Nu börjar sannolikt drevet gå mot Maud Olofsson. Flera mer eller mindre tunga centerpartister går nu öppet ut och säger att det är dags. I DN, i SR, på SVT och i Expressen.
Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.
Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.
Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.
Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.
Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...
På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.
Är det bra? Jag tvekar.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
4 kommentarer:
Inom Rotary byter man ordförande varje år, Frimurarna låter sina sitta i 6 år. Det förhindrar stagnation. I politiken är det annorlunda, men att leda en rörelse kräver en vision om målet. Den erfarenhet jag gjort personligen är att det efter 6-8 år är svårt att hålla visionen vid liv, det blir lätt förvaltning. Då måste man byta ledare.
Ja, finns dem som nästan varit politiker hela sitt vuxna liv, hur bra kan det vara? Tror mer på att man är politiker några år och sedan gör något annat. Nytt folk och partier hela tiden inom politiken vore bra.
Med dagens politik t ex alla som är sjuka o arbetslösas försämring vet hur det är, men hur många i matkposition, politiker vet det? En del politiker verkar tro att man kan bestämma själv om man blir sjuk eller arbetslös men så enkelt är det inte. Livet vore enkelt och bra om man kunde bestämma mycket mer själv hur det blir men alla är inte födda med silversked i hand eller har rätt utbildning m.m. Finanskriser m.m. kan inte heller dem arbetslösa styra om de uppkommer eller ej. Behövs nytt blod inom politiken som vet hur verkligheten är.
Ja, jag tror att det dels är bra att ha både utbildning och arbetserfarenhet som politiker. Och jag tror inte man ska jobba som heltidspolitiker för länge. Samtidigt måste man inse att både demokratin och politiken är rätt långsam så det tar tid att både komma till resultat och karriär.
Skicka en kommentar