Idag på kommunfullmäktige fattade vi tre beslut som alla har beröring med Örebro universitet. Samma dag föreslår universitetets styrelse att Jan-Erik Gidlunds efterträdare blir Jens Schollin, nuvarande prorektor. Det är två mycket bra beslut.
Ett av de första gemensamma besöken vi som ny majoritet gjorde 2007 var att träffa universitetets ledning. Jan-Erik Gidlund tog emot oss och vi inledde en diskussion kring en gemensam framtidsbild där Örebro blir allt mer av en universitetsstad och Örebro universitet allt mer av ett spetsigt forskningsuniversitet.
Världen förändras allt snabbare. Allt mer kunskap måste hanteras. Arbeten som tidigare var enkla är idag fyllda av kompetens. Min farfar jobbade på Garphytte bruk, började som dräng och slutade som förman. Han behövde inte så mycket skolgång för det. Idag handlar även arbeten i sådana miljöer ofta om högspecialiserad datakompetens. Igår svarvare, idag datakonsult för datorstyrda svarvar.
I den utvecklingen finns också kommunen. Vi ställs ständigt inför nya utmaningar. Några få exempel: Hur ska vi möta klimatförändringarna? Hur ska vi lösa problemen kring en åldrande befolkning? Hur skapar vi mening i livet för de individer som idag istället söker sig till droger eller andra destruktiva beteenden? Vi måste finna vägar att lösa dem, ofta med lika stora eller ibland mindre resurser än de vi har idag. Gamla lösningar fungerar inte längre. Nya vägar måste sökas. Vi arbetar kontinuerligt med att förbättra och effektivisera allt ifrån administration till verksamheterna närmast medborgarna, allt för örebroarnas bästa. Alternativet innebär att kommunen inte kommer att klara av sina välfärdstjänster. Här borde FOU-verksamhet ha haft en given plats under lång tid. Det är märkligt att så inte varit fallet.
På samma sätt har universitetet utmaningar att möta. Staten bestämmer snart både om läkarutbildning och forskningsbudget. Örebro universitet måste här tävla mot motståndare som har större historisk status, mer pengar i forskningsbudgetarna, långvarigare kontakter med departement och så vidare. Priset som kan vinnas är att bli ett ganska litet men spetsigt forskningstungt universitet där en bred utbildning kompletterar. Alternativet riskerar att bli en återgång till någon form av högskola med universitetets namn som enda fyrbåk.
Nu satsar kommunen, tillsammans med landstinget, och universitetet på att skapa en stark universitetsmiljö i en stad som sjuder av aktivitet för både unga och gamla. Målet är att Örebro ska gå från att vara en stat med ett universitet till en universitetsstad med allt vad det innebär.
Visst är det spännande!
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2007-12-19
2007-12-17
Klimatframgång???????
Blev Balimötet en framgång, eller...
Jag var inte där själv. Flyger ogärna.:)
Det man funderar över är vad som egentligen ligger bakom och vilka framgångsfaktorer som finns. Det finns rätt många problem som måste hanteras. Frågan är bara av vem. Några exempel:
1) Är det politikerna som ska fixa klimatfrågan, eller vem är det? Rätt ofta kan man höra eller läsa om människor som menar att nu får politikerna ta sitt ansvar och ordna detta. Men samma människor kan i nästa andetag kräva låg skatt på bensin, rätt att åka charter minst en gång om året, köpa kläder och mat som transporteras runt om i världen o.s.v. Vilka politiker blir omvalda om man höjer bensinskatter, lägger avgifter på charter, ser till så att långtransporterade varor får klimatkostnaderna inbakade?
2) Hur djupt är medvetandet? För oss som sitter mitt i smeten, som hanterar klimatfrågor varje dag, är det självklart att frågan är central. Men för medelsvensson, hur är det där? Är inte frågans själva natur sådan att den är för långt borta för att man ska engagera sig ordentligt? Det finns alldeles för många som på olika sätt uttrycker att "det är nog inte så farligt" eller "det där är ett problem för företagen/politikerna/stater/nån annan". Frågan är om grannarna måste börja flyta bort eller dö av värmeslag innan något egentligen händer...
3) Hur hanterar vi konfliktytorna mellan tillväxt och klimat, mellan företagande och klimat, mellan livsstil och klimat, mellan internationell solidaritet och klimat, mellan generationer och klimat? Fortfarande finns det få förslag på hur man ska kunna lösa konflikterna mellan det som bygger vårt samhälle men som samtidigt orsakar problemen, och det som kanske är lösningarna.
Jag var inte där själv. Flyger ogärna.:)
Det man funderar över är vad som egentligen ligger bakom och vilka framgångsfaktorer som finns. Det finns rätt många problem som måste hanteras. Frågan är bara av vem. Några exempel:
1) Är det politikerna som ska fixa klimatfrågan, eller vem är det? Rätt ofta kan man höra eller läsa om människor som menar att nu får politikerna ta sitt ansvar och ordna detta. Men samma människor kan i nästa andetag kräva låg skatt på bensin, rätt att åka charter minst en gång om året, köpa kläder och mat som transporteras runt om i världen o.s.v. Vilka politiker blir omvalda om man höjer bensinskatter, lägger avgifter på charter, ser till så att långtransporterade varor får klimatkostnaderna inbakade?
2) Hur djupt är medvetandet? För oss som sitter mitt i smeten, som hanterar klimatfrågor varje dag, är det självklart att frågan är central. Men för medelsvensson, hur är det där? Är inte frågans själva natur sådan att den är för långt borta för att man ska engagera sig ordentligt? Det finns alldeles för många som på olika sätt uttrycker att "det är nog inte så farligt" eller "det där är ett problem för företagen/politikerna/stater/nån annan". Frågan är om grannarna måste börja flyta bort eller dö av värmeslag innan något egentligen händer...
3) Hur hanterar vi konfliktytorna mellan tillväxt och klimat, mellan företagande och klimat, mellan livsstil och klimat, mellan internationell solidaritet och klimat, mellan generationer och klimat? Fortfarande finns det få förslag på hur man ska kunna lösa konflikterna mellan det som bygger vårt samhälle men som samtidigt orsakar problemen, och det som kanske är lösningarna.
2007-12-05
Vargarna förlorar när jägarlobbyn segrar
Rovdjursutredningens förslag blir tyvärr precis så illa som man kunnat räkna med. En liten minoritets högljudda krav på en minskad vargstam får näring. "Lokal förvaltning" d.v.s. att länsstyrelserna i bland annat Värmland och Örebro som redan visat sin fientlighet till vargen ska få bestämma om jakt skapar dåliga förutsättningar för det nationella ansvaret kring biologiskt mångfald.
Den nuvarande regeringen har hittills visat dåligt omdöme i frågor som rör biologisk mångfald. Anslagen har minskats. Det är en politik som måste förändras.
I vargfrågan är tyvärr sossarna lika dåliga. Riksdagens jaktlobby är bland de starkaste lobbyorganisationerna och får alldeles för ofta gehör för sina åsikter. Det borde vara en större jämlikhet i behandlingen av SNF och JF.
Den nuvarande regeringen har hittills visat dåligt omdöme i frågor som rör biologisk mångfald. Anslagen har minskats. Det är en politik som måste förändras.
I vargfrågan är tyvärr sossarna lika dåliga. Riksdagens jaktlobby är bland de starkaste lobbyorganisationerna och får alldeles för ofta gehör för sina åsikter. Det borde vara en större jämlikhet i behandlingen av SNF och JF.
2007-12-01
ÖSKs nya tränarduo
Jag tycker det är intressant med ÖSKs nya tränarduo. Det känns verkligen som om klubben (företaget) väljer att bygga eget och långsiktigt. Istället för att kopiera rakt av söker man sin egen väg mot ett tydligt utstakat mål. Det är bra.
ÖSK har enligt uppgift en stabil ekonomi. Man klarade kontraktet, även om det var med ett nödrop. Nu gäller det att hitta ett antal spelare som ska kunna lyfta spelet.
Det behövs en ny spelande mittfältsmotor. En Lars L eller ännu hellre Arnor G typ som klarar av att hålla i bollen och spela den genom mittfältet. Men mittfältet behöver stärkas totalt sett. Det räcker knappast med en ny spelare.
Backlinjen darrade betänkligt för många gånger i somras. Hoppades mycket på Patrik H som Sveriges nya snabba mittback men hans formkurva dalade kontinuerligt. Behövs nytändning. Dessutom behövs snabbhet på kanterna.
Och så behövs fortfarande en målgörare. Halilovic räckte inte i Allsvenskan. Vem tar över?
Det finns en del att göra för styrelsen...
ÖSK har enligt uppgift en stabil ekonomi. Man klarade kontraktet, även om det var med ett nödrop. Nu gäller det att hitta ett antal spelare som ska kunna lyfta spelet.
Det behövs en ny spelande mittfältsmotor. En Lars L eller ännu hellre Arnor G typ som klarar av att hålla i bollen och spela den genom mittfältet. Men mittfältet behöver stärkas totalt sett. Det räcker knappast med en ny spelare.
Backlinjen darrade betänkligt för många gånger i somras. Hoppades mycket på Patrik H som Sveriges nya snabba mittback men hans formkurva dalade kontinuerligt. Behövs nytändning. Dessutom behövs snabbhet på kanterna.
Och så behövs fortfarande en målgörare. Halilovic räckte inte i Allsvenskan. Vem tar över?
Det finns en del att göra för styrelsen...
2007-11-30
Klyftorna minskar med regeringens politik
Det är rätt märkligt att åter läsa om hur opinionen svänger, eller snarare inte svänger. Socialdemokraterna är idag 8 procent större än regeringspartierna. Varför? för att man har en bättre politik? Knappast. För det första måste man fråga sig om det finns någon sammanhållen socialdemokratisk rikspolitik. Förutom att klaga (på att arbetslösheten sjunkter? att fler bolag bildas? att statens finanser växer? att välfärdssystemen räddas? att regeringen tar klimathotet på allvar?) är det mesta nu att kopiera.
Oppositionsledaren kopierar allt mer av regeringens jobbpolitik. De eventuella återställare som kommer lär knappast bli mer än marginella. Det som nu i retoriken kallas för klyftpolitik, kommer fram till valet 2010 att vara även socialdemokratins politik. Skolområdet är det tydligaste förändringsområdet. Idag är socialdemokraterna i princip överens med Folkpartiet om allt. Det intressanta de kommande åren är att se hur alla de sossar som i år pratat om betongskola och sorteringsskola ska kunna driva en politik som är precis likadan. På område efter område triangulerar oppositionen för att bli så lik regeringen i allt utom demagogin att valrörelsen inte blir innehåll utan yta.
Det som sker i Sverige är annars rätt unikt. Genom den kraftiga tillväxt av arbeten som sker, även i ett offentligarbetskraftstätt län som Örebro, värnas grunden för den offentligt finansierade välfärden. Den välfärd som hotades under socialdemokratins bidragsregering, säkras genom alliansens jobbregering. Det är ganska bra tycker jag.
Samtidigt sker en del andra handlingar av symbolkaraktär som också kan vara viktiga. Fredrik Reinfeldt har tagit åt sig av klimatfrågan. Han framstår allt mer som ett konservativt svenskt svar på Tony Blair i den frågan. Nu ska han samåka med den danske statsministern till Portugal för att minska koldioxidutsläppen. Det är bra. Vem hade trott det för ett par år sedan? Inte jag i alla fall.
Men opinionen tycker annorlunda. Jag får fortfarande inte det att gå ihop. Allt fler får jobb, allt fler får bra lönetillväxt, allt färre behöver bidrag - borde inte alla dessa miljontals svenskar inse att det är tack vare regeringens politik? Eller är tryggheten med det oförändringsbara så väsentlig för svensken i gemen att rikspolitik egentligen inte handlar om politik, utan om bilden av politik?
Oppositionsledaren kopierar allt mer av regeringens jobbpolitik. De eventuella återställare som kommer lär knappast bli mer än marginella. Det som nu i retoriken kallas för klyftpolitik, kommer fram till valet 2010 att vara även socialdemokratins politik. Skolområdet är det tydligaste förändringsområdet. Idag är socialdemokraterna i princip överens med Folkpartiet om allt. Det intressanta de kommande åren är att se hur alla de sossar som i år pratat om betongskola och sorteringsskola ska kunna driva en politik som är precis likadan. På område efter område triangulerar oppositionen för att bli så lik regeringen i allt utom demagogin att valrörelsen inte blir innehåll utan yta.
Det som sker i Sverige är annars rätt unikt. Genom den kraftiga tillväxt av arbeten som sker, även i ett offentligarbetskraftstätt län som Örebro, värnas grunden för den offentligt finansierade välfärden. Den välfärd som hotades under socialdemokratins bidragsregering, säkras genom alliansens jobbregering. Det är ganska bra tycker jag.
Samtidigt sker en del andra handlingar av symbolkaraktär som också kan vara viktiga. Fredrik Reinfeldt har tagit åt sig av klimatfrågan. Han framstår allt mer som ett konservativt svenskt svar på Tony Blair i den frågan. Nu ska han samåka med den danske statsministern till Portugal för att minska koldioxidutsläppen. Det är bra. Vem hade trott det för ett par år sedan? Inte jag i alla fall.
Men opinionen tycker annorlunda. Jag får fortfarande inte det att gå ihop. Allt fler får jobb, allt fler får bra lönetillväxt, allt färre behöver bidrag - borde inte alla dessa miljontals svenskar inse att det är tack vare regeringens politik? Eller är tryggheten med det oförändringsbara så väsentlig för svensken i gemen att rikspolitik egentligen inte handlar om politik, utan om bilden av politik?
2007-11-28
Tro och politik
På dagens fullmäktigesammanträde fördes en ganska tuff debatt om Frälsningsarméns rätt att få kommunala bidrag. Jag tänker inte relatera till den artikeln annat än att ha den som en grund för en fundering kring religionens roll i samhället.
Det finns mellan partier, och även inom ett parti som Folkpartiet, skilda meningar kring vad religionsfrihet innebär. Är religionsfrihet detsamma som frånvaro av religion eller är det frihet att tro på det man vill?
Det har funnits tider då många trott att religionens roll i samhället är över. Den svenska kyrkan har med sin ofta helt samhällstillvända och menlösa religiositet gjort sitt för att förstärka den bilden. Men i dagens samhälle återtar religionen förlorad mark. Det gäller såväl kristna rörelser som står för alternativa syner på samhällsutvecklingen, som islamska med en helt annan kulturtradition.
I detta läge gäller det att kunna hantera utvecklingen rätt. Likaväl som vi måste våga hantera människors livsval vad gäller andra livsstilsfrågor, från ekonomi till sexualitet, måste vi våga hantera religionen. För många, däribland mig själv, är tron en del av mig själv som jag vare sig kan eller vill göra mig av med. Den tro jag har följer mig ständigt och påverkar mina livsval. Den påverkar mig även som politiker. Den grundläggande filosofi jag har för samhällsutvecklingen tar naturligtvis sin grund bland annat i de dogmer som finns inom kristendomen.
Är det rätt? Har man rätt att vara religiös politiker? Måste man vara fullständigt objektiv när det gäller religion och politik? Går det? Kan man särskilja det personliga från det offentliga? Knappast. Som människa är man hel. Det finns till exempel inga objektiva journalister, inga objektiva poliser, åklagare, socialarbetare, lärare eller - politiker. Vi bär med oss det vi är och har varit. Religionen är en del av den bördan.
Så frågan om religionens plats i samhället är och har alltid varit och kommer nog alltid att vara en viktig fråga även för politiken. För mig går gränsen inte vid att hävda ett religionslöst samhälle. Frågan går istället vid hur religionen, liksom andra livsval, påverkar samhällsbyggandet och hur öppenheten med hur religionen eller de andra livsvalen påverkar personerna som är beslutsfattare.
Det finns mellan partier, och även inom ett parti som Folkpartiet, skilda meningar kring vad religionsfrihet innebär. Är religionsfrihet detsamma som frånvaro av religion eller är det frihet att tro på det man vill?
Det har funnits tider då många trott att religionens roll i samhället är över. Den svenska kyrkan har med sin ofta helt samhällstillvända och menlösa religiositet gjort sitt för att förstärka den bilden. Men i dagens samhälle återtar religionen förlorad mark. Det gäller såväl kristna rörelser som står för alternativa syner på samhällsutvecklingen, som islamska med en helt annan kulturtradition.
I detta läge gäller det att kunna hantera utvecklingen rätt. Likaväl som vi måste våga hantera människors livsval vad gäller andra livsstilsfrågor, från ekonomi till sexualitet, måste vi våga hantera religionen. För många, däribland mig själv, är tron en del av mig själv som jag vare sig kan eller vill göra mig av med. Den tro jag har följer mig ständigt och påverkar mina livsval. Den påverkar mig även som politiker. Den grundläggande filosofi jag har för samhällsutvecklingen tar naturligtvis sin grund bland annat i de dogmer som finns inom kristendomen.
Är det rätt? Har man rätt att vara religiös politiker? Måste man vara fullständigt objektiv när det gäller religion och politik? Går det? Kan man särskilja det personliga från det offentliga? Knappast. Som människa är man hel. Det finns till exempel inga objektiva journalister, inga objektiva poliser, åklagare, socialarbetare, lärare eller - politiker. Vi bär med oss det vi är och har varit. Religionen är en del av den bördan.
Så frågan om religionens plats i samhället är och har alltid varit och kommer nog alltid att vara en viktig fråga även för politiken. För mig går gränsen inte vid att hävda ett religionslöst samhälle. Frågan går istället vid hur religionen, liksom andra livsval, påverkar samhällsbyggandet och hur öppenheten med hur religionen eller de andra livsvalen påverkar personerna som är beslutsfattare.
2007-11-15
Klimatet kräver faktiskt åtgärder
I går kunde man höra om de nya förslagen till infrastruktursatsningar kring Stockholm. Ökade anslag till vägar med 55 miljarder skulle innebära en fördubblad biltrafik. Hittills verkar den politiska agendan enbart vara att möta en framskrivning av den rådande utvecklingen; glesare villaboenden i storstadsregioner, större arbetsmarknadsregioner, ökande biltrafik, fokusering på infrastruktur.
Samtidigt säger sig regeringen ta klimathotet på allvar. Det är bra. Men hur får man det att gå ihop? Hur kan biltrafiken fördubblas när utsläppen av koldioxid måste halveras? Är mer gator och vägar lösningen på all tillväxt?
Jag tror inte det. Jag tror vi måste börja söka nya "vägar".
Vi kan inte acceptera en utglesning av städerna där enorma villaförorter kräver bil för att fungera. Vi måste planlägga för tätare städer och perifera "byar" för optimal transporteffektivitet. Det innebär att alla inte längre kan bo i villa. Örebro kan till exempel inte planera för nya Ekeby-Almby-områden.
Vi måste fundera över hur arbetsmarknaden ska se ut. Detta är betydligt svårare eftersom vi politiker inte styr över företagens effektivitetskrav. Om ett företag vill centralisera så centraliserar de, oavsett om det innebär ökade resvägar för anställda.
Vi måste fundera över hur vi minskar biltrafiken, både privatbilismen och lastbilstrafiken. Vägavgifter, drivmedelspriser, förbud mot biltrafik och stadsplanering för optimala resandeförhållanden är någta åtgärder som vi måste fundera över.
Men vi måste också fundera över om det är vettigt att ständigt kräva mer infrastruktur, fler vägar, fler järnvägar, fler flygplatser o.s.v. Vilka alternativa investeringar finns det? Vad skulle det innebära att satsa dessa miljarder på ökad transporteffektivitet, eller kultur, fritid, forskning o.s.v.
Det är enkelt att säga att man är aktiv i arbetet för ett bättre klimat, men det är svårare att hantera de konkreta åtgärderna.
Samtidigt säger sig regeringen ta klimathotet på allvar. Det är bra. Men hur får man det att gå ihop? Hur kan biltrafiken fördubblas när utsläppen av koldioxid måste halveras? Är mer gator och vägar lösningen på all tillväxt?
Jag tror inte det. Jag tror vi måste börja söka nya "vägar".
Vi kan inte acceptera en utglesning av städerna där enorma villaförorter kräver bil för att fungera. Vi måste planlägga för tätare städer och perifera "byar" för optimal transporteffektivitet. Det innebär att alla inte längre kan bo i villa. Örebro kan till exempel inte planera för nya Ekeby-Almby-områden.
Vi måste fundera över hur arbetsmarknaden ska se ut. Detta är betydligt svårare eftersom vi politiker inte styr över företagens effektivitetskrav. Om ett företag vill centralisera så centraliserar de, oavsett om det innebär ökade resvägar för anställda.
Vi måste fundera över hur vi minskar biltrafiken, både privatbilismen och lastbilstrafiken. Vägavgifter, drivmedelspriser, förbud mot biltrafik och stadsplanering för optimala resandeförhållanden är någta åtgärder som vi måste fundera över.
Men vi måste också fundera över om det är vettigt att ständigt kräva mer infrastruktur, fler vägar, fler järnvägar, fler flygplatser o.s.v. Vilka alternativa investeringar finns det? Vad skulle det innebära att satsa dessa miljarder på ökad transporteffektivitet, eller kultur, fritid, forskning o.s.v.
Det är enkelt att säga att man är aktiv i arbetet för ett bättre klimat, men det är svårare att hantera de konkreta åtgärderna.
2007-11-14
Politikerarvoden
På NAs debattsida pågår åter en diskussion kring politikernas arvoden. Skälet är en artikel i NA där rubriksättningen var att jag personligen skulle få en julklapp, en löneökning på 3000 kronor. Själva artikeln var ganska OK men rubriken speglar ett sätt att se på politiker som skrämmer. Det verkar som om jag själv ger mig en julklapp, d.v.s. höjd lön, när det bara är en följd av ett beslut kring att våra arvoden ska följa riksdagsledamöternas arvoden.
Men det finns ytterligare frågor kring detta som borde belysas. Den grundläggande gäller hur man ser på politiska uppdrag. Är de uppdrag som ska skötas på fritiden, med en låg ersättning, eller är de kvalificerade arbeten som kräver hög kompetens och där ansvaret är stort?
Man kan tycka vad man vill om utvecklingen av den lokala demokratin, men de politiska ordförandeuppdragen blir allt mer komplicerade, allt mer ansvarsfulla, allt mer kompetenstunga. En ordförande i en kommunal nämnd i Örebro har huvudansvaret för hundratals miljoner kronor, tusentals anställda och ansvarar för service för tiotusentals örebroare. Alla ordföranden borde ha en hög ekonomisk kompetens, en god organisatorisk förmåga, starka ledaregenskaper och en mycket god verbal förmåga. Ordföranden är i tjänst 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Det aktiva arbetet tar ofta flera dagar i veckan i anspråk, förutom kvällar och helger. För det får ordföranden några tusenlappar i månaden. Är det rimligt? Borde inte frågan ställas om vi får rätt människor med rätt kompetens med en sådan arvodisering?
På samma sätt är det på kommunalrådssidan. Antalet arbetade timmar i veckan understiger sällan 60 - 70. I tjänst är man alltid, även under eventuella semestrar. Jag har huvudansvaret för en organisation som omsätter 7 miljarder och har mer än 10.000 anställda på lönelistan. Mitt arbete handlar till största del om organisationsstyrning och organisationsutveckling, ekonomistyrning och personalfrågor. För det får jag efter årsskiftet 52900 kronor i månaden. Det är en hög lön.
Men ser man proportionerna så kan man fråga sig vilka kompetenser man får på de kommande politikerna. Vi kommer inte att få en ny kommunchef (när Lena Källström avgår om ett par år) med den kompetens vi vill ha för de pengarna. Det kommer att krävas ytterligare några tiotusen i månaden. Överhuvudtagen har de kommunala cheferna löner som överstiger de kommunala politikernas, ibland med väldig mycket pengar. Vad blir signalen? Att chefen är viktigare än ordföranden? Att politik är mindre viktigt än administration? Att politiker inte behöver vara kompetenta?
Det finns en bild som ständigt förstärks av media om vad ett politiskt uppdrag innebär. Denna felbild skapar dels misstroende mot oss som är politiskt aktiva idag, dels minskar den möjligheten att rekrytera goda politiska krafter i framtiden. Det är ett stort bekymmer som media borde hantera. Men det är vare sig populistiskt eller medialt...
Förresten är det intressant att se att på NAs debattsida kring mitt arvode är det ändå fler som inser att skillnaden i makt, ansvar, befogenheter och behörigheter på skilda nivåer i kommunen också bör innebära skillnader i arvoden och löner än de som tror på motsatsen.
Men det finns ytterligare frågor kring detta som borde belysas. Den grundläggande gäller hur man ser på politiska uppdrag. Är de uppdrag som ska skötas på fritiden, med en låg ersättning, eller är de kvalificerade arbeten som kräver hög kompetens och där ansvaret är stort?
Man kan tycka vad man vill om utvecklingen av den lokala demokratin, men de politiska ordförandeuppdragen blir allt mer komplicerade, allt mer ansvarsfulla, allt mer kompetenstunga. En ordförande i en kommunal nämnd i Örebro har huvudansvaret för hundratals miljoner kronor, tusentals anställda och ansvarar för service för tiotusentals örebroare. Alla ordföranden borde ha en hög ekonomisk kompetens, en god organisatorisk förmåga, starka ledaregenskaper och en mycket god verbal förmåga. Ordföranden är i tjänst 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Det aktiva arbetet tar ofta flera dagar i veckan i anspråk, förutom kvällar och helger. För det får ordföranden några tusenlappar i månaden. Är det rimligt? Borde inte frågan ställas om vi får rätt människor med rätt kompetens med en sådan arvodisering?
På samma sätt är det på kommunalrådssidan. Antalet arbetade timmar i veckan understiger sällan 60 - 70. I tjänst är man alltid, även under eventuella semestrar. Jag har huvudansvaret för en organisation som omsätter 7 miljarder och har mer än 10.000 anställda på lönelistan. Mitt arbete handlar till största del om organisationsstyrning och organisationsutveckling, ekonomistyrning och personalfrågor. För det får jag efter årsskiftet 52900 kronor i månaden. Det är en hög lön.
Men ser man proportionerna så kan man fråga sig vilka kompetenser man får på de kommande politikerna. Vi kommer inte att få en ny kommunchef (när Lena Källström avgår om ett par år) med den kompetens vi vill ha för de pengarna. Det kommer att krävas ytterligare några tiotusen i månaden. Överhuvudtagen har de kommunala cheferna löner som överstiger de kommunala politikernas, ibland med väldig mycket pengar. Vad blir signalen? Att chefen är viktigare än ordföranden? Att politik är mindre viktigt än administration? Att politiker inte behöver vara kompetenta?
Det finns en bild som ständigt förstärks av media om vad ett politiskt uppdrag innebär. Denna felbild skapar dels misstroende mot oss som är politiskt aktiva idag, dels minskar den möjligheten att rekrytera goda politiska krafter i framtiden. Det är ett stort bekymmer som media borde hantera. Men det är vare sig populistiskt eller medialt...
Förresten är det intressant att se att på NAs debattsida kring mitt arvode är det ändå fler som inser att skillnaden i makt, ansvar, befogenheter och behörigheter på skilda nivåer i kommunen också bör innebära skillnader i arvoden och löner än de som tror på motsatsen.
2007-11-12
Värna dubbelmoralen...
Det finns ett säg som låter ungefär så här och som upprepas av olika talare:
"Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra!". Kanske är det sant. Men det är ofullständigt.
Ett annat säg skulle kunna låta:
"Moral är bra, dubbelmoral är sämre men frånvaron av moral allra sämst!".
Vi lever i flera paradigmskiften. Ett av de tydligaste är frågan om vilken moral som ska gälla och överföras mellan generationerna. Moralen är till sin natur generationsövergripande, eller snarare - borde vara generationsövergripande. Men idag är vuxengenerationen ofta lika vilsen kring vilken moral som ska gälla som den uppväxande. Några exepel:
Vilken skattemoral ska gälla? Samhällets bästa eller mitt eget?
Vilken våldsmoral ska gälla? Rätt att använda "lagom" våld eller krav på våldsfrihet?
Vilken sexualmoral ska gälla? Evig trohet eller flest ligg?
och så vidare.
Moral och etik påverkar i mycket hög grad det politiska livet. Det gäller allt ifrån synen på barnens rätt, till frågan om döendets värde. Det finns en risk att samhället idag är på väg i en utveckling som innebär att den gemensamma etiken och moralen allt snabbare ersätts av en privat, individualistisk och ofta egoistisk moral. Denna privatiserade moral är egentligen ingen moral, eftersom moralen måste omfatta en grupp eller ett samhälle för att kunna kallas moral. Moral och etik är inte individuellt utan kollektivt. Det måste även en liberal kunna erkänna.
Historiskt har ofta religionen varit bäraren av de etiska och moraliska värdena. Det har varit kyrkan som har stått för kontinuiteten kring dessa allmängiltiga värden. Men kyrkans roll minskar. Den ifrågasätts även helt av andra religiösa rörelser, som ateisterna (som ju tror att gud inte finns - en tro så god som någon).
Ofta hör man kritik mot företrädare för olika religiösa (kristna) sammanslutningar där kritikerna menar att företrädarna inte följer de regler och de värderingar som rörelsen står för. Deras dubbelmoral blir ofta övertydlig, som när amerikanska pastorer predikar livslång trohet men själva hoppar mellan sängkamraterna. Det är enkelt att kritisera deras dubbelmoral. Det är så enkelt att flera kyrkor nu knappast själva vågar formulera etiska och moraliska ställningstaganden som är skilda från samhällets. Om samhället inte längre klarar av att överföra etiska och moraliska värderingar mellan människor och generationer, klarar kyrkorna av det lika lite.
I detta läge vore det bättre att värna dubbelmoralen, den givna mänskliga rättigheten att göra fel, att handla mot bättre vetande, men samtidigt slåss för en etisk och moralisk ståndpunkt som man vet (eller tror) skulle bygga ett bättre samhälle om alla omfattades av den och kunde föja den.
"Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra!". Kanske är det sant. Men det är ofullständigt.
Ett annat säg skulle kunna låta:
"Moral är bra, dubbelmoral är sämre men frånvaron av moral allra sämst!".
Vi lever i flera paradigmskiften. Ett av de tydligaste är frågan om vilken moral som ska gälla och överföras mellan generationerna. Moralen är till sin natur generationsövergripande, eller snarare - borde vara generationsövergripande. Men idag är vuxengenerationen ofta lika vilsen kring vilken moral som ska gälla som den uppväxande. Några exepel:
Vilken skattemoral ska gälla? Samhällets bästa eller mitt eget?
Vilken våldsmoral ska gälla? Rätt att använda "lagom" våld eller krav på våldsfrihet?
Vilken sexualmoral ska gälla? Evig trohet eller flest ligg?
och så vidare.
Moral och etik påverkar i mycket hög grad det politiska livet. Det gäller allt ifrån synen på barnens rätt, till frågan om döendets värde. Det finns en risk att samhället idag är på väg i en utveckling som innebär att den gemensamma etiken och moralen allt snabbare ersätts av en privat, individualistisk och ofta egoistisk moral. Denna privatiserade moral är egentligen ingen moral, eftersom moralen måste omfatta en grupp eller ett samhälle för att kunna kallas moral. Moral och etik är inte individuellt utan kollektivt. Det måste även en liberal kunna erkänna.
Historiskt har ofta religionen varit bäraren av de etiska och moraliska värdena. Det har varit kyrkan som har stått för kontinuiteten kring dessa allmängiltiga värden. Men kyrkans roll minskar. Den ifrågasätts även helt av andra religiösa rörelser, som ateisterna (som ju tror att gud inte finns - en tro så god som någon).
Ofta hör man kritik mot företrädare för olika religiösa (kristna) sammanslutningar där kritikerna menar att företrädarna inte följer de regler och de värderingar som rörelsen står för. Deras dubbelmoral blir ofta övertydlig, som när amerikanska pastorer predikar livslång trohet men själva hoppar mellan sängkamraterna. Det är enkelt att kritisera deras dubbelmoral. Det är så enkelt att flera kyrkor nu knappast själva vågar formulera etiska och moraliska ställningstaganden som är skilda från samhällets. Om samhället inte längre klarar av att överföra etiska och moraliska värderingar mellan människor och generationer, klarar kyrkorna av det lika lite.
I detta läge vore det bättre att värna dubbelmoralen, den givna mänskliga rättigheten att göra fel, att handla mot bättre vetande, men samtidigt slåss för en etisk och moralisk ståndpunkt som man vet (eller tror) skulle bygga ett bättre samhälle om alla omfattades av den och kunde föja den.
2007-10-28
Vilken moral ska gälla?
Snart har vi en annan äktenskapslagstiftning i Sverige än den som funnits sedan "urminnes tid". Äktenskapet kommer inte längre att vara förbehållet en man och en kvinna, utan hanteras könsneutralt. Troligen blir äktenskapet bara en borgerlig registreringsprocedur.
Jag har, utifrån min livssyn - det som för mig är det kristna budskapet, velat hantera frågan just på detta sätt. Staten bör inte ta några religiösa hänsyn i sin lagstiftande utövning. Så om staten menar att äktenskap ska vara könsneutralt och mest vara en registreringsprocedur så är detta helt rätt.
Men det är inte så enkelt som att därefter säga att allt ska vara som det alltid varit, ens utan religion. För det staten måste göra nu är att fundera över varför just tvåsamheten är det som ska konstituera rätten till vigsel.
Om man ser kristendom mer som en samling dogmer än som en religiös lära, kan man tolka äktenskapet som ett sätt att dels hantera två vuxnas inbördes avtalsförhållanden så att ingen av parterna ska drabbas, dels ett sätt att hantera barnens situation i familj och samhälle. Äktenskapets syfte blir då dels att värna de vuxna individernas ekonomiska trygghet, dels att värna barnens värde och livschanser.
Nu har barnalstringen blivit en mer perifer del av äktenskapet. Sex kan hanteras på helt andra sätt idag än förr. Risken att bli med barn utan att vilja det är liten. Samhället tar dessutom hand om barnen på helt andra sätt än tidigare. Därmed blir inte längre äktenskapet samma värn för vare sig vuxna eller barn som tidigare, eller...
Om inte barnalstring längre är grunden för äktenskapet, utan de vuxnas rätt att hantera sina liv utifrån sin egen vilja, varför ska då staten begränsa detta till tvåsamhet? Om tre, fem eller sju vuxna vill välja att leva tillsammans, under äktenskapsliknande former, ska då inte detta accepteras? Svaret är inte givet.
På Folkpartiets landsmöte förekom en kort diskussion om detta under en nattmangling. För mig var det tydligt att det finns ytterligare ett steg efter det som nu kommer att tas. Frågan är mer när än om.
Jag oroas över detta. Frågan är hur barnens situation kommer att värnas i ett samhälle där vuxnas vilja blir norm.
Jag har, utifrån min livssyn - det som för mig är det kristna budskapet, velat hantera frågan just på detta sätt. Staten bör inte ta några religiösa hänsyn i sin lagstiftande utövning. Så om staten menar att äktenskap ska vara könsneutralt och mest vara en registreringsprocedur så är detta helt rätt.
Men det är inte så enkelt som att därefter säga att allt ska vara som det alltid varit, ens utan religion. För det staten måste göra nu är att fundera över varför just tvåsamheten är det som ska konstituera rätten till vigsel.
Om man ser kristendom mer som en samling dogmer än som en religiös lära, kan man tolka äktenskapet som ett sätt att dels hantera två vuxnas inbördes avtalsförhållanden så att ingen av parterna ska drabbas, dels ett sätt att hantera barnens situation i familj och samhälle. Äktenskapets syfte blir då dels att värna de vuxna individernas ekonomiska trygghet, dels att värna barnens värde och livschanser.
Nu har barnalstringen blivit en mer perifer del av äktenskapet. Sex kan hanteras på helt andra sätt idag än förr. Risken att bli med barn utan att vilja det är liten. Samhället tar dessutom hand om barnen på helt andra sätt än tidigare. Därmed blir inte längre äktenskapet samma värn för vare sig vuxna eller barn som tidigare, eller...
Om inte barnalstring längre är grunden för äktenskapet, utan de vuxnas rätt att hantera sina liv utifrån sin egen vilja, varför ska då staten begränsa detta till tvåsamhet? Om tre, fem eller sju vuxna vill välja att leva tillsammans, under äktenskapsliknande former, ska då inte detta accepteras? Svaret är inte givet.
På Folkpartiets landsmöte förekom en kort diskussion om detta under en nattmangling. För mig var det tydligt att det finns ytterligare ett steg efter det som nu kommer att tas. Frågan är mer när än om.
Jag oroas över detta. Frågan är hur barnens situation kommer att värnas i ett samhälle där vuxnas vilja blir norm.
Fuskarna vann, ÖSK borde ta smeknamnet "Underdogs"
Så vann då fusklaget IFK Göteborg. Ett speciellt grattis till Lars-Åke Lagrell som hanterar fotbollförbundet efter eget behag. Storlagen kan göra som de vill utan risker för repressalier. ÖSK och Degerfors får annan specialbehandling. Egentligen borde IFK nu spela i superettan om regelverket följts. Men det hjälper tydligen att ha rätt kontakter.
Elitlicenshanteringen är ett skämt. Olikabehandling är normen. Vi får hoppas att Lagrell och grabbarna snart byts ut.
ÖSK föll i sista matchen. Ganska signifikativt för säsongen kom baklängesmålen i början. Backlinjen har allt som oftast varit rätt virrig. Det defensiva samarbetet mellan mittfält och backlinje har ofta varit uselt. Det krävs rätt mycket nytt i laget för att nästa säsong ska bli bättre.
Lämnade matchen redan efter 10 minuter för att åka hem och ta hand om en sjuk son. Det var nog inte något dåligt val. Men jag hoppas verkligen att ÖSKs ledning nu agerar för att göra nästa säsong ännu roligare.
ÖSK borde ta smeknamnet "underdogs" för att vända det negativa som finns mot laget både hos förbundet, i media och därmed hos allmänheten. Att använda det negativa till något positivt borde vi göra mer i Örebro.
Elitlicenshanteringen är ett skämt. Olikabehandling är normen. Vi får hoppas att Lagrell och grabbarna snart byts ut.
ÖSK föll i sista matchen. Ganska signifikativt för säsongen kom baklängesmålen i början. Backlinjen har allt som oftast varit rätt virrig. Det defensiva samarbetet mellan mittfält och backlinje har ofta varit uselt. Det krävs rätt mycket nytt i laget för att nästa säsong ska bli bättre.
Lämnade matchen redan efter 10 minuter för att åka hem och ta hand om en sjuk son. Det var nog inte något dåligt val. Men jag hoppas verkligen att ÖSKs ledning nu agerar för att göra nästa säsong ännu roligare.
ÖSK borde ta smeknamnet "underdogs" för att vända det negativa som finns mot laget både hos förbundet, i media och därmed hos allmänheten. Att använda det negativa till något positivt borde vi göra mer i Örebro.
2007-10-24
Problematisera religionen
Denna vecka kör TV 4 en vecka kring islam och islamofobi. De frågor jag uppmärksammat är till exempel varför inte muslimerna får bygga moskéer och hur det egentligen är med slöjan, om den är kvinnoförtryckande eller inte.
Samtidigt tar regeringen ett initiativ som handlar om religionens plats i skolan. Fristående skolor ska inte kunna lägga in religiösa bedömningar i andra ämnen än just religion. Allt annat är förbjudet.
Det senaste året har ateisterna kämpat på för sin uppfattning att religionen överhuvudtaget inte ska ha någon plats i samhället. Ateism är ju i och för sig en religiös uppfattning, att tro på att Gud finns eller att tro på att gud inte finns är två trosuppfattningar. Men deras inspel fokuserar bra på vilken grund samhället byggs.
Det är bra att vi har en diskussion kring religionens plats i samhället. Religionens roll har under lång tid att överföra värderingar mellan generationer. I dagens samhälle har denna roll minimerats. Frågan är vad som kommit istället.
Det västerländska samhället är byggt utifrån de värderingar som huvudsakligen funnits, för att citera läroplanen; den judiskt kristna värdegrunden. Demokratins framväxt kan mycket väl härledas tillbaka till den bibliska synen på alla människors lika värde, "här är inte man eller kvinna, jude eller grek". Många andra av de värden som vi hittills ansett som grundläggande och naturliga i vårt samhälle har denna religiösa bas.
Om vi nu väljer att förändra denna bas, vare sig i muslimsk, ateistisk, ekosofistisk eller nyttoutalitaristisk riktning, måste vi fundera över hur det alternativa samhälle ska se ut.
Religionen kan säkert av många ses som överspelad, ett före detta sätt att hantera både människor och kulturer. Men i verkligheten är den levande i allra högsta grad. Oavsett om vi tror på Gud eller tror på att gud inte finns måste vi ha någon form av gemensamma värderingar. Frågan är på vilken grund dessa värderingar ska vila.
Samtidigt tar regeringen ett initiativ som handlar om religionens plats i skolan. Fristående skolor ska inte kunna lägga in religiösa bedömningar i andra ämnen än just religion. Allt annat är förbjudet.
Det senaste året har ateisterna kämpat på för sin uppfattning att religionen överhuvudtaget inte ska ha någon plats i samhället. Ateism är ju i och för sig en religiös uppfattning, att tro på att Gud finns eller att tro på att gud inte finns är två trosuppfattningar. Men deras inspel fokuserar bra på vilken grund samhället byggs.
Det är bra att vi har en diskussion kring religionens plats i samhället. Religionens roll har under lång tid att överföra värderingar mellan generationer. I dagens samhälle har denna roll minimerats. Frågan är vad som kommit istället.
Det västerländska samhället är byggt utifrån de värderingar som huvudsakligen funnits, för att citera läroplanen; den judiskt kristna värdegrunden. Demokratins framväxt kan mycket väl härledas tillbaka till den bibliska synen på alla människors lika värde, "här är inte man eller kvinna, jude eller grek". Många andra av de värden som vi hittills ansett som grundläggande och naturliga i vårt samhälle har denna religiösa bas.
Om vi nu väljer att förändra denna bas, vare sig i muslimsk, ateistisk, ekosofistisk eller nyttoutalitaristisk riktning, måste vi fundera över hur det alternativa samhälle ska se ut.
Religionen kan säkert av många ses som överspelad, ett före detta sätt att hantera både människor och kulturer. Men i verkligheten är den levande i allra högsta grad. Oavsett om vi tror på Gud eller tror på att gud inte finns måste vi ha någon form av gemensamma värderingar. Frågan är på vilken grund dessa värderingar ska vila.
2007-10-09
Människohandel i Örebro?
Ibland blir man förvånad, skrämd, över verkligheten.
En del av min vardag är att scanna över en del media. Förutom lokal media som alltid finns öppen brukar jag gå igenom hemsidorna hos DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Det mesta behöver inte läsas. Ofta blir det bara att kolla ledaren och inte minst sporten när ÖSK spelat, förhoppningsvis bättre än i går (vill inte ens blogga om det).
Men ibland blir man skrämd. En av artiklarna handlade om prostitution, eskortservice. Det handlade om någon kvinna som påstod att hon gillade att vara prostituerad eskortkvinna och tjänade massor av pengar på det. Artikeln väcker ett antal frågor.
1) Varför en sådan artikel? Sexköp är förbjudet i Sverige. Det tidningen gör är i princip att uppmuntra en handel som inte är acceptabel, som är olaglig och som är inkörsporten för handel med människor, ofta lurade från östeuropa eller andra länder där människor är fattigare än här.
2) Varför inte en resonerande text om detta från tidningens redaktion? Pågår en förändring av synen på sexköp i Sverige? En förändring mot mer tillåtande? En centraleuropeisering av sexköp? Var protesten mot det som skulle hända runt fotbolls VM i Tyskland den sista striden? Var finns folkets värderingar idag?
3) Jag googlade nyss på "eskortservice, örebro". 69 800 träffar. Gick igenom femtio träffar. Merparten handlar om bilar, Ford Escort, eller tidningsartiklar om olika former av eskort. Men det finns ett antal erbjudanden om sexköp i Örebro också. Prostitutionen existerar idag, i Örebro, även om den inte finns öppet på gatan. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är myndigheterna medvetna om detta?
För några år sedan arbetade jag i en grupp i Svenska Baptistsamfundet som bland annat aktualiserade människohandeln i Sverige. Då var det uppenbart att människohandeln var en av de tre största internationella handelsområdena i världen. De tre, utan rangordning, var vapen, knark och människor. I västvärlden handlade handeln med människor mest om sex, i andra delar av världen kunde det handla om barnarbete eller barnsoldater eller liknande.
De siffror som då nämndes, som jag minns dem, var att i USA såldes ett par hundra tusen människor (mest kvinnor) om året i sexhandeln. Nedskalat till svenska förhållanden handlar det om ett antal tusen kvinnor per år. För Örebros del skulle detta innebära något tiotal människor, varje år. Är vi medvetna om detta? Är det en utveckling vi vill?
Kvällstidningsartiklar om sex och sexhandel kan kanske upplevas som lagom spännande och mest oförargliga. Men som så ofta finns en annan baksida.
En del av min vardag är att scanna över en del media. Förutom lokal media som alltid finns öppen brukar jag gå igenom hemsidorna hos DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Det mesta behöver inte läsas. Ofta blir det bara att kolla ledaren och inte minst sporten när ÖSK spelat, förhoppningsvis bättre än i går (vill inte ens blogga om det).
Men ibland blir man skrämd. En av artiklarna handlade om prostitution, eskortservice. Det handlade om någon kvinna som påstod att hon gillade att vara prostituerad eskortkvinna och tjänade massor av pengar på det. Artikeln väcker ett antal frågor.
1) Varför en sådan artikel? Sexköp är förbjudet i Sverige. Det tidningen gör är i princip att uppmuntra en handel som inte är acceptabel, som är olaglig och som är inkörsporten för handel med människor, ofta lurade från östeuropa eller andra länder där människor är fattigare än här.
2) Varför inte en resonerande text om detta från tidningens redaktion? Pågår en förändring av synen på sexköp i Sverige? En förändring mot mer tillåtande? En centraleuropeisering av sexköp? Var protesten mot det som skulle hända runt fotbolls VM i Tyskland den sista striden? Var finns folkets värderingar idag?
3) Jag googlade nyss på "eskortservice, örebro". 69 800 träffar. Gick igenom femtio träffar. Merparten handlar om bilar, Ford Escort, eller tidningsartiklar om olika former av eskort. Men det finns ett antal erbjudanden om sexköp i Örebro också. Prostitutionen existerar idag, i Örebro, även om den inte finns öppet på gatan. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är myndigheterna medvetna om detta?
För några år sedan arbetade jag i en grupp i Svenska Baptistsamfundet som bland annat aktualiserade människohandeln i Sverige. Då var det uppenbart att människohandeln var en av de tre största internationella handelsområdena i världen. De tre, utan rangordning, var vapen, knark och människor. I västvärlden handlade handeln med människor mest om sex, i andra delar av världen kunde det handla om barnarbete eller barnsoldater eller liknande.
De siffror som då nämndes, som jag minns dem, var att i USA såldes ett par hundra tusen människor (mest kvinnor) om året i sexhandeln. Nedskalat till svenska förhållanden handlar det om ett antal tusen kvinnor per år. För Örebros del skulle detta innebära något tiotal människor, varje år. Är vi medvetna om detta? Är det en utveckling vi vill?
Kvällstidningsartiklar om sex och sexhandel kan kanske upplevas som lagom spännande och mest oförargliga. Men som så ofta finns en annan baksida.
2007-10-04
Fotbollsfuskarna vinner?
IFK Göteborgs förra ledning körde med svarta pengar för att klubben skulle få tag i och behålla bättre spelare än den offentliga ekonomin tålde. För det borde klubben straffats. Men svenska fotbollsförbundet menade att det inte var klubben utan de enskilda styrelseledamöterna som felat. Miljonerna spelade ingen roll. Fördelarna för klubben på grund av det felaktiga handlandet sopades under mattan.
När samma gubbar i fotbollsförbundet beslutade att sparka ut ÖSK ur allsvenskan var de ifrågasatta beloppen mycket mindre. Tänk om man istället för att ha straffat klubben skulle ha straffat styrelsen. Men den agendan fanns inte.
Nu straffas ÖSK igen, men framförallt Degerfors, som får ökade kostnader på grund av att Skattemyndigheten valt att använda dessa klubbar att statuera exempel vad gäller momsning av utländska spelare.
Här har fotbollförbundet och dess ordförande en chans att återupprätta något av trovärdigheten. Förbundet måste hålla klubbarna skadeslösa. Det får inte finnas olika regler för olika klubbar, beroende på var i Sverige man spelar, storleken på staden, tidigare framgångar eller kontakter in i förbundet.
Jag hoppas verkligen inte att IFK Göteborg vinner allsvenskan. Det är till och med så att man kan heja på AIK...
När samma gubbar i fotbollsförbundet beslutade att sparka ut ÖSK ur allsvenskan var de ifrågasatta beloppen mycket mindre. Tänk om man istället för att ha straffat klubben skulle ha straffat styrelsen. Men den agendan fanns inte.
Nu straffas ÖSK igen, men framförallt Degerfors, som får ökade kostnader på grund av att Skattemyndigheten valt att använda dessa klubbar att statuera exempel vad gäller momsning av utländska spelare.
Här har fotbollförbundet och dess ordförande en chans att återupprätta något av trovärdigheten. Förbundet måste hålla klubbarna skadeslösa. Det får inte finnas olika regler för olika klubbar, beroende på var i Sverige man spelar, storleken på staden, tidigare framgångar eller kontakter in i förbundet.
Jag hoppas verkligen inte att IFK Göteborg vinner allsvenskan. Det är till och med så att man kan heja på AIK...
Civila samhället
Var i går kommunsveriges representant i Jämställdhets och integrationsdepartementets arbete kring det civila samhället. Regeringen vill gärna göra en överenskommelse med aktörerna inom social ekonomi under nästa år. Peter Örn leder arbetet.
Det var ett mycket intressant möte. Det finns en enorm vilja från politiskt håll, oavsett partifärg, att arbeta med den civila sektorn. (Nu har jag använt tre namn på ungefär samma sak - den som hittar på ett bra namn och en bra definition får pris!)
Men det finns faror också.
Varför ska man öka engagemanget i den civila sektorn? Om det är för att spara pengar för kommunen är det nästan bara dåligt. Om det är för att stärka banden mellan människor och grupper i samhället är det nästan bara bra.
Vi i Örebro jobbar mycket med denna fråga men det är ett svårt arbete. Det vi börjar med är att starta en utredning hur det ser ut, vilka aktörer som finns utanför kommunen. Sedan ska vi gå vidare.
Vårt arbete handlar inte om att spara pengar åt kommunen. Det civila samhällets uppgift är mycket större än så.
Det var ett mycket intressant möte. Det finns en enorm vilja från politiskt håll, oavsett partifärg, att arbeta med den civila sektorn. (Nu har jag använt tre namn på ungefär samma sak - den som hittar på ett bra namn och en bra definition får pris!)
Men det finns faror också.
Varför ska man öka engagemanget i den civila sektorn? Om det är för att spara pengar för kommunen är det nästan bara dåligt. Om det är för att stärka banden mellan människor och grupper i samhället är det nästan bara bra.
Vi i Örebro jobbar mycket med denna fråga men det är ett svårt arbete. Det vi börjar med är att starta en utredning hur det ser ut, vilka aktörer som finns utanför kommunen. Sedan ska vi gå vidare.
Vårt arbete handlar inte om att spara pengar åt kommunen. Det civila samhällets uppgift är mycket större än så.
2007-09-26
Vänsterblockets sammanbrott
Interpellationen till Lennart Bondeson kring skolnedläggningarna på Väster visar med all önskvärd tydlighet på att det inte finns något regeringsalternativ i Örebro. Vänsterpartiets hållning i frågan stämmer inte överens med något annat politiskt partis, samtidigt som det visar att partiet inte förmår vara med och fatta svåra beslut. Istället är det opinionerna som styr.
De skolnedläggningar som nu skett är bara början på ett årtionde av ordentliga förändringar av kommunen, oavsett politisk majoritet. Grundskolan måste fortsätta att anpassa sina lokaler, gymnasieskolan står inför en anpassning. Förskola och äldreomsorg kommer också att behöva både öka, minska och förändras. Det är och kommer att vara svåra beslut som aldrig kommer att gillas av alla.
Det finns och måste finnas en tilltro till den kommunala organisationen att hantera även svåra frågor, exempelvis kring funktionshinder och skolnedläggningar. Men som vänsterpartiet gör nu, välja att debattera frågan istället för att komma med förslag till lösningar, skapar både problem för föräldrar, barn med ökad oro, och för kommunens tjänstemän, som har att hantera den vardagliga utmaningen.
Socialdemokraterna har tagit ansvar. Det är bra. Vänsterpartiet har inte gjort det. Kommer de att kunna göra det i framtiden?
De skolnedläggningar som nu skett är bara början på ett årtionde av ordentliga förändringar av kommunen, oavsett politisk majoritet. Grundskolan måste fortsätta att anpassa sina lokaler, gymnasieskolan står inför en anpassning. Förskola och äldreomsorg kommer också att behöva både öka, minska och förändras. Det är och kommer att vara svåra beslut som aldrig kommer att gillas av alla.
Det finns och måste finnas en tilltro till den kommunala organisationen att hantera även svåra frågor, exempelvis kring funktionshinder och skolnedläggningar. Men som vänsterpartiet gör nu, välja att debattera frågan istället för att komma med förslag till lösningar, skapar både problem för föräldrar, barn med ökad oro, och för kommunens tjänstemän, som har att hantera den vardagliga utmaningen.
Socialdemokraterna har tagit ansvar. Det är bra. Vänsterpartiet har inte gjort det. Kommer de att kunna göra det i framtiden?
Nystart för besöksnäringen
Örebro kommun, genom Örebro Porten AB, säljer två våningar av Medborgarhuset till Behrn Fastigheter. Behrn kommer att bli hyresvärd för ett nytt hotell. Hotellet kommer att drivas av Elite Hotels. Samtidigt tar kommunens marknadsföringsbolag över ansvaret för kongressbyrån för större arrangemang, d.v.s 300 personer och uppåt.
Det är bra. Örebro kommun behöver gå vidare i arbetet med att bli Sveriges bästa konferensstad.
Det är bra. Örebro kommun behöver gå vidare i arbetet med att bli Sveriges bästa konferensstad.
Regeringens usla naturvårdspolitik
Exploateringskrafterna har tagit över i regeringskansliet. Naturvården har numera en mycket svag ställning. De började med vargfrågan. Vargen blir alltmer fredlös för att jägarna ska kunna exploatera jakten mer. Det fortsatte med minskade anslag för naturvården. Den halva miljard som regeringen nu drar ner på kommer att orsaka oåterkalleliga skador på svensk natur. Det avslutas med en minskad satsning på ekologisk mat, något som direkt kommer att slå mot den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.
Förr, när socialliberalismen i Folkpartiet hade ett reellt innehåll, stod naturvården högt i kurs. Regeringen Ullsten är en milstolpe i en färd som började med nationalparkerna, Naturskyddsföreningen, strandskyddet, naturvårdslagstiftningen, älvskyddet, vitryggig hackspett o.s.v.
Men Folkpartiet under Jan Björklund sviker. Det finns i partiets ledning ingen kompetens inom vare sig natur- eller miljöområdet. Folkpartiets rikspolitik blir allt mer en betongliberalism (både betong och batong?).
På gräsrotsnivå finns en helt annan vilja att värna de mjuka värdena. Överallt i folkpartilandet finns fortfarande människor som brinner för natur och miljö. Om partiets utveckling fortsätter kommer deras val 2010 bli mycket svårare.
Förr, när socialliberalismen i Folkpartiet hade ett reellt innehåll, stod naturvården högt i kurs. Regeringen Ullsten är en milstolpe i en färd som började med nationalparkerna, Naturskyddsföreningen, strandskyddet, naturvårdslagstiftningen, älvskyddet, vitryggig hackspett o.s.v.
Men Folkpartiet under Jan Björklund sviker. Det finns i partiets ledning ingen kompetens inom vare sig natur- eller miljöområdet. Folkpartiets rikspolitik blir allt mer en betongliberalism (både betong och batong?).
På gräsrotsnivå finns en helt annan vilja att värna de mjuka värdena. Överallt i folkpartilandet finns fortfarande människor som brinner för natur och miljö. Om partiets utveckling fortsätter kommer deras val 2010 bli mycket svårare.
2007-09-24
Österbergs taxiresor
Morgonens huvudnyhet handlar om socialdemokraten Sven-Erik Österbergs taxiresor. Ekot ondgör sig över att han åker taxi till Västerås istället för kollektivt från sin bostad i Färna.
Ekot fortsätter därmed sina (och svensk medias) angrepp på svensk politik och demokrati utifrån ett synsätt att riksdagsledamöter och regeringsföreträdare minsann inte är något annat än en ann. Egentligen handlar det om en syn på chefskap som säger att chefen inte gör något speciellt, att alla kan och ska vara chefer och att löner och förmåner som chefen har egentligen bara är något skumt.
Denna vänstersyn på chefskap är skrämmande. Chefskapet måste uppvärderas. Det goda chefskapet är en förutsättning för ett bra arbete genom en hel organisation. Lönen är ett bevis på att chefen har uppgifter, ansvar och befogenheter som behövs för att organisationen ska fungera. Det innebär också ofta behov av att anpassa vardagen till det arbete man har, till exempel genom att kunna ta taxi till tåget istället för länsbussen.
Socialdemokraterna har tillsammans med LO ett stort ansvar för denna syn på chefskapet i Sverige. DÄrför är det ironiskt att just ett före detta statsråd (s) drabbas.
Ekot fortsätter därmed sina (och svensk medias) angrepp på svensk politik och demokrati utifrån ett synsätt att riksdagsledamöter och regeringsföreträdare minsann inte är något annat än en ann. Egentligen handlar det om en syn på chefskap som säger att chefen inte gör något speciellt, att alla kan och ska vara chefer och att löner och förmåner som chefen har egentligen bara är något skumt.
Denna vänstersyn på chefskap är skrämmande. Chefskapet måste uppvärderas. Det goda chefskapet är en förutsättning för ett bra arbete genom en hel organisation. Lönen är ett bevis på att chefen har uppgifter, ansvar och befogenheter som behövs för att organisationen ska fungera. Det innebär också ofta behov av att anpassa vardagen till det arbete man har, till exempel genom att kunna ta taxi till tåget istället för länsbussen.
Socialdemokraterna har tillsammans med LO ett stort ansvar för denna syn på chefskapet i Sverige. DÄrför är det ironiskt att just ett före detta statsråd (s) drabbas.
2007-09-20
Budget
Idag kommer regeringens första riktiga budget. Allt som hittills planenligt "läckts" visar på en budget som sätter jobben i fokus i nästan allt. Det är bra eller till och med mycet bra. Men:
Det finns inslag i det som hittills visats som pekar på att regeringen vill öka möjligheterna för fler anställda i kommuner och landsting genom statligt stöd till nya anställningar. Det är väl bra!
Eller är det?
Som en del av den koalition som styr Örebro borde jag tacka och ta emot och visst kommer jag att göra det. Men mitt uppdrag, som huvudansvarig för kommunens ekonomi och personalpolitik, har en långsiktigare planeringshorizont än det kommande året eller mandatperioden.
Örebro kommun har en historik av socialdemokratiska politiker som bara arbetat kortsiktigt. Det har inneburit en resa med stora underskott, följda av olika former av nödstopp. En sådan situation kan vi inte ha i framtiden. Dessutom kommer tiden efter 2017 att bli en riktig rysare, när alla 40-talister blivit gamla och i behov av vård och omsorg. Hur klarar kommunen den utmaningen?
Det enda långsiktigt hållbara alternativet är att vi måste öka andelen anställda i den privata sektorn. Det är dessa arbeten som lägger grunden för den offentliga sektorn. För Örebro är det ännu viktigare att öka antalet och andelen privatanställda, eftersom vi redan idag ligger efter.
Om regeringens vilja att skapa fler jobb leder till ökade anställningar inom offentlig sektor riskeras denna långsiktiga satsning. Det måste tas på allvar.
Det finns inslag i det som hittills visats som pekar på att regeringen vill öka möjligheterna för fler anställda i kommuner och landsting genom statligt stöd till nya anställningar. Det är väl bra!
Eller är det?
Som en del av den koalition som styr Örebro borde jag tacka och ta emot och visst kommer jag att göra det. Men mitt uppdrag, som huvudansvarig för kommunens ekonomi och personalpolitik, har en långsiktigare planeringshorizont än det kommande året eller mandatperioden.
Örebro kommun har en historik av socialdemokratiska politiker som bara arbetat kortsiktigt. Det har inneburit en resa med stora underskott, följda av olika former av nödstopp. En sådan situation kan vi inte ha i framtiden. Dessutom kommer tiden efter 2017 att bli en riktig rysare, när alla 40-talister blivit gamla och i behov av vård och omsorg. Hur klarar kommunen den utmaningen?
Det enda långsiktigt hållbara alternativet är att vi måste öka andelen anställda i den privata sektorn. Det är dessa arbeten som lägger grunden för den offentliga sektorn. För Örebro är det ännu viktigare att öka antalet och andelen privatanställda, eftersom vi redan idag ligger efter.
Om regeringens vilja att skapa fler jobb leder till ökade anställningar inom offentlig sektor riskeras denna långsiktiga satsning. Det måste tas på allvar.
2007-09-17
Märkliga opinioner
I helgen kom SIFO med en ny opinionsundersökning. Den visar, som de flesta andra, att oppositionen leder stort. Det är minst sagt märkligt.
Samtidigt som regeringen levererar; jobb, lägre skatter, mer pengar till de som har lägst löner, bättre välfärd, bättre skola o.s.v. och till och med tar klimathotet på mer allvar än den tidigare regeringen, väljer majoriteten att säga att man hellre vill rösta på ett parti som har mer bidrag som största valfråga och som aldrig klarade av jobben.
Sverige är unikt på många sätt. Det finns få länder i världen där en regering eller en opposition skulle klara av att gå till val eller i mellanvalsperioder arbeta för att skatterna ska höjas, fler inte ska klara sig själva utan bidrag och göra just bidragstryggheten till den centrala frågan. Problemet är att det verkar som de allra flesta svenskarnas självbild är att denna, den socialdemokratiska vägen, är den enda rätta.
Men så tror man också fortfarande att Sverige är bäst på allt. Den självbilden borde brytas, eftersom den inte är och aldrig varit sann.
Samtidigt som regeringen levererar; jobb, lägre skatter, mer pengar till de som har lägst löner, bättre välfärd, bättre skola o.s.v. och till och med tar klimathotet på mer allvar än den tidigare regeringen, väljer majoriteten att säga att man hellre vill rösta på ett parti som har mer bidrag som största valfråga och som aldrig klarade av jobben.
Sverige är unikt på många sätt. Det finns få länder i världen där en regering eller en opposition skulle klara av att gå till val eller i mellanvalsperioder arbeta för att skatterna ska höjas, fler inte ska klara sig själva utan bidrag och göra just bidragstryggheten till den centrala frågan. Problemet är att det verkar som de allra flesta svenskarnas självbild är att denna, den socialdemokratiska vägen, är den enda rätta.
Men så tror man också fortfarande att Sverige är bäst på allt. Den självbilden borde brytas, eftersom den inte är och aldrig varit sann.
2007-09-13
Videoblogg
Numera videobloggar jag också. Jag kommer kontinuerligt att lägga upp nya videokommentarer om politiska händleser på den nya bloggen. Denna blogg kommer att leva vidare som vanligt.
Den nya videobloggen hittar ni HÄR!
Den nya videobloggen hittar ni HÄR!
2007-09-08
Björklunds linjetal
Så blev då nyfikenheten stillad. Jan Björklund har hållit sitt linjetal. Det var i huvudsak en god retorisk upplevelse. Antalet "oneliners" och säkra applådpauser var legio. Men hur var innehållet?
Det är tydligt att Folkpartiet under Jan Björklund inte blir något annat än Leijonborgs parti. Samma politik, samma organisation, samma styrkor och samma svagheter. Den förnyelse som så sent som för ett halvår sedan var det viktigaste för partiet att söka och som valutvärderingen redovisade lyser nu enbart med sin frånvaro.
Det fanns ett avsnitt i talet som visade på en positiv förnyelse. Den personliga integritetens betydelse lyfts ånyo av Folkpartiet. Men detta var också allt. Jag blir speciellt bekymrad över att miljön och klimatet lyftes mest pliktskyldigt och utan något djupare personligt engagemang. Det är uppenbarligen viktigare för Folkpartiet även under Björklund att visa tuffhet mot de eventuella terrorister som kanske skulle kunna döda ett antal västerlänningar än en tuffhet mot de klimatförändringar som årligen dödar tusentals, hundratusentals människor men då mest i fattiga länder i syd.
Även Jan Björklund ska få sina hundra dagar att sätta sin prägel på partiet. Men det krävs mer, mycket mer, än det som redovisades i linjetalet för att den nödvändiga förändringen ska bli tydlig.
Det är tydligt att Folkpartiet under Jan Björklund inte blir något annat än Leijonborgs parti. Samma politik, samma organisation, samma styrkor och samma svagheter. Den förnyelse som så sent som för ett halvår sedan var det viktigaste för partiet att söka och som valutvärderingen redovisade lyser nu enbart med sin frånvaro.
Det fanns ett avsnitt i talet som visade på en positiv förnyelse. Den personliga integritetens betydelse lyfts ånyo av Folkpartiet. Men detta var också allt. Jag blir speciellt bekymrad över att miljön och klimatet lyftes mest pliktskyldigt och utan något djupare personligt engagemang. Det är uppenbarligen viktigare för Folkpartiet även under Björklund att visa tuffhet mot de eventuella terrorister som kanske skulle kunna döda ett antal västerlänningar än en tuffhet mot de klimatförändringar som årligen dödar tusentals, hundratusentals människor men då mest i fattiga länder i syd.
Även Jan Björklund ska få sina hundra dagar att sätta sin prägel på partiet. Men det krävs mer, mycket mer, än det som redovisades i linjetalet för att den nödvändiga förändringen ska bli tydlig.
2007-09-07
Islams utmaningar
Idag ska statsministern träffa ett antal ambassadörer från länder med en befolkning som huvudsakligen har medborgare med muslimsk trosuppfattning. Ambassadörerna har enligt uppgift med sig ett antal krav på förändringar av svensk lag och svensk demokrati. Eftersom jag inte sett kraven är det omöjligt att uttala sig i sak kring de enskilda förslagen.
Men ambassadörernas propåer pekar på en fråga som måste diskuteras mera, framförallt inom den muslimska världen.
Svensk och västerländsk demokrati och statsskick bygger i stort på en kulturell och ideologisk grund som har sitt ursprung inom kristendomen, dess syn på människan och dess dogmer. Från ett statsskick som tog sin grund i en sammanblandning av kyrka och stat till en stat som hanterar kyrkan fri från sig själv.
Den resan har inte islam ännu gjort. Islam har ett problem här som är större än kristendomen. Koran är oomtolkningsbar där Bibeln är inspirerad av Gud men skriven av människor. Koran är mer av en lagbok där Bibeln är en blandning av filosofi, levnadsbeskrivningar och andra berättelser.
Visst finns länder och människor som fortfarande idag vill sammanblanda stat och religion även i västliga länder. Men resan västerlandet gjort är något som den muslimska världen måste göra. I den resan måste de ha stöd. Demokratiska krafter måste uppmuntras. Eftergivenhet mot andra krav är därför helt fel.
Men ambassadörernas propåer pekar på en fråga som måste diskuteras mera, framförallt inom den muslimska världen.
Svensk och västerländsk demokrati och statsskick bygger i stort på en kulturell och ideologisk grund som har sitt ursprung inom kristendomen, dess syn på människan och dess dogmer. Från ett statsskick som tog sin grund i en sammanblandning av kyrka och stat till en stat som hanterar kyrkan fri från sig själv.
Den resan har inte islam ännu gjort. Islam har ett problem här som är större än kristendomen. Koran är oomtolkningsbar där Bibeln är inspirerad av Gud men skriven av människor. Koran är mer av en lagbok där Bibeln är en blandning av filosofi, levnadsbeskrivningar och andra berättelser.
Visst finns länder och människor som fortfarande idag vill sammanblanda stat och religion även i västliga länder. Men resan västerlandet gjort är något som den muslimska världen måste göra. I den resan måste de ha stöd. Demokratiska krafter måste uppmuntras. Eftergivenhet mot andra krav är därför helt fel.
2007-09-03
Mångkultur kräver enhetskultur?
Efterdyningarna av NAs publicering av Muhammedbilderna fortsätter. Det finns många bottnar i den historien. En är frågan om kulturell bakgrund för det rådande samhällssystemet. Vilka gemensamma värden ska alla omfatta för att ett land ska vara stabilt?
I USA är konstitutionen det som enar landet, förutom kanske den amerikanska drömmen. Men vad enar Sverige? Vad enar Europa?
Är det nödvändigt med en bas av enhetskultur för att kunna bejaka det mångkulturella? Vem bestämmer i så fall vad som är enhetskulturen?
I USA är konstitutionen det som enar landet, förutom kanske den amerikanska drömmen. Men vad enar Sverige? Vad enar Europa?
Är det nödvändigt med en bas av enhetskultur för att kunna bejaka det mångkulturella? Vem bestämmer i så fall vad som är enhetskulturen?
2007-08-27
ÖSK på väg
Abgar Barsom är kontrakterad av ÖSK. Förhoppningsvis kommer han att föra in ny energi i laget. Barsom är annars ett exempel på en av de alltför många spelare från regionen som gått ÖSK förbi tidigare. Roligt att han nu kan återvända.
Förhoppningen om en ny kroatisk succévärvning är kanske inte lika stor. Men svensk fotboll håller ingen högre internationell kvalitet så chansen finns. Spänningen i allsvenskan ligger mer i att se hur lagets tabellplacering är och blir, än att se fräcka dribblingar och entouchpassningar i högt tempo.
Förresten var Zlatans målpass i går av den sort som bara världens bästa fotbollspelare kan göra.
ÖSK tog poäng i går mot Trelleborg. Jag var som vanligt så nervös att jag inte vågade lyssna på radio. Följde sista kvarten på NAs hemsida. Usch... Men kanske blir detta vändningen. Man hoppas! I nästa omgång väntar Jonas Anderssons (fp- regionråd i V;a Götaland) GAIS. Förra året var jag i Göteborg och såg lagen prestera en usel match i superettan. Hoppas ÖSK fått upp ångan och sätter några fina pytsar på göteborgarna. Jag lovar att vara snäll mot Jonas om de får stryk.
Förhoppningen om en ny kroatisk succévärvning är kanske inte lika stor. Men svensk fotboll håller ingen högre internationell kvalitet så chansen finns. Spänningen i allsvenskan ligger mer i att se hur lagets tabellplacering är och blir, än att se fräcka dribblingar och entouchpassningar i högt tempo.
Förresten var Zlatans målpass i går av den sort som bara världens bästa fotbollspelare kan göra.
ÖSK tog poäng i går mot Trelleborg. Jag var som vanligt så nervös att jag inte vågade lyssna på radio. Följde sista kvarten på NAs hemsida. Usch... Men kanske blir detta vändningen. Man hoppas! I nästa omgång väntar Jonas Anderssons (fp- regionråd i V;a Götaland) GAIS. Förra året var jag i Göteborg och såg lagen prestera en usel match i superettan. Hoppas ÖSK fått upp ångan och sätter några fina pytsar på göteborgarna. Jag lovar att vara snäll mot Jonas om de får stryk.
2007-08-13
Före detta socialliberalt...
Om en månad väljs Jan Björklund till ny ledare för Folkpartiet. Många menar att detta innebär ändpunkten för den socialliberala eran i partiet. Men utvecklingen är mer mångfacetterad.
Jag har under mina 20 år som aktiv folkpartist ofta tagit ställning för en mer socialliberal politik. Detta har allt oftare inneburit ett behov av att distansera mig från en politik som i mitt tycke mer karaktäriserats av populism och olika former av allmänborgerlig mittfårepolitik och mindre av radikal socialliberalism.I en mening har denna kamp inneburit en seger. Det är idag nästan omöjligt att inte kalla sig socialliberal inom Folkpartiet. Men denna seger är en pyrrhusseger. Innehållet i den så kallade socialliberalismen inom Folkpartiet idag är fullständigt urvattnat.
Ledande folkpartister kan idag hävda att de företräder socialliberalismen samtidigt som de exempelvis kräver särskilda regler för vissa nya EU-medborgare, vill föra en ”laisser faire”-politik inom biståndsområdet, förespråkar mer statlig övervakning och mindre personlig integritet, driver en politik för minskad restriktiv alkoholpolitik samt förespråkar militär inblandning utan FN-mandat i internationella konflikter.
Vad innebär då detta? Samtliga ovanstående exempel från personer i den inre partikretsen har motiverats med att alternativen innebär en minskad social trygghet och minskad utvecklingskraft. En sådan utveckling står i strid mot de grundläggande socialliberala tankarna och borde därför, enligt partiledningen, motarbetas.Argumentet innehåller naturligtvis delar som är starka och bärkraftiga. Men det finns ett problem kring dessa ställningstaganden som redan idag och än mer på längre sikt kommer att marginalisera det som en gång var en vänsterradikal förändringsrörelse på marknadsekonomins grund.
Den sociala liberalismen utvecklades samtidigt som industrisamhället växte fram. Utmaningarna då byggde främst på utjämnade möjligheter inom utbildningsområdet, inom den sociala välfärden och inom de demokratiska styrmodellerna. Det är bara att inse att de flesta av de utmaningar som dåtidens socialliberaler stod inför idag är lösta. Dagens socialförsäkringssystem har byggts ut till en nivå Adolf Hedin knappast kunnat tänka sig. På samma sätt är det med skolsystemet, trots alla dess brister, och med möjligheterna för alla att kunna delta i och påverka demokratiska processer.
Socialliberalismen uppstod samtidigt med socialdemokratin. Båda rörelserna såg ungefär samma utmaningar. Partiernas lösningar var ofta likartade. Men när lösningarna i huvudsak tillskapats valde rörelserna olika väg. Socialdemokratin lämnade ideologins väg för maktens. Makten blev och är fortfarande överordnad eventuella ideologiska ställningstaganden. Socialliberalismen ville inte, kunde eller valde att inte vilja, ta samma väg.
I ett läge där ideologierna inte längre har någon bäring för flertalet av partiernas sympatisörer eller ens medlemmar, där ”allmänborgerlig” och ”vänstersympatisör” är de rätta partibeteckningarna för allt fler, skapar detta problem för den socialliberalism som hittills enbart haft berättigande utifrån en fri ideologisk ställning. Antingen väljer man att tydliggöra de ideologiska skillnader som fortfarande finns, eller som tillkommit, eller så söker man en allmänborgerligare profil. Partiledningens hittillsvarande val är tydligt.
Samtidigt måste vi som hittills kallat oss socialliberaler vara självkritiska. Vi har inte kunnat visa hur en alternativ utveckling skulle sett ut. Det har inte funnits någon samlande politik för den vänsterinriktade socialliberalismen. De flesta av oss som tagit olika strider för en annan politik på olika sakområden har enkelt kunnat marginaliseras därför att vi inte samverkat. Vår oförmåga att visa på ett samlat alternativ har berett vägen för de senaste årens utveckling av partiet.Är då detta vägs ände? Mycket talar för det. Det saknas förnyelse i de inre kretsar som skulle kunna omforma partiets politik i en radikalare riktning. Kravet på sammanhållning inom Allians för Sverige minskar också möjligheterna för en förnyad ideologisk debatt. Det är naturligt. Som politisk ledare för en av Sveriges största kommuner måste jag dagligen inse att mitt arbete inte innebär ökad profilering av Folkpartiet, utan ett stärkande av samtliga partier och politiker som ingår i majoriteten.
Men just detta samverkande innebär också att det än mer krävs en ständig ideologisk debatt inom partierna om vi vill undvika en demokrati där makten över administrationen blir den huvudsakliga stridsfrågan. För mig har därför tiden efter att Lars Leijonborg meddelat sin avgång kännetecknats av funderingar kring de framtida utmaningarna för en svensk socialliberalism. Jag ser i dagens läge fem utmaningar där ett framtida fritt Folkparti har en roll att spela:
För det första: Värna den personliga integriteten! Folkpartiets rötter i frisinnet måste försvaras. Från en kamp för rätt att tro som man själv ville och inte som staten krävde, till en rätt att ha en privat sfär, fri från statens allseende ögon. Nu går tyvärr partiet i spetsen för ökad kontroll och minskad frihet. Det kommer alltid att finnas partier och ideologier som arbetar för ökad statlig kontroll och minskad personlig frihet. Men det saknas idag ett parti som vill begränsa densamma.
För det andra: Värna natur och miljö! Socialliberaler var under större delen av 1900-talet de som drev naturvård och miljöskydd. Men det senaste årtiondet har frågan hanterats styvmoderligt. För ett parti vars rötter finns i den ekonomiska rationaliteten finns utmaningar kring hur vi hanterar flera utvecklingsfrågor. Mycket talar för att den tillväxt som idag sker är lika hållbar som när företag blåser upp resultat genom förändringar i balansräkningen. Världen tär idag på ändliga resurser på ett sätt som förr eller senare riskerar både tillväxt och välfärd. Den biologiska mångfaldens försvagning är bara ett varnande exempel.
För det tredje: Värna småföretagandet! Sverige har en lång tradition av en sammanblandning av statlig reglering och storföretagande. Socialdemokratin, facket och de större företagen har påverkat svensk lagstiftning alldeles för mycket. Samtidigt vet vi att svensk näringslivs framtid inte ligger i de kontinuerligt rationaliserande stora företagen, utan i de växande små företagen. Lagstiftningen måste förändras, även om det innebär ökade krav på större företag för att möjliggöra lättnader för de mindre. Detta skapar också större möjligheter för ökad konkurrens, nationellt liksom internationellt. Den historiska liberala kopplingen är tydlig.
För det fjärde: Återuppväck pacifismen. Folkpartiets vandring från ett ickemilitaristiskt parti till det parti som mest förespråkar militära insatser i olika konflikter är en av de tydligaste men minst uppmärksammade politiska förändringarna i modern tid. Det är tragiskt. Det finns idag alldeles för få som ifrågasätter de politiker och stater som menar att militära insatser kan framtvinga fred. På område efter område ser vi istället militära misslyckanden. De delvis lyckade insatserna, till exempel i forna Jugoslavien, är mer undantaget som bekräftar regeln. Problemet med militarismen är dels den undanträngningseffekt mot andra, mer biståndsinriktade insatser den skapar, dels de risker för förändringar i synen på människans värde. Riskerna att krigshandlingar förutsätter en avhumanisering av fienden är uppenbar. En sådan utveckling strider mot liberalismens grundprinciper om människans lika och oändliga värde.
Det leder fram till den sista, men viktigaste utmaningen för en framtida social liberalism. Värnandet av människans värde är och kommer att bli central för framtida politik. Människans värde utmanas från en ekonomism som ser människans värde ur ett produktions/konsumtionsperspektiv. Det utmanas av en vetenskap med sanningskrav som menar att människan enbart är en förklarbar biologisk maskin som kan och ska manipuleras. Det utmanas av politiker som skapar gränser mellan människor, delar upp samhället i onda och goda, abdikerar från de politiska möjligheterna att förändra världen utan att förändra människans värde.
Folkpartiet har även i framtiden en roll att spela. Den sociala liberalismen kan återuppväckas. Valanalysen efter valförlusten 2006 redovisade ett behov av både en förändring i den politiska inriktningen som kring hur styrningen av partiet sker. Frågan är om den kommande partiledningen är intresserad av att ändra partiets nuvarande inställning. Flertalet har varit med att utforma den politik och det parti som hittills vandrat i en helt annan riktning.
Jag har under mina 20 år som aktiv folkpartist ofta tagit ställning för en mer socialliberal politik. Detta har allt oftare inneburit ett behov av att distansera mig från en politik som i mitt tycke mer karaktäriserats av populism och olika former av allmänborgerlig mittfårepolitik och mindre av radikal socialliberalism.I en mening har denna kamp inneburit en seger. Det är idag nästan omöjligt att inte kalla sig socialliberal inom Folkpartiet. Men denna seger är en pyrrhusseger. Innehållet i den så kallade socialliberalismen inom Folkpartiet idag är fullständigt urvattnat.
Ledande folkpartister kan idag hävda att de företräder socialliberalismen samtidigt som de exempelvis kräver särskilda regler för vissa nya EU-medborgare, vill föra en ”laisser faire”-politik inom biståndsområdet, förespråkar mer statlig övervakning och mindre personlig integritet, driver en politik för minskad restriktiv alkoholpolitik samt förespråkar militär inblandning utan FN-mandat i internationella konflikter.
Vad innebär då detta? Samtliga ovanstående exempel från personer i den inre partikretsen har motiverats med att alternativen innebär en minskad social trygghet och minskad utvecklingskraft. En sådan utveckling står i strid mot de grundläggande socialliberala tankarna och borde därför, enligt partiledningen, motarbetas.Argumentet innehåller naturligtvis delar som är starka och bärkraftiga. Men det finns ett problem kring dessa ställningstaganden som redan idag och än mer på längre sikt kommer att marginalisera det som en gång var en vänsterradikal förändringsrörelse på marknadsekonomins grund.
Den sociala liberalismen utvecklades samtidigt som industrisamhället växte fram. Utmaningarna då byggde främst på utjämnade möjligheter inom utbildningsområdet, inom den sociala välfärden och inom de demokratiska styrmodellerna. Det är bara att inse att de flesta av de utmaningar som dåtidens socialliberaler stod inför idag är lösta. Dagens socialförsäkringssystem har byggts ut till en nivå Adolf Hedin knappast kunnat tänka sig. På samma sätt är det med skolsystemet, trots alla dess brister, och med möjligheterna för alla att kunna delta i och påverka demokratiska processer.
Socialliberalismen uppstod samtidigt med socialdemokratin. Båda rörelserna såg ungefär samma utmaningar. Partiernas lösningar var ofta likartade. Men när lösningarna i huvudsak tillskapats valde rörelserna olika väg. Socialdemokratin lämnade ideologins väg för maktens. Makten blev och är fortfarande överordnad eventuella ideologiska ställningstaganden. Socialliberalismen ville inte, kunde eller valde att inte vilja, ta samma väg.
I ett läge där ideologierna inte längre har någon bäring för flertalet av partiernas sympatisörer eller ens medlemmar, där ”allmänborgerlig” och ”vänstersympatisör” är de rätta partibeteckningarna för allt fler, skapar detta problem för den socialliberalism som hittills enbart haft berättigande utifrån en fri ideologisk ställning. Antingen väljer man att tydliggöra de ideologiska skillnader som fortfarande finns, eller som tillkommit, eller så söker man en allmänborgerligare profil. Partiledningens hittillsvarande val är tydligt.
Samtidigt måste vi som hittills kallat oss socialliberaler vara självkritiska. Vi har inte kunnat visa hur en alternativ utveckling skulle sett ut. Det har inte funnits någon samlande politik för den vänsterinriktade socialliberalismen. De flesta av oss som tagit olika strider för en annan politik på olika sakområden har enkelt kunnat marginaliseras därför att vi inte samverkat. Vår oförmåga att visa på ett samlat alternativ har berett vägen för de senaste årens utveckling av partiet.Är då detta vägs ände? Mycket talar för det. Det saknas förnyelse i de inre kretsar som skulle kunna omforma partiets politik i en radikalare riktning. Kravet på sammanhållning inom Allians för Sverige minskar också möjligheterna för en förnyad ideologisk debatt. Det är naturligt. Som politisk ledare för en av Sveriges största kommuner måste jag dagligen inse att mitt arbete inte innebär ökad profilering av Folkpartiet, utan ett stärkande av samtliga partier och politiker som ingår i majoriteten.
Men just detta samverkande innebär också att det än mer krävs en ständig ideologisk debatt inom partierna om vi vill undvika en demokrati där makten över administrationen blir den huvudsakliga stridsfrågan. För mig har därför tiden efter att Lars Leijonborg meddelat sin avgång kännetecknats av funderingar kring de framtida utmaningarna för en svensk socialliberalism. Jag ser i dagens läge fem utmaningar där ett framtida fritt Folkparti har en roll att spela:
För det första: Värna den personliga integriteten! Folkpartiets rötter i frisinnet måste försvaras. Från en kamp för rätt att tro som man själv ville och inte som staten krävde, till en rätt att ha en privat sfär, fri från statens allseende ögon. Nu går tyvärr partiet i spetsen för ökad kontroll och minskad frihet. Det kommer alltid att finnas partier och ideologier som arbetar för ökad statlig kontroll och minskad personlig frihet. Men det saknas idag ett parti som vill begränsa densamma.
För det andra: Värna natur och miljö! Socialliberaler var under större delen av 1900-talet de som drev naturvård och miljöskydd. Men det senaste årtiondet har frågan hanterats styvmoderligt. För ett parti vars rötter finns i den ekonomiska rationaliteten finns utmaningar kring hur vi hanterar flera utvecklingsfrågor. Mycket talar för att den tillväxt som idag sker är lika hållbar som när företag blåser upp resultat genom förändringar i balansräkningen. Världen tär idag på ändliga resurser på ett sätt som förr eller senare riskerar både tillväxt och välfärd. Den biologiska mångfaldens försvagning är bara ett varnande exempel.
För det tredje: Värna småföretagandet! Sverige har en lång tradition av en sammanblandning av statlig reglering och storföretagande. Socialdemokratin, facket och de större företagen har påverkat svensk lagstiftning alldeles för mycket. Samtidigt vet vi att svensk näringslivs framtid inte ligger i de kontinuerligt rationaliserande stora företagen, utan i de växande små företagen. Lagstiftningen måste förändras, även om det innebär ökade krav på större företag för att möjliggöra lättnader för de mindre. Detta skapar också större möjligheter för ökad konkurrens, nationellt liksom internationellt. Den historiska liberala kopplingen är tydlig.
För det fjärde: Återuppväck pacifismen. Folkpartiets vandring från ett ickemilitaristiskt parti till det parti som mest förespråkar militära insatser i olika konflikter är en av de tydligaste men minst uppmärksammade politiska förändringarna i modern tid. Det är tragiskt. Det finns idag alldeles för få som ifrågasätter de politiker och stater som menar att militära insatser kan framtvinga fred. På område efter område ser vi istället militära misslyckanden. De delvis lyckade insatserna, till exempel i forna Jugoslavien, är mer undantaget som bekräftar regeln. Problemet med militarismen är dels den undanträngningseffekt mot andra, mer biståndsinriktade insatser den skapar, dels de risker för förändringar i synen på människans värde. Riskerna att krigshandlingar förutsätter en avhumanisering av fienden är uppenbar. En sådan utveckling strider mot liberalismens grundprinciper om människans lika och oändliga värde.
Det leder fram till den sista, men viktigaste utmaningen för en framtida social liberalism. Värnandet av människans värde är och kommer att bli central för framtida politik. Människans värde utmanas från en ekonomism som ser människans värde ur ett produktions/konsumtionsperspektiv. Det utmanas av en vetenskap med sanningskrav som menar att människan enbart är en förklarbar biologisk maskin som kan och ska manipuleras. Det utmanas av politiker som skapar gränser mellan människor, delar upp samhället i onda och goda, abdikerar från de politiska möjligheterna att förändra världen utan att förändra människans värde.
Folkpartiet har även i framtiden en roll att spela. Den sociala liberalismen kan återuppväckas. Valanalysen efter valförlusten 2006 redovisade ett behov av både en förändring i den politiska inriktningen som kring hur styrningen av partiet sker. Frågan är om den kommande partiledningen är intresserad av att ändra partiets nuvarande inställning. Flertalet har varit med att utforma den politik och det parti som hittills vandrat i en helt annan riktning.
2007-02-07
Hej då bloggen
De senaste dagarnas händelser har fått mig att fundera över bloggens roll i det spel som är kommunal politik. Vad innebär möjligheterna att enkelt kunna skriva om och kring folk på sätt som inte innebär direkt konfrontation? Språket på många bloggar är av en sådan karaktär att den debattekniken inte skulle accepteras i någon öppen politisk församling. Jag tror det påverkar oss som personer mer än vad vi inser.
Därför avslutar jag härmed denna blog.
Jag ska fundera de kommande dagarna om jag ska återstarta denna eller någon ny blog men med nytt innehåll. Inte lokal politik. Inget kring vare sig politiska med- eller motspelare i det lokala.
Kanske nationell, eller internationell politik. Eller kanske inget politiskt överhuvudtaget.
Som avslutning vill jag i alla fall redovisa en sammanställning av KS-ordförandena i Stockholms kommuner. Intressant läsning.
Hej då!
1. Stockholm: Kristina Axén Olin (m) (96 030 kr) 96 030 kr 2. Nacka: Erik Langby (m) (62 206 kr) 75 767 kr3. Solna: Lars-Erik Salminen (m) (71 780 kr) 75 660 kr4. Ekerö: Peter Carpelan (m) (65 000 kr) 70 810 kr5. Lidingö: Paul Lindqvist (m) (65 200 kr) 67 900 kr6. Danderyd: Gunnar Ohm (m) (64 831 kr) 66 387 kr7. Haninge: Gilbert de Wendel (m) (62 878 kr) 64 450 kr8. Järfälla: Eva Lennström (m) (57 618 kr) 62 420 kr9. Upplands-Bro: Iréne Seth (m) (60 750 kr) 62 153 kr10. Upplands Väsby: Jan Holmberg (m) (57 850 kr) 59 670 kr11. Österåker: Ingela Gardner (m) (56 540 kr) 59 040 kr12. Sollentuna: Torbjörn Rosdahl (m) (57 600 kr) 59 040 kr13. Sundbyberg: Bo Genfors (m) (60 000 kr) 59 040 kr14. Täby: Leif Gripestam (m) (49 802 kr) 59 040 kr15. Norrtälje: Kjell Jansson (m) (55 800 kr) 58 200 kr16. Sigtuna: Anders Johansson (s) (42 016 kr) 58 200 kr17. Södertälje: Anders Lago (s) (55 600 kr) 57 400 kr18. Salem: Lennart Kalderén (m) (50 359 kr) 57 375 kr19. Värmdö: Jonas Nilsson (m) (57 600 kr) 57 298 kr20. Tyresö: Berit Assarsson (m) (49 716 kr) 57 174 kr21. Botkyrka: Katarina Berggren (s) (55 102 kr)56 755 kr kommunalråd Jens Sjöström (s) (48 009 kr) 49 449 kr22. Huddinge: Bo Trygg (m) (53 720 kr) 54 905 kr23. Nynäshamn: Ilija Batljan (s) (47 940 kr) 54 120 kr24. Vallentuna: Örjan Lid (m), (51 170 kr) 52 424 kr25. Vaxholm: Bengt Hansson (c) (45 967 kr) 50 000 kr26. Nykvarn: Dan Fagerlund (Nkvp.) (39 700 kr) 40 300 kr
Därför avslutar jag härmed denna blog.
Jag ska fundera de kommande dagarna om jag ska återstarta denna eller någon ny blog men med nytt innehåll. Inte lokal politik. Inget kring vare sig politiska med- eller motspelare i det lokala.
Kanske nationell, eller internationell politik. Eller kanske inget politiskt överhuvudtaget.
Som avslutning vill jag i alla fall redovisa en sammanställning av KS-ordförandena i Stockholms kommuner. Intressant läsning.
Hej då!
1. Stockholm: Kristina Axén Olin (m) (96 030 kr) 96 030 kr 2. Nacka: Erik Langby (m) (62 206 kr) 75 767 kr3. Solna: Lars-Erik Salminen (m) (71 780 kr) 75 660 kr4. Ekerö: Peter Carpelan (m) (65 000 kr) 70 810 kr5. Lidingö: Paul Lindqvist (m) (65 200 kr) 67 900 kr6. Danderyd: Gunnar Ohm (m) (64 831 kr) 66 387 kr7. Haninge: Gilbert de Wendel (m) (62 878 kr) 64 450 kr8. Järfälla: Eva Lennström (m) (57 618 kr) 62 420 kr9. Upplands-Bro: Iréne Seth (m) (60 750 kr) 62 153 kr10. Upplands Väsby: Jan Holmberg (m) (57 850 kr) 59 670 kr11. Österåker: Ingela Gardner (m) (56 540 kr) 59 040 kr12. Sollentuna: Torbjörn Rosdahl (m) (57 600 kr) 59 040 kr13. Sundbyberg: Bo Genfors (m) (60 000 kr) 59 040 kr14. Täby: Leif Gripestam (m) (49 802 kr) 59 040 kr15. Norrtälje: Kjell Jansson (m) (55 800 kr) 58 200 kr16. Sigtuna: Anders Johansson (s) (42 016 kr) 58 200 kr17. Södertälje: Anders Lago (s) (55 600 kr) 57 400 kr18. Salem: Lennart Kalderén (m) (50 359 kr) 57 375 kr19. Värmdö: Jonas Nilsson (m) (57 600 kr) 57 298 kr20. Tyresö: Berit Assarsson (m) (49 716 kr) 57 174 kr21. Botkyrka: Katarina Berggren (s) (55 102 kr)56 755 kr kommunalråd Jens Sjöström (s) (48 009 kr) 49 449 kr22. Huddinge: Bo Trygg (m) (53 720 kr) 54 905 kr23. Nynäshamn: Ilija Batljan (s) (47 940 kr) 54 120 kr24. Vallentuna: Örjan Lid (m), (51 170 kr) 52 424 kr25. Vaxholm: Bengt Hansson (c) (45 967 kr) 50 000 kr26. Nykvarn: Dan Fagerlund (Nkvp.) (39 700 kr) 40 300 kr
2007-01-31
Panik efter en månad?
S får inte vara med och bestämma längre. Eller tydligare: S får inte bestämma själva, får inte sätta dagordningen, har inte makten över administrationen.
Vad gör man då? Bedriver konstruktiv oppositionspolitik? Tar fram den egna politiken, ideologin de korta och långsiktiga lösningarna utifrån den eventuella politiska bas som kanske fortfarande finns hos det parti vars ideologi egentligen stavas MAKT?
Nej naturligtvis inte. Istället skriver man brev till företagare med lösa påhopp. Det senaste är en annons på samma tema i Nerikes Allehanda. Något mer tillbakadragen. Men temat är detsamma.
Tänk att det som var så viktigt före valet, att vi tillsammans skulle visa på enhet för att bygga ett starkare näringslivsklimat, omedelbart efter valet innebär något helt annat. Nu gäller det att störa och förstöra.
Man suckar. Men jag när fortfarande en förhoppning att nästa gång Jonas Karlsson och Lena Baastad annonserar eller skickar brev så innehåller brevet och annonsen något om vad de vill göra, inte bara en klagolåt på andra.
Vad gör man då? Bedriver konstruktiv oppositionspolitik? Tar fram den egna politiken, ideologin de korta och långsiktiga lösningarna utifrån den eventuella politiska bas som kanske fortfarande finns hos det parti vars ideologi egentligen stavas MAKT?
Nej naturligtvis inte. Istället skriver man brev till företagare med lösa påhopp. Det senaste är en annons på samma tema i Nerikes Allehanda. Något mer tillbakadragen. Men temat är detsamma.
Tänk att det som var så viktigt före valet, att vi tillsammans skulle visa på enhet för att bygga ett starkare näringslivsklimat, omedelbart efter valet innebär något helt annat. Nu gäller det att störa och förstöra.
Man suckar. Men jag när fortfarande en förhoppning att nästa gång Jonas Karlsson och Lena Baastad annonserar eller skickar brev så innehåller brevet och annonsen något om vad de vill göra, inte bara en klagolåt på andra.
2007-01-29
Zlatan!
Ett mål. En målgivande passning. Hyfsat spel. Inga skönhetspoäng men bra slit och riv och så de där vrickningarna med foten som gör att bollen far i en annan riktning än vad de flesta (motståndarna) anar. Alldeles för ofta inser inte heller medspelarna hans intentioner. Ofta kunde de vara helt fria om de förstått en tiondel tidigare...
Det är fascinerande att se en individualist spela för ett lag. Typiskt socialliberalt. Typ.
Det är fascinerande att se en individualist spela för ett lag. Typiskt socialliberalt. Typ.
2007-01-25
Inga vapen till Arabemiraten!
Birgitta Olssons artikel i dagens DN borde vara en självklarhet för regeringen. Det borde vara oacceptabelt att leverera vapen till diktaturer, oavsett om de är politiska, religiösa eller av annan form. Den förra socialdemokratiska regeringen frångick detta vid flera tillfällen. Den nya regeringen får inte, i mänsklighetens namn, göra samma misstag.
2007-01-23
Fortsatta personangrepp
I dagarna går socialdemokraterna ut med ytterligare ett brev till en del företagare i Örebro. Åter använder de personangreppen och lögnerna som politisk metod. Jag personligen pekas ut som en man som inte kommer att göra något gott för företagandet. Enligt undertecknarna, Jonas Karlsson och Lena Baastad, är det mitt personliga fel att vare sig det byggs på Eyrafältet, att det byggs bro över järnvägen vid Gustavsvik, att Behrn inte får bygga och att mässan inte byggs.
Det märkliga är bara att Behrn har fått börja bygga, tidigare än om den förra majoriteten hade drivit igenom sitt regelvidriga beslut eftersom detta överklagats av länsstyrelsen.
Mässan byggs just nu.
Bron över järnvägen kommer att projekteras som på samma sätt som den förra majoriteten.
Och byggena på Eyrafältet, som nu är uppe i en kostnadsnivå på 650 miljoner kronor enligt förstudien, hade inte den förra majoriteten ens haft möjligheten att börja prospektera. Bara detta projekt skulle dra alla investeringar i kommunen i nästan tre år. Inte en skola, inte ett äldreboende, inte en gata på tre år... Står det något om det i brevet? Icke.
Ändå är inte de undertryckta sanningarna det värsta. Istället är det socialdemokraternas amerikanisering av politiken. Istället för att ta en öppen debatt, där vi alla kan vara med och ge och ta, väljer man personangrepp genom brev, som inte kan bemötas, som inte kan diskuteras öppet, som inte är menade annat än att störa och förstöra.
Det märkliga är bara att Behrn har fått börja bygga, tidigare än om den förra majoriteten hade drivit igenom sitt regelvidriga beslut eftersom detta överklagats av länsstyrelsen.
Mässan byggs just nu.
Bron över järnvägen kommer att projekteras som på samma sätt som den förra majoriteten.
Och byggena på Eyrafältet, som nu är uppe i en kostnadsnivå på 650 miljoner kronor enligt förstudien, hade inte den förra majoriteten ens haft möjligheten att börja prospektera. Bara detta projekt skulle dra alla investeringar i kommunen i nästan tre år. Inte en skola, inte ett äldreboende, inte en gata på tre år... Står det något om det i brevet? Icke.
Ändå är inte de undertryckta sanningarna det värsta. Istället är det socialdemokraternas amerikanisering av politiken. Istället för att ta en öppen debatt, där vi alla kan vara med och ge och ta, väljer man personangrepp genom brev, som inte kan bemötas, som inte kan diskuteras öppet, som inte är menade annat än att störa och förstöra.
2007-01-22
Grattis Annelie B
För länge sedan hade jag förmånen att känna Annelie och Hamish Broughton. Hamish en intressant företagare från Nya Zeeland. Annelie en trevlig kvinna med hästar som specialintresse.
Idag har Annelie blivit utsedd till årets kvinnliga företagare i Örebro. Det är intressant av flera skäl. Dels för att hon är småföretagare på landsbygden. Dels för att hon arbetar med hästar, något som kan utveckla landsbygden än mer. Dels för att hon byggt något från grunden.
I min omgivning finns ett antal kvinnor (plus en man) som har hästar som största intresse. Bland annat därför har jag fått information om vad Annelie sysslar med och vilka drivkrafter hon har.
Kul. Kvinnligt företagande är en utvecklingsbransch för förnyelse. Speciellt i Örebro!
Idag har Annelie blivit utsedd till årets kvinnliga företagare i Örebro. Det är intressant av flera skäl. Dels för att hon är småföretagare på landsbygden. Dels för att hon arbetar med hästar, något som kan utveckla landsbygden än mer. Dels för att hon byggt något från grunden.
I min omgivning finns ett antal kvinnor (plus en man) som har hästar som största intresse. Bland annat därför har jag fått information om vad Annelie sysslar med och vilka drivkrafter hon har.
Kul. Kvinnligt företagande är en utvecklingsbransch för förnyelse. Speciellt i Örebro!
2007-01-16
Maria Larsson följer (s) och petar i detaljer
Den nya regeringen skulle i många stycken inte bli som den gamla. En förhoppning var att man skulle sköta det en regering ska sköta och låta kommuner och landsting sköta det vi ska sköta. Men redan börjar klåfingrigheten sprida sig. Idag kommer minister Maria Larsson (kd) med ett förslag som ska detaljstyra kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor. Alla kommuner ska tvingas göra det som staten vill på det sätt staten säger.
Det finns många problem med detta. Visst, förslaget i sig är nog bra, men vad kostar det? Om en kommun har alternativen att satsa på förebyggande arbete för mindre våld mellan ungdomar eller på att gära sp, staten vill i förhållande till de som redan drabbats av våld, vad ska man välja? Blir det goda det bästas fiende? För inte skickar ministern med några pengar...
Och om en kommun vill hantera problemet på ett annat sätt än vad staten vill, och kan visa på goda resultat, ska man inte få det?`
Det finns många problem med detta. Ett av de största är att regeringen inte klarar av en del saker man borde göra, till exempel att sköta infrastrukturen kring järnvägen i Stockholm. Här ska kommunerna vara med och betala. Istället gör man saker som kommunerna själva borde få bestämma, till exempel hur socialtjänsten ska vara organiserad.
En del saker borde den nya regeringen distansera sig från i förhållande till den gamla. Klåfingrighet kring kommunalt självstyre är en sådan.
Det finns många problem med detta. Visst, förslaget i sig är nog bra, men vad kostar det? Om en kommun har alternativen att satsa på förebyggande arbete för mindre våld mellan ungdomar eller på att gära sp, staten vill i förhållande till de som redan drabbats av våld, vad ska man välja? Blir det goda det bästas fiende? För inte skickar ministern med några pengar...
Och om en kommun vill hantera problemet på ett annat sätt än vad staten vill, och kan visa på goda resultat, ska man inte få det?`
Det finns många problem med detta. Ett av de största är att regeringen inte klarar av en del saker man borde göra, till exempel att sköta infrastrukturen kring järnvägen i Stockholm. Här ska kommunerna vara med och betala. Istället gör man saker som kommunerna själva borde få bestämma, till exempel hur socialtjänsten ska vara organiserad.
En del saker borde den nya regeringen distansera sig från i förhållande till den gamla. Klåfingrighet kring kommunalt självstyre är en sådan.
2007-01-15
Axén Olins bekymmer
Kristina Axén Olin går i flera tidningar idag ut och berättar om ett framgångsrikt år som på ytan kan verka perfekt men där det under ytan finns ett antal andra lager som inte är lika trevliga. Hon beskriver hur ett liv där egentligen endast den egna förmågan begränsar arbetstiden. Inte förmågan att arbeta. Förmågan att säga nej.
Politik är en i många stycken märklig historia. Det är så svårt att mäta resultat. Det är så enormt mycket som borde göras. Man ska vara expert i allt samtidigt som man ska vara vanlig människa. Man ska finnas på jobbet jämt, för alla de behov som finns där. Men samtidigt får man ju inte låsas in i politikens slutna rum utan måste finnas i samhället. Det finns ständigt aktörer som drar och sliter i dig och vill att du ska finnas för dem, just nu. Och väldigt mycket vill man också göra - man vet att man kan påverka, man ser människors engagemang, man vill vara med och visa att man bryr sig, man måste synas för att finnas...
Axén Olins berättelse är inte unik. Jag känner igen delar av hennes problematik i människor kring mig och även i min egen vardag. En vardag som inte räcker till. Tankar kring jobbet i allmänhet och kring olika uppdrag och personer i synnerhet håller sig inte inom tiden 7 - 5 på vardagar. Eftersom du är en offentlig person blir arbetet något du alltid bär med dig. Så fort du möter en person är det legitimt att prata om ditt jobb. Du kan nästan aldrig koppla av.
Samtidigt är inte politiken det enda område detta sker på. Arbetet kräver allt mer av allt fler. Skillnaden är möjligtvis just offentligheten, att inte ha någon plats för sig själv.
Det är bra att Kristina Axén Olin berättar om sin vardag och problemen. Det politiska ledarskapet får inte bli ett område där bara hårdhudade män (och de kvinnor som helt tar över de traditionella manliga idealen) får rum. Ett modernt ledarskap borde kunna vara mänskligt även för ledaren. Det är inte alltid de bästa besluten fattas av människor som jobbar 80 timmar i veckan och inte har tid att reflektera.
Politik är en i många stycken märklig historia. Det är så svårt att mäta resultat. Det är så enormt mycket som borde göras. Man ska vara expert i allt samtidigt som man ska vara vanlig människa. Man ska finnas på jobbet jämt, för alla de behov som finns där. Men samtidigt får man ju inte låsas in i politikens slutna rum utan måste finnas i samhället. Det finns ständigt aktörer som drar och sliter i dig och vill att du ska finnas för dem, just nu. Och väldigt mycket vill man också göra - man vet att man kan påverka, man ser människors engagemang, man vill vara med och visa att man bryr sig, man måste synas för att finnas...
Axén Olins berättelse är inte unik. Jag känner igen delar av hennes problematik i människor kring mig och även i min egen vardag. En vardag som inte räcker till. Tankar kring jobbet i allmänhet och kring olika uppdrag och personer i synnerhet håller sig inte inom tiden 7 - 5 på vardagar. Eftersom du är en offentlig person blir arbetet något du alltid bär med dig. Så fort du möter en person är det legitimt att prata om ditt jobb. Du kan nästan aldrig koppla av.
Samtidigt är inte politiken det enda område detta sker på. Arbetet kräver allt mer av allt fler. Skillnaden är möjligtvis just offentligheten, att inte ha någon plats för sig själv.
Det är bra att Kristina Axén Olin berättar om sin vardag och problemen. Det politiska ledarskapet får inte bli ett område där bara hårdhudade män (och de kvinnor som helt tar över de traditionella manliga idealen) får rum. Ett modernt ledarskap borde kunna vara mänskligt även för ledaren. Det är inte alltid de bästa besluten fattas av människor som jobbar 80 timmar i veckan och inte har tid att reflektera.
2007-01-12
Inget brott, Bildt
Så kom då det självklara beslutet. Carl Bildts optioner utgjorde en ersättning för ett nedlagt arbete och inget annat. Åklagaren går inte vidare. Det är bra. Det vore bättre att diskutera sakfrågor kring gasledningen i Östersjön (som inte bör byggas) istället för att diskutera optionernas värde.
Men jag vill än en gång peka på ett grundproblem i svensk politik som till och med påverkar åklagare: Hur kan det komma sig att det aldrig är mutor när socialdemokrater flyttar mellan fackföreningar och regering, att inte ens misstankar väcks, medan det är fult att flytta mellan näringslib och regering?
Det finns många skäl till att ett regeringsskifte var nödvändigt. Sverige har varit långt på väg mot att bli en enpartistat i praktiken om än inte i teorin.
Men jag vill än en gång peka på ett grundproblem i svensk politik som till och med påverkar åklagare: Hur kan det komma sig att det aldrig är mutor när socialdemokrater flyttar mellan fackföreningar och regering, att inte ens misstankar väcks, medan det är fult att flytta mellan näringslib och regering?
Det finns många skäl till att ett regeringsskifte var nödvändigt. Sverige har varit långt på väg mot att bli en enpartistat i praktiken om än inte i teorin.
Måste man bli googlare
Skriver fortfarande på min gamla blogspot-blogg trots allt ihärdigare försök att få mig att byta till ett google-konto. Funderar på vart det i så fall kommer att leda i framtiden. Är det första steget på att skicka reklam mejl eller annan marknadsföring? Är det första steget mot annan registrering?
Jag tvekar.
Jag tvekar.
Märklig tilltro till övervakning
Ytterligare en undersökning visar att de flesta svenskarna inte tror sig behöva någon personlig integritet. Tilltron till statens godhet och rädslan för grov brottslighet och terrorism får de allra flesta att vilja ha mer kameror, mer buggning och avlyssning och större rättigheter för polisiära och militära insatser.
Just nu går gränsen vid att tillåta militären att avlyssna all IT-trafik som går i landet. Ganska många tycker inte att det känns bra att någon ska kunna läsa all din epost. Men den gränsen är nog snart överträdd.
Det finns många problem med denna medborgarnas inställning. Är staten verkligen alltid god? Kan man alltid lita på de människor som alltid finns bakom all integritetskränkning? Använder polisen och militären alla uppgifter bara till goda saker? Vad händer om en dålig polis eller militär får tag i uppgifter som hon eller han inte borde fått, och använder dem på sätt som de inte borde? Ökar verkligen den grova brottsligheten eller är det bara rädslan som ökar? Är terrorismen verkligen ett hot eller är den mer av ett tecken på en viss samhällssyn? Vad händer om dagens demokratier tas över av krafter som till exempel är mer främlingsfientliga och som i de fallen har tillgång till en enorm informatinsmängd?
Det är mycket märkligt som sker i dagens samhälle. Massor av människor accepterar att bli buggade, avlyssnade och fotograferade för att bli skyddade mot något som de troligen aldrig kommer att påverkas av (grov brottslighet och terrorism). Men om man istället vill att man ska begränsa den personliga friheten genom att minska bilarnas påverkan på de klimatförändringar som kommer att påverka alla, då blir det stopp...
Just nu går gränsen vid att tillåta militären att avlyssna all IT-trafik som går i landet. Ganska många tycker inte att det känns bra att någon ska kunna läsa all din epost. Men den gränsen är nog snart överträdd.
Det finns många problem med denna medborgarnas inställning. Är staten verkligen alltid god? Kan man alltid lita på de människor som alltid finns bakom all integritetskränkning? Använder polisen och militären alla uppgifter bara till goda saker? Vad händer om en dålig polis eller militär får tag i uppgifter som hon eller han inte borde fått, och använder dem på sätt som de inte borde? Ökar verkligen den grova brottsligheten eller är det bara rädslan som ökar? Är terrorismen verkligen ett hot eller är den mer av ett tecken på en viss samhällssyn? Vad händer om dagens demokratier tas över av krafter som till exempel är mer främlingsfientliga och som i de fallen har tillgång till en enorm informatinsmängd?
Det är mycket märkligt som sker i dagens samhälle. Massor av människor accepterar att bli buggade, avlyssnade och fotograferade för att bli skyddade mot något som de troligen aldrig kommer att påverkas av (grov brottslighet och terrorism). Men om man istället vill att man ska begränsa den personliga friheten genom att minska bilarnas påverkan på de klimatförändringar som kommer att påverka alla, då blir det stopp...
2007-01-10
Affären Bildt
Mediadrevet har hittat en ny minister att kasta sig över. Denna gång Carl Bildt som har tagit emot optioner för att han suttit i en bolagsstyrelse. Drevet har till och med fått en åklagare att undersöka om det ska startas en formell förundersökning. Drevet däremot är mer inriktat på att Bildt inte säger samma sak hela tiden, att det är mycket pengar för ett uppdrag, och att Bildt är snorkig. Oavsett detta måste två frågor ställas: Har han gjort något fel? Vad skulle det innebära om drevet får rätt och åklagaren åtalar?
Har han gjort något fel? Egentligen inte. Han har tagit emot optioner för ett uppdrag. Man kan tycka vad man vill om beloppen, eller rätten att man som styrelseledamot ska få optioner. Men fel är det knappast. I så fall skulle mängder av styrelseledamöter ständigt göra "fel".
Vad innebär det om drevet får rätt och åtal väcks? Svaret är bekymmersamt. Följden kan bli att man inte längre kan rekrytera ledande politiker ur näringslivet. Om man inte kan sitta i en styrelse, ta emot ersättning för arbetet oavsett om det är arvode, aktier eller optioner, och därefter bli minister eller ledande politiker på andra sätt, skapar det ett stort bekymmer för politiken. Vi skulle behöva fler politiker som kommer från näringslivet, inte färre. Vi skulle behöva fler politiker som går mellan olika uppdrag, politiska, ideella, privata, inte färre. Vi behöver fler politiker med internationell kompetens, inte färre.
Det märkliga med den syn på bestickning som nu redovisas är att det verkar vara fel att ha anknytning till ett bolag om man sitter i styrelsen och eventuellt kan påverka en process till företagets bästa. Men det är helt OK och aldrig ifrågasatt att direkt påverka lagstiftningen så att facket får som man vill. En minister kan rekryteras direkt från LO, påverka hela lagstiftningen så att det blir som LO vill och ändå inte bli beskylld för bestickning. Men gör man detsamma från andra hållet kommer drevet och påståenden om bestickning som brev på posten.
Sverige är i sanning en märklig form av demokrati.
Har han gjort något fel? Egentligen inte. Han har tagit emot optioner för ett uppdrag. Man kan tycka vad man vill om beloppen, eller rätten att man som styrelseledamot ska få optioner. Men fel är det knappast. I så fall skulle mängder av styrelseledamöter ständigt göra "fel".
Vad innebär det om drevet får rätt och åtal väcks? Svaret är bekymmersamt. Följden kan bli att man inte längre kan rekrytera ledande politiker ur näringslivet. Om man inte kan sitta i en styrelse, ta emot ersättning för arbetet oavsett om det är arvode, aktier eller optioner, och därefter bli minister eller ledande politiker på andra sätt, skapar det ett stort bekymmer för politiken. Vi skulle behöva fler politiker som kommer från näringslivet, inte färre. Vi skulle behöva fler politiker som går mellan olika uppdrag, politiska, ideella, privata, inte färre. Vi behöver fler politiker med internationell kompetens, inte färre.
Det märkliga med den syn på bestickning som nu redovisas är att det verkar vara fel att ha anknytning till ett bolag om man sitter i styrelsen och eventuellt kan påverka en process till företagets bästa. Men det är helt OK och aldrig ifrågasatt att direkt påverka lagstiftningen så att facket får som man vill. En minister kan rekryteras direkt från LO, påverka hela lagstiftningen så att det blir som LO vill och ändå inte bli beskylld för bestickning. Men gör man detsamma från andra hållet kommer drevet och påståenden om bestickning som brev på posten.
Sverige är i sanning en märklig form av demokrati.
2007-01-08
Expressen och döden
Skrev följande artikel efter Expressens ledare för en dryg vecka sedan. Fick ett snabbt svar som naturligtvis var negativt. Men då finns ju bloggen...
Så faller då ännu en av liberalismens bastioner. Inte som ett tydligt politiskt tillkännagivande av den nya politikens införande. Utan som så många gånger förr under de senaste åren, som en inifrån smygande röta. En röta som förr eller senare kommer att leda samhällets utveckling på vägar vi idag inte vill gå.
Vad är det då som hänt? Expressens ledarsida har de facto tagit ställning för dödsstraffet. Saddam Husseins avrättning var, enligt ledarskribenten, "en upprättelse för alla hans offer". Visst, pliktskyldigast skriver man naturligtvis att "det finns också en bitter bismak i avrättningen". Men det totala avståndstagandet från dödsstraffet som vedergällningsmetod saknas. Istället menar ledaren underförstått men tydligt att vedergällningen som princip är godtagbar.
"Det yttersta straffet" och "en upprättelse för alla hans offer" skriver en liberal ledarskribent. Detta visar tyvärr bara på den principlöshet och den ideologiska inkompetens som idag behärskar allt för stora delar av även de svenska politiska inre cirklarna. Det finns ett antal frågor kring dessa ordval som borde sysselsatt ledarskribenten innan handen fördes över tangentbordet.
För det första: Är straffutmätning någonsin avsedd att vara en upprättelse för brottslingens offer? Är inte detta detsamma som att säga att hämnden är en vägledande del av rättskipning? En återgång till de principer kring "öga för öga, tand för tand" som så länge behärskade tider som vi idag ser som oupplysta? Innebär ledarskribentens ställningstagande att brottsoffer genom straffutmätning ska anse sig vara upprättade? Att det amerikanska sättet att se på "det yttersta straffet" som en av samhället utförd rättmätig hämnd för en gärning utförd av en individ mot en annan, är en riktig princip? Kommer Expressen även i framtiden att driva denna nya politik, där straff blir hämnd för att eventuellt upprätta brottsoffer?
Och innebär bruket av "det yttersta straffet" verkligen att offren upprättas? Kan Expressen redovisa någon undersökning som visar att efterlevande upprättats när staten använder mord som rättskipningsprincip? Är hängning, arkebusering, giftsprutor eller elektriska stolar de bästa vägarna att gå när offer för onda gärningar ska upprättas? Är det inte snarare så att bruket av dödsstraff inte innebär upprättelse, utan snarare en cementering av värderingar och skeenden som snarare förstärker offrets, eller de efterlevandes, utanförskap och plåga?
För det andra: Det håglösa avståndstagandet från bruket av dödsstraffet mot Iraks förre diktator för ordergivningen kring morden på 149 oskyldiga människor borde få ledarskribenten att fundera över vilka följder detta borde få för internationell rättskipning. Är detta brott värre än de order som de senaste åren givits av andra och som fått till följd att hundratals, tusentals irakier och afghaner, oskyldiga barn, unga, kvinnor, gamla även de, fått sätta livet till? Hur ska dessa offer upprättas? Är det upprättelse nog att den krigsmakt som dödat dem leds av en demokrati? Eller krävs för demokratins fortlevnad att även deras ledare och ordergivare underordnar sig demokratins krav? Ska även dessa offer och deras efterlevande kunna kräva "det yttersta straffet" för de västerländska ledare vars order inneburit att deras liv ändats?
För det tredje: Är döden verkligen "det yttersta straffet"? Ur ett hämndperspektiv borde naturligtvis döden inledas med ett så stort plågande som möjligt för att straffet verkligen ska vara "det yttersta". Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte döden "det yttersta straffet". Ibland snarare tvärsom. I och med Husseins död får mänskligheten nu aldrig möjlighet att få insyn i diktatorns politik kring alla de andra folkrättsbrott han begick. Det sönderfallande Irak får aldrig möjligheten till den upprättelse, byggd kring kunskap uppriktighet och försoning, som Sydafrika fått. Världen får aldrig möjlighet att skapa klarhet i västmakternas spel bakom draperierna i den politik som så länge stöttade diktatorn även under hans mest grymma perioder.
"Det yttersta straffet" borde varit en livslång rättegång mot en man vars liv kunde redovisat den smutsiga hantering som västvärldens stormakter spelar kring oljeproduktionen. Ett spel där människoliv och demokrati inte alltid sätts i centrum. Den processen kunde lett till en utveckling där offren verkligen upprättats, genom en samhällsutveckling för öppenhet, rättsäkerhet och demokrati. Men Expressen verkar välja en annan väg.
Så faller då ännu en av liberalismens bastioner. Inte som ett tydligt politiskt tillkännagivande av den nya politikens införande. Utan som så många gånger förr under de senaste åren, som en inifrån smygande röta. En röta som förr eller senare kommer att leda samhällets utveckling på vägar vi idag inte vill gå.
Vad är det då som hänt? Expressens ledarsida har de facto tagit ställning för dödsstraffet. Saddam Husseins avrättning var, enligt ledarskribenten, "en upprättelse för alla hans offer". Visst, pliktskyldigast skriver man naturligtvis att "det finns också en bitter bismak i avrättningen". Men det totala avståndstagandet från dödsstraffet som vedergällningsmetod saknas. Istället menar ledaren underförstått men tydligt att vedergällningen som princip är godtagbar.
"Det yttersta straffet" och "en upprättelse för alla hans offer" skriver en liberal ledarskribent. Detta visar tyvärr bara på den principlöshet och den ideologiska inkompetens som idag behärskar allt för stora delar av även de svenska politiska inre cirklarna. Det finns ett antal frågor kring dessa ordval som borde sysselsatt ledarskribenten innan handen fördes över tangentbordet.
För det första: Är straffutmätning någonsin avsedd att vara en upprättelse för brottslingens offer? Är inte detta detsamma som att säga att hämnden är en vägledande del av rättskipning? En återgång till de principer kring "öga för öga, tand för tand" som så länge behärskade tider som vi idag ser som oupplysta? Innebär ledarskribentens ställningstagande att brottsoffer genom straffutmätning ska anse sig vara upprättade? Att det amerikanska sättet att se på "det yttersta straffet" som en av samhället utförd rättmätig hämnd för en gärning utförd av en individ mot en annan, är en riktig princip? Kommer Expressen även i framtiden att driva denna nya politik, där straff blir hämnd för att eventuellt upprätta brottsoffer?
Och innebär bruket av "det yttersta straffet" verkligen att offren upprättas? Kan Expressen redovisa någon undersökning som visar att efterlevande upprättats när staten använder mord som rättskipningsprincip? Är hängning, arkebusering, giftsprutor eller elektriska stolar de bästa vägarna att gå när offer för onda gärningar ska upprättas? Är det inte snarare så att bruket av dödsstraff inte innebär upprättelse, utan snarare en cementering av värderingar och skeenden som snarare förstärker offrets, eller de efterlevandes, utanförskap och plåga?
För det andra: Det håglösa avståndstagandet från bruket av dödsstraffet mot Iraks förre diktator för ordergivningen kring morden på 149 oskyldiga människor borde få ledarskribenten att fundera över vilka följder detta borde få för internationell rättskipning. Är detta brott värre än de order som de senaste åren givits av andra och som fått till följd att hundratals, tusentals irakier och afghaner, oskyldiga barn, unga, kvinnor, gamla även de, fått sätta livet till? Hur ska dessa offer upprättas? Är det upprättelse nog att den krigsmakt som dödat dem leds av en demokrati? Eller krävs för demokratins fortlevnad att även deras ledare och ordergivare underordnar sig demokratins krav? Ska även dessa offer och deras efterlevande kunna kräva "det yttersta straffet" för de västerländska ledare vars order inneburit att deras liv ändats?
För det tredje: Är döden verkligen "det yttersta straffet"? Ur ett hämndperspektiv borde naturligtvis döden inledas med ett så stort plågande som möjligt för att straffet verkligen ska vara "det yttersta". Men ur ett demokratiskt perspektiv är inte döden "det yttersta straffet". Ibland snarare tvärsom. I och med Husseins död får mänskligheten nu aldrig möjlighet att få insyn i diktatorns politik kring alla de andra folkrättsbrott han begick. Det sönderfallande Irak får aldrig möjligheten till den upprättelse, byggd kring kunskap uppriktighet och försoning, som Sydafrika fått. Världen får aldrig möjlighet att skapa klarhet i västmakternas spel bakom draperierna i den politik som så länge stöttade diktatorn även under hans mest grymma perioder.
"Det yttersta straffet" borde varit en livslång rättegång mot en man vars liv kunde redovisat den smutsiga hantering som västvärldens stormakter spelar kring oljeproduktionen. Ett spel där människoliv och demokrati inte alltid sätts i centrum. Den processen kunde lett till en utveckling där offren verkligen upprättats, genom en samhällsutveckling för öppenhet, rättsäkerhet och demokrati. Men Expressen verkar välja en annan väg.
2007-01-01
En mask på nyårsdagen
2007 inleddes med en märklig händelse. På väg till stallet för att mocka slet jag i regnet och blåsten på grusvägen i Fällersta. Min nedåtvända blick fick se en daggmask försöka slingra sig över vägen, bort från sönderregnade gångar. En mask. På en väg. Vid liv, slingrande den 1 januari!!!
Klimatet förändras sannerligen. Nu väntar sydsverige på orkanen.
Klimatet förändras sannerligen. Nu väntar sydsverige på orkanen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)