Den bittra vänstern

På plats i Visby. Dagen har ägnats åt resande från tidig morgon till eftermiddag. Seneftermiddagen blev frukosthandling och ett kort besök i Almedalen där Vänsterpartiet hade ordet. Lyssnade på först en deppande artist och sedan Ung Vänsters ordförande medan jag vandrade i parken. Ohly hördes på avstånd på strandpromenaden.

Det som är så slående är hur den svenska vänstern bygger upp sin politik kring aggression, vrede, bitterhet - ibland nästan gränsande till hat. Det handlar om att ställa människa mot människa. Direktörerna, vilka de nu är, är favoritobjektet. Det är deras ärende regeringen går, mot alla vanliga människor. Denna politik ska motarbetas på alla sätt. Ung Vänsters ordförande gick så långt att hon i en mening sade att hon tänkte ge ungdomsvåldet ett ansikte om inte en del av den nu förda politiken ändrades.

Det är svårt att lyssna på ett sådant tal. Jag förstår vare sig verklighetsbeskrivningen eller skälet till att skapa dessa motsättningar. Är det revolutionsromantiken som ändå finns där som bas?

En annan sak som är så slående, idag som så många dagar, är att vänsterpartister sällan verkar ha kul. Det är få vänsterpartister som bedriver politik med en glimt i ögat, med ett skratt i mungipan, med distans både till partiet, till partiets politik och ideologi och ofta även till sin egen roll. Men ser man det i ljuset av hur man bygger upp sin politik blir det förståeligt.

Om Vänsterpartiets politik handlar om att vara mot, att skapa klyftor och konflikter mellan människor, att bygga upp en grund av vrede för att därefter handla (kanske mer ordlikt våldsamt än reellt) är inte glädjen det man först tänker på. Det drag av bitterhet som ofta förekommer förstärker det hela.

Jag tror att svensk vänster behöver mer glädje, mer humor, mer positivism. Mer glimtar i ögonvrån och leenden i mungipan som inte bygger på att göra ner andra människor utan som gläds med dem. Men det kanske ideologin inte klarar av. Då rämnar hela partibygget...

Förresten finns det undantag även inom detta parti. Jag känner åtminstone en vänsterpartist i Örebro som jag gillar skarpt. Där finns både glimt och glädje. Så det finns kanske hopp;)