2 vägar

Folkpartiet och Jan Björklund går ut med kravet på en annan lönesättning i Sverige. Ingångslönerna ska sänkas för att fler unga ska få jobb. Lönespridningen ska ökas.

Socialdemokraterna pratar mycket om ungdomsarbetslöshet. Men de har en helt annan väg att lösa den. Fler platser på universitet och högskolor. Fler offentligt finansierade jobblösningar.

Det är en rätt intressant dualism. Varför talar inte Folkpartiet mer om fler platser på universiteten, partiet har ju ändå ansvaret för dem? Skälet är ganska enkelt. Det är bara att gå till SCB. 1990 föddes 124000 barn i Sverige. Tio år senare var det 25 % färre. Idag ser vi en gymnasieskola som lider under minskande ungdomskullar. Istället för utbyggnad handlar det om nedläggningar och anpassningar till verkligheten.

Just nu är många av 1990-barnen på väg genom universitetet. Om några få år har de passerat. Då kommer svenska universitet och högskolor att vara i samma situation som gymnasierna är nu. Frågan kommer inte att vara hur många nya platser som ska till, utan hur vissa högskolor ska överleva. I det perspektivet är huvudförslaget i socialdemokraternas "jobbpolitik" för unga obsolet.

Kvar står större lönespridning mot offentligt finansierade jobb. Socialdemokraterna pratar gärna om "jobbgarantier" från första dagen för de arbetslösa unga. Men det är svårt att veta vad dessa "jobbgarantier" egentligen innehåller. Och det finns många fler frågetecken. Förutom finansieringsfrågan och innehållsfrågan är den huvudsakliga frågan om en jobbgaranti är en riktig väg att gå.

De allra flesta arbetslösa ungdomarna är det under korta tider. Den arbetslöshetsstatistik som redovisas innehåller unga på väg mellan utbildningar, på väg från utbildning till arbete eller på väg mellan arbeten. För de allra flesta är arbetslösheten kortvarig. Det finns risker att en jobbgaranti från första dagen skulle bli kontraproduktiv. Istället för att bli en väg in i arbete, blir det en identifikationsväg in i arbetslöshets- och offentliga bidragsträsket.

Det finns en annan väg att gå för att minska arbetslösheten för unga. Det är den Folkpartiet och Jan Björklund pekar på. Lägre ingångslöner. Större lönespridning. Det fungerar i flera andra länder. Det kommer att fungera i Sverige.

Men här säger socialdemokraterna nej. Deras koppling till facket får dem att inte ens kunna diskutera den lösning som alla borde söka. Det visar än en gång på behovet av såväl en fri fackföreningsrörelse som en fri socialdemokrati.

Jan Björklunds utspel är viktigt. Opinionsbildning från ledande politiker spelar en stor roll för hur utvecklingen ska gå. Men det krävs mer.

Under min tid som kommunstyrelseordförande i Örebro arbetade jag intensivt med att skapa en ökad lönespridning inom kommunen. Skälet var enkelt. Örebro hade en mycket sammantryckt lönestruktur. Det lönade sig dåligt att bli bättre i sitt jobb, erfarenhet premierades inte och ingångslönerna kunde i vissa fall behöva bli så höga att nyutbildade riskerade att få högre löner än de med erfarenhet. Det politiska budskapet var tydligt: Öka lönespridningen. Men genomslaget var uselt. Det första åren minskade faktiskt lönespridningen, tvärt emot de politiska kraven. Varför?

Ett av huvudskälen var att lönesättande chefer inte orkade med att genomföra de strukturell förändringar som en ökad lönespridning krävde. Det är enklare som chef att ge alla ungefär lika mycket, än att göra individuella bedömningar. Det är enklare som chef om alla har ungefär samma lön, då behöver man ju inte förklara varför någon har mer eller mindre lön än någon annan.

En ökad lönespridning, med lägre ingångslöner för unga, är en väg som måste prövas för att få ner ungdomsarbetslösheten och minska trösklarna in på arbetsmarknaden. Då krävs en kraftig politisk opinionsbildning och en fackföreningsrörelse som ser till de ungas möjligheter men också en kraftfull satsning på chefer som kan, vågar och vill vara chefer med allt vad det innebär (i vart fall inom offentlig sektor).

Medai: SVD, DN, NA

Minskande arbetslöshet i Örebro

Ännu fler siffror pekar på hur bra koalitionen och Folkpartiet i Örebro varit för örebroarna och Örebro kommun. Idag redovisas siffrorna för arbetslösheten i november. Arbetslösheten sjunker stadigt och de nya jobben blir bara fler.

I fjol var 7072 örebroare arbetslösa eller i åtgärder. Idag är siffran 6480. Det är en minskning med 600 personer, eller knappt 10 %. Arbetslösheten sjunker i alla grupper. För ungdomar, för utrikes födda. Speciellt intressant kan väl siffrorna för ungdomar vara. Örebro kommuns arbetsmarknadsenhet redovisar en siffra på 10,7%. Det är en hög siffra, men lång ifrån de 33% som oseriösa sossar och vänsterpartister brukar dra till med. Det är också intressant att se att skillnaden mellan riket och Örebro är till Örebros fördel. 10,9 av ungdomarna i Sverige är arbetslösa eller i åtgärder. Också det en hög siffra, men långt ifrån den tredjedel som oseriösa sossar och vänsterpartister brukar skarva ihop.

Antalet varsel ligger idag på en normalt låg nivå. Antalet lediga arbeten ökar och är snart i nivå med 2008. Det går helt enkelt bra för Örebro.

Detta är bara en bekräftelse på hur bra vi skött vårt åtagande. Inom snart sagt alla områden är Örebro idag en bättre plats för att leva, bo, arbeta, studera, besöka än vad den var när sossarna hade makten. När koalitionen ersatte sossarna förändrade vi i grunden vad Örebro stod för. Jag vet nu väldigt många tjänstemän som är oroade för att detta styra, i så många fall kännetecknat av detaljstyrning, hierarkiska maktstrukturer byggda på rädsla, oförmåga att skapa strukturer och strategier, inkompetens inom ekonomi och ledning nu kommer att komma tillbaka. Jag delar den rädslan. Sossarna skapade en egenproducerad arbetslöshet genom slösaktig och inkompetent styrning. Vi har genom den djupaste ekonomiska krisen i världen sedan världskriget, byggt en stabil grund för arbete och välfärd.

Förhoppningsvis ger Valprövningsnämnden örebroarna ytterligare en chans. Koalitionen vann faktiskt även det ordinarie valet. Nu måste örebroarna ges möjligheten att öka skillnaden mellan den utvecklande koalitionen och de stillastående vänsterpartierna med det fåtal röster som behövs för att vi ska ta två eller tre mandat till av sossarna. Med det betyg verkligheten gång efter annan ger oss, borde det vara en självklarhet. För vem vill ha tillbaka den kommun de lämnade efter sig, med dålig kvalitet och en ekonomi som oftast gick med underskott...