Var med och invigde Örebro Open Art i fredags. Landshövdingen hade ställt slottet till förfogande. En viss skillnad mot i fjol då jag klättrade på trappställningen utanför Konsthallen och ropade åt de församlade.
Örebro Open Art är fantastiskt. Det är tragiskt att kulturjournalisterna så sällan hittar utanför förorterna. En meningslös marginalföreteelse i Sundbyberg skulle troligen få mer uppmärksamhet i riksmedia än ÖOA...
Konsten kan definiera en stad, ett samhälle. Arkitekturen, musiken, teatern, dansen... Det finns saker som skapar en stads själ. Dalhalla förändrade Rättvik en andra gång, liksom långbryggan gjorde det en första. Öresundsbron och Turning Torso har förändrat Malmö, liksom Gaudi förändrat Barcelona. I smått och i stort finns definitionen, själen.
Örebro har nu en fantastisk möjlighet att skapa den själ staden i så mycket saknar. Alldeles för många utifrån svarar "Ingenting" när de får frågan om vad Örebro är känt för. Med Örebro Open Art, gärna i skön förening med Svenska Kammarorkestern, kanske med Raande Vo som en tillfällig gäst, kan Örebro finna en plats, kanske inte i var mans hjärta, men i allt fler människors sinne.
Det finns all anledning att vara stolt över att vara örebroare!
Och morotsbomberna då? Kanske säger de mer om vår tidsbild och våra rädslor än vad konstnären till och med anat. Jag såg ett par av bomberna på slottet, tyckte de var rätt roliga. Men i terrorrädslans tidevarv blir till och med morötter farliga, bara situationen är den rätta, eller kanske den felaktiga. Hade vi fått samma reaktion före 11/9 2001? Jag tvekar.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar