Mat för äldre

Har varit och lyssnat och talat på en konferens med temat "Mat för äldre". Ett intressant område. Allt intressantare faktiskt. Kanske för att man själv blir äldre. Men även för att jag fått förmånen att vara ordförande i beredningen på Sveriges Kommuner och Landsting som hanterar frågor om äldreomsorg. Kunskap föder intresse.

Samtidigt är det som att återvända till mina ursprungliga funderingar kring yrkesval. Mitt första riktiga jobb var som sjukvårdsbiträde på Skebäcks nyöppnade sjukhem. Nattpersonal på avdelning 502. Ett bra jobb.

Nåväl. Idag handlade det om mat. Det finns mycket att säga om ämnet. Men jag koncentrerar mig på ett par tankeområden.

Det första är synen på de äldre. Vi lever tyvärr kvar i en alldeles för kollektivistisk syn på åldrandet. Jag menar att grunden till detta är politisk. Socialdemokratins samhällsbygge var i grunden kollektivets samhälle. På område efter område har denna kollektivism brutits. Barn och unga har idag rätt till individualiserad undervisning. Vi skapar service inom alla områden i kommunen som bygger på medborgarens behov, inte organisationens. Till och med lönesättningen är mer individuell.

Men de äldre lever fortfarande kvar i denna vänsterns gråhet. De individuella valen motarbetas fortfarande. När du blir gammal kan du inte välja, menar de. Det är synd. Det får också påverkan på maten. Eftersom du inte kan välja kan du inte heller be om den mat du vill ha. Alldeles för ofta finns en eller två rätter, kött eller fisk, och inget mer. Du ska äta när det passar organisationen, inte när du vill. Du ska sitta med andra, eller ensam, beroende på vad andra vill, inte hur du själv vill ha det.

Mat är inte bara näring. Det är måltid, gemenskap, livskvalitet, valfrihet. Vem vill leva i ett samhälle där det bara finns en lunchrestaurang som bara serverar två rätter? Vem vill sluta vara individ och bara ingå i ett kollektiv? Snart är det nog ingen.

Det andra är synen på utförande. Vem ska laga maten? Vem ska köra den? Vem ska ge den till den gamla? Hittills har kommunen gjort alldeles för mycket av detta jobb. Det kommer inte att hålla, framförallt inte i ett läge där antalet riktigt gamla människor ökar väldigt kraftigt. Vi måste hitta fler aktörer som kan hjälpa till, och samtidigt öka valfriheten och individernas rättigheter.

Kanske den lokala pixzerian blir en del av hemtjänstens matservice. Kanske ett socialt företag blir ansvarig för caféet på servicehuset. Kanske Röda Korset eller den lokala idrottsföreningen tar ansvar för att dela ut mat till de äldre, naturligtvis med kommunal finansiering i botten. Kanske lokala restauranger, privatägda naturligtvis, går ihop och erbjuder pensionärer att komma samman och äta god, vällagad och välserverad husmanskost till ett lägre pris (det finns faktiskt redan i en kommun i Stockholmsområdet) utan kommunala subventioner.

Framtiden kräver förnyelse inom många olika områden. Äldreomsorgen är kanske det tydligaste exemplet. De två vägarna i svensk politik blir här övertydliga. Vänsterut vill man förändra tillbaka till hur det var förr. Det är en återvändsgränd som dessutom inte fungerar eller är bättre för någon. Vi vill istället bejaka förändringen och alla de krafter som tillsammans gör livet mer värt att leva för de gamla, för oss alla som räknar med och hoppas på att vi också ska få bli både 80, 90 och 100 år.