På spaning efter det vi som flytt

Vi människor är olika på många sätt. Själv tänker jag ofta i bilder. Det gäller såväl vardagsjobbet som politiken. Olika partier kännetecknas av olika bilder. Ideologierna, partiernas visioner, kläs i mitt inre till en bild av vad partiet vill.

Eller – så skulle det kunna vara. För bilderna har efterhand allt mer bleknat. Jag ser inte längre någon bild av det samhälle dagens socialdemokrati vill bygga. Folkhemmets trygga statsstyrda samhälle är borta. Det gröna folkhemmet blev aldrig mer än ett fladder i tidningarnas blad. Men inte heller de andra partierna frammanar någon bild i mitt inre. Vad är Kristdemokraternas konservativa vision? Finns det fortfarande någon som drömmer socialistiska drömmar i Vänsterpartiet? Och handlar den liberala visionen om något mer än den normkritiska rätten att välja - kön?

På partistyrelsemöte efter partistyrelsemöte har jag försökt sätta ord på mina frågor. Var är vår vision? Vilket samhälle vill vil bygga? Var är den berättelse som kan få människor att av egna medvetna val följa det liberala partiet in i framtiden? Oftare har jag fått oförstående ord och blickar än förståelse.

Folkpartiet har, liksom de andra sex partierna, tappat berättelsen om framtiden. Istället för att elda massorna till kamp för en bättre värld, söker vi ligga rätt i opinionen, administrerar det rådande systemet, skruvar lite i skatteskalorna, tillsätter en utredning om ägandet av välfärdsbolag och går vidare i hjulspåren, en del i det vänstra, andra i det högra, men alla åt samma håll.

Bara ett parti framkallar en bild av ett annat samhälle.

När jag lyssnar på Sverigedemokraterna ser jag den lilla röda stugan. Granskogen susar bakom, björkarna lyser vita i backen ner mot sjön. Eller så är det radhuslängan i den trygga staden. Men samma granar och björkar på lagom avstånd. På trappan står mor och vinkar av de båda blonda barnen på väg till skolan. Far har redan åkt till jobbet. Det doftar 50-tal.

Bilden är förstås rent subjektiv. Men för mig rymmer den en beskrivning av det parti ingen vill beröra, en bild som är större än alla de nedsättande ord som partiets företrädare ständigt, och möjligtvis rättvist, får höra. Fascister, homofober, främlingsfientliga, islamofober, – invektiven radas gärna upp i debatter.

Men hjälper de? Försvagar det partiet? Får det partiets väljare att lämna för att söka sig till de andra? Eller är det bara ord från de som inte se eller förstår underliggande strömmar, rörelser som får allt fler att välja annorlunda.

Forskning och valutvärderingar ger en gemensam bild av den sverigedemokratiske sympatisören. För henne är invandringen ett problem. Migration och integration är de centrala frågorna. Minskad invandring och ökad assimilering är lösningen. Så har det varit. Och så är det nu.

Ändå har något hänt. Antingen vaknade en knapp miljon människor på valdagen, kände sig rasistiska för första gången och gick iväg och röstade på SD. Eller så har denna främlingsrädsla delvis andra rötter, där beslutet att lägga sin röst på det parti ingen vill beröra grundläggs inom helt andra områden.

Det finns en sak, förutom administrerandet av det rådande systemet, som kännetecknar alla de traditionella sju partierna. Tron på modernismen. Tron på att det alltid är det nya som är det rätta. Tron att radikalitet alltid är att slänga det gamla och bejaka det nya. Det gäller normsystem, där den enda norm som kan bejakas är normkritiken. Det gäller etiska och moraliska överväganden. Det gäller religionens plats i samhället. Det gamla ska förkastas. Det nya är det rätta.

När jag möter människor ur olika samhällsklasser, och i olika åldrar, hör jag allt oftare viskas om en reaktion mot detta. Viskas, därför att man inte vet om det är en acceptabel hållning. Viskas, därför att man är rädd att uppfattas som ärkekonservativ. Rädd, därför att upplevelsen är att om man hamnar utanför åsiktskorridoren riskerar man att behäftas med epitet man själv inte kan acceptera:

Den som funderar över privatmoraliska frågor blir homofob.

Den som ser värderingsskillnaderna mellan kristen och muslimsk etik blir islamofob.

Den som menar att normer är nödvändiga blir en reaktionär bakåtsträvare.

I den politiska kontext som råder, saknas idag en politisk hemvist för dem som står i dessa funderingar. De traditionella partierna blir allt smalare i sin rekryteringsbas. Journalistiken och politiken tar sina värderingar från samma grupp medborgare. De välbärgade radikalerna på Söder i Stockholm leder dagens värderingsförändringar.

Vägen mot det queerfeministiska samhället ligger öppen, som ett raster över alla andra ideologier. På vår väg att avkönas, när vi alla blivit ett neutralt ”hen”, kastas gamla etiska och moraliska normer överbord. Det är den vuxnes ego som styr. Den vuxne som själv äger makt över inte bara sin identitet utan också sina normativa system. Den vuxnes rättigheter blir oeftergivliga krav. För vi är ju ändå alla goda människor. Ondskan är alltid någon annans. De eventuella behoven av gemensamma normer ligger inte på mig att hantera.

Men alla omfattas inte av denna näst intill religiösa tro på en egocentrerad queerism. Fortfarande vandrar kvinnor och män runt i en tro att gemensamma normer behövs för att samhället ska bestå. De stärks, inte försvagas, i sin mänsklighet av den etik och de moraliska kompasser som de inte alltid kan följa, men som finns som vägledare. Kanske de tror att en kvinna är en kvinna och en man är en man av ett skäl, biologiskt eller religiöst. Kanske de menar att barn inte är den vuxnes rätt, utan att föräldrar är barnets. Möjligen anser de att privatmoraliska uppfattningar, som synen på såväl äktenskap som familj, också påverkar andra områden i samhället. Den dröm om den ofta så ouppnåeliga troheten i familjen som också skapar ökad samhällelig tilltro och stärker samhällets välståndsbildande krafter.

Sannolikt kan många inte sätta andra ord på sina funderingar än att man oroas. Lika sannolikt är att de ständigt upplever sina egna känslor som marginaliserade, förlöjligade av de styrande klasserna. Tron att samhället byggs av gemenskaper, på en grund av normer, är förlegad. Kvar blir ett krav på att du själv hela tiden ska välja din identitet, din sexualitet, dina normer, ditt ego. Endast då blir du fri.

Den friheten är inte deras. Den frihet från kvävande normer som de starka ser som självklar, blir till ett gungfly där de tappar fotfästet och långsamt sjunker mot ovissheten.

Det självklara är att man då söker en fast hand att hålla i, en trygghet att sträva mot, en bild av en begriplig värld att vila i. Lika självklart är att det är enklast att söka orsakerna till den obegripliga världen i det som är synligt. Att peka ut människor som annorlunda bara för att de har en annan hudfärg, en annan religion, ett annat språk, en annan identitet.

Som en paradox är det kanske normkritiken som lagt grunden för denna utveckling. Dels för att den rycker undan fundamentet för den trygghet som människor söker. Dels för att den försvagar också de normer som tidigare gjort att människor, trots otrygghet, inte sökt felen hos den andre, utan mer i de förändringar som samhället genomgått.

Vi må tycka vad vi vill om den bild som SD målar, och det samhälle de vill bygga. Likt en Marcel Proust kan vi peka på deras tomhet. Men om vi inte tar vårt ansvar för att hålla ihop ett samhälle där också deras behov är sedda, är risken uppenbar att den politiska eliten själva fortsätter sin vandring till det modernistiska paradiset.

Kvar i jorden står vi andra och funderar vad verkligheten egentligen är.

Till vad ska de integreras?

Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna. Integrationen måste bli bättre!

För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om volymer. Det handlar om integration.

Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra invandrare integreras?

Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring, integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.

Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.

När olika politiska partier lyfter frågan om integration, handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i princip alla partier ense.

Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig, invandringskritiker, är överhängande.

Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?

Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet är.

Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna tillsammans.

Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det offentliga.

Frågan är om det räcker.

I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på den goda staten.

Denna unicitet förstärks av World Values Surveys kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.

Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem som skapar det goda samhället!”

Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda, respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte förespråkar integration, där invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?

Så till vad ska då invandraren integreras?

Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.

Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna och förbättra?

På dessa frågor saknas hittills helt svar från något ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.

Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.

Betyg i 4;an

Jag följer diskussionerna kring det eventuella införandet av betyg i årskurs fyra. Ser politiker slå forskningsresultat i huvudet på varandra. Läser ledare som kommer fram till antingen det ena eller det andra. Och funderar på varför ingen säger det som borde sägas.

I går lyssnade jag på Studio 1 när en av forskarna, Alli Klapp, som ligger bakom den rapport som bl.a. redovisades på DN-debatt fick svara på frågor kring trovärdigheten i resultaten bakom den studie hon varit med att ta fram. Och de var knappast upplysande. Vare sig svaren eller trovärdigheten.

Gång på gång ställde journalisterna frågor kring om de resultat som fanns gav entydiga svar. Gång på gång slingrade sig Klapp som den bästa politiker. Utan att ha läst rapporten, och enbart på grundval av denna intervju, kan jag påstå att min analys är att forskningsläget är tunt, att det knappast finns resultat som pekar mot att tidiga betyg är bra, att lika få finns för att de skulle vara dåliga och att man knappast kan dra några slutsatser som helst utifrån såväl svensk som internationell forskning.

Men det stora problemet med att dunka forskningsresultat i huvudet på varandra ligger inte här. Det är istället något annat, mer svårfångat, som är i centrum. Forskning är för det mesta, av naturen, fixerad på det stup- eller sugrör som forskaren har att betrakta. Det är kunskapen om detaljerna som är avgörande. Ibland lyckas forskarteam bryta denna specialiseringens baksida, men alldeles för ofta blir det senaste forskningsresultatet kring en detalj, sanningen för helheten.

Är det så också med betygen?

Jag önskade att forskarna istället hade försökt besvara frågorna: Vilken samhällsutveckling, och vilken syn på kunskap, utbildning och bildning, speglas genom den svenska betygsdebatten genom åren?

och

Visar betyg i andra länder på en annan syn på kunskap, utbildning och bildning än den som är rådande i Sverige idag?

samt

Vad kan vi i så fall lära oss av detta?

För mig är svaret på dessa frågor de grundläggande som borde hanteras i debatten om betyg. Jan Björklund har under de åtta år han var utbildningsminister försökt lägga om kursen för svensk skola. Ingen kan ta ifrån honom engagemanget för mer kunskap i skolan, för bättre utbildningsresultat och för att försöka sätta bildningen i centrum av samhällsutvecklingen.

Jag kan förstå att man kan vara kritisk mot de instrument han använt, även om jag själv inte är det. Men engagemanget kvarstår.

2007-2012 var svensk skolpolitik inne i ett formativt skede. Jan Björklunds engagemang och stora stöd hos allmänheten fick alla andra partier att förändra sin skolpolitik. Det som sossarna 2006 varit emot, var de 2012 förespråkare för. Visst skälldes det, men i sakförslagen var skillnaderna små.

Men frågan är om förändringen gick djupare än spindoktorernas ängsliga sneglande på opinionssiffror. Idag verkar det inte riktigt så.

De första månaderna med den nya trojkan på utbildningsdepartementet har kännetecknats av total stiltje. Det finns inga nya propositioner med för beslut fram till sommaren. Jo - det finns en... Samtidigt ökar känslan av att skolpolitiken åter håller på att kantra tillbaka till den position den hade före 2007. Nu är det åter resurserna som är i fokus. Det handlar på något sätt om de stackars eleverna som inte själva rår för sin situation utan som måste hjälpas av allt fler lärare, och annan personal.

Men de politiker som slår forskningsresultat i huvudet på varandra när det gäller betyg, bortser mer än gärna från de resultat som pekar på att vare sig klasstorlek, antal lärare per elev eller andra kvantitativa insatser spelar någon större roll.

Jag kan leva med en skola där betygen sätts först i 6;an. Jag kan leva med en skola där även 2;or eller 4;or får betyg. Frågan är där mer vad som blir resultaten i skolan av betygen, än att de ges.

Men jag kan inte leva med en skola som återgår till att säga att kunskap inte är viktigt, att utbildning inte ska löna sig, att bildning är något förlegat och att det är din egen strävsamhet som elev som betyder något.

Den kampen trodde säkert många var vunnen för evigt. De första månaderna med den nya regeringen visar att så inte är fallet.

En anomalists bekännelser

Jag sitter på partistyrelsemöte. Viktiga frågor avhandlas. Politiken är det centrala för det tjugotalet människor runt bordet.

Och jag tänker på lantraser, hönshus och stängsel.

I 25 år har politiken varit det centrala i mitt liv. För länge sedan, när jag 1988 fick frågan om att engagera mig i Folkpartiet, var mitt svar delvis baserat på en önskan om att frigöra mig från den kyrka som var mitt allt. Jag levde Betelkyrkan och Betelkyrkans ungdomsarbete. Till slut saknade jag dörrarna ut från kyrkan, till de människor som fanns därutanför. De som vi pratade om och önskade omvända, men som vi så sällan träffade i relationer som gjorde det möjligt.

Och så blev det politik. Det var aldrig tänkt så. Jag hade ingen tanke på att "bli något" i politiken. Redan de första åren insåg jag att de kommunala sammanträdena inte var min dröm. Men för att få möjlighet att göra det jag ville - att skriva och försöka påverka människor att tänka efter själva - var de eländiga nämndsammanträdena ett nödvändigt ont.

Någon gång ska jag skriva om varför nämndsammanträden sällan är demokratins livskraft, och oftare är ytterligare en spik i demokratins kista. Men det får inte plats här.

Så jag skrev. Prenumererade nästan på en plats på Nerikes Allehandas debattsida. En del tyckte att det var för mycket, att jag hade en gräddfil. Men det fanns skäl för det. Dels var det få av de politiska ledarna som insåg det journalistiska kravet på tydliga konfliktlinjer mellan parti, person och sakpolitik. Dels var (och är) det alldeles för få politiker som kan skriva begripligt. Det blir mest snömos, man skriver för att man måste ta plats och inte för att man egentligen har något att säga. Samtidigt är språkbehandlingen bedrövlig. Dels skrev jag nog mer än alla andra tillsammans, och refuserades också mer...

Tiden gick. Av någon anledning fick jag mer makt och inflytande. Aldrig har jag eftersträvat dessa positioner för positionens skull. Men det gav mig möjligheter att få en vidare läsekrets. Lokal media kompletterades med regiona och nationell media. Mitt fokus var hela tiden att få folk att tänka efter själva.


Kanske var jag för duktig i att ställa tuffa frågor, visa på konfliktlinjer, peka på orimligheter. Kanske hade jag för sällan ett svar på människors frågor för att passa i den politiska kontexten. Men jag har aldrig upplevt att politiken är att ge de enkla svaren. Snarare handlar det om att peka på de många omöjliga val som vi ställs inför. Liksom att alltid ifrågasätta den som menar sig äga sanningen.

Under dessa 25 år har så mycket förändrats. En av de tydligaste förändringslinjerna är förytligandet.

Vi lever inte längre i en tid där fördjupandet, eftertanken, begrundandet har någon plats i politiken. Politiken är digital, 1-0, svart-vit, ja-nej. Ett politiskt budskap ska kunna komprimeras till några sekunder i TV. Ingen orkar lyssna till några längre tirader, läsa några djupare politiska artiklar, delta i något bredare politiskt samtal.

Vart är vi på väg?
Vilket samhälle vill vi bygga?
Hur möter vi framtidens utmaningar där lösningen på den ena ibland orsakar den andra?

Politik har blivit allt mer av spelstrategier - att komma ut rätt i media, sociala som traditionella - och allt mindre av ideologiskt grundade analyser, förslag och samtal. Vi ser det lokalt. Vi ser det nationellt och vi ser det inte minst idag internationellt när valet i Grekland vanns av ett vänsterpopulistiskt parti med de enkla svaren på de svåra frågorna.

I 25 år var det mitt liv. Och jag var bra på det. Bra på att förenkla. Bra på att hitta och skapa konflikter. Bra på att skapa strategier för såväl politisk som strategisk kommunikation.

Men sedan ett drygt år har jag lämnat det livet. Förra veckan började jag fundera om ifall jag i huvudsak definierade mig som politiker, eller som bonde och författare. Och jag insåg att det nog numera är så att jag mer är bonde än politiker.

Det innebär en del saker. Som att det är allt svårare att engagera sig i det politiska spelet. Jag orkar allt kortare perioder. Men så hamnar jag i andra tankar: Hur ska jag klara stängslingen när snön ligger? Kommer betet att räcka i vår? Hur lång tid tar det att ställa i ordning hönshuset? Kan hönsgödslet komplettera gödslingen på betesmarkerna?

Det konkreta tar över det dagliga. Lösningen för vardagens problem tar plats och funderingar. Och politiken förändras från den dagliga jakten på medialt utrymme till de långsamma tankarna kring förändringar av normer, värderingar, visioner.

Numera beskådar jag i huvudsak den politiska bubblan utifrån. Och jag gör det alltså som bonde. Båda sakerna är alldeles för ofta en anomali i politiken. Politiken har för ofta blivit en klubb för inbördes beundran, med en smal rekryteringsbas där personliga anknytningar spelar avgörande roll. Inflödet av extern kompetens, från näringsliv, föreningsliv, kyrkor och samfund, är alldeles för låg.

Och att vara bonde i politiken, framförallt i Folkpartiet, är nästan lika sällsynt som vargen efter avslutad vargjakt.

Bara dåliga alternativ.

Dagen har varit intressant. Sverigedemokraterna har valt att förändra riksdagens traditionella arbetssätt. En del säger att de inte följer praxis, men det finns ingen sådan praxis. Läget är unikt på många sätt. En unikt svag regering. En unikt sammansvetsad Allians. Ett unikt vågmästarläge. Ett parti som idkar politisk utpressning på ett unikt sätt.

Nu kastar många ur sig förslag på både det ena och det andra. Nu ska man samverka över blockgränserna. Nu ska Socialdemokraterna styra själva. Nu ska Alliansen styra själva. Nu blir det nyval. Nu ska SD verkligen marginaliseras.

Men frågan är om det finns något bra alternativ.

Men låt oss ta en liten historisk tillbakablick.

Före valet fanns ett regeringsalternativ: Alliansen. Med en klar och förhandlad politik och en funktionsduglig budget.

Socialdemokraterna och Stefan Löfven lovade gång efter gång att berätta om vilka man skulle regera med. Men ju närmare valet man kom, desto otydligare blev Löfven. Till slut fanns det bara information om att socialdemokraterna gick till val som eget parti. Vad som hände efter valet fick ingen veta förrän - efter valet.

Men socialdemokraterna var tydliga i flera politiska frågor. Man dissade Alliansens politik totalt på område efter område. Den ekonomiska politiken. Skattepolitiken. Utbildningspolitiken. Äldrevården. Sjukvården. Arbetsmarknadspolitiken. Socialförsäkringarna. På alla centrala områden menade socialdemokraterna att Alliansens politik var usel. Vad alternativet var var oklart. Men i partiet fanns tydliga representanter för en kraftig vänstersväng i politiken.

I det så kallade rödgröna blocket (som ju inte var ett block i egentlig mening eftersom man inte hade någon gemensam politik) var såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet betydligt mer röda än tidigare. Vinstförbuden inom skola, vård och omsorg var bara toppen på ett isberg som var ifrågasättande av stora delar av näringslivet. Tillväxtskepsisen var tydlig.

Sedan röstade svenskarna. Och resultatet blev kaos. Det såg vi redan i september. Det fanns inget tydligt regeringsalternativ. Alliansen fick på moppe, trots att man lotsat Sverige igenom kris efter kris på ett sätt som hela världen applåderade. Ingen i vänsterblocket vann något. De enda som vann var SD.

Alliansen hade lovat att släppa fram det block som blev störst. Förutsättningen var att regeringsbildaren också skulle få igenom sin budget. Stefan Löfven ledde det största blocket, och lovade att han skulle få igenom budgeten. (När f.d. talmannen Per Westerberg lade in detta om att få igenom budget gick en del vänsterfolk i taket. Man kan fundera hur de tänker nu...)

Sedan förhandlade Löfven med Vänsterpartiet. Och den budget som lagts har tydliga vänsterdrag. Det ska bli stopp för vinster i välfärd och stopp för valfrihet. Det ska bli mer bidrag till dem som inte jobbar och högre skatter även för rätt vanliga inkomster. Flera tillväxtfrågor stoppas och näringspolitiken går från att vara stöttande till att vara styrande.

Denna budget rev ytterligare några av de broar som funnits mellan blocken. Inte nog med att socialdemokraterna i år slagit mot de centrala delarna i Alliansens politik. Nu övergav man också friskoleuppgörelsen, ett av de alltför få starka handslag som funnits i svensk politik. Men löften bröts enkelt när budgeten behövde vänsterstöd.

Ibland påstår Stefan Löfven att han velat ha blocköverskridande regeringar länge. Men ser man till såväl hans alternativa politik, som till det tilltal han (och än mer hans högra hand Magdalena Andersson) liksom hans tidigare organisation LO haft mot samtliga Allianspartier, ser inte den utsträckta handen speciellt inbjudande ut för någon. Man kan helt enkelt inte ena dagen såga någon jäms med fotknölarna, för att nästa dag säga "nu ska vi samarbeta". Förutsättningarna saknades. Och det borde Stefan Löfven vetat.

Vägen fram till regeringskrisen den 2 december 2014 var utstakad. Det var inte så svårt att inse att SD skulle spela den roll som vågmästare som tilldelats dem. Och huvudansvaret för detta vilar på Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han misslyckades med det han lovade - att både bilda regering och att få majoritet för sin budget. Det var hans ansvar, och hans allena.

Så vad händer nu? Finns något bra alternativ?

Ska regeringen fortsätta och regera med Alliansens budget? Stefan Löfven skulle kanske kunna göra det, medveten om att Alliansen inte kommer att lägga en gemensam budget 2015. Han kunde övervintra och lägga en tilläggsbudget i april som bar en mer rödgrön prägel.

Problemet är att Allianspartierna också lagt ett antal motioner där det är uppenbart att regeringen kommer att få stryk. Så frågan är om en så svag regering, med en tydlig blockskapande politik, verkligen kan styra?

Eller så går man över blocken och får med sig något Alliansparti. Men hur skulle det fungera? Kan något Alliansparti överhuvudtaget sätta sig med en regering vars politik går på tvärs i de centrala politiska frågorna mot vad Alliansen drivit? Finns det partiet kvar vid nästa opinionsundersökning? Knappast.

Kanske ska Alliansen regera? Men Alliansen ligger sannolikt ännu längre från SDs invandringspolitik än vad S gör. Så länge S-MP-V har en gemensam budget, har denna också större stöd än Alliansens. Och med tanke på SDs agerande i år, kan exempelvis V och MP varje gång de kommande åren rösta med S när deras egna budgetar fallit.

Finns förutsättningar för en Alliansregering med stöd av S eller MP? Tyvärr verkar S självbild vara att andra partier gärna får stödja dem, men de kommer aldrig att stötta andra alternativ. Blocköverskridande lösningar är alltid lösningar där S har makten... Och MP, som bara för något år sedan var ett fritt parti mellan blocken, har under Fridolin/Romson utvecklats till ett mycket tydligt vänsterparti. Så sannolikheten är ringa.

Och i alla ovanstående fall ges Sverigedemokraterna en offerroll som de både vill och kan spela. Får de dessutom bli det "enda" oppositionspartiet riskeras än mer.

Då blir det väl nyval. Men vad löser det? Opinionsundersökningarna visar på ett status quo-läge. En något starkare Allians. En något svagare rödgrön-konstellation. SD som tungan på vågen.

Visst kan mycket hända snabbt i politiken. Men nyval SKA hållas inom tre månader från beslutet, d.v.s. tidigast i slutet av mars, och vem tror på enorma förändringar fram tills dess?

Ur ett rent spelteoretiskt perspektiv finns inga riktigt bra alternativ.

Och det blir värre.

För det Sverigedemokraterna nu gjort, är att de har fått upp invandringsfrågan som den centrala politiska frågan. Alla andra frågor riskeras att underordnas denna enda. Och alla diskussioner kring invandringens mål, medel och förutsättningar riskerar att inte kunna föras. Risken att bli förknippad med SD kan bli för stor.

Men invandringen är inte den viktigaste frågan. Snarare är det så att de andra frågorna, de som vi borde diskutera - tillväxten, näringslivet, utbildningen, vården och omsorgen, ekonomisk stabilitet, skatter, bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik - allt det är viktigare, framförallt för att de lägger grunden för en fortsatt ambitiös migrations- och integrationspolitik.

Men frågan är om vare sig politiker, partier eller media nu klarar av att göra de avvägningarna. Eller fastnar de i det Sverigedemokratiska invandringsdiket?

Just nu finns inga riktigt bra alternativ inom svensk politik. Därför är det viktigt att tänka på två saker:

För det första: Detta är en del av det demokratiska systemet. Ändra inte grunderna för demokratin, för att resultatet en gång blir något annat än vad du förväntade, ville eller önskade.

För det andra: Demokrati är långsamhet. Ibland är det viktigaste man kan göra att tänka efter före. Demokratin kommer att överleva även denna regeringskris. Sverige likaså. De flesta svenskarna är inte politiska nördar som sitter och bloggar eller twittrar i makt eller vanmakt. Företag kommer att växa, utvecklas och avslutas. Människor kommer att älska och hata. Barn kommer att födas. Vi kommer att gå till jobbet, skolan, träningen även i morgon.

Politik är inte allt. Det finns tid att tänka.

Äldre mår bättre

Det finns så många motstridiga tendenser i dagens samhälle. Heterogenitet är bara förnamnet. Frågan är vad det gemensamma samhällsbygget är på väg när alla individer bara har sin egen väg som såväl medel som mål.

Jag har lovat att blogga lite mer om detta, men mina dagar fylls mest av stängsel denna våta höst. Och jag är tacksam för det. Några hundra stängselstolpar ska ner i backen, och ju mjukare den är, desto lättare är det. Nu fattas bara 300 meter, eller runt 50 stolpar innan denna del av rovdjurssäkrandet är klart. Då blir det lite enklare att få tid med annat - som bloggen.

Men jag gör ändå ett mellanspel idag.

På flera mediasidor har det idag berättats om att unga mår allt sämre. Det är bekymmersamt. Frågan är varför. Man pekar på trycket från skola och arbetsmarknad, på att osäkerheten kring vilket jobb man ska ha är skrämmande. Det finns säkert sådana delar i förklaringsmodellen.

Själv tror jag på en annan faktor - normlösheten. Vi lever i ett samhälle där normer ska ifrågasättas. Inte ens det kön du fötts in i duger. Hela ditt jag ska ifrågasättas ifrån alla möjliga vinklar och sedan ska du komma ut som en hel människa.

Men det fungerar inte så för alla. Säkert klarar de starka en sådan process. Men för oss andra - vad finns kvar?

Normer kan vara kvävande, nedtryckande, konserverande. Men de är också de varptrådar som bär upp samhällsväven. Och speciellt viktiga är de för de människor som inte är säkra, starka, trygga. Det finns en trygghet i att luta sig tillbaka mot de andra tänkt, sagt och gjort. Det finns en trygghet i att veta att strukturer bär och stödjer. Normerna kan vara sådana. Och då handlar det inte bara om samhällsnormer, utan om normer för dig som individ, person.

En sak som talar för att denna analys har en viss bäring, är den andra delen av dagens nyhet kring hälsan. Den att äldre mår bättre.

Det finns rent fysiska skäl för att äldre mår bättre: Hälsoläget har förbättrats. Vi är antingen friskare för att vi levt hälsosammare. Eller så är vi kryare för att medicinvetenskapen har skapat förutsättningar att hålla oss krya.

Men medicinutvecklingen hjälper också de unga. Och den psykosociala pressen på äldre borde vara minst lika hög som hos yngre. Frågorna minst lika livsavgörande: Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Räcker pensionen? Hur sjuk är jag egentligen? Varför diskrimineras jag bara för att jag blivit gammal? Tar jag tillräckligt ansvar för make, maka, barn, barnbarn och barnbarnsbarn? När kommer döden?

Ändå upplever sig äldre må bättre. Denna trend är inte ny. Tidigare i år kunde vi läsa om att 65+are mådde allt bättre. Kanske är det så att just denna tid är den bästa i livet.

Och varför är den det?

Kanske är det för att det normativa skedet i livet är genomgånget. Man har sina normer, man är trygg i sin normativitet. Man har sina rötter i ett samhälle där normer inte var något ont, utan ibland till och med något uppbyggeligt. Och man har haft ett liv där man kontinuerligt har kunnat pröva, ifrågasätta och bekräfta normer utifrån sin egen agenda, inte utifrån ett politiskt tryck.

Det finns mycket som talar för att den åldrande befolkningens inflytande på samhället både bör och kommer att öka. Det är bra. En 100-åring har vartenda år av sitt liv inom sig, kan se helheter och skeenden utifrån ett eget upplevelseperspektiv och har förhoppningsvis burit med sig kunskaper och erfarenheter som gjort henne visare. Är hon dessutom grundad i ett normativt förhållningssätt, med normer som både styr samhälle och människa mot humanitet, öppenhet, solidaritet och rättfärdighet - då kommer hon att kunna betyda mycket.

Men då måste vår syn på den gamla människan förändras. SPF visade i en undersökning i våras att i princip alla arbetsgivare, oavsett sektor, föredrar yngre medarbetare framför äldre. På samma sätt är det i politiken. Den synen måste förändras. Det måste handla om kompetens och personliga egenskaper, inte om år eller om håret är grått eller brunt för att man ska anses anställningsbar.

Därför kan man glädja sig åt en annan av dagens nyheter. Carl Bildt, Sveriges förre utrikesminister, har fått nytt jobb. Han är född 1949 och nybliven folkpensionär. Men utifrån sin unika kompetens ska han nu arbeta för att minimera riskerna för väpnade internationella kriser i stiftelsen Crisis Group.

Carl Bildt är unik, en fantastisk utrikesminister. Men vi är alla unika, med unika kompetenser inom just vårt område. Det är dags att inse att åldrandet skapar fördelar för fler.

Media: SR, DN2, EX

En predikan om evigheten

-->

Men är evigheten verkligen relevant?

Jag slötittar på ett av alla de där reklammailen som dimper ner i datorn. Denna gång från en av de rätt många tidningar som finns hemma. I första hand tänkte jag överhuvudtaget inte på texten. Men efter ett tag var jag tvungen att läsa den igen. Så här stod det:

Kyrkogårdsexperten: Därför firar vi Allhelgona helg

Har du koll på Allhelgona, Alla helgons dag, Alla själars dag och Halloween? Lantlivs byggnadsvårds- och kyrkogårdsexpert Hedvig Bellberg reder ut begreppen och tipsar om stämningsfulla kyrkogårdar i Allhelgonahelgen.

Först var det nästan lite roligt. Jag hade inte en aning om att det fanns ”kyrkogårdsexperter”. Men sedan fick hela artikeln en annan betydelse för mig. Och en annan insikt slog mig.

Jag ska snart komma dit. Men låt mig ta en liten omväg.

Visst är det irriterande att folk är så annorlunda. Tänk på alla som kommer hit från andra länder, tar med sig andra kulturer och annorlunda tankesätt. Tänk om de ändå kunde anpassa sig till oss svenskar, vi som står i världens mitt, vi som på något sätt ändå är de normalaste i världen.

Rätt många av oss har den bilden av verkligheten. Vi är i mitten, de andra på olika avstånd från oss. Men är den bilden av verkligheten sann?

Svaret är naturligtvis nej – annars hade det inte fått plats i denna predikan. Svenskarna är sannerligen inte de normalaste i världen. Snarare är vi avvikarna, de ovanliga, de som står utanför.

I en undersökning som presenterades för någon vecka sedan beskrevs världen. Och det visar sig att vi sticker ut mest av alla. Vi tror på den goda staten och att överheten alltid vill väl. Vi är otroligt individualistiska, kanske rent av egocentrerade. Och vi tror absolut inte på någon gud eller de dogmer som följer med religionen.

Och vår bild av världen är att detta är det normala. Men i verkligheten är det tvärsom. I resten av världen är inte staten det absolut goda. Individualismen är inte normen, utan möjligen ett komplement till andra gemenskaper som familjen, gruppen, församlingen, den kulturella identiteten. Och där utanför tror man på alla möjliga gudar. Offentligt. Och det är inget konstigt med det.

Om man skulle göra en graf över hur världen ser ut, och på den ena skalan sätta hur sekulärt samhället är, och på den andra tro på staten och individualism, så skulle resten av världen finnas här. Medan Sverige och svenskarna skulle vara här uppe. Eller kanske här nere, beroende på hur man ser det. Bilder spelar roll för vad vi ser som positivt och negativt.

Religionen här är sällan offentlig, och framförallt känns det knappast rimligt för rätt många människor att berätta att de både tror på Gud och på hans möjligheter att verka. Vem vill verka dum nog att tro på jungfrufödsel, underverk, uppståndelsen eller ett paradis?

Nej – religionen ska förpassas till det privata. För vem bryr sig om vad du gör bakom de stängda dörrarna i ditt hem?

Och så blir det kyrkogårdsexperten som får uttala sig om helgdagarna. Inte prästen eller pastorn. Inte teologen eller lärjungen. Utan kyrkogårdsexperten som berättar om vilka kyrkogårdar som är mest stämningsfulla att besöka.

För mig blir detta ännu en bild av det nya samhället. Det där tron inte längre finns som en naturlig del av samhället, eller där den mest blir reducerad till en ”stämningsfull ritual” att avnjuta i lagom doser vid behov.

Vår bild av samhället är möjligen fortfarande den att kristendomen, dess eventuella dogmer, den kristna etiken och moralen är det som formar samhället. Men om vi inte redan är där, så står vi i vart fall på gränsen till det postkristna samhället. Ett samhälle som söker sina grunder i helt andra läror och i helt andra identiteter än de vi tror.

Och hur är det med kyrkan och församlingen? Vad gör vi bakom våra stängda dörrar? Vågar vi tro? Vågar vi bejaka den dårskap som Bibeln beskriver? Jungfrufödsel? Underverk? Paradiset?

Eller är vi lite till mans bekymrade över hur det skulle tas emot? Vi måste ju ändå tänka på vår ställning i samhället. Tänk om någon därutanför skulle få veta vad jag verkligen tror på. Hur skulle de reagera?

Nej – då är det bättre att antingen vara avvaktande i tron på denna dårskap. Eller så teoretisera den till oigenkännlighet.

Så vi avvaktar. Låter tron vara ett komplement till den verkliga verkligheten därutanför. Låter tron anpassa sig till det som samhället kan acceptera. Ibland till och med kanske känner det som rätt skönt att gå till kyrkan för den stämningsfullhet som omger de välbekanta ritualerna.

Eller så teoretiserar vi. Låter den personliga guden bli en metafor för något annat. Jesus blir inte heller viktig som person, hans födsel, död och uppståndelse ska förstås i ett annat ljus, som en beskrivning av det ogripbara. Och Bibelns innehåll måste ständigt omtolkas i varje minsta beståndsdel, där det nya sättet att tolka alltid är det rätta, där själva omprövningen blir viktigare än innehållet. Bibeln ifrågasätts. Omtolkningarna gör det inte.

Jag ser det. Jag är en del av det. Ibland, när jag var en mer offentlig person än idag, funderade jag på hur jag skulle svara om en journalist frågade mig om jag trodde på under. Om jag skulle våga säga som det är: Ja – jag tror. Jag tror på en personlig Gud. Jag tror på hans son som avlades av helig Ande, som dog och som uppstod och som också gett mig, fattig syndare, en väg till ett evigt liv. Jag tror, inte för att jag vet eller kan förklara, utan snarare för att jag inte vet och inte kan förklara. Jag tror för att någon hela tiden knackar på den dörren hos mig. När jag mår bra och när jag mår sämre. När jag är glad och när jag är ledsen. När jag är ensam i skogen med hunden och fåren och när jag möter människor, i kyrkan och utanför.

Någon gång har jag både tänkt och sagt att om man nu tror på en Gud som skapat hela universum och allt där utanför, så är väl en jungfrufödsel eller ett underverk ingenting märkvärdigt.

Men ändå är det just det. Märkvärdigt. Och ofattbart.

Och det är likadant med evigheten. Ingen av oss vet med säkerhet vad som händer efter döden. En del av oss närmar oss den med oro. Andra med förnöjsamhet. En del dör mitt i livet, utan att vara färdiga. Andra får dö, mätta av liv och år. Men oavsett hur vi dör, vet ingen av oss vad som väntar.

Det är ofattbart. Och märkvärdigt.

Jag fascineras av det oändliga. Vad finns bortom den yttersta galaxen? Vad finns innanför den minsta partikeln? Vad fanns före universums skapelse? När tar tiden slut? Var börjar evigheten?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

Men i denna okunskap, som en brygga mellan mitt begränsade vetande och det oändliga obeskrivna, står Gud som en oförklarlig förklaring. Han som är bortom tid och rum. Han som är oändlig, både uppåt, utåt, neråt och inåt. Han som finns överallt och ingenstans. Han som är oändligt mäktig, och samtidigt så personligt nära att han dog för din och min skull.

Och i det perspektivet ser jag också evigheten.

Tron på evigheten, hoppet om ett evigt liv, är något för min tro och mina tvivel att ta spjärn emot. Kan jag tro på en Gud som lovat oss ett evigt liv? Kan jag lämna innehållet i detta eviga liv i hans händer, inte försöka beskriva det obeskrivbara? Kan jag hoppas på det som de flesta bara tar för ytterligare en religiös dårskap?

Det är ett val vi får göra. Att tro eller att inte tro. På Gud. På hans oändliga makt. På hans personliga tilltal. På det eviga livet.

Och jag försöker välja att tro, mitt i alla mina tvivel, med insikt om att detta inte är någon ny företeelse.

Visst kan det icke-religiösa samhället träda fram i all sin klarhet, när kyrkogårdsexperten får berätta om de stämningsfulla helgdagarna och vilka kyrkogårdar man ska besöka för att hamna i rätt sinnesstämning. Visst kan vi tro att vi står i en ny situation, där vår tro och Guds vägar för första gången är ifrågasatta.

Men inte heller detta är något nytt. Och Gud har, som vanligt, insett våra bekymmer. Som när Paulus skriver: Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. Budskapet är tydligt: Någon har gått före. Någon har kämpat, som du.

Det kommer alltid att finnas ett mellanrum mellan trons sanningar, och samhällets vetande. Det kommer alltid att finnas en spänning i att våga gå trons väg, trots att det får konsekvenser. Den vägen är inte alltid lätt. Den vägen är inte alltid enkel, eller ens lättfunnen.

Men den finns där, och vi måste våga söka den.

Ända in i evigheten.

Amen

Sveket mot de gamla, del 2

Synen på åldrande har varierat genom åren. Under 1900-talet kan man säga att det skett ett par värderingsförskjutningar.

Den första handlade om ett samhället som istället för att sätta sina gamla i fattigstugan när kroppen och huvudet tagit slut, valde att skapa ett offentligt ansvarstagande för dem. Först kom folkpensionen, sedan ålderdomshemmen, därefter ATP.

Fram till 1970-talet handlade det mesta om att kollektivisera åldrandet. Du skulle vara tacksam för att samhället tog hand om dig. När du blev gammal var du inte heller en individ med full beslutandekraft. Politikerna visste bättre. Och alla skulle ha det likadant.

Men från och med mitten av 1980-talet började även ålderdomen att individualiseras. Folkpartiets rekordval 1985 vanns med slogan: "Eget rum på långvården" - och det kan betecknas som startpunkten för den individualiseringsprocess som därefter ägt rum.

Denna individualisering av åldrandet har därefter fortsatt. Delvis har den fått kraft från partier och politiker som velat se en ökad egenmakt i hela samhället. Delvis, och kanske mest, har den fått kraft från alla de äldre som numera är friska, välmående och välbeställda. De vill inte längre vara "tärande", utan vill fortsätta att leva som de gjort tidigare även om åren staplas på hög.

En del av denna individualisering har handlat om jobb. En annan om valfrihet.

Och på båda dessa områden sviker nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gamla.

En del menar att det ökande antalet gamla är ett hot mot välfärden. Allt fler gamla kommer att kräva allt större resurser. För att hantera detta har många politiker hävdat att vi behöver arbeta längre upp i åren. Fredrik Reinfeldt påpekade detta 2013 och fick stora delar av LO-facken emot sig.

Men utvecklingen springer som vanligt ifrån politikerna. Allt fler pensionärer jobbar kvar. Och allt fler vill också göra det. Alliansregeringen såg detta som något gott både för samhälle och individ. Insikten om att de äldre som jobbar inte ska diskrimineras mot de som väljer att vara fulltidspensionärer innebar att man minskade arbetsgivaravgifterna för dessa äldre.

Nu tar socialdemokraterna och miljöpartiet bort denna nedsättning. Kostnaderna för att anställa äldre personer, personer som kunnat gå i pension, ökar kraftigt. Arbetsutbudet kommer att minska, lönesumman likaså. Välfärden går miste om resurser. Men framförallt kommer många äldre att drabbas. Välmåendet och hälsan riskeras.

Det är illa. Men frågan är om det inte är den bakomliggande synen på äldre människor som är värre. Socialdemokraternas diskriminering av jobbande pensionärer ekar ihåligt av den syn på äldre som var grunden för LO-fackens ilska mot Fredrik Reinfeldt. Gamla människor är förbrukade. Gamla människor ska passiviseras i pension.

Det är det yttersta sveket mot äldre och åldrande. Socialdemokraternas syn på gamla människor som passiva mottagare har karaktäriserat stora delar av 1900-talet. Nu inleder de sin regeringstid 2014 med samma tankegångar.

För det är i den linjen valfrihetsstoppen inom äldreomsorgen också ligger. Visst kan de tre vänsterpartierna tala om vinstförbud. Men det enda sättet att stoppa vinsterna inom vården är att återkommunalisera hela äldreomsorgen. Alla de åtgärder som radas upp i trepartiöverenskommelsen bygger på en grund att det ska vara omöjligt att driva bolag på affärsmässiga grunder. Udden är riktad mot det ickekommunala. Regler, krav och ålägganden som de offentliga äldreboendena aldrig kunnat uppfylla, ska vara minimikrav på de ickekommunala.

Om överenskommelsen genomförs kommer återkommunaliseringen att vara ett faktum.

Det innebär att valfriheten stoppas. De äldre som är i behov av vård, omsorg eller service i hemmet kommer att bli passiva mottagare. Politikerna kommer åter att bestämma såväl vad som ska göras, som vem som ska göra det. Egenmakten raderas ut.

Åter går socialdemokraternas syn på gamla människor igenom. De vet inte sitt eget bästa. Det är bättre att politikerna bestämmer åt dem än att de får bestämma själva.

För dem handlar äldreomsorgen om att göra människor lika. Man ska inte ens ha rätt att göra de val man kunde göra som yngre. Ekonomiska skillnader ska bort. Sociala likaså. Alla ska inte bara behandlas jämlikt, utan vara lika. Äta lika, bo lika, vårdas lika, ha lika omsorg. Likheten, oavsett om den är bra eller dålig kvalitet, är huvudpunkten.

Men varför ska äldre tvingas till en likhet som vi som är yngre aldrig skulle acceptera?

Det finns en annan väg att gå - tilltron till äldre människor som goda konsumenter, som vet sitt eget bästa. Alla klarar det inte, alla kommer inte att göra rätt val. Men så är det också för oss som ännu inte blivit pensionärer. Vi åker dit ibland, gör fel val och tvingas göra om.

Alternativet till denna egenmakt, där vi skapar tilltro till vår medmänniska som en individ med möjligheter och förmågor, är ett samhälle där politikerna och tjänstemännen bestämmer över våra huvuden. Få av oss vill ha ett sådant samhälle.

Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Tillit

På väg hem från ett möte med några SKL-medarbetare i Stockholm är det dags för ett nytt blogginlägg. Det första på länge. Mitt skrivande har tagit andra banor de senaste månaderna. I går avslutades det med att jag skickade in ett manus för påseende. Och ytterligare ett, med en lite annan vinkling men i ett parallellt spår, står på tur. Båda handlar om vart samhället är på väg. Båda handlar om vad som händer när de flesta av oss inte bara kommer att fylla 70 eller 80 år, utan kanske både 90, 100 och 110. Vad gör vi med dessa år vi får? Vad gör vi med oss själva, med samhället och vad gör samhället med oss?

Mitt inspel i dag var i samma riktning. Jag var inbjuden att tala om demokratins nutid och framtid och hur det skulle kunna påverka SKL. Ett av skälen var den DN-artikel jag skrev i maj och som du kan läsa här.

Lite kom det också att handla om den artikel i DN som jag skrev förra veckan. Den kan du läsa här.

Men framförallt handlade det om de utmaningar den demokrati och den politik vi tar för given står inför. Och lite om de lösningar jag försöker se.

Det finns risker med samhällsutvecklingen idag. Det demokratiska systemet utmanas från flera håll. Sedan Sverigedemokraterna övertog platsen som tredje största parti har sida upp och sida ner fyllts av analyser kring varför det gick som det gick. Precis som jag beskrev i min andra DN-artikel, med ett försök till en delförklaring.

Men huvudproblemet för demokratin ligger inte i att SD blir större. Det är bara ett symptom. Frågan är vad det underliggande problemet är och varför det manifesteras i land efter land i Västeuropa.

Jag vore förmäten om jag sade att jag hade svaret. Men i alla de analyser jag hittills läst saknar jag en dimension som jag menar är central.

Är vi på väg in i ett  samhälle där tillit inte längre är självklar? Och om svaret är ja - varför är det så?

Visst - det finns en del (som Aftonbladets ledarsida) som försöker lägga skulden på andra partier än den man själv företräder. Men det är så förenklat och ovetenskapligt. I hela västvärlden växer problemen med bristande tillit. Främlingsfientliga krafter går framåt i land efter land, oavsett vilken färg det är på regeringen. Länder som är såväl ekonomiskt som socialt framgångsrika (till exempel som Sverige) liksom länder med stora problem (Grekland exempelvis) ser samma principiella utveckling.

Vad beror det på?

Om jag orkar och har tid ska jag ägna ett antal bloggar åt detta. För det handlar om stora och långsiktiga skeenden. När socialdemokraterna i valrörelsen sade: "Något har gått sönder i Sverige." så har de kanske mer rätt än de tror. Frågan är vad som gått sönder, och varför.

Jag tänker ofta i bilder. Fungerar det bra kan jag sätta ord på bilderna. Därför kommer jag att försöka göra det också i bloggen. Det ni kan förvänta er är då till exempel:

Politiken som demokratins hamburgare.
2000 år av dogmer, 20 år av normupplösning.
Teknokrati, mediokrati eller demokrati?
Tillit och demokrati, eller demokrati och tillit?
Framtiden: Det utbildade, bildade och visa samhället.

Men det får anstå till kommande bloggar.

Sommarpredikan

Varje år ger mig Sören Carlsvärd, pastor i Betelkyrkan, möjlighet att sommarpredika. Jag tackar och tar emot. Denna predikan, eller oftast en betraktelse från en icke pastorsutbildad, är bland det svåraste jag gör och gjort. Det handlar om att närma sig ett område med respekt både för människan och för Gud. Jag vet inte om jag lyckas alla gånger.

Men så här blev konceptet i år. Det blir alltid lite annorlunda när man talar det. Men detta är grunden.

Efterföljelse

Om Gud, Börje Salming och något värt att dö för.

Efterföljelse. Det är svårt det.

Vilken tid lever vi egentligen i? Är den det sena industrisamhället? Är den det postmoderna samhället? Är ideologierna döda förresten? Har marknadsliberalismen vunnit? Finns Gud?

Hur ser egentligen världen ut? Har allt blivit sämre, eller tvärsom? Har allt blivit bättre? Kommer fattigdomen snart att vara utrotad , eller kommer klyftorna i världen att ha ökat än mer med oro och revolutioner som följd? Kommer tillväxten att fixa biffen, eller kommer vi att vada i följderna av växthuseffekten? Leder kunskapssamhället till lyckan, eller kommer Gud, och vårt behov av Gud, att finnas kvar?

Jag skulle kunna fortsätta med frågor. För de är många. Och svaren är försvinnande få. Försöker man följa statistiken, har det mesta blivit bättre. Svälten minskar. Krigen likaså, oavsett vad som just nu händer i Ukraina, Gaza, Irak. Det går att stoppa miljöförstöringen utan att vi ska behöva klä oss i säck och aska. Den medicinska utvecklingen gör oss både friskare och äldre. Och de flesta får det bättre materiellt, även om de allra rikaste drar ifrån.

Så frågan blir väl om Gud verkligen behövs i den ljusnande framtid vi går till mötes. Är inte tron obsolet, förlegad, föråldrad? Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?

När jag följer diskussionerna kring både vårt samfunds, men kanske allra mest Svenska Kyrkans, framtid och vägval tycker jag att denna fråga är så central, men ändå så fördold. Från mitt perspektiv har Svenska kyrkan valt väg, just när det gäller den sista frågan. ”Vem behöver följa någon Gud i en tid då vetenskapen, inte tron, har svaren?” Jag ser en kyrka som inte längre vågar stå för ett trons budskap, som mer lutar sig mot vetenskapen än mot de religiösa sanningarna.

Har verkligen Gud skapat världen?
Föddes Jesus genom jungfrufödsel?
Har Jesus verkligen uppstått?
Hur kan man tro på en andlig dimension?

Menar du att Gud är personlig?

Och när man börjar ifrågasätta, eller dölja, eller marginalisera, det som varit centralt för kristendomen i ett par tusen år, så följer mycket annat med.

Vilka normer och dogmer ska vi följa, eller försöka följa? Hur ser den svenskkyrkliga etiken och moralen ut? Vad skiljer kyrkans uppfattning från samhällets?

Svaren blir, som jag uppfattar dem, mer politik än tro. Just nu ska normer ifrågasättas. Alltså gör kyrkan det. Just nu ska vi tala feminism, miljö, jämlikhet. Alltså gör kyrkan det. Och eftersom ingen religion, eller filosofi, får anses stå över någon annan, så är det samverkan som gäller. Alltså samverkar kyrkan.

Och just i dessa dagar kan man kanske också våga påpeka att bara vi definierar att vårt handlande styrs av det vi själva benämner ”kärlek” så är det bra och av godo. Alltså bejakar kyrkan det.

Men är det efterföljelse? Eller är det något annat?

Låt mig direkt säga några saker:

Det är inte fel, snarare nödvändigt, att ifrågasätta normer. Men om själva ifrågasättandet av normer går mot normlöshet och normupplösning, skapar det enorma risker.

Och jag har själv, i hela mitt vuxna liv, jobbat med miljöfrågor, och det jag uppfattat som internationell solidaritet – så visst är det viktigt också för mig som kristen.

Och ja – jag tror på samtal också mellan religioner.

Men är det efterföljelse?

I dagens tre bibelord möter vi tre personer: Elisha, mannen som ville bli lärjunge, Paulus, som alla tre vill följa, vill bli efterföljare. Två lyckas. Vad som händer med den siste är oklart.

Men för alla tre handlar det om att söka mötet med den Gud som vill att de ska sprida hans ord och hans evangelium. Elisha gör det genom rätt rå makt. Och om man ska tolka Paulus lite vidare, gör han det genom att identifiera sig med de han vill sprida evangeliet till. För att vinna miljövännerna, blir han som en miljövän. För att vinna feministerna, blir han som en feminist. Men huvudbudskapet är alltid att få fler att följa Gud, att vinna människor till Gud.

Idag är det mer som om själva verktyget, miljökampen, feminismen, jämlikhetsivern, är målet. Vi bevisar att vi tror och har en tro just genom att vara mest miljövänliga, mest jämlika och jämställda, mest för det som människan just idag anser vara det bästa.

Men är det efterföljelse? Jag tvekar.

Jag måste erkänna att jag är rätt fascinerad av både den katolska och de ortodoxa kyrkornas sätt att närma sig tron. Man kan tycka att de är stockkonservativa, förändringsobenägna, föråldrade organisationer. Och de är minsann inte utan vare sig små eller stora skavanker. Men jag upplever att de ser sina uppdrag tydligare än det vi säger att vi har. De förmedlar kontakten mellan dig och Gud. Deras uppdrag är evangeliet, som de tolkar det. Och det måste få konsekvenser för resten av livet också. Men de skiljer på mål och medel. På tron och på hur vi lever.

Det finns en uppenbar risk att dagens kyrka bara blir en världsförbättrarförening som vilken annan som helst. Lite Greenpeace och Naturskyddsföreningen. Lite Feministiskt initiativ och Läkare utan gränser. Lite Rädda barnen och RFSL. Lite av allt som just idag finns i ”godhetskorridoren”. Men Gud, tron och trons kärna blir något marginellt, något du helt på egen hand kan tolka och omtolka.

Men är det efterföljelse? Och om det inte är det – vad ska vi istället göra?

Efterföljelse är svårt. Och för att visa det borde vi egentligen ha läst två andra bibelord idag:

Först exempelvis från Matteusevangeliets 26 kapitel:

Petrus satt ute på gården. En tjänsteflicka kom fram till honom och sade: ”Du var också tillsammans med Jesus från Galileen.” Men han förnekade det inför alla och sade: ”Jag förstår inte vad du talar om.” Han gick ut i porten, och där var det en annan kvinna som såg honom, och hon sade till dem runt omkring: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.” Han förnekade det på nytt och svor på det: ”Jag känner inte den mannen.” Strax efteråt kom de som stod där fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på talet.” Då svor han och bedyrade: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp. Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt: ”Innan tuppen gal skall du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert.

Och sedan från Johannesevangeliets 21 kapitel:

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.

Det är samma person i båda bibelorden. Petrus. Han som gick vid Jesus sida under hela hans aktiva tid. Han som ändå förnekade honom för att rädda sig själv. Han som Jesus valde som den som skulle lägga grunden för framtidens kyrka.

Dessa två bibelord visar i vart fall mig två saker. Dels att det är så svårt att våga vara efterföljare att till och med den som gick vid Jesus sida, kunde förneka honom. Dels att även förnekaren kan bli en grundsten i Jesus kyrka.

Och de har en sak gemensamt med dagens tre föreslagna bibelord. Efterföljelsen fick konsekvenser. Hur man besvarade frågan om att bli en efterföljare påverkade hela livet och allt i livet.

Rätt ofta tycker jag att vi inte är där. Vare sig som kyrka, som församlingar eller som enskilda kristna. Jag är det i vart fall inte. Det är så mycket enklare att göra sin egen tolkning, låta allt annat ”nödvändigt” i livet göras först, vända blad och ta det lite lugnt. För ser man på samhället så vill ju ändå ingen ha något med tunga religiösa grubblerier att göra. Religionen måste omtolkas till modernitet. Det är den kravlösa tron, den medhårssmekande kärleken, den religion som är en del både av och i vardagens samhälle som efterfrågas.

Eller…

För så plötsligt öppnas en annan dörr till vardagens rum. Och nyss för mig var det Börje Salmings sommarprogram. Jag är uppvuxen med Börje Salming. En av ishockeyidolerna i Gävlelaget Brynäs för mig med rötterna i Sandviken. En av de största hockeyspelarna genom tiderna, alla kategorier. Mannen som symboliserade kamp, uppoffrande spel, solidaritet med laget. Han som nu ser ut som om han kom direkt från jägarkojan.

Så här avslutade han sitt program, ett program som till del handlade om hans barndom i, och återvändande till, den samiska kulturen:

I alla år, när jag har varit ute och jagat, oavsett om jag går uppe på den karga tundran eller bland björkarna nere i dalen, så har tankarna på de vilda djuren kommit. Jag undrar om vargen, och björnen, finns där omkring mig. Ibland ser jag spillningen, då trycker jag ner fingrarna och är den varm, så vet jag att de finns här någonstans. Hur skulle det vara – om jag någonsin stötte på en varg? Om nån i flocken är gammal och sjuk, och har lämnats att dö? Eller – om jag kommer emellan en björnhona och hennes ungar? Jag brukar fundera på hur det skulle vara – att mäta sig med dem utan gevär. Hur gjorde de förr i världen? Vargen tror jag att jag klarar av om dom inte kommer i flock, för då är det nog kört.

Men björnen – vad gör jag – hon springer ju så fort! Jag drar fram min kniv och så tänker jag – kom igen då! Björnhonan springer mot mig. Men jag står bara där, med kniven, som förstenad. Hon fäller mig med ett enda slag. Jag känner tyngden av henne. Hon biter tag i sidan av mitt huvud. Och det krasar. Hon tuggar sönder mig. Men det gör inte ont. Allt försvinner. Och det sista jag tänker är: Skönt. Nu är jag hemma! Här har alla mina förfäder gått. Det är här jag har mina rötter. Ska jag dö någonstans, så ska jag dö här.

För Börje Salming var rötterna med förfäderna kopplingen till både livet och döden. Han var en del av en större helhet.

Ibland tänker jag att det är just detta efterföljelse handlar om. Att vara en del av en större helhet. Att vara en del av det Guds rike som absolut är värt att leva för, men också är värt att dö för. Att, likt Börje Salming, kunna känna – att ska jag dö någonstans så är det här. I denna församling, med denna tro, för denna Gud.

Och jag tror att denna önskan om sammanhang finns i varje människa. Att varenda en av oss, någon gång i livet, kommer att ställas inför den frågan. Var hör du hemma? Och att det då är vår uppgift att peka – inte på vare sig liberalism, feminism, ekologism eller socialism. Utan på den Gud som också kan välja misslyckade lärjungar som grundstenar för sin framtida kyrka. 

Omstart

I ett par månader har jag funderat över vad jag ska göra med denna blogg. Ska jag lägga ner den eller...

Skälet är enkelt: Av olika anledningar håller jag på att avsluta min lokalpolitiska gärning. 25 år i kommunfullmäktige (varav några månader som ordförande), 16 år som kommunalråd både i majoritet och opposition, kommunstyrelseordförande och oppositionsledare, ersättare, ledamot, 2;e vice ordförande, ordförande i nämnder och i kommunala bolag - jag tror jag haft alla poster man kan ha i en kommun förutom att ha varit med i den kommunala revisionen...

Även om inte resultatet av nomineringsmötet skulle blivit som det nu blev, hade jag inte stannat så länge i kommunpolitiken. Det finns lokalpolitiker som varit med i fullmäktige sedan 70-talet. Att så prenumerera på en plats i politiken är inget jag tror på.

Så vad händer nu?

Efter en del funderande fram och tillbaka har jag landat i att jag fortsätter att blogga. Men det blir inte lika ofta som förr. Och innehållet blir annorlunda.

I snart åtta år har jag varit ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings beredning för Primärvård och Äldreomsorg. Det betyder att jag haft förmånen att vara den som representerar alla Sveriges kommuner och landsting i dessa frågor när det kommer till ett nationellt perspektiv. Det kan handla om diskussioner med staten, om hur kommunerna och landstingen ska lösa generella problem och om hur vi ska möta framtidens utmaningar.

För mig har det framförallt handlat om äldreomsorgen och äldrepolitik. Det är ett förbisett område, framförallt den vidare äldrepolitiken, den politik som borde handla om människor mellan 65 och 100, eller när man nu blir så gammal att man behöver äldreomsorg.

Jag menar att det behövs en ny äldrepolitik, en politik som skapar förväntan, engagemang och intresse för den spännande tid som väntar. Jag är säker på att det finns ett enormt, vilande men spirande engagemang hos mängder av människor i olika åldrar om hur vi ska forma framtidens samhälle.

De politiska diskussionerna om äldre handlar alldeles för ofta bara om äldreomsorg, om problem och bekymmer, om vem som ska göra vad och vem som ska ha tillåtelse att styra över vem. Men äldrepolitiken är betydligt vidare än så. Den handlar om jobb och skatter, om utbildning och samhällsbyggnad, om kultur och värderingsfrågor. Och den handlar om några miljoner svenskar som alldeles för länge varit i skuggan, kollektiviserade i en grå massa som vi kallat för "pensionärer".

Men den tiden är ute. Morgondagens äldrepolitik handlar om att skapa mer egenmakt för de människor som vill förändra sin och världens morgondag, oavsett om man är 65, 85 eller 105 år gammal. Morgondagens äldrepolitik handlar om möjligheter och utmaningar.

Det tänkte jag skriva om i min blogg. Och min målsättning är inte blygsam. Jag vill förändra Sverige. Jag vill vara med och skapa framtiden för de människor som varit så lyckosamma att de fått uppleva sin 70, 80 eller 100-årsdag. En bättre framtid och en framtid som skapar hopp för fler.

Det är dags nu. Framtiden tillhör de gamla!