Varför har liberalismen så svårt i svensk politik?

När den senaste Novusmätningen redovisas är Folkpartiets opinionsstöd bara drygt 5 %. Utvecklingen är i sig inte förvånande. Efter Stefan Löfvens tillträde har allt fokus legat på hans möjligheter att lyfta socialdemokratin. Samtidigt har den skickligt spunna ”sanningen” om regeringens trötthet smittat av sig på samtliga allianspartier.

Det är uppenbart att socialdemokraterna efter Juholt tagit sig ur den grop de själva grävde. Frågan är om gropen fyllts igen, eller om det är så att Löfvens framgångar i huvudsak beror på att han än så länge är skickligare att balansera än sin föregångare. Gårdagens bleka presentation av den första delen av socialdemokraternas alternativa vårbudget pekar på de balansproblem Löfven har att hantera.

Och det lär bli värre. Kommer han att söka lösningarna till vänster, hos den stora andel av de partiaktiva som drömmer sig tillbaka till Palme och tiden dessförinnan? Till den tid då den offentliga sektorns tillväxt var självklar och resurserna (oavsett om de fanns eller inte) var obegränsade. Kommer han att göra den vänstersväng Frankrike riskerar efter valomgång 2? Och vad händer då med mittenväljarna?

Eller kommer han att fortsätta sin rätt pragmatiska hållning och kopiera eller triangulera Alliansens politik? Skattehöjningar som inte drabbar medelväljaren? Lite ökade bidrag till vissa grupper, men inget som egentligen förändras? Och vad händer då med vänsterfalangen och trovärdigheten?

Frågorna är många. Svaren få. Tiden fram till supervalåret 2014 kommer att bli intressant. Striden om regeringsmakten kommer att bli tuff.

Som liberal måste man ändå fundera över varför den svenska liberalismen är så svag. När frågan ställs säger sig 27 % av svenskarna sympatisera med liberala tankar. Men bara 7 % röstar på det liberala partiet. Kanske en liten andel av Centerpartiets väljare anser sig vara liberala, men det är på marginalen. Frågan vi måste ställa oss är var de andra 20 % finns.

I Danmark ser det helt annorlunda ut. De tre liberala partierna samlar där 42 % av väljarkåren. Det högerliberala Venstre 27%, det vänsterliberala Radikale 9,5% och Liberal Alliance 5 %, ett parti med högerliberal ekonomipolitik och vänsterliberal välfärdspolitik. Partierna ökade med sammanlagt 13 mandat det senaste valet.

Sverige och Danmark skiljer sig i flera avseenden. Framförallt har aldrig den danska socialdemokratin klarat av att göra det danska samhället lika korporativt som det svenska. Medan svensk socialdemokrati medvetet påverkat samhällets alla sektorer (det är inte en händelse att till och med Svenska Fotbollförbundet styrs av en socialdemokrat) har det danska samhället varit mer öppet, på gott och ont.

Men vi är också mycket lika varandra. De nordiska länderna är i stora stycken en enhet i det globala perspektivet. Samhällsutvecklingen är likartad.

Ändå har den danska liberalismen klarat av att bli både samhällsbärande och radikalt på samma gång. Men i Sverige har vi två partier som istället för att vara liberala, allt mer blir varandras spegelbilder kring ett konservativt vaktande av det allmänintresse som ska vinna nästa val. Visst har det ena rötterna i en borgerlig idétradition och det andra i en socialistisk. Men i fråga efter fråga är de varandras likar.

I ett sådant perspektiv borde det finnas plats för ett liberalt alternativ, ett alternativ som inte räddhågset söker den medvind som rätt placering i opinionsströmmen ger, utan som medvetet kryssar mot ett givet mål. Inte ett parti som ser makten som värdet, utan ett parti som tar sina ideologiska värderingar som en självklar utgångspunkt för hur politiken ska formuleras.

Men idag är vi inte där. Ibland är vi till och med på väg åt fel håll.

Folkpartiet har framgångsrikt slagits för en liberalare syn på ett antal etik och moralfrågor (Min egen position är inte partiets i flera av dessa frågor, men jag kan förstå de liberala bevekelsegrunder som ligger bakom). Men där har liberalismen tagit slut, eller i vart fall paus. Inom det ekonomiska området, inom näringspolitiken, inom det sociala området, i synen på civilsamhället har det saknats en tydlig liberal bild.

Det enda område där liberala grundvärderingar i huvudsak fått styra är utbildningspolitiken. Där ser vi också nu många positiva förändringar.

Frågan är vad som händer i framtiden. Vågar Folkpartiet ta ytterligare steg mot ett liberalare alternativ?

Ibland frågar man sig verkligen. Det utspel Liberala Kvinnors ordförande gjorde tillsammans med det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande kring mer statlig reglering av familjebildningen är ett av de avsteg som aldrig borde göras. Liberalism handlar alltid om att söka liberala svar på frågor som medborgarna har, inte att en elit (feministisk eller inte) ska påtvinga människor ett sätt att leva som de menar är det rätta.

Just nu finns ett ”window of opportunity” för svensk liberalism. Folkpartiet har alla möjligheter att öppna det på vid gavel. Men då måste vi våga. Det handlar om att våga stå upp för alternativ inom såväl skola som vård och omsorg. Det handlar om att värna äganderätten och inte skapa konstruktioner som minskar näringslivets möjligheter (även inom offentligt finansierad verksamhet). Det handlar om att värna ett samhälle som är tryggt, och som därmed värnar den personliga integriteten. Det handlar om att formulera en liberal ekonomisk politik som ger medborgaren mer makt över sina inkomster och ger samhället större framtidsutsikter. Det handlar om att skapa en modern demokrati, och en modern offentlig sektor, som inte lägger sig i mer än vad medborgarna kräver och vill betala för och som i vissa fall ska retirera för att öppna för andra lösningar. Det handlar om att värna välfärden genom att se vilka värden som är oundgängliga för ett framtida välfärdssamhälle, och vilka verksamheter som bara är rester av tidigare socialistisk politik.

Sverige behöver ett liberalt parti som kan påverka politiken i liberal riktning. Ett parti som vågar. Ett parti som vill.

Det är bara att sätta igång och jobba!

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, EX1, EX2, TV4