Ola Ström meddelade idag att han nästa år tänker kandidera för Krisdemokraterna på deras riksdagslista. Ola var tidigare riksdagsledmot för Folkpartiet. Under de senaste dryga tio åren har han inte haft några politiska uppdrag, en rätt lång karantän...
Han har berättat att hans nya parti mer stämmer överens med de grundvärden kring "socialliberalkonservatism" som bär honom. Människans värde och värderingar är något som annars mest lyser med sin frånvaro i den politiska debatten. Ola och jag har pratat om detta tidigare. Om frisinnet som jag menar var värderingsbäraren i Folkpartiet, men som nu mist mycket av sin forma kraft. Om skillnaden mellan olika former av liberalism.
Nu väljer han att söka att påverka i ett annat parti med en delvis annan ideologi. Är då detta något märkligt? Jag vare sig tror eller hoppas på det, snarare det omvända.
Det finns två faktorer som man bör fundera över i dagens politik som också kan ha bäring på Olas val. Den ena är det allt tajtare samarbetet mellan de fyra allianspartierna. Jag har både skrivit och sagt det tidigare - den troliga utvecklingen är att vi har färre partier i valet till riksdagen 2014 än idag. Inte på grund av att något parti skulle åka ur, utan på grund av att likheten mellan de fyra på riksplanet är så stor, att nyanserna lika väl ryms inom ett parti, eller under en partibeteckningsparaply, som under fyra. Avståndet mellan de olika partierna blir därmed nästan lika odramatiskt som att gå med i Kristna Liberaler eller Stureplanscentern eller någon annan av partiernas undergrupper.
Det andra är att människor förändras över tid. "Den som inte har varit revolutionär i sin ungdom och konservativ i sin ålderdom har inte levat" är ett citat jag någon gång hört. Och det är bara att acceptera. Vi förändras på grund av och tack vare händelser i vår omgivning. Vi upplever att vårt engagemang bara tar sig andra uttrycksformer, men värderingförändringar är också en del av livet och vardagen. Då blir också partibyten, eller värderingsbyten inom partierna, en del av vardagen. De unga revolutionära vänsterpartisterna blir lätt de mest konservativa politikerna som finns, när de förenklat hävdar att allt var bättre förr, på 70-talet...
Men för Folkpartiet innebär Olas berättelse ändå en möjlighet att stanna upp och fundera. Vilka värden är det som styr partiet idag? Var finns värdebärarna, var finns frisinnets värdekärna? Vi som är frisinnade har kanske alldeles för ofta hukat i vassen och inte vågat träda fram. Jag vet nämligen att de frisinnade idealen fortfarande finns runt om i partilandet.
Så jag vill bara önska Ola lycka till i sitt nya uppdrag. Kanske kan du vrida kristdemokraterna lite mer åt det socialliberala hållet? Så jobbar jag med att fortsätta tjata värdekärna i Folkpartiet.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2009-08-31
2009-08-28
Märkliga frågor och häxjakt
Öppnar na.se. Johan Pehrson toppar för att han inte vill svara på frågor om sin fortkörning. Är det en nyhet? Är det en nyhet att Johan kört för fort? Varför i så fall inte lägga upp alla de trehundra som åkte fast?
Är det som NAs ledarsida skriver, att man som offentlig person får räkna med att även fortkörningar blir offentliga? Men är det alltså bara Johan Pehrson som är offentlig person och som kört för fort? Eller är det för att han är politiker? För att han är rättspolitisk talesman? Eller är det det "legitima" drevet som nu går, den moderna mediala varianten av häxjakt? Ser man på na.ses kommentarer så var det otroligt tydligt att folk tyckte att det inte var någon stor sak. Vem har inte kört för fort? 60 på en 50 sträcka... Men i papperstidningen är bilden en annan. Varför?
Men hur är det på den andra sidan? Hur många journalister är offentliga personer? Alla borde vara det. Alla borde granskas minst lika hårt som politikerna, eftersom deras makt ofta är betydligt större än en politikers. Så när får vi se ett stort uppslag om att en av NAs journalister kört för fort, eller har en tvist om en ombyggnad? Kan gissa att det aldrig kommer att ske. Vem granskar granskaren? I dagsläget ingen. Det är ett bekymmer som även borde bekymra journalistkåren.
Och så kan man fråga sig vilka frågor man ställer. Ungefär så här: Är det viktigare att politiker följer lagen än att andra gör det? Bland det dummaste jag läst. En av de byggstenar som bygger vårt samhälle är att lagen är lika för alla. Det finns ingen lag speciellt för politiker, eller för journalister. Det finns ingen zon där olika människor ska bedömas olika. I vart fall borde det inte finnas, lagstiftaren menar det så men eftersom även domarna är människor blir det aldrig perfekt. Så hur kan man ställa en fråga som bygger på en syn på att det skulle finnas en lagtolkning för politiker och en för alla andra? Menar journalisten att vanligt folk har en viss rätt att bryta mot lagar, eller???
Även den som försöker vara ett föredöme, att göra mer än vad lagen kräver, misslyckas ibland. Vem har inte kört för fort? Vem har inte betett sig dumt? Hur många har aldrig gjort något fel?
Om politikens pris blir att bli uthängd för sådant som alla gör, att få sitt privatliv offentliggjort, kommer ännu färre att bli politiker, och de som blir politiker kommer att vara människor som egentligen inte borde företräda andra. Det ansvaret är medias och journalistkåren. Ibland är det faktiskt journalistiken som är ett av de största hoten mot demokratin.
Är det som NAs ledarsida skriver, att man som offentlig person får räkna med att även fortkörningar blir offentliga? Men är det alltså bara Johan Pehrson som är offentlig person och som kört för fort? Eller är det för att han är politiker? För att han är rättspolitisk talesman? Eller är det det "legitima" drevet som nu går, den moderna mediala varianten av häxjakt? Ser man på na.ses kommentarer så var det otroligt tydligt att folk tyckte att det inte var någon stor sak. Vem har inte kört för fort? 60 på en 50 sträcka... Men i papperstidningen är bilden en annan. Varför?
Men hur är det på den andra sidan? Hur många journalister är offentliga personer? Alla borde vara det. Alla borde granskas minst lika hårt som politikerna, eftersom deras makt ofta är betydligt större än en politikers. Så när får vi se ett stort uppslag om att en av NAs journalister kört för fort, eller har en tvist om en ombyggnad? Kan gissa att det aldrig kommer att ske. Vem granskar granskaren? I dagsläget ingen. Det är ett bekymmer som även borde bekymra journalistkåren.
Och så kan man fråga sig vilka frågor man ställer. Ungefär så här: Är det viktigare att politiker följer lagen än att andra gör det? Bland det dummaste jag läst. En av de byggstenar som bygger vårt samhälle är att lagen är lika för alla. Det finns ingen lag speciellt för politiker, eller för journalister. Det finns ingen zon där olika människor ska bedömas olika. I vart fall borde det inte finnas, lagstiftaren menar det så men eftersom även domarna är människor blir det aldrig perfekt. Så hur kan man ställa en fråga som bygger på en syn på att det skulle finnas en lagtolkning för politiker och en för alla andra? Menar journalisten att vanligt folk har en viss rätt att bryta mot lagar, eller???
Även den som försöker vara ett föredöme, att göra mer än vad lagen kräver, misslyckas ibland. Vem har inte kört för fort? Vem har inte betett sig dumt? Hur många har aldrig gjort något fel?
Om politikens pris blir att bli uthängd för sådant som alla gör, att få sitt privatliv offentliggjort, kommer ännu färre att bli politiker, och de som blir politiker kommer att vara människor som egentligen inte borde företräda andra. Det ansvaret är medias och journalistkåren. Ibland är det faktiskt journalistiken som är ett av de största hoten mot demokratin.
2009-08-27
Utmanande Reinfeldt
Missade större delen av statsministerns, men idag partiledarens, inledningstal på moderatstämman. Har försökt följa upp det i efterhand.
Reinfeldt är väl ingen Obama i talarstolen direkt. Lågmäld, eftertänksam och lite entonig.
Samtidigt är det han säger väldigt ofta väldigt intressant. Hans förvandling av moderaterna är imponerande. Oavsett vilket parti man tillhör så måste man hålla med om att han gjort något få förväntat sig eller anat.
Nu fortsätter han utmana (s) på deras kärnområden. Först tog han hand om arbetslösheten. Med Anders Borg vid rodret har moderaterna ett enormt och självklart övertag över (s) vad gäller statsfinanserna. Nu gäller det att bli det bästa sjukvårdspartiet, det bästa trygghetspartiet och - och detta lär väl smärta många socialdemokrater mest - det bästa statsbärande partiet.
Just tron på att man är det enda reella alternativet, det enda parti som egentligen kan regera, det statsbärande partiet, har varit ett axiom för många socialdemokrater. Men partet är inte längre statsbärande. Man har inte längre förtroende som regeringsparti. På ministerpost efter ministerpost slår de nuvarande ut de eventuella alternativ som skulle finnas i en (s)-regering. Den röda självbilden krackelerar. Det är smärtsamt. Smärtan syns och hörs också utåt från ett parti som allt mer blir ett parti där gnäll på det som sker ersatt tydliga alternativ. För vad blir kvar för det parti som inte haft någon egentlig ideologisk kompass på många år, som kunnat luta sig tillbaka på enorma rikedomar och ett enormt nät av stödorganisationer i ett samhälle som varit genom socialdemokratiserat? Det krävs en lång ökenvandring innan de eventuellt nya socialdemokraterna kommer fram, om de nu någonsin kommer. Det vi ser nu kan vara slutet för partiet, precis som andra förstelnade statsbärande partier i till exempel Italien och Japan tidigare visat.
Det är nog dags för ett skifte vid det rodret. Fredrik Reinfeldts nya moderater tar nog över, efter detta val eller efter nästa. Samtidigt väcker det fler frågor än den socialdemokratiska ökenvandringen. Vad händer med alliansen? Vilken väg går flerpartisystemet? Vart tar Miljöpartiet vägen? Hur blir det med ytterkanterna, både till vänster och höger?
De gamla ideologierna må vara halvdöda, alla är delar av en på olika sätt modifierad liberalism - politiken blir ett administrerande av välfärden, men inget säger att de inte kommer att utmanas av andra krafter som helt ifrågasätter dagens samhällsuppbyggnad. När det sker, är det nog rätt bra att i alla fall ha några band kvar till den ideologiska kärnan, oavsett om man är socialliberal, konservativ eller socialdemokrat.
Reinfeldt är väl ingen Obama i talarstolen direkt. Lågmäld, eftertänksam och lite entonig.
Samtidigt är det han säger väldigt ofta väldigt intressant. Hans förvandling av moderaterna är imponerande. Oavsett vilket parti man tillhör så måste man hålla med om att han gjort något få förväntat sig eller anat.
Nu fortsätter han utmana (s) på deras kärnområden. Först tog han hand om arbetslösheten. Med Anders Borg vid rodret har moderaterna ett enormt och självklart övertag över (s) vad gäller statsfinanserna. Nu gäller det att bli det bästa sjukvårdspartiet, det bästa trygghetspartiet och - och detta lär väl smärta många socialdemokrater mest - det bästa statsbärande partiet.
Just tron på att man är det enda reella alternativet, det enda parti som egentligen kan regera, det statsbärande partiet, har varit ett axiom för många socialdemokrater. Men partet är inte längre statsbärande. Man har inte längre förtroende som regeringsparti. På ministerpost efter ministerpost slår de nuvarande ut de eventuella alternativ som skulle finnas i en (s)-regering. Den röda självbilden krackelerar. Det är smärtsamt. Smärtan syns och hörs också utåt från ett parti som allt mer blir ett parti där gnäll på det som sker ersatt tydliga alternativ. För vad blir kvar för det parti som inte haft någon egentlig ideologisk kompass på många år, som kunnat luta sig tillbaka på enorma rikedomar och ett enormt nät av stödorganisationer i ett samhälle som varit genom socialdemokratiserat? Det krävs en lång ökenvandring innan de eventuellt nya socialdemokraterna kommer fram, om de nu någonsin kommer. Det vi ser nu kan vara slutet för partiet, precis som andra förstelnade statsbärande partier i till exempel Italien och Japan tidigare visat.
Det är nog dags för ett skifte vid det rodret. Fredrik Reinfeldts nya moderater tar nog över, efter detta val eller efter nästa. Samtidigt väcker det fler frågor än den socialdemokratiska ökenvandringen. Vad händer med alliansen? Vilken väg går flerpartisystemet? Vart tar Miljöpartiet vägen? Hur blir det med ytterkanterna, både till vänster och höger?
De gamla ideologierna må vara halvdöda, alla är delar av en på olika sätt modifierad liberalism - politiken blir ett administrerande av välfärden, men inget säger att de inte kommer att utmanas av andra krafter som helt ifrågasätter dagens samhällsuppbyggnad. När det sker, är det nog rätt bra att i alla fall ha några band kvar till den ideologiska kärnan, oavsett om man är socialliberal, konservativ eller socialdemokrat.
Meodifestival i Örebro
Så fick det då äntligen bli offentligt, Örebro får en deltävling i Melodifestivalen nästa år. Andra chansen hålls på Conventum 5 och 6 mars. Tre föreställningar, genrep på fredagen, extra genrep och liveTV-sändningen på lördagen. Cirka 9000 personer kan se artister och show live. Men arrangemanget kommer att innebära att Örebro lever upp hela första veckan i mars.
Melodifestivalen engagerar många. Antalet spaltkilometrar i pressen, minuter i TV och radio, är svårgreppbart. Festivalen har av vissa beskrivits som en ny typ av helgfirande, som midsommar ungefär. Oavsett vilket så är det en möjlighet för människor att träffas och för en typ av kultur skapa gemenskap.
I denna festival tar nu Örebro plats. Det är roligt. Men det är också inte helt oväntat. Conventumarenan är en förhållandevis liten arena. Men SVT har vägt fördelarna med Örebro som ort och möjligheterna i denna mindre arena och funnit att Örebro är rätt plats. För Örebro är rätt plats för allt fler. Universitetet växer. Näringslivet likaså, trots dåliga tider. Kulturen tar plats, Open Art är bara toppen av ett isberg. Vi har en jättestor inflyttning - så stor att vi måste jobba hårt för att fler ska bygga mer.
Men å andra sidan är Örebro redan en melodifestivalstad. Rätt många bidrag de senaste åren är skrivna här i Örebro eller av örebroare. (Också en del av näringslivet, även om det inte är så synligt eller spektakulärt) Det som nu händer är alltså att melodifestivalen hittar en del av rötterna.
Melodifestivalen engagerar många. Antalet spaltkilometrar i pressen, minuter i TV och radio, är svårgreppbart. Festivalen har av vissa beskrivits som en ny typ av helgfirande, som midsommar ungefär. Oavsett vilket så är det en möjlighet för människor att träffas och för en typ av kultur skapa gemenskap.
I denna festival tar nu Örebro plats. Det är roligt. Men det är också inte helt oväntat. Conventumarenan är en förhållandevis liten arena. Men SVT har vägt fördelarna med Örebro som ort och möjligheterna i denna mindre arena och funnit att Örebro är rätt plats. För Örebro är rätt plats för allt fler. Universitetet växer. Näringslivet likaså, trots dåliga tider. Kulturen tar plats, Open Art är bara toppen av ett isberg. Vi har en jättestor inflyttning - så stor att vi måste jobba hårt för att fler ska bygga mer.
Men å andra sidan är Örebro redan en melodifestivalstad. Rätt många bidrag de senaste åren är skrivna här i Örebro eller av örebroare. (Också en del av näringslivet, även om det inte är så synligt eller spektakulärt) Det som nu händer är alltså att melodifestivalen hittar en del av rötterna.
2009-08-26
450 nya platser till Örebro Universitet
Regeringen har nu beslutat om att ge Örebro universitet 450 nya tillfälliga utbildningsplatser för att ytterligare förstärka arbetet mot lågkonjunkturen. Det är bra. Universitetet som motor för kommunen och regionen är det självklara valet för mig.
Universitetet själv planerar för ytterligare utbyggnader, av både grundutbildning och forskning. Det är ännu bättre. Örebro ska bli det starka och självklara mellansvenska regioncentrumet. En läkarutbildning, där Örebro tar ett större ansvar för läkarförsörjningen i västra Svealand är ytterligare ett steg.
Den fråga som återstår att lösa är hur regionen runt Örebro ska formeras. Jag tror att det nu är dags för kommunen att ha en högre svansföring och börja planera för hur den framtida Örebroregionen, med universitetet i centrum, ska se ut.
Universitetet själv planerar för ytterligare utbyggnader, av både grundutbildning och forskning. Det är ännu bättre. Örebro ska bli det starka och självklara mellansvenska regioncentrumet. En läkarutbildning, där Örebro tar ett större ansvar för läkarförsörjningen i västra Svealand är ytterligare ett steg.
Den fråga som återstår att lösa är hur regionen runt Örebro ska formeras. Jag tror att det nu är dags för kommunen att ha en högre svansföring och börja planera för hur den framtida Örebroregionen, med universitetet i centrum, ska se ut.
2009-08-25
ÖSK bland de fyra bästa
Fyra lag har representanter i det svenska landslag som spelar de avgörande matcherna i VM-kvalet. Ett av dem är Örebro SportKlubb. John Alvbåge blir allt tydligare svensk tredjemålvakt, med siktet uppåt.
Det är roligt.
Grattis John!
Grattis ÖSK!
Se till att ni vinner mot Gefle på måndag!
Det är roligt.
Grattis John!
Grattis ÖSK!
Se till att ni vinner mot Gefle på måndag!
Ekonomi igen
Regeringen gav landstinget 30 miljoner idag för att klara influensavaccineringen. Det är bra. Örebro Läns Landsting behöver verkligen de pengarna. Samtidigt måste vi som slåss för kommunalt (och landstingskommunalt) självstyre fundera över varför så många kommuner och landsting springer till staten så fort kostnaderna ökar. Självstyre borde också vara att ha en så god ekonomi att man klarar tillfälliga belastningar, som till exempel kostnaderna för en pandemi som alla vetat någon gång kommer.
För Örebro kommun ser läget både ljusare och mörkare ut. De senaste prognoserna ger kommunen 69 miljoner kronor mer än beräknat 2010. Det är i och för sig fortfarande nästan 200 miljoner kronor mindre än vad vi trodde i juni 2008 men ändå. Men det är inget plus som gör det möjligt att dra tillbaka några reduceringskrav. Om vi återställer resultatnivån till hälften av vad den borde vara, d.v.s. 50 mkr, och räknar med att såväl försörjningsstöd, LSS och Vuxam får problem med att hålla budget är pengarna intecknade.
2011 ser prognosen ut ungefär som den gjort, medan 2012 är marginellt sämre än tidigare. Det innebär egentligen att läget är relativt oförändrat mot tidigare prognoser. Den långsiktiga inriktningen måste ligga fast.
Men man får ändå observera styrkan i Örebro kommuns ekonomi. Vi klarar nedgångar, vi behöver inte springa till staten. Vi kan förändra både verksamhet och ekonomisynen i organisationen utan att tumma på våra kärnvärden. Det är bra.
För Örebro kommun ser läget både ljusare och mörkare ut. De senaste prognoserna ger kommunen 69 miljoner kronor mer än beräknat 2010. Det är i och för sig fortfarande nästan 200 miljoner kronor mindre än vad vi trodde i juni 2008 men ändå. Men det är inget plus som gör det möjligt att dra tillbaka några reduceringskrav. Om vi återställer resultatnivån till hälften av vad den borde vara, d.v.s. 50 mkr, och räknar med att såväl försörjningsstöd, LSS och Vuxam får problem med att hålla budget är pengarna intecknade.
2011 ser prognosen ut ungefär som den gjort, medan 2012 är marginellt sämre än tidigare. Det innebär egentligen att läget är relativt oförändrat mot tidigare prognoser. Den långsiktiga inriktningen måste ligga fast.
Men man får ändå observera styrkan i Örebro kommuns ekonomi. Vi klarar nedgångar, vi behöver inte springa till staten. Vi kan förändra både verksamhet och ekonomisynen i organisationen utan att tumma på våra kärnvärden. Det är bra.
2009-08-24
Stark ekonomi i Örebro kommun
Örebro kommuns ekonomi är stark. Till skillnad från till exempel Örebro läns landsting och rätt många andra kommuner i Sverige kommer Örebro inte att stå och falla med ett antal miljarder till sektorn från staten. Vi står väl rustade att möta fortsättningen på finanskrisen, den lågkonjunktur som nu verkar vara på väg att bottna.
I det läget, och när staten kommer med sina extrapengar till den offentliga sektorn, kommer det säkert att finnas ett överskott på politiker som kräver att vi ska öka utgifterna. Det finns säkert många som menar att spenderbyxorna är de enda bekväma byxorna. Men de har fel. Nu liksom tidigare.
Minns Örebros histora. Underskotten var det som var kännetecknande för kommunen. Det löstes för det mesta med skattehöjningar, eller om det inte förslog, med att de sålde egendom - Örebro Energi är det bästa exemplet. Ser man i backspegeln ser man också att de tidigare kommunledningarna varit bra på att spendera pengar under valår, oavsett om kassan varit fylld eller tom.
Nu är läget annorlunda. Vi i koalitionen har hållit en stram profil mot utgiftsökningar. Vi har varit noga med att se till resultaten, inte skriva mål som aldrig följs upp. Vi har velat att Örebro ska värna den långsiktiga välfärden, med en stabil ekonomi.
Vi har samregerat i tre år. Vårt bokslut är tydligt: Vi värnar välfärden genom en stark ekonomi, genom långsiktighet och genom fokus på resultat.
Idag är Örebro kommun ett föredöme i vårt arbete med att skapa stabila ekonomiska förhållanden för att säkra långsiktig välfärd. Det är ett bra betyg. Men det innebär inte att vi kan vara nöjda. Vi är på rätt väg, men allt kan faktiskt bli bättre!
I det läget, och när staten kommer med sina extrapengar till den offentliga sektorn, kommer det säkert att finnas ett överskott på politiker som kräver att vi ska öka utgifterna. Det finns säkert många som menar att spenderbyxorna är de enda bekväma byxorna. Men de har fel. Nu liksom tidigare.
Minns Örebros histora. Underskotten var det som var kännetecknande för kommunen. Det löstes för det mesta med skattehöjningar, eller om det inte förslog, med att de sålde egendom - Örebro Energi är det bästa exemplet. Ser man i backspegeln ser man också att de tidigare kommunledningarna varit bra på att spendera pengar under valår, oavsett om kassan varit fylld eller tom.
Nu är läget annorlunda. Vi i koalitionen har hållit en stram profil mot utgiftsökningar. Vi har varit noga med att se till resultaten, inte skriva mål som aldrig följs upp. Vi har velat att Örebro ska värna den långsiktiga välfärden, med en stabil ekonomi.
Vi har samregerat i tre år. Vårt bokslut är tydligt: Vi värnar välfärden genom en stark ekonomi, genom långsiktighet och genom fokus på resultat.
Idag är Örebro kommun ett föredöme i vårt arbete med att skapa stabila ekonomiska förhållanden för att säkra långsiktig välfärd. Det är ett bra betyg. Men det innebär inte att vi kan vara nöjda. Vi är på rätt väg, men allt kan faktiskt bli bättre!
ÖSK och Zlatan
ÖSK förlorade mot Elfsborg borta. Inget att hänga läpp över. Man kan inte förvänta sig att ÖSK ska vinna borta mot den förmodade seriesegraren. Inte i år. Nästa. Men ÖSK måste förstärka både på backplats, och på mitten. Till skillnad mot en del andra menar jag att ÖSK har hyfsat förspänt framåt om man får behålla sina nuvarande spelare. Men både vänsterbacksplatsen, och högerbacksplatsen om Anttonen fortsätter att vara skadad, måste bli bättre. Framförallt om man ska köra 4,3,3.
Såg Zlatan debutera på riktigt på TV mot Atletico Bilbao. Vilket lag, vilken fotboll. Kul att han hamnat i det laget. Det kommer att bli spännande att se hur långt det bär. Men ser man på gårdagskvällens spel, när AB knappt fick låna bollen, kommer det att bli många högtidsstunder.
Det är skillnad på allsvenskan och de stora europeiska ligorna...
Såg Zlatan debutera på riktigt på TV mot Atletico Bilbao. Vilket lag, vilken fotboll. Kul att han hamnat i det laget. Det kommer att bli spännande att se hur långt det bär. Men ser man på gårdagskvällens spel, när AB knappt fick låna bollen, kommer det att bli många högtidsstunder.
Det är skillnad på allsvenskan och de stora europeiska ligorna...
2009-08-22
Svår avvägning mellan integritet och ekonomi
Polisen vill att Örebro kommun sätter upp många kameror. Alla skolor som är utsatta för skadegörelse bör övervakas. All annan egendom som också skadats eller är utsatt för risker bör också göra det, menar polismyndigheten. De kan visa på realia. Där man sätter upp kameror minskar skadegörelsen. För Örebros del skulle det innebära att vi kanske skulle spara en miljon kronor eller mer.
Ser man bara på ekonomin är det självklart att sätta upp kameror. Men det finns andra aspekter som måste vägas in i det hela.
Den totala brottsligheten minskar inte för att man sätter upp kameror. De så kallade egendomsbrotten minskar, de skolor som tidigare förstörts klarar sig bättre och man flyttar inte över skadegörelsen till annat. Men kameror som vapen mot andra brott är ingen bra förebyggande åtgärd. Ändå är den troliga utvecklingen sådan att om man öppnar dörren för kameror på skolor, så kommer kraven på allmän kameraövervakning att komma. Frågan är hur länge det dröjer innan Örebros allmänna platser är övervakade.
I ett sådant läge måste man fundera över integritetsaspekterna. Vad händer med de människor som fastnar på kamerans hårddisk? Två saker är klara: Det finns inga garantier för att det som sparas inte kommer att missbrukas. Snarare är det garanterat att det som kan missbrukas kommer att missbrukas. Det finns redan idag exempel, från Sverige men kanske mer från Storbritannien, på att människor hängs ut i media bara för att det är intressant för media. Vad som kommer att hända med kamerabilder på internet är det ingen som i dagsläget vet.
Men, säger de flesta svenskar, den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja. Upp med kameror.
Då kommer den andra klara saken: Ingen har rent mjöl i påsen. Frågan är snarare vad som är rent och vad som är mjöl. För medelsvensson spelar det kanske ingen roll om NA publicerar en bild när hon och han går stupfulla ut från krogen. Men om en polis, eller någon offentlig person gör det kan konsekvenserna bli annorlunda.
Eller om en kamera fångar upp ett pussande par utanför Harrys, spelar det nog ingen roll om det är Sven Svensson och Karin Karlsson. Men om det är en journalist som pussar på en politiker - vad blir konsekvenserna då? Eller om det är en pojke och en flicka där den ena är muslim och den andra syrian?
Tänk om en tonåring fastnar på filmen utanför skolan som skadegjorts, men där han inte varit med om skadegörelsen. Även om han blir frikänd, hur kommer framtida arbetsgivare, hyresvärdar, försäkringsbolag, att ställa sig till en människa som i och för sig är frikänd men där man har bildbevis på att han var där när det skedde?
Integriteten var ett av huvudnumren i det nyligen avslutade EP-valet. Ett nytt parti, Piratpartiet, kom in genom att man krävde att integriteten på nätet skulle stärkas. Det märkliga är att vi i dagsläget har en kraftfull debatt om krav på ökad integritet på nätet, men en lika kraftfull debatt om minskad integritet IRL. Är det alltså viktigare att vara anonym på nätet än på stan?
Ser man bara på ekonomin är det självklart att sätta upp kameror. Men det finns andra aspekter som måste vägas in i det hela.
Den totala brottsligheten minskar inte för att man sätter upp kameror. De så kallade egendomsbrotten minskar, de skolor som tidigare förstörts klarar sig bättre och man flyttar inte över skadegörelsen till annat. Men kameror som vapen mot andra brott är ingen bra förebyggande åtgärd. Ändå är den troliga utvecklingen sådan att om man öppnar dörren för kameror på skolor, så kommer kraven på allmän kameraövervakning att komma. Frågan är hur länge det dröjer innan Örebros allmänna platser är övervakade.
I ett sådant läge måste man fundera över integritetsaspekterna. Vad händer med de människor som fastnar på kamerans hårddisk? Två saker är klara: Det finns inga garantier för att det som sparas inte kommer att missbrukas. Snarare är det garanterat att det som kan missbrukas kommer att missbrukas. Det finns redan idag exempel, från Sverige men kanske mer från Storbritannien, på att människor hängs ut i media bara för att det är intressant för media. Vad som kommer att hända med kamerabilder på internet är det ingen som i dagsläget vet.
Men, säger de flesta svenskar, den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja. Upp med kameror.
Då kommer den andra klara saken: Ingen har rent mjöl i påsen. Frågan är snarare vad som är rent och vad som är mjöl. För medelsvensson spelar det kanske ingen roll om NA publicerar en bild när hon och han går stupfulla ut från krogen. Men om en polis, eller någon offentlig person gör det kan konsekvenserna bli annorlunda.
Eller om en kamera fångar upp ett pussande par utanför Harrys, spelar det nog ingen roll om det är Sven Svensson och Karin Karlsson. Men om det är en journalist som pussar på en politiker - vad blir konsekvenserna då? Eller om det är en pojke och en flicka där den ena är muslim och den andra syrian?
Tänk om en tonåring fastnar på filmen utanför skolan som skadegjorts, men där han inte varit med om skadegörelsen. Även om han blir frikänd, hur kommer framtida arbetsgivare, hyresvärdar, försäkringsbolag, att ställa sig till en människa som i och för sig är frikänd men där man har bildbevis på att han var där när det skedde?
Integriteten var ett av huvudnumren i det nyligen avslutade EP-valet. Ett nytt parti, Piratpartiet, kom in genom att man krävde att integriteten på nätet skulle stärkas. Det märkliga är att vi i dagsläget har en kraftfull debatt om krav på ökad integritet på nätet, men en lika kraftfull debatt om minskad integritet IRL. Är det alltså viktigare att vara anonym på nätet än på stan?
2009-08-20
Bard och liberalismen
Alexander Bard, självutnämnd chefsideolog i vart fall för nätverket Liberati, tycker att ett antal människor inte hör hemma i Folkpartiet. Framförallt är det kristna han vänder sig emot. Vi som har en tro kan söka oss till något annat parti, eftersom vi de facto inte kan bära liberala värderingar, tycks han mena.
Bards ideologiska inställning är i sig rätt oliberal. Vem bedömer vad som är rätt liberalism, och finns det någon rätt liberalism? Har Folkpartiet under 100 år alltså jobbat med fel liberalism? Var de frisinnade som en gång grundade partiet totalt fel ute? De gjorde fel - råkade grunda ett liberalt parti när de egentligen skulle bildat ett värdekonservativt? Shit happens...
Är det alltså så att Bard och hans Liberati står för den liberala sanningen? Men är inte en av liberalismens grundstenar att just våga ifrågasätta dem som menar sig stå för den enda sanningen? Liberalism är att söka sanningen, men ifrågasätta den så fort man tror sig hittat den...
Liberalism, och frisinne, är också öppenhet. Jag erkänner att jag i vissa lägen är klart värdekonservativ. Tron på människans unika, oändliga värde och värdighet kommer jag aldrig att överge, hur konservativt det än kan låta. Innebär denna konservatism att jag är utestängd från Bards liberalism, eller innebär den en utmaning för honom och hans neoliberaler att hävda en annan tro i en öppen dialog?
Folkpartiet har under hela sin tid byggt på en tvåsidighet. Dels den frisinnade, ofta kristet förankrade, traditionen - ibland radikalare i sin utmaning än de flesta ideologier. Dels den liberala, stadsliberala, marknadsliberala eller vad man nu vill kalla den (själv blir jag allt mindre intresserad av prefix och suffix) som har sina rötter i en mer agnostisk intellektualism.
Den basen har eroderat under senare år. Frisinnet har marginaliserats. Delvis på grund av andras ovilja att lyssna, delvis på grund av egen oförmåga och splittring. Men frisinnet i Folkpartiet borde ha en lysande framtid. Som kulturbärare. Som etisk kompass. Som värderingsbärare.
Men det förutsätter naturligtvis en öppenhet från båda sidor. Vi får hoppas att Liberati blir lite mer liberalt...
Bards ideologiska inställning är i sig rätt oliberal. Vem bedömer vad som är rätt liberalism, och finns det någon rätt liberalism? Har Folkpartiet under 100 år alltså jobbat med fel liberalism? Var de frisinnade som en gång grundade partiet totalt fel ute? De gjorde fel - råkade grunda ett liberalt parti när de egentligen skulle bildat ett värdekonservativt? Shit happens...
Är det alltså så att Bard och hans Liberati står för den liberala sanningen? Men är inte en av liberalismens grundstenar att just våga ifrågasätta dem som menar sig stå för den enda sanningen? Liberalism är att söka sanningen, men ifrågasätta den så fort man tror sig hittat den...
Liberalism, och frisinne, är också öppenhet. Jag erkänner att jag i vissa lägen är klart värdekonservativ. Tron på människans unika, oändliga värde och värdighet kommer jag aldrig att överge, hur konservativt det än kan låta. Innebär denna konservatism att jag är utestängd från Bards liberalism, eller innebär den en utmaning för honom och hans neoliberaler att hävda en annan tro i en öppen dialog?
Folkpartiet har under hela sin tid byggt på en tvåsidighet. Dels den frisinnade, ofta kristet förankrade, traditionen - ibland radikalare i sin utmaning än de flesta ideologier. Dels den liberala, stadsliberala, marknadsliberala eller vad man nu vill kalla den (själv blir jag allt mindre intresserad av prefix och suffix) som har sina rötter i en mer agnostisk intellektualism.
Den basen har eroderat under senare år. Frisinnet har marginaliserats. Delvis på grund av andras ovilja att lyssna, delvis på grund av egen oförmåga och splittring. Men frisinnet i Folkpartiet borde ha en lysande framtid. Som kulturbärare. Som etisk kompass. Som värderingsbärare.
Men det förutsätter naturligtvis en öppenhet från båda sidor. Vi får hoppas att Liberati blir lite mer liberalt...
Zlatan
Såg Zlatan på TV sent i går. Inte dåligt, inte magiskt som det ibland kan vara när han är på plan. Men inte hade Man C mycket av boll eller spel de 35 minuter jag såg. Det ska bli spännande att följa den ännu unge mannen på plan under året. Barca mot R M. Vilka höjdare.
2009-08-19
Våghustorget
Så faller då träden på Våghustorget. Jag har alltid gillat träden men ogillat torget. Att gå under asklönnarnas kronor på våren har varit en upplevelse. Det behövs fler sådana gröna oaser i staden.
Men torget har varit en katastrof. De stenvallar som ramat in det som blivit kvar av torgytan har inte fyllt någon funktion som helst. Den vattenränna som aldrig haft vatten hade kunnat vara bra att sitta på om det hade varit högre höjder och bättre benutrymme.
Nu har stenhindren tagits bort. Det är jättebra. Och så faller träden. Det är mindre bra men nödvändigt.
Jag hoppas att de nya träd som planteras kan bli lika bra som asklönnarna. Utan att vara expert skulle jag gärna se några stora blommande träd. Det finns flera intressanta. En del stora magnolior, näsduksträd, tulpanträd är bara några. Visst vore det kul om det gick. Om inte klimatet eller miljön stör för mycket.
Men torget har varit en katastrof. De stenvallar som ramat in det som blivit kvar av torgytan har inte fyllt någon funktion som helst. Den vattenränna som aldrig haft vatten hade kunnat vara bra att sitta på om det hade varit högre höjder och bättre benutrymme.
Nu har stenhindren tagits bort. Det är jättebra. Och så faller träden. Det är mindre bra men nödvändigt.
Jag hoppas att de nya träd som planteras kan bli lika bra som asklönnarna. Utan att vara expert skulle jag gärna se några stora blommande träd. Det finns flera intressanta. En del stora magnolior, näsduksträd, tulpanträd är bara några. Visst vore det kul om det gick. Om inte klimatet eller miljön stör för mycket.
2009-08-18
Perspektiv
I går vann ÖSK över Djurgården. Men på plan var man knappast bäst. Förutom framför båda målen. Annars hade ju Djurgården minst lika bra spel, men ack så dåliga framåt, och i viss mån bakåt.
Men det var en trist match att titta på. Ändå - det lag som vinner dåliga trista matcher med 2-0 är ett rätt bra lag. Kul.
Dessutom gillar jag Kim Olsen. Bakom mig sitter ett par män som ogillar honom å det skarpaste. Varje misstag kommenteras högljutt. Jag förstår det inte. I går låg han bakom det första målet och säkrade upp slutet av matchen bakåt. Däremellan var han en av få som i vart fall då och då slet ordentligt. Framåt var han den ende. Heja på Kim.
Har varit idrottsfreak i hela livet. Idrottstittarfreak. Kul med nästan all slags sport. Har till och med hyfsad koll på motorsport...
Men ibland går det för långt. Satt i soffan med T och tittade på Usain Bolt 9.58. Hörde och läste därefter alla enorma hyllingar. Som "Jag är glad att ha fått leva samtidigt med Bolt" eller "Detta är det största som hänt" (jag hoppades att det skulle komma ett "inom friidrotten" eller "inom idrotten" men det gjorde det inte).
Visst är det kul att nån kan springa på 9.58. Men det måste finnas perspektiv. Både idrottsligt och samhälleligt. Dagen efter vann Kenenisa Bekele 10.000 meter på 26.45. Vilken tid! Sista 5.000 på 13.05. Skulle vilja påstå att den prestationen slår Bolt med ljusår. Men det är ju inte lika medialt...
Och sedan måste man faktiskt ibland fundera över vilken plats idrotten tar. Bolt springer några meter och plötsligt är det fantastiskt att ha fått leva samtidigt som honom. Varför? Vad har han gjort för världen eller någon annan människa för att han sprungit på 9.58? Inte ett dugg. Det finns miljoner människor, hjältar i det tysta, som är viktigare än Usain Bolt. Lärare, sjuksköterskor, läkare, demokratikämpar... Jag är glad att det finns människor som Aung San Su Kyi, Barack Obama, Nelson Mandela, moder Teresa. Där kan man säga att man verkligen kan vara glad över att ha fått leva samtidigt som dem. Men Usain Bolt?
Jag gillade Anders Gärderuds kommentar kring elitidrotten. Han hade perspektiv på hur svårt och jobbigt det inte var. Jämförde en åttatimmarsdag för en som jobbar fysiskt med hur han tränade som elitidrottsman. Bra med helikopterseende från en som varit mitt inne i det hela.
Så man kunde önska lite mer perspektiv på idrotten. Även ett idrottstittarfreak kan ibland bära den önskan.
Men det var en trist match att titta på. Ändå - det lag som vinner dåliga trista matcher med 2-0 är ett rätt bra lag. Kul.
Dessutom gillar jag Kim Olsen. Bakom mig sitter ett par män som ogillar honom å det skarpaste. Varje misstag kommenteras högljutt. Jag förstår det inte. I går låg han bakom det första målet och säkrade upp slutet av matchen bakåt. Däremellan var han en av få som i vart fall då och då slet ordentligt. Framåt var han den ende. Heja på Kim.
Har varit idrottsfreak i hela livet. Idrottstittarfreak. Kul med nästan all slags sport. Har till och med hyfsad koll på motorsport...
Men ibland går det för långt. Satt i soffan med T och tittade på Usain Bolt 9.58. Hörde och läste därefter alla enorma hyllingar. Som "Jag är glad att ha fått leva samtidigt med Bolt" eller "Detta är det största som hänt" (jag hoppades att det skulle komma ett "inom friidrotten" eller "inom idrotten" men det gjorde det inte).
Visst är det kul att nån kan springa på 9.58. Men det måste finnas perspektiv. Både idrottsligt och samhälleligt. Dagen efter vann Kenenisa Bekele 10.000 meter på 26.45. Vilken tid! Sista 5.000 på 13.05. Skulle vilja påstå att den prestationen slår Bolt med ljusår. Men det är ju inte lika medialt...
Och sedan måste man faktiskt ibland fundera över vilken plats idrotten tar. Bolt springer några meter och plötsligt är det fantastiskt att ha fått leva samtidigt som honom. Varför? Vad har han gjort för världen eller någon annan människa för att han sprungit på 9.58? Inte ett dugg. Det finns miljoner människor, hjältar i det tysta, som är viktigare än Usain Bolt. Lärare, sjuksköterskor, läkare, demokratikämpar... Jag är glad att det finns människor som Aung San Su Kyi, Barack Obama, Nelson Mandela, moder Teresa. Där kan man säga att man verkligen kan vara glad över att ha fått leva samtidigt som dem. Men Usain Bolt?
Jag gillade Anders Gärderuds kommentar kring elitidrotten. Han hade perspektiv på hur svårt och jobbigt det inte var. Jämförde en åttatimmarsdag för en som jobbar fysiskt med hur han tränade som elitidrottsman. Bra med helikopterseende från en som varit mitt inne i det hela.
Så man kunde önska lite mer perspektiv på idrotten. Även ett idrottstittarfreak kan ibland bära den önskan.
2009-08-13
Predikan 9 augusti
Den 9 augusti hade jag förmånen att få tala i Betelkyrkan i Örebro igen. Det svåraste uppdrag jag har. Denna blogg är den skriftliga grunden för vad jag sade i kyrkan. Men själva predikan blev något annorlunda. Bloggen och internet kommer förhoppningsvis aldrig att ersätta den fysiska verkligheten...
Mångfald och enfald
Jag sitter i trädgården under eken. På en av de torra grenarna klättrar en större hackspett. I bakgrunden surrar vårtbitare och gräshoppor. Ser jag uppåt är det bara blå himmel och någon enstaka ladusvala.
Framför mitt hus finns det nuförtiden en grusgång. Den är kantad av gammeldags rosor och isop. Rosorna blommar bara en gång, straxt efter midsommar, men nu blommar isopen. Fylld av nektar drar den till sig fjärilar i mängd. Kålfjärilar, citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon och sådana man inte känner till namnet.
Det är livskvalitet!
Men fjärilarna har det bekymmersamt. De senaste åren har antalet fjärilar i Sverige minskat med hälften. Skälet är naturligtvis detsamma som gjort att även fåglarna har det besvärligt. Jord- och skogsbruket blir idag allt mer likt en fabrik för mat och materialproduktion. Allt bättre gifter, och starkare näringsgivor gör det möjligt för oss att producera utan ogräs eller skadedjur. Ett sädesfält idag är ofta minst lika sterilt som en parkeringsplats. En granodling är inget för en svampplockare, inte heller för några andra växter eller djur.
Sverige är inte ett dugg bättre än något annat land när det gäller att förvalta naturen och dess mångfald. Vi sätter våra fotspår både lokalt - som hur vi förvaltar vår närnatur och dess mångfald, som globalt – när vår konsumtion och vår livsstil påverkar allt ifrån Amazonas exploderande mångfald, till de arktiska isöknarnas tomhet. Överallt där människan går fram försvinner naturens rikedom och mångfald och övergår i ensidighet och enfald.
Den artutrotning som nu pågår är något nytt för jorden. Det spelar ingen roll om man tror att Gud skapade världen fix och färdig, eller om man sätter Guds arbete i mer vetenskapliga ramar. Det vi människor nu gör är att allt snabbare riva loss tråd efter tråd i den väv som Gud skapat, den väv han såg var mycket god. Och vi vet inte var det slutar. Det förvaltarskap Gud en gång gav oss, tolkar vi om. Långsiktig hållbarhet blir kortsiktigt ohållbart. Någon gång kommer det att slå tillbaka på oss. Frågan är inte om, utan när och hur.
Här kunde predikan bli en vädjan till er om att hushålla med jordens resurser. Jag skulle kunna stå i timtal och prata om varför det är viktigt att bevara de svenska ängarna, hagarna och sjöarna. Eller varför den indiska tigern, polarviddernas isbjörnar eller amazonas delfiner är viktiga. Jag kunde nog ta någon timme att fördjupa mig i vikten av att inte förakta vare sig fjädermyggor, bladlöss eller knölklockor heller. Men jag tänker inte göra det.
Istället vill jag återvända till ett av de teman jag talat om tidigare. Om mänsklighetens mångfald och hennes enfald.
Det senaste dryga året har blivit en ny resa för mig. När en förälder dör, skapas många tankar. När sedan både mor och far inte längre finns, vävs nya tanketrådar. Saknad och vemod blandas med tacksamhet och minnen. Så även när sommardagen står som ljusast och minsta sonen leker invid mina fötter i sandlådan, nuddar tankarna om både livets mening, och dödens, mitt inre.
Man speglar det egna livet i det man minns av föräldrarnas, och far- och morföräldrarnas. Funderingarna kring vad ett gott liv är, och hur man ska leva den tid man har kvar, är än fler nu än tidigare.
Det finns många olika tankar som skulle kunna lyftas, men jag nöjer mig med en enda. Människans ökande ensamhet.
Människan har alltid varit beroende av andra än sig själv. Många barn var förr en försäkran om att få sin försörjning tryggad när man själv inte orkade. Fortfarande är det så i stora delar av världen.
När välfärdssamhället växte fram i Sverige skedde det genom att människor tillsammans beslöt sig för att förändra. Arbetarrörelsen, demokratirörelsen och nykterhetsrörelsen var alla olika nyanser av samma tema: Tillsammans kan vi förändra. Även om många inte vill se det, byggde de på de kristna tankarna om människan och mänskligheten.
För kyrkan är alltså inte detta något nytt. Gud har aldrig avsett att människan ska vara ensam. Från skapelsen och framåt är aldrig människan sig själv nog. Det finns alltid en annan människa vid hennes sida. Det finns alltid en skapelse att vila i.
Och förändringar sker tillsammans. Kristendom är inte en enskild religion. Jesus utsåg tolv apostlar. Där två eller tre är församlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. Bibeln är inte berättelser om ensamma människors arbete. Det är berättelser om människor som tillsammans förändrar världen.
På den grunden har församlingen vilat i alla tider.
Jag ser mina föräldrar, och deras föräldrar, i denna utveckling. Frikyrka, nykterhet, demokratiarbete – de var med och byggde. De skapade och bibehöll livslånga relationer med medmänniskor. De förändrade sina egna liv, men också de samhällen de levde i.
Men nu sker något. Något nytt och skrämmande.
Människan tror sig kunna göra sig fri från sitt beroende av skapelsen. Hotet mot den biologiska mångfalden, den goda och levande väv som Gud en gång skapade, är bara det yttersta tecknet på att förvaltarskapet ersatts av förbrukarskap.
Som en spegelbild av detta bryts även banden till och beroendet av medmänniskan. Ju rikare vi blir materiellt, desto fattigare verkar vi bli rent mänskligt. Och det är ju egentligen inte så konstigt, så länge som rikedomen omsätts i materiella ting. Ska man ha tid med både huset och sommarstugan, båten, bilen, motorcykeln så blir tiden över till andra människor mindre. Ska man dessutom hinna med Thailandsresan mellan golfrundorna minskar möjligheterna än mer. Och för att ha råd med allt detta och mer därtill, måste ju många av oss jobba både bittida och sent. Så när ska man kunna träffa andra människor? När ska man hinna vara gästfri? Hur ska man orka tjäna de där andra som man ändå inte precis gillar?
På samma sätt som jag ser föräldragenerationernas medverkan i det förra seklets utveckling, ser jag min egen medverkan i det som sker nu. Men jag är inte ensam om denna ensamhet. Överallt märks den.
Jag påstår helt frankt att det vi nu ser bara är inledningen på något mycket allvarligare. Mina föräldrars generation hade fortfarande ett kontaktnät utanför arbetet. Församlingen var det självklara. Men även utanför församlingen fanns de långsiktiga banden med andra människor i föreningsliv och organisationer.
Men när vi som idag arbetar en gång går i pension, kommer vi inte att ha samma mänskliga kapital. Så länge vi finns i arbetslivet kommer det att finnas sociala kontakter, ibland i överflöd. Men hur många av de kontakterna är hållbara om inte arbetet förenar? Hur många ensamma äldre människor skapas inte i dagens medelålders och yngre?
På samma sätt är det när livet krisar. Hur starka är banden mellan arbetskamraterna när relationer rasar, eller sjukdom och död hälsar på? Om de inte håller – vem tar då ansvaret för mänskligheten, människans inre, människans värde?
På samma sätt som den skapelseväv Gud en gång vävde försvagas när en art, en tråd i väven, försvinner – för att en gång plötsligt rasa samman, försvagas mänskligheten varje gång en relation avslutas. Frågan är vad som händer med mänsklighetens väv när vi inte längre behöver varandra…
Guds församling har i alla tider varit ett gemenskapens pulserande hjärta i samhället. Trots att vi alla är ofärdiga syndare, från minsta babysångare till gamla äldstebröder och påvar, har tron på den allsmäktige Guden, hans son och den Helige Ande, burit genom seklerna.
Men nu utmanas även denna mänskliga mångfald av materialismens enfald. Vi ser kyrkor tömmas. Det blir allt svårare att rekrytera frivilliga till olika tjänster i församlingarna. Kyrkbänkarna glesnar.
Är då utvecklingen oundviklig? Knappast.
Människan har alltid ett val. Du och jag har alltid ett val. Det finns ingen annan än jag som väljer mitt liv. Det finns ingen annan än du som väljer ditt.
Men vi måste våga att väckas. Vi, du och jag som delar av Guds församling, här i Betelkyrkan och i hela världen, måste allt tydligare våga ifrågasätta våra liv, och fråga oss om vad som är viktigt. För oss. Med oss. Av oss.
Alla av oss har en talent, en talang, en nådegåva från Gud. Alla av oss kan välja att tjäna, eller inte tjäna; Gud, församlingen och våra medmänniskor. Vi kan gömma våra nådegåvor, eller bruka dem. Alla av oss kan välja att vara förbrukare eller förvaltare; av människor, resurser och skapelse.
Valet är mitt och ditt. Vi har alla möjligheter.
Låt oss börja våga lite mer, idag, just nu. För Guds skull. Och våra medmänniskors. Och skapelsens.
Amen.
Mångfald och enfald
Jag sitter i trädgården under eken. På en av de torra grenarna klättrar en större hackspett. I bakgrunden surrar vårtbitare och gräshoppor. Ser jag uppåt är det bara blå himmel och någon enstaka ladusvala.
Framför mitt hus finns det nuförtiden en grusgång. Den är kantad av gammeldags rosor och isop. Rosorna blommar bara en gång, straxt efter midsommar, men nu blommar isopen. Fylld av nektar drar den till sig fjärilar i mängd. Kålfjärilar, citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon och sådana man inte känner till namnet.
Det är livskvalitet!
Men fjärilarna har det bekymmersamt. De senaste åren har antalet fjärilar i Sverige minskat med hälften. Skälet är naturligtvis detsamma som gjort att även fåglarna har det besvärligt. Jord- och skogsbruket blir idag allt mer likt en fabrik för mat och materialproduktion. Allt bättre gifter, och starkare näringsgivor gör det möjligt för oss att producera utan ogräs eller skadedjur. Ett sädesfält idag är ofta minst lika sterilt som en parkeringsplats. En granodling är inget för en svampplockare, inte heller för några andra växter eller djur.
Sverige är inte ett dugg bättre än något annat land när det gäller att förvalta naturen och dess mångfald. Vi sätter våra fotspår både lokalt - som hur vi förvaltar vår närnatur och dess mångfald, som globalt – när vår konsumtion och vår livsstil påverkar allt ifrån Amazonas exploderande mångfald, till de arktiska isöknarnas tomhet. Överallt där människan går fram försvinner naturens rikedom och mångfald och övergår i ensidighet och enfald.
Den artutrotning som nu pågår är något nytt för jorden. Det spelar ingen roll om man tror att Gud skapade världen fix och färdig, eller om man sätter Guds arbete i mer vetenskapliga ramar. Det vi människor nu gör är att allt snabbare riva loss tråd efter tråd i den väv som Gud skapat, den väv han såg var mycket god. Och vi vet inte var det slutar. Det förvaltarskap Gud en gång gav oss, tolkar vi om. Långsiktig hållbarhet blir kortsiktigt ohållbart. Någon gång kommer det att slå tillbaka på oss. Frågan är inte om, utan när och hur.
Här kunde predikan bli en vädjan till er om att hushålla med jordens resurser. Jag skulle kunna stå i timtal och prata om varför det är viktigt att bevara de svenska ängarna, hagarna och sjöarna. Eller varför den indiska tigern, polarviddernas isbjörnar eller amazonas delfiner är viktiga. Jag kunde nog ta någon timme att fördjupa mig i vikten av att inte förakta vare sig fjädermyggor, bladlöss eller knölklockor heller. Men jag tänker inte göra det.
Istället vill jag återvända till ett av de teman jag talat om tidigare. Om mänsklighetens mångfald och hennes enfald.
Det senaste dryga året har blivit en ny resa för mig. När en förälder dör, skapas många tankar. När sedan både mor och far inte längre finns, vävs nya tanketrådar. Saknad och vemod blandas med tacksamhet och minnen. Så även när sommardagen står som ljusast och minsta sonen leker invid mina fötter i sandlådan, nuddar tankarna om både livets mening, och dödens, mitt inre.
Man speglar det egna livet i det man minns av föräldrarnas, och far- och morföräldrarnas. Funderingarna kring vad ett gott liv är, och hur man ska leva den tid man har kvar, är än fler nu än tidigare.
Det finns många olika tankar som skulle kunna lyftas, men jag nöjer mig med en enda. Människans ökande ensamhet.
Människan har alltid varit beroende av andra än sig själv. Många barn var förr en försäkran om att få sin försörjning tryggad när man själv inte orkade. Fortfarande är det så i stora delar av världen.
När välfärdssamhället växte fram i Sverige skedde det genom att människor tillsammans beslöt sig för att förändra. Arbetarrörelsen, demokratirörelsen och nykterhetsrörelsen var alla olika nyanser av samma tema: Tillsammans kan vi förändra. Även om många inte vill se det, byggde de på de kristna tankarna om människan och mänskligheten.
För kyrkan är alltså inte detta något nytt. Gud har aldrig avsett att människan ska vara ensam. Från skapelsen och framåt är aldrig människan sig själv nog. Det finns alltid en annan människa vid hennes sida. Det finns alltid en skapelse att vila i.
Och förändringar sker tillsammans. Kristendom är inte en enskild religion. Jesus utsåg tolv apostlar. Där två eller tre är församlade i Jesu namn är han mitt ibland dem. Bibeln är inte berättelser om ensamma människors arbete. Det är berättelser om människor som tillsammans förändrar världen.
På den grunden har församlingen vilat i alla tider.
Jag ser mina föräldrar, och deras föräldrar, i denna utveckling. Frikyrka, nykterhet, demokratiarbete – de var med och byggde. De skapade och bibehöll livslånga relationer med medmänniskor. De förändrade sina egna liv, men också de samhällen de levde i.
Men nu sker något. Något nytt och skrämmande.
Människan tror sig kunna göra sig fri från sitt beroende av skapelsen. Hotet mot den biologiska mångfalden, den goda och levande väv som Gud en gång skapade, är bara det yttersta tecknet på att förvaltarskapet ersatts av förbrukarskap.
Som en spegelbild av detta bryts även banden till och beroendet av medmänniskan. Ju rikare vi blir materiellt, desto fattigare verkar vi bli rent mänskligt. Och det är ju egentligen inte så konstigt, så länge som rikedomen omsätts i materiella ting. Ska man ha tid med både huset och sommarstugan, båten, bilen, motorcykeln så blir tiden över till andra människor mindre. Ska man dessutom hinna med Thailandsresan mellan golfrundorna minskar möjligheterna än mer. Och för att ha råd med allt detta och mer därtill, måste ju många av oss jobba både bittida och sent. Så när ska man kunna träffa andra människor? När ska man hinna vara gästfri? Hur ska man orka tjäna de där andra som man ändå inte precis gillar?
På samma sätt som jag ser föräldragenerationernas medverkan i det förra seklets utveckling, ser jag min egen medverkan i det som sker nu. Men jag är inte ensam om denna ensamhet. Överallt märks den.
Jag påstår helt frankt att det vi nu ser bara är inledningen på något mycket allvarligare. Mina föräldrars generation hade fortfarande ett kontaktnät utanför arbetet. Församlingen var det självklara. Men även utanför församlingen fanns de långsiktiga banden med andra människor i föreningsliv och organisationer.
Men när vi som idag arbetar en gång går i pension, kommer vi inte att ha samma mänskliga kapital. Så länge vi finns i arbetslivet kommer det att finnas sociala kontakter, ibland i överflöd. Men hur många av de kontakterna är hållbara om inte arbetet förenar? Hur många ensamma äldre människor skapas inte i dagens medelålders och yngre?
På samma sätt är det när livet krisar. Hur starka är banden mellan arbetskamraterna när relationer rasar, eller sjukdom och död hälsar på? Om de inte håller – vem tar då ansvaret för mänskligheten, människans inre, människans värde?
På samma sätt som den skapelseväv Gud en gång vävde försvagas när en art, en tråd i väven, försvinner – för att en gång plötsligt rasa samman, försvagas mänskligheten varje gång en relation avslutas. Frågan är vad som händer med mänsklighetens väv när vi inte längre behöver varandra…
Guds församling har i alla tider varit ett gemenskapens pulserande hjärta i samhället. Trots att vi alla är ofärdiga syndare, från minsta babysångare till gamla äldstebröder och påvar, har tron på den allsmäktige Guden, hans son och den Helige Ande, burit genom seklerna.
Men nu utmanas även denna mänskliga mångfald av materialismens enfald. Vi ser kyrkor tömmas. Det blir allt svårare att rekrytera frivilliga till olika tjänster i församlingarna. Kyrkbänkarna glesnar.
Är då utvecklingen oundviklig? Knappast.
Människan har alltid ett val. Du och jag har alltid ett val. Det finns ingen annan än jag som väljer mitt liv. Det finns ingen annan än du som väljer ditt.
Men vi måste våga att väckas. Vi, du och jag som delar av Guds församling, här i Betelkyrkan och i hela världen, måste allt tydligare våga ifrågasätta våra liv, och fråga oss om vad som är viktigt. För oss. Med oss. Av oss.
Alla av oss har en talent, en talang, en nådegåva från Gud. Alla av oss kan välja att tjäna, eller inte tjäna; Gud, församlingen och våra medmänniskor. Vi kan gömma våra nådegåvor, eller bruka dem. Alla av oss kan välja att vara förbrukare eller förvaltare; av människor, resurser och skapelse.
Valet är mitt och ditt. Vi har alla möjligheter.
Låt oss börja våga lite mer, idag, just nu. För Guds skull. Och våra medmänniskors. Och skapelsens.
Amen.
Åter i selen - märkliga polisturer
Har denna vecka åter börjat arbeta på Rådhuset. Sommaren i övrigt innebär ju mer eller mindre arbete men inte med Rådhuset som bas.
Tyvärr inleds denna första vecka med ett märkligt agerande från polisen. Polisen i Västerbotten menar att poliser inte får bli förtroendevalda. Det är ett illavarslande beslut. Mest illavarslande är det att inte ens en polismyndighet inser det demokratiska samhällets grunder. Demokrati är inte ett särintresse. Demokrati är grundvalen också för polisens arbete.
Man kan fundera över vilka andra grupper som ska undantas. Folkpartiet i Örebro har eller har haft poliser, åklagare, advokater, domare och andra rättsvårdare som förtroendevalda. De har utfört ett gott arbete i demokratins tjänst. Tror att deras arbete också inneburit att de fått bättre förutsättningar att arbeta med sina ordinarie arbeten. Om polisen i Västerbotten får rätt - ska dessa grupper då också förbjudas engagera sig. Vilka blir i så fall kvar?
Demokratin behöver vinnas varje dag. Ibland funderar man över varifrån hoten kommer.
Tyvärr inleds denna första vecka med ett märkligt agerande från polisen. Polisen i Västerbotten menar att poliser inte får bli förtroendevalda. Det är ett illavarslande beslut. Mest illavarslande är det att inte ens en polismyndighet inser det demokratiska samhällets grunder. Demokrati är inte ett särintresse. Demokrati är grundvalen också för polisens arbete.
Man kan fundera över vilka andra grupper som ska undantas. Folkpartiet i Örebro har eller har haft poliser, åklagare, advokater, domare och andra rättsvårdare som förtroendevalda. De har utfört ett gott arbete i demokratins tjänst. Tror att deras arbete också inneburit att de fått bättre förutsättningar att arbeta med sina ordinarie arbeten. Om polisen i Västerbotten får rätt - ska dessa grupper då också förbjudas engagera sig. Vilka blir i så fall kvar?
Demokratin behöver vinnas varje dag. Ibland funderar man över varifrån hoten kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)