I efterdyningarna av helgens SIFO skrivs ett antal intressanta kommentarer. Men denna gång var en av de intressantaste en som var skriven en vecka före. Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle - tidningen för alla politiknördar, förtroendevalda och nuförtiden också brett samhällsintresserade - skrev den 13 maj en krönika om de tre stora partiernas framtid. En dystopisk bild av ett Sverige där snart SD går om såväl S som M som Sveriges största parti.
Risken är att han har rätt. För ser man de senaste årens och framförallt det senaste årets opinionsmätningar visar det sig rätt tydligt att sju partier står och stampar, eller backar, medan ett går fram. SD är det enda partiet som har framgång i opinionen. Och ingen fattar varför...
Så jag fortsätter att upprepa mitt mantra: Nån gång borde någon fatta att politik inte handlar om procentsatser i momsen, om det ska finnas ett amorteringskrav eller ens om vi ska tillsätta en ny NATO-utredning när ryssen knackar på Gotlandsdörren.
Nej - politik handlar om att visa på en bättre framtid för dig, för dina närmaste, för de som du bryr dig om eller om du känner dig enormt altruistisk - för hela världen.
Men inget parti verkar fatta det. Regeringen har slutat regera ens innan man började eftersom det visade sig att sossarna bara var intresserade av makten för maktens skull och miljöpartisterna lätt valde att sälja alla sina idéer bara de fick vara med vid maktens grytor.
Och Alliansens partier håller på med detaljfäktning i riksdagens utskott. Ändlösa "tillkännagivanden" ska visa på hur svag regeringen är och tvinga den att föra en mer alliansinriktad politik.
Men vad vill regeringen med Sverige?
Vad vill Alliansen?
Och vad vill mitt Folkparti?
Hur ser framtidens goda samhälle ut? Finns det någon ledare, något parti, någon rörelse som kan peka ut en väg framåt där vi känner att vi är med på en resa större än vi själva? Eller är alla landvinningar gjorda, all teknik uppfunnen, all välfärd på plats? Är morgondagens dröm bara att äta mer, resa mer, konsumera mer? Oavsett om det innebär att vi bara blir tjockare, sjukare, mer rädda för ett skenande klimat och totalt liknöjda eftersom konsumtion inte uppfyller våra önskningar annat än momentant?
Var finns det som kittlar, spänningen, utmaningen, viljan till ett nytt språng för människan och mänskligheten in i en ljusare framtid?
I brist på att någon kan, orkar eller vågar formulera en sådan positiv samhällsvision, är det enklare att gå den motsatta vägen. Att hitta den gemensamma fienden så att vi kan hålla ihop vår familj, vårt parti, vårt land. För när vi besegrat fienden, då kommer vi att komma till vårt lyckorike. Bara invandrarna är borta eller assimilerade, då blir Sverige helt igen...
Det krävs inget annat än ett under för att förändra opinionen, såväl i Sverige som Europa. Det krävs politiker som ger fler ett hopp om en bättre framtid. Men inte på någon annans bekostnad.
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
2015-05-18
2015-05-17
Är det liberalt att få tänka ofeministiskt?
Om Morgan Johansson, kvotering, föräldraförsäkring och när politiskt tyckande blir överhetens tvingande sanning.
Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:
Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911
Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.
Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.
I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).
Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.
Och ofta handlar det om feminism.
Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.
När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?
Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.
Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?
För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.
För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.
Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.
Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.
Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.
Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.
I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.
Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.
Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.
Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:
Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911
Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.
Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.
I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).
Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.
Och ofta handlar det om feminism.
Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.
När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?
Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.
Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?
För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.
För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.
Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.
Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.
Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.
Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.
I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.
Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.
Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.
2015-05-11
Bortom partiledardebatten
Måste politiken alltid göra mer?
Är mer alltid bättre?
Som vanligt är frågorna fler än svaren efter en partiledardebatt. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte tittade på hela. Jag började i stor stil, var en av dem som hickade till av Åsa Romsons beklämmande jämförelse, insåg som vanligt att det finns vissa; Björklund, Sjöstedt, Lööf, som är bra debattörer och som kan hantera formatet, men tappade snart intresset.
Och då är jag ändå proffs på politik. Jag undrar hur många medelsvenssons som tog sig igenom 2 timmar debatt?
Formatet är ett uppenbart problem. Åtta partier, massor av ämnen, inga vettiga replikskiften och programledare som avbryter skapar ingen bra grund för vare sig förståelse för demokrati, politik eller det politiska hantverket. Åsa Romsons jämförelse visar mer på hur tunn och ytlig politiken blivit. Det gäller att hitta de ord som går igenom mediebruset. Ibland fungerar det, som när Björklund humoristiskt jämför s-samhällets syn på avundsjuka och sexualdrift. Och ibland går det som för Romson käpprätt åt skogen.
(Romsons uttalande tycker jag handlar dels om politikens förytligande, men lika mycket om den brist på bildning och bildningsideal som är en av Sveriges stora utmaningar. Romson må vara disputerad, men kunskap och bildning är inte ens två sidor av samma mynt. Det handlar mer om att kunskapen må vara myntet, men bildningen är vad man använder det till. Och en bildad människa skulle aldrig ens komma så långt så att man tog jämförelsen mellan flyktingkatastrofen på Medelhavet och det koncentrationsläger som fått bli den viktigaste symbolen för det systematiska utrotandet av judar, i sin mun...)
Men som vanligt saknas det som för mig skulle få mig att lägga barnen lite tidigare, gå ut med hunden lite senare och inte brygga en kanna te till mitt i sändningen. Men då krävs också ett helt annat produktionsformat.
För den stora frågan är: Vilket samhälle vill de olika partierna bygga? Och på det ges inga svar. Istället blir det som alltid i svensk politik detaljerna som skymmer. Den som är bäst på att svara snärtigt på en detaljfråga vinner poäng. Den som har ett konkret förslag på hur politiken ska lösa ytterligare en fråga, vinner poäng.
Men är det så självklart? Speglar egentligen inte synen på att politiken alltid ska göra mer, den bild av det socialdemokratiska folkhem som vi alla fortfarande är en del av? Den kollektivistiska individualism som Lars Trägårdh beskriver, där staten ska ta hand om allt så att jag själv bara behöver göra det jag själv verkligen vill?
Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat ifrågasätta denna samhällssyn. Och det av två orsaker.
För det första tror jag inte att ett samhälle kan hålla ihop om de två ytterligheterna, jagets egocentrering och statens maktmonopol, blir de enda två kvarvarande aktörerna i samhället. Det som nu sker i Sverige är, enligt min mening, ytterligare ett steg på den väg som vandrats i över hundra år där civilsamhället blivit beskuret på både mening, innehåll och verksamhet och där staten och det offentliga tagit över allt mer, från framtagandet av offentliga generella värdegrunder (en helt orimlig hållning som jag kommer att blogga om någon gång under rubriken "När partierna blir kyrkor") till ren verksamhet (som idrottsaktiviteter eller härbärgen för EU-migranter).
Det finns två risker med detta. Dels är frågan om ett samhälle kan hålla ihop om det inte finns kopplingar mellan människor utanför den offentliga sektorns sfär. Det är de informella banden, som ibland knyts bara för att man tvingas göra det man egentligen skulle vilja välja bort, som skapar ett långsiktigt hållbart samhälle. Tron på att staten genom att professionalisera det ideella skulle kunna ta över denna roll, är sannolikt mer religiös än pragmatisk.
Det andra handlar om statens maktposition. Att överlåta allt mer, även av det som tidigare var ideellt, till det offentliga är väl bra så länge staten är god. Men vad händer med den minoriteter som inte tycker staten är god? Och vad händer om staten någon gång visar sig vara ondare än vad vi trodde? Vilka motkrafter finns mot det offentligas övermakt?
Det går inte att jämföra Sverige och Ryssland på något sätt. Men ett av Rysslands historiska problem är avsaknaden av detta ideella engagemang, den medelklass på vilket även vårt folkhemsbygge vilat. Robert Putnam jämförde i sina studier av civilsamhället och det övriga samhällets utveckling norra och södra Italien. I norra Italien fanns banden över klassgränser och mellan människor av olika ursprung. I södra Italien var det bara band uppifrån och ner. Från maffians patroner till hantlangarnas klientställning.
De senaste hundratalet år har Sverige varit något av en idealbild av det norditalienska civilsamhällsbygget. Ryssland har å andra sidan varit nidbilden av det syditalienska patron/klientförhållandet. Men det är ingen självklarhet att norra och södra Italien ska ha utvecklats olika. Liksom Sverige och Ryssland. Det beror helt enkelt på vilka vägval människorna tar, i sina roller i staten, föreningarna, familjerna, kyrkorna, företagen...
Sverige är inte vaccinerat mot en utveckling mot ett annat samhällsbygge. Tilltron i samhället över alla klassgränser och bakgrundsskillnader måste vinnas åter varje dag, precis som demokratin. Även om vi har en månghundraårig tradition att vara självständiga ner på individnivå, är inte den lyckliga vägen in i framtiden utstakad.
Ofta önskar jag att partiledardebatterna skulle innehålla någon debattör som på frågan: "Vad tänker ni göra för att lösa det problemet?" svarade: "Det är inte politikens uppgift. Vi tycker inte att den politiska sfären ska göra mer. Vi tror att samhället skulle bli bättre om medborgarna fick lite mer att säga till om och ibland faktiskt tvingas göra mer själva istället för att bara peka på staten och säga att det där är ert ansvar. Vi tror på en stark stat där det behövs. Men staten kan och ska inte ta över mer än nödvändigt. Och där har Sverige idag gått för långt. Samhället byggs faktiskt av människorna, enskilda, organiserade, i företag och föreningar. Där finns växtkraften. Där finns framtiden!"
Men det är väl en nåd att enbart stilla bedja om.
Är mer alltid bättre?
Som vanligt är frågorna fler än svaren efter en partiledardebatt. Jag ska omedelbart erkänna att jag inte tittade på hela. Jag började i stor stil, var en av dem som hickade till av Åsa Romsons beklämmande jämförelse, insåg som vanligt att det finns vissa; Björklund, Sjöstedt, Lööf, som är bra debattörer och som kan hantera formatet, men tappade snart intresset.
Och då är jag ändå proffs på politik. Jag undrar hur många medelsvenssons som tog sig igenom 2 timmar debatt?
Formatet är ett uppenbart problem. Åtta partier, massor av ämnen, inga vettiga replikskiften och programledare som avbryter skapar ingen bra grund för vare sig förståelse för demokrati, politik eller det politiska hantverket. Åsa Romsons jämförelse visar mer på hur tunn och ytlig politiken blivit. Det gäller att hitta de ord som går igenom mediebruset. Ibland fungerar det, som när Björklund humoristiskt jämför s-samhällets syn på avundsjuka och sexualdrift. Och ibland går det som för Romson käpprätt åt skogen.
(Romsons uttalande tycker jag handlar dels om politikens förytligande, men lika mycket om den brist på bildning och bildningsideal som är en av Sveriges stora utmaningar. Romson må vara disputerad, men kunskap och bildning är inte ens två sidor av samma mynt. Det handlar mer om att kunskapen må vara myntet, men bildningen är vad man använder det till. Och en bildad människa skulle aldrig ens komma så långt så att man tog jämförelsen mellan flyktingkatastrofen på Medelhavet och det koncentrationsläger som fått bli den viktigaste symbolen för det systematiska utrotandet av judar, i sin mun...)
Men som vanligt saknas det som för mig skulle få mig att lägga barnen lite tidigare, gå ut med hunden lite senare och inte brygga en kanna te till mitt i sändningen. Men då krävs också ett helt annat produktionsformat.
För den stora frågan är: Vilket samhälle vill de olika partierna bygga? Och på det ges inga svar. Istället blir det som alltid i svensk politik detaljerna som skymmer. Den som är bäst på att svara snärtigt på en detaljfråga vinner poäng. Den som har ett konkret förslag på hur politiken ska lösa ytterligare en fråga, vinner poäng.
Men är det så självklart? Speglar egentligen inte synen på att politiken alltid ska göra mer, den bild av det socialdemokratiska folkhem som vi alla fortfarande är en del av? Den kollektivistiska individualism som Lars Trägårdh beskriver, där staten ska ta hand om allt så att jag själv bara behöver göra det jag själv verkligen vill?
Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat ifrågasätta denna samhällssyn. Och det av två orsaker.
För det första tror jag inte att ett samhälle kan hålla ihop om de två ytterligheterna, jagets egocentrering och statens maktmonopol, blir de enda två kvarvarande aktörerna i samhället. Det som nu sker i Sverige är, enligt min mening, ytterligare ett steg på den väg som vandrats i över hundra år där civilsamhället blivit beskuret på både mening, innehåll och verksamhet och där staten och det offentliga tagit över allt mer, från framtagandet av offentliga generella värdegrunder (en helt orimlig hållning som jag kommer att blogga om någon gång under rubriken "När partierna blir kyrkor") till ren verksamhet (som idrottsaktiviteter eller härbärgen för EU-migranter).
Det finns två risker med detta. Dels är frågan om ett samhälle kan hålla ihop om det inte finns kopplingar mellan människor utanför den offentliga sektorns sfär. Det är de informella banden, som ibland knyts bara för att man tvingas göra det man egentligen skulle vilja välja bort, som skapar ett långsiktigt hållbart samhälle. Tron på att staten genom att professionalisera det ideella skulle kunna ta över denna roll, är sannolikt mer religiös än pragmatisk.
Det andra handlar om statens maktposition. Att överlåta allt mer, även av det som tidigare var ideellt, till det offentliga är väl bra så länge staten är god. Men vad händer med den minoriteter som inte tycker staten är god? Och vad händer om staten någon gång visar sig vara ondare än vad vi trodde? Vilka motkrafter finns mot det offentligas övermakt?
Det går inte att jämföra Sverige och Ryssland på något sätt. Men ett av Rysslands historiska problem är avsaknaden av detta ideella engagemang, den medelklass på vilket även vårt folkhemsbygge vilat. Robert Putnam jämförde i sina studier av civilsamhället och det övriga samhällets utveckling norra och södra Italien. I norra Italien fanns banden över klassgränser och mellan människor av olika ursprung. I södra Italien var det bara band uppifrån och ner. Från maffians patroner till hantlangarnas klientställning.
De senaste hundratalet år har Sverige varit något av en idealbild av det norditalienska civilsamhällsbygget. Ryssland har å andra sidan varit nidbilden av det syditalienska patron/klientförhållandet. Men det är ingen självklarhet att norra och södra Italien ska ha utvecklats olika. Liksom Sverige och Ryssland. Det beror helt enkelt på vilka vägval människorna tar, i sina roller i staten, föreningarna, familjerna, kyrkorna, företagen...
Sverige är inte vaccinerat mot en utveckling mot ett annat samhällsbygge. Tilltron i samhället över alla klassgränser och bakgrundsskillnader måste vinnas åter varje dag, precis som demokratin. Även om vi har en månghundraårig tradition att vara självständiga ner på individnivå, är inte den lyckliga vägen in i framtiden utstakad.
Ofta önskar jag att partiledardebatterna skulle innehålla någon debattör som på frågan: "Vad tänker ni göra för att lösa det problemet?" svarade: "Det är inte politikens uppgift. Vi tycker inte att den politiska sfären ska göra mer. Vi tror att samhället skulle bli bättre om medborgarna fick lite mer att säga till om och ibland faktiskt tvingas göra mer själva istället för att bara peka på staten och säga att det där är ert ansvar. Vi tror på en stark stat där det behövs. Men staten kan och ska inte ta över mer än nödvändigt. Och där har Sverige idag gått för långt. Samhället byggs faktiskt av människorna, enskilda, organiserade, i företag och föreningar. Där finns växtkraften. Där finns framtiden!"
Men det är väl en nåd att enbart stilla bedja om.
2015-05-04
Adjöss Kommunsverige - Efter PISA och OECD
Det finns snart inga skäl till att ha kvar några kommuner. Rätt många landsting hänger också på gärdesgården. Om vi fortsätter som vi gjort kommer också den lokala demokratin att avskaffa sig själv, och övergå antingen i en meningslös strid mellan olika kommunikationskonsultbyråer eller i en demokratisk kuliss framför ett genomfört tjänstemannastyre.
Men makten - den har redan flyttat.
Efter att OECD idag presenterade sin genomlysning av den svenska skolan, en genomlysning som beställdes av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund, kan man följa ett antal trender i diskussionerna.
Folkpartiet är tydligast: Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppgiften. Man kanske vill väl, men det blir fel.
Som en tanke presenterar Kristdemokraterna sin vårändringsmotion samma dag. Den fick något(!) mindre uppmärksamhet. Men också den innehöll ett krav på ett förstatligande: Sjukhusvården. Jag gissar att det handlar om specialistvården. Men ändå, vägen är klar. Inte heller landstingen anses klara en av sina huvuduppgifter.
Det var två av förstatligandekraven idag. Ibland kommer de oftare än annars. För någon dag sedan berättade kulturministern att hon vill utreda likvärdigheten inom kulturskolan. Det är, enligt henne, uppenbart att skillnaderna mellan kommunerna är (för?) stora, för en så viktig(?) kommunal verksamhet.
(Det blir många parenteser i denna text. Jag sätter dit dem för att se om någon anser att 1) det blir för många, eller 2) jag använder dem på ett felaktigt sätt i meningsbyggnaden)
Men listan kunde göras längre. Kommunerna vill inte ha hand om LSS verksamheten. Socialstyrelsen tycker (nog egentligen fast man inte får säga det) att staten skulle ha hand om äldreomsorgen. Annan omsorg, som den om missbrukare, är inte heller likvärdig nationellt. Kommunerna misslyckas med integrationen. Arbetsmarknaderna är inte längre kommunala, sannolikt inte heller regionala, utan nationella och därmed är frågan om kommunerna ska fortsätta med arbetsmarknadspolitik.
Snart är det bara vargjakt och strandskydd som absolut ska beslutas lokalt. Där krävs ingen nationell eller internationell standard eller likvärdighet...
Om man försöker lyfta blicken något från detaljerna ser man tre utvecklingsspår:
För det första: En kontinuerligt försvagad lokaldemokratisk partiorganisation.
För det andra: En förändrad syn på vad lokalt, regionalt och nationellt är.
För det tredje: Ett krav på en diskussion om resursallokeringar inom offentlig sektor.
Låt oss ta dem en och en.
1) Lokaldemokrati
Det traditionella svenska partiväsendet har problem. Allt färre engagerar sig i partierna. Och de som gör det är sällan människor som vare sig har vana, kunskaper eller andra kompetenser som krävs för att leda. Antalet kommunalråd som kommer från en ledarskapsmiljö, som har relevanta kunskaper inom centrala styrområden som ekonomi, verksamhetsstyrning, scenarioplanering är lätt räknade. Den lokala (och regionala) politikern riskerar allt mer att bli en nödvändig kuliss för den reella makten som placerats hos tjänstemän.
Det är sannolikt rätt många lokala kommunalråd som skulle protestera mot detta om de läste det. Men jag har sett alldeles för många fall av politiker, i mitt parti och i andra, som tror att man leder men där man egentligen agerar som en form av mild korrektiv till processer som startas och drivs av de kommunala tjänstemännen. I min egen kommun, Örebro, verkar såväl majoritet som opposition numera mest agera för att "komma rätt ut i media". Detta är inte heller något unikt. Oavsett politisk färg, blir drivkraften för de ledande politikerna att komma ut i de positiva frågorna, och ducka i de svåra och låta någon annan ta ansvaret.
Denna utveckling är inte ny. Men den har accelererat. Och den är till rätt stor del självgenererad. Det finns idag få skäl för en politiskt intresserad, duglig person att engagera sig politiskt för att göra politisk karriär. Det kostar enormt mycket; i tid, resurser, politiskt spelande, medial uppmärksamhet, personliga påhopp och så vidare. Och det ger betydligt mindre, både i lön, makt och inflytande, än alternativet.
Runt om i landet sitter massor av politiskt intresserade människor och bestämmer i kommunerna. Men de är för det mesta tjänstemän...
Jag har skrivit flera bloggar tidigare om den skrämmande utvecklingen av den svenska lokaldemokratin. Om tomma dagordningar på nämndsammanträden. Om förtroendevalda som fastnar i detaljer men låter miljonerna rulla. Om bristen på ledarskap och ledarförmåga. Om att det snart inte finns tillräckligt många intresserade för att fylla upp alla stolarna i den svenska lokala demokratin.
Någon gång får det konsekvenser. En organisation kan inte ledas av ett osynligt och otydligt styre. Makt och ansvar måste hänga ihop. Någon/några måste peka ut en väg framåt. Om ingen gör det kommer så småningom verksamheten att packa ihop, och makten flytta någon annan stans.
Och det är sannolikt detta vi ser nu. PISA och OECD kan ha varit uppmarschen till en total förändring av den svenska lokaldemokratin. Och det är nödvändigt.
2) Vad är lokalt?
Vi lever fortfarande i en fysisk verklighet (även om man ibland funderar på om barnen mer identifierar sig med datorns alla möjligheter än med vad som händer IRL...). Men vi agerar inte längre som om det alltid var den fysiska lokaliseringen som var viktigast. Visst är det så när det gäller förskola, grundskola och vårdcentralen. Men varför ska jag söka jobb på arbetsförmedlingen i Örebro när det finns en app som gör det bättre? Var sitter den som svarar på mina frågor på 1177.se? Var hittar jag den bästa utbildningen, den bästa vården, det bästa arbetet, den bästa omsorgen - för mig?
Det är inte säkert att den svenska kommunsektorn är anpassad till den nya tiden. Det räcker kanske inte med att finnas på twitter...
Om man kombinerar den ökade insikten om att det lokala mer söks på nätet än i geografin, med en ökad vilja till individualisering och valfrihet, skapas en helt ny situation även för de offentliga välfärdsproducenterna. Och för politikerna. Om jag säljer utbildning, vård, omsorg till människor från hela landet - varför ska då bara örebroarna (det är ett dåligt exempel eftersom såväl Örebro kommun som Region Örebro län är kvarvarande kommunsocialistskräcködlor) få rösta på mig? Är det bostadsorten som är det viktiga? Eller är det den som använder tjänsten som ska få rösta?
Är en kommuns geografiska gränser ens relevanta? Är det inte styrningen av den enskilda skolan, vårdcentralen, sjukhuset, LSS-boendet, som är intressant? Och behövs politiker till det?
Var finns det politiska utrymmet i den framtida världen, den värld vi är på väg in i? Var är det nödvändigt att politiker finns? Och vilka forum ska vi lämna?
3) Pengarna räcker inte!
Klimatfrågan är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, både att förebygga och hantera.
Integrationen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, innan vi kunnat vända skutan.
Äldreomsorgen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, och ännu mer om vi inte löser demensproblematiken.
Sjukvården...
Skolan...
Försvaret...
Ja ni fattar - alla frågor är morgondagens viktigaste fråga. Och de kommer alla att kosta miljarder.
Den som inte ens vågar fundera över hur vi ska använda de resurser vi har på bästa möjliga sätt, borde inte få vara politiker.
Är kommunerna rätt plats för skolan? Sannolikt inte. Det kostar mer och smakar mindre än vad en annan organisation skulle göra.
Sköts arbetsmarknadsåtgärderna bäst lokalt? Sannolikt inte. När arbetsmarknaden blir global är inte kommunen en vettig aktör.
Löser vi miljöfrågorna lokalt? Sannolikt inte. Det finns knappt någon fråga som är så icke-lokal som miljön.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp område efter område där man måste ifrågasätta om pengarna gör mest nytta i en lokal organisation, uppbyggd utifrån en förlegad geografisk modell, styrd av alldeles för många okunniga förtroendevalda.
Och det är det vi måste våga göra. Ifrågasätta.
Kanske innebär det att en del frågor är och ska vara lokala, beslutas lokalt av lokala politiker. Sannolikt ska de lokala politikerna retirera från flera andra. En del beslut borde nog beslutas av individerna, utan politisk inblandning. Andra borde flyttas mellan de olika politiska nivåerna. Kanske finns det något område som behöver mer politisk styrning (även om jag inte ser något sådant just nu).
Men ifrågasättandet måste ske. Och det måste vara tydligt. Och det måste börja nu.
Jag tycker att Folkpartiet och Jan Björklund har helt rätt i att skolan inte passar i kommunerna. Jag gör det efter att ha sett hur illa det sköts av okunniga politiker utan koll men med stora behov på att verka vänliga och att komma ut rätt i media. Jag önskar att mitt parti kunde fortsätta den tankebanan och fundera på var framtidens lokala demokrati hör hemma, och hur den ska se ut för att göra det den är avsedd att göra.
Men makten - den har redan flyttat.
Efter att OECD idag presenterade sin genomlysning av den svenska skolan, en genomlysning som beställdes av den dåvarande utbildningsministern Jan Björklund, kan man följa ett antal trender i diskussionerna.
Folkpartiet är tydligast: Förstatliga skolan. Kommunerna klarar inte uppgiften. Man kanske vill väl, men det blir fel.
Som en tanke presenterar Kristdemokraterna sin vårändringsmotion samma dag. Den fick något(!) mindre uppmärksamhet. Men också den innehöll ett krav på ett förstatligande: Sjukhusvården. Jag gissar att det handlar om specialistvården. Men ändå, vägen är klar. Inte heller landstingen anses klara en av sina huvuduppgifter.
Det var två av förstatligandekraven idag. Ibland kommer de oftare än annars. För någon dag sedan berättade kulturministern att hon vill utreda likvärdigheten inom kulturskolan. Det är, enligt henne, uppenbart att skillnaderna mellan kommunerna är (för?) stora, för en så viktig(?) kommunal verksamhet.
(Det blir många parenteser i denna text. Jag sätter dit dem för att se om någon anser att 1) det blir för många, eller 2) jag använder dem på ett felaktigt sätt i meningsbyggnaden)
Men listan kunde göras längre. Kommunerna vill inte ha hand om LSS verksamheten. Socialstyrelsen tycker (nog egentligen fast man inte får säga det) att staten skulle ha hand om äldreomsorgen. Annan omsorg, som den om missbrukare, är inte heller likvärdig nationellt. Kommunerna misslyckas med integrationen. Arbetsmarknaderna är inte längre kommunala, sannolikt inte heller regionala, utan nationella och därmed är frågan om kommunerna ska fortsätta med arbetsmarknadspolitik.
Snart är det bara vargjakt och strandskydd som absolut ska beslutas lokalt. Där krävs ingen nationell eller internationell standard eller likvärdighet...
Om man försöker lyfta blicken något från detaljerna ser man tre utvecklingsspår:
För det första: En kontinuerligt försvagad lokaldemokratisk partiorganisation.
För det andra: En förändrad syn på vad lokalt, regionalt och nationellt är.
För det tredje: Ett krav på en diskussion om resursallokeringar inom offentlig sektor.
Låt oss ta dem en och en.
1) Lokaldemokrati
Det traditionella svenska partiväsendet har problem. Allt färre engagerar sig i partierna. Och de som gör det är sällan människor som vare sig har vana, kunskaper eller andra kompetenser som krävs för att leda. Antalet kommunalråd som kommer från en ledarskapsmiljö, som har relevanta kunskaper inom centrala styrområden som ekonomi, verksamhetsstyrning, scenarioplanering är lätt räknade. Den lokala (och regionala) politikern riskerar allt mer att bli en nödvändig kuliss för den reella makten som placerats hos tjänstemän.
Det är sannolikt rätt många lokala kommunalråd som skulle protestera mot detta om de läste det. Men jag har sett alldeles för många fall av politiker, i mitt parti och i andra, som tror att man leder men där man egentligen agerar som en form av mild korrektiv till processer som startas och drivs av de kommunala tjänstemännen. I min egen kommun, Örebro, verkar såväl majoritet som opposition numera mest agera för att "komma rätt ut i media". Detta är inte heller något unikt. Oavsett politisk färg, blir drivkraften för de ledande politikerna att komma ut i de positiva frågorna, och ducka i de svåra och låta någon annan ta ansvaret.
Denna utveckling är inte ny. Men den har accelererat. Och den är till rätt stor del självgenererad. Det finns idag få skäl för en politiskt intresserad, duglig person att engagera sig politiskt för att göra politisk karriär. Det kostar enormt mycket; i tid, resurser, politiskt spelande, medial uppmärksamhet, personliga påhopp och så vidare. Och det ger betydligt mindre, både i lön, makt och inflytande, än alternativet.
Runt om i landet sitter massor av politiskt intresserade människor och bestämmer i kommunerna. Men de är för det mesta tjänstemän...
Jag har skrivit flera bloggar tidigare om den skrämmande utvecklingen av den svenska lokaldemokratin. Om tomma dagordningar på nämndsammanträden. Om förtroendevalda som fastnar i detaljer men låter miljonerna rulla. Om bristen på ledarskap och ledarförmåga. Om att det snart inte finns tillräckligt många intresserade för att fylla upp alla stolarna i den svenska lokala demokratin.
Någon gång får det konsekvenser. En organisation kan inte ledas av ett osynligt och otydligt styre. Makt och ansvar måste hänga ihop. Någon/några måste peka ut en väg framåt. Om ingen gör det kommer så småningom verksamheten att packa ihop, och makten flytta någon annan stans.
Och det är sannolikt detta vi ser nu. PISA och OECD kan ha varit uppmarschen till en total förändring av den svenska lokaldemokratin. Och det är nödvändigt.
2) Vad är lokalt?
Vi lever fortfarande i en fysisk verklighet (även om man ibland funderar på om barnen mer identifierar sig med datorns alla möjligheter än med vad som händer IRL...). Men vi agerar inte längre som om det alltid var den fysiska lokaliseringen som var viktigast. Visst är det så när det gäller förskola, grundskola och vårdcentralen. Men varför ska jag söka jobb på arbetsförmedlingen i Örebro när det finns en app som gör det bättre? Var sitter den som svarar på mina frågor på 1177.se? Var hittar jag den bästa utbildningen, den bästa vården, det bästa arbetet, den bästa omsorgen - för mig?
Det är inte säkert att den svenska kommunsektorn är anpassad till den nya tiden. Det räcker kanske inte med att finnas på twitter...
Om man kombinerar den ökade insikten om att det lokala mer söks på nätet än i geografin, med en ökad vilja till individualisering och valfrihet, skapas en helt ny situation även för de offentliga välfärdsproducenterna. Och för politikerna. Om jag säljer utbildning, vård, omsorg till människor från hela landet - varför ska då bara örebroarna (det är ett dåligt exempel eftersom såväl Örebro kommun som Region Örebro län är kvarvarande kommunsocialistskräcködlor) få rösta på mig? Är det bostadsorten som är det viktiga? Eller är det den som använder tjänsten som ska få rösta?
Är en kommuns geografiska gränser ens relevanta? Är det inte styrningen av den enskilda skolan, vårdcentralen, sjukhuset, LSS-boendet, som är intressant? Och behövs politiker till det?
Var finns det politiska utrymmet i den framtida världen, den värld vi är på väg in i? Var är det nödvändigt att politiker finns? Och vilka forum ska vi lämna?
3) Pengarna räcker inte!
Klimatfrågan är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, både att förebygga och hantera.
Integrationen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, innan vi kunnat vända skutan.
Äldreomsorgen är morgondagens viktigaste fråga. Den kommer att kosta miljarder, och ännu mer om vi inte löser demensproblematiken.
Sjukvården...
Skolan...
Försvaret...
Ja ni fattar - alla frågor är morgondagens viktigaste fråga. Och de kommer alla att kosta miljarder.
Den som inte ens vågar fundera över hur vi ska använda de resurser vi har på bästa möjliga sätt, borde inte få vara politiker.
Är kommunerna rätt plats för skolan? Sannolikt inte. Det kostar mer och smakar mindre än vad en annan organisation skulle göra.
Sköts arbetsmarknadsåtgärderna bäst lokalt? Sannolikt inte. När arbetsmarknaden blir global är inte kommunen en vettig aktör.
Löser vi miljöfrågorna lokalt? Sannolikt inte. Det finns knappt någon fråga som är så icke-lokal som miljön.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp område efter område där man måste ifrågasätta om pengarna gör mest nytta i en lokal organisation, uppbyggd utifrån en förlegad geografisk modell, styrd av alldeles för många okunniga förtroendevalda.
Och det är det vi måste våga göra. Ifrågasätta.
Kanske innebär det att en del frågor är och ska vara lokala, beslutas lokalt av lokala politiker. Sannolikt ska de lokala politikerna retirera från flera andra. En del beslut borde nog beslutas av individerna, utan politisk inblandning. Andra borde flyttas mellan de olika politiska nivåerna. Kanske finns det något område som behöver mer politisk styrning (även om jag inte ser något sådant just nu).
Men ifrågasättandet måste ske. Och det måste vara tydligt. Och det måste börja nu.
Jag tycker att Folkpartiet och Jan Björklund har helt rätt i att skolan inte passar i kommunerna. Jag gör det efter att ha sett hur illa det sköts av okunniga politiker utan koll men med stora behov på att verka vänliga och att komma ut rätt i media. Jag önskar att mitt parti kunde fortsätta den tankebanan och fundera på var framtidens lokala demokrati hör hemma, och hur den ska se ut för att göra det den är avsedd att göra.
2015-05-01
Den socialdemokratiska kyrkan...
Tankar den 1 maj:
Jag läser Daniel Suhonen i Expressen. Och åter slår mig tanken: Hur lika är inte de två rörelserna varandra. Frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen. Men det handlar mer än om att vara födda i Folkrörelsesveriges vagga.
Det finns något religiöst i socialdemokratin. Det blir sannolikt aldrig tydligare än den första maj. Arbetarrörelsens egen heliga dag. Den dag då man ska demonstrera, ta i hand och sjunga de egna väckelsesångerna, oavsett om det är "Arbetets söner" eller "Internationalen".
Men religiositeten finns där hela tiden. Tron på att den egna rörelsen står för den enda sanningen. Tron på att den egna politiken är den enda sanna. Den personliga identifieringen av sig själv som rörelsen, partiet, arbetarkommunen. Behovet av den yttre fienden. Och sedan det socialistiska himmelriket.
Det tog mig nästan 20 år att förstå det. Men till slut, en gång runt 2011 på ett av de där vanliga, vardagstrista kommunfullmäktigemötena i Örebro, föll ytterligare en pollett ner. Jag hade som vanligt attackerat den lokala socialdemokratin och dess politik. Rätt tufft, även det som vanligt. Och jag hade fått de vanliga rallarsvingarna tillbaka. Men medan jag attackerade partiet och dess politik, valde de att attackera mig som person. Så hade det varit länge, framförallt när jag ledde majoriteten. Men nu, åter i opposition, fortsatte de personliga attackerna.
Och jag kunde inte förstå varför.
Men så, om det var i ett inlägg eller om jag hörde det i kafferummet, sade en av s-ledamöterna något som fick mig att förstå. En attack på partiet var faktiskt en attack på henne. Jag behövde inte nämna något namn, om jag attackerade partiet och partiets politik var det en personlig attack mot i första hand kommunstyrelsens ordförande (eftersom hon var den allenarådande uttolkaren av den socialdemokratiska lagen) och i andra hand mot varenda socialdemokratisk förtroendevald som kunde höra mig. Det gav dem rätt att attackera mig som person.
Och jag förstod - partiet och personen är ett och samma. Identifikationen total.
Rätt ofta har jag både i min politiska och min mer kyrkliga gärning beskrivit hur jag upplever likheten mellan mitt parti och min församling. Startade i samma anda, under samma tid, med samma organisationsmönster. Men också med liknande organisationsåldrande.
Frikyrkorna upplevde en fantastisk resa sina första årtionden. Tillväxten var stor, profilerna skarpa, tilltalet landade hos individerna på ett sätt som skapade ytterligare utveckling. Jag kan minnas mina föräldrars berättelse om 1940-talets ungdomsrörelse. När framtiden låg framför både dem och församlingarna de och deras vänner fanns i. Då inget var omöjligt.
Sedan kom mognadens årtionden. Då kyrkorna allt mer blev en del av samhället. Då de unga, brinnande blev samhällets stöttepelare, frikyrkorna blev centrum för de företagare, tjänstemän och byråkrater som upprätthöll samhället. Ibland drömde de sig tillbaka till väckelsens årtionden. Ibland blev det åter en satsning på förnyelse. Men allt oftare blev det enda resultatet av drömmen ytterligare en vända med kyrkokören, en insamling till en vackrare kyrkobyggnad och en samling av hela familjen till första advent.
Men någon ny väckelse fick de aldrig uppleva. Och nu sitter jag här - väckelsens barnbarn - och funderar över vilken roll frikyrkan egentligen spelar. Var finns församlingen, väckelsen, tron och Gud i mitt liv?
Och någonstans där är väl också dagens socialdemokrati. Tack vare sin makt, sina pengar och sin symbios med facket, har man kunnat måla på fasaden några årtionden till. Men där innanför har uttorkningen fortsatt.
Visst kan man, som Suhonen gör, drömma sig tillbaka till väckelserörelsen, då arbetarklassen tågade tillsammans, då Internationalens ord faktiskt betydde något, då man fortfarande hade en tro på att socialismen skulle göra människan friare.
Men ingen vare sig vill, orkar eller kan egentligen tro på det där längre. Socialdemokratin är och kommer så länge den finns att förbli ett parti för samhällsadministratörer. Det enda skälet att partiet fortfarande finns är att man ofta, men absolut inte alltid, visat sig vara bättre än alternativen på att administrera det rådande systemet. Men i kommun efter kommun, landsting efter landsting, region efter region och nu även i regeringsställning, faller tron på partiet som regeringsdugligt.
Kvar står ett antal ombudsmän, partigängare och -anställda, som allt mer krampaktigt håller varandra i händerna och mumlar med i de obsoleta orden i de sedan länge föråldrade socialistiska väckelsesångerna.
För snart 20 år sedan fick jag av det dåvarande Svenska Baptistsamfundet ett uppdrag att vara med i en grupp, Baptist 2000, som skulle fundera över samfundets framtid. Styrelsen ville att vi skulle peka ut en väg. Vi fick helt fria händer. Vi valde att inte göra det. Istället redovisade vi ett antal möjliga scenarior, bland andra ett som handlade om en långsamt döende rörelse där den sista baptisten så småningom lämnade den sista gudstjänsten i stillhet, och ett som handlade om att inse fakta - samfundet hade spelat ut sin roll och det var lika bra att lägga ner hela skiten. Det fanns en del mer positiva också...
Baptistsamfundet finns inte längre. Vi har gått upp i en större församlingsgemenskap, Equmenia. Kanske var vårt arbete i Baptist 2000 en liten pusselbit i det. Men även för Equmenia återstår mycket arbete innan man vet vart man är på väg.
Dit har inte socialdemokratin nått ännu. Socialdemokraternas styrelse skulle våga tillsätta en grupp, Sosse 2020, som fick helt fria händer att fundera över partiets framtid och lägga förslag på vad man ska göra. Men det kommer nog aldrig att ske. För sannolikheten att en sådan grupp skulle landa i antingen ett scenario där den sista medlemmen snart lämnar det sista arbetarkommunmötet mumlande Internationalen, eller insikten om att rörelsen inte längre behövs, är överhängande.
Det finns dock en tydlig skillnad mellan frikyrkorna och socialdemokratin. Kyrkans bas är en tro som går utanför samhället, liksom en dröm om en utopisk framtid som aldrig kommer att bli verklighet på denna jord. Alltid oprövad - alltid eftersträvansvärd. Socialdemokratins bas är en ideologi som prövats och befunnits väga för lätt. Därför kommer man sannolikt fortsätta att hålla varandra i händerna, låtsas som om man tycker det är roligt att sjunga Internationalen, och långsamt vandra mot det egna partiets undergång.
Jag läser Daniel Suhonen i Expressen. Och åter slår mig tanken: Hur lika är inte de två rörelserna varandra. Frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen. Men det handlar mer än om att vara födda i Folkrörelsesveriges vagga.
Det finns något religiöst i socialdemokratin. Det blir sannolikt aldrig tydligare än den första maj. Arbetarrörelsens egen heliga dag. Den dag då man ska demonstrera, ta i hand och sjunga de egna väckelsesångerna, oavsett om det är "Arbetets söner" eller "Internationalen".
Men religiositeten finns där hela tiden. Tron på att den egna rörelsen står för den enda sanningen. Tron på att den egna politiken är den enda sanna. Den personliga identifieringen av sig själv som rörelsen, partiet, arbetarkommunen. Behovet av den yttre fienden. Och sedan det socialistiska himmelriket.
Det tog mig nästan 20 år att förstå det. Men till slut, en gång runt 2011 på ett av de där vanliga, vardagstrista kommunfullmäktigemötena i Örebro, föll ytterligare en pollett ner. Jag hade som vanligt attackerat den lokala socialdemokratin och dess politik. Rätt tufft, även det som vanligt. Och jag hade fått de vanliga rallarsvingarna tillbaka. Men medan jag attackerade partiet och dess politik, valde de att attackera mig som person. Så hade det varit länge, framförallt när jag ledde majoriteten. Men nu, åter i opposition, fortsatte de personliga attackerna.
Och jag kunde inte förstå varför.
Men så, om det var i ett inlägg eller om jag hörde det i kafferummet, sade en av s-ledamöterna något som fick mig att förstå. En attack på partiet var faktiskt en attack på henne. Jag behövde inte nämna något namn, om jag attackerade partiet och partiets politik var det en personlig attack mot i första hand kommunstyrelsens ordförande (eftersom hon var den allenarådande uttolkaren av den socialdemokratiska lagen) och i andra hand mot varenda socialdemokratisk förtroendevald som kunde höra mig. Det gav dem rätt att attackera mig som person.
Och jag förstod - partiet och personen är ett och samma. Identifikationen total.
Rätt ofta har jag både i min politiska och min mer kyrkliga gärning beskrivit hur jag upplever likheten mellan mitt parti och min församling. Startade i samma anda, under samma tid, med samma organisationsmönster. Men också med liknande organisationsåldrande.
Frikyrkorna upplevde en fantastisk resa sina första årtionden. Tillväxten var stor, profilerna skarpa, tilltalet landade hos individerna på ett sätt som skapade ytterligare utveckling. Jag kan minnas mina föräldrars berättelse om 1940-talets ungdomsrörelse. När framtiden låg framför både dem och församlingarna de och deras vänner fanns i. Då inget var omöjligt.
Sedan kom mognadens årtionden. Då kyrkorna allt mer blev en del av samhället. Då de unga, brinnande blev samhällets stöttepelare, frikyrkorna blev centrum för de företagare, tjänstemän och byråkrater som upprätthöll samhället. Ibland drömde de sig tillbaka till väckelsens årtionden. Ibland blev det åter en satsning på förnyelse. Men allt oftare blev det enda resultatet av drömmen ytterligare en vända med kyrkokören, en insamling till en vackrare kyrkobyggnad och en samling av hela familjen till första advent.
Men någon ny väckelse fick de aldrig uppleva. Och nu sitter jag här - väckelsens barnbarn - och funderar över vilken roll frikyrkan egentligen spelar. Var finns församlingen, väckelsen, tron och Gud i mitt liv?
Och någonstans där är väl också dagens socialdemokrati. Tack vare sin makt, sina pengar och sin symbios med facket, har man kunnat måla på fasaden några årtionden till. Men där innanför har uttorkningen fortsatt.
Visst kan man, som Suhonen gör, drömma sig tillbaka till väckelserörelsen, då arbetarklassen tågade tillsammans, då Internationalens ord faktiskt betydde något, då man fortfarande hade en tro på att socialismen skulle göra människan friare.
Men ingen vare sig vill, orkar eller kan egentligen tro på det där längre. Socialdemokratin är och kommer så länge den finns att förbli ett parti för samhällsadministratörer. Det enda skälet att partiet fortfarande finns är att man ofta, men absolut inte alltid, visat sig vara bättre än alternativen på att administrera det rådande systemet. Men i kommun efter kommun, landsting efter landsting, region efter region och nu även i regeringsställning, faller tron på partiet som regeringsdugligt.
Kvar står ett antal ombudsmän, partigängare och -anställda, som allt mer krampaktigt håller varandra i händerna och mumlar med i de obsoleta orden i de sedan länge föråldrade socialistiska väckelsesångerna.
För snart 20 år sedan fick jag av det dåvarande Svenska Baptistsamfundet ett uppdrag att vara med i en grupp, Baptist 2000, som skulle fundera över samfundets framtid. Styrelsen ville att vi skulle peka ut en väg. Vi fick helt fria händer. Vi valde att inte göra det. Istället redovisade vi ett antal möjliga scenarior, bland andra ett som handlade om en långsamt döende rörelse där den sista baptisten så småningom lämnade den sista gudstjänsten i stillhet, och ett som handlade om att inse fakta - samfundet hade spelat ut sin roll och det var lika bra att lägga ner hela skiten. Det fanns en del mer positiva också...
Baptistsamfundet finns inte längre. Vi har gått upp i en större församlingsgemenskap, Equmenia. Kanske var vårt arbete i Baptist 2000 en liten pusselbit i det. Men även för Equmenia återstår mycket arbete innan man vet vart man är på väg.
Dit har inte socialdemokratin nått ännu. Socialdemokraternas styrelse skulle våga tillsätta en grupp, Sosse 2020, som fick helt fria händer att fundera över partiets framtid och lägga förslag på vad man ska göra. Men det kommer nog aldrig att ske. För sannolikheten att en sådan grupp skulle landa i antingen ett scenario där den sista medlemmen snart lämnar det sista arbetarkommunmötet mumlande Internationalen, eller insikten om att rörelsen inte längre behövs, är överhängande.
Det finns dock en tydlig skillnad mellan frikyrkorna och socialdemokratin. Kyrkans bas är en tro som går utanför samhället, liksom en dröm om en utopisk framtid som aldrig kommer att bli verklighet på denna jord. Alltid oprövad - alltid eftersträvansvärd. Socialdemokratins bas är en ideologi som prövats och befunnits väga för lätt. Därför kommer man sannolikt fortsätta att hålla varandra i händerna, låtsas som om man tycker det är roligt att sjunga Internationalen, och långsamt vandra mot det egna partiets undergång.
2015-04-30
Människovärdet riskerar sitta trångt i ateisternas värld.
På en knapp vecka som partiledare har Ebba Busch-Thor skapat mer kontroverser än vad Göran Hägglund gjorde under hela sin partiledartid. Kanske är det den partiledaren KD behöver...
Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.
Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.
Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.
Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.
Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.
Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.
En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.
Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.
Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.
I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.
Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.
Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.
För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.
För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.
Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???
Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.
Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?
Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.
Hennes stora fråga blev samvetsfriheten, det vill säga rätten för vårdpersonal att slippa utföra uppgifter, framförallt abort, som strider mot deras samvetsuppfattning. Mot detta har flera reagerat. En del på ett mer intressant sätt. En del andra på ett mindre. Låt oss börja med den senare.
Enligt DN har en läkare lagt ut en Facebook-status där han meddelar att han från och med nu kommer att vägra vårda kristna. Skälet är att vi har en inre demon som kan kränka honom. Läkaren meddelar samtidigt att uppdateringen var ironisk. Frågan är vad denna ironi bottnar i.
Läkaren menar på något sätt att hans påstådda vägran att vårda kristna, skulle vara att likställa med KDs krav på samvetsfrihet för aborter. Logiken haltar tyvärr betänkligt. Det går att teoretiskt, oavsett religiositet, hävda såväl att livet börjar vid befruktningsögonblicket som vid ett senare tillfälle. I Sverige har vi idag en i viss mån flytande skala för när livet anses inträda och fostret blir en individ. Före 18 veckan är abort tillåten oavsett skäl. Därmed kan man anse att ett foster i juridisk mening inte är en individ före denna vecka.
Men abort tillåts ytterligare tio veckor fram, av främst medicinska skäl. Ett aborterat, dött foster är alltså inte en individ före vecka 28. Men om fostret lever och föds fram före vecka 28 är det att anse som en individ. Livet har alltså inträtt någon gång däremellan.
Man kan alltså utifrån en teoretisk grund resonera kring när livet inträder. KD har under Ebba Busch-Thor valt att ta en annan väg än den svenska. Man kan tycka vad man vill om det (vilket jag återkommer till) men det är en icke-diskriminerande inställning.
Läkaren däremot, väljer diskrimineringens väg. Bara för att en människa har en tro, i detta fall kristen, har hon inte rätt till vård. Det är en oacceptabel inställning. En läkare som uttrycker en sådan åsikt, även om den menas vara ironisk, är inte lämplig som läkare. Legitimationen bör återkallas.
En av grundpelarna i den svenska demokratin är religionsfriheten. Den var en hörnsten redan när det demokratiska Sverige byggdes och den finns inskriven i svensk grundlag. Det är denna frihet som läkaren vill inskränka. Det är inte bara dumt. Det är skrämmande.
Skälet till att religionsfriheten är viktig, även i dagens sekulära Sverige, är att den bygger en skyddsmur kring en av individens viktigaste friheter. Rätten att tro fritt handlar också om rätten att tänka fritt. Ingen ska kunna kräva av mig att jag ska redovisa mina innersta tankar, mina grubblerier, mina funderingar och fantasier. Mitt inre liv är mitt och ingen annans.
Men för den ateistiske läkaren finns en annan gräns. Ibland hävdar ateisterna att deras värld skulle vara bättre och godare, bara för att de rationaliserar bort Gud. Läkaren visar med all tydlighet att det är en otroligt förenklad argumentation.
I samma tidning skriver Amanda Björkman en ledare kring samvetsfriheten. Även om jag landar i samma ståndpunkt som hon gör i abortfrågan, saknar hennes argumentation ett nödvändigt djup.
Björkman hävdar att man idag ska göra skillnad på abort och aktiv dödshjälp. Men, om man läser henne extensivt, det är inte säkert att man ska göra det i morgon. Idag är inte aktiv dödshjälp tillåten. Därför har de som går in i vården inte kunnat välja mellan att välja yrke där man slipper döda en annan människa även om det sker utifrån individens eget val. Men vad gäller abort, är rätten given sedan länge. Så den som inte vill utföra abort, får välja ett annat yrke.
Resonemanget belastas av två, egentligen tre, fel.
För det första jämför Björkman indirekt det foster som vi hittills menat inte vara en person, en individ, utan en del av kvinnans kropp, med en reell individ i färd med att dö. För den som värnar aborträtten riskerar det att bli en värderingsglidning. Även om Björkman inte menar det, blir hon en del av det.
För det andra är jämförelsen rejält bekymmersam utifrån såväl ett patient som medarbetarperspektiv. Hittills har vården haft som uppgift att värna liv. Den som söker sig till vården gör det för att man vill bota sjuka och så långt möjligt skapa ett gott liv för fler. Det finns naturligtvis gränser, som alltid när det handlar om begränsade resurser. Men huvudpoängen är att rädda liv.
Björkman för nu in en annan möjlighet i vården - att på patientens (eller hennes anhörigas?) uppmaning avsluta liv. Och analogt med hennes resonemang om aborter - den som inte kan tänka sig att avsluta en annan människas liv får väl söka sig ett annat yrke än vården. Eller???
Det finns enorma risker med den värderingsförändring kring livets värde, värdighet - och för mig som kristen - helighet, som vi befinner oss i just nu. Det handlar både om rätten till andra människors liv, i huvudsak vuxnas rätt till att på alla sätt skaffa sig barn, liksom rätten från en annan människas liv, i dagsläget handlar det om rätten till vår egen död.
Men var går gränsen i morgon? Vilken rättighet till andra människors liv och framtid har vi? Som organbanker, livmödrar, gendonatorer? Och vem bestämmer vilken gammal, sjuk, dement, kostnadskrävande (troende) människa som ska ha rätten att leva? Vilken etisk och moralisk grund ska gälla för de enormt svåra frågor som vi ställs inför när läkarvetenskapen blir allt mer exakt både vad gäller liv och död? Vem värnar människans värde och värdighet?
Jag är glad så länge det inte enbart är ateistiska läkare som bestämmer de gränserna.
2015-04-15
Underskatta inte SD, de målar vidare på sin bild...
Dagens budgetdebatt var som den brukar vara. Fast omvänt. Jag har svårt för Magdalena Anderssons stil. Tror inte hon är en elak översittare, men hon låter och ser ut så. Aldrig svar på någon fråga om den egna politiken, bara angrepp på den usla oppositionen och vad den gjorde när den var i majoritet. En tonalitet som mer bränner broar än öppnar dörrar. Det är en ny finansminister som sätter sin färg på politiken. Tyvärr. Man kan tycka vad man vill om Anders Borg, men inte var han en attackerande demagog.
På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.
Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.
Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.
I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:
Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.
Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.
Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.
Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.
Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.
Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.
Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.
För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.
När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.
Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.
Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?
Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.
Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.
Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.
Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.
På Allianssidan är det fascinerande att se de nya Moderaternas färglösa agerande. Ulf Kristersson är Magdalena Anderssons motpol. Det vore välgörande att se lite eld, lite engagemang, lite lidelse från den person som media nu påstår är Alliansens finansministerkandidat. Istället blir det mer en känsla av att man lyssnar till skatteverkets senaste redovisning av skattetabell 1A, bilaga 3.
Om man ska söka lidelse och engagemang i budgetdebatten är folkpartiets Erik Ullenhag den givna finansministerkandidaten. Ja - jag erkänner att jag är totalt subjektiv. Men Ullenhag passar i rollen. Han kan sin ekonomi, liksom sin juridik, och han driver den med emfas. Det Folkpartiet, liksom övriga Allianspartier, saknar är fortfarande den övergripande berättelsen om vad man vill med Sverige. Det är fortfarande arbetslinjen som på något sätt är överordnad allt. Men det räcker inte längre om den någonsin gjort det. Arbetslinjen fungerade som motbild mot den socialdemokratiska bidragslinjen 2006. Men den hade inte bäring i sig själv. För det krävs något mer.
Fast å andra sidan verkar inte regeringspartierna ha någon aning om vad de vill överhuvudtaget. Det är lite återställare, lite högre bidrag, lite mer av att staten ska pytsa ut pengar och skattehöjningar på det. Men vilket Sverige regeringen vill se är dolt i en röd dimma.
I det läget kan det vara intressant att lyssna på det parti som jag menar är det enda parti i riksdagen i dag som förmår måla en egen bild av sitt Sverige. Det där partiet vars bild jag tidigare beskrivit antingen:
Som Sverige på 1930-talet. Med den lilla röda stugan vid den stora mörka skogen. Där de vita björkarna vajar vackert i brisen som syns på sjön nedanför ängarna. Mamma står på trappen och tar hand om de båda välskötta barnen. Far har cyklat till jobbet på bruket.
Eller som Sverige på 1960-talet. Ingen röd stuga längre. Men ett radhus i det välskötta området. Samma mamma står på trappen och vinkar av sina barn som är på väg till lekis och skola. Pappa har redan cyklat iväg till jobbet på fabriken.
Det är svensk idyll. Invandrarna inskränker sig till italienarna och finnarna som jobbar med pappan. Det är Barnens dag och en dröm om en bättre framtid, tillsammans med de häftiga amerikanarna. Det finns normer och moral och en tydlighet i vad som är rätt och vad som är fel.
Visst är bilderna falska. Men jag kan i vart fall relatera till den senare av dem. Och jag kan förstå lockelsen med att se bakåt mot en idylliserad historia i ett läge där samtiden och framtiden känns kaotisk.
Det är uppenbart att SD, medvetet eller omedvetet, bygger vidare på den bilden. Det var intressant att lyssna till deras ekonomipolitike talesman (för inte har väl SD en talesperson...) och vad han sade i sitt inlägg. Inte ett ord om invandring. Nästan inte ett ord om integration.
Han gjorde tre saker. Angrep regeringen för löftesbrott (som resten av oppositionen också gjorde). Angrep Alliansen för att inte vara en riktig opposition samtidigt som han sträckte ut handen mot dem "ödmjukt" som han sade (och därmed visade en samarbetsattityd som inget annat parti/block gjorde mot någon). Och han berättade om SDs kommande budgetmotion. Och det var det intressantaste.
Det han beskrev var att den motionen i princip enbart ska handla om industrin. Och denna industripolitik skulle lösa problemen. Med jobben. För unga, gamla, hög- och lågutbildade och till och med de som var födda utomlands.
För mig blir det ytterligare en förstärkning av bilden. Den där om bruksorten, eller fabriksstaden. Där pappa cyklar till jobbet och där, men bara där, han möter den arbetande italienaren, finnen (och syriern?)... Det hänger ihop. Det finns ett metaperspektiv.
När vi andra angriper SD gör vi det aldrig med ett liknande metaperspektiv som grund. Det blir som när Centerpartiets Emil Källström i det enda replikskiftet som SD fick försökte kleta Putinism på SD. Det var en rätt intressant angreppsvinkel. Men den blir en detalj som inte kommer att påverka de som tror på den bild SD målar.
Det finns en risk att många underskattar SD. Det märktes inte minst i debatten idag. Inte en enda replik från de vänsterpartier som styr. Jag förstår inte de skäl som eventuellt finns från regeringsunderlagspartierna sida. Tystnad har sällan varit en väg att hantera demokrati, oavsett vem som står i talarstolen. Eller är det så att de vill fortsätta att hantera SD som ett parti foliehattar, som inte fattar vad de sysslar med. I replikskiftena mellan Magdalena Andersson och Oscar Sjöstedt kunde man få den uppfattningen. Det är nog helt fel väg att gå.
Jag har, långt innan SD blev så stora som de är idag, pekat på behovet av att vi i Folkpartiet skapar en egen berättelse, målar en egen bild, formar ett eget metaperspektiv på politiken. Ett paraply ifrån vilket de övriga politiska förslagen kan hänga. Där det finns något som håller ihop, något som de människor vi vill nå kan se, förstå och relatera till. Vilket Sverige vill vi se om fem, tio, tjugofem år? Om det inte är nationalisternas stängda, tillbakablickande Sverige, vilket Sverige är det då? Och vilka kommer den bilden att attrahera, och vilka kommer att stötas bort?
Nästa gång Erik Ullenhag ska briljera i riksdagens talarstol - hur ska de konkreta förslagen hänga ihop? Skatteförändringarna och utgiftsposterna? Inriktningen på den ekonomiska politiken och utbildningspolitiken? Det internationella engagemanget och individens frihet? Kanske är vi inte där redan i höst. Men vi i Folkpartiet har i alla fall börjat en resa.
Jag gläds enormt över det förnyelsearbete som mitt parti nu dragit igång genom de två kommissioner (Globaliserings- och Välfärdskommissionerna med tillhörande undergrupper) som bildats. Det är, för att tala frikyrkospråk, som ett bönesvar. Det finns inget som säger att vi kommer att lyckas. Men bara att försöka är värt all heder. Kanske kommer vi att kunna börja måla den bild av det spännande framtida liberala samhälle som fler kan relatera till, känna för, glädjas åt.
Den resan borde fler partier våga göra. Annars är risken uppenbar att vi plötsligt står där med ett parti som fått ännu fler att tro att världen peakade på ett 1960-tal som aldrig funnits och att vägen framåt egentligen är att gå tillbaka.
Och vill du se debatten (är du så nördig) finns den här.
2015-04-14
Om Gud, kärlek och sexualitet
Åter har frågan om homosexualitet i församlingen blossat
upp. Och de gamla välkända skyttegravarna grävs. Mellan de som tycker att
homosexualitet är synd (läs i Dagen), och därmed inte välkommet vare sig i församlingen eller
himlen och dem som hävdar att kärleken är större. Bibelord plockas och används
efter kunskap och förmåga. Och ingen blir klokare. Eller: i vart fall inte jag.
Det vore kanske läge att inte skriva något mer i frågan då,
tycker du. Men jag tar ändå chansen. Skälet är att jag har en rätt konservativ
syn på den familjesyn och familjemoral som är en del av denna diskussion. Men
att jag storknar av den argumentation som kommer fram i de mer teologiskt
bevandrades litanior. Det gäller de konservativa. Men det gäller ibland i än
högre grad de radikala, liberala eller vad man nu ska kalla dem.
Jag blir rätt bekymrad när en av Svenska kyrkans främsta företrädare,
biskopen Martin Modéus, skriver en debattartikel i Svenska Dagbladet som lika
väl kunde varit skriven av någon verklighetens pastor Jansson. Tyvärr är han inte ensam. För Modéus
är Guds kärlek större och motiverar kyrkans nuvarande ställningstagande.
Men denna innehållslösa definition skapar fler frågor än den
besvarar. Låt mig ta tre exempel, som kunde vara många fler:
·
Hur definierar Modéus kärlek? Är det själva
äktenskapet som är grunden för kärlek? Eller är det parförhållandet? I så fall
– varför ett parförhållande som ju är ett tydligt tecken på ett av ” våra socialt nedärvda mönster”. Borde
inte kyrkan omfamna alla förhållanden, oavsett antal, om nu kärleken är större
och Gud inte bryr sig om hur den utförs?
·
Och
varför exkluderar Modéus de ungas kärlek? Är det bara det som vi idag
definierar som vuxna som ska omfattas? Är 18-årsgränsen biblisk? Eller vilken
kyrklig gräns för kärlek vill Modéus sätta?
·
Hur
långt ska ett förhållande vara för att få omfattas av Modéus kärleksbegrepp? Är
det den livslånga kärleken som kyrkan nu åter hävdar? Eller finns det någon
minsta tid för att kärleken ska vara av Gud? Är det tillräckligt med någon
vecka? Eller är det månader eller år? Eller kan den kärlek Modéus bekänner sig
till både uppkomma och avslutas under en natt?
Jag inser att jag är provokativ när jag skriver detta. Men
jag vill vara klar i två ståndpunkter:
För det första är jag säker på att jag inte äger sanningen.
Jag har inte en aning om ifall mina åsikter är rätta, vare sig för Gud,
människan, kyrkan eller samhället. Men jag blir så trött på att alla tar så
lätt på svåra frågor. Nästa gång någon säger ”kärleken är större” som svar på
en svår fråga, lämnar jag kyrkan!
För det andra tror jag inte Gud bryr sig ett dugg om ifall
du är hetero, homo, bi, trans eller någon annan variant när du står inför
honom. Det är inte Gud som har problem med våra liv och våra synder. Det är vi
själva. Det är vi själva som jobbar hårt på ”äktenskapsbrott,
själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod,
förblindelse”
oavsett könstillhörighet.
Men
det jag funderar på är om det finns ett annat syfte med den moralkodex som vi
tjänat under i några tusen år. Kanske är syftet inte att bestämma storleken på
dörren till paradiset, utan att skapa någon sorts hyfsade förhållanden redan
här på jorden.
Låt
mig bara ta två rent subjektiva exempel:
När
jag i partiet röstade mot att homosexuella skulle få samma rättigheter att
gifta sig som heterosexuella (egentligen ville jag ha en sekulär statlig
registrering av alla parförhållanden oavsett kön och överlåta till kyrkorna att
utan myndighetsstatus viga de man själv ville) var det flera som sade ungefär
så här: Varför förnekar du människor den rätten? Och kom inte dragande med det
där om månggifte – det är så lågt.
Idag
– inte ens 20 år senare – driver ungdomsförbund krav på att legalisera
förhållanden som inte handlar om par. Och i regeringsförklaringen nämner
statsministern ”stjärnfamiljer” explicit. En stjärnfamilj är oberoende av antal
vuxna parter...
Vad
får det för konsekvenser för synen på människan? Om äktenskapet bara blir något
jag accepterar så länge det är kul och uppfyller mina behov just nu, som jag kan gå in i och ut ur efter behov? När andra
människor blir utbytbara? Vad får det för konsekvenser för barnen i dessa
förhållanden, där föräldraskapet blir flytande? Och vad får det för
konsekvenser för samhället, när inte ens i de närmaste förhållandena det finns
avtal som ska hållas?
Eller:
Jag
var lika emot rätten till adoption för samkönade par (liksom för ensamstående). Inte för att jag ett
ögonblick tror att de är sämre föräldrar än vi olikkönade. Men för att det
kommer att få andra konsekvenser. Den huvudsakliga handlar om ifall jag som
vuxen har rätt till en annan människa? Har jag rätt att få barn?
Idag är svaret på denna fråga ett självklart ja. Denna
vuxenrättighet har tagit flera steg. I år kommer sannolikt nästa att tas.
Surrogatmödraskap kommer att tillåtas. Först bara så kallat altruistiskt. Men
är det sista steget?
Den stora frågan handlar inte heller här om ifall de som fått ett barn genom ett surrogatmödraavtal är sämre eller bättre föräldrar. Det handlar om synen på människan. Om jag har rätt till en annan människa, har jag då också rätt att avstå henne? Om jag tycker att min gamla mor alltid varit jobbig, och nu när hon är ett snart dement paket är ännu jobbigare, har jag då rätt att avstå henne? Och vad betyder det? När kommer de första förslagen på ”altruistiskt livsavslutande”?
Den stora frågan handlar inte heller här om ifall de som fått ett barn genom ett surrogatmödraavtal är sämre eller bättre föräldrar. Det handlar om synen på människan. Om jag har rätt till en annan människa, har jag då också rätt att avstå henne? Om jag tycker att min gamla mor alltid varit jobbig, och nu när hon är ett snart dement paket är ännu jobbigare, har jag då rätt att avstå henne? Och vad betyder det? När kommer de första förslagen på ”altruistiskt livsavslutande”?
Det
finns ju en del så kallade humanister som redan tagit de första stegen för att
ta rätten att avsluta sina egna liv när de vill. Det riskerar leda till en helt annan syn på
mänsklighet, liv och död. Den avgörande frågan om rätten till adoption och surrogatmödraskap kanske inte handlar om de nyfödda barnen, utan om de döende gamla...
I
den diskussionen är kyrkan idag fullständigt frånvarande. Hon accepterar det
mesta samhället gör, och när det någon gång kommer till konflikt, läggs den
tunga, blöta ”kärleksfilten” på. För vem vågar hamna i laget som inte tror på
Guds kärlek.
Som sagt - jag är bara säker på en sak och det är att inte jag äger sanningen. Men jag är inte säker på att någon annan gör det heller. Och om ingen vågar fråga, vart hamnar vi då?
2015-04-08
Holm (SoS) viftar på hunden
I går skrev Socialstyrelsens chef, Lars-Erik Holm, en debattartikel på DN tillsammans med ett antal organisationer som företräder pensionärer. Redan rubriken talar om vad det handlar om: "Kommunernas nej hotar äldrevården" är ett rätt tydligt budskap om vem som är ond och vem som är god i Socialstyrelsens värld.
Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.
För det första: Sakinnehållet.
Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.
En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.
Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.
Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...
Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.
Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...
Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.
Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.
För det andra: Socialstyrelsens roll.
Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?
Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.
Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.
Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.
Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.
Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.
Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.
För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag
En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.
För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.
En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:
"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."
Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.
Det finns två problem i detta:
För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.
För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.
Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.
För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.
Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.
Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.
Det finns tre huvudsakliga invändningar mot att Socialstyrelsen och dess chef skriver en sådan DN-artikel. Det handlar om sakinnehåll, om Socialstyrelsens roll, och om socialstyrelsens uppdrag.
För det första: Sakinnehållet.
Det finns rätt många invändningar mot Socialstyrelsens förslag. Den huvudsakliga är att det inte finns någon evidens för att förslagen skulle innebära bättre omsorg om de äldre. Socialstyrelsen fick ett uppdrag av riksdagen för några år sedan, som innebar att man skulle kolla igenom bemanningen, främst nattetid, på äldreboendena. Riksdagens socialutskott var enigt i detta uppdrag, men grunden för det var mer en medial storm än en reell genomgång av läget.
En av grunderna var den "nattliga raid" som Socialstyrelsen gjort på ett antal äldreboenden. Den visade på dålig standard på vissa boenden. Men det fanns inga fakta kring hur urvalet av boenden gjorts, om det var de sämsta (där man av andra anledningar fått info om dålig standard) som valts ut eller om något annat varit avgörande. Det fanns stora brister i undersökningen, om bemanningsbristerna lett till problem, om andra avvägningar (som ökad dagbemanning) gjorts, om kvaliteten överlag var bra eller dålig.
Men uppgifterna om den usla nattbemanningen blev "sanna" genom medias försorg, och politikerna reagerade utan att kolla vidare.
Socialstyrelsen fick alltså ett uppdrag, som var så skrivet att de själva kunde avgöra omfattningen av uppdraget. Och man valde att löpa nästan hela linan ut. Detaljerade bemanningskrav följde, omfattande byråkratisering av äldreomsorgen skapades och kostnaderna för förslaget var oöverblickbara. Bland annat kunde de tolkas som att ingen äldre fick lämnas ensam på natten överhuvudtaget. Kommunerna skulle i princip avdela en person per boende varje natt...
Men dessa konsekvenser bekymrade Socialstyrelsen föga. Några ekonomiska konsekvensanalyser gjordes inte. Inte heller om det fanns personella resurser. Men framförallt struntade man i om det var bra för de gamla eller inte.
Bara ett exempel: Socialstyrelsen föreslog att alla beslut om förändrad vårdinsats skulle vara överklagningsbara. Det innebär att det ska finnas ett skriftligt beslut på en sådan insats. Men vem ska ta beslutet? Det är ju i princip nämnden, som kan delegera antingen till en chef eller till en utpekad tjänsteman (sjuksköterska/undersköterska). Men eftersom vårdinsatser kan behöva förändras kontinuerligt, innebär det att undersköterskan istället för att vårda den gamla, blir sittande vid datorn för att formalisera sitt senaste beslut om förändrad vårdinsats. Och sedan, om de anhöriga tycker att hon vårdat fel, istället för att ta hand om andra gamla med stora vårdbehov, blir indragen i rättsprocesser...
Jag ställde vid ett tillfälle frågan till Socialstyrelsen om de tänkt på detta. Man kan, milt sagt, säga att de blev mig svaret skyldig.
Ingen som engagerar sig i äldreomsorgen kan påstå att allt fungerar väl i svensk äldreomsorg. I min hemkommun Örebro ser man hur illa det kan gå när det vare sig finns politisk ledning, eller hos ledande tjänstemän. Men det mesta fungerar faktiskt rätt hyfsat. De flesta boende är nöjda. Deras anhöriga likaså. Men det väljer Socialstyrelsen att bortse från. Det blir de sämsta som får definiera behovet av insatser. Det är en märklig styrningsprincip.
För det andra: Socialstyrelsens roll.
Varför ska Socialstyrelsens chef överhuvudtaget skriva på DN debatt tillsammans med företrädare för pensionärsorganisationer? Varför ska han peka ut kommunerna, och SKL, som de onda som försöker förstöra hans fina verk? Vad är anledningen?
Det har funnits en diskussion i media kring vissa myndigheters förändrade syn på sig själva. Myndigheterna har gått från att vara utförare av statliga beslut, till att bli samhällspåverkare. De har en egen agenda och driver den, bland annat genom opinionsbildning. Gårdagens DN-debatt är ett övertydligt exempel på detta.
Denna utveckling leder till rätt många problem. Myndigheterna är inte självständiga opinionsbildare. De ska styra utvecklingen inom sitt specialistområde utifrån de lagar och förordningar som regering och riksdag beslutat om. Inget mer. Inget mindre. Behöver regeringen eller riksdagen mer beslutsunderlag inför ett beslut, kan myndigheten bistå med detta. Men det är politikerna som bestämmer agendan.
Lars-Erik Holm är inte folkvald. Han kan inte ställas till ansvar för sina gärningar utifrån de opinioner han bildat för att få genomdriva det han vill.
Det borde vara självklart för alla myndighetschefer att det finns en gräns mellan deras uppdrag och det politiska uppdraget. Politik handlar, bland annat, om att skapa opinion. Den opinionen kan vara väl underbyggd, med sakliga argument, eller bara tagen ur luften. Diskussionen om vinster i välfärden är ett typexempel. Bemanningsförslaget är nästan lika tydligt. Men den som skapar opinion måste också vara tillgänglig för offentlig kritik, och också kunna ställas till ansvar offentligt för den opinion man skapat.
Vad blir följderna om denna gräns suddas ut? Risken är att vi än mer landar i en teknokrati, där ovalbara tjänstemän leder såväl opinion som verkställighet av de beslut man själv förberett, skapat opinion för och sedan tagit. Demokratin försvagas, framförallt när det personliga tjänstemannaansvaret inte längre är så tufft.
Den diskussionen borde såväl regering som myndighetschefer föra, innan nästa debattartikeln publiceras.
För det tredje: Socialstyrelsens uppdrag
En myndighets uppdrag ges av regeringen i ett så kallat regleringsbrev. Det är en rätt detaljerad uppdragsbeskrivning kring syftet med myndigheten och vad regeringen räknar med att få genomfört.
För Socialstyrelsen har det inneburit rätt kraftigt krympta ramar de senaste åren när myndighetsstrukturen inom det sociala området helt stöpts om. Det räcker med att kolla det senaste, för nörden finns det här, för att inse att förändrigen fortsätter.
En sak som INTE finns i regleringsbrevet, är att vare sig Socialstyrelsen i sin helhet eller dess chef i synnerhet, ska uttrycka preferenser om vem och hur kommunerna eller SKL styrs. Men just detta gör Lars-Erik Holm i sin famösa artikel. Så här skriver Holm:
"Nu när SKL:s nya ledning tillträtt hoppas vi på en konstruktiv dialog."
Det implicerar att den gamla SKL-ledningen inte ville föra en konstruktiv dialog. (Detta i sig är en ren lögn, eftersom SKL kontinuerligt inbjudit SoS ledning, senast sommaren 2014, men fått nobben av Holm & Co...) Men en ny majoritet med en ny politisk färg ska uppenbarligen vilja det. Och därmed ska Socialstyrelsen få sin vilja igenom.
Det finns två problem i detta:
För det första vill eller kan inte Socialstyrelsen och Lars-Erik Holm förstå hur SKL styrs. SKL har sitt uppdrag från sina medlemmar. En ny ledning på SKL ska inte vara regeringen trogen, utan hela Kommunsverige. Jag har tidigare pekat på att det verkar finnas en risk att den nya SKL-ledningen blir mer av ett patrullkompani för regeringen. Kanske pekar denna artikel också i den riktningen. Men det är i så fall i strid mot SKLs uppdrag.
För det andra borde Lars-Erik Holm insett att han som myndighetschef aldrig kan skriva under en artikel som implicerar att vissa politiska ledningar är bättre än andra. Det tjänstemannaansvar han trots allt har, innebär att han ska vara oväldig tjänsteman, opartisk, opartipolitisk, i alla lägen. Väljer han en annan bana, har han förbrukat sitt förtroende.
Jag menar att Lars-Erik Holm gjort det. I det läget är det bara att tacka för sig, packa sin väska och lämna myndigheten. Omedelbart. Och gör han det inte själv, ska regeringen be honom göra det. Omedelbart.
För vad händer om regeringen inte gör det? Kommer vi att få en kader myndighetschefer som offentligt pekar på vilken politisk styrning man helst önskar, som offentligt tar ställning för vissa partier, och dissar andra? Vad innebär det i så fall för regeringens utnämningsmakt? Och för myndigheternas möjlighet att fungera.
Det finns ett amerikanskt talessätt som också blivit en bra film: Wag the dog. Vifta på hunden. Det handlar om när svansen tar över och istället för att hunden viftar på svansen, så viftar svansen på hunden.
Just så fungerar Socialstyrelsen idag. Det är illa.
2015-04-01
Jimmie från en annan sida
Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.
Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.
Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".
Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:
Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.
Är det verkligen så?
När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.
SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.
Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.
Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?
De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...
Det blir ingen massa eldad av.
Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.
Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.
Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?
Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.
Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.
Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".
Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:
Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.
Är det verkligen så?
När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.
SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.
Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.
Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?
De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...
Det blir ingen massa eldad av.
Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.
Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.
Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?
Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.
2015-03-27
Kanske börjar det hända saker?
Varför är det en sådan ungdomshysteri inom svensk politik? Varför ska man vara 30 minus för att kännas fräsch som partiledarkandidat? Varför har orutin, oerfarenhet och ibland även okunskap större företräde än deras motsatser?
I ett par bloggar för en tid sedan (en om modernism och en om Ebba Busch-Thor) skrev jag om den svenska tron på att modernismen är svaret på allt. Och att vara ung är ju att vara modern. Ålder, vishet och erfarenhet är lågt rankade på svensk politikmarknad. I den partistyrelse jag känner bäst är det snart ingen som är över 65, medan flera är under 30.
Men att påtala detta har varit som att hoppa i en helt galen tunna. För visst är motsatsen till att vara för 28-åriga partiledarkandidater att vara för 55-åriga, vita, medelålders CIS-män. Och inget kan ju vara mer omodernt...
Men plötsligt vågar Ann-Charlotte Marteus skriva just om detta på Expressens ledarsida. Det är inte första gången Marteus är obekväm och inte följer strömmen. Ändå är detta ett brott mot en praxis som heter duga. Och det är bra.
Det vore bra för svensk politik om fler över 50 och 60 och kanske till och med 70-plussare vågade ta upp kampen om de åtråvärda posterna i svensk politik. Det vore bra för politiken, men också för näringsliv, civilsamhälle och för människosyn. Du är inte förbrukad bara för att du fyllt år. Snarare kan det vara så att du just tack vare att du fyllt år är den som ska göra det viktiga jobbet.
I ett radioprogram för en tid sedan (i P1 förståss - kanalen för oss åldrande nördar...) berättade en amerikans åldersforskare att det inte alls var så att ålder och vishet hörde ihop. Själva åldrandet skapade alltså inte av sig själv visare människor. Men människor som åldrades kunde bli visare genom att ständigt våga ifrågasätta det man lärt sig och det man tagit för givet.
Åldern i sig själv skapade alltså inte vishet. Men å andra sidan var åldrandet och erfarenheten av att lära sig, tolka världen och våga tolka om världen en grundläggande förutsättning för att bli visare. I vart fall som jag förstod programmet.
Och det är här som åldrandet kommer in.
För bara den som både lärt, fått lära om och orkat ompröva sina lärdomar kan ta ytterligare ett steg mot vishet. När du är 20, 30 och till och med 40 är det alltför ofta som du inte haft tid att få de erfarenheterna.
Ibland är det en fara att bli subjektiv, att ta sig själv som måttstock för generella diskussioner. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är glad att jag inte idag är den politiker jag var för 30 år sedan, eller ens för 20 eller 10. Livet har lärt mig rätt mycket. Jag skulle vilja påstå att jag är betydligt mindre provokativ, betydligt mindre svartvit (även om vissa påstår att jag har mycket att lära om de grå nyanserna) och betydligt osäkrare på vilka svar som är de rätta. Ifrågasättandet av det jag tidigare tog som självklart är numera en del av vardagen.
Och jag ser samma utveckling runt omkring mig. Inte hos alla. En del politiker fastnar i den pubertala enkelhetens värld där de alltid har rätt, och alla andra de facto står för det felaktiga. Men många ställer andra frågor, och söker andra svar, när man fyllt 50 eller 60 än när man var 20, 30 eller 40.
Det problem som jag ser som mer överhängande är att de flesta av dessa människor lämnar politiken. För dagens politik handlar alldeles för lite om att ompröva, söka nya sanningar bakom de gamla, våga lyfta blicken från dagens agenda. Nej - hela politiken har blivit ungdomsförbundifierad. Det ska gå snabbt. Det ska sticka ut. Det ska vara enkelt. Det ska vara kontroversiellt. Det ska framhäva dig själv (även om det kostar partiet).
Och bara de äldre politiker som orkar hantera denna medialiserade twitterpolitik blir kvar. De som borde stanna kvar, lämnar. Och de som borde söka sig till politiken först när de blivit tillräckligt erfarna genom jobb i andra branscher, söker sig aldrig dit. Visst finns det undantag, jag vet ett antal både i mitt parti och i andra. Men rörelsen är tyvärr alldeles för tydlig.
Därför är Marteus inlägg så välkommet. Det kommer inte att förändra världen. Men kanske är det ytterligare en av de vindilar som så småningom kommer att få hela fullriggaren att byta kurs.
Och det vore mer än välkommet!
I ett par bloggar för en tid sedan (en om modernism och en om Ebba Busch-Thor) skrev jag om den svenska tron på att modernismen är svaret på allt. Och att vara ung är ju att vara modern. Ålder, vishet och erfarenhet är lågt rankade på svensk politikmarknad. I den partistyrelse jag känner bäst är det snart ingen som är över 65, medan flera är under 30.
Men att påtala detta har varit som att hoppa i en helt galen tunna. För visst är motsatsen till att vara för 28-åriga partiledarkandidater att vara för 55-åriga, vita, medelålders CIS-män. Och inget kan ju vara mer omodernt...
Men plötsligt vågar Ann-Charlotte Marteus skriva just om detta på Expressens ledarsida. Det är inte första gången Marteus är obekväm och inte följer strömmen. Ändå är detta ett brott mot en praxis som heter duga. Och det är bra.
Det vore bra för svensk politik om fler över 50 och 60 och kanske till och med 70-plussare vågade ta upp kampen om de åtråvärda posterna i svensk politik. Det vore bra för politiken, men också för näringsliv, civilsamhälle och för människosyn. Du är inte förbrukad bara för att du fyllt år. Snarare kan det vara så att du just tack vare att du fyllt år är den som ska göra det viktiga jobbet.
I ett radioprogram för en tid sedan (i P1 förståss - kanalen för oss åldrande nördar...) berättade en amerikans åldersforskare att det inte alls var så att ålder och vishet hörde ihop. Själva åldrandet skapade alltså inte av sig själv visare människor. Men människor som åldrades kunde bli visare genom att ständigt våga ifrågasätta det man lärt sig och det man tagit för givet.
Åldern i sig själv skapade alltså inte vishet. Men å andra sidan var åldrandet och erfarenheten av att lära sig, tolka världen och våga tolka om världen en grundläggande förutsättning för att bli visare. I vart fall som jag förstod programmet.
Och det är här som åldrandet kommer in.
För bara den som både lärt, fått lära om och orkat ompröva sina lärdomar kan ta ytterligare ett steg mot vishet. När du är 20, 30 och till och med 40 är det alltför ofta som du inte haft tid att få de erfarenheterna.
Ibland är det en fara att bli subjektiv, att ta sig själv som måttstock för generella diskussioner. Ändå kan jag inte låta bli. Jag är glad att jag inte idag är den politiker jag var för 30 år sedan, eller ens för 20 eller 10. Livet har lärt mig rätt mycket. Jag skulle vilja påstå att jag är betydligt mindre provokativ, betydligt mindre svartvit (även om vissa påstår att jag har mycket att lära om de grå nyanserna) och betydligt osäkrare på vilka svar som är de rätta. Ifrågasättandet av det jag tidigare tog som självklart är numera en del av vardagen.
Och jag ser samma utveckling runt omkring mig. Inte hos alla. En del politiker fastnar i den pubertala enkelhetens värld där de alltid har rätt, och alla andra de facto står för det felaktiga. Men många ställer andra frågor, och söker andra svar, när man fyllt 50 eller 60 än när man var 20, 30 eller 40.
Det problem som jag ser som mer överhängande är att de flesta av dessa människor lämnar politiken. För dagens politik handlar alldeles för lite om att ompröva, söka nya sanningar bakom de gamla, våga lyfta blicken från dagens agenda. Nej - hela politiken har blivit ungdomsförbundifierad. Det ska gå snabbt. Det ska sticka ut. Det ska vara enkelt. Det ska vara kontroversiellt. Det ska framhäva dig själv (även om det kostar partiet).
Och bara de äldre politiker som orkar hantera denna medialiserade twitterpolitik blir kvar. De som borde stanna kvar, lämnar. Och de som borde söka sig till politiken först när de blivit tillräckligt erfarna genom jobb i andra branscher, söker sig aldrig dit. Visst finns det undantag, jag vet ett antal både i mitt parti och i andra. Men rörelsen är tyvärr alldeles för tydlig.
Därför är Marteus inlägg så välkommet. Det kommer inte att förändra världen. Men kanske är det ytterligare en av de vindilar som så småningom kommer att få hela fullriggaren att byta kurs.
Och det vore mer än välkommet!
2015-03-25
Var går gränsen för det offentligas ansvar?
När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar
är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast
för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet
har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och
välfärdspolitiska frågor.
De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl
kända frågor. Med ett tydligt undantag.
Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag
att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället
och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det
civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.
Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt
i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett
av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som
skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på
insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.
Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats
till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än
en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare
som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner
civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen
varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens
utmaningar.
Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det
läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna
och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande
resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion
man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de
som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det.
Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt
finansierade, beslut.
Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer.
Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete
äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att
föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på
DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället
instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt
flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller
idrottsverksamhet.
Men civilsamhället
är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska
uppdrag.
Civilsamhället är
däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur
den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av
civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma
över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör
övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.
När Fredrik
Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första
regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering
skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn,
byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det
bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt
inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än
mer.
Skillnaden i syn på
civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och
självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och
detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av
civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella
engagemanget.
Vår utmaning står därför
i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan
civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella
bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en
självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas
nationella, stabila regler kring såväl sociala företag,
Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste
finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.
Men: Civilsamhällets
viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för.
Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av
eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i
de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla
migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller
jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.
1900-talet
karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi
har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig
stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och
stärks, och där människor möts och växer.
Det finns tydliga
politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter.
Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant
för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och
höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.
2015-03-20
Det spelar roll vilken bild man ser
En av den senaste veckans stora snackisar är naturligtvis vår
utrikesminister och hennes uttalande om Saudiarabien och konsekvenserna
därav. Oavsett om man som jag ogillar hur staten Saudi tolkar islam och
hanterar sharia, är följderna av hennes och regeringens samlade
utrikespolitik bekymmersam. Sverige verkar hålla på att gå från en
internationell aktör med möjlighet att påverka, till en marginaliserad
stat som ingen lyssnar till. Kanske har jag fel - jag är ingen expert på
utrikespolitik. Men jag är inte ensam om den analysen.
Men det jag tänker skriva om handlar om risken att vi både blir etnocentriska och egocentriska. Och hur vårt eget perspektiv får konsekvenser för vårt handlande.
I en tidigare blogg, Till vad ska de integreras?, skrev jag om några funderingar kring vår självbild och synen på vårt samhälle. Vad är det kitt som håller ihop Sverige och vilka krav ställer vi på den som invandrar hit? Hur ska hon anpassas till våra värderingar och hur ska den anpassningen ske? Och huvudfrågan: Är vi själva ens på det klara med vilka värderingar vi har? Annat än att vi är världens bästa land, det centrum kring vilket allt annat snurrar...
En karta som ofta används är World Values Surveys karta "Ingelhart Values" som visar hur länder och ländergrupper placerar sig på en karta där man på X-axeln redovisar värderingar utifrån "överlevnad mot självförverkligande" och på Y-axeln "traditionalism mot sekularism". Normalt läser vi kartan så här:
Det
visar sig rätt snabbt att Sverige inte är ett centrum, snarare en
extrem. Vi är mest sekulära (tillsammans med Japan) och mest inne på
självförverkligande. En naturlig läsning för oss är att utveckling är
att gå från noll på de båda axlarna, och vidare utåt. Sverige är med det
synsättet det mest utvecklade landet i världen.
Men tänk om bilden istället såg ut så här:
Sverige längst ner i vänstra hörnet. Alla andra länder mer utvecklade än Sverige. Eller så här:
Vad
skulle det innebära? Här blir väl Sveriges extremplacering tydlig? Och
hjälp - vad betyder det att vi har hamnat längst ner till höger?
Vad är då bakgrunden till detta? Helt enkelt att vi måste inse att vi alltid betraktar världen ut våra egna, subjektiva ögon. Och att vi måste fundera över hur vi hanterar människor som betraktar samma värld med samma egenskaper, men ur ett helt annat lika subjektivt perspektiv.
Om vi ska få förståelse för vår vilja att förändra ett samhälle, vårt eget med alla de problem som finns här, eller det saudiska med de enorma problem för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet som finns där, måste vi också klara av att försöka förstå att vår bild inte är den enda. Och att en verklig dialog bara kommer till om vi i vart fall försöker sätta oss in i en annan människas perspektiv.
För oss är det självklart att vi är det mest utvecklade landet, att vår position längst ut till höger och högst upp på WVS bild är den som gäller. Men tänk om i vart fall vissa av saudierna, i alla fall den styrande klanen, eller för den delen en del av våra invandrade, ser världen som bild två. Sverige längs ner till vänster, den minst acceptabla placeringen på en graf. Hur ska vi i så fall kunna kommunicera och få förståelse för våra olika argument att såväl ett sekulärt styrelseskick, som en positiv individualism, är utveckling och inte avveckling av ett samhälle?
Dialog är svårt och jag är glad över att jag inte är svensk utrikesminister. Men även vi som arbetar på hemmaplan med betydligt mindre och förhoppningsvis mer hanterbara frågor bör fundera över om vilka perspektiv vi tar som de mest objektiva och naturliga, och om de stämmer överens med de som våra dialogpartners tar som precis lika objektiva och naturliga.
Men det jag tänker skriva om handlar om risken att vi både blir etnocentriska och egocentriska. Och hur vårt eget perspektiv får konsekvenser för vårt handlande.
I en tidigare blogg, Till vad ska de integreras?, skrev jag om några funderingar kring vår självbild och synen på vårt samhälle. Vad är det kitt som håller ihop Sverige och vilka krav ställer vi på den som invandrar hit? Hur ska hon anpassas till våra värderingar och hur ska den anpassningen ske? Och huvudfrågan: Är vi själva ens på det klara med vilka värderingar vi har? Annat än att vi är världens bästa land, det centrum kring vilket allt annat snurrar...
En karta som ofta används är World Values Surveys karta "Ingelhart Values" som visar hur länder och ländergrupper placerar sig på en karta där man på X-axeln redovisar värderingar utifrån "överlevnad mot självförverkligande" och på Y-axeln "traditionalism mot sekularism". Normalt läser vi kartan så här:
Men tänk om bilden istället såg ut så här:
Sverige längst ner i vänstra hörnet. Alla andra länder mer utvecklade än Sverige. Eller så här:
Vad är då bakgrunden till detta? Helt enkelt att vi måste inse att vi alltid betraktar världen ut våra egna, subjektiva ögon. Och att vi måste fundera över hur vi hanterar människor som betraktar samma värld med samma egenskaper, men ur ett helt annat lika subjektivt perspektiv.
Om vi ska få förståelse för vår vilja att förändra ett samhälle, vårt eget med alla de problem som finns här, eller det saudiska med de enorma problem för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet som finns där, måste vi också klara av att försöka förstå att vår bild inte är den enda. Och att en verklig dialog bara kommer till om vi i vart fall försöker sätta oss in i en annan människas perspektiv.
För oss är det självklart att vi är det mest utvecklade landet, att vår position längst ut till höger och högst upp på WVS bild är den som gäller. Men tänk om i vart fall vissa av saudierna, i alla fall den styrande klanen, eller för den delen en del av våra invandrade, ser världen som bild två. Sverige längs ner till vänster, den minst acceptabla placeringen på en graf. Hur ska vi i så fall kunna kommunicera och få förståelse för våra olika argument att såväl ett sekulärt styrelseskick, som en positiv individualism, är utveckling och inte avveckling av ett samhälle?
Dialog är svårt och jag är glad över att jag inte är svensk utrikesminister. Men även vi som arbetar på hemmaplan med betydligt mindre och förhoppningsvis mer hanterbara frågor bör fundera över om vilka perspektiv vi tar som de mest objektiva och naturliga, och om de stämmer överens med de som våra dialogpartners tar som precis lika objektiva och naturliga.
2015-03-11
Vad säger Busch Thors ålder om politiken?
Så får då KD en ny partiledare. En mer värdekonservativ sägs det. Även om svaren hon gav på frågorna idag väldigt mycket handlade om att vara en politiker ungefär som alla andra.
Men när man lyssnar till vad de som förespråkar henne säger, de aktiva kristdemokraterna, handlar väldigt lite om hennes politiska profil. Istället är det hennes sätt att kommunicera, att gå igenom rutan, som lyfts fram. När KDU skriver på DN-debatt, handlar nästan hela artikeln om hennes mediala förmågor. Den politiska riktningen kommer lite pliktskyldigast med på slutet.
Detta är inte något unikt för KD eller Ebba Busch Thor. Snarare säger det rätt mycket om vad politik är idag. Politik handlar om kommunikation. Inte om ideologi. Politik handlar om att hitta och följa en opinion. Inte att skapa och leda den.
Jag är djupt oroad över vart den västerländska demokratin är på väg. Mer specifikt den svenska som jag känner väl. Politiker på alla nivåer blir kommunikatörer, proffs på att landa rätt och skapa sig ett bra varumärke. Men allt färre är intresserade av att styra en organisation, ta ansvar, stå upp även när det blåser. För det ska man ju inte. En bra politiker idag tar de debatter där hon kommer fram i rätt ljus, klipper de band till de populära besluten, syns i de rätta sammanhangen. Men hon frontar inte när verksamheterna krisar, när kritikstormarna viner, när det är tufft att stå upp för de egna eller partiets ståndpunkter och ideologi. Då skickar man fram andraplansfigurerna, eller tjänstemännen. Eller så är man oanträffbar.
Om politik bara blir kommunikation leder det till två saker. Någon annan, ovald, kommer att styra och leda de olika offentliga verksamheterna. Någon annan, ovald, kommer att leda samhällsutvecklingen. Det är oroande.
Ebba Busch Thor är 28 år. Det är ungt. Ungefär som Annie Lööf eller Gustaf Fridolin. Det säger en del om svensk politik och om svenskt samhälle när det är fler partiledare som är runt 30 än som är över 55.
Det finns en ungdomshysteri inom politiken idag. Allt ska föryngras. Vi måste nå ungdomarna. Bara genom att föryngras och förändras så kommer partierna att vinna och överleva. Säg det.
Men jag tror inte på det. Ibland tror jag faktiskt tvärsom.
Jag åker runt och föreläser kring vår syn på åldrande. Titeln på min föreläsning brukar ofta vara "Framtiden tillhör de gamla". Och jag försöker beskriva de positiva saker som skett och sker med åldrandet. Om att livet inte slutar vid 65 eller 67 utan att de gamla har enorma möjligheter och förutsättningar som de kan förändra hela samhället med, bara de inser det och tar makten över sina egna liv. Alldeles för många äldre passiviseras in i det bidragstagande som vi inte tycker passar de under 65, men som är vardag för de över.
För varför ska man inte få studera när man är över 65, med bidrag från staten, när de yngre får det?
Varför är kulturpolitiken uppbyggd för att gynna barn och unga, och inte gamla?
Varför är förenings- och idrottspolitik också ungdomsbaserad, när gamla behöver den minst lika mycket?
Och varför är det inget parti som lanserar en 70-åring som nästa partiledare?
Nej - bara jag skriver det inser jag hur omöjligt det är. I Sverige är du ju totalt ute när du är 70. Inte minst i politiken. 28 går bra. 68 går aldrig.
Snart finns det 2,5 miljoner människor i Sverige som är över 65 år. Massor av dem har alla möjligheter att fortsätta bidra till sin egen och till samhällets utveckling. Men vårt samhälle ser dem inte. Inte i politiken heller. Och det är fel.
Det finns många skäl för varför det är fel. Det finns många skäl till varför politiken skulle må bra av fler äldre, långsamma, tänkande, holistiska politiker och färre unga snabba, agerande, detaljistiska. Men det finns ett skäl som överväger alla andra.
Jag är 56 år. I mig har jag vetskap om hur det är att vara både 6, 26 och 46 år även om det var i en tid som är annorlunda än dagens. Men jag har egentligen ingen aning om hur det är att vara 66, 76 eller 96. Jag hade ännu mindre aning när jag var 26. För att politiken ska fungera, måste det finnas företrädare som bär med sig olika erfarenheter. Inte så att bara invandrare kan företräda invandrare, unga företräda unga eller kvinnor företräda kvinnor. Men om politiken saknar invandrare, unga eller kvinnor är den försvagad. Den demokratiska grunden är bräcklig.
Det är egentligen rätt självklart. Men lika självklart är det att politiken inte behöver de äldre. I vart fall inte på toppnivå. För då ska man vara 30. Men när alla partier har ledare som inte fyllt 30, 40 eller 50 - vem ska då företräda de gamla? Och vem företräder deras perspektiv in i politikens absoluta topprum?
Frågan är vart det leder. Och hur ett samhälle som inte ser 25% av befolkningen som en resurs kommer att fungera. Hur förändras värderingar, demokratins funktionssätt, demokratins legitimitet?
Jag googlade just på Hillary Clinton. Hon fyller 68 i år. Och Ronald Reagan var 70 första gången han valdes till president...
Men när man lyssnar till vad de som förespråkar henne säger, de aktiva kristdemokraterna, handlar väldigt lite om hennes politiska profil. Istället är det hennes sätt att kommunicera, att gå igenom rutan, som lyfts fram. När KDU skriver på DN-debatt, handlar nästan hela artikeln om hennes mediala förmågor. Den politiska riktningen kommer lite pliktskyldigast med på slutet.
Detta är inte något unikt för KD eller Ebba Busch Thor. Snarare säger det rätt mycket om vad politik är idag. Politik handlar om kommunikation. Inte om ideologi. Politik handlar om att hitta och följa en opinion. Inte att skapa och leda den.
Jag är djupt oroad över vart den västerländska demokratin är på väg. Mer specifikt den svenska som jag känner väl. Politiker på alla nivåer blir kommunikatörer, proffs på att landa rätt och skapa sig ett bra varumärke. Men allt färre är intresserade av att styra en organisation, ta ansvar, stå upp även när det blåser. För det ska man ju inte. En bra politiker idag tar de debatter där hon kommer fram i rätt ljus, klipper de band till de populära besluten, syns i de rätta sammanhangen. Men hon frontar inte när verksamheterna krisar, när kritikstormarna viner, när det är tufft att stå upp för de egna eller partiets ståndpunkter och ideologi. Då skickar man fram andraplansfigurerna, eller tjänstemännen. Eller så är man oanträffbar.
Om politik bara blir kommunikation leder det till två saker. Någon annan, ovald, kommer att styra och leda de olika offentliga verksamheterna. Någon annan, ovald, kommer att leda samhällsutvecklingen. Det är oroande.
Ebba Busch Thor är 28 år. Det är ungt. Ungefär som Annie Lööf eller Gustaf Fridolin. Det säger en del om svensk politik och om svenskt samhälle när det är fler partiledare som är runt 30 än som är över 55.
Det finns en ungdomshysteri inom politiken idag. Allt ska föryngras. Vi måste nå ungdomarna. Bara genom att föryngras och förändras så kommer partierna att vinna och överleva. Säg det.
Men jag tror inte på det. Ibland tror jag faktiskt tvärsom.
Jag åker runt och föreläser kring vår syn på åldrande. Titeln på min föreläsning brukar ofta vara "Framtiden tillhör de gamla". Och jag försöker beskriva de positiva saker som skett och sker med åldrandet. Om att livet inte slutar vid 65 eller 67 utan att de gamla har enorma möjligheter och förutsättningar som de kan förändra hela samhället med, bara de inser det och tar makten över sina egna liv. Alldeles för många äldre passiviseras in i det bidragstagande som vi inte tycker passar de under 65, men som är vardag för de över.
För varför ska man inte få studera när man är över 65, med bidrag från staten, när de yngre får det?
Varför är kulturpolitiken uppbyggd för att gynna barn och unga, och inte gamla?
Varför är förenings- och idrottspolitik också ungdomsbaserad, när gamla behöver den minst lika mycket?
Och varför är det inget parti som lanserar en 70-åring som nästa partiledare?
Nej - bara jag skriver det inser jag hur omöjligt det är. I Sverige är du ju totalt ute när du är 70. Inte minst i politiken. 28 går bra. 68 går aldrig.
Snart finns det 2,5 miljoner människor i Sverige som är över 65 år. Massor av dem har alla möjligheter att fortsätta bidra till sin egen och till samhällets utveckling. Men vårt samhälle ser dem inte. Inte i politiken heller. Och det är fel.
Det finns många skäl för varför det är fel. Det finns många skäl till varför politiken skulle må bra av fler äldre, långsamma, tänkande, holistiska politiker och färre unga snabba, agerande, detaljistiska. Men det finns ett skäl som överväger alla andra.
Jag är 56 år. I mig har jag vetskap om hur det är att vara både 6, 26 och 46 år även om det var i en tid som är annorlunda än dagens. Men jag har egentligen ingen aning om hur det är att vara 66, 76 eller 96. Jag hade ännu mindre aning när jag var 26. För att politiken ska fungera, måste det finnas företrädare som bär med sig olika erfarenheter. Inte så att bara invandrare kan företräda invandrare, unga företräda unga eller kvinnor företräda kvinnor. Men om politiken saknar invandrare, unga eller kvinnor är den försvagad. Den demokratiska grunden är bräcklig.
Det är egentligen rätt självklart. Men lika självklart är det att politiken inte behöver de äldre. I vart fall inte på toppnivå. För då ska man vara 30. Men när alla partier har ledare som inte fyllt 30, 40 eller 50 - vem ska då företräda de gamla? Och vem företräder deras perspektiv in i politikens absoluta topprum?
Frågan är vart det leder. Och hur ett samhälle som inte ser 25% av befolkningen som en resurs kommer att fungera. Hur förändras värderingar, demokratins funktionssätt, demokratins legitimitet?
Jag googlade just på Hillary Clinton. Hon fyller 68 i år. Och Ronald Reagan var 70 första gången han valdes till president...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)