiska vinster. Det är illa.

Folkpartiet har tagit frågan om skogspolitiken på allvar. Under hela vår aktiva tid har vi varit det parti som slagits för de omätbara värden som finns i alla de ekosystem som bär upp vår egen existens. Och forskarna visar nu allt tydligare att biologisk mångfald inte bara skapar en vackrare och mer hållbar värld, utan en värld som fungerar bättre rent ekonomiskt också. Mer mat. Bättre skogar. Hållbarare samhällen.

Men vår kamp sker mot mäktiga intressen. Vare sig socialdemokrater, moderater, centerpartister eller vänsterpartister har visat något större intresse för biologisk mångfald. De backas upp av den industri som ännu inte insett värdet av såväl social som ekologiskt hållbar produktion. Och lagarna, med rötter i den tid då naturens värde var noll och exploateringens värde allt, styr.

Förhoppningsvis kan Bunge och Ojnare räddas. Förhoppningsvis kan Naturvårdsverket få HD att besluta om verkställighetsförbud, besluta om att förbjuda brottet och sedan tillskapa en nationalpark.

Men när det är klart måste Folkpartiet driva igenom förädringar av lagstiftningen, med ett bättre skydd för biologisk mångfald, och exploateringslagar som tar hänsyn till en utveckling som är såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt hållbar.

Media: DN1, DN2, SR, SR2, SR3,
NA

Vad händer med Nerikes Allehanda?

Nerikes Allehandas chefredaktör avgår efter att ha beslagits med att ha kopierat texter utan att ange källan.

Journalistklubben har hotat med att ha en förtroendeomröstning, men ställde in den efter beskedet.

Det är uppenbart att Nerikes Allehanda är en tidning i kris.

Jag känner inte Katarina Ekspong. Vi har aldrig samtalat. Jag kan inte uttala mig om hennes kompetens som journalist. Men det är uppenbart att hon har begått ett fel. Är felet tillräckligt för att hon ska tvingas avgå. Kanske är felet så litet, och så omedvetet, att det för de allra flesta hade räckt med en varning. Men en ansvarig utgivare har ett extra ansvar för alla journalister på den tidning man chefar för. Och då kan också ett fel som inte spelat så stor roll för andra ha en avgörande betydelse.

Men det är en fråga i huvudsak mellan Ekspong och hennes chef.

En annan sak som borde vara en fråga mellan Ekspong, hennes chef och tidningens ägare är vart Nerikes Allehanda är på väg. Antalet journalister minskar ständigt. Det innebär att tidningens kvalitet blir allt lägre. Samtidigt plockar ägaren ut miljonvinster ur tidningen. Än så länge väger annonsintäkterna över den journalistiska krisen. Men det är ingen långsiktigt hållbar strategi. Snart övergår NA till att bli ett annonsblad med lite journalistisk text, och då är det sannolikt inte så många prenumeranter kvar.

Kanske är det till och med så att Ekspongs misstag hänger ihop med tidningens besparingar. Hon ska se till så att ägarens spardirektiv genomförs, samtidigt som hon ska vara en ledare för tidningens innehåll och journalistik. Har hon ens förutsättningar att klara av det eller är det en för stor uppgift för en människa? Har besparingarna slagit ända upp i tidningsledningen? Det har helt enkelt inte funnits tid att göra de granskningar man normalt borde göra. Man kan ju alltid fundera.

Det går inte att vrida tiden tillbaka, till den tid då NA hade mer än dubbelt så många journalister som idag. Men en tidning som väljer bort kvalitet, väljer bort journalistisk kvalitet, har sin framtid bakom sig. För mig som politiker är det illa. Det demokratiska samtalet förutsätter gemensamma arenor för gemensamma debatter. Demokratin i de sociala media som är heterogena och ständigt valbara, går en osäker framtid till mötes. Vi som politiker måste hantera den. Men den som tror att demokratin blir bättre utan den gemensamma arenan som dagstidningarna utgjort, har sannolikt fel. Det är nog inte för inte som utvecklingen av demokratin, och utvecklingen av dagstidningarna går hyfsat hand i hand.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över journalistklubbens omröstningsförfarande. Visst känns det lite rödvänstern -68? De goda arbetarna som röstar om chefen är en bra eller en dålig chef. 2012 borde det väl finnas andra vägar. Men oavsett vilket, även en anställd journalist med hjärtat till vänster, är bättre än den journalist som inte har en förutsättning att göra sitt jobb.

 Media: NA1, NA2, NA3, SR1, SR2

Likhet inför politiken

Idag har Lena Baastad och Björn Sundin beslutat att stödja KIF Örebro med ytterligare 1,3 miljoner kronor. Det var ganska tydligt att det inte fanns någon tydlig gemensam hållning från de tre styrande. Men som vanligt kör Baastad och Sundin över de små stödpartierna utan att blinka. Ibland blir det bara övertydligt.

Det finns rätt många sossar som uttrycker en ilska över beslutet. Det verkar vara en rätt rejäl spricka i både partiet och mellan partiledningen och de (tidigare) väljarna. De allra flesta tycker att det är fel prioritering att ge mer pengar till ett elitfotbollslag, medan samma sossar sparar 18 miljoner på förskolebarnen och eleverna i skolan, minskar bemanningen inom äldreomsorgen och blundar för uppenbara missförhållanden inom socialtjänsten.

Men även om man minskar fokus till idrotten finns det rätt stora skäl att vara irriterad över Baastad och Sundins tilltag. Det finns ett antal huvudskäl:

1) Rätt vänner gäller! Det är bara den som känner Sundin, Baastad och deras närmaste som får stöd. KIF Örebro har rätt ingång. På en vecka har Sundin och Baastad trollat fram miljoner. Men damhandbollen har inte samma ingång. De fick dra sig ur serien när pengarna inte räckte. ECO Örebro basket får minskade bidrag, tillåts inte spela i det nya idrottshuset (som är en förutsättning för att få ekonomin i balans) och får inte ens kontakt med Baastad och Sundin. På samma sätt är det med innebandyn och flera andra sporter.

Den som kan sin historia ser ett mönster. Före valet 2006 var det samma sak. Bara den med rätt ingångar till rätt politiker och tjänstemän fick framgång. Vi ändrade på det förra mandatperioden. Skapade tydliga regler. Lät info-avdelningen ta hand om marknadsföringen. Under hela perioden 2007-2010 krävde då Sundin, Baastad och Karlsson att Örebro Volley skulle få mer pengar. Varför? Det fanns inga reella skäl. Men efter valet 2010 kom tränaren Jonas Håård ut som socialdemokratisk politiker. Rätt ingångar... Rätt kontakter...

2) Kommunakuten har öppnat, eller? KIF Örebro fick 1.000.000:- kronor med skarpa krav så sent som för ett år sedan. Men inget av det som kommunen då krävde har uppfyllts. Snarare tvärs om. Läget är än sämre nu. Och KIF har antingen så dålig koll på ekonomin, eller spelar ett spel där kommunen ställs mot väggen, att man inte kan berätta att man är på väg mot konkurs förrän några dagar före konkursansökan ska skickas in.

Då öppnar Sundin och Baastad plånboken. Vad innebär det?

Förr var vi överens om att vi kunde acceptera att stötta en elitförening en gång, om ekonomin brakade. Men sedan var det upp till föreningen att reda upp sin situation. Hockeyn gjorde den resan, misslyckades. Och återuppstod. ÖSKs herrar gjorde den resan, rensade upp i föreningen, bolagiserade och kom tillbaka.

Men nu gäller andra regler. Om din förening vill spela i eliten men inte har ekonomiska förutsättningar är det bara att ringa Baastad och Sundin. Och inte bara en gång. Du har rätt att missköta dig, strunta i kommunens krav, och ändå komma tillbaka och få mer. Eller gäller olika regler för olika föreningar i socialdemokraternas (och kristdemokraternas och centerns) Örebro?

Hur många miljoner är Baastad beredd att ta från eleverna för att stötta sviktande elitföreningar? Hur många miljoner är Sundin beredd att ta från de gamla för att fylla i elitens oändliga behov?

3) Hur länge räcker pengarna? KIF Örebro får nu ytterligare 1,3 miljoner för att klara året. Sossarna kräver som motprestation att man ska dra in de pengarna i sponsorstöd nästa år. Dessutom kräver man att KIF stärker marknadsavdelningen och ekonomiavdelningen i föreningen. Ytterligare kostnader alltså. Det sannolika är att KIF ska flerdubbla sponsringsintäkterna för att klara säsongen 2013. Är det rimligt?

Enligt en obekräftad uppgift så menar SvFF att det krävs en budget på runt 10 mkr för att klara ett damallsvenskt spel. KIF Örebro ligger på halva den summan. Visst kan man göra en budget som omsätter 10 mkr för nästa år, men hur sannolikt är det att bokslutet blir i enlighet med budget? Och hur stor sannolikhet är det att KIF även nästa år kommer med en ansökan om mer pengar från kommunen?

Jag överlåter funderingarna till dig, läsare, men jag har min egen uppfattning klar.

---

För mig och Folkpartiet är idrotten en av de viktigaste delarna i skapandet av den goda staden. Idrotten är oöverträffad som skapare av goda fritidsvillkor, kan fostra i demokrati, etiska och moraliska överväganden och ge mervärde från barndom till ålderdom.

Därför lade vi ett helt annat förslag idag, i linje med det arbete som vi inledde förra perioden och som Baastad och Sundin nu lagt i malpåse. Tydliga regler. Likhet inför kommunen. Struktur på hur vi vill marknadsföras, av vilka vi vill marknadsföras, hur vi ska uppfattas lokalt och nationellt. En tydlig avgränsad budget. Bättre villkor för eliten som spelar i Idrottshuset genom att namnrättigheten även där säljs.

Om de reglerna följs finns inget utrymme för mer stöd till KIF Örebro. Man behöver inte ens väga elevernas rätt till skolböcker, eller de gamlas rätt till nattsjuksköterskor mot KIF. Det räcker med att väga idrottslag mot idrottslag, eller än mer begränsat, en damelitförening mot en annan. Det som Baastad och Sundin nu gör skadar hela Örebros idrottsrörelse, all elitverksamhet.

Det finns, som jag ser det, endast en liten öppning för KIF. Jag vet att det förekommit diskussioner mellan KIF och ÖSK om en närmare samverkan. Om att KIF helt enkelt skulle bli ÖSK damelit. Om ÖSK och KIF skulle komma överens om en sådan lösning är det sannolikt att det gemensamma marknadsföringsvärdet för Örebro kommun skulle vara större än för ÖSK respektive KIF var för sig. Om föreningarna dessutom kunde komma överens om att samverka kring administration, marknadsföring med mera, finns möjligtvis en öppning för en mer långsiktig lösning kring damelitfotbollen i Örebro.

Därför vill vi se om den möjligheten finns. Fråga såväl ÖSK som KIF om det är en framkomlig väg. Tillsammans med föreningarna se vilka möjligheter det ger för såväl dem som för kommunen.

Men om den vägen är stängd, är det bättre för alla, såväl för KIF som för Örebros andra elitföreningar som för damelitfotbollen nationellt, att låta damelitfotbollen i Örebro starta om. Ekonomisk doping är inte bra, framförallt inte där kommunen, skattebetalarna, skolbarnen och de gamla, står för fiolerna.

Vill du läsa hela förslaget och kanske se på presskonferensen? Titta här.

Vill du se vad media skriver och visar? NA1, NA2, NA3, SR1, SR2, SVT1, SVT2, TV4

Liberalism, Allians och Löfven

Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.

Så det är väl lika bra att börja.

Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant. Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns utrymme.

Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?

Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp) flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det nödvändiga förändringsmomentumet.

I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.

Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört. Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått. Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik i grunden.

Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns det en tredje väg?

Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)

Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer eller vem man är.

Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi söker hela livet.

Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.

Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam Alliansplattform.

Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med Alliansen.

Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna Alliansuppgift lösts ut.

Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.

Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet, bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och avskedsföreställningen.

Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.

(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första sen Almedalsveckan också…)

Media: DN1, DN2, SVD1, EX, AB1, AB2, SR, SVT