Vargen kommer...

Har du hört?

Det är helt säkert. Naturvårdverket var här förra året och släppte en varg lös. Jag vet det säkert.

Nej - jag var inte där. Men jag har en kompis som säger att han såg det. Helikoptern alltså. Och sedan fanns ju vargarna där...

För oss som har varit engagerade i vargens vara eller inte vara är ovanstående resonemang vardag. Bilden av staten som försöker gå bakom ryggen på medborgarna och plantera ut varg i hemlighet. Alla vet, alla har någon som sett, och så kommer vargarna.

Och följden? Visst ger det oss lite mer rätt att både skjuta, gräva och tiga? Om staten hemlighåller sina utplanteringar, så ger det oss rätt att skjuta i hemlighet...

Jag kan inte undgå att dra paralleller till det som nu sker inom flyktingområdet. När Migrationsverket bestämmer sig för att hemlighålla nya boenden skapas en grogrund för annat. Staten hemlighåller. Det ger oss rätt...

Det är enkelt att förstå bevekelsegrunderna för beslutet. Varenda brinnande flyktingförläggning är ett svek. Ett svek mot flyktingarna. Ett svek mot öppenhet och demokrati. Ett svek mot rättsstaten. Och
inte minst ett svek mot svenskheten - du vet - vi som hellre löser konflikter över en kopp kaffe i sammanträdesrummet än går ut på gatorna och slåss.

Men är hemlighållandet rätt väg att gå? Knappast. Risken är att det istället leder fel.

I DN idag finns två intressanta artiklar. Carl Johan von Seth skriver om riskerna med hemlighållandet, och den låga sannolikheten att det är verkningsfullt. Det är en bra ingångspunkt.

Men än intressantare är Nathan Shachars krönika om Sverige vid vägskälet. Om vi är på väg mot det vi en gång var, men som vi under 1900-talet allt mer lämnat. Om ett land som varit just ETT land, men som nu glider allt mer mot att åter bli ett delat land. Eller för att tala med Schachars ord: Ett antagonistiskt land.

Vi och dom. Folket mot överheten. Flyktingkramarna mot de invandrarfientliga. Höger mot vänster. Onda mot goda.

Det är bara att välja sida. Och när du gör det väljer du också bort nyanserna. Vi är goda. Dom andra är onda. Vi är folket, vi har rätt. Dom andra har fel, oavsett vilken överhet de tillhör. Svart och vitt. Tydligt. Enkelt.

Medierna både stärker och tappar sin makt. De gamla sanningarna gäller inte längre. "Alla" tittar inte på SVT och Aktuellt längre. "Alla" läser inte Nerikes Allehanda. Nyheterna fragmentiseras och fördelas olika. Du söker allt mer de nyheter som bekräftar din egen syn på saken, väljer bort det som problematiserar. Och du hittar nya vägar. Besöker de Facebookgrupper som är som du. Prenumererar på de inlägg på de sajter som du gillar. Stänger dörrarna till det andra. Det som oroar, berör på ett annat sätt. Problematiserar. Kanske kan få dig att tänka om.

Men nej - det är det enkla budskapet som gäller. Svart och vitt.

Visst har Gardell och Schyffert rätt. Alla andra är bara invandrarfientliga fascister som bara bryr sig om sig själva och inte människan.
Visst har Åkesson rätt. Alla andra är bara den röda PK-elitens lakejer som bara bryr sig om sig själva och inte folket.

Och Sverige slits itu.

Det finns en risk att Migrationsverkets beslut blir kontraproduktivt. Att det än mer bekräftar den världsbild som säger att staten inte längre är god, att staten inte längre står på din utan på någon annans sida. Och det ger dig rätt att göra sånt som du tidigare aldrig kunnat tänka dig göra.

Fram tills nu har vi trott på samtalet. Medborgardialogen. Sökandet efter det gemensamma bästa även i svåra frågor. Eller kanske ibland sökandet efter det gemensamma minst dåliga, i de allra svåraste frågorna. Det har aldrig varit enkelt. Det har aldrig gått smärtfritt. Men det har varit vår väg att fortsätta bygga den stabila rättsstaten. Involvera. Samtala. Låt också de som tycker olika komma till tals.

Migrationsverkets beslut är i sig litet. Men det är ännu ett tecken på att det Sverige vi trodde oss känna i går, inte längre existerar.

Har du hört? Jag har en kompis som säger att han såg en bil åka på vägen upp mot berget. Mörka rutor. Och när de klev ut hade de Naturvårdsverkets jackor. Han är helt säker på att de skulle släppa ut fler vargar.

Vad ska vi göra? Har du något förslag?

Det måste finnas en annan väg att gå. Vi måste värna det svenskaste av allt: Dialogen.

Insikten om att vi alla är en del av samma samhälle. 

Holistisk eller mekanisk flyktingpolitik

Jag läser Daniel Suhonen i Dagens Samhälle. En av de tydligaste vänsterdebattörerna i Sverige idag. Jag gillar hans sätt att argumentera även om, eller kanske tack vare, att vi knappast tycker lika i något. Men Sverige och demokratin behöver människor som klarar av en debatt som inte bara består av kampanjpamfletter och personangrepp.

Suhonen gör sig till tolk för de många som menar att Sverige har råd att ta emot fler. Det är bara att höja skatterna för de rikaste och låna om pengarna ändå inte räcker. Man skulle kunna invända mot detta med en faktaargumentation som handlar om riskerna för arbetsmarknaden, som att läsa bloggen ekonomistas. Ska Sverige vända och gå mot en avveckling av de högkompetenta jobben, och satsa på de lågkompetenta? Med allt vad detta innebär för lönebildning m.m.

Man skulle också kunna fundera kring vad det innebär för Sverige som låntagare, som Dagens Industri gör. Och om det blir dyrare att låna för Sverige blir det dyrare att låna för dig och mig. Kanske Riksbankens inflationsmål kan nås, på bekostnad av några hundratusen människor som får se sina lån bli så dyra att de inte klarar av sina boendekostnader...

Men det finns andra funderingar och riskanalyser som också behöver göras. I gårdagens blogg om värderingsgrunder och samhällskontrakt började jag en sådan analys. Idag tänker jag fortsätta, med Suhonen som grund.

Sverige är världens mest sekulariserade land. Jag har visat Ingelhart kartan (World Values Survey) i en tidigare blogg men kan göra det igen. Sverige sticker ut, både vad gäller individualism och sekularism.

Kolla längst upp i högra hörnet. Där finns Sverige. Och kolla längst ner i vänstra hörnet. Där finns alla stater som vi nu tar emot flyktingar från.

Vad kommer detta att innebära?

Man kan i detta ha en mekanisk samhällssyn. Suhonen gör sig till tolk för en sådan. Det handlar om antal, pengar och människor, lån och skatter, personal och bostäder. Räcker inte något är det bara att peta in mer. Utfallet blir i alla lägen detsamma.

Men är det en rimlig tanke? Är människan utbytbar? Spelar det någon roll om invandrarna kommer från de islamiska staterna, från Afrikas olika stater eller från det sönderfallande Jugoslavien?

Svaret är, speciellt med tanke på World Values Survey, ett självklart ja. Det spelar roll varifrån invandraren kommer. Det spelar roll därför att värderingarna skiljer. Det spelar roll därför att synen på samhälle, på individen, på människans värde och värdighet, på demokrati, jämställdhet, religion, skiljer.

Och värderingar byter vi inte som pyjamas.

Det finns en allmän känsla, inte minst hos många politiker, att flyktingmottagande enbart handlar om det praktiska. Och innanförskapet löser vi med jobb. Resten behöver vi inte bekymra oss om. Men är det verkligen så?

Den bilden verkar vara så nationellt centrerad så att det nästan är omöjligt att rubba den. Sverige är det normala. Vi är centrum i världen. Alla strävar att komma dit vi är. Inte bara för att vi är den trygga välfärdsnationen långt bort från alla krig. Utan också för att vårt sätt att se världen är det enda riktiga. Svaret på allas frågor är att vi alla ska bli mer individualistiska, mer för självförverkligande. Vi är alla självklart för det moderna, och mot det konservativa. Den som tycker annorlunda har antingen inte fattat, eller fattat fel.

Och så förvånas vi över när polackerna väljer en ny konservativ regering, eller varför så många amerikaner är så dumma att de ens kan tänka sig att rösta på en Donald Trump...

Men så är inte världen. Vi är det udda. Vi är undantaget. Vi är periferin, änden på diametern. Problemet är bara att de vi nu tar emot är nära den andra änden. Och tänk om de inte vill vara som vi. Tänk om de verkligen tycker att konservatism och kollektivism är bättre. Tänk om vår syn på demokrati, på kvinna och man, på mångfald, på könsuttryck, på religionens plats i samhället inte är sanningen. Vad händer då?

Det finns enorma risker med att se flyktingpolitik bara som en mekanisk hantering av siffror, oavsett om det handlar om budgetunderskott eller asylsökande. Risken är att vi kanske missar den riktigt stora utmaningen samhället står för. Vad det innebär att vara svensk, helt enkelt.

Och det ska jag återkomma till i en kommande blogg. Om jag vågar.

Det är ett nytt land jag bor i...

Ivar Arpi skriver i Svenska Dagbladet. Det finns en del som har åsikter om Arpi. Så även jag. Men han pekar kontinuerligt på olika trender som är tolkningsbara.

Idag handlar det om en polis som abdikerar. Som tvingas hantera en situation som den inte är byggd för. Och konsekvenserna av det. Det är skrämmande. Jag vet inte om det är en allmännare trend. En gång är kanske ingen gång.

I Nerikes Allehanda läser vi åter om brinnande bilar. Det är mer eller mindre vardagsmat nuförtiden. Och det som bara för några år sedan skapade enorm nationell uppmärksamhet, blir idag en nyhet främst för lokaltidningen.

Arpi avslutar sin artikel med ett intressant citat:

"-Men jag känner mig rädd för allra första gången för att bo här. Är jag och staten överens om att kontraktet mellan oss nu omförhandlas?"

Det finns en enorm sprängkraft i detta citat. En hållning som riskerar hela vårt samhällsbygge.

Jag återkommer till Lars Trägårdh. Samhällskontraktet. Det där osynliga som håller vardagen samman. Det som byggt vår syn på såväl samhälle som individ under mer än 100 år. Om den starka staten, folkhemmet, som skapar trygghet och välfärd. Om individerna som överlåter en del av sitt självbestämmande på det offentliga, i utbyte både mot tryggheten och välfärden men också möjligheten att vara individ och trygg i sin individualism.

Trägårdh var mycket tydlig i det P1-program jag tidigare bloggat om. Om att det finns gränser för den öppenhet vi säger oss värna. Helt enkelt för att det kontrakt mellan staten och individen som bär hela vårt samhällsbygge inte klarar den öppenhet en del av oss påstår sig värna. Det måste finnas en win/win-situation både för individen och staten. Jag ger av mina resurser, staten vinner. Staten garanterar mig en viss nivå på välfärden, jag vinner.

Men nu skakar detta i grunden. Och det kommer bara att fortsätta. Den flyktingkris vi står inför kommer att omforma vårt samhälle i grunden. Det finns en risk för att det samhälle vi vaknar i imorgon inte är det land vi bodde i igår.

När "PK-eliten" Gardell, Schyffert och Ernman ordnade en insamlingsgala visar sig ett av problemen tydligt. Gardell är en del av den inre kärnan i samhället. Han känner fortfarande inte av att kontraktet mellan honom och staten är ifrågasatt. Och om det ändå börjar naggas i kanten, som i synen på homosexualitet, har han hela Mediasverige till förfogande för att få sina ståndpunkter spridda.

Gardell med flera är inte ensamma i denna kärna. Fortfarande är stora delar också av medelklassen omfattad av detta. Och samhällskontraktet skrivs i första hand inte om för oss. Det är andra som först börjar riva i det finstilta.

Samhällskontraktet omfattar aldrig alla. Det är inte bara den organiserade brottsligheten som säger sig stå utanför. Det finns en sluttande skala av människor som känner sig mer eller mindre delaktiga i det. Bilden av utanförskapssamhället kunde lika gärna vara en bild av de som knappt skrivit under samhällskontraktet. Och det är också där som problemen börjar.

Under 1900-talet var strävan att få allt fler att omfattas av detta kontrakt. Det sociala arbetet var det tydligaste exemplet. Under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet försvagades det arbetet, främst under socialdemokratiska regeringar. Alliansregeringen försökte återskapa delar av kontraktet, men misslyckades i huvudsak.

Och frågan är nu hur starkt kontraktet är, om det är stabilt nog att klara av den inströmning av nya människor med andra värderingar och en annan syn på såväl stat, civilsamhälle och individ, och om det är så stabilt att de största delarna av den medelklass de flesta av oss tillhör fortfarande accepterar att samhällskontraktet är en win/win-situation. Trots flyktingkrisens påverkan.

Problemet med detta är att vi inte märker allt i det akuta skeendet. Istället handlar det mer om hur vi lyckas hantera såväl människor som samhälle i ett års, tioårs eller kanske hundraårsperspektiv. Och den beslutshorizonten har ingen.

Dagens flyktingströmmar sätter hela samhället under tryck. Och svaren på om det var rätt politik vi förde 2015 kanske vi inte får förrän om tiotals år. Men såväl medborgargarden som brinnande bilar visar på riskerna med den väg vi valt.

Hur många afghanska tonåringar klarar vi?

Det finns ett antal frågor som man borde söka svar på och offentligt också redovisa olika alternativ för. Frågan kring ensamkommande barn är en sådan.

Hittills har media i huvudsak använt orden "ensamkommande barn" även om termen kan leda fel. "Barn" kan skapa en bild av inte bara minderåriga, utan av små barn som på något sätt tagit sig till Sverige. Men idag används faktiskt orden "ensamkommande unga" av allt fler. Skälet är enkelt: De flesta som kommer är afghanska ungdomar. Pojkar i de övre tonåren.

Det finns flera märkliga omständigheter kring dessa ensamkommande. Huvudfrågorna är varför och hur. Varför har denna utveckling med afghanska pojkar skett just nu? Och hur ska vi hantera det?

Den senaste bilden från Migrationsverket visar på de faktiska omständigheterna. Så här ser det ut enligt deras hemsida:

Ungefär 80 % av alla ensamkommande barn/ungdomar kommer från Afghanistan. I princip hela den ökning som Migrationsverket nu räknar med, från bedömningen 12.000 för några månader sedan, till 30.000 för 2015, beror på ensamkommande barn från Afghanistan. Och om utvecklingen fortsätter kommer det nästa år att komma runt 70.000 ensamkommande - enbart från Afghanistan.

Varför? Varför denna ökning just nu? Har det säkerhetspolitiska läget förändrats just i september 2015? Eller vilka skäl finns? Jag vet inte. Jag har inte heller sett någon media berätta om vad som har hänt. Men bilden att de som nu flyr är syrier eller irakier är inte riktig. Av den totala flyktingströmmen står de afghanska undomarna för runt 20 %. Det är så märkligt.

Handlar det om säkerhets- och trygghetsfrågor? Flyr man från fattigdom till en dröm om välfärd? Eller är det ett annat sätt att handla med människor?

Oavsett detta måste nästa fråga också kunna besvaras. Hur ska vi hantera detta? Det är uppenbart att socialtjänsten redan går på knäna. Ett antal kommuner har hittills själva anmält sin handläggning av de ensamkommande. Fler lär vara i samma problematik, utan att ha anmält sig. Och efter själva mottagandet som nu karaktäriseras av stora brister, kommer nya behov. Det handlar åter inte bara om socialsekreterare, utan gode män, lärare, sjukvårdspersonal, arbetsförmedlare, bostäder...

I ett rätt stort antal bloggar har jag ställt frågor kring hur det offentliga ska klara sitt uppdrag med ett flyktingmottagande på över 100.000 per år. Den bilden blir övertydlig när det handlar om ensamkommande ungdomar. För vad händer om vi inte klarar det uppdraget?

Risken för permanent utanförskap är alldeles för stor för hela gruppen flyktingar och invandrare. Även om vi placerar oss i topp när det gäller hur vi tar emot och integrerar människor i samhället, kan ingen vara nöjd med vare sig det arbetskraftsdeltagande, det bidragsberoende och de subkulturer som uppstår och uppstått i de utanförskapsområden som blir allt fler. Frågan är vad som händer om tiotusentals ensamkommande ungdomar lämnas utan nödvändigt stöd från samhället i alltför lång tid?

Dagens migration ställer fråga efter fråga efter fråga. Och alldeles för ofta lyser svaren med sin frånvaro. Jag inser fuller väl att det inte är enkla frågor, och att svaren i de allra flesta fallen är ännu svårare att finna. Men det värsta vi kan göra är att skapa en "låt-gå"-situation där vi i bästa fall hoppas på att det kommer att gå bra.

Det är det värsta vi kan göra, för samhället, för de som redan bor här och för alla de ensamkommande ungdomarna.

Det brinner. Någon förvånad?

Så har ytterligare ett flyktingboende brunnit. Denna gång var det allvarligare än tidigare. Det fanns enligt uppgift runt 15 personer i boendet när det brann. Var det ännu en anlagd brand? Eller kan vi "glädja oss" åt att det var en olycka denna gång som trots allt inte tog någon människas liv?

Det finns en bekymmersam självbild hos oss svenskar att vi är annorlunda än alla andra. Vi är mer internationalistiska än andra. Vi är inte främlingsfientliga. Vi kommer aldrig att ha ett främlingsfientligt parti vare sig i riksdag eller regering. Vi är helt enkelt lite godare.

Men gång efter gång visar det sig att vi inte är så speciellt annorlunda. Det handlar mer om tillfälligheter än om reella skillnader. Det finns både för och nackdelar med att vara ett litet land i norr. Hur mycket av vår tvåhundraåriga fred beror egentligen på att vi varit rätt ointressanta, och inte på att vi är ett speciellt fredligt folkslag med en speciell fredlig kultur?

(Redan här är man ju ute på hal is. Kan man prata om ett "folkslag" och en svensk "kultur" utan att bli innischad bland de onda mörkermännen som trots allt finns, som ett undantag som bekräftar regeln om att vi är goda...)

Men så brinner ett flyktingboende. Och ett till. Och ett till. Och frågan är om det är slut där eller om det snarare är slutet på en början.

Flyktingkrisen har visat en del av civilsamhällets styrkor. Enskilda människor, föreningar och organisationer har ställt upp och klarat av uppgifter som annars aldrig blivit utförda. Människor har mötts, bemötts och fått hjälp på ett sätt som staten aldrig klarat av annars. Det har varit manifestationer och demonstrationer. Och den offentliga bilden, av att vi är ett rikt, starkt land som kommer att klara av att ta hand om ALLA människor som flyr hit har trummats in av politiker, media, som offentliga tyckare. Vi är speciella.

Men tänk om dessa manifestationer inte omfattar alla. Och om de onda mörkermännen inte bara är ett litet undantag, utan en del av något större. Där inte alla är mörkermän, utan vissa värre medan andra mildare. Vad innebär det?

Tänk om det finns människor som känner sig hotade i sin vardag. Sådana som inte har säkra jobb i IT-sektorn, en bostadsrätt värd miljoner och ett gott socialt kapital inkapslat i Stockholms innerstad? Som är rädda för att jobben ska försvinna, lönerna sänkas, bidragen urholkas, välfärden krackelera, den svenska kulturen utmanas. Vem talar för dem?

Det fungerar inte med mer eller mindre hurtiga tillrop om att vi ska klara det. Det fungerar inte med skuldbeläggande "ja - men tänk om det hade varit du som var på flykt" ställningstaganden. Det fungerar inte med rynkade pannor som säger att vi anstränger oss till det yttersta. Och det fungerar inte med tvärsäkra antaganden om att bara vi ändrar arbetsmarknaden och bostadsmarknaden i mer (ny)liberal riktning så kommer det att gå.

För det är vare sig rätt budskap, rätt språk eller rätt avsändare. De politiska ledningarna i varje parti är så likformade att de nästan är utbytbara mot varandra. Mediaeliten likaså. Tyckarna som har rätt att uttala sig är knappast de som kan företräda den förlorade mannen på bruket eller den långtidssjukskrivna kvinnan i förorten. Ursäkta stereotypin - men det är sannolikt där grogrunden för bränderna startar.

Vi är inte annorlunda. Det måste vi förstå. Vi är lika goda och lika onda som människorna runt omkring oss. Ungrarna är inte ondare än vi. Inte heller fransmännen eller engelsmännen. Danskarna har inte en ond-gen som vi saknar. Vi är alla människor som försöker hitta vägar framåt i besvärliga situationer. Våra tolkningar av såväl nutid som framtid kan skilja sig åt. Dessa tolkningar kan och ska vi kritisera. Men inte utifrån en upphöjd position där vi både vet och kan bättre.

På samma sätt är det nationellt. Är det mer rätt att säga att vi ska klara av att ge alla som flyr den välfärd vi själva har, och mer fel att säga att vi klarar inte av att ge välfärd åt all världens flyktingar? Kan man i så fall utifrån den upphöjda positionen som den rätta åsikten ger, hävda att de som tycker fel bara har att ändra sig?

Och vad händer om de vare sig kan eller vill?

Det finns en otäck bakgrundskontext kring det som sker nu. Med en stor grupp människor som av olika skäl känner sig oroade för den invandring vi nu ser. Som ofta känner att de inte har någon i det accepterade offentliga Sverige som företräder dem. Som för det mesta bara knyter näven i fickan, muttrar och går vidare. Men som skapar en grund för än mer skrämmande händelseutvecklingar.

Vi skulle aldrig få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Vi kommer aldrig att stänga våra gränser.
Vi kommer aldrig att bränna ett flyktingboende.

Eller...

Gud hjälpe oss. Och Gud hjälpe de partiledare som nu sliter med frågan om hur vi hanterar flyktingarna och flyktingsituationen att de ska vara så visa att de klarar av att både företräda de som vill ha öppna gränser, kosta vad det kosta vill, och de som hukar under rädslan av att känna att det Sverige som fanns så sent som i går faktiskt håller på att försvinna.

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Liberal nationalism?!

Jag lyssnar på P1. Hör debatten mellan Tino Sanandadji och Stefan Jonsson, båda forskare med olika titlar. Hör dem som vanligt prata förbi varandra. Sananadji varnar för den katastrof som väntar välfärdssamhället om invandringen fortsätter på dessa nivåer. Jonsson som istället enbart ser nöden i världen och vårt ansvar att hjälpa, obegränsat.

Den diskussionen har hörts tusentals gånger. Med olika infallsvinklar. De goda, de som vill fortsätta ta ett obegränsat ansvar för nöden i världen. Vi onda, som säger att vi inte kommer att ha råd. Ibland får jag kritik för denna bild, kritikerna säger att det inte handlar om onda mot goda. Men fram tills idag har perspektivet varit sådant. Det räcker med att läsa Dagens Nyheters Peter Wolodarski (som jag nästan alltid uppskattar som en djupt tänkande journalist) i söndagens DN för att se spelplanen. Användandet av ordet "skam" inbegriper också oss i Sverige som velat begränsa mottagandet och skapar just denna bild av de goda mot oss onda.

Det finns många bekymmer med detta sätt att se världen. Ett av de stora är sannolikt att denna tudelning av den politiska världen bygger på en rädsla att bli sammankopplad med de "reellt onda" - i den svenska politiska kontexten - Sverigedemokraterna. Även om de kan ha rätt i sakpolitiska frågor, måste man som god demokrat distansera sig ifrån dem. Man får helt enkelt inte komma fram till samma slutsats, även om vägen dit har gått från diametralt motsatta utgångspunkter.

Det får märkliga konsekvenser. Man kan inte, som sann liberal, ens ta ordet "volymer" i sin mun när man talar om flyktingmottagande och asylrätt innan kritikerna kommer. På samma sätt är det med andra partier. Hittills har ingen av de sju mainstreampartiledarna ens vågat antyda att den politik man står för innebär en begränsning av antalet asylsökande. På konkreta frågor blir det aldrig svar.

Ett annat ord som är förbjudet är "nationalism". Det är så befläckat av ultrahögern att det inte går att använda. Och det är ett enormt bekymmer.

Åter till P1. Den tredje deltagaren i debatten var en annan professor. Lars Trägårdh, vid Ersta-Sköndals högskola (bland annat). Trägårdh är en av giganterna när det gäller kunskap om civilsamhället. Hans bakgrund är knappast åt det högra hållet. I sin och Henrik Berggrens bok "Är svensken människa?" utvecklar han sina tankar kring "statsindividualismen" där hans huvudtes är att svensken accepterar en enormt stark stat, för att själv kunna utveckla sin individualism. Vi överför det som andra menar vara individens ansvar på staten, för att själva kunna bli mer egocentrerade.

Trägårdhs synpunkter i programmet var ändå rätt nationalistiska. Han menade att staten, nationen, hölls samman av ett samhällskontrakt. Medborgarskapet innebar förpliktelser och dessa förpliktelser genererade en del service. Inte bara till dig själv, utan även till andra medborgare, människor som du aldrig kommer att träffa. Men kontraktet, som innebär en stark stat, god service och en ökande social trygghet, uppväger de kostnader som är förknippade med det hela.

Det är uppenbart att Trägårdh ser den nuvarande migrationen som ett bekymmer i detta. Samhällskontraktet gäller inte längre. Du betalar fortfarande in dina skatter. Men frågan är om staten, nationen, kan garantera dig den service, den trygghet, den utveckling du förväntar dig. Och om inte - vad händer då? Vad händer med solidariteten manifesterad genom att vi mangrant betalar skatt, eller genom att vi är en del av ett samhälle som söker gemenskap över gränser, både nationellt och internationellt?

Är nationen alltså betydelsefull, eller bara en begränsning?

Man kan göra fler funderingar: En av huvudteserna för att ha en fungerande demokrati är faktiskt att det finns gränser. En nation där alla i vart fall förstår varandra språkligt, där det finns en gemensam kulturell bas som gör att vi kan förstå varandra också på andra sätt, har hittills varit förutsättningen för en stark demokrati. Det är en av EUs uppenbara brister. EU saknar ett gemensamt språk, vilket omöjliggör politiska debatter och därmed försvagar en av demokratins grundstenar, och en någorlunda gemensam kultur, vilket gör det svårt att få igenom konkreta beslut på samma sätt i hela unionen.

För en demokratiskt lagd liberal, är alltså inte nationen enbart något som kan överlåtas till SD att tala om.

Men det blir värre ändå.

En av liberalismens fäder, Adam Smith, skrev i sitt stora opus "Wealth of Nations" just om Nationernas välstånd. Hans teser går (enormt förenklat) ut på att olika nationer ska konkurrera med varandra för att på ett positivt sätt öka det totala välståndet. Bort med regleringar, fram för fri handel.

Det kan tolkas olika. Libertarianer ser staten, nationen som något nästan enbart ont. Låt marknaden sköta sitt, typ. I ett sådant samhälle blir staten, nationen nästan obehövlig. Den marginella trygghet som individen kan avkräva staten och staten därigenom kan beskatta medborgaren för, kan likaväl ske på superlokal nivå som nationell. I mycket påminner libertarianismen om en religion, på samma sätt som kommunismen, där människan i sin godhet hanterar även svåra frågor på ett sätt som blir bäst för alla...

Men människan är inte god.

Och det har socialliberaler och marknadsliberaler i skön förening förstått sedan länge. Marknaden måste regleras. Det finns sociala skäl, arbetsrättsliga skäl, miljömässiga skäl och så vidare för det. Välståndets framväxt under 1900-talet bars av nationell lagstiftning, där olika länder gått olika långt, byggd på den demokratiska bas som nationerna skapat.

För liberalen har utmaningen därefter varit att skapa internationella samarbeten för att underlätta för människor, varor och tjänster att flöda fritt mellan nationerna. Socialliberaler har slagits för ökad internationell solidaritet med de sårbaraste, svagaste, fattigaste. Men basen har hela tiden varit nationell. I sann liberal Adam Smith-anda...

Ingenting har ändrats. Demokratin förutsätter fortfarande någon form av nationell identitet. Samhällskontraktet, där vi betalar in och räknar med att kunna ta ut i förhållande till allas gemensamma insatta plikter, är fortfarande basen för såväl nationell som internationell solidaritet. Det är bara så länge vi har detta samhällskontrakt på nationell basis, som vi klarar av solidariteten med de svagaste, oavsett var de befinner sig men till den gräns som kontraktet medger.

Det finns risker med att överlämna nationalismen till högerkrafterna. Den risken visade sig tydligt när regeringens märkliga fredagsevenemang "Sverige tillsammans" gick av stapeln. Det bestående minnet var powerpointen med orden: "Det finns ingen inhemsk svensk kultur" och oavsett om det bara var en klumpig formulering som helt tappade anknytningen till den nuvarande kontexten så visar den än en gång på "nomenklaturans" (oavsett om den är politisk, medial, kulturell eller annan) behov av att distansera sig från de onda högerkrafterna. Och då spelar inte resultatet någon roll...

Nationalism är vare sig ond eller god. Nationalism kan användas i onda och goda syften. Men som Adam Cwejman så väl beskriver i GP skulle Sverige må väl av en sundare patriotism, och en lika sund nationalism. Gärna byggd på liberal grund och med den föränderliga, inhemska svenska kulturen som kärna. Då skulle vi också kunna känna stolthet över att vi ibland faktiskt klarar av att göra mer än vad vi både borde och kan, även när det gäller att ta emot flyktingar och samtidigt bevara välfärden.

Samvetsfrihet är inte enkelt

Jag har valt vården för att släcka liv…

Ellinor Grimmarks önskan om att få vara barnmorska utan att tvingas acceptera att utföra aborter är ännu på väntläge. Dom i detta samvetsfrihetsmål väntas inte förrän om en månad. I en tidigare blogg har jag berört detta. Och i samband med den bloggen lovade jag att återkomma i ämnet. Vilket jag nu gör.

Skälet för detta återkommande var då det inlägg som DN-medarbetaren Amanda Björkman skrev. I sin ledare kring att inte acceptera samvetsfrihet resonerar hon så här:

"Den stora skillnaden är att vårdpersonalen i ena fallet skulle få nya arbetsuppgifter från en dag till en annan. Till jobbet hör plötsligt att aktivt medverka till att förkorta någons liv, något som inte var känt när personalen utbildade sig och sökte sig till arbetsplatsen. Abortlagen däremot gäller sedan 70-talet."

Jag trodde hennes resonemang var ett misstag, en olycklig omständighet när en tanke inte riktigt tänkts färdigt. Men så idag läser jag en ledare av en annan medarbetare på samma redaktion. Hanne Kjöller, som jag ofta uppskattar mycket, resonerar på ett liknande sätt:

Värdet av samvetsfrihet ska inte underskattas. Låt säga att vi i Sverige fattar beslut om att tillåta aktiv dödshjälp. Är det då rimligt att alla narkosläkare ska tvingas avsluta liv, trots samvetskval? Nej. Men det är skillnad på att söka sig till ett yrke där man från början vet att vissa ingrepp eller behandlingar utförs, och att befinna sig i en verksamhet där förutsättningarna plötsligt och radikalt förändras.

Två liberala röster. Ett budskap. Och jag kan inte förstå det.

För som jag tolkar deras resonemang är det OK att i morgon, om Sverige inför aktiv dödshjälp, som undersköterska, sköterska eller läkare hävda sin samvetsfrihet för att slippa delta i det aktiva avslutandet av en annan människas liv, men bara därför att det inte ingick i arbetsbeskrivningen när de sökte jobbet. När väl lagstiftningen är på plats, får all vårdpersonal finna sig i att delta inte bara i det vårdande och läkande arbetet, utan även i ett arbete som går ut på att släcka liv.

Är det rimligt?

Är det rimligt att du, om du menar dig vara kallad (ursäkta det frikyrkliga språkvalet) till att bli en del av den fantastiska svenska vårdapparaten, också måste förhålla dig till möjligheten att du blir en del av dödshjälpen? Om du - med den människosyn du har - tycker att människans värde är oändligt, outgrundligt, ovärdeligt även de sista dagarna av hennes liv? Att du valde vården för att du ville vårda och läka, inte avsluta liv?

Vad får det för konsekvenser för vården, för synen på vårdyrken, på vårdens kärna? Jag gissar att en del säger - inga! - men är det troligt? Eller kommer synen på vård och vårdens avslutande, på passiv dödshjälp som blir allt aktivare också att påverka vår syn på människan och hennes värde och värdighet?

Jag läser en gammal artikel ur Svenska Dagbladet. På  SVD Kultur visar Merete Mazzarella med all önskvärd tydlighet en del av den problematik som finns kring synen på aktiv dödshjälp. På ett likartat sätt resonerar Expressens ledarsida. Och även om den i artikeln nämnde belgiske förbrytaren fick sin sak omprövad, läs exempelvis DN, och den aktiva dödshjälpen avvärjdes, visar det hur våra värderingar riskerar att glida på ett sluttande plan mot, ja mot vadå?

Frågor kring människolivets början och hennes slut är inte enkla. När Amanda Björkman som argument för att inte acceptera samvetsfrihet för barnmorskor, väljer hon exemplet att abortlagstiftningen är från 1970-talet. Men är det rimligt? Hur såg neonatalvården ut 1980? Och hur kommer den att se ut 2030? Hur långt eller snarare kort kan vi gå i graviditeten, och ändå rädda ett fosters - eller är det då ett barns - liv? Kommer medicinens utveckling att påverka synen på när ett foster blir ett barn? Och vad innebär det då för samvetsfriheten?

Den frågan, och många andra frågor, måste få ställas. Och tankar måste få brytas utan att man, likt Aftonbladets ledarsida, sätter nedsättande epitet bara för att man har en annan åsikt än den gängse.

Jag hade ett intressant samtal med en anställd i vården häromleden. Hon gav mig goda skäl för att jag inte skulle behöva tveka, vare sig om min inställning till samvetsfrihet eller abort, som det ser ut idag. Svensk lagstiftning är väl fungerande och fyller sitt uppdrag gott.

Men ändå måste frågorna få ställas, och bli respektfullt bemötta.

På samma sätt är det med frågan om aktiv dödshjälp. Jag tror ingen av oss som inte är i den situationen kan förstå hur det är att leva med en obotlig och plågsamt dödlig sjukdom. Ingen av oss kan förstå valsituationen man ställs inför när man vet att det finns en möjlighet att avsluta livet tidigare, med vårdens hjälp.

Men vi måste också kunna ifrågasätta dessa tankar, utifrån en insikt om att ingen av oss är ett ensamt skepp i natten på en öde ocean. Vi lever i, med och för andra och varandra. De handlingar jag gör, eller vill att andra ska göra åt mig, kommer att påverka samhället långt utanför mina nuvarande referensramar.

Liv och död är inga enkla frågor, vare sig de gäller början eller slutet. De förtjänar att bli respektfullt bemötta, även när vi inte alls delar varandras ståndpunkter eller uppfattningar.

Några tankar om en ny asyl- och migrationspolitik

-->

För en dryg vecka sedan gick det fortfarande att diskutera flyktingkrisen i generella termer. Frågorna om var de asylsökande skulle bo, leva och få sin del av välfärden var inte akuta, annat än för de mest initierade. Liksom för de kommuner som redan gick på knäna.

Situationen i Filipstad kan tjäna som exempel. En mindre kommun tar emot 900 flyktingar. Ansvariga politiker och tjänstemän uttrycker sig rätt drastiskt i lokaltidningen. De kommer inte att ha möjlighet att erbjuda förskola och skolgång. Den kommunala servicen darrar. Och från staten hörs inget.

En vecka senare beslutar Malmö införa det andra steget av tre i sin krisorganisation. Läget är akut.

 Vi är alla medvetna om siffrorna: Idag ankommer knappt 2000 personer per dag till Sverige. Det är mer än en femdubbling av antalet asylsökande jämfört med perioden 2010-2013. Under samma period ankom i medeltal 300 ensamkommande barn/ungdomar per månad till Sverige. Idag handlar det om nästan 300 ensamkommande i huvudsak ungdomar per dag.

För att göra situationen övertydlig: Antalet ensamkommande ungdomar idag motsvarar nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. Det föds ungefär 100.000 barn per år, eller ca 270 barn varje dag. De nuvarande migrationsnivåerna är som att fördubbla den siffran.

Det finns idag ingen politik för hur detta ska hanteras. Det saknas svar både på hur vi ska hantera den kortsiktiga situationen, den kris i flyktingmottagandet som vi nu är mitt uppe i. Och det saknas helt svar på hur samhället ska förändras på längre sikt för att klara av att integrera dessa människor.

Frågorna blir allt mer konkreta, allt mer i behov av snabba svar:

Hur ska vi få fram tillräckligt antal gode män till de ensamkommande ungdomarna?
Var ska alla flyktingar bo?
Var finns vårdpersonal som klarar de nya uppgifterna?
Hur ska kommunerna planera för förskolor och skolor?

Vilka socialsekreterare ska sköta det dagliga jobbet?

Var finns resurserna?

När Centerpartiet, det parti som tydligast hävdat sig stå för en öppen migrationspolitik i sak redovisar sina förslag till en förändrad migrations- och integrationspolitik är ett av huvudnumren att kommunerna åter ska ta över integrationsarbetet och arbetet med att få invandrarna i jobb. Även om lösningen tidigare prövats, och misslyckats trots en tiondel så många asylsökanden, påstår partiet att de har lösningen på problemen.

Men som så ofta blir det mest många, innehållslösa ord när migrationens akuta, och integrationens långsiktiga utmaningar ska konkretiseras ner i faktiska förslag. De verkliga åtgärder som skulle krävas: En annan lönebildning med en verklig låglönesektor, en sänkning av levnadsstandarden för fler genom lägre nivåer på försörjningsstöd och etableringsersättning, en bostadsmarknad med enkla lågstandardbostäder, lägre kvalitet på de centrala välfärdsuppdragen (skolan, äldreomsorgen, den sociala omsorgen) och så vidare, lyser med sin frånvaro. Skälet? Det skulle förändra det svenska välfärdssamhället i grunden.

Det är uppenbart att det saknas en politik som motsvarar de utmaningar ett flyktingmottagande på dessa nivåer ställer vårt land. Regeringen är handlingsförlamad. Oppositionen saknar reella alternativ. Vare sig krav på EU eller kommunerna är någon lösning på grundproblemet: Välfärdsstaten klarar inte det uppdrag den nu ställs inför.

Det finns inget annat alternativ än att vi nu måste vända på samtliga stenar, söka samtliga möjliga lösningar för att klara vår uppgift. Grunden är ett värnande av den reglerade invandringens principer. Liksom en tydlighet är att politikens huvudsakliga ansvar är nationellt. Det är de svenska skattebetalarnas avstådda löner som har burit upp välfärden, inte bara för dem själva utan också för de övriga medborgarna. Det finns inte, och har aldrig funnits, ett av medborgarna givet uppdrag att för deras skattepengar lösa internationella flyktingsituationer utan vare sig början eller slut.

Sverige är i behov av en helt ny syn på migrations- och flyktingpolitiken. Nedan redovisas i fem punkter hur en sådan förändring kan ske. I detta måste vi vara medvetna om att förändringarna kan komma att få konsekvenser för hur vi själva och omvärlden ser på vår förmåga att upprätthålla FNs flyktingkonvention. Sannolikt är den i grunden överspelad. Forskaren Joakim Ruist skriver i Svenska Dagbladet om att det är dags att överge den. Dess syfte var enbart att lösa situationen efter andra världskriget. Dagens flyktingströmmar kräver en helt ny syn på hur världen ska hantera migrationsströmmar orsakade av krig, förföljelse, armod eller katastrofer.

Ett nationellt program för en ny migrationspolitik i 2000-talets folkvandringstid kan bygga på fem principer:

1)   Sverige ska mångdubbla antalet kvotflyktingar. Riksdag och regering ska i statsbudgeten bestämma hur många kvotflyktingar landet kan ta emot, avsätta medel för dem och ålägga kommunerna att ta emot dem. En nivå i paritet med det totala flyktingmottagandet 2012-13, d.v.s. runt 30.000 personer, kan vara ett riktvärde.

2)   Människor som utöver dessa kvotflyktingar söker asyl i Sverige ska, om asylskäl finns, beviljas tillfälliga uppehållstillstånd. De omfattas inte av det välfärdsuppdrag som genomförs av kommuner och landsting. Det blir statens uppgift att bestämma nivåer för den välfärd som ska ges, liksom att finansiera och genomföra den.

3)   Biståndet ska upprätthållas. Det är orimligt att ta pengar från de allra mest utsatta i krigets eller ofärdens närhet för att lägga på flyktingmottagande i Sverige.

4)   Anhöriginvandring ska tillåtas, enbart i de fall där den i Sverige boende anhörige kan visa att såväl försörjning som bostad klarar av att hantera de nyankomna anhöriga.

5)   Permanenta uppehållstillstånd ges till den som har ordnad försörjning, oavsett om det handlar om direktinvandring, eller en omvandling av tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med punkt 2.

Ibland låter det som om tiden före 2013 karaktäriserades av en värld utan flyende. Men under de första åren av 2000-talet var antalet flyktingar i världen mellan 40 och 45 miljoner. Redan då fanns behoven. Men vi valde andra lösningar för att visa vår solidaritet.

I november ska Folkpartiet ta ställning för hur partiets framtida migrationspolitik ska utformas. Folkpartiet slits idag av motsättningar mellan oss som är mer restriktiva, och de som vill öppna gränserna ytterligare. Denna slitning är en spegelbild av det omgivande samhället, den nationella och lokala politiken, där vi allt mer lever i parallella strukturer, oförmögna att vare sig vilja eller kunna se motparternas bilder av världen nära och långt borta.

Det är en orimlig hållning, oavsett vilken sida man står på. För att Folkpartiet ska klara av att bli en starkare liberal kraft i framtiden måste vi klara av att ta tuffa beslut i respekt för varandras olika åsikter. Och för att Sverige ska klara av att fortsätta att vara en stormakt i välfärd och för migration, krävs samma respekt när samtliga frågor ställs, samtliga möjliga och omöjliga svar prövas och målen för samhällsbygget förnyas.

Vem ska betala notan???

Det gick i vart fall ett mummel genom det politiska Sverige idag. Skälet var udda. Sveriges Kommuner och Landsting presenterade sin Ekonomirapport. Det brukar väl mest vara en fråga för såväl politiska som administrativa nördar. Men idag blev den plötsligt mer intressant än vanligt.

Ekonomi är inte något som brukar bekymra lokalpolitiker annat än i budgettider. Eller som ett av de styrande kommunalråden i Örebro meddelade på twitter när han fick kritik för den skattehöjning på 50 öre som nu väntar: "Vi har i en hel vecka jobbat med att gå igenom hela ekonomin!" Och då är det ändå vice KSO som uttalade sig. Det är lätt att bli bekymrad över ledningskompetensen...

Lokala politiker har alldeles för låg kompetens vad gäller ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det är oftare trots, än tack vare, politikerna som det fungerar. Tjänstemannakollektivet klarar för det mesta att hantera den politiska inkompetensen i styrning. Och när allt fler politiker verkar uppfatta sig som kommunikatörer av goda budskap, spelar det kanske mindre roll, annat än för demokratins legitimitet.

Det är synd att inte den lokala ekonomin är mer central för den lokala politiken. Och det är lika synd att SKLs Ekonomirapport knappast läses annat än av något enstaka kommunalråd. Jag gissar att ingen av de styrande i Örebro kommer att ägna den annat än ett förstrött intresse och låta den oöppnad glida ner i det runda arkivet.

Men de borde läsa den. För då skulle de förhoppningsvis bli oroade över vart utvecklingen är på väg. Och kanske kunde någon agera nu, istället för att reagera i morgon. För nu måste någon reagera.

SKL beskriver en tuff framtid som väntar. Kostnaderna kommer att öka snabbare än intäkterna. Det finns flera orsaker till det: Hög investeringsnivå, ökade kvalitetskrav, statliga krav och kostnadsdrivande bidragssystem, förändrad ålderssammansättning av befolkningen med både fler barn och fler gamla.

Enligt SKL behöver kommunerna och landstingen höja skatten med nästan 2:- kronor de kommande tre åren. Landstingen med en knapp krona, kommunerna med en dryg. Och då är det exklusive de skattehöjningar som krävs när lokala och regionala politiker tappat styrningen av sina organisationer.

Eftersom den genomsnittliga skattesatsen idag är 31,99 %. Med SKLs prognos innebär det att skattesatsen kommer att vara 33,91% i genomsnitt. Spannet idag är mellan Doroteas 34,70% och Vellinges 29,19%. Lägg på 1,92 % på det så får ni spannet 2018. Doroteaborna får betala 36,62% i kommunalskatt.

Som KSO hade jag rätt mycket att göra med ekonomin och med ekonomer på SKL. Då fanns en stark åsikt att en kommunalskatt på över 35 kronor allvarligt skulle påverka den lokala ekonomin. Om tre år är stora delar av Sverige där. I en stor, stark tillväxtkommun som Örebro skulle skatten hamna på nästan 35,20%. Hur kommer det att påverka jobben, tillväxten, konkurrenskraften, bidragsberoendet, välfärden?

Det finns en faktor som är tydligare utpekad i rapporten än någon tidigare gång. Och det handlar om flyktingmottagandet. Det som skrivs är oroande. Men den som läser noga borde bli än mer oroad. För trots att SKL tagit höjd för ett flyktingmottagande på unika nivåer, väljer man att försöka hitta den lättaste vägen ut.

För det första är de siffror rapporten baserar sig på redan obsoleta. De tar sin grund i SCBs bedömningar från i maj. Och vi vet alla vad som hänt sedan dess.

Så här skriver SKL:

SCB:s senaste befolkningsprognos som publicerades i maj innebar en påtaglig uppjustering av nettoinvandringen jämfört med bedömningen från året innan. Det är högst troligt att även denna befolkningsprognos kommer att behöva revideras upp ytterligare. Sådana uppjusteringar har också gjorts tidigare. I diagram 3 jämförs de två senaste årens prognoser med den som gjordes 2009.

SKL inser alltså att deras siffror inte håller. Men vad ska man göra när situationen förvärras dag för dag?

Själva underskattningen av problemet rent volymmässigt är en sak. Men det finns andra, minst lika allvarliga. Låt oss ta ett annat citat:

I beräkningarna antar vi att invandrare och asylsökande har samma behov av skola, vård och omsorg som övriga befolkningen i motsvarande ålder, trots att de nyanlända snarare är i behov av större insatser. Detta är emellertid inte något som beaktas i våra beräkningar, då det saknas underlag för en sådan bedömning.

SKL är alltså medvetna om att deras kalkyler baseras mer på tro än vetande. Med en rekordstor mottagning av ensamkommande ungdomar blir kalkylen än mer missvisande. Hur mycket mer kommer kommunernas och landstingens budgetar att belastas av att flyktingarna har större behov av offentliga insatser? Och finns det ens möjlighet att genomföra dem? Finns lärarna, förskollärarna, socialsekreterarna, sjuksköterskorna...

Det kunde räcka här. Men det blir värre. För även vad gäller inträdandet på arbetsmarknaden kör SKL på den positiva vägen:

Vi vet att etableringen på arbetsmarknaden oftast tar lång tid. Med ledning av befintlig statistik och egna antaganden konstruerar vi en modell, där flyktinginvandrare successivt integreras alltmer och efter 8 år i landet når samma arbetskraftsdeltagande och arbetslöshet som utrikes födda från samma ländergrupper med långa vistelsetider i Sverige (tabell 6). Vi gör inga antaganden vare sig om att integrationen förbättras över tiden eller att det skulle vara svårare att integreras när det på kort tid kommer många flyktingar.  

Ekonomerna på SKL hoppas alltså att integrationen och arbetsmarknaden ska fungera lika bra/dåligt när det kommer 180.000 flyktingar per år, som när det kommer 30.000. Antagandet är orimligt. Det inser nog ekonomerna. Den sista meningen är en så tydlig "Brask-lapp" man nog kan tänka sig.

På tre avgörande punkter räknar alltså SKL med att allt ska gå bättre än vad det med största sannolikhet gör. Vad dessa positiva antaganden betyder för kostnadskalkylen är helt omöjligt att beräkna. För att rapportens slutsatser ska få en större trovärdighet, borde i vart fall ett spann mellan bästa möjliga och sämsta möjliga utveckling snarast tas fram.

Låt mig ta tre citat till som visar på allvaret i situationen. SKL lutar sig mot staten och hoppas på mer statsbidrag. Men oron över att det inte kommer att fungera, och att olika statsbidrag inte kommer att täcka kostnaderna för flyktingmottagandet redovisas relativt öppet:

Kalkylen utgår ifrån att staten höjer statsbidragen framöver med 2 procent per år i fasta priser från och med 2017, något som är i enlighet med en långsiktig historisk trend. Därutöver krävs skattehöjningar på närmare 2 kronor för att få ihop kalkylen.

---

Det stora flyktingmottagandet, och den kraftiga ökningen av antalet asylsökande, får förhållandevis liten betydelse för »årets resultat« i denna kalkyl. Huvudorsaken är att ökade kostnader antas åtföljas av ökade intäkter i form av statliga bidrag. Det finns skäl att ifrågasätta sambandet, det vill säga hur väl de statliga bidragen täcker kostnaderna vad gäller såväl asylsökande som flyktingmottagandet. Denna eventuella obalans går inte att utläsa ur kommunernas räkenskaper, då kostnader och intäkter delvis återfinns inom olika verksamheter. I denna framskrivning antas också nettokostnaderna minska något i och med de höjda statliga ersättningar som föreslås inom flyktingmottagandet samt för undervisning av asylsökande elever.

---

Den nya placeringsformen stödboende införs troligen under 2016 och regeringen avser att lansera nya ersättningar efter detta. Det återstår att se om budgetbesparingen, omkring 1 miljard kronor 2017 som regeringen räknar med, kan översättas till motsvarande besparing för boendekostnader i kom- munernas egna och upphandlade boenden. Pressen läggs på kommunerna att omsätta den kommande lagändringen och de nya schablonerna till billigare lösningar. Detta sker vid en tid då behovet inom mottagandet är rekordstort, vilket gör det osäkert om detta kan åstadkommas med bibehållen kontroll på kostnaderna.

 

Det finns rätt många som de senaste dagarna har sagt sig vara villiga att "betala lite mer i skatt" för att klara av flyktingmottagandet. Deras beredvillighet till ökade skatteinbetalningar kommer snart att uppfyllas, med råge. Frågan är ändå vad det får för konsekvenser; för den generella välfärden, för tillväxt och företagande, för sammanhållningen i samhället...

När de lokala kommunalråden nästa år sätter sig för att förhandla budget, lär de nog få ta lite mer tid till funderingar över prioriteringar än en vecka i augusti.

 

Men det lär inte hjälpa...

Men tänk om Jimmie har rätt...

eller frågan Hans Rosling aldrig fick.

Jag ser att några republikaner gått ihop om en motion i riksdagen. De vill avsätta kungen. Det är både liberaler och representanter från det gamla kommunistpartiet som motionerar ihop. Få höjer på ögonbrynen att dessa två partier samarbetar. Frågan är kanske inte en av de som är hjärtefrågan för vare sig liberaler eller socialister. Sannolikheten att de två partierna skulle jobba ihop om ekonomifrågor är nog rätt liten. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

På samma sätt är det med jämställdheten. Liberalerna tvekar inte, utan väljer att stötta ett rött förslag om ökad kvotering och minskad valfrihet för föräldrar. Få tycker att det är märkligt. Folkpartiet var ju det parti som drev igenom den första pappamånaden, och detta är bara ytterligare ett steg på vägen. Här borde fler varningsklockor ringa. Friheten och valfriheten som är liberalismens kärna är inte något man lättvindigt borde kompromissa med, framförallt inte när stödet kommer från socialister och det gamla kommunistpartiet. Men ändå - ändamålet helgar medlen.

Två exempel på hur liberaler aktivt samarbetar med Vänsterpartiet. Och det finns fler. Vi är dessutom inte ensamma. Alla andra partier jobbar ihop med V. Inte ens den utrikespolitik och försvarspolitik som partiet tidigare hölls ute ifrån, är numera fredat område för socialisterna/kommunisterna. De har normaliserats, för att använda ett ord som oftast används runt ett annat parti.

Detta parti, SD, är det förbjudet att arbeta ihop med, i vart fall aktivt. Under Alliansregeringens andra period, var regeringen ofta beroende av SDs passiva stöd. När den röda oppositionen lade förslag som de visste att de kunde få med sig SD på, hävdade de alltid att det inte handlade om ett aktivt handlande, utan att de inte kunde hindra SD att rösta på deras förslag.

På samma sätt är det nu. När den röda regeringen jobbar ihop med allianspartierna gemensamt eller var för sig, handlar det om aktivt stöd. När de röda behöver stöd från SD, är det ett passivt stöd som beskrivs. Senaste handlade det om fackliga rättigheter kring utländska företag som har arbetare i Sverige.

Den bilden är vi vana vid. Men som så ofta håller flyktingkatastrofen på att ställa också detta på huvudet. Och Hans Rosling får åter stå i centrum.

Förra tisdagen var han bejublad kung i Globen. Rosling sa vad folk ville höra. Eller så ville folk verkligen höra vad de ville, så de hörde det, oavsett vad Rosling sade. Rosling var centrum för allt. Statistiken var den nya religionen. Rosling dess överstepräst. Bara vi litade på statistiken skulle himmelriket komma.

Så gick några dagar. Och Hans Rosling var på ett annat möte, med publicistklubben i Stockholm. Och plötsligt krackelerar bilden. Rosling säger att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt: Vi måste hjälpa i närområdet. Och om den mediala bilden är sann så menar han också (min tolkning) att det han försökte göra i Globen mest handlade om att försöka sätta nya ord på en del av det som Åkesson sagt länge, men utifrån en annan utgångspunkt.

Och kungen avsätts snabbt. Det är närmast löjeväckande att läsa exempelvis Totte Löfström i Nyheter24. Statistiken är inte längre religion - den kan ju visa på fel saker. Rosling borde inte berätta om vad statistiken säger, om den inte stödjer det som vi vill höra. Och Hans Rosling är absolut inte kung längre.

(Parentetiskt kan man säga att Löfström också blir en bild av svensk bildningssyn. Det är känslorna som är det nya fakta. Kunskap erhålls genom att känna rätt, inte genom att veta mest.)

För mig som försöker följa utvecklingen i sociala medier, var det som att känna en darrning i grunden i de sociala medierna. Tänk om det Rosling sade var att Jimmie Åkesson egentligen haft rätt hela tiden? Hur ska vi hantera det? Klarar jag av att min världsbild krackelerar? Är inte världen svart och vit, ond och god, vi och dom?

Det är så enkelt att beskriva världen i svart och vitt. Vi som har rätt och dom som har fel. SD är själva experter på det. Det är en del av deras livsluft. De är den enda sanna oppositionen, de enda sanna folkföreträdarna, den enda som slår utifrån. Vi är pk, vi är maktens kökkenmödding, vi vet inte vad folk tycker, vi sitter vid köttgrytorna.

Det är ett enkelt, populistiskt sätt att bedriva politik. På sikt är det lika farligt för demokrati och samhällsutveckling som mycket annat. Problemet är bara att vi anammat det - motsatsvis.

SD har alltid fel. De är alltid onda. De ska alltid hållas utanför. Vi här inne. De där ute.

Framförallt när det gäller deras centrala fråga - invandringen.

Och så kommer Rosling och säger att de har rätt.

Men som jag förstår Rosling, rätt eller fel, så är hans utgångspunkt den diametralt motsatta mot Åkessons. När Åkesson vill stänga gränser, vill Rosling öppna dem. När Åkesson ser bistånd som en ersättning för asylmottagande, ser Rosling det som ett komplement.

Men i vår svartvita värld går det inte att sätta in detta i den gängse matrisen. Det finns ju bara ett rätt svar. Och nu har Rosling gett Åkesson rätt...

Man kan kritisera Hans Rosling för hans agerande i Globen. Jag gjorde det i en blogg häromdagen. Och jag står fast vid den kritiken. För en statistiker behöver inte vara politiker, inte prioritera, inte fatta de svåra besluten som innebär att alla inte kan få allt, och att vissa därigenom kommer att få lida.

Den fråga Rosling borde få är: Om du har begränsat med pengar, så att du antingen får välja på akut bistånd i närområdet eller ökat asylmottagande här hemma, hur skulle du då välja?

Och följdfrågorna: Var gör pengarna mest nytta? Och kan du garantera det?

Problemet är att alla andra också borde ställa oss de frågorna. Framförallt gäller det de partier som menar sig vara bättre att styra Sverige. Men rädslan är så stor att man ens i en detalj skulle landa på samma ståndpunkt som SD, eller till och med kunna tolkas som att man hade samma ståndpunkt som SD, att frågorna inte ens ställs. Det blir viktigare att vara kung i Globen, eller i rätt media, än att försöka leda och styra landet genom en bekymmersam tid.

SD har blivit elefanten i rummet. Den som alla ser, alla förhåller sig till, men ingen pratar om, till, för, med...

Det är en orimlig hållning. Även om inget annat parti under överskådlig tid kan tänka sig att samarbeta med SD, även om partiet är rasistiskt, främlingsfientligt, populistiskt, måste vi våga ställa frågor och söka svar, oavsett om de frågorna ibland är liknande de SD ställer, och svaren kan påminna om de de ger.

I detta är Hans Rosling verkligen kung. Han vågar ställa frågorna. Han vågar ge sina svar, oberoende av politisk korrekthet och hemvist. Han är så säker på sin statistiska faktakunskapsbas att han törs.

Ibland funderar jag över om vår ovilja att ens ställa frågorna bottnar att vi, oavsett parti, inte bär den säkerheten med oss. Inte vad gäller statistik och fakta, utan om ifall vi är bärare av en ideologi som håller, även när svaren vi sökt inte är de vi velat känna vara de rätta.

Istället fortsätter vi med att arbeta som om allt är som vanligt, att någon annan där uppe kommer att lösa det (med Peter Santessons ord i Dagens Samhälle) och att världen enbart är svart eller vit.

Frågan är vad som händer när gråskalorna kommer ikapp oss...

Får någon ha det bättre?

 Finns det en gräns för humaniteten? Ska vi hjälpa alla? Oavsett?

Så här skriver en av mina vänner på FB efter gårdagens frågeställningar kring kostnaderna för asylmottagning:

Du anser att människoliv kostar förmycket... en vidrig inställning och utgångspunkt.
Det är medmänniskor det handlar om.

Staffan, vad är ditt liv värt? Är du mer än en siffra i statistiken?
Ska vi rädda dig om du hamnar i kris? Kostar det för mycket då?
Jag betalar gärna mer i skatt för att rädda dig och våra flyktingar.

Det är en förståelig inställning från en människa som brinner för humanitet. Men den är i all sin medmänsklighet problematisk. För den är konsekvenslös, både för individen, för samhället och för världen.

Utan att kanske tänka på det, är den underliggande frågan: Får någon ha det bättre? Eller ska vi hjälpa till så länge vi kan, tills pengarna är slut, till dess alla har det ungefär lika?

Den som vet att jag är kristen, brukar citera en del av Bibeln. Som exempelvis Matteus 25 kapitlet, där Jesus ställer frågor om vad vi gjorde när vi såg en hungrig, törstig, hemlös... I varje fattig människa är Gud.

Och vad ska man då invända? Egentligen går det inte. Ändå har kristna i alla tider levat som om det gick. Och vi gör det fortfarande. Skälet är enkelt - vi är mer egoistiska än altruistiska. Det finns en gräns för (nästan) alla människors humanism, godhet, rättfärdighet.

För att göra detta övertydligt, kan vi återvända till flyktingfrågan och fundera i termerna av vad det skulle kosta. I en tidigare blogg har jag gjort ett meningslöst räkneexempel på vad det skulle kosta om vi tyckte att alla världens flyktingar var lika mycket värda som de som vi tar emot. Kostnaderna skulle bli astronomiska. Sverige skulle inte ha en chans att klara av dem. Och ingen annan vill.

Men låt oss tänka lite annorlunda istället. Det är lika meningslöst. Och lika förenklat. Men det kanske kan tjäna som pedagogiskt exempel för vad den godhet och den humanism som ovanstående facebook-inlägg kan innebära.

Sverige är ett rikt land. Om man tror på Wikipedia som hämtat sina uppgifter från Internationella valutafonden, så var vi 2011 världens fjortonde rikaste land. Vår BNP per person var drygt 40.000 USD eller ca 330.000:- kronor med dagens växelkurser. (Det finns andra, sannolikt mer aktuella, siffror också. Men det spelar mindre roll. Detta är ett försök till pedagogiskt räkneexempel)

Sveriges BNP per person:                  330.000:-

Det fattigaste landet av de 183 som Wikipedia redovisar var Kongo-Kinshasa med 348 USD/person. Det är detsamma som ungefär 2900:- kronor per person.

Kongo-Kinshasas BNP per person:     2.900:-

Är det rimligt att vi i Sverige använder alla resurser ner till 2.900:- per person till flyktinghjälp? (Det går ju inte, men detta är ett räkneexempel som försöker vara pedagogiskt) Rent teoretiskt skulle det innebär att varje svensk skulle ge runt 327.000:- kronor per år till flyktingbistånd. Eftersom Sverige just nu har drygt 9,8 miljoner innevånare kan vi multiplicera de två. 9.800.000 * 327.000. Totalt skulle Sverige då ge 3.204.000.000.000:- kronor till de fattiga. Tretusentvåhundrafyramiljarder kronor. Om vi räknar med att 60 miljoner människor är på flykt i världen, innebär det att varje flykting skulle få 53.000:- kronor.

Men så kan vi ju inte ha det. Då skulle flyktingarna bli rikare än många av de som bor i de fattigaste länderna. Så det alternativet går bort. Dessutom skulle ju Sveriges insats bli av engångskaraktär. Jag gissar att rätt få av oss skulle vilja leva på 8:- kronor om dagen, brutto... Och skatteintäkterna till den välfärd vi önskar här hemma, den som tar hand om de gamla och sjuka, om barnen och de med olika funktionshinder, om missbrukare och om miljön - den skulle bli rätt lidande.

Så låt oss inte gå så långt. Låt oss fundera över vad som skulle hända om vi valde att lägga oss mitt i, vara som jordens medianmedborgare. Åter till Wikipedia. 183 länder har kollats. Medianen ligger någonstans runt land 91. Där hittar vi till exempel Turkmenistan med en BNP på 7846 USD per person. Jag har inte så bra koll på hur det ser ut i Turkmenistan. Så låt oss hitta ett annat land.

Bosnien ligger närmare. Där har jag varit ett antal gånger medan landet var en del av Jugoslavien. Det går att identifiera sig med, även om rätt mycket skiljer. Enligt Wikipedia hade Bosnien en BNP på 8133 USD per person. Det motsvarar runt 67.500:- kronor. Vi gör samma räkneövning som ovan. 9,8 miljoner gånger 263.000:-. Det innebär att vi kan skänka tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder kronor till flyktingar. Eller nästan 43.000:- kronor per person. Flyktingarna får då två tredjedelar av vad Bosnierna drar ihop på ett år, men ungefär 40.000 mer än kongoleserna.

Är det rimligt? Eller ska vi fördela alla våra tvåtusenfemhundrasjuttiosjumiljarder på alla de människor som har det sämre än bosnierna (och oss själva med för den delen)? Eftersom Indien finns med på den sidan, blir det mindre per person. Det räcker knappt ens till en tusenlapp.

Men det är kanske humaniteten värd? Vi ska inte ha det bättre än medianjordmedborgaren. Allt annat är osolidariskt.

Eller?

Jag inser att det är helt orimligt att räkna på detta sätt. Men det är lika orimligt att säga att "Det är medmänniskor det handlar om." utan att dra ut konsekvenserna av vad man säger.

Vi kan göra ytterligare ett räkneexempel.

Medianinkomsten i Sverige är 248.690:-. Hur mycket är vi villiga att avstå av dessa 250.000:- kronor för att värna flyktingarna?

Låt oss kolla med Bosnien igen. Medellönen i Bosnien är enligt ambassadrapporten 2014 ungefär 75.000:- kronor per år. Det är runt 6.200:- per månad. Hur många av oss är villiga att leva på den lönen? Hur skulle samhället se ut om vi gjorde det? Vilken välfärd skulle vi kunna ha råd med här hemma?

Och skulle världen vara bättre?

Eller är det tack vare att vi värnar vår välfärd här hemma som vi också har råd att vara humana? Är det tack vare, och inte trots, att vi har det bättre som andra också kan få det bättre? Skulle världen bli bättre om alla svenskar fick det lika dåligt som de som har det sämst, eller att alla skulle ha precis lika mycket som de som ligger exakt i mitten?

Hittills har vår solidaritet, vår humanism och vårt globala engagemang byggt på att vi i första hand värnar välfärden här hemma. Och utifrån det så har vi också sett vad samhället har råd med för den globala solidaritet som aldrig kommer att lösa alla problem, alla krig, all ofärd. Vi i Folkpartiet har slagits för enprocentmålet i bistånd i tiotals år. Och när vi finns i regeringen har vi uppnått det.

Men en procent innebär att vi menar att vi måste använda de 99 kvarvarande åt annat än att visa en obegränsad solidaritet med alla fattiga, flyende, av krig, förföljelse och katastrofer döende. Vi har varit medvetna om att vi inte kunnat, velat eller förmått hjälpa alla. Vi har varit medvetna om att vi prioriterat välfärden här hemma först.

Men det ska vi inte längre göra. Eller ?

Vi kan ju alltid hoppas...

Migrationsfrågan fortsätter att vara den "enda" frågan i svensk politik. Idag presenterar såväl Folkpartiet som Moderaterna sina budgetmotioner, men de kommer i skuggan av den stora FRÅGAN. Jag ska återkomma om Folkpartiets budgetväg, som jag i huvudsak gillar i en senare blogg.

Men när uppgifter om att Migrationsverket tar höjd för ytterligare 100.000 flyktingar i år presenteras är det en fråga som kommer att sätta hela vårt välfärdssystem under en unik press. Och den frågan måste hanteras.

Fortfarande finns det personer som hävdar att allt kommer att gå. Att det bara handlar om att hitta bostäderna, skruva lite i skolsystem och vård, fixa sysselsättning så löser det sig. Och lösningarna på krisen ligger alltid någon annan stans.

I en twitterdiskussion med Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman, som är en  av dem som hittills varit del i de som mer betonar öppnare vägar in i landet än lägger förslag på konkreta lösningar för flyktingarna som kommit hit, visar sig problemet övertydligt. När jag ber om konkreta förslag på lösningar blir Strömans svar:

@staffanwerme Asylansökningar på ambassader på Balkan, då kommer 95 procent av dem som söker att få avslag - alltså kan de inte komma.

eller

@staffanwerme Permanent fördelningsmekanism i EU. Det finns sannolikt majoritet för det.

eller

@staffanwerme Kortsiktiga åtgärder för billigare och smidigare mottagande.

Som synes är det tre vägar som Ströman följer:
Dels Balkanflyktingarna. Men det är bara en rännil av de asylsökande.
Dels att det är en EU-fråga. Men det är en fråga vi inte kan hantera själva, inte vet var den hamnar i slutänden och sannolikt är medräknad i Migrationsverkets arbete.
Dels att det ska till några oklara åtgärder som gör allt billigare och bättre.

När jag åter ber om svar på hur Ströman ser på problemen, var han hittar pengarna, bostäderna, personalen, skolorna, vårdcentralerna och så vidare, blir han tyst. Nej inte helt. Istället kommer en eftersläng:

Lars Ströman @larsstroman
@staffanwerme Du menar att jag ska redovisa på en karta var 100 000 asylsökande ska bo?

Misstolkningen av motståndaren är ett bekymmer i detta. Likaså de som hävdar att jag och flera andra som frågar för att vi är oroliga, egentligen har en annan, brun, fascistoid, främlingsfientlig agenda. Tyvärr är en del liberaler inte bättre än andra här. Ströman är inte ensam.

Men vilka utmaningar står vi inför? Ströman pekar i en annan tweet mot Joakim Ruist som bloggar om frågan, och som har en stabil forskarbakgrund bakom sig. I en blogg om SDs budgetbesparingar på invandringen inför valet 2014 går han igenom kostnaderna för invandringen. Siffrorna han använder är från 2007 och är således överspelade.

Intressant är att han använder en invandrad grupp från Irak, Somalia och Afghanistan, någorlunda jämförbar med merparten av de som kommer till Sverige idag. För att göra en längre historia kortare, hävdar Ruist att en flyktinginvandrare kostar ungefär 100.000 per individ (exklusive ensakommande barn/ungdomar - jag gissar att gruppen var så liten då att den var försumbar). Det innebär att det inte skulle vara så kostsamt att ta emot 175000, det blir ju bara 17,5 miljarder. Men till detta får man sedan lägga så kallade processkostnader (som jag förstår det är det kostnaderna för själva asylmottagandet med boenden, bedömningar o.s.v.), som Ruist beräknade till ca 50 miljarder inför valet 2014. Och nu börjar problemen.

Inför valet 2014 var bedömningen att mottagandet skulle vara mindre än hälften av de 175.000 som Migrationsverket nu tar höjd för. Innebär det att processkostnaderna idag också dubbleras? 100 miljarder kronor som ska läggas till de 17,5? Eller finns skalfördelar? Eller är det istället så att det finns "skalnackdelar"? Kostnaderna för mottagandet blir högre när det saknas nödvändig infrastruktur?

Det är dessa frågor vi måste bena i och våga ställa oss. Allt är möjligt, men vad kommer det att innebära? För välfärden? För samhället? För oss som redan bor här? För flyktingarna?

Idag finns det tre huvudfåror i svensk migrationsdebatt. Dels de som mest ser till vårt globala ansvar och vill underlätta för fler att ta sig hit, som inte ställer så många frågor om hur det ska gå till. Dels de som problematiserar, både till höger, vänster och mitt i och ställer frågor men saknar många svar. Dels de som likt SD ser all invandring som problem och som hittar svaren överallt.

Det är denna kamp som kommer att fortsätta. Och den livsavgörande kommer att vara hur det kommer att gå. Rebecca Weidmo Uvell bloggar om en variant av detta. Jag väljer att peka på tre möjliga huvudutvecklingsvägar.

1) Antingen går allt bra. Vi klarar av ekonomin, hittar bostäder och jobb både på kort och längre sikt. Förskolorna och skolorna fixar både personal och fastigheter och sjukvården får många nya invandrade sköterskor och läkare.

Min bedömning av detta scenario är att det är totalt orealistiskt. Det är en dröm som man kan hoppas på slår in. Men det är oacceptabelt att politiker grundar sin politik på drömmar och fromma förhoppningar. Det kan och ska opinionsbildare göra. Men det riskerar att driva ett land till kaos om det blir politikens grund.

2) Eller så blir det en tid av utmaningar, problem och ansträngningar. Det blir bekymmer under en lång tid, utanförskapet ökar, arbetslösheten likaså. Välfärdssystemen sätts under kraftig press. Den svenska välfärden förändras, mer eller mindre beroende på hur vi hanterar flyktingfrågan både akut och långsiktigt. Det kommer att bli ett annat samhälle, med ökande klyftor, mer fattigdom, annorlunda välfärdsservice. Den kulturella identiteten kommer att sättas på prov i mångfaldens kakafoni. Tilliten minskar och statens uppdrag blir både viktigare och svårare.

Det är min huvudhypotes, den mest positiva jag kan tro på. Huvudfrågan är vad vi gör på längre sikt. Hur länge ska vi ta emot ett stort antal flyktingar? Ska vi överge flyktingkonventionen och anpassa mottagandet efter vårt välfärdsystem (som Ruist förespråkar i en debattartikel)? Hur stora förändringar på välfärdssamhället kan vi klara av utan att det demokratiska systemet sätts under för stor press? Och det leder oss till den sista punkten.

3) De främlingsfientliga vinner. I allt mitt bloggande är detta mitt worst case-scenario. Det är därför jag med en dåres envishet fortsätter ställa frågor, frågor som jag är medveten om riskerar min politiska framtid i Folkpartiet. Men vad händer om, eller snarare när som känslan är just nu, systemen rasar? När vi ser en flyktingkris på hemmaplan, där pengarna tas från vård, skola och omsorg för att klara av flyktingmottagandet? När välfärdssystemen inte bara förändras, utan monteras ner? När utanförskapet föder bristande tillit, ökat våld och otrygghet?

De senaste åren har många av oss vaknat upp och insett att vi inte är annorlunda än alla andra. Även i Sverige kan invandrarpopulister växa över alla breddar. Och var finns taket för deras tillväxt?

Just nu befinner sig stora delar av den politiska nomenklaturan, liksom den mediala och kulturella, i en form av hybris. Efterdyningarna efter skrammelgalan sitter fortfarande i. 100.000 fler asylsökande blir bara en krusning på ytan.

Det är en fara i det. De nödvändiga frågorna ställs inte. De nödvändiga svaren ges inte. Vi befinner oss i en situation där vi färdas i en allt högre hastighet mot ett mål vi inte ser och inte förmår beskriva. Och om allt vi hoppas på inte kommer att inträffa, vad händer då?

Skrammelgalan var en god uppvisning i solidaritet. Men om jag räknat någorlunda rätt, kräver Migrationsverkets nya siffror en helt ny uppställning. Det behövs ungefär tio skrammelgalor per dygn, året runt, bara för att klara de basala behoven.

Och det är nog något knappt ens Gardell, Schyffert och Ernman i PK-eliten tror på...