Bara dåliga alternativ.

Dagen har varit intressant. Sverigedemokraterna har valt att förändra riksdagens traditionella arbetssätt. En del säger att de inte följer praxis, men det finns ingen sådan praxis. Läget är unikt på många sätt. En unikt svag regering. En unikt sammansvetsad Allians. Ett unikt vågmästarläge. Ett parti som idkar politisk utpressning på ett unikt sätt.

Nu kastar många ur sig förslag på både det ena och det andra. Nu ska man samverka över blockgränserna. Nu ska Socialdemokraterna styra själva. Nu ska Alliansen styra själva. Nu blir det nyval. Nu ska SD verkligen marginaliseras.

Men frågan är om det finns något bra alternativ.

Men låt oss ta en liten historisk tillbakablick.

Före valet fanns ett regeringsalternativ: Alliansen. Med en klar och förhandlad politik och en funktionsduglig budget.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven lovade gång efter gång att berätta om vilka man skulle regera med. Men ju närmare valet man kom, desto otydligare blev Löfven. Till slut fanns det bara information om att socialdemokraterna gick till val som eget parti. Vad som hände efter valet fick ingen veta förrän - efter valet.

Men socialdemokraterna var tydliga i flera politiska frågor. Man dissade Alliansens politik totalt på område efter område. Den ekonomiska politiken. Skattepolitiken. Utbildningspolitiken. Äldrevården. Sjukvården. Arbetsmarknadspolitiken. Socialförsäkringarna. På alla centrala områden menade socialdemokraterna att Alliansens politik var usel. Vad alternativet var var oklart. Men i partiet fanns tydliga representanter för en kraftig vänstersväng i politiken.

I det så kallade rödgröna blocket (som ju inte var ett block i egentlig mening eftersom man inte hade någon gemensam politik) var såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet betydligt mer röda än tidigare. Vinstförbuden inom skola, vård och omsorg var bara toppen på ett isberg som var ifrågasättande av stora delar av näringslivet. Tillväxtskepsisen var tydlig.

Sedan röstade svenskarna. Och resultatet blev kaos. Det såg vi redan i september. Det fanns inget tydligt regeringsalternativ. Alliansen fick på moppe, trots att man lotsat Sverige igenom kris efter kris på ett sätt som hela världen applåderade. Ingen i vänsterblocket vann något. De enda som vann var SD.

Alliansen hade lovat att släppa fram det block som blev störst. Förutsättningen var att regeringsbildaren också skulle få igenom sin budget. Stefan Löfven ledde det största blocket, och lovade att han skulle få igenom budgeten. (När f.d. talmannen Per Westerberg lade in detta om att få igenom budget gick en del vänsterfolk i taket. Man kan fundera hur de tänker nu...)

Sedan förhandlade Löfven med Vänsterpartiet. Och den budget som lagts har tydliga vänsterdrag. Det ska bli stopp för vinster i välfärd och stopp för valfrihet. Det ska bli mer bidrag till dem som inte jobbar och högre skatter även för rätt vanliga inkomster. Flera tillväxtfrågor stoppas och näringspolitiken går från att vara stöttande till att vara styrande.

Denna budget rev ytterligare några av de broar som funnits mellan blocken. Inte nog med att socialdemokraterna i år slagit mot de centrala delarna i Alliansens politik. Nu övergav man också friskoleuppgörelsen, ett av de alltför få starka handslag som funnits i svensk politik. Men löften bröts enkelt när budgeten behövde vänsterstöd.

Ibland påstår Stefan Löfven att han velat ha blocköverskridande regeringar länge. Men ser man till såväl hans alternativa politik, som till det tilltal han (och än mer hans högra hand Magdalena Andersson) liksom hans tidigare organisation LO haft mot samtliga Allianspartier, ser inte den utsträckta handen speciellt inbjudande ut för någon. Man kan helt enkelt inte ena dagen såga någon jäms med fotknölarna, för att nästa dag säga "nu ska vi samarbeta". Förutsättningarna saknades. Och det borde Stefan Löfven vetat.

Vägen fram till regeringskrisen den 2 december 2014 var utstakad. Det var inte så svårt att inse att SD skulle spela den roll som vågmästare som tilldelats dem. Och huvudansvaret för detta vilar på Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han misslyckades med det han lovade - att både bilda regering och att få majoritet för sin budget. Det var hans ansvar, och hans allena.

Så vad händer nu? Finns något bra alternativ?

Ska regeringen fortsätta och regera med Alliansens budget? Stefan Löfven skulle kanske kunna göra det, medveten om att Alliansen inte kommer att lägga en gemensam budget 2015. Han kunde övervintra och lägga en tilläggsbudget i april som bar en mer rödgrön prägel.

Problemet är att Allianspartierna också lagt ett antal motioner där det är uppenbart att regeringen kommer att få stryk. Så frågan är om en så svag regering, med en tydlig blockskapande politik, verkligen kan styra?

Eller så går man över blocken och får med sig något Alliansparti. Men hur skulle det fungera? Kan något Alliansparti överhuvudtaget sätta sig med en regering vars politik går på tvärs i de centrala politiska frågorna mot vad Alliansen drivit? Finns det partiet kvar vid nästa opinionsundersökning? Knappast.

Kanske ska Alliansen regera? Men Alliansen ligger sannolikt ännu längre från SDs invandringspolitik än vad S gör. Så länge S-MP-V har en gemensam budget, har denna också större stöd än Alliansens. Och med tanke på SDs agerande i år, kan exempelvis V och MP varje gång de kommande åren rösta med S när deras egna budgetar fallit.

Finns förutsättningar för en Alliansregering med stöd av S eller MP? Tyvärr verkar S självbild vara att andra partier gärna får stödja dem, men de kommer aldrig att stötta andra alternativ. Blocköverskridande lösningar är alltid lösningar där S har makten... Och MP, som bara för något år sedan var ett fritt parti mellan blocken, har under Fridolin/Romson utvecklats till ett mycket tydligt vänsterparti. Så sannolikheten är ringa.

Och i alla ovanstående fall ges Sverigedemokraterna en offerroll som de både vill och kan spela. Får de dessutom bli det "enda" oppositionspartiet riskeras än mer.

Då blir det väl nyval. Men vad löser det? Opinionsundersökningarna visar på ett status quo-läge. En något starkare Allians. En något svagare rödgrön-konstellation. SD som tungan på vågen.

Visst kan mycket hända snabbt i politiken. Men nyval SKA hållas inom tre månader från beslutet, d.v.s. tidigast i slutet av mars, och vem tror på enorma förändringar fram tills dess?

Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv finns inga riktigt bra alternativ.

Och det blir värre.

För det Sverigedemokraterna nu gjort, är att de har fått upp invandringsfrågan som den centrala politiska frågan. Alla andra frågor riskeras att underordnas denna enda. Och alla diskussioner kring invandringens mål, medel och förutsättningar riskerar att inte kunna föras. Risken att bli förknippad med SD kan bli för stor.

Men invandringen är inte den viktigaste frågan. Snarare är det så att de andra frågorna, de som vi borde diskutera - tillväxten, näringslivet, utbildningen, vården och omsorgen, ekonomisk stabilitet, skatter, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik - allt det är viktigare, framförallt för att de lägger grunden för en fortsatt ambitiös migrations- och integrationspolitik.

Men frågan är om vare sig politiker, partier eller media nu klarar av att göra de avvägningarna. Eller fastnar de i det Sverigedemokratiska invandringsdiket?

Just nu finns inga riktigt bra alternativ inom svensk politik. Därför är det viktigt att tänka på två saker:

För det första: Detta är en del av det demokratiska systemet. Ändra inte grunderna för demokratin, för att resultatet en gång blir något annat än vad du förväntade, ville eller önskade.

För det andra: Demokrati är långsamhet. Ibland är det viktigaste man kan göra att tänka efter före. Demokratin kommer att överleva även denna regeringskris. Sverige likaså. De flesta svenskarna är inte politiska nördar som sitter och bloggar eller twittrar i makt eller vanmakt. Företag kommer att växa, utvecklas och avslutas. Människor kommer att älska och hata. Barn kommer att födas. Vi kommer att gå till jobbet, skolan, träningen även i morgon.

Politik är inte allt. Det finns tid att tänka.

Äldre mår bättre

Det finns så många motstridiga tendenser i dagens samhälle. Heterogenitet är bara förnamnet. Frågan är vad det gemensamma samhällsbygget är på väg när alla individer bara har sin egen väg som såväl medel som mål.

Jag har lovat att blogga lite mer om detta, men mina dagar fylls mest av stängsel denna våta höst. Och jag är tacksam för det. Några hundra stängselstolpar ska ner i backen, och ju mjukare den är, desto lättare är det. Nu fattas bara 300 meter, eller runt 50 stolpar innan denna del av rovdjurssäkrandet är klart. Då blir det lite enklare att få tid med annat - som bloggen.

Men jag gör ändå ett mellanspel idag.

På flera mediasidor har det idag berättats om att unga mår allt sämre. Det är bekymmersamt. Frågan är varför. Man pekar på trycket från skola och arbetsmarknad, på att osäkerheten kring vilket jobb man ska ha är skrämmande. Det finns säkert sådana delar i förklaringsmodellen.

Själv tror jag på en annan faktor - normlösheten. Vi lever i ett samhälle där normer ska ifrågasättas. Inte ens det kön du fötts in i duger. Hela ditt jag ska ifrågasättas ifrån alla möjliga vinklar och sedan ska du komma ut som en hel människa.

Men det fungerar inte så för alla. Säkert klarar de starka en sådan process. Men för oss andra - vad finns kvar?

Normer kan vara kvävande, nedtryckande, konserverande. Men de är också de varptrådar som bär upp samhällsväven. Och speciellt viktiga är de för de människor som inte är säkra, starka, trygga. Det finns en trygghet i att luta sig tillbaka mot de andra tänkt, sagt och gjort. Det finns en trygghet i att veta att strukturer bär och stödjer. Normerna kan vara sådana. Och då handlar det inte bara om samhällsnormer, utan om normer för dig som individ, person.

En sak som talar för att denna analys har en viss bäring, är den andra delen av dagens nyhet kring hälsan. Den att äldre mår bättre.

Det finns rent fysiska skäl för att äldre mår bättre: Hälsoläget har förbättrats. Vi är antingen friskare för att vi levt hälsosammare. Eller så är vi kryare för att medicinvetenskapen har skapat förutsättningar att hålla oss krya.

Men medicinutvecklingen hjälper också de unga. Och den psykosociala pressen på äldre borde vara minst lika hög som hos yngre. Frågorna minst lika livsavgörande: Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Räcker pensionen? Hur sjuk är jag egentligen? Varför diskrimineras jag bara för att jag blivit gammal? Tar jag tillräckligt ansvar för make, maka, barn, barnbarn och barnbarnsbarn? När kommer döden?

Ändå upplever sig äldre må bättre. Denna trend är inte ny. Tidigare i år kunde vi läsa om att 65+are mådde allt bättre. Kanske är det så att just denna tid är den bästa i livet.

Och varför är den det?

Kanske är det för att det normativa skedet i livet är genomgånget. Man har sina normer, man är trygg i sin normativitet. Man har sina rötter i ett samhälle där normer inte var något ont, utan ibland till och med något uppbyggeligt. Och man har haft ett liv där man kontinuerligt har kunnat pröva, ifrågasätta och bekräfta normer utifrån sin egen agenda, inte utifrån ett politiskt tryck.

Det finns mycket som talar för att den åldrande befolkningens inflytande på samhället både bör och kommer att öka. Det är bra. En 100-åring har vartenda år av sitt liv inom sig, kan se helheter och skeenden utifrån ett eget upplevelseperspektiv och har förhoppningsvis burit med sig kunskaper och erfarenheter som gjort henne visare. Är hon dessutom grundad i ett normativt förhållningssätt, med normer som både styr samhälle och människa mot humanitet, öppenhet, solidaritet och rättfärdighet - då kommer hon att kunna betyda mycket.

Men då måste vår syn på den gamla människan förändras. SPF visade i en undersökning i våras att i princip alla arbetsgivare, oavsett sektor, föredrar yngre medarbetare framför äldre. På samma sätt är det i politiken. Den synen måste förändras. Det måste handla om kompetens och personliga egenskaper, inte om år eller om håret är grått eller brunt för att man ska anses anställningsbar.

Därför kan man glädja sig åt en annan av dagens nyheter. Carl Bildt, Sveriges förre utrikesminister, har fått nytt jobb. Han är född 1949 och nybliven folkpensionär. Men utifrån sin unika kompetens ska han nu arbeta för att minimera riskerna för väpnade internationella kriser i stiftelsen Crisis Group.

Carl Bildt är unik, en fantastisk utrikesminister. Men vi är alla unika, med unika kompetenser inom just vårt område. Det är dags att inse att åldrandet skapar fördelar för fler.

Media: SR, DN2, EX

En predikan om evigheten

-->

Men är evigheten verkligen relevant?

Jag slötittar på ett av alla de där reklammailen som dimper ner i datorn. Denna gång från en av de rätt många tidningar som finns hemma. I första hand tänkte jag överhuvudtaget inte på texten. Men efter ett tag var jag tvungen att läsa den igen. Så här stod det:

Kyrkogårdsexperten: Därför firar vi Allhelgona helg

Har du koll på Allhelgona, Alla helgons dag, Alla själars dag och Halloween? Lantlivs byggnadsvårds- och kyrkogårdsexpert Hedvig Bellberg reder ut begreppen och tipsar om stämningsfulla kyrkogårdar i Allhelgonahelgen.

Först var det nästan lite roligt. Jag hade inte en aning om att det fanns ”kyrkogårdsexperter”. Men sedan fick hela artikeln en annan betydelse för mig. Och en annan insikt slog mig.

Jag ska snart komma dit. Men låt mig ta en liten omväg.

Visst är det irriterande att folk är så annorlunda. Tänk på alla som kommer hit från andra länder, tar med sig andra kulturer och annorlunda tankesätt. Tänk om de ändå kunde anpassa sig till oss svenskar, vi som står i världens mitt, vi som på något sätt ändå är de normalaste i världen.

Rätt många av oss har den bilden av verkligheten. Vi är i mitten, de andra på olika avstånd från oss. Men är den bilden av verkligheten sann?

Svaret är naturligtvis nej – annars hade det inte fått plats i denna predikan. Svenskarna är sannerligen inte de normalaste i världen. Snarare är vi avvikarna, de ovanliga, de som står utanför.

I en undersökning som presenterades för någon vecka sedan beskrevs världen. Och det visar sig att vi sticker ut mest av alla. Vi tror på den goda staten och att överheten alltid vill väl. Vi är otroligt individualistiska, kanske rent av egocentrerade. Och vi tror absolut inte på någon gud eller de dogmer som följer med religionen.

Och vår bild av världen är att detta är det normala. Men i verkligheten är det tvärsom. I resten av världen är inte staten det absolut goda. Individualismen är inte normen, utan möjligen ett komplement till andra gemenskaper som familjen, gruppen, församlingen, den kulturella identiteten. Och där utanför tror man på alla möjliga gudar. Offentligt. Och det är inget konstigt med det.

Om man skulle göra en graf över hur världen ser ut, och på den ena skalan sätta hur sekulärt samhället är, och på den andra tro på staten och individualism, så skulle resten av världen finnas här. Medan Sverige och svenskarna skulle vara här uppe. Eller kanske här nere, beroende på hur man ser det. Bilder spelar roll för vad vi ser som positivt och negativt.

Religionen här är sällan offentlig, och framförallt känns det knappast rimligt för rätt många människor att berätta att de både tror på Gud och på hans möjligheter att verka. Vem vill verka dum nog att tro på jungfrufödsel, underverk, uppståndelsen eller ett paradis?

Nej – religionen ska förpassas till det privata. För vem bryr sig om vad du gör bakom de stängda dörrarna i ditt hem?

Och så blir det kyrkogårdsexperten som får uttala sig om helgdagarna. Inte prästen eller pastorn. Inte teologen eller lärjungen. Utan kyrkogårdsexperten som berättar om vilka kyrkogårdar som är mest stämningsfulla att besöka.

För mig blir detta ännu en bild av det nya samhället. Det där tron inte längre finns som en naturlig del av samhället, eller där den mest blir reducerad till en ”stämningsfull ritual” att avnjuta i lagom doser vid behov.

Vår bild av samhället är möjligen fortfarande den att kristendomen, dess eventuella dogmer, den kristna etiken och moralen är det som formar samhället. Men om vi inte redan är där, så står vi i vart fall på gränsen till det postkristna samhället. Ett samhälle som söker sina grunder i helt andra läror och i helt andra identiteter än de vi tror.

Och hur är det med kyrkan och församlingen? Vad gör vi bakom våra stängda dörrar? Vågar vi tro? Vågar vi bejaka den dårskap som Bibeln beskriver? Jungfrufödsel? Underverk? Paradiset?

Eller är vi lite till mans bekymrade över hur det skulle tas emot? Vi måste ju ändå tänka på vår ställning i samhället. Tänk om någon därutanför skulle få veta vad jag verkligen tror på. Hur skulle de reagera?

Nej – då är det bättre att antingen vara avvaktande i tron på denna dårskap. Eller så teoretisera den till oigenkännlighet.

Så vi avvaktar. Låter tron vara ett komplement till den verkliga verkligheten därutanför. Låter tron anpassa sig till det som samhället kan acceptera. Ibland till och med kanske känner det som rätt skönt att gå till kyrkan för den stämningsfullhet som omger de välbekanta ritualerna.

Eller så teoretiserar vi. Låter den personliga guden bli en metafor för något annat. Jesus blir inte heller viktig som person, hans födsel, död och uppståndelse ska förstås i ett annat ljus, som en beskrivning av det ogripbara. Och Bibelns innehåll måste ständigt omtolkas i varje minsta beståndsdel, där det nya sättet att tolka alltid är det rätta, där själva omprövningen blir viktigare än innehållet. Bibeln ifrågasätts. Omtolkningarna gör det inte.

Jag ser det. Jag är en del av det. Ibland, när jag var en mer offentlig person än idag, funderade jag på hur jag skulle svara om en journalist frågade mig om jag trodde på under. Om jag skulle våga säga som det är: Ja – jag tror. Jag tror på en personlig Gud. Jag tror på hans son som avlades av helig Ande, som dog och som uppstod och som också gett mig, fattig syndare, en väg till ett evigt liv. Jag tror, inte för att jag vet eller kan förklara, utan snarare för att jag inte vet och inte kan förklara. Jag tror för att någon hela tiden knackar på den dörren hos mig. När jag mår bra och när jag mår sämre. När jag är glad och när jag är ledsen. När jag är ensam i skogen med hunden och fåren och när jag möter människor, i kyrkan och utanför.

Någon gång har jag både tänkt och sagt att om man nu tror på en Gud som skapat hela universum och allt där utanför, så är väl en jungfrufödsel eller ett underverk ingenting märkvärdigt.

Men ändå är det just det. Märkvärdigt. Och ofattbart.

Och det är likadant med evigheten. Ingen av oss vet med säkerhet vad som händer efter döden. En del av oss närmar oss den med oro. Andra med förnöjsamhet. En del dör mitt i livet, utan att vara färdiga. Andra får dö, mätta av liv och år. Men oavsett hur vi dör, vet ingen av oss vad som väntar.

Det är ofattbart. Och märkvärdigt.

Jag fascineras av det oändliga. Vad finns bortom den yttersta galaxen? Vad finns innanför den minsta partikeln? Vad fanns före universums skapelse? När tar tiden slut? Var börjar evigheten?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

Men i denna okunskap, som en brygga mellan mitt begränsade vetande och det oändliga obeskrivna, står Gud som en oförklarlig förklaring. Han som är bortom tid och rum. Han som är oändlig, både uppåt, utåt, neråt och inåt. Han som finns överallt och ingenstans. Han som är oändligt mäktig, och samtidigt så personligt nära att han dog för din och min skull.

Och i det perspektivet ser jag också evigheten.

Tron på evigheten, hoppet om ett evigt liv, är något för min tro och mina tvivel att ta spjärn emot. Kan jag tro på en Gud som lovat oss ett evigt liv? Kan jag lämna innehållet i detta eviga liv i hans händer, inte försöka beskriva det obeskrivbara? Kan jag hoppas på det som de flesta bara tar för ytterligare en religiös dårskap?

Det är ett val vi får göra. Att tro eller att inte tro. På Gud. På hans oändliga makt. På hans personliga tilltal. På det eviga livet.

Och jag försöker välja att tro, mitt i alla mina tvivel, med insikt om att detta inte är någon ny företeelse.

Visst kan det icke-religiösa samhället träda fram i all sin klarhet, när kyrkogårdsexperten får berätta om de stämningsfulla helgdagarna och vilka kyrkogårdar man ska besöka för att hamna i rätt sinnesstämning. Visst kan vi tro att vi står i en ny situation, där vår tro och Guds vägar för första gången är ifrågasatta.

Men inte heller detta är något nytt. Och Gud har, som vanligt, insett våra bekymmer. Som när Paulus skriver: Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Budskapet är tydligt: Någon har gått före. Någon har kämpat, som du.

Det kommer alltid att finnas ett mellanrum mellan trons sanningar, och samhällets vetande. Det kommer alltid att finnas en spänning i att våga gå trons väg, trots att det får konsekvenser. Den vägen är inte alltid lätt. Den vägen är inte alltid enkel, eller ens lättfunnen.

Men den finns där, och vi måste våga söka den.

Ända in i evigheten.

Amen

Sveket mot de gamla, del 2

Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.

Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.

Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.

Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.

Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.

En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.

Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.

En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.

Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.

Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.

Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.

Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.

För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.

Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.

Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.

Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.

För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.

Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?

Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.

Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.

Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Tillit

På väg hem från ett möte med några SKL-medarbetare i Stockholm är det dags för ett nytt blogginlägg. Det första på länge. Mitt skrivande har tagit andra banor de senaste månaderna. I går avslutades det med att jag skickade in ett manus för påseende. Och ytterligare ett, med en lite annan vinkling men i ett parallellt spår, står på tur. Båda handlar om vart samhället är på väg. Båda handlar om vad som händer när de flesta av oss inte bara kommer att fylla 70 eller 80 år, utan kanske både 90, 100 och 110. Vad gör vi med dessa år vi får? Vad gör vi med oss själva, med samhället och vad gör samhället med oss?

Mitt inspel i dag var i samma riktning. Jag var inbjuden att tala om demokratins nutid och framtid och hur det skulle kunna påverka SKL. Ett av skälen var den DN-artikel jag skrev i maj och som du kan läsa här.

Lite kom det också att handla om den artikel i DN som jag skrev förra veckan. Den kan du läsa här.

Men framförallt handlade det om de utmaningar den demokrati och den politik vi tar för given står inför. Och lite om de lösningar jag försöker se.

Det finns risker med samhällsutvecklingen idag. Det demokratiska systemet utmanas från flera håll. Sedan Sverigedemokraterna övertog platsen som tredje största parti har sida upp och sida ner fyllts av analyser kring varför det gick som det gick. Precis som jag beskrev i min andra DN-artikel, med ett försök till en delförklaring.

Men huvudproblemet för demokratin ligger inte i att SD blir större. Det är bara ett symptom. Frågan är vad det underliggande problemet är och varför det manifesteras i land efter land i Västeuropa.

Jag vore förmäten om jag sade att jag hade svaret. Men i alla de analyser jag hittills läst saknar jag en dimension som jag menar är central.

Är vi på väg in i ett  samhälle där tillit inte längre är självklar? Och om svaret är ja - varför är det så?

Visst - det finns en del (som Aftonbladets ledarsida) som försöker lägga skulden på andra partier än den man själv företräder. Men det är så förenklat och ovetenskapligt. I hela västvärlden växer problemen med bristande tillit. Främlingsfientliga krafter går framåt i land efter land, oavsett vilken färg det är på regeringen. Länder som är såväl ekonomiskt som socialt framgångsrika (till exempel som Sverige) liksom länder med stora problem (Grekland exempelvis) ser samma principiella utveckling.

Vad beror det på?

Om jag orkar och har tid ska jag ägna ett antal bloggar åt detta. För det handlar om stora och långsiktiga skeenden. När socialdemokraterna i valrörelsen sade: "Något har gått sönder i Sverige." så har de kanske mer rätt än de tror. Frågan är vad som gått sönder, och varför.

Jag tänker ofta i bilder. Fungerar det bra kan jag sätta ord på bilderna. Därför kommer jag att försöka göra det också i bloggen. Det ni kan förvänta er är då till exempel:

Politiken som demokratins hamburgare.
2000 år av dogmer, 20 år av normupplösning.
Teknokrati, mediokrati eller demokrati?
Tillit och demokrati, eller demokrati och tillit?
Framtiden: Det utbildade, bildade och visa samhället.

Men det får anstå till kommande bloggar.

Sommarpredikan

Varje år ger mig Sören Carlsvärd, pastor i Betelkyrkan, möjlighet att sommarpredika. Jag tackar och tar emot. Denna predikan, eller oftast en betraktelse från en icke pastorsutbildad, är bland det svåraste jag gör och gjort. Det handlar om att närma sig ett område med respekt både för människan och för Gud. Jag vet inte om jag lyckas alla gånger.

Men så här blev konceptet i år. Det blir alltid lite annorlunda när man talar det. Men detta är grunden.

Efterföljelse

Om Gud, Börje Salming och något värt att dö för.

Efterföljelse. Det är svårt det.

Vilken tid lever vi egentligen i? Är den det sena industrisamhället? Är den det postmoderna samhället? Är ideologierna döda förresten? Har marknadsliberalismen vunnit? Finns Gud?

Hur ser egentligen världen ut? Har allt blivit sämre, eller tvärsom? Har allt blivit bättre? Kommer fattigdomen snart att vara utrotad , eller kommer klyftorna i världen att ha ökat än mer med oro och revolutioner som följd? Kommer tillväxten att fixa biffen, eller kommer vi att vada i följderna av växthuseffekten? Leder kunskapssamhället till lyckan, eller kommer Gud, och vårt behov av Gud, att finnas kvar?

Jag skulle kunna fortsätta med frågor. För de är många. Och svaren är försvinnande få. Försöker man följa statistiken, har det mesta blivit bättre. Svälten minskar. Krigen likaså, oavsett vad som just nu händer i Ukraina, Gaza, Irak. Det går att stoppa miljöförstöringen utan att vi ska behöva klä oss i säck och aska. Den medicinska utvecklingen gör oss både friskare och äldre. Och de flesta får det bättre materiellt, även om de allra rikaste drar ifrån.

Så frågan blir väl om Gud verkligen behövs i den ljusnande framtid vi går till mötes. Är inte tron obsolet, förlegad, föråldrad? Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?

När jag följer diskussionerna kring både vårt samfunds, men kanske allra mest Svenska Kyrkans, framtid och vägval tycker jag att denna fråga är så central, men ändå så fördold. Från mitt perspektiv har Svenska kyrkan valt väg, just när det gäller den sista frågan. ”Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?” Jag ser en kyrka som inte längre vågar stå för ett trons budskap, som mer lutar sig mot vetenskapen än mot de religiösa sanningarna.

Har verkligen Gud skapat världen?
Föddes Jesus genom jungfrufödsel?
Har Jesus verkligen uppstått?
Hur kan man tro på en andlig dimension?

Menar du att Gud är personlig?

Och när man börjar ifrågasätta, eller dölja, eller marginalisera, det som varit centralt för kristendomen i ett par tusen år, så följer mycket annat med.

Vilka normer och dogmer ska vi följa, eller försöka följa? Hur ser den svenskkyrkliga etiken och moralen ut? Vad skiljer kyrkans uppfattning från samhällets?

Svaren blir, som jag uppfattar dem, mer politik än tro. Just nu ska normer ifrågasättas. Alltså gör kyrkan det. Just nu ska vi tala feminism, miljö, jämlikhet. Alltså gör kyrkan det. Och eftersom ingen religion, eller filosofi, får anses stå över någon annan, så är det samverkan som gäller. Alltså samverkar kyrkan.

Och just i dessa dagar kan man kanske också våga påpeka att bara vi definierar att vårt handlande styrs av det vi själva benämner ”kärlek” så är det bra och av godo. Alltså bejakar kyrkan det.

Men är det efterföljelse? Eller är det något annat?

Låt mig direkt säga några saker:

Det är inte fel, snarare nödvändigt, att ifrågasätta normer. Men om själva ifrågasättandet av normer går mot normlöshet och normupplösning, skapar det enorma risker.

Och jag har själv, i hela mitt vuxna liv, jobbat med miljöfrågor, och det jag uppfattat som internationell solidaritet – så visst är det viktigt också för mig som kristen.

Och ja – jag tror på samtal också mellan religioner.

Men är det efterföljelse?

I dagens tre bibelord möter vi tre personer: Elisha, mannen som ville bli lärjunge, Paulus, som alla tre vill följa, vill bli efterföljare. Två lyckas. Vad som händer med den siste är oklart.

Men för alla tre handlar det om att söka mötet med den Gud som vill att de ska sprida hans ord och hans evangelium. Elisha gör det genom rätt rå makt. Och om man ska tolka Paulus lite vidare, gör han det genom att identifiera sig med de han vill sprida evangeliet till. För att vinna miljövännerna, blir han som en miljövän. För att vinna feministerna, blir han som en feminist. Men huvudbudskapet är alltid att få fler att följa Gud, att vinna människor till Gud.

Idag är det mer som om själva verktyget, miljökampen, feminismen, jämlikhetsivern, är målet. Vi bevisar att vi tror och har en tro just genom att vara mest miljövänliga, mest jämlika och jämställda, mest för det som människan just idag anser vara det bästa.

Men är det efterföljelse? Jag tvekar.

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad av både den katolska och de ortodoxa kyrkornas sätt att närma sig tron. Man kan tycka att de är stockkonservativa, förändringsobenägna, föråldrade organisationer. Och de är minsann inte utan vare sig små eller stora skavanker. Men jag upplever att de ser sina uppdrag tydligare än det vi säger att vi har. De förmedlar kontakten mellan dig och Gud. Deras uppdrag är evangeliet, som de tolkar det. Och det måste få konsekvenser för resten av livet också. Men de skiljer på mål och medel. På tron och på hur vi lever.

Det finns en uppenbar risk att dagens kyrka bara blir en världsförbättrarförening som vilken annan som helst. Lite Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Lite Feministiskt initiativ och Läkare utan gränser. Lite Rädda barnen och RFSL. Lite av allt som just idag finns i ”godhetskorridoren”. Men Gud, tron och trons kärna blir något marginellt, något du helt på egen hand kan tolka och omtolka.

Men är det efterföljelse? Och om det inte är det – vad ska vi istället göra?

Efterföljelse är svårt. Och för att visa det borde vi egentligen ha läst två andra bibelord idag:

Först exempelvis från Matteusevangeliets 26 kapitel:

Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sade: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.” Men han förnekade det inför alla och sade: ”Jag förstår inte vad du talar om.” Han gick ut i porten, och där var det en annan kvinna som såg honom, och hon sade till dem runt omkring: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.” Han förnekade det på nytt och svor på det: ”Jag känner inte den mannen.” Strax efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet.” Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert.

Och sedan från Johannesevangeliets 21 kapitel:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.

Det är samma person i båda bibelorden. Petrus. Han som gick vid Jesus sida under hela hans aktiva tid. Han som ändå förnekade honom för att rädda sig själv. Han som Jesus valde som den som skulle lägga grunden för framtidens kyrka.

Dessa två bibelord visar i vart fall mig två saker. Dels att det är så svårt att våga vara efterföljare att till och med den som gick vid Jesus sida, kunde förneka honom. Dels att även förnekaren kan bli en grundsten i Jesus kyrka.

Och de har en sak gemensamt med dagens tre föreslagna bibelord. Efterföljelsen fick konsekvenser. Hur man besvarade frågan om att bli en efterföljare påverkade hela livet och allt i livet.

Rätt ofta tycker jag att vi inte är där. Vare sig som kyrka, som församlingar eller som enskilda kristna. Jag är det i vart fall inte. Det är så mycket enklare att göra sin egen tolkning, låta allt annat ”nödvändigt” i livet göras först, vända blad och ta det lite lugnt. För ser man på samhället så vill ju ändå ingen ha något med tunga religiösa grubblerier att göra. Religionen måste omtolkas till modernitet. Det är den kravlösa tron, den medhårssmekande kärleken, den religion som är en del både av och i vardagens samhälle som efterfrågas.

Eller…

För så plötsligt öppnas en annan dörr till vardagens rum. Och nyss för mig var det Börje Salmings sommarprogram. Jag är uppvuxen med Börje Salming. En av ishockeyidolerna i Gävlelaget Brynäs för mig med rötterna i Sandviken. En av de största hockeyspelarna genom tiderna, alla kategorier. Mannen som symboliserade kamp, uppoffrande spel, solidaritet med laget. Han som nu ser ut som om han kom direkt från jägarkojan.

Så här avslutade han sitt program, ett program som till del handlade om hans barndom i, och återvändande till, den samiska kulturen:

I alla år, när jag har varit ute och jagat, oavsett om jag går uppe på den karga tundran eller bland björkarna nere i dalen, så har tankarna på de vilda djuren kommit. Jag undrar om vargen, och björnen, finns där omkring mig. Ibland ser jag spillningen, då trycker jag ner fingrarna och är den varm, så vet jag att de finns här någonstans. Hur skulle det vara – om jag någonsin stötte på en varg? Om nån i flocken är gammal och sjuk, och har lämnats att dö? Eller – om jag kommer emellan en björnhona och hennes ungar? Jag brukar fundera på hur det skulle vara – att mäta sig med dem utan gevär. Hur gjorde de förr i världen? Vargen tror jag att jag klarar av om dom inte kommer i flock, för då är det nog kört.

Men björnen – vad gör jag – hon springer ju så fort! Jag drar fram min kniv och så tänker jag – kom igen då! Björnhonan springer mot mig. Men jag står bara där, med kniven, som förstenad. Hon fäller mig med ett enda slag. Jag känner tyngden av henne. Hon biter tag i sidan av mitt huvud. Och det krasar. Hon tuggar sönder mig. Men det gör inte ont. Allt försvinner. Och det sista jag tänker är: Skönt. Nu är jag hemma! Här har alla mina förfäder gått. Det är här jag har mina rötter. Ska jag dö någonstans, så ska jag dö här.

För Börje Salming var rötterna med förfäderna kopplingen till både livet och döden. Han var en del av en större helhet.

Ibland tänker jag att det är just detta efterföljelse handlar om. Att vara en del av en större helhet. Att vara en del av det Guds rike som absolut är värt att leva för, men också är värt att dö för. Att, likt Börje Salming, kunna känna – att ska jag dö någonstans så är det här. I denna församling, med denna tro, för denna Gud.

Och jag tror att denna önskan om sammanhang finns i varje människa. Att varenda en av oss, någon gång i livet, kommer att ställas inför den frågan. Var hör du hemma? Och att det då är vår uppgift att peka – inte på vare sig liberalism, feminism, ekologism eller socialism. Utan på den Gud som också kan välja misslyckade lärjungar som grundstenar för sin framtida kyrka. 

Omstart

I ett par månader har jag funderat över vad jag ska göra med denna blogg. Ska jag lägga ner den eller...

Skälet är enkelt: Av olika anledningar håller jag på att avsluta min lokalpolitiska gärning. 25 år i kommunfullmäktige (varav några månader som ordförande), 16 år som kommunalråd både i majoritet och opposition, kommunstyrelseordförande och oppositionsledare, ersättare, ledamot, 2;e vice ordförande, ordförande i nämnder och i kommunala bolag - jag tror jag haft alla poster man kan ha i en kommun förutom att ha varit med i den kommunala revisionen...

Även om inte resultatet av nomineringsmötet skulle blivit som det nu blev, hade jag inte stannat så länge i kommunpolitiken. Det finns lokalpolitiker som varit med i fullmäktige sedan 70-talet. Att så prenumerera på en plats i politiken är inget jag tror på.

Så vad händer nu?

Efter en del funderande fram och tillbaka har jag landat i att jag fortsätter att blogga. Men det blir inte lika ofta som förr. Och innehållet blir annorlunda.

I snart åtta år har jag varit ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings beredning för Primärvård och Äldreomsorg. Det betyder att jag haft förmånen att vara den som representerar alla Sveriges kommuner och landsting i dessa frågor när det kommer till ett nationellt perspektiv. Det kan handla om diskussioner med staten, om hur kommunerna och landstingen ska lösa generella problem och om hur vi ska möta framtidens utmaningar.

För mig har det framförallt handlat om äldreomsorgen och äldrepolitik. Det är ett förbisett område, framförallt den vidare äldrepolitiken, den politik som borde handla om människor mellan 65 och 100, eller när man nu blir så gammal att man behöver äldreomsorg.

Jag menar att det behövs en ny äldrepolitik, en politik som skapar förväntan, engagemang och intresse för den spännande tid som väntar. Jag är säker på att det finns ett enormt, vilande men spirande engagemang hos mängder av människor i olika åldrar om hur vi ska forma framtidens samhälle.

De politiska diskussionerna om äldre handlar alldeles för ofta bara om äldreomsorg, om problem och bekymmer, om vem som ska göra vad och vem som ska ha tillåtelse att styra över vem. Men äldrepolitiken är betydligt vidare än så. Den handlar om jobb och skatter, om utbildning och samhällsbyggnad, om kultur och värderingsfrågor. Och den handlar om några miljoner svenskar som alldeles för länge varit i skuggan, kollektiviserade i en grå massa som vi kallat för "pensionärer".

Men den tiden är ute. Morgondagens äldrepolitik handlar om att skapa mer egenmakt för de människor som vill förändra sin och världens morgondag, oavsett om man är 65, 85 eller 105 år gammal. Morgondagens äldrepolitik handlar om möjligheter och utmaningar.

Det tänkte jag skriva om i min blogg. Och min målsättning är inte blygsam. Jag vill förändra Sverige. Jag vill vara med och skapa framtiden för de människor som varit så lyckosamma att de fått uppleva sin 70, 80 eller 100-årsdag. En bättre framtid och en framtid som skapar hopp för fler.

Det är dags nu. Framtiden tillhör de gamla!

Ålderism

I går träffade jag några av SPFs medlemmar. Människor, äldre än jag, men med en enorm kunskapsmassa och ett enormt engagemang med sig. Vi talade om ålderism.

Jag gissar att de flesta inte har en aning om vad ålderism är. Det är ett nytt begrepp, som har en lång historia.

Ålderism är diskriminering på grund av ålder. Låt mig ta några exempel:

När du blir gammal så ökar risken att du blir sjuk. Du behöver medicineras. Men medicinerna är i alldeles för hög grad utprovade på unga män, medan de som mest behöver dem är gamla kvinnor. Det är ålderism.

Eller:

Du fyller 68. Trivs med jobbet och gör det bra. Men arbetsgivaren tycker att du har jobbat nog och ska gå från ditt jobb till att passa barnbarn och pyssla med penséerna. Det är ålderism.

Eller:

När Örebro kommun planerar för nya kollektivtrafiksträckningar så funderar man på hur unga och medelålders människor behöver röra sig. Från bostad till jobb eller skola. Men ingen har ens tänkt tanken på att en fjärdedel av örebroarna är över 65 och kanske har helt andra resemönster. Det är ålderism.

Vi lever i ett samhälle som ser ungdom som norm och ålder som det avvikande. Ju yngre desto bättre. Ålder är inget eftersträvansvärt, annat än som en individuell fördel. Trots att allt fler blir allt äldre och allt friskare, planerar vi samhället som om vi passerade livszenit vid 32...

Samtalet med SPF handlade om många olika saker. Det var ett intressant samtal som vi ska följa upp under våren. Och det gav mig ytterligare bevis på hur fel det är att mäta människans livsstatus i antalet levda år. Alldeles för ofta tycker jag mig möta unga människor som är så gamla i sin inställning till världen och livet, förstenade i sina synpunkter och hållningar. Och väldigt ofta tycker jag mig möta gamla människor som är så unga, omprövande, förändringsbenägna, vidsynta, engagerade.

Men framförallt möter jag individer. Unga människor med olika livshållning. Gamla människor med ännu mer olika livshållning. Det finns en förlegad syn (jag menar att den har en stor del av sin grund i den socialdemokratiska folkhemstraditionen) som kollektiviserade åldrandet och gjorde pensionären till en passiv mottagare. Den synen måste brytas. Det är dags för en liberal syn på ålder och åldrande.

Man kunde ändå hoppas att politiken insåg värdet med ålder. Tyvärr är det inte alltid så.

Visst bärs svensk demokrati i stort upp av äldre människor. Vi 50+are dominerar. Men de som är över 70 lyser alldeles för ofta med sin frånvaro.

Till riksdagen är i år bara en handfull pensionärer nominerade på valbar plats. Den liberala nestorn Barbro Westerholm, snart 81 år ung, är undantaget som bekräftar regeln. Men även inom Folkpartiet talar betydligt fler om hur viktigt det är att de unga ska ta plats, än om hur viktigt det är att de äldre får sina representanter med i politiken.

Jag tycker det är synd. Som 25-åring kan du kanske representera de som är ungefär i samma ålder som du. Men du kan knappast representera alla från 0 till 30. Sannolikt är föräldrarna till grundskolebarnen bättre representanter för sina barn än de som nyss lämnat gymnasiet. Men jag kan garantera - du har mycket liten erfarenhet av hur det är att vara gammal, om de fördelar, nackdelar och problem som kommer bara på grund av, eller tack vare din höga ålder. De erfarenheterna lever man sig bara till.

Jag tror att Sverige skulle se betydligt bättre ut om vi hade fler gamla människor engagerade i politiken. Jag tror att samhällsutvecklingen skulle vara bättre, att tillväxten skulle öka, att välfärden skulle vara tryggare, om fler gamla ville, fick och kunde engagera sig politiskt.

Men även i politiken är ålderismen en faktor att räkna med. Det är synd.

Att äga en människa

Åter går diskussionerna höga kring surrogatmödraskapet. Och den mediala bilden följer samma spår som så ofta.

Vi får följa ett par som skaffat barn genom en surrogatmoder. Vi får se deras lycka. Och den avslutande frågan blir: Kan vi säga nej till ett barn som kommit till genom kärlek och som sannolikt får det bättre än så många oönskade barn?

Och svaret blir givet...

Rätt ofta får vi idag höra att politiken inte ska blanda sig i människors livsval inom familjeområdet. Det kan handla om vi bildar familj, vilka partners vi har, och hur vi skaffar barn. Politiken, heter det, ska inte lägga sig i kärlek. Och kärlek är ju aldrig fel.

Jag brukar kontra med två frågor:

Kan du definiera ordet kärlek?

Behövs det lagar överhuvudtaget på det privatmoraliska området, om det är kärlek som styr? Eller lite annorlunda formulerat: Kan man bygga en lagstiftning på att människor ska älska varandra?

Jag ska utveckla de tankarna i en kommande blogg. Men nu åter till surrogatmödraskapet.

De som är emot surrogatmödraskap, som DNs ledarsida, inriktar sig ofta mot hur man ska hantera surrogatmodern och de risker hon tar. Jag förstår och delar de tankarna. Men för mig är de ändå underordnade ett annat tankekomplex:

Kan man äga en människa?

Surrogatmödraskapet är ytterligare ett steg på vägen mot ett samhälle där barn blir en rättighet för vuxna. Vi har redan tagit ett antal steg på den vägen. Det första steget var när möjligheten till provrörsbefruktning möjliggjordes. Idag en självklar och allmänt accepterad behandlingform mot barnlöshet. Jag har inget emot den. Men beslutet var trots allt det första steget på en längre väg.

Därefter har ett antal förändringar kommit. Nya steg på vägen mot en annan syn på barn och familj. Ensamståendeadoptioner är ett steg. Samkönade pars rätt till adoption är ett steg. Inseminationsrätten ett annat. Möjligheten till hormonbehandling för kvinnor som egentligen lämnat menstruationscykeln ytterligare ett. Barn har allt mer kommit att bli en valbar möjlighet för alla. Och skillnaden mot provrörsbefruktningar är att provrörsbefruktningarna trots allt har ett tydligt barnperspektiv. Provrörsbefruktningen sker på grund av att ett par, som annars kunnat få barn, av någon anledning ändå inte gör det.

Och nu surrogatmödraskap. I början handlar det om så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Men är det någon som tror att detta är det sista steget? Att vi därefter kommer att säga: "Hit - men inte längre." Jag gör det inte. Jag är övertygad om att vi kommer att gå in i ett samhälle där det blir accepterat att vissa kvinnor kommer att föda andras barn.

På samma sätt är jag övertygad om att familjebildningarna kommer att bli än mer varierade. De olika typer av familjer som framförallt vissa politiska ungdomsförbund skissar på, där parförhållandet och drömmen om trohet ersätts av flexibilitet, månggifte och valfrihet, kommer att komma. Frågan är bara när.

För mig pekar detta och många andra strömningar i samhället mot att vi går mot en helt annan syn på etik och moral. Frågan är bara vilken grund vi har att stå på. Man kan tycka vad man vill om de filosofiska och dogmatiska tankar som har kristendomen som bas. Men de har varit bärande i den samhällsutveckling vi varit inne i ända fram till idag. Men de är det inte längre. Och frågan är vad som kommer då.

En av huvudtankarna i den kristna idétraditionen är att ingen kan äga en annan människa. Varenda människa är Guds avbild, unik, ovärderlig. Det gäller det minsta barnet. Det gäller den döende gamlingen. Det gäller den bästa altruisten. Och det gäller, märkligt nog, även den största skitstöveln.

De tankarna är vi nu på väg att gå ifrån. Och vi använder de människor som inte kan föra sin egen talan, barnen, för att öppna de dörrarna. Ett barn blir en rättighet. Ett människoliv kan köpas. En människa kan ägas.

Vi öppnar en dörr. Frågan är vad som finns innanför.

Om vi har rätten att köpa ett annat människoliv, om vi tar oss rätten att välja TILL en människa, kommer vi då också anse oss ha rätten att välja FRÅN människor?

Jag vet inte om vi kommer att gå i den riktningen. Men jag är oroad.

DN tar upp fallet med pappan som inte vill vara far till sina barn. Men det finns fler funderingar kring vart vår syn på människans värde är på väg. Frågan om aktiv dödshjälp även för barn är en sådan. Frågan om hur vi ser på den åldrande människan en annan. Frågan om hur vi ser på varandra, på staten och på lagstiftningen en tredje.

Det vi nu gör är att förändra de normer som styr samhället. Vi går från ett system byggt med en religion som bas till ett system med basen i - ja i vad finns basen? Och detta blir min avslutande fundering: Vilken bas finns för de normsystem som vi nu ser rullas ut i samhället? Är det den medicinska tekniken som kommer att styra etik och moral? Eller finns det fortfarande behov av och utrymme för en annan etisk och moralisk överbyggnad?

Media: DN

Jorden vi ärvde, utan genmanipulation...

Läser i tidningen Land att EU nu kommer att släppa in en genmodifierad majs för odling. De negativa länderna, dit Sverige tyvärr inte hör, blev inte tillräckligt många. Det är synd.

Hur ska vi egentligen ha det med genmodifikation? Är den räddningen för världens befolkning, eller hotet som slutligen kommer att sätta spiken i kistan på det industrijordbruk som odlats fram under 1900-talet?

Jag har inte en aning. Allt jag skriver är ett relativt fritt tyckande utifrån en rudimentär kunskap om genmodifieringens följder. Jag har sannolikt läst mer om det än 99,9% av svenskarna. Men den kunskap som experterna har kommer jag aldrig att nå. Och det är inte heller politikens mål eller syfte.

Politik handlar om att väga olika intressen mot varandra, att bedöma olika vetenskaper mot varandra och att försöka se in i en framtid som inte kan ses. Så även med de genmodiferade organismer som nu får sitt inträde på en allt bredare front.

Mina funderingar går efter tre stigar.

För det första: Är det rimligt att genmodifiera växter så att de klarar av växtgifter, eller insektsgifter, bättre än andra? Jag tycker svaret på den frågan är nej. Därför skulle jag rösta nej till att införa den nya genmodifierade majsen i EU. Den är just mer resistent mot ett bekämpningsmedel som samma företag som vill sälja majsen tagit fram. Man ska alltså kunna spruta mer, utan att majsen tar skada. Dessutom tillverkar majsen själv ett gift som ska minska angrepp.

Jag tycker denna utveckling är helt fel. Ingenting pekar mot att vi ska spruta mer, snarare mindre. Ingen har en fullständig bild av hur den kemikaliesoppa som världen håller på att bli ser ut. Ingen vet hur olika ämnen samreagerar i naturen och vilka följder det får, för natur och för människa. Av de hundratusentalet kemikalier som tagits fram, har en bråkdel ordentliga beskrivningar av möjliga skadeverkningar, men inget medel har en beskrivning av hur det samverkar med alla de andra 100.000 ämnena. Vare sig på kort eller lång sikt.

Just nu ser världen en död av pollinerande insekter som aldrig förr. Humlor och bin dör i miljontal. Det orsakar enorma förluster för odlare, och ingen vet hur det påverkar naturen. Ingen vet heller skälet, även om många forskare pekar på ökad användning av vissa kemikalier i jordbruket.

Om detta vore följderna av att använda en medicin, skulle biverkningarna omedelbart leda till att medicinen förbjöds, oavsett nyttan. Men gifterna i jordbruket fortsätter att spridas. Om genmodifiering innebär ytterligare giftspridning är det oacceptabelt.

En värld att bevara eller manipulera?

För det andra: Är någon säker på att generna inte hoppar mellan det odlade och det vilda? I förra tidningen Land kunde vi läsa om en kanadensisk bonde som vunnit en kamp mot ett bolag, vars genmodifierade gröda hade spritt sig in i hans ekologiska fält. Han vann en delkamp, men förlorade kriget. Han kunde inte odla vidare sin ekologiska gröda. Och bolaget som tagit fram den genmodifierade grödan (och det passande giftet…) krävde honom på pengar för att han olovligen använde sig av deras gener…

Frågan om rätten till ägande av gener, och därmed rätten till ägande av liv, är komplicerad. Men den riskerar att bli än mer komplicerad.

Tänk om denna genmodifierade majs som nu tillåts, sprider sina gener till vilda gräs. Vem äger då det gräset? Och tänk om detta gräs är ett besvärligt ogräs som blir resistent mot de nu verksamma bekämpningsmedlen. Vem ansvarar för kostnaderna för detta? Vem tar ansvaret för följderna, både för jordbruket och för naturen?

Detta leder oss in på den slingriga tredje stigen: Tror vi verkligen att vi kan förbättra jordens produktion? Om nu jorden har funnits i några miljarder år, och evolutionen ständigt ägt rum, borde väl totalproduktionen på planeten vara hyfsat optimal. Tiden har prövat, förkastat, prövat och accepterat de arter och de processer som ger mest avkastning för hela planeten. Ekosystem, ståndorter, småbiotoper, gigantiska hav – allt är anpassat efter miljontals år av utveckling.

Men så kommer människan in. Och på några få år tror vi att vi kan öka avkastningen av jorden rejält. Utan några följdverkningar. Jag är rätt tveksam till det…

Vet någon hur genmodifierade växter och djur påverkar naturen på 100 års sikt?

Svar: Nej.

Vet någon hur växtgifter, insektsgifter, konstgödning o.s.v. påverkar livsmiljön på 100 års sikt?

Svar: Nej.

På fråga efter fråga tror vi oss veta vad som händer generationer härefter, efter några få års forskande och producerande.

Men tänk om jorden var hyfsat optimerad förut. Tänk om vi en gång inser att vi inte kan stöpa om världen hur mycket som helst utan att det får negativa konsekvenser. Tänk om vår kortsiktiga tillväxtmaximering inom jord- och skogsbruk inte går ihop med evolutionens tillväxtoptimering.

Vad händer då?

Jag menar att vi borde vara betydligt försiktigare med hur vi hanterar vår biosfär. Det krävs tuffare kemikalielagstiftning, nationellt och internationellt. Och om vi ska tillåta genmodifierade organismer, ska det i vart fall inte vara sådana som gör det möjligt att spruta mer.

Får en gammal människa vara unik?

Jag följer SVTs granskning av den svenska äldreomsorgen, och slås av några saker.

Dels att utgångspunkten för granskningen är så "vänster". Egentligen är själva ordet "vänster" fel, men det är idag vänstern som mest använder äldreomsorgen som slagträ i debatten: "Den otrygga äldreomsorgen. Vanvård. Det var bättre förr." Och lösningen är alltid densamma. Kommunerna gör allt bättre. Och mer pengar behövs alltid. Typ...

Kanske hade det sett annorlunda ut om de borgerliga varit i opposition. Eller kanske lika, fast olika. Samma kritik, men andra lösningar.

Nåväl. Måndagens inslag handlade om den gamla människan skulle ha rätt att betala sig till bättre kvalitet. Och osäkerheten kring detta var stor hos de flesta partierna. Det var egentligen bara ett moderat kommunalråd som var tydlig i sitt accepterande av detta. Vänsterpartiet var tydligast emot.

På ytan kan det tyckas som om detta handlar om lyx kontra bristande resurser i äldreomsorgen. Men det gör det inte. Det är uppenbart att de som väljer att betala extra för sitt boende på gamla dagar, inte drar några resurser från den gemensamt finansierade omsorgen. De huvudsakliga kostnaderna tas av de privata medlen. Den offentliga finansieringen står för samma antal pengar per plats, oavsett om du har råd med guldkant eller inte.

Ändå verkar de flesta partier och de flesta politiker automatiskt reagera med ett: Det känns inte bra...

Man frågar sig varför? Är det tanken om att vi ska dö som jämlikar, att vi ändå inte kan ta med oss något dit vi går? Eller är det något annat? Jag tror det.

Det finns fortfarande kvar en kollektivisering av det svenska åldrandet. Du är inte individ när du blir äldre, och framförallt inte när du kommer in i den kommunala äldreomsorgen. Det finns två skäl till detta:

Dels det socialdemokratiska arvet. Dels sjukvårdsarvet. Låt oss ta det sista först.

Det finns få verksamheter som passiviserar och kollektiviserar människor så snabbt som sjukvården. Där blir du en vårdtagare på nolltid, inte en beslutskapabel individ med ett vårdbehov. Visst har det skett förändringar, för inte så länge sedan var läkaren guds högra hand (före nätets alla kunskaper...) och nu sker allt större individanpassning av vården. Men fortfarande är vårdapparaten kollektiviserande. Och äldreomsorgen är sprungen ur den landstingsdrivna långvård som var kollektiviseringens slutpunkt. Jag funderar exempelvis på varför personalen inom äldreomsorgen fortfarande går på scheman som liknar sjukvårdens. Behoven är inte alls lika. Ta bara det märkliga i att bemanningen på helgerna är lägre. Förståeligt på sjukhus där färre behandlingar, operationer osv pågår. Men ofattbart inom äldreomsorgen där behoven är lika stora varenda dag.

Det andra arvet är politiskt. Socialdemokraternas (mar)dröm om folkhemmet var en dröm om ett samhälle som skulle ta hand om dig, från vaggan till graven. Och pensionstiden blev den tydligaste tiden för när du bara skulle lägga dig raklång, möjligtvis ta hand om barnbarnen och lämna arbetslivet. Passiviseringen blev total. Och den gällde alla, utan undantag. Kollektiviseringen blev norm.

Passivisering och kollektivisering av åldrandet innebär också att tilltron till de äldre som beslutsmässiga individer försvinner. Det blir andra som ska ta hand om dig och ditt liv, det är politiker och tjänstemän som vet bättre än du själv om vad som är bäst för dig. Och eftersom det är de offentliga makthavarna som vet bäst, kommer direkt också att samma ska gälla för alla.

Jag menar att de tankarna både är fel och leder fel. De förminskar människor bara för att de är gamla. De förminskar människor bara för att de är gamla och i behov av vård och omsorg.

Jag menar att det är självklart att man ska ha rätt att leva sitt liv hela livet. Om vi accepterar skillnader i samhället, att vissa har råd att äta hummer medan andra får nöja sig med fiskbullar, så ska det gälla alla, oavsett ålder. Om någon har sparat hela livet, om någon varit framgångsrik, så måste det också gälla om du är 75, 85 eller 105.

Men, kanske någon säger, titta i skolan. Där serveras alla barn samma mat. Kanske kan man välja på ett par rätter.

Men skolan och äldreomsorgen kan inte jämföras. Äldreomsorgen, oavsett hur vårdintensiv den är, är bara en förlängning av ditt eget privata boende. Du tar med dig ditt hyreskontrakt. Du tar med dig dina möbler. Du tar med din historia, din framtid, dina anhöriga till den lägenhet som erbjuds dig. Det är självklart att du så långt möjligt ska få fortsätta leva ditt liv som du alltid gjort, på den levnadsnivå som du haft tidigare.

Om man säger stopp för rätten till tillval till äldreomsorgen, säger man också stopp för individer att använda sina pengar som man själv vill. Är det rimligt? Absolut inte!

Det finns en lång väg att gå till dess även äldre människor tillerkänns en full individualism. Fortfarande verkar många tro att vi föds som original, men dör som kopior. Sanningen ligger snarare i det motsatta.

Media: SVT

Äldreomsorgens utmaningar

SVT genomför just i dagarna en granskning av vad svenskarna tycker om äldreomsorg och att åldras. I listan i slutet av bloggen kan ni följa några av SVTs granskande inslag. En del annan media har också tagit upp äldrefrågan. Jag listar en del av dessa inlägg också.

Varför är äldreomsorgen så intressant just nu? Svaret är mångfacetterat. I några bloggar ska jag framöver lyfta en del av både frågorna kring äldreomsorgen och kring äldrepolitiken. Men en siffra visar på varför det ser ut som det gör.

När svenskarna rankar de viktigaste politiska frågorna kommer sjukvården i topp. Därefter kommer skolan, jobben och äldreomsorgen, ibland i lite olika ordning. För en politiker och ett politiskt parti räcker det. Att inte ha en politik för en av de allra viktigaste politiska frågorna är som att gå baklänges in i framtiden.

Och media, som ofta är betydligt snabbare på att känna av opinioner än politiska partier, ser vad som är på gång och agerar. Ibland redovisar man det aktuella förhållandet. Ibland försöker man, mer eller mindre medvetet, att styra utvecklingen. SVTs serie är ett hyfsat exempel på det förstnämnda. Aftonbladets vanvårdsserie en del av det andra.

I kväll har jag varit med i SVT Aktuellt och pratat äldreomsorg. Mest skulle det handla om äldre som vill, men inte får bo på äldreboenden. Men det kom även att handla om hemtjänstens utmaningar. Även om bildsättningen rent journalistiskt som så ofta pekar på ett problem som sannolikt inte är allmängiltigt (kanske till och med är fler som kräver att få bo hemma som borde bo på ett boende anpassat för äldre än tvärsom), och där den normalsvenska (folkhemssvenska) lösningen alltid är mer pengar, finns det en vilja att ändå nyansera bilden. Det blir inte bara en svartvit skala, med en enda lösning.

Den mediala bilden av svensk äldreomsorg är annars skrämmande negativ. Det verkar som om det som påstods vara en Caremaskandal, men som kanske var en mediaskandal, fick dammluckorna att brista. Och nu spelar det inte så stor roll att olika politiska och andra företrädare kan peka på hur många positiva faktorer som helst, bilden av äldreomsorgen är ändå satt.

Men frågan är vilken alternativbild som finns.

Svensk äldreomsorg har sannolikt aldrig varit bättre än idag. Allt fler blir allt äldre. Medicinsk kunskap och utveckling ger oss möjligheter att behandla sjukdomar långt upp i åren. Vi kan vara friskare, om än inte helt friska, under nästan hela vårt liv. Vår syn på att bli "gammal" förändras kontinuerligt.

På punkt efter punkt är svensk äldreomsorg ett föredöme. Men utmaningarna finns. Liksom en del problem.

Just nu försöker jag formulera äldrepolitikens utmaningar i en bok. Jag tror nämligen att vi måste våga förändra inte bara äldreomsorgen, utan hela samhällets syn på äldre, åldrande och när och hur vi blir gamla. De kommande bloggarna kommer att bli små inblickar i den boken.

En del politiker blir politiker för att de vill rodda en organistion, bygga en stad, driva en skola. En del vill grotta ner sig i handlingar, skriva budgettexter, leva i media. Jag har aldrig varit intresserat av sånt. Det har varit en ofrånkomlig del av den politiska vardagen.

Jag tror att fler politiker, både lokalt och nationellt, måste orka lyfta blicken från de aktuella dagorningarna och försöka ta ut riktningen mot framtiden. Inte minst viktigt är det för äldrepolitiken. Äldrepolitiken innehåller både problem och utmaningar, möjligheter och lösningar, och helt centrala värderingsfrågor som vi måste hantera de kommande åren och årtiondena.

Så välkommen till min blogg. Från och med nu, och en tid framåt, kommer den nästan enbart att handla om framtidens äldreomsorg.

Media: SVT, SVT, SVT, SVT, DN, EX, AB

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2