Nej - jag klarar det inte

Jag såg bilden på pojken. Och tittade bort.

Jag klarar det inte.

Jag försöker skriva om det. Men det går inte heller. Om döden och barnen. Om krigen och människans hårdhet. Om omänskligheten både där och här.

Men orden är för små och obetydliga. De kan inte greppa eller förklara.

Jag klarar det inte.

Runt om fylls nu sidor av människor med samma tankar. Och temat är detsamma: Vi måste visa mer medmänsklighet. Det räcker nu. Vi kan inte låta barn dö på Medelhavets stränder, i krigets utbombade hus, på flykt i stängda lastbilar och överfulla båtar.

Kanske är det en vändning i opinionen vi ser, en vändning som kommer att göra skillnad.

Kanske pratar vi om det kring kaffebordet på jobbet, medan vi tar en kaka till. Kanske vi behåller bilden i minnet när vi stressar till dagis för att hämta de egna barnen som ju finns i en alldeles för stor barngrupp. Kanske vi suckar en extra gång innan vi tar loven förbi A-lagarna på torget. Kanske vi funderar en sväng till medan vi klagar på att hemtjänsten inte ger den service vi tycker mamma har rätt till, hon har ju betalat skatt hela livet!

Kanske klarar vi av att hålla bilden i minnet en stund till, medan vi framför datorn funderar över varför inte jag får mina behov tillgodosedda. Jag är ju ändå världens centrum.

En del tror att jag är en av dem som vill göra det svårare för flyktingar att komma in till Sverige. Och de finner skälen i mina bloggar och artiklar:

Gång efter annan har jag argumenterat för att Sverige inte klarar av den flyktingsituation vi befinner oss i. Resurserna räcker inte - senast i går fick jag veta att Örebro kommun fortfarande placerar ensamkommande flyktingbarn och ungdomar på hotell för att det inte finns andra boenden - vare sig det gäller pengar, personal eller hus och fastigheter. Gång efter annan har jag argumenterat för att med de flyktingströmmar vi nu ser så kommer arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och välfärden att förändras mot ett samhälle som vi hittills inte velat ha.

Och jag står för vartenda ord i dem. Vi står inför ett vägval. Vi och stora delar av Europa. Vilken värld vill vi se i morgon? Hur mycket är vi beredda att förändra i vårt samhälle i realiteten? Hur stora löneskillnader accepterar vi? Hur usla boenden? Hur låg social standard? Hur stora skillnader i välfärd?

Min poäng är och har alltid varit att vi som är politiker måste vara tydliga med vad vi vill, vilket samhälle vi eftersträvar, vilka fördelar det har - men också vad det kostar.

Jag kommer att stå upp för en politik som tydligt och klart står för att Sveriges gränser ska vara ännu öppnare - om den politiken också förmår redovisa konsekvenserna av den, de positiva för oss alla både idag och i morgon men också de som innebär en utmaning för mig som individ, för min familj, mitt närsamhälle och för samhället i stort.

Men jag är så innerligt trött på alla dessa fina ord utan annan täckning än att man just nu tycker precis så. Och jag är så rädd att flyktingfrågan blir en parallell till klimatpolitiken.

Alla värnar en politik för ett bättre klimat. Om vi inte förmår att minska uppvärmningen kan vi ana att dagens flyktingströmmar bara är en rännil mot vad som komma ska. Vi kanske till och med tänker på det när vi sätter oss i bilen för att fara iväg till köpcentret för att köpa färska jordgubbar i november. Vi får oss en tankeställare i flygplanet på väg till Thailand. Kanske är vi så engagerade att vi till och med skriver en debattartikel om klimatet, samtidigt som vi subventionerar den lokala flygplatsen lite till (för den behövs ju verkligen för näringslivet!!!)... Och vi lajkar naturligtvis "rätt" inlägg på facebook!

Men att ta klimathotet på allvar, att låta det påverka dig, dina livsval och din livsstil i realiteten - det är ju en annan fråga. Och koldioxidhalterna i atmosfären fortsätter att öka.

Kanske har flyktingfrågan en annan sprängkraft. För det rör ju människor här och nu. Människor vi kan se, i livet och ända in i döden. Kanske det verkligen innebär att fler vill och i praktiken också öppnar sina hjärtan, sina hem och sina plånböcker. Kanske skapar bilder, som den jag inte orkar se, ett verkligt skifte hos fler.

Eller så gör den det inte.

Kanske bilden snart försvinner in bland alla de andra tusentals bilder på nöd och ofärd vi dagligen ser. Kanske den kvävs av vardagens nödvändigheter. Kanske vi helt enkelt förhärdar oss, lajkar ännu en "rätt" sida på facebook innan vi går till kaffeautomaten och tar ännu en kaka.

Kanske. Men det är aldrig för sent att hoppas.

Den fina och den fula revolutionen

Twitter, facebook och gammelmedia fylls i dagarna av attacker på och av en anonym skribent. Julia Cesar. Jag har aldrig läst något av henne. Jag följder debatten rätt ytligt. Men även ur ett lite mer metainriktat perspektiv är det intressant.

Julia Cesar är uppenbarligen en tidigare journalist. Hon skriver sedan länge inlägg på diverse sidor på nätet som sedan delas tusentals gånger via sociala media. Hennes inlägg verkar vara mer eller mindre uppenbart rasistiska. Hennes inställning till exempelvis islam är mörk, för att vara mild. Hon tycker att Sverige på alla sätt har förändrats till det sämre sedan invandringen ökade och Sverige började beskrivas som ett mångfaldsland.

Det som fått debatten att nu gå hög är ett angrepp på främst en annan, fortfarande verksam, journalist - DN-reportern Niklas Orrenius. Det går att läsa om det i Expressen. Hennes söndagskrönika på en av dessa sajter har fått de som följer henne på sociala media att gå i spin och hota och trakassera Orrenius och även Expressen-journalisten Annika Hamrud.

Det finns inget som rättfärdigar dessa hot och dessa trakasserier. Det finns inget försvar för en politik som vill bygga murar mellan människor, som gör sanningar av skrönor, som bygger inte bara hönor utan hela strutsar av minsta fjäder.

Det är bekymmersamt att så mycket av detta sprids via anonymitetens skydd. Men jag tror man måste se vidare för att förstå de verkliga riskerna.

För 100 år sedan fick de marxistiska och kommunistiska idéerna fäste i ett antal länder. Revolutioner följde, kungavälden störtades och det kommunistiska östra Europa steg fram. Ett antal företrädare för "folket" tog makten och använde den sedan efter eget behag. Följden blev ett drygt 50-årigt fängelse bakom järnridån, där utvecklingen bromsade in. Individernas frihet försvann. Statsterror blev en del av vardagen.

Varför kunde det ske? Vilket momentum använde Lenin, Stalin och de andra terrorhärskarna för att vinna och behålla makten? Varför fanns inga tillräckligt starka motkrafter?

Skälen är många och detta är inte ett försök till att i en helhet beskriva grunderna för de kommunistiska revolutionernas orsaker eller varför de kunde genomföras. Istället handlar min blogg som så ofta att för mig själv försöka åskådliggöra politiska skeenden och försöka fatta vad som pågår.

För några år sedan, åren efter valet 1998, pratade jag med en kommunist i kommunfullmäktige i Örebro. Han var invald på ett Vänsterparti-mandat och hymlade inte med sin kommunistiska inställning. Vi kom att tala om revolution. Och hans dröm var att även Sverige skulle omfattas av en kommande kommunistisk revolution.

Hans bild av revolutionen var rosenröd. Det var de goda mot de onda. Revolutionens offer var inte bara acceptabla, de var en positiv följd av händelserna. För revolutionen var ju fin.

De samtalen är det tydligaste exemplet på hur vänsterkrafter definierar revolution. Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört lika tydliga förespråkare. Oftare har jag kunnat lyssna till mer relativiserande, eller överslätande diskussioner kring de kommunistiska revolutionerna. "Det var ju inte så farligt", eller "Visst begicks misstag men det var för den goda sakens skull" och liknande. Även ledande mediala företrädare för en kommunistisk samhällssyn beskriver revolutionen så.

Och grunden för dessa rosenröda beskrivningar av revolutionen är att det fattiga folket äntligen gjorde uppror mot den härskande, rika klassen. Klyftorna hade, som Marx beskriver det, till slut blivit för stora. Och följderna kunde nästan beräknas med matematisk precision - revolutionen var en oundviklig följd av klassklyftorna.

Den "fina" revolutionen blev resultatet.

Jag kan inte släppa tankarna på att vi ser ett liknande scenario utspelas idag. Bara det att revolutionen idag inte är speciellt fin utifrån vårt betraktelsesätt, och att den inte sker med vapenmakt utan via sociala medier och nätsajter.

Det finns uppenbarligen rätt många personer som upplever sig allienerade. Det finns ökande klyftor i samhället, inte bara mellan dem som har och dem som saknar materiella resurser, utan även mellan dem som finns innanför och dem som upplever sig utanför nomenklaturan, oavsett om den är politisk, medial eller något annat. Och en del av de där utanför agerar som företrädare för "folket".

Dessa företrädare använder de redskap de har. För 100 år sedan var det vapen som kunde kullkasta ett land. Idag är det kanske sociala media. Men bekymmerslösheten för vad som är sant och falskt, vilka som drabbas och följderna av det egna agerandet är lika stor nu som då. För det är ju de goda mot de onda. Och offren, oavsett om de är en journalist, en politiker eller någon annan, är de facto en del av ondskan och därmed inte bara acceptabla, utan en positiv följd av händelserna.

Är det så att vi idag befinner oss mitt i en annan revolution, utan att märka det? Är det krig om verklighetsbilden som idag förs i och mellan gammal- och nymedia en spegel av den revolution som en gång förslavade östra Europa? Hur stort är det upplevda utanförskapet för Julia Cesar och hennes medlöpare? Vilka krafter verkar där bakom? Upplever de att deras revolution inte alls är ful, utan lika fin som den kommunisterna försvarar.

Det som sker nu är rätt skrämmande. Det som sker i Sverige är inte en isolerad händelse. Över hela Europa går samma spöken.

Men det som verkligen är skrämmande är vad som händer om eller när vår tids Lenin gör entré. Vilka människor och vilka krafter som förmår använda sig av det utanförskap som uppenbarligen finns och använda det för att förändra maktstrukturerna. I Sverige. I Europa. Och vilka följderna blir. För Sverige. För Europa.

Det finns starka skäl att värna den liberala berättelsen om både historien och nutiden. Men det avgörande för oss liberaler är att finna en berättelse om morgondagen som förmår minska grunden för de krafter som gör att Julia Cesar delas tusentals gånger. Och där är vi inte.

Trots att världen är rikare idag än någonsin, trots framgångarna i teknik, medicin, kommunikation, välfärd, upplevs morgondagen som alltför skrämmande av alltför många. Men vi förmår inte använda väfärdens framgångar och på den bygga en vision, en berättelse, en väg mot en ännu bättre framtid. Alltför ofta framstår vi som visionslösa administratörer av det rådande systemet. Alltför många beskriver oss som att vi bestämmer över "folks" huvuden och på deras axlar. Rätt eller fel beror enbart på vilket perspektiv man har och vilken information man litar på.

Det finns skäl att oroas av Julia Cesar och hennes likar, på samma sätt som det finns skäl att oroas av de som fortfarande tror på kommunismen. Men det är inte hon som är det verkligt skrämmande. Det är den som kan komma efter.

Migrationens tre plus tre vägval

Jag tänkte att jag skulle skriva om annat än migration och flyktinginvandring. Men frågan är brännande. Dag efter dag. Som i DN i söndags. Och i GP idag där de två tidningarnas starka opinionsbildare polemiserar mot varandra.

Och det finns så många åsikter och tyckanden om vad som ska göras och vad som är rätt. Så jag tänkte att jag skulle försöka bena ut hur jag ser på problem och utmaningar med det som nu sker inför våra ögon. Och jag gör det genom att ganska kortfattat beskriva de tre vägval vi har att göra. Och i ett av dessa gör jag en fördelning på ytterligare tre vägval.

De tre huvudvägarna är:

1. Öppna gränser, oreglerad invandring.
2. Reglerad invandring.
3. Stängda gränser, ingen invandring.

Det finns få som förespråkar väg 1) eller väg 3). Men också dessa måste beröras. Låt oss börja från början.

1) Öppna gränser.

Helt öppna gränser raderar i sin huvudform i huvudsak ut nationalstaten. Även om medborgarskapet kan innehålla några förmåner som inte bosättningsstatusen innehåller, exempelvis rösträtt, finns inga förutsättningar för att upprätthålla en välfärdsstat med exempelvis ett vittomfattande socialt ansvarstagande. Nationalstaten har hittills visat sig vara den bästa vägen att dels skapa en hyfsat fungerande demokrati, dels skapa förutsättningar för en fungerande välfärdsstat. Nationalstaten har sina begränsningar och svagheter och ska inte ses i ett romantiserat nationalistiskt skimmer. Men det finns idag inga tydliga alternativ till den för att vår variant av samhällsbygge ska kunna fortsätta.

Om nationalstaten ändå ska finnas kvar, behöver andra saker förtydligas. En omdefiniering av medborgarskapets innehåll, exempelvis så att enbart medborgare omfattas av vissa sociala skyddsnät, rätt till demokratiskt deltagande, rätt till samhällets skydd, skattskyldighet och så vidare, blir per definition en inskränkning av de öppna gränserna. En informell gräns skapas mellan medborgare och innevånare.

Det finns ett antal libertarianer/nyliberaler som förespråkar öppna gränser. De är också öppna med att de i huvudsak vill avskaffa välfärdssamhället och nationalstaten.

Låt oss därefter hoppa till den andra extremen:

3) Stängda gränser.

Är detta överhuvudtaget möjligt? Vilka internationella åtaganden kan Sverige ha kvar? I vilka internationella organisationer kan vi delta? Kan vi fysiskt stänga gränserna, ens om vi ville? Och vilka ekonomiska och sociala konsekvenser skulle det få?

Nordkorea kan väl tjäna som det bästa exemplet på vad som sannolikt skulle bli följden av stängda gränser. Det som nu sker i det gigantiska landet Ryssland, och följderna av de små sanktioner och begränsningar som lagts på landet, visar hur sammanlänkade och beroende länderna är med varandra. Eftersom det är så svårt att greppa vad som skulle kunna bli följderna av en sådan politik är det också svårt att någorlunda ocyniskt beskriva alternativet.

---

Väg 1) och väg 3) är extremer som utmanar den värld och det samhälle vi sedan länge tagit för självklart. Sannolikt vill få beträda dem. Då återstår väg 2), reglerad invandring. Och även här finns flera vägval. Jag har valt att begränsa mig till tre enligt nedan, eftersom jag ser de som de tre diskussionsspåren i dagens politik:

3a) Det ska vara svårt
3b) Det kommer väl att fungera
3c) Det ska fungera väl

Låt oss börja från denna nya början:

3a) Det ska vara svårt

Bilden av att SD vill stänga Sveriges gränser är fel och är sannolikt kontraproduktiv för den som vill omvända deras sympatisörer. Även SD säger sig vilja ha en viss invandring och ett visst flyktingmottagande. Men de sätter ribban för vad Sverige vill och klarar betydligt lägre än övriga partier.

Oaktat möjligheterna att genom formella beslut begränsa flyktingmottagandet skapar SD en bild av att det går. Det finns enligt SD till och med möjligheter att folkomrösta om nivåer.

Om man bortser från det som är formellt omöjligt, återstår andra politiska möjligheter. Den som vill ha en svår väg in till Sverige kan begränsa möjligheterna genom såväl ekonomiska som sociala beslut. Begränsningar i ekonomisk ersättning till flyktingar skapar mindre incitament att fly hit. I sin förlängning blir frågan om vilken levnadsstandard en flykting har rätt att ha. Är det tältläger, logement i glesbygden eller eget ordnat och finansierat boende som gäller? Indragen rätt till anhöriginvandring likaså. Hårdare kontroller av ensamkommande barn och ungdomar avseende ålder och härkomst är en tredje möjlighet.

Den linjen kompletteras, framförallt i Sverige, av en politik som hävdar att det är bättre att använda resurser i närområdet. Då kan vi hjälpa fler. Även om detta både kan vara rätt och rimligt (sannolikheten att en miljard i bistånd till bättre förutsättningar i flyktinglägren i Libanon eller Turkiet är mer effektivt bistånd till de allra fattigaste i mest behov av bistånd än samma miljard använd på flyktingmottagande i Sverige är stor) är det en omöjlighet att beröra i svensk politisk diskussion.

Runt om i Europa ser vi regeringar som väljer olika former av beslut för att göra det mindre attraktivt att fly eller försöka migrera till just det landet. Genom att flyktingströmmarna tar olika vägar, och olika länder belastas olika hårt, ser vi att det fungerar.

Sverige kan välja den vägen, men den ses som extrem i den svenska kontexten.

Den andra extremen utifrån vår nationella kontext borde vara alternativ

3b) Det kommer väl att fungera

men den upplevs sällan som en extrem, snarare som en mainstreamåsikt för de goda krafterna. Den relaterar till det omfattande behovet, om vår skyldighet att hjälpa och om våra förutsättningar att göra det.

Samtliga aspekter är rätta, eller kan upplevas som rimliga.

Behovet i vårt närområde har inte varit större i modern tid.
Vi har en skyldighet att hjälpa, bland annat genom rätten för flyktingar att i vårt land söka asyl.
Vi är ett rikt land.

Bilden är klar.

Men när det kommer till konsekvenserna av denna väg, blir det betydligt dimmigare. Vad innebär ett flyktingmottagande om 60.000, 80.000, 100.000 personer per år för Sverige och vårt välfärdssystem? Vilka förändringar måste göras, ekonomiskt, socialt, juridiskt, värderingsmässigt?

De som förespråkar detta vägval, beskriver ofta behoven av förändringar som "lägre trösklar in på arbetsmarknaden" eller "en bättre fungerande bostadsmarknad"  eller "en väl fungerande mottagning och snabbare kunskapsinhämtning i skolan" eller liknande. Problemet är att det sällan blir mer konkret än så.

Lägre trösklar in på arbetsmarknaden sker i huvudsak genom lägre löner för enkla arbeten. En sådan förändring kommer inte bara att påverka de som flytt hit, utan hela den svenska arbetsmarknaden. Låglönejobben behöver i så fall bli fler. Men det får andra konsekvenser. Hur ska vi se på det som i vanligt språkbruk kallas socialbidrag? Antingen kommer fler att få utfyllnad då lönen inte räcker, eller så sänker vi gränsen för vad vi anser vara skälig levnadsnivå. Båda sakerna kostar, men på olika sätt.

På samma sätt är det på bostadsmarknaden. Konsultföretaget WSP beskrev inflyttningen till Stockholm i en rapport. Den visar, förenklat, att stora delar av inflyttningen till Stockholm är primär- eller sekundärinvandring. De som flyttar till Stockholm har därför sällan råd med kostnaderna för en nyproducerad bostad. Det går inte att bygga bort bostadskrisen, eftersom för få har råd att betala.

Just nu pågår en uppluckring av systemet med politiskt styrda hyror. Marknadssystem tar över. Om den utvecklingen fortsätter, tillsammans med en uppluckrad lönestruktur kommer det att innebära att bostadsmarknaden kommer att förändras. Synen på bostadskvalitet kommer att behöva förändras, där lågkvalitativa, billiga bostäder måste finnas. Och det gäller i så fall inte bara för flyktingar och invandrare, utan för alla med social- eller ekonomisk problematik.

Frågan om en väl fungerande mottagning och en bra skola, sätter fokus på ett tredje, olöst problem. Resurserna inom den offentliga sektorn räcker inte till. Redan idag ser vi hur knappheten slår. Det är brist på socialsekreterare, lärare, förskollärare, sjuksköterskor, specialpedagoger. Denna resursbrist kommer att kvarstå och accentueras. Det handlar inte bara om pengar, utan lika mycket om brist på utbildade medarbetare och fysiska förutsättningar i form av förskolor, skolor, vårdcentraler, sjukhusavdelningar...

Resursbristen slår inte heller här enbart mot de som invandrar av olika skäl. Resursbristen berör hela samhället.

Sällan beskriver de som förespråkar en stor, om än inte obegränsad, invandring de konsekvenser denna politik riskerar att få annat än i svepande ordalag. Men för att deras politik ska bli möjlig att acceptera eller förkasta måste den också tydliggöras i detaljerna.

Den sista vägen

3c) Det ska fungera väl

är inte enklare att hantera. Det handlar i huvudsak att finna en väg där flyktingmottagandet ligger på en sådan nivå att vårt välfärdssystem klarar det, att vår arbetsmarknad kan ta emot den nya arbetskraften, att bostadsmarknaden fungerar, att resurserna - såväl ekonomiska som personella och fysiska - räcker till och så vidare. Och att det finns en bred acceptans för de utmaningar situationen kräver hos medborgarna.

I en lång diskussion på twitter för ett knappt år sedan avkrävdes jag svar på hur det formellt skulle gå till, eftersom FNs flyktingkonvention inte ger ett land en möjlighet att sätta ett tak på flyktingmigrationen. Mitt svar blev svepande: Se ut över EU och se vad som sker i alla andra länder. Sverige har historiskt tagit emot flest flyktingar i förhållande till vår storlek (vissa år undantaget något mycket litet land). Andra länder har begränsat sitt mottagande, samtidigt som de både är demokratier, humanitära i sitt synsätt och bundna av flyktingkonventionen.

Situationen är än mer problematisk nu, med ett än större tryck av människor på flykt in i EU. Och trots att Tyskland tar emot mångdubbelt fler än de flesta andra länder, löser det inte utmaningen. Och EU är fortfarande handlingsförlamat.

Huvudpunkten i väg 3c) handlar egentligen om två saker: Dels att vi ska ha ett flyktingmottagande som fungerar så väl som det är möjligt, att det är humant, att det inte påverkar välfärd och samhällsbygge negativt och att vi känner att det är i linje med den migrationspolitik vi vill föra. Dels att det har ett stöd från befolkningen.

Och just nu ser vi båda sakerna fallera. Flyktingmottagandet står inför utmaningar få vet hur de ska klara, välfärden påverkas och utanförskapet ökar. Och polariseringen inom såväl politik som samhälle ökar mellan dem som vill stoppa och oss som vill fortsätta vara öppna.

Jag förespråkar väg 3c) av flera skäl. Inte för att den är den enklaste. Inte för att den är den finaste. Men för att det är den enda framkomliga. Och för att den i sig rymmer det viktigaste, en önskan om en öppen dialog:

Det finns inga enkla svar på hur vi hanterar dagens migrationsströmmar. Vi måste tillsammans våga söka svar på alla frågor som ställs, och i öppenhet ge medborgarna möjlighet att bedöma dem.

Kan man kritisera Pride?

Också jag läser berättelserna om de misshandlade homosexuella. Också jag fylls av medkänsla med offren, och både vrede och vemod över att människan inte förstår bättre än att hon ständigt väljer våldets väg, bestraffande minoriteter, oliktänkande, udda. Också jag kan förstå behovet av en manifestation för att få veta att man inte är ensam, inte är så udda, fullt ut kan accepteras för den människa man är.

Men jag skulle inte gå en Prideparad.

Pride var en gång just denna manifestation för rätten att accepteras fullt ut för den människa man är. Och säkerligen finns det behovet kvar, hos många människor och på många platser. Men Pride har blivit så mycket mer.

Pride är inte längre bara en manifestation för rätten att accepteras som individ och människa. Pride handlar idag minst lika mycket om att skapa acceptans för en agenda kring en etik- och moralsyn med grund inom queervärlden. Jag har skrivit tidigare bloggar om problemen med denna förändring. Om normkritik som den enda accepterade normen. Om synen på man och kvinna, på familj och på barnens rätt kontra de vuxnas.

För mig handlar idag Pride lika mycket om det. Och ett engagemang i Pride innebär ett direkt eller indirekt stöd till ett nytt sätt att se på människan, människans ansvar för sig själv och för andra, och för om och hur vi bygger ett samhälle utifrån en normativ grund.

Det finns ofta en total brist på insikt kring vad ett normativ betyder för ett samhälle. Ett av många tydliga exempel blir Folkpartiet i Örebro som i dagarna delar en text där man uttrycker följande: ”Det måste alltid finnas utrymme och även ett ansvar i att ifrågasätta normer. För vem ska diktera vad som är norm för vem?”

Menar alltså det parti jag tillhör lokalt att det inte ska finnas några normer? Normer som demokrati, människans lika och oändliga värde, jämställdhet – har vi inte bara utrymme utan också skyldighet att ifrågasätta dem? Jag ser med oro fram emot framtidens lokala liberala politik...

Och om ingen ska diktera för någon vad som är norm, hur blir det då med lagstiftningen? Den bygger ju på ett gemensamt normativ, dikterat och lagt på våra axlar av en församling, riksdagen, som vi visserligen varit med att välja, men som i dagsläget i vart fall inte företräder mina idéer. Om ingen har rätt att diktera vad som är norm, handlar det inte om normkritik längre, utan om en total normlöshet.

Och allt detta ska ske för att människor ska ha rätt att älska vem som helst på vilket sätt som helst...

Nej – jag förstår att det inte är så man menar. Även den mest normkritiska har normer som den följer. Men hur ska någon veta vilka normer man både ska och måste kritisera, vilka normer som är feldikterade och vilka normer som är goda? Om svaret bara blir att vi ska ha rätt att älska vem som helst är det bara ett tomt prat.

Jag har mina rötter i frikyrkan. Och jag ser med stigande oro på hur den sanningskultur som en gång fanns i kyrkan nu sprider sig till partierna. Queer har blivit ett pseudoreligiöst mantra. Istället för att tro att Jesus är vägen, sanningen och livet, finns politiska strömningar som i vart fall får mig att känna att Vägen är normkritik, Sanningen är queer och Livet får vi när vi i denna sanna queera lycka och frihet definierar det eventuella kön vi känner oss tillhöra.

Och på samma sätt som en del av frikyrkans medlemmar en gång definierade ut de som inte trodde ”rätt”, definierar en del politiker ut oss som nu inte går i rätt fotspår. Med god hjälp av den media som också funnit den enda sanningen.

Nerikes Allehandas beskrivning av kristdemokraternas ickedeltagande i pride i Örebro är i detta perspektiv intressant. Det är en så tydlig ”guilt by association” att man häpnar. KD klumpas ihop med SD, och den underliggande analysen är övertydlig; här är de homofoba partierna som man ska passa sig för. Att gå i prideparader är de godas obligatorium, gör man det inte är man per definition ond. Det lika trista är att KD inte har företrädare som vare sig kan eller vågar hävda en annan linje, byggd på ett hållbart resonemang.

Det finns en risk när politiken blir sanningssökande. Den rollen var tidigare ämnad kyrkor och religioner. Politikens roll var att administrera en ofullkomlig värld samtidigt som kyrkorna sökte den fullkomliga sanningen. Ibland var det dualismen mellan de två det som drev samhället framåt.

Undantag fanns, kommunismens beskrivning av samhällsutvecklingen är ett typexempel på hur illa det kan gå när politik och (pseudo)religion blandas ihop. För den som har sanningen riskerar alltid att bygga murar mot den som saknar den. Och det ska ett samhälle inte göra. Överskrids den gränsen idag, hur goda tankarna bakom det än må vara, finns risken att andra krafter i andra situationer får lättare att göra detsamma.

Det finns ett skäl till för en liberal att ifrågasätta Priderörelsen och i huvudsak dess queerinslag. Och det är att en tes eller sanning som omfattas av ”alla”; politiker, kyrkor, media, i sig måste ifrågasättas. När mer tänkande liberaler än Folkpartiet i Örebro talar normkritik handlar det om att ifrågasätta en del sanningar i huvudsak kring vad som är manliga och kvinnliga normer; traditioner och sociala mönster. Och ett sådant ifrågasättande är rimligt, framförallt om man samtidigt definierar de normativ som man menar är grundläggande för det samhälle man vill administrera.

Men då måste också den liberala rörelsen inte bara tåla, utan också aktivt delta i ett ifrågasättande av den normativa bas som i huvudsak queer innebär.

Det låter så fint, men att bygga ett samhälle på tron att rätten att älska kommer att lösa alla utmaningar och problem är mer religion än politik. Jag är oroad över att det normativa tomrum som skapas när gårdagens normer förkastas. Jag är minst lika oroad över att det nya normativet handlar om en frånvaro av gemensamma normer. Den utvecklingen innebär att ett framtida normativ kan komma att fyllas av krafter som i vart fall inte jag, och säkerligen inte någon inom Priderörelsen, vill befästa. Det finns människor som behöver ett normativ som är större och starkare än det menlösa och innehållslösa ”alla har rätt att älska vem man vill”. Och frågan är från vem, och med vilket innehåll detta normativ kommer att komma.

Jag är liberal. Jag är samtidigt värdekonservativ. För mig är de båda förutsättningar för varandra. En liberalism utan ett tydligt normativ riskerar att göra individualismen till egoism. En värdekonservatism utan liberalism riskerar att låsa in människor i roller utan möjlighet till förändring.

Det är bra att även liberaler engagerar sig i Pride. Men det får aldrig innebära att de och denna rörelse inte ska tåla kritik, debatt, argumentation, genomlysning.

Den normkritiken får Pride faktiskt acceptera.

Regeringsrädsla

Varför verkar det enklare att vara bra i opposition? Frågan måste ställas efter Folkpartiets senaste utspel om mer marknad i bostadspolitiken. Förslagen är i huvudsak bra (förutom då diskussionen om strandskydd som verkar ha blivit en utväg för inkompetenta lokalpolitiker att få skylla på någon annan och som jag skrivit om här) men ändå inte tillräckliga.

En ökad marknadsmässighet inom bostadsmarknaden är inte smärtfri. Den riskerar att skapa osäkerhet för enskilda människor och familjer. Men det är möjligt att minimera dessa risker, exempelvis genom ett stärkt besittningsskydd och ett skydd mot hyreshöjningar i ett befintligt avtalsförhållande.

Väldigt ofta talar man om hur mycket hyrorna kommer att höjas om det blir mer marknad. Alldeles för sällan talar man om hur mycket de kommer att sänkas. För en marknad kommer att göra båda delar. Attraktiva lägen kostar. Lägen som fler upplever som mindre attraktiva kostar mindre. Idag subventionerar förortsbor och boende i de stora bostadsområdena hyreskontrakten för de i city. Är det rimligt?

Jag försökte få in mer marknad i bostadspolitiken redan när jag satt i arbetsgruppen som tog fram det nuvarande partiprogrammet. Men då var frågan inte mogen. Jag var rätt ensam (för en gång skull tyckte faktiskt jag och LUFs dåvarande orförande Linda Nordlund lika…) och motståndet var hårt.

Till del berodde det på att vi ju satt i regeringen. Och hur skulle världen reagera om vi ville förändra hyressystemen? Och vad skulle Hyresgästföreningen säga?

Hyresgästföreningen, denna socialdemokratiska korporativistiska koloss som dels företräder PARTIET, dels företräder de som redan har bra hyresrätter men absolut inte de många som vill in på hyresmarknaden, är ett av de många röda skynkena i svensk politik. Jag har själv drabbats av deras vrede lokalt när jag försökte sälja 700 av de 23000 lägenheter det kommunala bostadsbolaget ÖBO äger. Den röda väggen, HGF+S+V, skapade en opinion som inte tog stopp vid debatt. Fast jag bor långt ute på landet, fick den uppiskade stämningen någon att göra sig besväret att åka ut till mitt lilla hus och framför dörren sätta upp en skylt med orden ”Du säljer våra hus – Vi säljer ditt”.

Det var ett rätt grovt övertramp, men det visar på ett av problemen med svensk politik. Rädslan att regera.

Hur många politiker orkar ta striderna med starka företrädare för fack, hyresgästföreningar, organisationer för något de brinner för och tror på? Hur många är villiga att betala priset för att stå upp för något som inte är alla till lags?

De nya moderaternas framgångssaga 2006-2014 handlade egentligen om det våta fingret i luften. De hade ärvt det fingret av socialdemokraterna, som under decennier varit det parti som bäst kunna fånga de strömningar som merparten av väljarna stod för. Per Schlingman redovisade gång efter gång att partiets politik egentligen inte hade någon annan ideologi än att hitta mittenfåran för den opinion som andra skapade och därefter forma sin politik utifrån det.

Jag tror att den politiska tanken var huvudskälet till Alliansregeringens fall. En regering, eller ett parti, som inte vet vart det ska, som inte har något det tror på, som enbart försöker känna av vart opinionsvinden just nu blåser, kommer förr eller senare att bli så oroligt för att man känner fel, att man blir handlingsförlamad. Rädslan att göra fel innebär att det är bättre att sitta still i båten, än att ens ta i årorna. För vad händer om man ror åt fel håll???

Detta har påverkat alla Allianspartier i olika stor utsträckning. Men till Folkpartiets, och Jan Björklunds och Maria Arnholms, försvar finns rätt mycket att säga. De har aldrig försökt förringa valförlusten. Och de har insett att rädsla inte bygger ett starkt parti. Folkpartiet måste förändras. Politiken måste förändras. Det måste finnas en samlande ideologi, en samlande berättelse och konkreta förslag som kan leda en opinion, inte bara följa den.

På den andra sidan sitter den rödgröna regeringen. Och verkar så rädd för vartenda steg att de står helt stilla, så rädd för vartenda ord att de är helt tysta. Risken att stöta sig med någon överskuggar allt det man eventuellt skulle vilja göra (fast jag tror ju tyvärr att man egentligen aldrig vetat vad man vill). Och så blir man så tyst att till och med de egna stöttepelarna tröttnar.

Folkpartiet har valt att göra oppositionstiden till en omprövningstid. De nya Moderaterna är numera inte de nya Moderaterna. Även de har valt omprövning, liksom Kristdemokraterna. Vad som sker i Centerpartiet är fortfarande oklart.

Hur dessa omprövningar kommer att påverka Allianssamarbetet är fortfarande oklart. Ingen vet hur en ny Allians inför valet 2018 kommer att formeras. Det finns en risk att det inte fungerar då.

Men den risken måste man våga ta. För politik handlar inte om att stå stilla, att lyfta fingret i luften och följa opinioner. Politik handlar om att våga leda opinioner, att tro på sin ideologi och sina tankar om ett bättre samhälle för fler.

Även om det bara idag är 5,2 % som inser detta.

Jackelén, Bondeson, relativism och behovet av en fri kyrka

Jag läser kommunalrådet Lennart Bondesons debattartikel i Nerikes Allehanda. Bondeson är en fin politiker. Han vill alla väl. Och han berättar det gärna. Om hur viktigt det är att bekämpa "medmänsklighetens klimatkris".

Samtidigt är han ledare i en kommun som sparar på skolan så att inte ens eleverna med särskilda behov får sina behov uppfyllda.
Inom socialtjänstområdet är Örebro kommun en av de kommuner i landet som haft längst kö till boenden för äldre. Äldre människor tvingas lida i onödan och besparingarna fortsätter.
Socialtjänsten går på knäna av besparingarna, vilket innebär att det arbete som borde göras för nyanlända flyktingar inte blir av.

Listan kan göras längre. På område efter område rustas välfärden ner i Örebro. Men det ansvaret tar vare sig Bondeson eller någon annan av hans kommunledningskollegor. Istället skriver de artiklar med fina ord. Det är lite som med Fi i Stockholm, som Ivar Arpi skriver om  i SvD. Det är de fina orden som räknas i dagens politik. Inte vad man gör i praktisk politik.

Lennart Bondeson är vilse i en relativiserad politik. Ytan räknas. Djupen saknas. Medialt genomslag är bra. Ansvarstagande är problematiskt eftersom det kan störa bilden av de fina människorna med de goda orden. Mål och medel hänger inte ihop, om det ens finns något mål att sträva mot.

Debatten i NA lär inte bli stor efter Bondesons artikel. Gissar att få läser den. Större blev debatten efter prästernas DN-debattare som jag tidigare skrev om här på bloggen. En artikel som jag läste som att Svenska Kyrkan nu offentligt lämnar kristenheten för något löst gudligt. Efterdyningarna har inte skingrat den oron. Domkapitlet har i princip tagit prästerna i försvar. Och när ärkebiskopen såväl på samma debattsida som på sin egen facebooksida försöker klargöra kyrkans ställning blir det inte mindre soppigt.

Det är många fina ord. Men vad är Svenska Kyrkans mål och vilka medel har man för att ta sig dit?

Och varför ska man bry sig?

Jag talade med en granne häromdagen. Om mitt tidigare politiska liv och varför jag har så svårt med framförallt den lokala politiken nuförtiden. Om att den mest har blivit ett spel för galleriet, om politiker som vare sig kan eller vill befatta sig med reell styrning och ledning utan som lever ett liv bortom vardagsverkligheten i egenkonstruerade kommunikationsstrategivärldar.

Och hon sa ungefär så här: "Ja - men så där tycker väl alla att det är. Men vem bryr sig?"

Jag har tidigare trott att den svenska varianten av demokrati skulle få pyspunka in i historien. Att antalet människor som var villiga att vara politiker långsamt skulle minska för att någon gång upphöra. Att människors intresse att rösta långsamt skulle minska för att alla skulle inse tomheten i systemet. Att systemet därefter skulle ersättas med något annat, förhoppningsvis men inte säkert byggt på en stabil demokratisk grund.

Men kanske är det inte så. Kanske går vi mot undergången med flaggan i topp. Kanske inser folk att den moderna politiken bara är ett spel. Men, wtf, vem bryr sig? Jag röstar ändå på den som får flest likes och hoppas det funkar...

Och kyrkan ser det och kopierar. Ansvarstagande, också för de svåra ställena i tron (det finns rätt många, tro mig - till exempel kring vad "kärlek" egentligen är), är ju bara jobbigt. Det kan ju försämra den mediala bilden av en kyrka som ligger rätt i tiden. Varför sticka ut, ta konflikter som inte är mainstreamade, vara konservativa i en modernistisk värld? Bättre att skriva många fina ord, och hoppas att människorna inte tittar bakom, under, går på djupet...

Allt är ju ändå relativt.

Jag förstår dem som tycker att diskussionen kring Svenska kyrkans eventuella samhörighet med kristendomen är en pseudodebatt. För vem bryr sig. Annat än dem som skriver svar, som ett av de bästa här. Men tänker man efter lite mer så inser de flesta att det finns skäl att fundera. En del ledarskribenter har gjort det. På såväl SvD som GP har man funderat mer. Och kommit till andra resultat.

Det finns skäl att oroa sig för den utveckling som sker inom kyrkligheten i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. Den kompetens som finns eller funnits kring behovet av dogmer, etik och moral inom många av livets områden, har tjänat samhället väl. Den bas som byggts av tänkare som haft sin huvudsakliga inriktning mot religionen och religionens uttolkning har skapat ett korrektiv som människa, stat och samhälle haft att förhålla sig till. Spänningsfältet mellan religiösa dogmer och samhällets inriktning skapar i bästa fall ett positivt klimat för samhällsutveckling för den enskilda individens behov men på de gemensamma behovens grund.

Nu är den största kyrkan i Sverige på väg att lämna såväl tro som dogmer. Och vad återstår då? Fina ord. Om inte tron finns där, saknas skäl att hålla kvar vid dogmerna. Och om inte dogmerna finns där, vad ska då kyrkan lära ut? Att säga åt andra att vara goda och att göra gott, utan att ge vägledning om vad det kan innebära, och att det faktiskt också kan innebära personliga uppoffringar.

Svenska Kyrkans kris blir konkret när man läser Bondesons artikel. Det är så många fina ord. Men det är så totalt innehållslöst. Och det hänger inte ihop med den verklighet människor upplever.

Men kanske bryr sig inte Bondesons väljare i kyrkan om det. De inser spelet, men tycker ändå att det känns bättre att rösta på någon som säger de rätta orden. För det är ju precis som i kyrkan...

Den hemlösa värdekonservatismen och SD

Del två i min analys av det rådande opinionsläget kommer här. I går en blogg om att SD skickligt rider på den populistiska trenden i politiken, där yta och kampanj ersätter ideologi och genomtänkta svar. Och det ansvar som alla, partier, media och allmänhet har för den situation som gör det möjligt för populistiska partier och politiker att nå framgång.

Idag en blogg om värdekonservatismens förlorade plats i svensk politik. Och om SD som det enda alternativet.

För den som följer trenderna var det ingen överraskning. För den som har örat mot marken var förvåningen än mindre. SDs fortsatta uppgång är den enda signifikanta positiva trenden inom svensk politik.

Analyserna av skälen för densamma varierar. Efter bland annat SOM-institutets valundersökning, där invandrarfrågan var den som dominerade SDs framgångar, saknas offentliga data om varför uppgången fortsatt. Sannolikheten att de invandringsrelaterade frågorna, migration, integration, tiggeri, våld och utanförskap, är de huvudsakliga skälen är stor.

Men frågan kvarstår: Är de orsak eller konsekvens?

Analyserna av väljarströmmarna och de invandringsrelaterade orsakerna till dessa kommer sannolikt att belysas av många. Jag skulle i detta läge dock vilja bredda diskussionen, och sätta in även invandringsfrågan i ett mer traditionellt politiskt spänningsfält.

Under 2015 har flera debattörer uppmärksammat en ny skiljelinje i politiken. De höger-vänsterkonflikter som har sin grund i synen på samhällsekonomisk politik skapar numera inte det spänningsfält som är nödvändigt för en levande demokrati. Politiken blir allt mer en fråga om administration av ett accepterat system; amorteringskravens stränghet, hur bromsen i pensionssystemet ska vara utformad eller hur mycket av välfärdsarbetet privata aktörer ska få utföra.

Samtidigt ser vi hur den välfärd vi tagit för given krackelerar. Äldre personer nekas värdiga boenden. Sjuksköterskebristen stänger vårdavdelningar. Skolan förmår inte ge alla barn den bildning de har rätt till. Utanförskapet ökar. Bilar brinner i städernas förorter.

Och tiggarna blir en övertydlig bild av ett land som inte längre förmår vara det land vi önskade att det skulle vara.

Inget av de traditionella partierna har förmått skapa en relevant bild av en alternativ politik som skulle råda bot på detta. Det finns vare sig mål, medel eller verktyg. Vilket samhälle vill regeringen skapa? Någon som vet? Den gamla Alliansen står lika svarslös. Bilden av ett framtida bättre Sverige, med såväl fungerande välfärd som ankommande tåg, är höljd i dimma.

Tidigare har den ekonomiska politiken kompletterats av en skiljelinje mellan radikalitet och konservatism. Denna skiljelinje har inte bara gått mellan partier, utan även inom. I exempelvis Folkpartiet har den radikala stadsliberalismen konfronterats med det värdekonservativa frisinnet. Samsynen om de ekonomiska frågorna har varit stor. Men grunden för denna samsyn har byggts från olika håll. Denna dualism har inte enbart varit förbehållen Sveriges liberala parti.

Under de senaste årtiondena har denna skiljelinje suddats ut. Värdekonservatismen är utraderad från svensk politik. Inte minst inom familjepolitiken blir detta övertydligt. Den som idag vågar ifrågasätta någon av de rättigheter som HBTQ-talespersoner driver, blir marginaliserad. Normkritik har blivit den enda acceptabla normen. Synen på kön och könstillhörighet får i vissa fall rent pseudoreligiösa drag - partierna blir den nya kyrkan.

Skiljelinjerna mellan de traditionella partierna är knappt spårbara. Vänster/högerdimensionen är utraderad. Värdekonservatismen är arkiverad. Frågan är om detta också speglar väljarkåren?

Den tidigare pressekreteraren till KD-ledaren Göran Hägglund, Johan Ingerö, skrev i ett blogginlägg på Dick Erixons blogg i våras: ”Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.”

Analysen var enkel: När marknadsliberalismen vunnit och spänningsfältet mellan socialism och liberalism upphört, kommer nya spänningsfält att uppstå.

Sannolikheten att detta spänningsfält har en etisk och moralisk prägel är då uppenbar. Behovet av en motkraft till de normkritiska modernisterna blir lika uppenbar. Men var finns den?

För mig som frisinnad är värdekonservatismen, framförallt inom familjepolitiken, en av grunderna för min marknadsliberalism. De värderingar som kopplas ihop med familjen; synen på barnens rätt och rättigheter, visionen om äktenskapet som ett livslångt förhållande, synen på äldre personers värde och värdighet och så vidare, bygger en stabil grund också för en liberal ekonomisk politik. Men:

• Om barn blir en vuxenrättighet, en handelsvara, riskeras människovärdet.
• Om äktenskapet blir en kortsiktig ego-tripp, riskerar vi att samma kortsiktiga egenintresse styr även resten av samhället.
• Om äldre och åldrande enbart ses som en belastning, en utgift, tappas solidariteten.

Och: Förmår vi inte ens skapa en vision om bestående värderingar i de mest personliga relationerna, hur ska då samhället i övrigt hänga ihop?

I dagens Folkparti finns liten förståelse för dessa tankar. Förståelsen är inte större i något annat av de traditionella partierna. Den värdekonservatism som Ingerö pekar på vara framtidens politiska spänningsfält, är hemlös.

Med ett undantag.

Det finns en risk att den politiska och mediala eliten är så liten, och så samsynt, att man inte förnimmer dessa strömningar. Istället för att lyssna, väljer man att fortsätta ett idogt käbblande om identitetspolitik, normkritik och genustillhörighet som om det vore lösningen på människans alla frågor. Politiken i övrigt blir ett grått administrerande av rådande system.

Sverigedemokraterna är idag det enda parti som har en värdekonservativ agenda. Och de är det enda parti som förmår skapa en bild av ett alternativt samhälle. Vi må tycka att värdekonservatismen är fel väg att vandra, men den som hävdar det måste redovisa ett bättre alternativ.

Och vi må tycka att deras konservativa bild av lyckans Sverige är falsk. Men förmår vi inte skapa en annan bild av ett bättre land, kommer deras bild att vara den enda. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre politik för de äldre, om inte de konkreta förslagen hänger ihop med en trovärdig bild av både dagens och morgondagens verklighet. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre migrationspolitik, en starkare bostadspolitik, en säkrare trygghetspolitik om inte dagens verklighet och förslagen för morgondagens visioner hänger samman.

Än har insikten om denna nya skiljelinje i svensk politik inte blivit allmänt accepterad av företrädare för de sju traditionella partierna. Än är svensk värdekonservatism hemlös, med ett undantag.

I flera av de samtal jag fört den senaste tiden har en annan bild av opinionssvängningarna framtonat. En bild av en hemlös värdekonservatism som söker sin plats. Möjligtvis är det så att allt fler väljer att sympatisera med SD trots, och inte tack vare, deras invandrarpolitiska linje.

(När denna blogg skrivits blev jag uppmärksammad på denna artikel. Den är delvis som en bekräftelse på de tankar jag ovan beskrivit)

Som man bäDdar...

Jag kommer att redovisa två kommentarer till den senaste opinionsmätningen. En i kväll och en i morgon. De har båda en något annorlunda approach än de traditionella kommentarerna. Morgondagens blogg kommer att handla om den hemlösa värdekonservatismen. Kvällens om opportunism.

Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.

Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)

Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.

Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.

Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.

Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.

Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.

Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.

Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.

Men så kom SD. Och satte allt på ända.

För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.

Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.

Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.

Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?

Svaret på den frågan är, hittills, nej.  Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.

Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.

Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.

Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.

2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.

Hur det gick?

Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.

PastorJanssonkyrkan

Idag står det en intressant artikel att läsa på DN-debatt. Ett antal präster från Domkyrkoförsamlingen i Stockholm berättar att de inte längre är kristna, utan tillhör någon form av ny global kyrka som tror på det allmänna goda, eventuellt kallat gud. Men knappast Jesus. Däremot mer sannolikt Allah, Jahve, Oden eller något annat av de olika namn som enligt prästerna är lika goda vägar till denne eventuella gudomen.

Och jag häpnar. Eller - det gör jag ju inte. För vägen från kristendomen till vad det nu är Svenska kyrkan är på väg emot är sedan flera år beträdd. Inte hos alla. Inte överallt. Men den generella vägen Svenska kyrkan vandrar är bort från den kristna gemenskapen.

När prästerna idag skriver i DN, väljer de att bortse från rätt stora och viktiga bibelord. Som när Jesus säger "Jag är vägen, sanningen och livet." Inte "en av vägarna, en av sanningarna, ett av liven". Det finns en unicitet i Jesus som nu väljs bort.

Och ordet om att "gå ut och göra alla människor till lärjungar" - vad handlar det om för prosten och prästerna? Lärjungar till vem? Och för vad?

Svenska kyrkans förändring är inte förvånansvärd. Den är sannolikt mer en naturlig följd av en kyrka som följer med samhället. Normativa "sanningar" har ifrågasatts och omprövats. Etiska riktlinjer har bytts. Trons kanter har suddats ut och mjukats upp.

Ofta handlar det om en god vilja. Om att vilja respektera andra människor. Hela kyrkans HBTQ-arbete verkar bygga på insikten om allt det onda kyrkan gjort mot homosexuella genom århundradena. Och för att gottgöra det, valde kyrkan att omtolka sin trosuppfattning, sina normer och sin etik.

Och nu är det dags för nästa steg. Kristenheten har gjort mycket ont mot andra religioner. Den förföljelse som idag mest drabbar kristna, var förr något som kristna stod för. Därför, i respekt för andra religioner, suddas de kristna särdragen ut. Det viktiga är ju ändå gud, att göra gott och acceptera kärleken.

Men vad är gud?
Vad är att göra gott?
Vad är kärlek?

De frågorna har funnit ett svar i det som vi kallar kristendom. Inte alltid enkla svar. Inte alltid i linje med vad samhället tycker. Men de har burit och funkat rätt bra och förmått vara en bas för ett samhälle som utvecklats.

Det finns en annan sida av respekt också. Det handlar om att stå fast vid det man tror på, vara tydlig i vad det innebär. Men inte sätta sig på någon annan på grund av det. Jag kan respektera varenda HBTQ-människa, utan att dela deras syn på vare sig familjebildning eller på genustillhörighet. Jag kan respektera varenda muslim, buddist, asatroende, utan att vilja vare sig dela deras religionstillhörighet, gudssyn eller dogmer.

Det finns en stor sannolikhet att den väg Svenska Kyrkan vandrar leder ut i ett pastor Janssonskt moras. En kyrka som inte tycker något annat än vad samhället redan gör, men möjligtvis på ett lite finare sätt. Lite godare. Lite mer kärlek. Lite mer gudligt.

Men det är knappast det som vare sig kyrkan eller samhället behöver. Även vårt sekulära samhälle är byggt på ett antal dogmer som har sitt ursprung i de judisk-kristna förebilderna. Förnekar vi detta förnekar vi också basen för det samhälle vi byggt, utan att ersätta det med något annat än ett grundlöst flum. Samhället behöver en kyrka som står upp för sina egna värden, ibland i strid mot de förhärskande samhällstrenderna. Det finns ett värde, även för samhället, i att kyrkan värnar både sin tro och sina 2000-åriga traditioner och dogmer.

Men idag är det inte så. Och ett tecken på hur märkligt det kan vara är väl att det i en motion till kyrkomötet (av en folkpartist) nu krävs att alla präster ska tvingas viga samkönade par, samtidigt som några präster i en av de mest framträdande församlingarna på DN-debatt kan tillåtas berätta att de nu valt att lämna kristenheten, men ändå vill behålla såväl titel som yrke och församling...

Ojnareskogen och strandskydd

Det verkar som om Ojnareskogen nu räddas. Det är bra. Lika mycket som det är en vinst för Miljöpartiet, är det en förlust för de betongpartister inom såväl socialdemokratin som inom borgerligheten som ser varje beslut om skydd för värdefull natur som en förlust för jobb, tillväxt och välfärd.

Ojnare är speciellt. Det är märkligt att frågan ens kommit så här långt. Insikten om Gotlands speciella förutsättningar borde satt stopp för kalkbrytningsprojektet för länge sedan. De eventuella vinsterna äts snabbt upp av de mer sannolika förlusterna. Och medan jobben i kalkbrottet är tillfälliga, är jobben inom turism och besöksindustrin oändliga.

Ojnare riskerade att bli SVMP-regeringens svar på den förra borgerliga regeringens beslut om Öresundsbron. En högprofilerad fråga där ett av regeringspartierna knappast kunde vika sig. Löfven hade två alternativ: Regeringskris eller naturvård. Och nu verkar det som han valde rätt.

Men runt om i landet pågår ett antal andra strider, som knappast får någon uppmärksamhet men som sannolikt är än viktigare för svensk naturvårdsframtid. Skogens roll som virkesåker är en. Det finns nu förslag att korta omloppstiderna än mer så skogen aldrig kommer att nå vuxen ålder – termen ”skog” kommer inte längre att vara synonymt med trädbevuxna områden. Bärskogen, svampskogen, skogen med djur och naturupplevelser blir undantaget. Kalhyggen och ungträdsplantager norm.

Jordbrukets roll som matindustriellt komplex speglas mycket i synen på mjölkproduktion. Sämre djurskydd, mindre bete, mer GMO ska kompensera för att utländska jordbrukare har lägre krav. Diskussionen om varför det kan vara en konkurrensfördel med högre krav, och om bondens roll som naturvårdare och landskapsägare lyser med sin frånvaro. Kommer framtiden än mer att vara enorma ensartade landskap, med en gröda, en såperiod, en skördetid? Finns plats för människor och djur?

Men just nu är det en tredje fråga som är på tapeten. Strandskyddet. Från både höger och vänster kommer krav på att minska strandskyddet. Ibland verkar det som om det bara är detta skydd som gör att avfolkningen pågår. Krav ska sänkas. Hus ska byggas.

Och så räknar man. Antal sjöar. Mil stränder.

Och varje gång kommer man fram till att det finns stränder i övernog. Gud slösade på sjöar när han skapade Sverige.

Problemet är att natur aldrig låter sig inrymmas i en matematisk kalkyl. Hur många mil av stränderna som finns är myrar, sumpmarker, vassbälten? Hur många sjöar kan bebadas av den allmänhet som också är en del av det strandskyddet värnar? Hur ska avfolkningsbygden konkurrera när stränderna privatiserats, och badplatserna stängts?

Och var kommer naturen in? Det fanns ett skäl redan på 1950-talet då liberaler drev frågan om strandskydd som en av de första naturvårdsfrågorna. Skälet är lika gångbart nu som då. En sjö, älv eller å som öppnats för exploatering, denna må vara hur liten som helst, förändras. Och eftersom människan och djuren dras till ungefär samma typ av sjöar, spelar det roll. Kan smålommen häcka i en sjö med stugor runt om? Kan fiskgjusen? Vilka arter är det OK att offra för att släppa ytterligare en strand, en sjö, en älv?

Och när den sista vackra sjön är bebyggd i avfolkningsorten, vad finns då att locka med?

Vi har alltid ett antal val att göra. Det gäller också naturvården. Antingen tror vi att framtiden finns i en exploaterad natur, där människans och ekonomins kortsiktiga behov får styra. Artskydd och skönhet blir i den kalkylen enbart minusposter.

Jag tror inte på den vägen.

Alternativet är att bruka de värden som finns i en skyddad natur, och göra långsiktiga vinningar. För naturen. Men även för människan och faktiskt också för ekonomin. Det finns ett värde i en skyddad art som sträcker sig utanför årsbokslutets periodiseringar. Det finns värden i skönhet som knappast kan överskattas. Det finns värden i tillgänglighet som går utanför de värden privatiserade strandnära tomter kan innebära. Men man måste välja väg. Både som stat och som kommun.

En gång slogs jag för bevarat strandskydd vid en liten badplats vid Siljan - och vann!

Visst finns det regler i strandskyddet som är märkliga, som synen på vad som är strand i stadsområden. Men det finns minst lika många avsteg från strandskyddet, som byggen i naturskyddade områden eller i områden som är överexploaterade. Och för den som ropar att bara ett försvagat strandskydd skulle göra att flyttströmmarna ändrades återstår rätt många frågor att besvara.

Kvartalskapitalism fungerar sällsynt dåligt på naturvårdens område. Inte ens decenniekapitalismen är brukbar. Generationskapitalismen däremot kan fungera. Men då gäller det att finna rätt ingångsvärden i vad en räddad art, värnad strand eller skyddad älv verkligen är värda.

Föreningslivets förestående död

Jag sitter på min altan och skriver. Den sommarsol som lyste med sin frånvaro hela juli tar igen det med råge i augusti. Det är bra. Men inte som det borde. Tornseglarna svirrar fortfarande i luften. Men hos oss blev det ingen häckning i år. Ladusvalorna har just börjat på sin andra kull. I fjol var de redan inne på sin tredje så här dags. Det är bra. Men inte som det borde.

Jag kommer att tänka på det när jag läser DNs intressanta reportage om föreningslivets kris. Om det civilsamhälle som en gång var med och byggde Sverige som nu rämnar. Vilka orsaker det kan ha. Och vilka följder det kan få.

Temat är inte nytt. De traditionella föreningarna har haft det jobbigt under en längre tid. Ser man till Sveriges största rörelse - idrottsrörelsen - så minskar de flesta förbunden. Till och med det absolut största, fotbollen, har haft vikande siffror bland aktiva. Än värre är det på förtroendevaldasidan. Vem vill vara sekreterare, kassör eller medlemsansvarig idag?

Denna trend är inte ny. Men den har accentuerats. Professor Erik Amnå har studerat frågan. Likaså professor Lars Trägårdh, bland annat här i Forskning och Framsteg. Och så långt jag kan begripa så är denna trend en långsiktig förändring av hur vi svenskar förhåller oss såväl till oss själva och våra behov och önskningar som till andra människor och till samhället i stort.

Borta är intresset för det långsiktiga engagemanget. Borta är den solidaritet med andras väl och ve som en gång fick människor från en samhällsklass, en gruppering, att engagera sig i andras utveckling. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen - det moderna Sveriges fyra pelare - alla var de bärare av ett ideal, en vision om ett bättre samhälle för alla.

Du blev inte nykterist för att må bättre själv, du blev det för att hjälpa din granne att sluta supa.
Du engagerade dig inte i arbetarrörelsen för att få upp din egen lön, du gjorde det för att alla arbetare skulle få det bättre.
Du slet inte i rösträttsrörelsen för att värna din egen rösträtt, du gjorde det för att även andra skulle få den förmån du redan hade.
Ditt engagemang i frikyrkan stannade inte vid din personliga frälsning, du blev en del av en rörelse som satte socialt arbete - hemma och runt om i världen - i fokus.

Till dessa fyra pelare kan fogas en annan, med en speciell status: Bildningsrörelsen. Bildningen är central också för det civila samhället. Men bildningen är också en del av statens ansvar. Det finns både en civil sida av bildningen; från de gamla klostrens och kyrkans arbete till dagens folkhögskolor, liksom en statlig, byggd på grundskolans utlärningsmonopol.

Det var det civila samhället som en gång lyfte Sverige från att vara ett fattigt land med en enorm utvandring, till ett av världens rikaste länder. Det arbete Robert Putnam gjorde i Italien hade lika gärna kunnat vara en tidsstudie i Sverige. Från 1800-talets vertikala samhälle, till 1900-talets horizontella.

Men nu ifrågasätts detta. Och följderna kan bli enorma.

Jag har jobbat ideellt i tre av de fyra folkrörelsegiganterna. Frikyrkan, idrottsrörelsen och politiken. Och jag tänkte åter kort lyfta politikens speciella utmaningar och problem.

Redan i början av 2000-talet gick det att dra fram utvecklingskurvor för partiernas medlemsutveckling. För Folkpartiets del skulle det innebära att partiets sista medlem lämnade det sista medlemsmötet någon gång på 2020-talet. Och de andra partierna följde efter. Men långt innan dess skulle medlemstappet få allvarliga konsekvenser.

I mina analyser hade jag ett tydligt fel. Jag hävdade att valet 2014 skulle vara det sista valet för den demokrati vi idag känner. Helt enkelt för att det därefter inte skulle finnas tillräckligt många intresserade för de uppdrag som behövde besättas. De många pensionärerna skulle ha blivit för gamla. Men det har inte skett. Demokratin kämpar på. Ytterligare något val, kanske. Men risken för att min profetia var sann, men lite för pessimistisk, är uppenbar.

Runt om i Sverige tunnas demokratin ut. Allt färre vill bli medlemmar, förtroendevalda, politiker. Och partiernas interna liv, med styrelser, kommittéer, arbetsgrupper - lever ett än tuffare liv. Och medan det i den svenska demokratins barndom var samhällets tydliga företrädare som befolkade partierna, blir de idag allt sällsyntare.

Hela denna utveckling får konsekvenser. Partierna blir allt mindre representativa. De som finns i partierna riskerar att bli allt mindre kompetenta i styrning och ledning. Det ideologiska arbetet förtunnas. Och till slut kommer det inte heller i de större kommunerna att finnas människor som är villiga att ta ett politiskt uppdrag. Den utveckling vi ser i småkommunerna idag, där allt fler styrelser, nämnder och andra förtroendeorgan läggs ner, kommer att komma också till storkommunerna.

(Att detta kan vara positivt är en annan fråga. Det handlar mest om att vara proaktiv - att vilja förändra den politiska organisationen för att man har en vision om ett annat, bättre demokratiskt styrsystem. Det handlar inte om att vara reaktiv - att lägga ner en nämnd för att man inser att man inte har någon kompetent ordförandekandidat eller ens tillräckligt många människor för att befolka nämnden...)

Politik är inte enbart, eller ens i huvudsak, något man kan gå in och ut i. Politik är inte en kopia av "Missing People". Demokrati förutsätter långsiktigt engagemang, kompetens, kunnande, och en vilja av att vara en del av något som är större än dig själv.

(En annan parentes... Partiernas utveckling till att i huvudsak vara kampanjorganisationer är ytterligare ett svaghetstecken som riskerar denna utveckling. Men det är en annan fråga som vi kan återkomma till.)

När inte längre partierna förmår att vara representanter för några andra än sig själva, när de förtroendevalda upplevs som obsoleta/inkompetenta/meningslösa, kommer det demokratiska systemet att krackelera.

Och frågan är vad som kommer istället.

Migration: En investering kan också leda till konkurs

Det är uppenbart att det finns en skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn när det gäller investeringar. Sällan har väl kraven på nya, publika investeringar varit högre än idag. Och ofta handlar kraven om att ”man ska utnyttja den historiskt låga räntenivån”.

Men när näringslivets företrädare får frågan vad riksbankens senaste räntesänkning innebär, blir svaret knappast att man nu tänker utnyttja samma låga räntenivå. Istället handlar det om att investeringar istället riskerar att hållas tillbaka. I riskanalysen finns en stor osäkerhet kring framtiden. Sannolikheten för att en låg räntenivå ska behållas, vägs mot såväl korta som längre kassaflöden och investeringens livslängd.

Sådana analyser förekommer sällan inom den offentliga sektorn, och framförallt inte inom kommunal eller landstingskommunal verksamhet. Undantaget infrastruktursektorn handlar den ekonomiska analysen mest om vad kommunen/landstinget kommer att få betala under den kommande treårsperioden. Och få politiker har vare sig kunskap eller intresse för mer djupgående ekonomiska analyser.

Det är självklart att det ska finnas en skillnad i synen på investeringar mellan privat och offentlig sektor. Den offentliga sektorns investeringar; i skolor och förskolor, i sjukhus och bibliotek, har ett annat ”lönsamhetsperspektiv”. Samhällsnyttan, de säkra långsiktiga intäkterna och de lika långa avskrivningsperioderna spelar roll. Men det innebär också en ofta alldeles för stor osäkerhet kring hur det offentliga uppdraget kommer att klaras på sikt. Om stora resurser binds i investeringarnas följder, inte bara räntor, amorteringar och nedskrivningar, utan också drift, underhåll och reinvesteringar, kan kommande välfärdsförändringar att skapa enorma utmaningar. Demografin är en sådan utmaning. Miljö- och klimat en annan.

Denna bristande insikt kring grundläggande ekonomiska spelregler spelar sannolikt också en roll för den diskussion som förs kring migrationens konsekvenser. Är invandring en intäkt eller en kostnad? Är den en investering för framtiden, och i så fall – är den lönsam eller inte?

I ett antal artiklar har jag uttryckt en oro för konsekvenserna för den offentliga sektorns verksamheter, om flyktinginvandringen fortsätter att ligga på lika höga nivåer kommande år som den gjort de senaste. Om Migrationsverkets prognoser stämmer, kommer utmaningarna för skolsystemet, för sjukvården liksom för sociala- och arbetsmarknadsåtgärder att bli enorma.

Mot detta argumenteras i huvudsak längs två linjer. Den första hävdar att vi har ett ansvar att, oavsett konsekvenserna, agera liksom vi hittills gjort. Problemet är att de som företräder denna linje aldrig redovisar dessa konsekvenser av den politik de vill föra. Det blir därmed en omöjlig diskussion att föra.

Den andra linjen handlar mer om invandringens lönsamhet. Sverige tjänar på öppenhet, menar man. Liksom den redovisning Arena Idé redovisat pekar företrädarna på olika parametrar som historiskt visar hur invandring berikat Sverige.

Denna argumentation har fördelen med att den såväl är öppen med sina faktagrunder, liksom öppnar för en seriös diskussion. Men åter riskerar politikernas brister i ekonomi kunskap att sätta käppar i hjulet för diskussionen. Synen på investeringar kan här tjäna som tydliggörande exempel.

Även om invandringen varit och kommer att förbli en långsiktigt lönsam investering måste också de kortsiktiga faktorerna redovisas. För att ett företag ska ha råd med även en långsiktigt lönsam investering, krävs ett positivt kassaflöde, antingen från den nya investeringen, eller mer realistisk - från tidigare gjorda investeringar. Andra intäkter måste balansera utgifterna för investeringen. Klarar inte bolaget det innebär det ekonomiska bekymmer, och risk för konkurs, oavsett investeringens långsiktiga lönsamhet.

Denna risk står inte den offentliga sektorn inför. Men insikten om att även om invandring på sikt kan vara lönsam inte innebär att man kan strunta i de kortsiktiga utgifterna verkar saknas. Få hävdar att invandring är lönsam från dag ett. Tyvärr är det lika få som söker utröna vilka utgifter den offentliga sektorn på kort sikt står inför. Vad kostar alla nya förskolor, skolor och vårdcentraler som krävs om invandringsnivåerna behålls? Hur stora blir utgifterna för nya bostäder och arbetsmarknadsåtgärder? Vilka personalkostnadsökningar är inräknade i budgeten?

Kommuner och landsting kan inte som staten agera finanspolitiskt. De pengar som finns är de som redovisas i resultaträkningen. Om en verksamhet ökar sin kostnadsmassa, innebär det antingen att andra undanträngs, eller att kommunen budgeterar för ett negativt resultat. Men det regelverk som styr kommuner och landsting tillåter inte sådana budgeteringar. Det troliga är därför att kommuner och landsting i så stor utsträckning som möjligt väljer att bortse från de kortsiktiga kostnaderna för flyktingmottagandet i sitt budgetarbete. Därefter uttrycks olika grader av förvåning när budgeten inte håller.

Sverige mår väl av öppenhet. Vår demografi pekar mot att vi behöver ha ett inflöde av nya människor som kan bära upp såväl offentlig som privat sektor. Men den öppenhet vi har gentemot omvärlden måste också visas mot det skattekollektiv som främst på kort sikt ska stå för de ökade utgifter migrationen och dess följdutmaningar innebär.

En större kunskapsbas kring grundläggande företagsekonomi hos de politiker som leder landets kommuner och landsting skulle i det läget vara ovärdelig. Tyvärr går utvecklingen ofta åt motsatt håll. Ekonomisk kunskap och ekonomiskt ansvarstagande överlåts åt tjänstemännen. Som en politisk tjänsteman en gång sade till mig: "Ingen har vunnit ett kommunalval på en ekonomisk fråga!" Den lokala politiken blir istället en tummelplats för kommunikation om de egna visionernas förträfflighet och motståndarens uselhet.

Men därutanför, i förskolan och skolan, i sjukvården och socialtjänsten, fortsätter medarbetarna att arbeta med allt tyngre arbetsuppgifter till allt lägre ersättning. Och politikerna blundar. Istället för att lära och ta ansvar, fortsätter de flesta att hoppas, drömma och tycka att även migrationen, integrationen och utanförskapet ska kunna lösas – av någon annan.

Sommarpredikan

Varje år har jag förmånen att få predika i Betelkyrkan i Örebro, en sommarsöndag. I år blev det på Apostladagen, och min predikan tog sin bas i texten från Paulus brev till Timoteus, 1 kapitlet och verserna 12 till och med 17:

Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår herre, för att han fann mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare. Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus. Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte förbarmande, och det för att Kristus Jesus skulle kunna visa allt sitt tålamod på mig som den förste, urtypen för dem som skall komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden – hans är äran och härligheten i evigheters evighet, amen.

Den predikan som ni kan läsa här är inte exakt densamma som jag höll i kyrkan. Men grundtemat är detsamma.

---

Visst är det vackert ute. De senaste dagarna har visat oss vårt land från den allra bästa sidan. Vackra morgnar. Varma dagar. Ljumma, ljusa kvällar. Det är som en lisa för själen, en vaccination inför den höst som komma ska, inför vinterns mörker och kyla.

Varje morgon går jag en promenad med hunden. Samma runda varje gång. Eller runda och runda – det är en och en halv kilometer på grusvägen åt ena hållet och sedan samma väg tillbaka. De senaste månaderna har vi haft sällskap. Steglitsor och stenskvättor, lärkor och törnsångare följer oss, sjunger eller varnar för vår närvaro.

Jag driver mitt lilla lantbruk för dem. För fåglarna, fjärilarna och vattenödlorna. För mångfalden i den natur som är oss given. Den mångfald som ständigt hotas, mest av oss människor. Det är också därför det går gamla svenska lantraser hemma på gården. Värmlandsfår och svarthöns är också en del av mångfalden.

Jag är lycklig nog att inte behöva bekymra mig om att allt ska vara lönsamt direkt. Det är därför det går. Men även när inte lönsamheten hänger som ett skynke över glädjen när månadens fakturor måste betalas, är det ett rätt hårt jobb. Varje dag, året om, finns jobb som måste göras. Man kan inte avvakta med foder eller vatten till djuren. Ett stängsel som ligger måste sträckas. Ett sjukt djur måste tas om hand.

Och jag gör det. Oftast med glädje. Men alltid med tron att det jag gör spelar en roll, gör skillnad. Kanske är det mina små hagar som får blåvingen att fladdra mellan blommorna även nästa sommar. Kanske är det mina småskogar som ger den mindre hackspetten tillräckligt med utrymme för att klara sig ett år till.

Idag är det Apostladagen. En dag att minnas de apostlar, Guds utsända, som gått före.  Petrus, den enkle mannen som blev en grundsten för kyrkan. Paulus, den omvände prästen. Båda lyfta från ett sammanhang och in i ett nytt. Båda förnyade som människor. Båda avrättade för sin tro.

På mina morgonpromenader har jag funderat över dem. Varför valde de den väg de valde? Vad var det som fick dem omvända? Hur klarade de av att bevara sin tro ända in i den död som tron orsakade?

Hur många av oss här inne skulle göra samma val? Jag tänker inte be er besvara den frågan. Men jag har ställt den till mig själv, otaliga gånger. Och svaret är inte så lysande: Nej – jag tror inte det. Jag tror inte att jag skulle klara av att göra den vandring Petrus och Paulus gjorde.

Men jag tror inte jag är ensam i denna min otro. När jag ser ut över kristenheten idag, verkar jag vara rätt normal. Mainstreamad som man skulle kunna säga.

Jag lever ett bra liv. Livets nödtorft är idag något helt annat än vad det var för 2000 år sedan, eller ens för 50. För de allra flesta handlar det mer om att försöka göra rätt val ur ett överflödsperspektiv, än att suga på ramarna.

Och så tror jag på Gud. Eller gör jag verkligen det? Vad innebär en Gudstro idag? Vad innebär det att vara kristen?

Sverige sägs vara världens mest sekulariserade land. Färre och färre tror på Gud. Kristendomen har peakat för länge sedan. Kyrkbänkarna gapar allt tommare, och inte bara på sommaren.

I församlingar talas och längtas efter en ny våg av frälsta. Om en ny väckelse som den som fanns när jag var barn, eller på mina föräldrars eller farföräldrars tid. Men väckelsen kommer inte. Förändringens vind blåser inte. Frälsningen verkar knappast attrahera ens de närmaste.

Och varför skulle den det? För vad skiljer oss kristna från de utanför idag? Annat än att vi mer eller mindre ofta går i kyrkan, ber aftonbön och kanske läser i Bibeln? Om frälsning innebär omvändelse – från vad har vi då omvänts, och till vad? Innebär inte dagens tro att slippa vända om. Att vi tar med det liv och de värderingar vi har utanför tron in till församlingen?

Jag läser i Dagens Nyheter om Thomas Idergard. Om ungdomspolitikern vars bana var utstakad mot den yttersta toppen. Om ungmoderaten som ville fram, upp, vidare – men som mötte Gud. Ett möte som förvandlade honom och hans liv. Från politikerbroiler till jesuitmunk.

Och jag funderar – varför har inte jag gjort samma resa? Vad var det han upptäckte som inte jag upptäckt? Varför har han hört rösten av den Gud jag inte uppfattar?

Vad innebär det att vara Guds apostel, Guds sändebud? Innebär det att man måste vara munk, måste våga gå i döden för sin tro, försaka allt av det gamla livet och gå in i något helt nytt.

Jag tror inte det.

Men jag tror både vi som trots allt kallar oss kristna, och framförallt Guds församling, faktiskt behöver mer av en sådan överlåtelse, en sådan omvändelse.

När jag från min position ser ut över både den kristenhet jag har nära, och den kristenhet jag får beskriven nationellt, ser jag något annat än en kyrka som lever i överlåtelse. Alldeles för ofta ser kyrkan ut som en spegelbild av samhället, med samma normer, samma etik, samma hierarkier och samma värderingar av vad som är ont och gott, rätt och fel, sant och falskt som världen därutanför. Det är människor som strävar efter ett gott liv för sig själva och sina närmaste. Kanske lite mer engagerade för olika sociala eller kulturella frågor än människan i gemen. Men skillnaden mellan idrottsklubben och församlingen blir allt mindre.

Kyrkan, församlingen, kristendomen och den personliga tron har blivit som en sammetssoffa i mysrummet. Det gäller att inte sticka ut för mycket. Det gäller att lyssna till människorna utanför. Det gäller att ligga i linje med de värderingar samhället har, för att inte bli obsolet. Vi kan inte belasta de stackars människorna med deras synd. Domen mellan de som tror och de som inte gör det, omtolkas och försvinner. Ett kärleksbegrepp som omfattar allt, och därför innehåller inget, blir svaret på alla frågor. Guds godhet blir som ett våtvärmande omslag.

Frågan är bara om omslaget läggs runt ett ömmande knä, eller ett varande sår…

Jag har sällan i mina predikningar försökt visa på en konkret väg för församlingen. Jag är rätt bra på att ställa frågor, men betydligt sämre på att hitta svar. Men nu tänker jag frångå det. Jag kommer att peka på något jag tror är avgörande för kyrkans framtid.

Det är tid för omvändelse. Det är tid för ett förnyat lärjungaskap. Det är tid för kyrkan att bli skarpare i sin förkunnelse, i sin tro och sina dogmer. Antingen sneglar vi nervöst på vad samhället tycker om vad vi gör, vad vi står för, vad Gud vill med oss och vår församling i hopp om att vi genom att bli en accepterad del av samhället också ska kunna rekrytera fler församlingsmedlemmar.

Eller så tror vi att Guds ord faktiskt spelar roll. Att det i första hand inte gäller vår relation med samhället, utan vår relation med Gud, som spelar roll. Att det finns ett centrum utanför oss själva, som faktiskt betyder något. Som genom lärjungar och apostlar genom tiderna visat vägen till fördjupad tro för fler.

Kyrkans framtid är beroende på om vi själva orkar lyfta oss upp ur soffans mjuka kuddar, se oss i spegeln och förändra vårt sätt att vara. Alldeles för ofta förändrar vi kallelsen till: Låt min vilja ske, inte din – i vart fall inte så mycket så att jag behöver förändra något väsentligt i mitt sätt att leva.

En sådan förändring innebär inte alltid att man måste vara munk eller nunna, inte heller att man alltid måste överge sin karriär, sin livsstil eller sitt liv. Men det innebär att fokus förändras. Att sökandet efter Guds vilja, bland annat beskrivet i Bibeln, får en central roll i varje vardag, i varje händelse, i varje beslut. Och det kommer att påverka synen på karriär, livsstil, etik och moral, samhälle och medmänniska.

Det innebär inte att vi därmed kommer att lyckas. Att vi går ut som nya människor. Inte alla av oss är menade för, eller klarar av det apostlaskap som en gång förändrade Paulus i grunden. För vi är alla syndare, minst i lika stor utsträckning som Paulus en gång var. Men med hans ord får vi också vila, mitt i våra misslyckanden. Bara vi försöker. För:

”jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro. Vår herres nåd har överflödat, med tro och kärlek i Kristus Jesus.”

 Amen