Jag gör härmed det sista (?) inlägget kring föräldraförsäkringens utformning. Och det kommer åter att handla om perspektiv. Men denna gång ett ekonomiskt sådant.
Fast vi börjar med barnen.
För vem är försäkringen? Är den som de flesta liberaler (folkpartistiska sådana) numera hävdar en rätt för föräldern att vara hemma? Eller är den en rätt för barnet att ha en förälder hemma under de första månaderna av livet?
Egentligen är svaret på de frågorna avgörande för hur man ser på statens rätt att bestämma över bidraget. Är det en vuxenrättighet har staten sannolikt både rätt och möjlighet att bestämma i en liberal tolkningstradition. Är det barnets rätt, är det betydligt mer osäkert utifrån samma liberala tolkning.
Bilden av föräldraförsäkringens (och själva namnet leder ju alltid tanken till en vuxenrättighet) kompliceras dock om man också tar med de ekonomiska aspekterna av bidraget.
För närvarande tjänar kvinnor mindre än män generellt sett. Livslönen är, beroende på hur man räknar, mellan en knapp miljon och drygt tre miljoner lägre. En del av detta beror på att kvinnor stannar hemma längre med barnen. Så långt är nog alla överens. Men vad innebär det om man antingen individualiserar eller förlänger den oöverlåtelsebara tiden, för barnet och för familjen?
När jag pratar med insatta och ärliga liberaler, mellan skål och vägg, erkänner de öppet att en sannolik effekt av en ökad oöverlåtelsebar tid innebär att fler familjer kommer att korta tiden de tar ut som föräldralediga. En del gör det för att vare sig kvinnan eller mannen vill. Andra gör det för att de är nödda till det.
Man kan tycka illa om att familjer gör privatekonomiska kalkyler för hur man använder föräldraförsäkringen. Men för rätt många handlar det om att klara av vardagen. Räntor ska betalas. Mat ska köpas in. Kläder behövs. Och då måste man göra avvägningar. Fortfarande blir det sannolikt ofta så att den med högst lön blir hemma kortast tid. Är det orimligt?
Men de flesta som diskuterar föräldraförsäkringen behöver aldrig göra sådana överväganden. Utifrån sitt medelklassperspektiv klarar de av att hantera de minskade inkomsterna, oavsett vem som är hemma. Och då blir det så enkelt att beskriva alternativen som Gefle Dagblad gör idag. För i den rikes värld spelar inte pengar någon roll.
Men om man för en gångs skull ska använda klassbegreppet kanske man ska göra det här. För det som riskerar att hända är att barn till fattigare föräldrar drabbas när föräldraförsäkringen individualiseras allt mer. En trång ekonomi tillåter inte den högst avlönade att vara hemma. Och om inte dagarna då kan överlåtas, återstår enbart att korta ledigheten. Barn till lågavlönade får alltså en kortare tid med sina föräldrar än barn till högavlönade.
Är det en rimlig hållning? Är det en rimlig liberal tanke? Ska en familjs inkomstnivåer vara bestämmande för hur länge ett barn kan få ha sina föräldrar hemma?
Åter - ur ett vuxenperspektiv är det sannolikt helt OK. För de vuxnas rättigheter minskar ju inte.
Men ur ett barnperspektiv blir frågan mer problematisk. Även ur en socialliberals synvinkel. För bidragen ska väl inte användas till att försämra för de sämst ställda?
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
4 kommentarer:
Din frågeställning här tangerar ersättningsnivåerna. Studerar du statistik så är det tämligen klart att du faktiskt har en omvänd klassfråga här. Akademiker och högavlönade har ett mer jämställt uttag av föräldradagarna än nyblivna föräldrar med lägre inkomster. Tror att det är könsnormer som styr mer än pengar. Vill man så går det.
Dock tycker jag nog att man kan fundera på om det inte är dags återupprätta nivåerna i våra ersättningsystem.
Din frågeställning här tangerar ersättningsnivåerna. Studerar du statistik så är det tämligen klart att du faktiskt har en omvänd klassfråga här. Akademiker och högavlönade har ett mer jämställt uttag av föräldradagarna än nyblivna föräldrar med lägre inkomster. Tror att det är könsnormer som styr mer än pengar. Vill man så går det.
Dock tycker jag nog att man kan fundera på om det inte är dags återupprätta nivåerna i våra ersättningsystem.
Fast jag stöter på rika med höga löner som "förlorar" så fruktansvärt mycket av att vara föräldralediga att de inte är det alls. För min del en icke-fråga, det är en självklarhet att vara med barnen när man kan, att vi med osäkra anställningar inte alltid kan det, är en annan sak. Hade jag haft ett fast jobb som gav 30-40 000 i månaden hade jag aldrig gått en dag tidigare till jobbet än jag måste, men är man inte inne på arbetsmarknaden på det trygga sättet är valet inte lika självklart och det gäller både kvinnor och män.
Anders - det är precis det jag försöker visa på. Att högavlönade har större möjligheter att hantera en jämställd föräldraförsäkring helt enkelt för att de har ekonomi till det. Medan lågavlönade får välja mellan att dela mer lika, gå från hus och hem(överdrivet) eller låta barnet vara hemma kortare tid.
Eftersom de flesta politiker är från de högavlönades skara, är det sannolikt få som ens reflekterar över klassperspektivet när det gäller föräldraförsäkringen, och att ett likhetskrav på uttaget kan komma att påverka de lågavlönades barn rätt att vara med sina föräldrar.
För mig som socialliberal är det fel tankesätt, att försämra för de sämst ställda för att kunna påverka de bäst ställdas sätt att tänka och agera.
Skicka en kommentar