Idag har vi haft en dag med budgetdebatt i kommunfullmäktige. Och skillnaden mellan Folkpartiet och den socialdemokratiskt ledda kommunledningen blir bara tydligare och tydligare. Skillnaden mellan Folkpartiet, som vill förändra, driva på, skapa möjligheter. Och socialdemokraterna och främst kristdemokraterna som inte har några visioner alls. Det handlar bara om att administrera. Mellan Folkpartiet som vill satsa på välfärden; alla kommunala medarbetare, deras viktiga uppdrag och deras arbetssituation. Och socialdemokraterna som inte alls talar verksamhet, utan bara byggnader.
Den skillnaden blev uppenbar redan från början. I Lena Baastads inledningsanförande nämndes ordet välfärd noll (0) gånger. Det handlade bara om byggkranar och investeringar. Inte ett ord om lärarna och förskollärarna. Inte ett ord om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Inte ett ord om skolan, äldreomsorgen, förskolan, servicen åt människor med funktionsnedsättningar. Bara byggkranar.
Mot det stod Folkpartiet i spetsen. Våra satsningar ligger istället på medarbetarna och deras situation. Vi lyssnar på förskollärarna. Vi hör dem berätta om behoven av att se alla barn, varje dag, varje stund, får stryka på foten när besparingarna slår i socialdemokraternas förskola.
Vi lyssnar på föräldrarna. Vi hör dem berätta om hur de får stånga sina pannor blodiga för att få den hjälp deras barn behöver. Barn med behov av extra stöd i skolan. Barn som riskerar att hamna efter. Barn som lämnas efter i socialdemokraternas skola.
Vi lyssnar på undersköterskorna. Vi hör dem berätta om hur ohållbart det är att springa mellan de gamla på vårdboendena. Om att det inte finns nattpersonal på alla avdelningar, eller ens på alla våningsplan, på de kommunala boendena. Om hur tidsbristen hotar kvaliteten. Om den ökade otryggheten i socialdemokraternas äldreomsorg.
Och vårt besked är: Vi lyssnar på er. Och vi vill förändra.
Vi vill öka resurserna till förskola för att ge förskollärarna en rimlig chans att se alla barn.
Vi vill öka resurserna till skolan. För att ge alla barn och unga goda kunskaper. För att ge lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor.
Vi vill öka resurserna till äldreomsorgen. För att öka tryggheten för de gamla. För att öka bemanningen och göra det möjligt för våra undersköterskor och sjuksköterskor att göra ett bra jobb.
Vi prioriterar hårt:
Vi vill halvera antalet politiker, och minska den kommunala administrationen. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt.
Vi vill sälja sju av kommunens bolag. Osäker vindkraft och gaskraft. Märkliga utvecklingsbolag med Kumla och i Vivalla. Konkurrensutsatta stadsnät. Och vi vill att ÖBO och ÖrebroPorten både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Det är inte enkelt, inte alltid opportunt. Men det är nödvändigt.
Vi säger nej till kommunala skrytprojekt som elithallar, centrala servicecenters, vinter SM och så vidare. Kommunalgrått och tråkigt kanske. Men nödvändigt.
Vi har gått igenom utgift efter utgift och vi ser en kommun som slösar utan att få ut någon kvalitet för pengarna. Örebro växer så det knakar. Skatteintäkterna växer så det knakar. Men ändå räcker inte pengarna för dagens kommunledning. Slöseriet är det enda som är storartat i deras budget.
Man tycker att det någon gång skulle ta en ända. Att de kunde lära sig att det inte är deras pengar de leker med, när de leker bolagsdirektörer. Men det verkar som om galenskaperna aldrig tar slut.
Idag går socialdemokraten Roger Andersson ut och berättar om hur han ska vara med och investera hundratals miljoner i Gustavsvik. Lennart Bondeson är snabbt ute och berättar att det inte ska ske med kommunala pengar. Men någon ljuger. Antingen ska kommunen sälja sin del i Gustavsviksbolaget (och något sådant finns inte på kartan idag) eller så kommer kommunen att bli delaktig i de månghundramiljonlån som Gustavsik ska ta upp. Örebro kommun äger idag 51 % av bolaget. Och sannolikheten att kommunen får stå med hela skulden om det går åt pipan är uppenbar.
Så blir skillnaderna åter övertydliga. En kommunledning som struntar i hur det går i förskola och skola. En kommunledning som struntar i äldreomsorgens utmaningar. En kommunledning som sparar tiotals miljoner på de svagaste. Och en kommunledning som sjösätter det ena skrytprojektet efter det andra, med enorma risker och med en välfärd som får betala.
Och Folkpartiet som står för att värna välfärdens kärna. Vi satsar på förskolebarnen. Vi satsar på eleverna och lärarna. Vi satsar på de gamlas trygghet, på undersköterskorna och sjuksköterskorna. Vi satsar på de medarbetare som skapar den välfärd vi är satta att styra.
Valet 2014 kommer att stå mellan Folkpartiet för en bättre välfärd, och socialdemokratiska byggkranar. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar välfärdens medarbetare, och de som mest bryr sig om byggjobbarna. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar något mer slitna skolor, fyllda med de bästa lärarna som ger barnen det bästa stödet, och det parti som renoverar skolor men säger upp lärare.
För mig är det valet rätt enkelt att göra.
Media: NA1, NA2, NA3, NA4, SR, SVT
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2013-10-28
När kulisserna faller...
Det skulle bli så fint. Precis som spindoktorerna planerat. Ett socialdemokratiskt kommunalråd som skulle dela ut ytterligare ett av dessa fina pris som man nuförtiden kan få från den fina kommunledningen. Ett kommunalråd som skulle få prata förskoleutveckling.
Men så damp verkligheten ner.
Två förskollärare tog chansen, bröt mot den tystnadens och likriktningens politik som råder i kommunen idag. På ett par minuter berättade de om hur verkligheten ser ut bakom alla de pris, och alla de "utvecklingsprojekt" som döljer denna verklighet. De berättade om den sanning som finns bakom besparingarna, nedskärningarna, stoppen. De visade hur naket kommunalrådet egentligen var bakom prisutdelningarna och de fina orden.
Och reaktionen blev häftig. Det räcker med att se på na.se för att förstå hur en makthavare som just sett sin upplagda plan förstöras beter sig. De två förskollärarna var knappast värdefulla medarbetare. De var kommunalrådets fiender. De var inte värda vatten. Deras agerande var så fel, så fel...
De två förskollärarnas aktion och Thomas Esbjörnssons agerande väcker flera frågor. Låt mig peka på några av dem:
Hur är det med resurserna till förskolan?
Svaret är ganska klart. Under de senaste åren har utbyggnadstakten varit hög. Men resurserna har inte hängt med. Skolan och förskolan har utsatts för omfattande besparingar. Det har varit inköpsstopp och anställningsstopp och vikariestopp. Och besparingarna fortsätter. Inför 2014 ligger besparingskraven på området på minst 20 miljoner. Det är lika mycket som 50 tjänster...
Hur är det med respekten i kommunen?
Thomas Esbjörnsson tycker att de två förskollärarna agerade respektlöst. Han skulle ju precis upp och dela ut pris. Men hans agerande är ännu mer respektlöst och skrämmande. Istället för att bejaka två medarberare som vågar (jag fattar inte hur dom törs...) berätta något som de upplever varje dag, går han upp på scenen, ställer sig i en tydlig maktposition och vänder till slut ryggen åt de två. Kommunalrådet bevärdigar sig inte ens om att ta emot de papper förskollärarna vill ge honom. Det är skrämmande respektlöst av överheten mot undersåtarna.
Vilken bild ger det av kommunens öppenhet?
Örebro kommun idag är en kommun som kännetecknas av rädsla. Ingen vågar säga hur det är och hur man upplever sin situation. Jag har fått höra det på omvägar när jag försökt lyfta frågan om äldreomsorgen. En medarbetare som skickar ett meddelande via facebook. Ett samtal på telefon. Möten med anhöriga. Och nästan alltid när jag gör något av mina besök. Men utåt hörs inget. Rädslan härskar.
På samma sätt är det med skolan och förskolan. Föräldrar som är oroliga för hur förskolan ska klara sitt uppdrag, speciellt de som har barn med särskilda behov. Förskollärare och lärare som hör av sig utanför offentligheten. Men nästan aldrig något utåt. Man är helt enkelt rädd för konsekvenserna.
Grunden för denna rädsla är dubbel. Dels beror den på kommunledningens (både politik och tjänstemän) arbete med målet för Örebro. ÖSBn (budgethandlingen) sätter ju upp bilden av Örebro som den mest attraktiva medelstora staden i Norden. Då gäller det att varenda medarbetare accepterar det och "drar åt samma håll". Om man inte gör det är man illojal mot kommunen och kommunledningen. Det accepteras inte. Nu hoppas man också på att vinna kvalitetspris. Då får ju inget störa bilden av den framgångsrika kommunen. Så den bild vi får av kommunens medarbetare är av en kommun där många högre chefer är "väldigt tydliga" i vad som förväntas av medarbetarna.
Men i lika hög grad beror rädslan på den osäkerhet som bristen på ledarskap innebär. Thomas Esbjörnsson ville dela ut pris på en gala. Men han vill inte ta ansvar för besparingarna i förskolan. Det får någon annan göra. Och Esbjörnssons agerande är en ren följd av hur socialdemokraterna styr.
Inte vid något tillfälle har Lena Baastad tagit ansvar för konsekvenserna av sin politik. Det är hennes ansvar att resurserna till förskola, skola och äldreomsorg år efter år minskar. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att lärare hotas av uppsägning. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att äldreomsorgens personal går på knäna. Men hon tar det inte.
Istället delar också hon ut pris, berättar om "satsningar" och ställer upp på fina fototillfällen. Precis som hennes spindoktorer och kommunikatörer inom partiet säger åt henne att göra.
Men det är inte ledarskap. Det är förljugenhet och ytlighet.
För ledarskap handlar både om att visa på vägen och att ta ansvar för den politik man driver. Det handlar om att satsa och ta glansen från det, och att spara och öppet och offentligt ta den skit som följer med de prioriteringar man gör.
Men så gör inte socialdemokraterna. Och inte heller deras stödpartier, kristdemokraterna och centerpartiet. De tar inte ansvar. De för över det till någon annan. Och det kan inte visas klarare än deras nyspråk i den budget de just lagt. Där besparingar döps om och blir "omprioriteringar" och där ansvaret därmed läggs på tjänstemännen.
Men om inte den högst ansvariga politikern tar ansvar, utan för över det på någon annan, så kommer det att bli en norm inom organisationen. Nämndpolitiker kommer inte heller att ta sitt ansvar. Och inte heller tjänstemännen. Det är alltid någon annans ansvar...
Men vems är det? Risken blir att allt blir ett spel om Svarte Petter, där det viktigaste blir att inte bli den som tar det ansvar som måste utkrävas. Och det föder rädsla.
Jag såg den rädslan i ögonen för sju år sedan. Jag har skrivit om den förut. Om hur rädslan satt i Rådhusets väggar, om tjänstemän som ängsligt såg sig om för att inte hamna med ansvarskortet i handen.
Men det som sker nu är betydligt allvarligare. Och rädslan sitter inte bara i väggarna. Den kryper utanpå.
Därför har de två förskollärarnas initiativ en djupare mening än att de visade på förskolans ohållbara situation. De var, sannolikt utan att veta om det, också två demokratikämpar. De vågade stå upp för den öppenhet och den genomsynlighet som borde vara självklar i alla kommuner, men som är satt på undantag i dagens Örebro. Och de pekade med all (o)önskvärd tydlighet på såväl Thomas Esbjörnssons som Lena Baastads och hela kommunledningens brister.
Thomas Esbjörnsson tänkte sig dela ut ett pris idag. Jag kan tänka mig att dela ut ett annat pris i morgon. Och jag vet vilka som skulle få det!
Media: NA1, NA2, SR, SVT
Men så damp verkligheten ner.
Två förskollärare tog chansen, bröt mot den tystnadens och likriktningens politik som råder i kommunen idag. På ett par minuter berättade de om hur verkligheten ser ut bakom alla de pris, och alla de "utvecklingsprojekt" som döljer denna verklighet. De berättade om den sanning som finns bakom besparingarna, nedskärningarna, stoppen. De visade hur naket kommunalrådet egentligen var bakom prisutdelningarna och de fina orden.
Och reaktionen blev häftig. Det räcker med att se på na.se för att förstå hur en makthavare som just sett sin upplagda plan förstöras beter sig. De två förskollärarna var knappast värdefulla medarbetare. De var kommunalrådets fiender. De var inte värda vatten. Deras agerande var så fel, så fel...
De två förskollärarnas aktion och Thomas Esbjörnssons agerande väcker flera frågor. Låt mig peka på några av dem:
Hur är det med resurserna till förskolan?
Svaret är ganska klart. Under de senaste åren har utbyggnadstakten varit hög. Men resurserna har inte hängt med. Skolan och förskolan har utsatts för omfattande besparingar. Det har varit inköpsstopp och anställningsstopp och vikariestopp. Och besparingarna fortsätter. Inför 2014 ligger besparingskraven på området på minst 20 miljoner. Det är lika mycket som 50 tjänster...
Hur är det med respekten i kommunen?
Thomas Esbjörnsson tycker att de två förskollärarna agerade respektlöst. Han skulle ju precis upp och dela ut pris. Men hans agerande är ännu mer respektlöst och skrämmande. Istället för att bejaka två medarberare som vågar (jag fattar inte hur dom törs...) berätta något som de upplever varje dag, går han upp på scenen, ställer sig i en tydlig maktposition och vänder till slut ryggen åt de två. Kommunalrådet bevärdigar sig inte ens om att ta emot de papper förskollärarna vill ge honom. Det är skrämmande respektlöst av överheten mot undersåtarna.
Vilken bild ger det av kommunens öppenhet?
Örebro kommun idag är en kommun som kännetecknas av rädsla. Ingen vågar säga hur det är och hur man upplever sin situation. Jag har fått höra det på omvägar när jag försökt lyfta frågan om äldreomsorgen. En medarbetare som skickar ett meddelande via facebook. Ett samtal på telefon. Möten med anhöriga. Och nästan alltid när jag gör något av mina besök. Men utåt hörs inget. Rädslan härskar.
På samma sätt är det med skolan och förskolan. Föräldrar som är oroliga för hur förskolan ska klara sitt uppdrag, speciellt de som har barn med särskilda behov. Förskollärare och lärare som hör av sig utanför offentligheten. Men nästan aldrig något utåt. Man är helt enkelt rädd för konsekvenserna.
Grunden för denna rädsla är dubbel. Dels beror den på kommunledningens (både politik och tjänstemän) arbete med målet för Örebro. ÖSBn (budgethandlingen) sätter ju upp bilden av Örebro som den mest attraktiva medelstora staden i Norden. Då gäller det att varenda medarbetare accepterar det och "drar åt samma håll". Om man inte gör det är man illojal mot kommunen och kommunledningen. Det accepteras inte. Nu hoppas man också på att vinna kvalitetspris. Då får ju inget störa bilden av den framgångsrika kommunen. Så den bild vi får av kommunens medarbetare är av en kommun där många högre chefer är "väldigt tydliga" i vad som förväntas av medarbetarna.
Men i lika hög grad beror rädslan på den osäkerhet som bristen på ledarskap innebär. Thomas Esbjörnsson ville dela ut pris på en gala. Men han vill inte ta ansvar för besparingarna i förskolan. Det får någon annan göra. Och Esbjörnssons agerande är en ren följd av hur socialdemokraterna styr.
Inte vid något tillfälle har Lena Baastad tagit ansvar för konsekvenserna av sin politik. Det är hennes ansvar att resurserna till förskola, skola och äldreomsorg år efter år minskar. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att lärare hotas av uppsägning. Men hon tar det inte. Det är hennes ansvar att äldreomsorgens personal går på knäna. Men hon tar det inte.
Istället delar också hon ut pris, berättar om "satsningar" och ställer upp på fina fototillfällen. Precis som hennes spindoktorer och kommunikatörer inom partiet säger åt henne att göra.
Men det är inte ledarskap. Det är förljugenhet och ytlighet.
För ledarskap handlar både om att visa på vägen och att ta ansvar för den politik man driver. Det handlar om att satsa och ta glansen från det, och att spara och öppet och offentligt ta den skit som följer med de prioriteringar man gör.
Men så gör inte socialdemokraterna. Och inte heller deras stödpartier, kristdemokraterna och centerpartiet. De tar inte ansvar. De för över det till någon annan. Och det kan inte visas klarare än deras nyspråk i den budget de just lagt. Där besparingar döps om och blir "omprioriteringar" och där ansvaret därmed läggs på tjänstemännen.
Men om inte den högst ansvariga politikern tar ansvar, utan för över det på någon annan, så kommer det att bli en norm inom organisationen. Nämndpolitiker kommer inte heller att ta sitt ansvar. Och inte heller tjänstemännen. Det är alltid någon annans ansvar...
Men vems är det? Risken blir att allt blir ett spel om Svarte Petter, där det viktigaste blir att inte bli den som tar det ansvar som måste utkrävas. Och det föder rädsla.
Jag såg den rädslan i ögonen för sju år sedan. Jag har skrivit om den förut. Om hur rädslan satt i Rådhusets väggar, om tjänstemän som ängsligt såg sig om för att inte hamna med ansvarskortet i handen.
Men det som sker nu är betydligt allvarligare. Och rädslan sitter inte bara i väggarna. Den kryper utanpå.
Därför har de två förskollärarnas initiativ en djupare mening än att de visade på förskolans ohållbara situation. De var, sannolikt utan att veta om det, också två demokratikämpar. De vågade stå upp för den öppenhet och den genomsynlighet som borde vara självklar i alla kommuner, men som är satt på undantag i dagens Örebro. Och de pekade med all (o)önskvärd tydlighet på såväl Thomas Esbjörnssons som Lena Baastads och hela kommunledningens brister.
Thomas Esbjörnsson tänkte sig dela ut ett pris idag. Jag kan tänka mig att dela ut ett annat pris i morgon. Och jag vet vilka som skulle få det!
Media: NA1, NA2, SR, SVT
2013-10-23
Åldras med makt!
Idag presenterade jag och Åsa Johansson fem satsningar inom äldreomsorgen i Örebro som Folkpartiet gör i sin budget. Vi gör det för att vi kommer att prioritera äldreomsorgen de kommande åren.
Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.
Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.
Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.
Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.
Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.
Våra fem punkter är enkla:
1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.
Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.
2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.
3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.
4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.
Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...
5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.
Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...
Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.
Läs mer: dittorebro
Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN
Det behövs. För äldreomsorgen har varit lågprioriterad länge. Under perioden 2002-2006, när Mats Sjöström (s) ledde kommunen, saknades prioritering helt. Det var äldreomsorgen som fick ta bland de största smällarna när notan för socialdemokraternas vanskötta ekonomi skulle betalas. Då, när socialdemokraterna nödstoppade kommunen, införde anställningsstopp och sade upp nästan 1000 medarbetare med tidsbegränsade arbeten, drabbades både kvalitet och antalet äldreboendeplatser.
Under min period var det ömsom vin, ömsom vatten. 2007 och 2008 var två goda år. 2008 accepterade vi alla krav från äldreomsorgsnämnderna, något som aldrig tidigare hänt. Men 2009, när kommunernas ekonomi rasade på grund av finanskrisen, sparade även vi. Det vi i huvudsak gjorde var att minska personaltätheten. Vi hade dock en tydlig inriktning - besparingen var tillfällig. När krisen var över, skulle personaltätheten ökas.
Men så tog socialdemokraterna över, tillsammans med centerpartiet och kristdemokraterna. Och de återställningar som borde ha gjorts, har snarare blivit ytterligare besparingar. För år 2014 ligger besparingar på 13,6 miljoner på hela socialområdet, varav hälften sannolikt kommer att landa på äldreomsorgen. Därtill kommer bristande löneuppräkning och användning av tillfälliga återbetalda premier, så kallade AFA-pengar.
Det är ett bekymmer. För Örebros äldre behöver inte mindre personal, mindre trygghet, mindre kvalitet. Och äldreomsorgens personal behöver inte bli färre, få sämre arbetsvillkor, mindre kompetensutveckling.
Nej - det är en helt annan politik som behövs. Och den handlar om ett fokus på kvalitet.
Våra fem punkter är enkla:
1) Höj bemanningen. Börja med ökad nattbemanning och fortsätt med att höja bemanningen även på dagen. Alldeles för många av Örebros äldreboenden kan inte alls uppfylla de grundläggande kraven från Socialstyrelsen. Alldeles för många gamla blir lämnade ensamma alldeles för länge på nätterna.
Vi börjar med att vända äldreomsorgens negativa utveckling. Vi ökar antalet medarbetare med runt 100 personer. Det skapar kvalitet. Det skapar trygghet. Det skapar framtidstro.
2) Vi höjer lönerna för de så viktiga sjuksköterskorna. Runt 30 % av kommunens sjuksköterskor slutar varje år. Det är en oacceptabelt hög personalomsättning. Den skapar också otrygghet. Kontinuiteten är viktig när det handlar om vården av de äldre. Folkpartiet vill lägga ett generellt påslag på 2.000:- kronor per månad för varje sjuksköterska i kommunen.
3) Vi vill att all mat ska tillagas lokalt. Maten är en av de tre viktigaste faktorerna för att äldreomsorgen ska upplevas vara av bra kvalitet, både av de boende och deras anhöriga. Och mat och näringsintag är en av de viktigaste faktorerna för att gamla människor ska kunna må så bra som de kan. Det handlar om matens kvalitet. Men det handlar också om dofter, om säsongsanpassningar, om matglädje.
4) Vi vill öka arbetet med språkkunskaper. När jag besöker äldreboenden slås jag av hur många av medarbetarna som har en annan bakgrund än den svenska. Det är våra invandrare som håller äldreomsorgen under armarna. Utan dem skulle äldreomsorgen vara i kris. Men det är också en utmaning att få människor med en annan bakgrund att kunna förstå och tala svenska på ett djupare plan. En gammal människa kan behöva ett språk där språkförståelsen går djupare än vanligt. Därför vill vi ge vucenutbildningen ett utökat uppdrag att jobba med svenskan hos äldreomsorgens medarbetare.
Men vi lever också i ett mångkulturellt samhälle. Människor kommer hit från andra länder, med andra modersmål. Och de åldras här. Och många gamla landar då tillbaka i det modersmål man en gång hade. Därför behöver vi en större bredd vad gäller kunskap i andra språk inom äldreomsorgen. På samma sätt är det med teckenspråk. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad, men har ingen strategi för hur vi möter teckenspråkiga i äldreomsorgen...
5) Vår sista punkt handlar om äldres friskvård. Vi vill införa ett aktivitetsstöd för äldre. Vi vill ge fler föreningar möjligheter att starta äldreidrottsaktiviteter. Vi stödjer barn- och ungdomsidrotten för att vi inser att barn och unga mår bra av fysisk aktivitet, och det innebär att kommunen bör göra det enklare att idrotta för fler. Vi borde inse att detsamma gäller de äldre.
Men här finns ett jobb att göra för fler än kommunen. Idrottsrörelsen har ännu inte insett behovet av äldreidrott, anpassad till de äldres intressen, möjligheter och utmaningar. Här kan kommunen agera ögonöppnare. Och kommunen måste även skapa idrottsanläggningar anpassade till de gamlas behov. Väl upplysta gångstråk i staden. Enkla gym-anläggningar i parken bredvid. Kanske några fler boule-banor. Och så vidare...
Jag tror att äldreomsorgen kommer att vara en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Det gäller såväl nationellt som lokalt och regionalt. Och jag kommer att göra allt för att Folkpartiet ska vara det självklara valet för den som vill ha en bättre äldreomsorg, oavsett om du bor i Örebro, i länet, eller någon annan stans i Sverige.
Läs mer: dittorebro
Eller vad jag skrev på DN i tisdags: DN
2013-10-22
Vad har Carema Koppargården och Attendo Elgströmska gemensamt?
I förra veckan gavs en ny bok ut. Den heter: "Lögnen om Koppargården" och är en genomgripande analys av vad som verkade vara Sveriges största äldreomsorgsskandal. Den skandal som skapade trycket mot privat äldreomsorg. Den skandal som gjorde vinstintressena inom äldreomsorgen till något fult. Den skandal som fick riksdagen att agera.
Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?
Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.
Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.
I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.
En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.
Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.
Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.
Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.
Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.
I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?
Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer? Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?
Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.
Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:
Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.
Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?
Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...
Blogg: Stefan Olsson
Bok o podcast: Timbro
Media: Dagens Samhälle
Och nu är frågan: Var det en skandal överhuvudtaget?
Dagens Samhälle, tidningen som granskar kommunerna, landstingen och regionerna, gjorde redan för ett år sedan en granskning av turerna kring framförallt DNs journalistik. Och bilden som då framträdde var en helt annan än den som media beskrivit. Istället för vanvård orsakad av ett privat företag, handlade det om en verksamhet som haft problem när den var kommunal, om grupperingar inom personalen, om läkarmedverkan från ett bolag som inte fungerade och så vidare.
Och nu kommer en bok som på något sätt avslutar detta kapitel i svensk äldreomsorgshistoria. Bilden som ges är inte densamma som den mediala. Den ger istället upprättelse till de undersköterskor som jobbade på Koppargården. Den ger upprättelse till det bolag som drev boendet. Och den ger upprättelse till de gamla och deras anhöriga som fanns där och som inte upplevde den "systematiska vanvård" som media påstod fanns.
I en intressant blogg skriver Stefan Olsson (moderat till åsikten) om en del följder av Carema Koppargården.
En av dessa följder beskrivs så här av honom: När jag var verksam som uppsatshandledare i statskunskap vid Uppsala universitet hade jag en student som skrev en uppsats om vårdskandaler i media. Hon kunde inte hitta någon skillnad mellan privata och offentliga äldreboenden. Vårdskandaler i privata vårdhem slogs inte upp med större rubriker. Men i och med Caremaaffären har det blivit annorlunda.
Det som skedde i och med Carema Koppargården var att det inte bara blev legitimt att kritisera de privata mer än de offentliga. Det blev också en allmängiltig sanning, som inte behöver bevisas.
Och vi kan nu se följderna i Örebro. När krisen briserar på Attendo Elgströmska, sannolikt mest beroende på stridande personalgrupper, sannolikt med fackförbundet Kommunal som drivande part mot det privata boendet, sannolikt med en tydlig politisk överton där lokala politiker vet att man kan vinna politiska poänger genom att vara tuff och hård mot de privata bolagen, så är verklighetsbeskrivningen redan gjord.
Sveriges Radio och Tvärsnytt kan åka ut och sätta sina journalister på parkeringsplatsen för att de på plats ska kunna kolla den vanvård som "alla vet" försigår på vinstdrivande bolags äldreboenden. Inget behöver bevisas. Allt är redan bevisat... Artikel efter artikel kan skrivas utan någon djupare analys av vad som ligger bakom, eftersom "alla vet" att privata bolag gör mer fel än de kommunala. Ingen behöver undersöka om det finns andra, alternativa verklighetsbeskrivningar, från personal, från boende, från anhöriga, eftersom "alla vet" att det bara finns en enda sanning.
Denna journalistik skrämmer mig. Dels för att den är så dålig. Dels för att den är så medveten i sin vilja att skapa en verklighet, snarare än att skildra den. Dels för att den får så tydligt genomslag, att den skapar sin egen sanning - omöjlig att motbevisa.
I den debatt jag för och fört emot de som vägrar acceptera vinster i välfärden i allmänhet, och Attendo Elgströmska i synnerhet, har jag ibland blivit angripen för att gå de privatas ärenden. Jag vänder mig kraftfullt emot det. Men den granskning jag skulle vilja se har helt andra dimensioner:
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av vad Attendos mångmiljardlån får för följder. Är det rimligt att låna för att kunna dela ut avkastning till ägarna? Och vad innebär det på sikt för möjligheterna att skapa vårdkvalitet? Och hur agerar andra större och mindre aktörer vad gäller vinstdelning, aktieutdelning och ägarnas krav?
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur det kan komma sig att privata aktörer kan skapa god omsorg och samtidigt göra vinst, samtidigt som offentliga verksamheter vare sig skapar kvalitet eller avkastning.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas villkor skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Löner, kompetens, kompetensutveckling, sjukskrivningstal, nöjdhet med arbetssituationen o.s.v.
Jag skulle gärna se en fördjupad analys av hur medarbetarnas vilja att förmedla brister skiljer sig mellan privata och offentliga aktörer. Är de privata sämre, eller är de bättre? Var finns de största hindren för personalen?
Jag skulle gärna se ett antal funderingar kring hur vi ska utveckla äldreomsorgen i framtiden. Är det bara offentligt - och vad innebär det? Är det en kombination av privat och offentligt - och vad innebär det? Är det bättre med många små, än få stora aktörer? Är det bra med civilsamhällets aktörer i äldreomsorgen, och hur skapar vi i så fall incitament för dem?
Men det är sannolikt för jobbigt, och säljer sämre, än braskande rubriker om privat vanvård.
Kanske blir detta mitt sista inlägg för en period vad gäller turerna kring Elgströmska. Och då ska jag avsluta med en fundering som alla som läser socialdemokraternas, centerpartiets och kristdemokraternas budget måste göra:
Kostnaden för en återkommunalisering av Elgströmska bedöms till minst 3,5 miljoner kronor, och kanske det dubbla, per år. Skälet är helt enkelt att kommunledningen bedömer att en god omsorg kostar så mycket mer.
Men då måste man ställa frågan: Om kommunledningen hela tiden vetat att ersättningen till Attendo varit alldeles för låg för att den skulle täcka de nödvändiga kostnaderna, varför har man inte då agerat? Har man överhuvudtaget för några diskussioner kring ersättningens storlek i förhållande till den kvalitet äldreomsorgen haft? Har man kallt räknat med att Attendo skulle subventionera kommunen med miljonbelopp varje år? Eller har man varit medveten om att kvalitetskraven aldrig skulle kunna uppnås och låtit saken bero till dess politiken kände att det var dags för lite politisk action?
Det vore intressant om någon journalist även i Örebro någon gång skrev en vitbok om turerna kring Elgströmska. Men ett sådant reportage kommer sannolikt aldrig att ens bli nominerat till Stora Journalistpriset. För att bli det måste man nog, rätt eller orätt, sätta dit ett privat vårdbolag...
Blogg: Stefan Olsson
Bok o podcast: Timbro
Media: Dagens Samhälle
2013-10-21
Grattis Mats! Grattis Örebro! Grattis naturen!
Inte kunde vi tro det, Rose-Marie Frebran och jag, när vi en gång i början på 1990-talet tillsammans drev kravet på att Örebro skulle anställa en kommunbiolog. Att denna biolog skulle bli en kungligt prisad naturvårdare som satt Örebro på kartan, gång efter gång efter gång.
Men så blev det. Mats Rosenberg anställdes av Örebro som en av de första kommunbiologerna i Sverige. Och nu prisas han åter för det jobb han gjort i, med och för naturen i Örebro.
Jag ska erkänna att jag i mina idéer kring kommunbiologen kopierade en hel del av det som då skedde i Leksand. Med föräldrarnas välbesökta sommarstuga i Rättvik, var det naturligt att jag också höll koll på vad som skedde i omgivningarna. Och en av de mest intressanta och synliga sakerna var restaureringen av Limsjön, alldeles bredvid vägen förbi Leksand. Där jobbade kommunbiologen, tror han hette Staffan Muller, för att göra en vasspöl till en fågelsjö. Och han och kommunen lyckades.
Det fanns fler punkter som förenade Örebro och Leksand. Tysslingen var en av dem. Där satt bland andra jag och Mats Rosenberg som två av fyra stiftare till Stiftelsen Tysslingen som tog över arbetet med att skydda Närkes, Sveriges och kanske världens (inser att jag tar i) vackraste fågelsjö. Sjön med sångsvanarna. Sjön med de blå bergen. Sjön där nord och syd, öst och väst möts.
På samma sätt som i Leksand, jobbade vi med att återskapa Tysslingen till en levande fågelsjö. 1970- och 80-talen var en långsam död för en sjö där vassarna tog över vattnen. Men under snart 30 år har Stiftelsen Tysslingen jobbat för att skapa det fågelparadis som är möjligt. Och många steg har tagits, även om vi inte är vid vägens slut.
Nu är det länge sedan jag jobbade med och i Stiftelsen Tysslingen. Men jag minns åren där med glädje. Och med lika stor glädje minns jag arbetet med Mats Rosenberg. Hans vilja att värna naturen åt människan är imponerande. Och sant humanistisk. Naturens storhet skapas i den mänskliga betraktarens ögon. Och det gäller att så skapa en fascination hos människan, en fascination för naturen. För endast så kan vi värna den.
Det är så jag ser hans livsverk i Örebro. Med Oset och Rynningeviken. Med Boglundsängen. Med alla lokala naturreservat, strövstigar, all närnatur som ger Örebro en själ. Och där hans intresse spiller över också på det stora: Kvismaren, Tysslingen, Latorpsplatån, Kilsbergen...
Ibland blir det politiska arbetet inte som man tänkt sig. Ibland blir det bättre. Och det Mats Rosenberg gjort för Örebro är svårt att övervärdera. Och det hans medarbetare nu gör för att fortsätta utvecklingen är lika glädjande.
Så än en gång: Grattis Mats! Det är du väl värd.
Media: NA, SR, SVT
Men så blev det. Mats Rosenberg anställdes av Örebro som en av de första kommunbiologerna i Sverige. Och nu prisas han åter för det jobb han gjort i, med och för naturen i Örebro.
Jag ska erkänna att jag i mina idéer kring kommunbiologen kopierade en hel del av det som då skedde i Leksand. Med föräldrarnas välbesökta sommarstuga i Rättvik, var det naturligt att jag också höll koll på vad som skedde i omgivningarna. Och en av de mest intressanta och synliga sakerna var restaureringen av Limsjön, alldeles bredvid vägen förbi Leksand. Där jobbade kommunbiologen, tror han hette Staffan Muller, för att göra en vasspöl till en fågelsjö. Och han och kommunen lyckades.
Det fanns fler punkter som förenade Örebro och Leksand. Tysslingen var en av dem. Där satt bland andra jag och Mats Rosenberg som två av fyra stiftare till Stiftelsen Tysslingen som tog över arbetet med att skydda Närkes, Sveriges och kanske världens (inser att jag tar i) vackraste fågelsjö. Sjön med sångsvanarna. Sjön med de blå bergen. Sjön där nord och syd, öst och väst möts.
På samma sätt som i Leksand, jobbade vi med att återskapa Tysslingen till en levande fågelsjö. 1970- och 80-talen var en långsam död för en sjö där vassarna tog över vattnen. Men under snart 30 år har Stiftelsen Tysslingen jobbat för att skapa det fågelparadis som är möjligt. Och många steg har tagits, även om vi inte är vid vägens slut.
Nu är det länge sedan jag jobbade med och i Stiftelsen Tysslingen. Men jag minns åren där med glädje. Och med lika stor glädje minns jag arbetet med Mats Rosenberg. Hans vilja att värna naturen åt människan är imponerande. Och sant humanistisk. Naturens storhet skapas i den mänskliga betraktarens ögon. Och det gäller att så skapa en fascination hos människan, en fascination för naturen. För endast så kan vi värna den.
Det är så jag ser hans livsverk i Örebro. Med Oset och Rynningeviken. Med Boglundsängen. Med alla lokala naturreservat, strövstigar, all närnatur som ger Örebro en själ. Och där hans intresse spiller över också på det stora: Kvismaren, Tysslingen, Latorpsplatån, Kilsbergen...
Ibland blir det politiska arbetet inte som man tänkt sig. Ibland blir det bättre. Och det Mats Rosenberg gjort för Örebro är svårt att övervärdera. Och det hans medarbetare nu gör för att fortsätta utvecklingen är lika glädjande.
Så än en gång: Grattis Mats! Det är du väl värd.
Media: NA, SR, SVT
Kyrkans förmenta välmening...
En söndagsblogg på måndag morgon
Jag läser Lena Andersson i DN. Ett av många ordrika inlägg. Sällan enkla att följa i tankegången. Men när man orkar ofta rätt intressanta. Lena Andersson bygger kring sig själv en egen värld. Skapar referensramar som passar hennes världsbild. Böjer, vrider, bryter ibland för att få verkligheten att passa tanken.
Alltid intressant när man orkar. Och alltid med en närmast passionerad misstro mot Gud, kyrkan och kanske framförallt Jesus. Kyrkan förtrycker människor är hennes tes. Och Jesus var den störste förtryckaren.
Denna söndag har hon skrivit om hur kyrkan har hittat ett nytt sätt att förtrycka människan. När inte syndakatalogen längre gäller och fungerar, har kyrkan skapat dunbolsterteologerna. De som inte har svar på någonting, som inte ger vägledning och som därmed försvagar de som trots allt kommer till kyrkan.
Och tänk - plötsligt delar jag hennes synpunkter. Fast från en totalt motsatt utgångspunkt.
Man kan ha många åsikter om den västerländska kyrkans plats i såväl samhälle som religion. Den har just nu tydliggjorts genom valet av en ny ärkebiskop. En biskop som inte vågar säga att hon tror på exempelvis att Jesus avlades av den Helige Ande. Men hon är vare sig först eller sist, eller ens i det enda samfundet.
Svensk kyrklighet har tydliga identitetsproblem. Det är osäkert vad man tror på. De kristna dogmerna, de grundsatser som formar tron, individens vardag och individernas samhällsengagemang, ifrågasätts och bryts. Vare sig tro, andlighet, etik eller moral har längre några tydliga uttolkare i kyrkligheten. Det gäller såväl Svenska kyrkan som mitt eget samfund, Equmenia (f.d. baptister o missionsförbundare).
Istället för den kristendom som tidigare var dömande, som med sin etik och sin moraliska syn ställde människor innanför eller utanför, som godkände och som underkände, har kyrkan blivit en menlös utgivare av en lika menlös kärlek.
Men det får en del, för kyrkan och kristenheten, allvarliga konsekvenser. Och det får konsekvenser för en del av dem som söker sig till kyrkan.
Dunbolsterteologin är en teologi för de intellektuella. För de starka som klarar sig utan tydliga svar. För sådana som Lena Andersson, som den blivande och de tidigare ärkebiskoparna, för flera kyrkoledare i många samfund, som själva klarar av att intellektuellt bygga och upprätthålla en egen ordning i världen.
Men alla människor är inte så. Och alla människor klarar inte detta. Och alla människor klarar det inte hela tiden. Om en människa i kris enbart möts av ett oklart beskrivande av en oändlig men ofattbar och lika omänsklig gud, är sannolikt hjälpen rätt långt borta.
Den intellektualiserade guden, som kanske bara är ett sätt för människan att hantera en tuff omvärld, eller beskriver Jesus som en människa som vilken som helst, som kanske knappt har funnits men som kan tjäna som god förebild, är inte mycket till tröst för flera av oss.
Och går det att bygga ett land, skriva en lagstiftning, skapa en etisk kompass, enbart genom att hänvisa till ordet kärlek? Visa mig i så fall en beskrivning av vad kärlek är, säger jag. Och visa mig vilka långsiktiga konsekvenser denna tillämpning får. Och om man kan tolka in nästan vad som helst i ordet kärlek, (kanske utom just den förbrännande, ibland fruktans värda kärlek som Bibeln skriver om), vilket samhälle är vi då på väg mot?
Det finns en del bibelord om ordet dårskap, och om hur både vi och samhället omkring oss ser på tron och trons mysterium. Som jag läser dem visar de rätt tydligt på att redan för 2000 år sedan insåg de kristna att det fanns delar i kristendomen som var ofattbara, och som därför lätt kunde beskrivas som dårskap. Och att det bara var att acceptera det.
Visst är det galet att ens tro på att något okroppsligt, en ande, kunnat göra en kvinna gravid!
Visst är det galet att ens tro att en människa har dött och uppstått.
Och visst är det helt whacko att ens formulera tanken att något annat än big bang har skapat universum.
Ändå gör jag det. Vaknar varje dag. Tvivlar varje minut. Men formar och omformar min tro. Och inser att just detta är den grundbult som gör tron värd att leva i och leva för. Det är bara att acceptera dårskapen, fortsätta tvivla
och tro...
Jag läser Lena Andersson i DN. Ett av många ordrika inlägg. Sällan enkla att följa i tankegången. Men när man orkar ofta rätt intressanta. Lena Andersson bygger kring sig själv en egen värld. Skapar referensramar som passar hennes världsbild. Böjer, vrider, bryter ibland för att få verkligheten att passa tanken.
Alltid intressant när man orkar. Och alltid med en närmast passionerad misstro mot Gud, kyrkan och kanske framförallt Jesus. Kyrkan förtrycker människor är hennes tes. Och Jesus var den störste förtryckaren.
Denna söndag har hon skrivit om hur kyrkan har hittat ett nytt sätt att förtrycka människan. När inte syndakatalogen längre gäller och fungerar, har kyrkan skapat dunbolsterteologerna. De som inte har svar på någonting, som inte ger vägledning och som därmed försvagar de som trots allt kommer till kyrkan.
Och tänk - plötsligt delar jag hennes synpunkter. Fast från en totalt motsatt utgångspunkt.
Man kan ha många åsikter om den västerländska kyrkans plats i såväl samhälle som religion. Den har just nu tydliggjorts genom valet av en ny ärkebiskop. En biskop som inte vågar säga att hon tror på exempelvis att Jesus avlades av den Helige Ande. Men hon är vare sig först eller sist, eller ens i det enda samfundet.
Svensk kyrklighet har tydliga identitetsproblem. Det är osäkert vad man tror på. De kristna dogmerna, de grundsatser som formar tron, individens vardag och individernas samhällsengagemang, ifrågasätts och bryts. Vare sig tro, andlighet, etik eller moral har längre några tydliga uttolkare i kyrkligheten. Det gäller såväl Svenska kyrkan som mitt eget samfund, Equmenia (f.d. baptister o missionsförbundare).
Istället för den kristendom som tidigare var dömande, som med sin etik och sin moraliska syn ställde människor innanför eller utanför, som godkände och som underkände, har kyrkan blivit en menlös utgivare av en lika menlös kärlek.
Men det får en del, för kyrkan och kristenheten, allvarliga konsekvenser. Och det får konsekvenser för en del av dem som söker sig till kyrkan.
Dunbolsterteologin är en teologi för de intellektuella. För de starka som klarar sig utan tydliga svar. För sådana som Lena Andersson, som den blivande och de tidigare ärkebiskoparna, för flera kyrkoledare i många samfund, som själva klarar av att intellektuellt bygga och upprätthålla en egen ordning i världen.
Men alla människor är inte så. Och alla människor klarar inte detta. Och alla människor klarar det inte hela tiden. Om en människa i kris enbart möts av ett oklart beskrivande av en oändlig men ofattbar och lika omänsklig gud, är sannolikt hjälpen rätt långt borta.
Den intellektualiserade guden, som kanske bara är ett sätt för människan att hantera en tuff omvärld, eller beskriver Jesus som en människa som vilken som helst, som kanske knappt har funnits men som kan tjäna som god förebild, är inte mycket till tröst för flera av oss.
Och går det att bygga ett land, skriva en lagstiftning, skapa en etisk kompass, enbart genom att hänvisa till ordet kärlek? Visa mig i så fall en beskrivning av vad kärlek är, säger jag. Och visa mig vilka långsiktiga konsekvenser denna tillämpning får. Och om man kan tolka in nästan vad som helst i ordet kärlek, (kanske utom just den förbrännande, ibland fruktans värda kärlek som Bibeln skriver om), vilket samhälle är vi då på väg mot?
Det finns en del bibelord om ordet dårskap, och om hur både vi och samhället omkring oss ser på tron och trons mysterium. Som jag läser dem visar de rätt tydligt på att redan för 2000 år sedan insåg de kristna att det fanns delar i kristendomen som var ofattbara, och som därför lätt kunde beskrivas som dårskap. Och att det bara var att acceptera det.
Visst är det galet att ens tro på att något okroppsligt, en ande, kunnat göra en kvinna gravid!
Visst är det galet att ens tro att en människa har dött och uppstått.
Och visst är det helt whacko att ens formulera tanken att något annat än big bang har skapat universum.
Ändå gör jag det. Vaknar varje dag. Tvivlar varje minut. Men formar och omformar min tro. Och inser att just detta är den grundbult som gör tron värd att leva i och leva för. Det är bara att acceptera dårskapen, fortsätta tvivla
och tro...
2013-10-17
Vår falska bild av världen
I går morse lyssnade jag en stund på partiledardebatten. Hörde vikarierande partiledaren för socialdemokraterna, Mikael Damberg, bre på om hur illa det var i Sverige. Allt var dåligt. Skolorna, jobben, solidariteten, till och med svamparna var eländiga. Och allt var regeringens fel.
Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".
Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.
Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.
Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.
Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.
Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...
Men hur ser verkligheten ut?
Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?
Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.
Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.
Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.
Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.
Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.
Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.
För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.
Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.
Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.
Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan
Lite senare läste jag Facebook. Länkade vidare från en uppdatering från en av mina kontakter. Hamnade på en sida som beskrev hur kallt Sverige blivit. Ingressen var typisk: "Vårt samhälle kollapsar men vi vägrar se det hemska".
Senare läser jag en debattartikel i DN. Om hur bra världen är på väg att bli. Den extrema fattigdomen är på väg att utrotas. Dollarmiljardären Bill Gates tror att det kommer att ske under hans livstid (och han är äldre än jag...) och han hjälper till så gott det går genom att använda miljarderna från hans livsverk Microsoft till mediciner för de fattigaste.
Men vår bild av världen är inte sådan. Vi ser fortfarande världen som en plats där Sverige är (eller var om man är mer vänsterlagd) det lysande undantaget i den usla världen. Där kapitalister suger ut de fattigaste och där världshandeln bara skapar mer elände.
Men i verkligheten är det tvärs om. Det finns kapitalister, Gates och Soros är bara två av många, som gör gott för sina miljarder. Den globala handeln skapar ett välstånd som världen aldrig tidigare sett. Och den lyfter miljon efter miljon ur extrem fattigdom till ett acceptabelt liv. Och utvecklingen bara fortsätter.
Världen har aldrig varit så bra för människorna som den är idag. Låt oss fortsätta den utvecklingen. Och låt oss värna det som gjort världen så bra; internationell handel, öppna gränser, demokrati, utbildning.
Men i Sverige är det mörkt. Välfärden rämnar. Aldrig har skolorna, äldreomsorgen, tryggheten varit så usel som idag. Och underförstått är det Alliansregeringens fel...
Men hur ser verkligheten ut?
Visst sjunker skolresultaten fortfarande. Men det beror inte på brist på lärare. Lärartätheten har ökat! Vi ser en skola som allt mer ser individerna och som försöker ge dem en individanpassad utbildning. Speciallärare och specialpedagoger skapar förutsättningar för fler barn att möta sina möjligheter och utmaningar. Och ser vi inte de första tendenserna till att resultatförsämringen vänt?
Det byggs förskolor som aldrig förr. Och servicen utökas. Nu är det normalt att alla större kommuner erbjuder barnomsorg även på obekväm arbetstid. Och för oss som haft barn i förskolan både för 20 år sedan och även nu syns en skillnad i medvetenheten kring pedagogisk utveckling även hos de mindre barnen.
Men äldreomsorgen då? Där har det väl aldrig varit så dåligt som nu? Eller.. För 30 år sedan vann Folkpartiet valet på devisen "Eget rum på långvården". Var det bättre förr? För 20 år sedan blev äldreomsorgen en kommunal angelägenhet och sedan dess har perspektiven ändrats från att passivisera äldre i ett grått kollektiv av långvårdspatienter, till indivder med olika utmaningar som är boende inom äldreomsorgen. Allt fler blir äldre. Och de år som läggs till våra liv är allt friskare. Det är till och med så att de friska åren har ökat mer än livslängden. Och kostnaderna har inte minskat generellt sett, trots att antalet riktigt gamla inte ökat de senaste åren.
Men visst har Sverige blivit otryggare? Alla dessa invandrare som kommer. Och den ökade utslagningen under Alliansen? Sverige har verkligen blivit kallt! Men nej - svenskarna blir allt mer toleranta och bejakar de öppna gränserna. Och DN redovisade nyligen en rapport om att vi blir allt tryggare. Våldet minskar. Brottsligheten går ner.
Kanske är det så att det aldrig varit bättre i Sverige än idag. Aldrig har så många haft ett jobb att gå till. Aldrig har så många varit välutbildade. Aldrig har så många äldre kunnat känna en så stor trygghet i att få den omsorg man behöver. Aldrig har så många barn haft en bra och trygg förskola. Aldrig har vi mött så många nya svenskar på ett öppet sätt. Aldrig har gatorna varit tryggare än nu.
Det finns någon form av konservativ längtan tillbaka till 1970-talet hos stora delar av dagens vänster, oavsett om den finns i socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet. En längtan tillbaka till den tid då Sverige verkligen var bäst, då vi stod som en fyrbåk för välfärd, frihet och solidaritet. Då alla svenskar insåg att de levde i det bästa landet i den bästa av världar.
Men den tiden har aldrig funnits. Drömmen om den underbara gårdagen är lika falsk som beskrivningen av ett Sverige i förfall.
För det ligger sannolikt mer i att Sverige aldrig varit så bra som idag, svenskarna aldrig haft det så bra som idag, välfärden aldrig varit så heltäckande som idag, än de gränslösa svartmålningar som vänstern hänger sig åt.
Betyder då det att allt är så bra som det kan bli? Knappast. Behoven förändras. Möjligheterna förändras. Utmaningarna förändras. Världen förändras. Och vi måste förändras med den.
Det är det som är det liberala uppdraget. Att våga se förändringarna. Att våga bejaka förändringarna. Att skapa trygghet i vissheten om att du och jag, Örebro och Sverige, kommer att klara förändringarna helt enkelt för att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera dem.
Media: DN1, DN2, EX, NA, Sydsvenskan
2013-10-16
De gamla i Örebro får inte plats...
För några veckor sedan satt jag och kommunalrådet Rasmus Persson (c) och pratade om de äldres situation i Örebro. Skälet var att det fanns många signaler kring att de äldre tvingades ligga kvar på USÖ alldeles för länge. De väntade på äldreomsorgsplatser som inte finns.
Samtidigt står ett helt nytt äldreboende färdigt i Rynningeviken. Det är bara att flytta in. Verksamheten leds av den chef som tidigare lyfte Berggården till att bli Örebros mest populära äldreboende.
Men Rasmus Persson sa att kommunen inte hade något behov av några nya platser. Han ifrågasatte dessutom statistiken, menade att problemen handlade om sånt som skedde i våras men att nu var allt OK igen.
I går fick vi månadsrapporten för Örebro kommun. Den beskriver en ögonblicksbild av verksamheten som den såg ut i september. Och så här står det, i svart på vitt:
Ökningstakten för ersättning till USÖ för utskrivningsklara äldre som inte fått plats på något av vårdboendena är hissnande 272,1 %, från 2,5 till 9,5 miljoner kronor! Så här skriver tjänstemännen:
Men den viktigaste frågan är väl hur det mänskliga lidandet ökat i Perssons Örebro? Sjukhus är sannolikt den sämsta boendemiljön för äldre personer. Varje dag som en gammal människa tvingas kvar i en sjukhussäng, är ett onödigt personligt lidande. Och det blir inte bättre av att det inte bara drabbar den gamla människan. Hon tar i onödan upp en plats som en annan patient hade behövt bättre. Bara för att Rasmus Persson (c) och socialdemokraterna vägrar inse fakta: Örebro behöver fler bra äldreboenden. Nu.
Det är uppenbart att kommunalrådet Persson om inte blåljög, så i vart fall tummade rejält på sanningen när han i augusti sade att allt då var i sin ordning...
Men varför vägrar Persson att skriva avtal med Attendo Rynningeviken? Sannolikt bara för att det är Attendo som driver boendet. I sin syn på privata alternativ inom äldreomsorgen är Rasmus Persson mer en tydlig vänstersosse än en centerpartist. Det spelar ingen roll om de gamla får lida. Det spelar ingen roll att varje dag i onödan på sjukhuset innebär ökade risker för förlängd sjukdom, försämrat allmäntillstånd, ökad återfallsrisk för den gamla människan. För Rasmus Persson och hans kommunledning är vänsterideologin överordnad människan.
För mig som liberal och folkpartist är det istället självklart att det är den gamla människans behov som ska styra. Och då måste prestigen få stå åt sidan. Rasmus Persson och hans vänsteranhängare i kommunledningen måste lägga ideologin åt sidan, skriva avtal med Attendo och låta de gamla bo på ett nytt, bra och unikt äldreboende med kanske Örebros bästa äldreomsorgschef.
Men det gör inte Persson. Istället lägger han tid, energi och pengar på att säga upp avtal med Attendo, skriva stämningsansökningar och öka riskerna för kraftiga kostnadsökningar för kommunen. Det finns ingen idag som kan veta hur en rättslig process mot Attendo kommer att ske. Kanske vinner kommunen och får pengar. Kanske förlorar kommunen och tvingas betala miljoner till Attendo.
Men det som är säkert är att Rasmus Persson fokuserar på fel saker. Han väljer att tolka statistik så den passar hans ideologi. Och han väljer vänstervägen och vänsterideologin före de gamlas välfärd. Det är verkligen illa!
Media: NA, SR
Samtidigt står ett helt nytt äldreboende färdigt i Rynningeviken. Det är bara att flytta in. Verksamheten leds av den chef som tidigare lyfte Berggården till att bli Örebros mest populära äldreboende.
Men Rasmus Persson sa att kommunen inte hade något behov av några nya platser. Han ifrågasatte dessutom statistiken, menade att problemen handlade om sånt som skedde i våras men att nu var allt OK igen.
I går fick vi månadsrapporten för Örebro kommun. Den beskriver en ögonblicksbild av verksamheten som den såg ut i september. Och så här står det, i svart på vitt:
-
Antalet personer som väntar på vård och omsorgsboende har ökat
under sommarmånaderna.
-
Kostnaderna till USÖ/landstinget för utskrivningsklara patienter ökar betydligt
jämfört med tidigare år. Utfallet för 2013 beräknas uppgå till 12,9 mnkr varav Öster
6,8 mnkr och Väster 6,1 mnkr. Avvikelsen mot budget prognostiseras till -8,9 mnkr.
Men den viktigaste frågan är väl hur det mänskliga lidandet ökat i Perssons Örebro? Sjukhus är sannolikt den sämsta boendemiljön för äldre personer. Varje dag som en gammal människa tvingas kvar i en sjukhussäng, är ett onödigt personligt lidande. Och det blir inte bättre av att det inte bara drabbar den gamla människan. Hon tar i onödan upp en plats som en annan patient hade behövt bättre. Bara för att Rasmus Persson (c) och socialdemokraterna vägrar inse fakta: Örebro behöver fler bra äldreboenden. Nu.
Det är uppenbart att kommunalrådet Persson om inte blåljög, så i vart fall tummade rejält på sanningen när han i augusti sade att allt då var i sin ordning...
Men varför vägrar Persson att skriva avtal med Attendo Rynningeviken? Sannolikt bara för att det är Attendo som driver boendet. I sin syn på privata alternativ inom äldreomsorgen är Rasmus Persson mer en tydlig vänstersosse än en centerpartist. Det spelar ingen roll om de gamla får lida. Det spelar ingen roll att varje dag i onödan på sjukhuset innebär ökade risker för förlängd sjukdom, försämrat allmäntillstånd, ökad återfallsrisk för den gamla människan. För Rasmus Persson och hans kommunledning är vänsterideologin överordnad människan.
För mig som liberal och folkpartist är det istället självklart att det är den gamla människans behov som ska styra. Och då måste prestigen få stå åt sidan. Rasmus Persson och hans vänsteranhängare i kommunledningen måste lägga ideologin åt sidan, skriva avtal med Attendo och låta de gamla bo på ett nytt, bra och unikt äldreboende med kanske Örebros bästa äldreomsorgschef.
Men det gör inte Persson. Istället lägger han tid, energi och pengar på att säga upp avtal med Attendo, skriva stämningsansökningar och öka riskerna för kraftiga kostnadsökningar för kommunen. Det finns ingen idag som kan veta hur en rättslig process mot Attendo kommer att ske. Kanske vinner kommunen och får pengar. Kanske förlorar kommunen och tvingas betala miljoner till Attendo.
Men det som är säkert är att Rasmus Persson fokuserar på fel saker. Han väljer att tolka statistik så den passar hans ideologi. Och han väljer vänstervägen och vänsterideologin före de gamlas välfärd. Det är verkligen illa!
Media: NA, SR
2013-10-15
Även facken stängs ute i Baastad(S) Örebro...
Så kommer då ett tydligt exempel på hur dörrarna stängs i Örebro. Dagens majoritet, där socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är lika goda kålsupare, bryr sig inte om någon form av förankring. Och exemplen blir allt längre.
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
2013-10-10
Löften och omprövningar
Ibland blir man så trött som politiker på andra politikers sätt att försöka dölja vad de gör. Majoritetens (socialdemokraternas, kristdemokraternas och centerpartiets) budget 2014 är det värsta jag sett i den kategorin.
Jag har bloggat om det tidigare i veckan. Men idag kom vi till en annan höjdpunkt.
I radion idag satt Rasmus Persson (c) och jag och debatterade Elgströmska huset, kostnader och besparingar.
Skälet är enkelt: Rasmus Persson har beslutat att återkommunalisera boendet. Det kommer att kosta kommunen 3,7 miljoner kronor, minst. Samtidigt måste programområdet spara det mångdubbla. Men ordet besparingar ville inte Rasmus Persson ta i sin mun. Istället handlade det om "omprövningar".
Vad är då skillnaden mellan en besparing och en "omprövning"? Svaret från Persson var rätt svävande. Men det exempel han kunde ta var att de också skulle titta på intäkter. (Som om detta var något nytt i och för sig) Vilka intäkter var det då?
Här kom Persson med en nyhet. Han sade att 7 miljoner av besparingarna, förlåt "omprövningarna" skulle tas på de funktionsnedsattas konton. Och det kunde handla om hur mycket man betalade till de assistansbolag som de funktionsnedsatta använde.
Jag hoppade till. Men det gjorde tyvärr inte reportern. För det Persson sade var en nyhet av rätt tufft slag: Under socialdemokraternas och centerpartiets ledning kommer de funktionsnedsatta att få det tuffare. För det enda sättet de kan minska kostnaderna genom att betala mindre, är att ge de funktionsnedsatta mindre service. Snacka om att slå på de svagaste.
Jag hoppas att radion fortsätter att granska detta.
Nåväl, det var inte det Persson ville debattera. Istället ville han ha bort fokus från de besparingar, förlåt "omprövningar" som äldreomsorgen i Örebro står inför. Överallt utom på det återkommunaliserade Elgströmska.
Men enligt Persson fanns inga besparingskrav. Han kunde "sju dagar i veckan" lova att det inte skulle bli några besparingar på äldreomsorgen. Då borde han fundera över sin egen budget. Låt mig klippa in alla de siffror som finns i hans egen budget:
Förändringar
Löneavtal 43,7
Tullhuset
11,7
Renovering/brandlarm Backagården 1,1
Fortsatt utbyggnad kallelselarm 1,6
Barnahus 0,3
Medfinansiering Servicecenter -1,2
Omprövningskrav -13,6
Ombudgetering mm -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
Tillväxtsatsning 8,6
AFA-medel 12,8
Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.
1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...
2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.
3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.
4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?
Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.
Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.
Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.
Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.
Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag
Löneavtal 43,7
Volymökning LSS/funktionshindrade
30,0
Elgströmska gården
3,7
Fortsatt utbyggnad kallelselarm 1,6
Barnahus 0,3
Medfinansiering Servicecenter -1,2
Omprövningskrav -13,6
Ombudgetering mm -0,5
Tillfälliga anslag ur reservering eget kapital
Tillväxtsatsning 8,6
AFA-medel 12,8
Det är fyra siffror som sticker ut och som Persson bör förklara.
1) Elgströmska gården kostar 3,7 miljoner mer 2014 än vad det gjorde 2013, minst. Så antingen var avtalet med Attendo ett slavkontrakt där Persson själv vetat om att de pengar han betalade inte skulle räcka, eller så är det så att kommunen kostar mer för samma kvalitet...
2) "Omprövningskraven" på 13,6 miljoner kronor - är det besparingar eller inte? I juni kallades de omprioriteringskrav och då jag frågade ekonomidirektören om varför man inte skrev rent ut att det handlade om besparingar, fick jag inget svar. Och det blev inget svar idag heller.
3) AFA-medlen, 12,8 miljoner finns bara 2014. Men Persson använder dem som om de fanns för evigt. Men för att ekonomin ska gå ihop, måste de sparas senast hösten 2014. Men det räknar väl såväl Persson som Baastad att den som styr efter valet ska få göra.
4) Och var ska pengarna till medfinansieringen av skrytbygget Servicecentret tas? Från de äldre? Från de funktionsnedsatta?
Det är oacceptabelt att det finns politiker som inte vågar stå för sin politik, som försöker ljuga väljarna fulla med vackra ord utan innehåll, som hittar på nyspråk för att dölja det de inte vill att någon ska se.
Det lokala rekordet i den sunkiga branschen står nu Lena Baastad, Rasmus Persson och Lennart Bondeson för. Deras budget är full av synliga och dolda besparingar. Men de väljer att inte berätta tydligt om konsekvenserna av deras politik. De väljer att smita från ansvaret.
Men nu har Rasmus Persson, offentligt i radio, berättat att han "sju dagar i veckan" kan lova att det inte blir en enda besparing på äldreomsorgen i Örebro.
Jag lovar att jag ska granska det löftet, varenda dag fram till dess valet befriar Persson från hans löfte.
Media: NA, Rakt på sak, 16.07 idag
2013-10-09
Från WE till ME till ...
Idag höll jag föredrag på Rotary. Tillsammans med min vän och medarbetare Jerker. Vi pratade om det civila samhället, de medlemslösa föreningarna med tonvikt på partierna, och om det är en fara för demokratin.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men jag tror inte på det. Istället handlar det om att skapa en ny framtid, att lösa morgondagens utmaningar med morgondagens lösningar. Vi ska inte gå från WE till ME och tillbaka till WE igen. Min egen bild av den förändring vi behöver göra ser istället ut så här:
Och för mig som socialliberal, frisinnad, med fötterna i den liberala svenska frikyrkoliberalismen, är en sådan förändring av funderingar och tankesätt nödvändig.
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
De svenska partierna har tappat enormt många medlemmar sedan 1970-talet. Värst har det varit för socialdemokraterna. Men även vi andra har gått kräftgång. Alla traditionella partier har idag mindre än hälften av medlemstalen från 1970 kvar. Och de som kommer nya har inte förmått suga upp annat än bråkdelar av de som lämnat.
Detta är inte något unikt för partierna. I princip alla gamla folkrörelser har problem. Frikyrkorna har det. Många gamla idrottsföreningar har det. Möjligheten att rekrytera en frisk och pigg 32-åring till ett styrelseuppdrag är inte så stor. Och kassörsstolarna gapar ofta alldeles för tomma. Det är de gamla, pensionärerna och de som snart ska bli pensionärer, som håller uppe föreningslivet.
I partipolitiken blir det extra tydligt. Jag ser det varje dag när jag tittar ut över oss förtroendevalda. I nämnd efter nämnd är det de äldre som håller upp nämndsammanträdena. De yngre kommer och går. De äldre består. Visst kan man se det som att de äldre tar upp de yngres platser. Men man kan lika gärna säga att de äldre räddar den form av demokrati vi har idag.
Vad händer då istället? Det finns motstående processer. Det politiska intresset har "aldrig" varit större. Men det partipolitiska "aldrig" mindre. Idrottsutbudet är större än någonsin. Men styrelseplatserna gapar tomma. Den nya religionsiteten breder ut sig. Men kyrkornas verksamhet blir allt ihåligare, allt färre tvingas göra allt mer.
Idag handlar det ofta om att fundera över vad det finns i engagemanget för min egen del. För 100 år sedan gick man med i nykterhetsrörelsen för att rädda grannarna som söp. Idag går man med för att man själv vill må bättre. Individualismen riskerar att gå över i en egocentrism. Helhetssyn och långsiktighet bryts ner och ersätts med omedelbar behovstillfredsställelse för mig själv, just nu, i den detaljfråga jag just nu intresseras av.
Det är ett bekymmer för samhället och för demokratin. Det civila samhället har en enorm betydelse för hur samhället fungerar. Miljoner arbetstimmar läggs ner varje år av människor som inte kan ersättas. Civilsamhället samverkar och samagerar med både privat- och offentlig sektor. Och civilsamhället borde bli starkare.
Men vad händer? Kan vi vända utvecklingen?
Mitt svar på den frågan är både ja och nej. Låt oss börja med nejet.
Nej - folkrörelseSverige är på väg bort. Det var en 150-årig parentes som nu är på väg mot något annat. Vi kan inte se tillbaka för att göra likadant som det gjordes då. Den solidaritet som fanns förr är inte den solidaritet vi ser idag.
Ändå drömmer sig många tillbaka till den tid då folkrörelserna ägde Sverige. Det är en typ av folkhemsnostalgi, men liksom folkhemmet är det en utopisk dröm. Det som har varit kommer inte tillbaka.
Men det finns också ett Ja i detta.
Ja - vi kan vända utvecklingen. Det är inte förutbestämt att individualism ska övergå i egocentrism eller egoism. Frågan är bara vilka alternativa krafter som finns och hur de väljer att utveckla sig. Ska man vara proaktiv, eller reaktiv?
Jag tror vi måste bejaka att människor idag är allt mer egocentriska. Men istället för att jobba mot att vi idag sätter oss själva och vår egen utveckling i centrum hela tiden, måste vi fundera över hur vi fyller dessa tankar med andra värden. Kan man skapa en förståelse för att du kan må och ha det bättre om det du gör för dig själv, också påverkar andra positivt har man nått långt.
En av Rotaryanerna berättade om en bild som en konstnär gjort som symboliserade förflyttningen från den solidariska kollektivismen, till den egocentrerade individualismen. Bilden såg ut ungefär så här:
Ofta när man talar om att "vända utvecklingen" tänker man också på att göra det man tidigare gjort. Då skulle bilden vara så här:
Men det gäller, som så ofta, att tänka utanför boxen.
2013-10-08
Det som göms i (s)nömos...
Jag har ägnat en del av kvällen till att läsa hela budgeten från majoriteten. Och jag skräms över vad jag läser. För budgeten innehåller så mycket som någon försöker gömma. Det handlar om besparingar på tiotals, kanske över 100 miljoner kronor, som antingen göms, skjuts upp eller ges andra namn. Och det handlar om en budget där inte plus och minus går ihop.
Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:
Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.
Bara för att Mats Sjöström skötte sig de sista två åren som kommunstyrelseordförande, och jag hade koll på ekonomin under förra perioden, så är det OK för Lena Baastad att slösa idag... Hennes kommunledning lever på det som andra släpat ihop.
Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån.
Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.
Det är bara så galet!
Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.
Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.
Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...
Budgeten är 98 sidor lång. Men siffermaterialet är inte ens en tiondel av detta. Istället är merparten ord på ord på ord på ord. Och beskrivningar om vad man ska följa upp. Men vad säger man egentligen? Låt mig ta några citat:
Följande förhållanden kommer i övrigt att anses utgöra skäl för att inte återställa ett eventuellt negativt
resultat i Örebro kommun 2014:
Redan på sidan 11 skriver kommunledningen om det som verkar uppenbart. Budgeten är så svag att man redan nu måste börja planera för ett underskott. Att redan i budget skriva detta är något unikt för Örebro. Sannolikt är det inte den politiska kommunledningen som gör detta. Istället handlar det om ekonomikontoret som behöver brasklappar för att ens våga skriva ut en budget som denna.
Den genomsnittliga resultatnivån för perioden
2003-2012 (exklusive reavinster vid bolagiseringen av kommunens fastigheter) uppgår till 3,3 procent av
skatter och statsbidrag.
Mot denna bakgrund gör kommunledningskontoret bedömningen att kommunen för denna planperiod inte
behöver sätta resultatnivån till två procent, det vill säga cirka 140 miljoner kronor per år.
Arbetslösheten bedöms öka med 800 personer under 2013.
Det största vallöften - att skapa jobb - har misslyckats. Örebro är åter igen på samma nivåer som under förra s-regimen. Då låg Örebro på ungefär 1 % högre arbetslöshet än rikssnittet. Vi klarade av att ligga i nivå med riket. Men idag är S tillbaka på 1%-sämre-nivån.
Nettokostnadernas andel av skatteintäkterna uppgår till 101,2 procent.
Egentligen betyder detta att Baastad & Co lånar till löner, inköp, hyror o.s.v. Allt över 98 % är ohållbart. När Folkpartiet styrde låg vi runt 95 %. Då klarade vi av att investera utan att låna...
Medel för 2014 års löneavtal fördelas ut till nämnderna i driftbudgetramen. Beloppen har beräknats
utifrån aktuell information om avtal för 2014. Ytterligare kompensation kommer inte fördelas ut, det blir
nämndernas ansvar att täcka kostnader för 2014 års löneavtal inom de givna driftbudgetramarna.
Vad säger egentligen detta? Jo - att om kommunen kommer överens om ett högre avtal än det centrala så får nämnderna betala. Låt mig ta ett exempel. Läraravtalet centralt ligger på 2,3 %. SKL har krävt att kommunerna ska betala betydligt mer. Örebro kommun vill inte det, utan har lagt ett bud på en knapp halvprocent över. Men denna halva procent kostar ändå kommunen runt 5 miljoner. Men det får skolorna spara själva. Och vill de satsa mer på lärarna, vilket de borde, får de ta det genom egna besparingar. Så vissa lärares nödvändiga löneökningar innebär uppsägningar av andra lärare.
Det är bara så galet!
Under 2014 inför kommunen ett centralt servicecenter. Årskostnaden 2014 beräknas till 20 miljoner
kronor, varav cirka 12 miljoner kronor finansieras av befintliga serviceytor som avvecklas. Resterande
medelsbehov finansieras under 2014 av dels ett KS-anslag på 4,2 miljoner kronor, dels medfinansiering
från nämnderna med motsvarande belopp.
Här sägs det svart på vitt. Socialdemokraterna prioriterar hellre ett servicecenter på Drottniggatan, än lärare och undersköterskor. För när nämnderna ska "medfinansiera" så är risken uppenbar att det ryker såväl lärartjänster som undersköterskor.
Kommunen erhåller 2013 sammanlagt 114 miljoner kronor avseende återbetalning av inbetalda premier
till AFA-försäkringen. Beloppet avser återbetalning för åren 2005 och 2006. Cirka 77 miljoner kronor
avses att disponeras för engångssatsningar åren 2013 och 2014, varav 57,8 miljoner kronor faller på 2014.
Dessa tillfälliga ramförstärkningar är inarbetade i de driftbudgetramar som redovisas i denna handling.
Den som läser detta ett par gånger inser plötsligt att 57,8 miljoner av pengarna till verksamheten 2014 måste sparas 2015, eller senast 2016. Det är engångspengar som inte kommer att återkomma. Socialdemokraterna bygger upp ett enormt risktagande. Om inte utvecklingen går bättre än vad alla tror, kommer det kraftiga besparingar. Men de kommer efter valet...
Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. På miljon efter miljon som måste sparas, omprioriteras, effektiviseras eller hur nu socialdemokraterna vill ombeskriva de kraftiga besparingar som sker. Det är tyvärr uppenbart att välfärden nu riskeras i Örebro. Det finns inte ett enda svar på hur kommunledningen tänker sig hantera de stora utmaningarna inom skolan, äldreomsorgen, välfärden, jobben. Det finns inte ett enda förslag om hur ekonomin ska bli långsiktigt hållbar.
Istället gömmer man enorma besparingar i ordmassor, och hoppas kanske att de flesta örebroare är lika ointresserade av en stabil kommunal ekonomi som kommunledningen själv verkar vara...
När släpps budgeten?
Idag skulle de tre partierna som styr presentera sin budget. Och man hade någon form av pressträff klockan 11. Ändå är det en fråga som dröjer sig kvar:
När släpps budgeten?
För det som majoriteten nu lagt fram är ---- ingenting.
Eller snarare, visst är det någonting. Men frågan är vad.
Några korta nedslag:
Man säger att man fördelar ytterligare 200 miljoner kronor. Men det är bara en lek med siffror. Förr om åren höll man på dessa pengar till dess avtalsförhandlingarna var klara och prisutvecklingen tydlig. De fanns på kommunstyrelsens konto. Nu läggs de ut redan i budget. Då verkar det som om de olika verksamheterna får mer pengar. Men i själva verket får de mindre.
Man har döpt om "besparingar" till "omprövningskrav". Besparingarna kanske är det tydligaste exemplet som visar hur socialdemokraterna prioriterar. Skolan får spara 10 miljoner, äldreomsorgen 14 medan gatorna klarar sig med 4,5...
Men man mörkar krav på besparingar på lika mycket. Alla Sveriges kommuner har fått återbetalningar på sjukförsäkringspremier som man betalade in mellan 2004 och 2009. När Alliansregeringens arbete innebar att sjukskrivningarna minskade, visade det sig att kommunerna betalat in för mycket. Så nu har Örebro fått 110 miljoner tillbaka för premier som betalades 2006 och 2007. Nästa år får kommunen kanske 40-50 miljoner för de premier som betalades in 2004-2005. Sedan är det slut.
De pengarna använder nu socialdemokraterna som om de vore skatteintäkter. Man använder 35 miljoner för att "rädda" kommunens resultat. Men det innebär att besparingarna kommer på hösten 2014 istället. Och då kommer de att bli ännu större. Så skolan måste spara runt 25 miljoner och äldreomsorgen upp mot 30. Om socialdemokraterna får fortsätta styra, burrrr, så klarar sig gator och betong med 10 miljoner.
Kommunens låneskuld skenar. Den externa låneskulden, till bankirer och kapitalister, kommer att vara 9.650.000.000:- kronor 2014. Nio miljarder sexhundrafemtio miljoner kronor!
Nyupplåningen är 1.800.000.000:- kronor. En miljard åttahundra miljoner kronor!
Men, säger vän av ordning, det ÖBO lånar spelar ju ingen roll. Det betalar ju hyresgästerna. Så är det. Men ÖBOs andel är bara 400 miljoner kronor. Resten, 1.400.000.000:- kronor ska skattebetalarna betala räntor och amorteringar på. Och en del är enormt riskfyllda placeringar i vindkraft och flygplatser.
En räntehöjning på 1 % innebär besparingskrav på 100 miljoner kronor till. 100.000.000:- kronor!!! Det är lika mycket som 300 lärartjänster, ännu fler undersköterskor, förskollärare, barnskötare. Men ekonomi har aldrig varit Baastads, Bondesons och Perssons starka sida...
Så vad satsar man då på?
Ja, det är där frågan kommer: När släpps budgeten? För hur jag än läser och läser ser jag ingen satsning på någonting. Man ökar antalet förskoleplatser, men bara för att Örebro växer. Man höjer lönerna, men det bestäms centralt. Och man byter ut ett IT-system som kollapsat...
Och sedan är det slut.
Trots detta är budgeten otroligt svag. Resultatet 2014 beräknas bli ungefär 0:- De 5 miljoner man redovisar är mindre än 0,001 av omsättningen. Det är pengar som kan försvinna med exempelvis en tvist med Attendo om en felaktig uppsägning av Elgströmska, en minimal räntehöjning, någon extra placering inom socialtjänsten... Risken att kommunen går back är uppenbar.
För att lösa det, tar man det sista av besparingarna. Man löser upp reserver som byggts av tidigare majoriteter. Både Mats Sjöström (s) och jag klarade av att bygga upp ett kapital i kommunen som nu Baastad förslösat.
Och nu står hon vid vägs ände. De sparade pengarna är slut. Räkningarna ska betalas. Någon måste ta ansvaret.
Tyvärr lär inte Baastad göra det. Hittills har hon duckat. Det finns ingen form av ansvarstagande för ekonomin hos någon i den nuvarande majoriteten. Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen:
Ingen av de tre partiledarna som idag styr, har en aning om hur vare sig en resultat- eller balansräkning fungerar och vad som krävs för att få kommunens ekonomi att gå ihop.
Istället för att bygga Örebro starkt, göra Örebro oberoende av bankirer och långivare, så har de satt Örebro i en låne- och skuldkarusell. Följden av deras misskötsel kommer förskolebarnen, eleverna och de gamla att få betala.
Det paradoxala är att Baastad och hennes två stödpartier har en räddningsplanka. Och den heter Alliansregeringen. Socialdemokraterna i Örebro har gjort kommunen beroende av att Alliansregeringen skapar ännu fler arbeten. Lena Baastad är beroende av Anders Borg...
Media: NA, SR, SVT
När släpps budgeten?
För det som majoriteten nu lagt fram är ---- ingenting.
Eller snarare, visst är det någonting. Men frågan är vad.
Några korta nedslag:
Man säger att man fördelar ytterligare 200 miljoner kronor. Men det är bara en lek med siffror. Förr om åren höll man på dessa pengar till dess avtalsförhandlingarna var klara och prisutvecklingen tydlig. De fanns på kommunstyrelsens konto. Nu läggs de ut redan i budget. Då verkar det som om de olika verksamheterna får mer pengar. Men i själva verket får de mindre.
Man har döpt om "besparingar" till "omprövningskrav". Besparingarna kanske är det tydligaste exemplet som visar hur socialdemokraterna prioriterar. Skolan får spara 10 miljoner, äldreomsorgen 14 medan gatorna klarar sig med 4,5...
Men man mörkar krav på besparingar på lika mycket. Alla Sveriges kommuner har fått återbetalningar på sjukförsäkringspremier som man betalade in mellan 2004 och 2009. När Alliansregeringens arbete innebar att sjukskrivningarna minskade, visade det sig att kommunerna betalat in för mycket. Så nu har Örebro fått 110 miljoner tillbaka för premier som betalades 2006 och 2007. Nästa år får kommunen kanske 40-50 miljoner för de premier som betalades in 2004-2005. Sedan är det slut.
De pengarna använder nu socialdemokraterna som om de vore skatteintäkter. Man använder 35 miljoner för att "rädda" kommunens resultat. Men det innebär att besparingarna kommer på hösten 2014 istället. Och då kommer de att bli ännu större. Så skolan måste spara runt 25 miljoner och äldreomsorgen upp mot 30. Om socialdemokraterna får fortsätta styra, burrrr, så klarar sig gator och betong med 10 miljoner.
Kommunens låneskuld skenar. Den externa låneskulden, till bankirer och kapitalister, kommer att vara 9.650.000.000:- kronor 2014. Nio miljarder sexhundrafemtio miljoner kronor!
Nyupplåningen är 1.800.000.000:- kronor. En miljard åttahundra miljoner kronor!
Men, säger vän av ordning, det ÖBO lånar spelar ju ingen roll. Det betalar ju hyresgästerna. Så är det. Men ÖBOs andel är bara 400 miljoner kronor. Resten, 1.400.000.000:- kronor ska skattebetalarna betala räntor och amorteringar på. Och en del är enormt riskfyllda placeringar i vindkraft och flygplatser.
En räntehöjning på 1 % innebär besparingskrav på 100 miljoner kronor till. 100.000.000:- kronor!!! Det är lika mycket som 300 lärartjänster, ännu fler undersköterskor, förskollärare, barnskötare. Men ekonomi har aldrig varit Baastads, Bondesons och Perssons starka sida...
Så vad satsar man då på?
Ja, det är där frågan kommer: När släpps budgeten? För hur jag än läser och läser ser jag ingen satsning på någonting. Man ökar antalet förskoleplatser, men bara för att Örebro växer. Man höjer lönerna, men det bestäms centralt. Och man byter ut ett IT-system som kollapsat...
Och sedan är det slut.
Trots detta är budgeten otroligt svag. Resultatet 2014 beräknas bli ungefär 0:- De 5 miljoner man redovisar är mindre än 0,001 av omsättningen. Det är pengar som kan försvinna med exempelvis en tvist med Attendo om en felaktig uppsägning av Elgströmska, en minimal räntehöjning, någon extra placering inom socialtjänsten... Risken att kommunen går back är uppenbar.
För att lösa det, tar man det sista av besparingarna. Man löser upp reserver som byggts av tidigare majoriteter. Både Mats Sjöström (s) och jag klarade av att bygga upp ett kapital i kommunen som nu Baastad förslösat.
Och nu står hon vid vägs ände. De sparade pengarna är slut. Räkningarna ska betalas. Någon måste ta ansvaret.
Tyvärr lär inte Baastad göra det. Hittills har hon duckat. Det finns ingen form av ansvarstagande för ekonomin hos någon i den nuvarande majoriteten. Jag har sagt det förr, och jag kan säga det igen:
Ingen av de tre partiledarna som idag styr, har en aning om hur vare sig en resultat- eller balansräkning fungerar och vad som krävs för att få kommunens ekonomi att gå ihop.
Istället för att bygga Örebro starkt, göra Örebro oberoende av bankirer och långivare, så har de satt Örebro i en låne- och skuldkarusell. Följden av deras misskötsel kommer förskolebarnen, eleverna och de gamla att få betala.
Det paradoxala är att Baastad och hennes två stödpartier har en räddningsplanka. Och den heter Alliansregeringen. Socialdemokraterna i Örebro har gjort kommunen beroende av att Alliansregeringen skapar ännu fler arbeten. Lena Baastad är beroende av Anders Borg...
Media: NA, SR, SVT
2013-10-06
In i domstolen igen?
Läser Rasmus Persson i media. Nu vill han ta över Elgströmska redan från 1/11. Det finns ännu inga skäl varför. Mer än att han och Attendo inte kommer överens. Och det har väl varit klart ända sedan i april.
I Rådhuset skvallras det om att Persson har ett ont öga till just Attendo, liksom hans partikamrat Gunhild Wallin. Jag vet inte om det är sant, men den senaste tidens agerande talar ju i alla fall inte emot det.
Rasmus Persson tänker också kräva Attendo på skadestånd. Han vill ha 45.000 i veckan från april. Det är sannolikt rätt grundlösa krav. Ett skadeståndskrav som ställts i april med en god motivering, hade kanske kunnat ses som trovärdigt. Men ett skadeståndskrav i oktober, utan andra grunder för avtalshävning än att kommunalrådet och Attendos ledning inte kommer överens är kanske inte något domstolen bryr sig så mycket om. Och själva tidsutdräkten, att Persson kunnat vänta i ett halvår utan ett enda krav på skadestånd, talar rätt mycket emot kommunen.
Istället riskerar Persson att hamna i rätten av direkt motsatt skäl. Om det inte finns godtagbara skäl för uppsägning i förtid, kan Attendo kräva skadestånd. Man får helt enkelt inte säga upp avtal hur som helst. Det kan kanske bli fråga om lika mycket. Och det som nu sker ställer också frågan om att vägra förlängning på sin spets. Jag kan se två scenarior framför mig.
1) Attendo kräver ersättning för tiden 1/11 2013 - 30/6 2014. Det är sammanlagt 35 veckor a 50.000, d.v.s. 1,75 miljoner. Men det är en grundsumma som säkerligen kan bli betydlig högre på grund av att Attendo har kvarliggande kostnader.
2) Attendo kräver även ersättning för tiden 8/5 2013 - 1/11 2013. Det blir ytterligare 29 veckor med risk för skadestånd. Ytterligare någon miljon i potten.
Men innan vi vet om kommunen eller Attendo vinner, kommer det att bli en rättsprocess. Det börjar bli alldeles för vanligt nu. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna processar mer med lokala företagare än någon tidigare gjort. Och det handlar idag inte om att man ifrågasätter kommunala beslut genom en så kallad förvaltningsprocess, utan att kommunen blir stämd för att man misskött sig och krävs på skadestånd.
Det är inte direkt så man fixar till ett gott företagsklimat.
Och det är absolut inte så man ordnar till en bra äldreomsorg.
En långdragen rättsprocess kommer att kosta Örebro kommun hundratusentals, kanske miljoner, kronor i advokatkostnader med mera. Och utgången är oviss, men kommunen riskerar alltså ytterligare miljonförluster.
Alla dessa pengar kunde ha använts för en bättre äldreomsorg. Fler sjuksköterskor, fler undersköterskor, bättre mat, mer förbrukningsmaterial, bättre stöd till anhöriga och så vidare.
Men Persson & Co väljer hellre konflikt och domstolar än samtal och omsorg om de äldre.
Man kan bara fundera över hur "bra" det nu kommer att bli när Elgströmska ska återkommunaliseras. Jag kan bara ge en lite fundering.
Attendo har sett till så Elgströmska har en god sjuksköterske-närvaro, även på natten. Det finns en egen nattsjuksköterska på Elgströmska. Det är bra. Det ger de äldre en god trygghet.
I den kommunala äldreomsorgen finns det inga fasta nattsjuksköterskor. Istället finns det tre (3) nattpatruller. För ett par år sedan var det fyra (4). Men eftersom socialdemokraterna under Baastad kräver besparingar på äldreomsorgen, så drogs en patrull in. Nu är det alltså bara tre.
Ska bli spännande att se om det innebär en förbättring för de äldre på Elgströmska. Jag tvivlar...
Och detta är inte det enda område där man kan ifrågasätta om kommunen verkligen är en bättre äldreomsorgsgivare än Attendo Elgströmska. Jag återkommer till de fakta som hittills är kända: Socialdemokraterna kräver inför 2014 ytterligare besparingar på äldreomsorgen. Just nu handlar det om runt 15 miljoner kronor, kanske mer. Det innebär knappast bättre kvalitet. Och ska sedan pengar läggas på advokater istället för på undersköterskor, då är läget rätt illa...
Det som hänt i Örebro visar rätt tydligt på vad som kommer att hända om (gud förbjude) socialdemokraterna vinner regeringsmakten. Då, när de tomma orden och ihåliga löftena ska bli reell politik. Då, när vänsterkanten i partiet också måste födas och gödas. Då, när vänsterpartiet är en del av regeringsunderlaget.
Då kommer de gamlas rätt att bli behandlade som individer att åter förminskas. Då kommer de åter att riskera att bli ett grått kollektiv i en stat där politikerna alltid vet bättre än medborgarna om hur de ska ha det med sina liv.
Mot den bilden finns Folkpartiet som den tydligaste motbilden. Vi sätter inte ett system före ett annat. Vi lägger inte kraft vid att motarbeta vare sig kommunala eller privata alternativ. Vi ser istället till den gamla människan som en individ, med samma rättigheter och skyldigheter, möjligheter och behov, som alla andra människor.
Och med den ovillkorliga rätten att alltid bli behandlad som den individ man är. Ingen politiker ska få använda dig som ett redskap för att förverkliga sina, eller sitt partis, drömmar...
Media: NA, SR Örebro
I Rådhuset skvallras det om att Persson har ett ont öga till just Attendo, liksom hans partikamrat Gunhild Wallin. Jag vet inte om det är sant, men den senaste tidens agerande talar ju i alla fall inte emot det.
Rasmus Persson tänker också kräva Attendo på skadestånd. Han vill ha 45.000 i veckan från april. Det är sannolikt rätt grundlösa krav. Ett skadeståndskrav som ställts i april med en god motivering, hade kanske kunnat ses som trovärdigt. Men ett skadeståndskrav i oktober, utan andra grunder för avtalshävning än att kommunalrådet och Attendos ledning inte kommer överens är kanske inte något domstolen bryr sig så mycket om. Och själva tidsutdräkten, att Persson kunnat vänta i ett halvår utan ett enda krav på skadestånd, talar rätt mycket emot kommunen.
Istället riskerar Persson att hamna i rätten av direkt motsatt skäl. Om det inte finns godtagbara skäl för uppsägning i förtid, kan Attendo kräva skadestånd. Man får helt enkelt inte säga upp avtal hur som helst. Det kan kanske bli fråga om lika mycket. Och det som nu sker ställer också frågan om att vägra förlängning på sin spets. Jag kan se två scenarior framför mig.
1) Attendo kräver ersättning för tiden 1/11 2013 - 30/6 2014. Det är sammanlagt 35 veckor a 50.000, d.v.s. 1,75 miljoner. Men det är en grundsumma som säkerligen kan bli betydlig högre på grund av att Attendo har kvarliggande kostnader.
2) Attendo kräver även ersättning för tiden 8/5 2013 - 1/11 2013. Det blir ytterligare 29 veckor med risk för skadestånd. Ytterligare någon miljon i potten.
Men innan vi vet om kommunen eller Attendo vinner, kommer det att bli en rättsprocess. Det börjar bli alldeles för vanligt nu. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna processar mer med lokala företagare än någon tidigare gjort. Och det handlar idag inte om att man ifrågasätter kommunala beslut genom en så kallad förvaltningsprocess, utan att kommunen blir stämd för att man misskött sig och krävs på skadestånd.
Det är inte direkt så man fixar till ett gott företagsklimat.
Och det är absolut inte så man ordnar till en bra äldreomsorg.
En långdragen rättsprocess kommer att kosta Örebro kommun hundratusentals, kanske miljoner, kronor i advokatkostnader med mera. Och utgången är oviss, men kommunen riskerar alltså ytterligare miljonförluster.
Alla dessa pengar kunde ha använts för en bättre äldreomsorg. Fler sjuksköterskor, fler undersköterskor, bättre mat, mer förbrukningsmaterial, bättre stöd till anhöriga och så vidare.
Men Persson & Co väljer hellre konflikt och domstolar än samtal och omsorg om de äldre.
Man kan bara fundera över hur "bra" det nu kommer att bli när Elgströmska ska återkommunaliseras. Jag kan bara ge en lite fundering.
Attendo har sett till så Elgströmska har en god sjuksköterske-närvaro, även på natten. Det finns en egen nattsjuksköterska på Elgströmska. Det är bra. Det ger de äldre en god trygghet.
I den kommunala äldreomsorgen finns det inga fasta nattsjuksköterskor. Istället finns det tre (3) nattpatruller. För ett par år sedan var det fyra (4). Men eftersom socialdemokraterna under Baastad kräver besparingar på äldreomsorgen, så drogs en patrull in. Nu är det alltså bara tre.
Ska bli spännande att se om det innebär en förbättring för de äldre på Elgströmska. Jag tvivlar...
Och detta är inte det enda område där man kan ifrågasätta om kommunen verkligen är en bättre äldreomsorgsgivare än Attendo Elgströmska. Jag återkommer till de fakta som hittills är kända: Socialdemokraterna kräver inför 2014 ytterligare besparingar på äldreomsorgen. Just nu handlar det om runt 15 miljoner kronor, kanske mer. Det innebär knappast bättre kvalitet. Och ska sedan pengar läggas på advokater istället för på undersköterskor, då är läget rätt illa...
Det som hänt i Örebro visar rätt tydligt på vad som kommer att hända om (gud förbjude) socialdemokraterna vinner regeringsmakten. Då, när de tomma orden och ihåliga löftena ska bli reell politik. Då, när vänsterkanten i partiet också måste födas och gödas. Då, när vänsterpartiet är en del av regeringsunderlaget.
Då kommer de gamlas rätt att bli behandlade som individer att åter förminskas. Då kommer de åter att riskera att bli ett grått kollektiv i en stat där politikerna alltid vet bättre än medborgarna om hur de ska ha det med sina liv.
Mot den bilden finns Folkpartiet som den tydligaste motbilden. Vi sätter inte ett system före ett annat. Vi lägger inte kraft vid att motarbeta vare sig kommunala eller privata alternativ. Vi ser istället till den gamla människan som en individ, med samma rättigheter och skyldigheter, möjligheter och behov, som alla andra människor.
Och med den ovillkorliga rätten att alltid bli behandlad som den individ man är. Ingen politiker ska få använda dig som ett redskap för att förverkliga sina, eller sitt partis, drömmar...
Media: NA, SR Örebro
2013-10-03
Ska vi sälja Södermalmshemmet nu, SVT, SR, NA och (V)?
Det mediala saknar logik.
Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.
Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting
Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.
Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet
Varför är det på detta viset?
För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.
Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.
En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.
Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?
Svaret är ett entydigt NEJ.
De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.
Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.
Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.
Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.
Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.
Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.
Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.
Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.
Det är bra.
För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.
Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.
Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.
Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...
Media: na
Jag kollar hur många träffar jag får på Elgströmska den senaste månaden på na.se: Det blir 13 artiklar.
Och på SR Örebro: 17 artiklar.
Orkar inte ens kolla SVT Tvärsnytt.
Sedan kollar jag på hur många träffar jag får på Södermalmshemmet.
Na.se: 1 artikel
SR: Nada 0 Ingenting
SVT: Nada 0 Ingenting
Hur många personer har dött på grund av missförhållandena på Elgströmska? Vad jag vet - ingen.
Hur många personer har dött på grund av missförhållanden på Södermalmshemmet? Uppenbart en gammal kvinna.
Vilket boende är privat? Elgströmska (än så länge)
Vilket boende är offentligt? Södermalmshemmet
Varför är det på detta viset?
För mig blir det självklart att journalistiken har ett eget syfte. Jag skriver det igen: Hanne Kjöller sätter huvudet på spiken då hon beskriver dagens journalistik inte som något som beskriver verkligheten, utan något som beskriver den verklighet journalisten vill beskriva. Man väljer till och väljer bort rätt friskt.
Och eftersom journalisterna i huvudsak har en vänsteruppfattning, speglas samhället utifrån denna vänstersyn. Det privata är ont. Det offentliga är gott. Det spelar ingen roll vad fakta säger. Objektivitet och professionalitet får sitta emellan när de politiska ryggmärgsreflexerna sätter in.
En objektiv journalistik hade annars kunnat skriva lite om vad avvikelserapportering, lex Maria (sjukvård) och lex Sarah (omsorg) egentligen är.
Alla de tre stora har använt IVO och anmälan som om det vore någon form av bestraffning av det privata Attendo Elgströmska. Men är det så?
Svaret är ett entydigt NEJ.
De båda lex-anmälningsinstituten är det sista av tre steg på en skala som handlar om verksamhetsförbättringar.
Först SKA personalen anmäla risker och avvikelser i den vardagliga verksamheten. Dessa avvikelserapporteringar är en naturlig del av arbetet. Det är knappast ett tecken på en bra verksamhet om sådana saknas, snarare tvärsom. All mänsklig aktivitet innebär risk för att vi gör fel, just för att vi är felbara människor.
Därefter SKA huvudmannen utreda och åtgärda riskerna och avvikelserna. Det är också en del av vardagen. Ständigt förbättringsarbete handlar det egentligen om.
Ibland är avvikelsen eller risken allvarligare. Då SKA huvudmannen anmäla till IVO som ska utreda och kräva förbättringar.
Tittar man exempelvis på Attendos hemsida, kan man enkelt kolla upp vilka lex Sarah-anmälningar som gjorts och vad som hänt därefter. Det är bra. Öppenheten visar på att man förstått vad hela systemet egentligen är.
Motsvarande öppenhet finns inte hos Örebro kommun. Jag har sökt och sökt på hemsidan kring vilka lex-anmälningar som gjorts. Men det är omöjligt att hitta. Den kommun som borde ha öppenheten som norm, är betydligt sämre på detta än den privata omsorgsgivaren Attendo.
Då kan det bli som nu, vad gäller Södermalmshemmet.
Inte förrän IVO meddelar sitt beslut om den allvarliga avvikelsen blir något offentligt. Före dess har ingen, inte Kommunal, inte Vårdförbundet, inte Vänsterpartiet, inte någon journalist, kollat upp anmälningen. Och det leder inte till någon större medial uppståndelse.
Det är bra.
För avvikelser är något som har hänt och som kommer att hända. Vi kommer inte att ha en perfekt äldreomsorg idag, och den kommer inte att vara perfekt i morgon. Det kommer att göras mänskliga misstag. Medarbetare kommer att ha bättre och sämre dagar. Konflikter mellan medarbetare kommer att drabba de äldre. Dåliga verksamhetsledningar kommer att finnas.
Och därför är det viktigt att det finns system som följer upp och stöttar upp.
Det som hänt på Elgströmska är trist. Det som hänt på Södermalmshemmet är ännu tristare. Men inget av det som skett borde få till följd att någon skulle kräva förändrat huvudmannaskap. Att privatisera Södermalmshemmet är inte lösningen på de eventuella problem som finns där. Att återkommunalisera Elgströmska kommer bara att kosta pengar, och inte lösa ett enda problem.
Men det kommer sannolikt inte en enda journalist att skriva en enda artikel om...
Media: na
2013-10-02
Örebro: Vänsterideologi före välfärd!
Vad får en ideologi kosta? Och vem ska betala?
Idag fick vi veta att socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna vill återkommunalisera Elgströmska gården. Man menar att det behövs för att få lugn och ro.
Men har man rätt?
I flera bloggar har jag försökt beskriva det som karaktäriserar en bra äldreomsorg. Jag kan ta en kort repris:
Det handlar om ledarskap, både politiskt och hos verksamhetsledningen lokalt. Ett ledarskap som fokuserar på den gamla människan, hennes förutsättningar och behov. Hennes och hennes anhörigas krav och begränsningar. Men också ett ledarskap som ser möjligheterna med de resurser man har istället för att fokusera på de man saknar. Och är tydliga, både mot personal och mot anhöriga, om vad äldreomsorg idag handlar om och vad den inte är.
Det handlar om en rätt utbildad personal. Personal med kunskap om hur människor med demenssjukdomar agerar och reagerar. Om hur man kan aktivera och rehabilitera. Som kan ge rätt mediciner, och ta bort rätt mediciner. Personal som vet hur man hanterar både det friska och det sjuka åldrandet, gerontologin och geriatriken.
Det handlar om bemötande. Ett bemötande som inte stannar vid första träffen med biståndshandläggaren. Ett bemötande som finns varje dag, från det den gamla vaknar på morgonen, över den nytillagade frukosten, förmiddagskaffet, den goda lunchen och ända fram till kvällsmackan. Om bemötandet av den orolige, den rädde, den sjuka, den döende.
Och allt kokar ihop till en fråga om verksamhetskultur. Ser man den gamla människan? Bryr man sig om henne? Är hon oändligt värdefull, även när hon ligger där, utan att vare sig förstå eller förmedla något? Om svaret är ja på dessa och en mängd andra likadana frågor, då är också boendet bra. Nästan oavsett hur stora eller små resurser som finns tillgängliga.
Och finns inte denna kultur, för det mesta förmedlad genom en medveten politisk ledning genom en medveten verksamhetsledning, kan det haverera. Då gäller det att ha stödsystem som möter upp där vi människor fallerar. Inte tar över, men möter och stöttar.
Men så ser inte dagens kommunledning det. De börjar i helt fel ända. Det är huvudmannaskapet som är bekymret. Det är de privata som är dåliga. Det är Attendo som misslyckats.
Istället för att fundera över hur man ska lösa ett problem som kanske finns för en eller flera av de gamla människorna, med de redskap som man vet fungerar, väljer man att göra det lättaste utifrån en rent partiideologisk strategi.
För det man gör nu kommer sannolikt att försämra omsorgen under överskådlig tid. Varför?
Dels för att alla omställningar kostar på.
Dels för att man sedan april medvetet eller omedvetet sagt att Elgströmska är ett dåligt boende och Attendo en dålig huvudman. Budskapet ända sedan Rasmus Persson gick ut och sade att man inte skulle förlänga avtalet, är att Attendo inte är bra, att Elgströmska inte fungerar. Det påverkar omsorgen idag, och det kommer att påverka den hela tiden fram till återkommunaliseringen.
Dels för att det kommer att kosta pengar. När Gotland återkommunaliserade ett boende kostade det en miljon. En miljon som kunnat användas till mer personal, bättre löner, bättre aktiviteter, bättre mat... Det finns inget som säger att det kommer att vara gratis att ta över det i Örebro.
Dels för att Rasmus Persson sparar på den kommunala äldreomsorgen. 2013 låg besparingskraven på runt 25 miljoner kronor på området Social Välfärd. För 2014 har man flaggat för lika stora besparingar. Äldreomsorgen kan komma att drabbas av runt 60 % av besparingarna, kanske 15 miljoner. Så man flyttar verksamheten till en kommunal nedprioriterad äldreomsorg med kraftiga besparingskrav.
Vad kunde man ha gjort?
Man gjorde fel från början. Istället för att låta de lättköpta mediala poängerna styra, att med socialdemokraternas vänsterflygel i ryggen gå ut och stoppa Attendo, hade man kunnat föra en diskussion med de gamlas omsorg i centrum. Istället för att skapa konflikt hade man kunnat ställa följande frågor:
Hur ska vi tillsammans hitta vägar för att stötta ert ledningarbete? Vilka problem kan ni se? Hur ska vi gemensamt hantera det?
Har ni problem med er personalgrupp? Är det något som ni själva kan hantera, eller har det att göra med oss som kommun och uppdragsgivare också? Påverkar det de äldre negativt och vad tänker ni göra åt det i så fall?
Upplever ni att er verksamhetskultur har fokus på den gamla människan och hennes möjligheter och behov? Behöver ni stöttning? Ser ni likheter och skillnader på er verksamhetskultur och de andra boendena i Örebro? Vad kan vi dra för gemensamma lärdomar för att öka omsorgskvaliteten inte bara hos er, utan även i de kommunala boendena?
Men så agerar inte dagens kommunledning. Istället handlar det om en fastlåsning i förlegade ideologiska strukturer. Det handlar om att måla ut det privata som något ont och bara det kommunala som en garant för det goda. Det handlar om att sila mygg och svälja kameler.
Och det handlar framförallt om att prioritera huvudmannaskap före de äldres trygghet och omsorg.
Äldreomsorg handlar inte om antingen privat eller offentlig. Det handlar om både och.
Men framförallt handlar det om att i alla lägen sätta den gamla människan och hennes möjligheter och behov främst.
Media: NA1, NA2, SR, SVT, Gotland
Idag fick vi veta att socialdemokraterna, centerpartiet och kristdemokraterna vill återkommunalisera Elgströmska gården. Man menar att det behövs för att få lugn och ro.
Men har man rätt?
I flera bloggar har jag försökt beskriva det som karaktäriserar en bra äldreomsorg. Jag kan ta en kort repris:
Det handlar om ledarskap, både politiskt och hos verksamhetsledningen lokalt. Ett ledarskap som fokuserar på den gamla människan, hennes förutsättningar och behov. Hennes och hennes anhörigas krav och begränsningar. Men också ett ledarskap som ser möjligheterna med de resurser man har istället för att fokusera på de man saknar. Och är tydliga, både mot personal och mot anhöriga, om vad äldreomsorg idag handlar om och vad den inte är.
Det handlar om en rätt utbildad personal. Personal med kunskap om hur människor med demenssjukdomar agerar och reagerar. Om hur man kan aktivera och rehabilitera. Som kan ge rätt mediciner, och ta bort rätt mediciner. Personal som vet hur man hanterar både det friska och det sjuka åldrandet, gerontologin och geriatriken.
Det handlar om bemötande. Ett bemötande som inte stannar vid första träffen med biståndshandläggaren. Ett bemötande som finns varje dag, från det den gamla vaknar på morgonen, över den nytillagade frukosten, förmiddagskaffet, den goda lunchen och ända fram till kvällsmackan. Om bemötandet av den orolige, den rädde, den sjuka, den döende.
Och allt kokar ihop till en fråga om verksamhetskultur. Ser man den gamla människan? Bryr man sig om henne? Är hon oändligt värdefull, även när hon ligger där, utan att vare sig förstå eller förmedla något? Om svaret är ja på dessa och en mängd andra likadana frågor, då är också boendet bra. Nästan oavsett hur stora eller små resurser som finns tillgängliga.
Och finns inte denna kultur, för det mesta förmedlad genom en medveten politisk ledning genom en medveten verksamhetsledning, kan det haverera. Då gäller det att ha stödsystem som möter upp där vi människor fallerar. Inte tar över, men möter och stöttar.
Men så ser inte dagens kommunledning det. De börjar i helt fel ända. Det är huvudmannaskapet som är bekymret. Det är de privata som är dåliga. Det är Attendo som misslyckats.
Istället för att fundera över hur man ska lösa ett problem som kanske finns för en eller flera av de gamla människorna, med de redskap som man vet fungerar, väljer man att göra det lättaste utifrån en rent partiideologisk strategi.
För det man gör nu kommer sannolikt att försämra omsorgen under överskådlig tid. Varför?
Dels för att alla omställningar kostar på.
Dels för att man sedan april medvetet eller omedvetet sagt att Elgströmska är ett dåligt boende och Attendo en dålig huvudman. Budskapet ända sedan Rasmus Persson gick ut och sade att man inte skulle förlänga avtalet, är att Attendo inte är bra, att Elgströmska inte fungerar. Det påverkar omsorgen idag, och det kommer att påverka den hela tiden fram till återkommunaliseringen.
Dels för att det kommer att kosta pengar. När Gotland återkommunaliserade ett boende kostade det en miljon. En miljon som kunnat användas till mer personal, bättre löner, bättre aktiviteter, bättre mat... Det finns inget som säger att det kommer att vara gratis att ta över det i Örebro.
Dels för att Rasmus Persson sparar på den kommunala äldreomsorgen. 2013 låg besparingskraven på runt 25 miljoner kronor på området Social Välfärd. För 2014 har man flaggat för lika stora besparingar. Äldreomsorgen kan komma att drabbas av runt 60 % av besparingarna, kanske 15 miljoner. Så man flyttar verksamheten till en kommunal nedprioriterad äldreomsorg med kraftiga besparingskrav.
Vad kunde man ha gjort?
Man gjorde fel från början. Istället för att låta de lättköpta mediala poängerna styra, att med socialdemokraternas vänsterflygel i ryggen gå ut och stoppa Attendo, hade man kunnat föra en diskussion med de gamlas omsorg i centrum. Istället för att skapa konflikt hade man kunnat ställa följande frågor:
Hur ska vi tillsammans hitta vägar för att stötta ert ledningarbete? Vilka problem kan ni se? Hur ska vi gemensamt hantera det?
Har ni problem med er personalgrupp? Är det något som ni själva kan hantera, eller har det att göra med oss som kommun och uppdragsgivare också? Påverkar det de äldre negativt och vad tänker ni göra åt det i så fall?
Upplever ni att er verksamhetskultur har fokus på den gamla människan och hennes möjligheter och behov? Behöver ni stöttning? Ser ni likheter och skillnader på er verksamhetskultur och de andra boendena i Örebro? Vad kan vi dra för gemensamma lärdomar för att öka omsorgskvaliteten inte bara hos er, utan även i de kommunala boendena?
Men så agerar inte dagens kommunledning. Istället handlar det om en fastlåsning i förlegade ideologiska strukturer. Det handlar om att måla ut det privata som något ont och bara det kommunala som en garant för det goda. Det handlar om att sila mygg och svälja kameler.
Och det handlar framförallt om att prioritera huvudmannaskap före de äldres trygghet och omsorg.
Äldreomsorg handlar inte om antingen privat eller offentlig. Det handlar om både och.
Men framförallt handlar det om att i alla lägen sätta den gamla människan och hennes möjligheter och behov främst.
Media: NA1, NA2, SR, SVT, Gotland
2013-10-01
(S)kattehöjning på väg?
Nu lovar de igen.
Media fylls i dagarna med majoritetens olika löften. De sprätter miljoner än hit och än dit. Mest sprätter det i programnämnd Samhällsbyggnad. Satsningen på ökad snöröjning och sandsopning slår löneökningarna för lärarna med hästlängder, de lärare som inte riskerar uppsägning alltså... Men det lär sprätta vidare.
Den nuvarande majoriteten styr knappast Örebro. Kanske styr de en del av media. (S)tatstelevisionen lägger troget upp alla utspel i sina nyhetskanaler. Men det verkar som såväl Nerikes Allehanda som radion tröttnat. Och man kan förstå dem. Det kanske inte är det roligaste att gå och lyssna på ungefär samma presskonferens om cykelbanor för tredje gången...
Frågan är vad som händer nu. Hur mycket kommer det att sprätta? Och var kommer besparingarna att synas?
Örebro kommun är i ett besvärligt ekonomiskt läge. Trots kraftigt ökade intäkter, trots en ökande befolkning, trots ett gyllene utgångsläge, borde majoriteten inte sprätta, utan spara pengar. För att tala med gamla sosse-ord. De kom till ett dukat bord. Men de har både ätit upp maten och sålt porslinet. Nu finns inget kvar. Slöseriet har nått vägs ände.
Enligt ekonomikontoret så borde besparingarna ligga på runt 100 miljoner, kanske mer beroende på hur många av alla de vallöften som inte infriats som nu ska fram innan valet. Och det ligger besparingskrav på 0,9 % av omsättningen på alla områden. Det är därför sossarna egentligen vill säga upp lärare. Det är därför äldreomsorgen går på knäna och väntetiderna för boende och omsorg ökar. Det är därför de med funktionshinder får vänta på service.
Till skillnad från när Folkpartiet styrde, så gör inte den nuvarande majoriteten någon skillnad mellan områdena. Skolan får spara lika mycket som man spar på asfalt. Äldreomsorgen får spara lika mycket som man spar på betongen. Eller... Nu verkar det inte bli några besparingar på vare sig betong eller asfalt. Besparingarna landar helt på välfärden. På barnen, på ungdomarna, på de äldre.
Så vad händer?
Det finns två sannolika scenarior.
För det första en återupprepnng av fjolåret. Då låtsades man satsa lite pengar här och där, fick media på det och kom undan med de miljonbesparingar på skola och äldreomsorg som nu kraftigt slås igenom.
Eller så blir det skattehöjning. Allt tyder på att socialdemokraterna i det vanskötta landstinget planerar för en kraftig skattehöjning. Frågan är om vanskötseln från sossarna i Örebro följer i samma spår. Blir det skattehöjning? Och i så fall hur mycket?
De två stödpartierna lär inte ha mycket att säga till om. Om de nu vill. Bondeson och Persson är ofta lika goda socialdemokrater som sossarna själva. Vad deras partier egentligen tycker är mer oklart.
Örebro behöver inga skattehöjningar. Vi har redan bland de högsta skattetrycken i landet. Ökade skatter kommer att slå hårdast mot de med lägst inkomster, minska den ekonomiska aktiviteten, minska attraktiviteten och riskera inflyttningen, och sannolikt öka arbetslösheten.¨
Vad Örebro behöver är en kommunledning som prioriterar välfärden före bolagen, eleverna före betongen, de gamla före asfalten.
Media: SVT1, SR
Media fylls i dagarna med majoritetens olika löften. De sprätter miljoner än hit och än dit. Mest sprätter det i programnämnd Samhällsbyggnad. Satsningen på ökad snöröjning och sandsopning slår löneökningarna för lärarna med hästlängder, de lärare som inte riskerar uppsägning alltså... Men det lär sprätta vidare.
Den nuvarande majoriteten styr knappast Örebro. Kanske styr de en del av media. (S)tatstelevisionen lägger troget upp alla utspel i sina nyhetskanaler. Men det verkar som såväl Nerikes Allehanda som radion tröttnat. Och man kan förstå dem. Det kanske inte är det roligaste att gå och lyssna på ungefär samma presskonferens om cykelbanor för tredje gången...
Frågan är vad som händer nu. Hur mycket kommer det att sprätta? Och var kommer besparingarna att synas?
Örebro kommun är i ett besvärligt ekonomiskt läge. Trots kraftigt ökade intäkter, trots en ökande befolkning, trots ett gyllene utgångsläge, borde majoriteten inte sprätta, utan spara pengar. För att tala med gamla sosse-ord. De kom till ett dukat bord. Men de har både ätit upp maten och sålt porslinet. Nu finns inget kvar. Slöseriet har nått vägs ände.
Enligt ekonomikontoret så borde besparingarna ligga på runt 100 miljoner, kanske mer beroende på hur många av alla de vallöften som inte infriats som nu ska fram innan valet. Och det ligger besparingskrav på 0,9 % av omsättningen på alla områden. Det är därför sossarna egentligen vill säga upp lärare. Det är därför äldreomsorgen går på knäna och väntetiderna för boende och omsorg ökar. Det är därför de med funktionshinder får vänta på service.
Till skillnad från när Folkpartiet styrde, så gör inte den nuvarande majoriteten någon skillnad mellan områdena. Skolan får spara lika mycket som man spar på asfalt. Äldreomsorgen får spara lika mycket som man spar på betongen. Eller... Nu verkar det inte bli några besparingar på vare sig betong eller asfalt. Besparingarna landar helt på välfärden. På barnen, på ungdomarna, på de äldre.
Så vad händer?
Det finns två sannolika scenarior.
För det första en återupprepnng av fjolåret. Då låtsades man satsa lite pengar här och där, fick media på det och kom undan med de miljonbesparingar på skola och äldreomsorg som nu kraftigt slås igenom.
Eller så blir det skattehöjning. Allt tyder på att socialdemokraterna i det vanskötta landstinget planerar för en kraftig skattehöjning. Frågan är om vanskötseln från sossarna i Örebro följer i samma spår. Blir det skattehöjning? Och i så fall hur mycket?
De två stödpartierna lär inte ha mycket att säga till om. Om de nu vill. Bondeson och Persson är ofta lika goda socialdemokrater som sossarna själva. Vad deras partier egentligen tycker är mer oklart.
Örebro behöver inga skattehöjningar. Vi har redan bland de högsta skattetrycken i landet. Ökade skatter kommer att slå hårdast mot de med lägst inkomster, minska den ekonomiska aktiviteten, minska attraktiviteten och riskera inflyttningen, och sannolikt öka arbetslösheten.¨
Vad Örebro behöver är en kommunledning som prioriterar välfärden före bolagen, eleverna före betongen, de gamla före asfalten.
Media: SVT1, SR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)