Budget i media

I går presenterade kommunledningen i Örebro budgeten för 2009. Själv har jag levt med dokumentets framtagande i snart ett halvt år så idag handlar det lite om en dag av debriefing...

Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.

All media utom ett.

Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...

OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.

Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.

Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.

Kulturens plats

På det senaste fullmäktigesammanträdet försökte jag lyfta frågan om hur mycket länsmusiken är värd. En del valde att tolka det som om det skulle finnas ett ekonomiskt värde i bolaget Länsmusiken AB som kunde hanteras genom en försäljning. De flesta insåg nog att det istället handlade om frågan hur mycket Örebro kommun och därigenom örebroarna ska betala för att Svenska Kammarorkestern i Örebro ska kunna säkra sin långsiktiga verksamhet.

Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).

Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.

Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.

Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?

Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.

Är sjuksköterskor arbetare?

Vårdförbundets ordförande höll första maj-tal på vänsterpartiets möte idag. Det är upp till henne att göra det.

Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.

För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.

Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.

Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.

I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?

Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?

När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.

Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.

Jag håller på Hillary

Idag avgörs kanske det demokratiska primärvalet i USA. Barack Obama leder och skulle han göra ett mycket bra val idag så kanske Hillary Clinton måste kasta in handduken.

De två kandidaterna har ungefär samma politik. En del är rätt bra politik. Annat har jag ordentligt svårt med. Synen på dödsstraff och vapen är ju förskräckande amerikansk exempelvis.

Obama har medvind. Men jag håller på Clinton av ett enda skäl.

För ett par år sedan, under uppresan till primärvalen, hörde jag en amerikansk politisk förståsigpåare säga ungefär så här:
USA är nog redo för en manlig färgad amerikansk president. Men vi är knappast redo för en kvinna.

Ett sådant land är nog i större behov av en kvinna som president än vad man kan tro...

Är människan verkligen god?

Blev invjuden till en lunch med några av Örebros präster och pastorer för att tala om kommunen och kyrkorna är med- eller motspelare. Samtalet rörde sig om en del annat också.

Kyrkorna har ett antal väldigt viktiga frågor att hantera. Det finns idag en syn på att de etiska och moraliska dimensionerna i samhället ska hanteras antingen av den enskilda individen själv eller av politiker. Båda vägarna är farliga.

Etik och moral har alltid en kollektiv dimension. Det är etiska och moraliska överväganden som ligger bakom hela den nationella lagstiftningen. Lagarnas åtskillnad på vad som är rätt eller fel grundas på etiska och moraliska överväganden. Fram till 1970 ungefär hade också lagarna en religiös dimension. De stadfästes av riksdagen men godkändes av den av gud utsedde monarken... Nu saknas detta mer eviga perspektiv. Politiken bestämmer själv grunderna för lagarnas etiska dimension. Det finns säkert fördelar med det. Men det är inte lika säkert att lagarna blir bättre för att evigheten (eller för den delen det långa generationsperspektivet) inte längre finns med i diskussionen.

Men om etiken och moralen blir privat, är riskerna än större. Ändå är den utvecklingen så tydlig. Allt fler verkar tro att man själv kan välja den etiska och moraliska normbildning som man vill. Och det är här godheten kommer in. Bara den som tror att människan i grunden är god kan rättfärdiga en utveckling där individen själv skapar sin moraliska grund. Men frågan blir då automatiskt vad som händer när inte godheten fungerar, vad som sker när människan inte gör det goda, utan istället väljer det onda. Vilka moraliska ställningstaganden ska då göras? Är ondskan en sjukdom som ska behandlas? Lite ondska är som en förkylning som går över av sig själv. Rejäl ondska måste skäras bort, som en cancer. Och eftersom ondskan inte sitter i en viss del av människan är det väl rätt att i så fall skära bort hela människan. Eller...

De tidiga liberalerna hade en annan världsbild, grundad i kristendomens dogmer. Här pekar man istället på att människan i gruden bär på ondskan, varje människa bär ondskan inom sig, och en av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa gemensamma institutioner som väger upp de enskilda individernas vilja att trots allt göra det onda. Den världsbilden finns inte längre företrädd bland merparten av västvärldens ledare. Inte ens kyrkan tror på det som varit grunden under tusentalet år.

Frågan är vad som händer med samhället på sikt när etik och moral individualiseras till människor som tror att de är goda, men ändå gör det som är ont.

Bojkotta os, eller bojkotta os?

Tibet har blivit en brännande fråga. Det är bra. Diktaturen Kina ska inte utan internationell uppmärksamhet kunna begå brott som på andra håll har lett till så kallade fredsframtvingande åtgärder. Förhållandena i Kosovo är på flera sätt lindrigare än i Tibet. De deportationer och det förtryck mot de nationella tibetanerna som regimen i Kina gjort sig skyldiga till under 50 år är skrämmande. Minst lika skrämmande är den internationella tystnaden kring frågan. Dansen kring den kinesiska guldkalven är viktigare än ett folks och ett lands frihet.

Nu tycker flera att vi ska bojkotta os. Svenska idrottsmän och -kvinnor ska inte göra det de tränat för i år, utan agera politiker. Det är fel. När väl tävlingarna går av stapeln i diktaturen kan vi inte lägga bördan på de enskilda idrottsmännen.

Felet ligger inte där. Istället ligger det i den olympiska rörelsen. Denna rörelse borde aldrig accepterat att ge en diktatur spelen. Samma rörelse ger nu fullt stöd åt Kina och vill inte ens skriva in en mild kritik mot hur landet hanterar Tibet. Det är illa. Har inte ens den svenska olympiska kommittén under Gunilla Lindberg ryggrad att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Den olympiska rörelsens utveckling är i flera avseenden rätt oroande. Det finns alldeles för många pseudoreligiösa drag hos denna koloss som ibland verkar hävda att det är rörelsens ideal (vilka de nu är) som kommer att skapa fred på jorden. När denna religiösa övertro på dessa egna ideal kombineras med den mångmiljardindustri os utvecklats till blir riskerna än större. Om sporten, där det är viktigare att vinna än att delta, kombineras med superkapitalismen, där ditt värde mäts i pengar, ligger människan, den lilla människan och hennes värde, illa till.

Så kanske vi som tittare borde bojkotta os. Glöm att sätta på TVn. Prata med hustrun istället, ta en promenad, lek med barnen, läs en bok, gör världen lite bättre själv. Utan tittare så minskar os marknadsvärde. Och det vore väl något att stilla bedja om.

Dåligt ministern

Min far har läst alla gamla bloggar så jag får väl skriva en ny...

Lyssnade på miljöministern på aktuellt i kväll angående såväl myndigheternas som regeringens resande. Nästan alla myndigheter reser allt mer med flyg. Tåget har inte alls samma utveckling. En del har till och med minskat tågresandet till förmån för stora flygreseökningar.

Om detta hade miljöministern mycket att säga. Men han såg få problem med att man reste. Han ville att man skulle resa ännu mer. Problemet var inte att man flög, utan att flyget släppte ut växthusgaser. I framtiden skulle det ordna sig.

Jag tycker det är ett trist, förlegat och förenklat resonemang som mer skapar en bild av ett behov av ett självrättfärdigande utifrån de egna handlandet än en reell omsorg om klimatet. Alla hoppas att framtidens teknik kommer att lösa utsläppen av växthusgaser, men så länge vi inte är där måste man våga vara så konkret att man väljer andra vägar.

Den enda väg ministern såg var att köpa utsläppsminskningar någon annan stans. Det enda exemplet var att öka etanolproduktionen i Brasilien. (Ett förslag som kan ifrågasättas av många skäl - inte minst för att man där riskerar en utarmning av den biologiska mångfalden) Men det löser inte heller problematiken. Om hela världen gjorde samma sak, d.v.s. inte tog tag i de egna problemen utan försökte lösa dem genom att köpa resultat av någon annan, skulle inget hända. Någonannanismen i ett globalt perspektiv.

Jag tyckte miljöministerns framträdande var riktigt uselt. Men han är inte ensam. Det han visade var den problematik som kommer att ligga bakom alla fina ord om att minska klimatpåverkan. När det handlar om det egna jobbet, den egna fritiden, den egna livsstilen, blir det mycket svårare att förändra. När det inte räcker att säga att den nya tekniken (som kanske kommer - vem vet) löser allt, utan att klimatarbetet påverkar dig in på bara skinnet, då kommer både kreti och pleti, företag och privata, stat och kommuner, kommunalråd och ministrar, att bli tvungna att redovisa vad man egentligen står för.

Än så länge klarar sig såväl den nuvarande miljöministern och den nuvarande regeringen, liksom de förra dito, med att låtsas som att allt går att lösa i morgon med någon annan teknik. Men det är inte bra för vare sig trovärdighet eller klimat om det är det enda svaret på denna globala utmaning. Regeringen och miljöministern borde ta den tät som Sverige kan ta. Den borgerliga klimatpolitiken får inte vara lika innehållslös som den förra socialdemokratiska.

Bra SEF

Elitfotbollsföreningen gjorde det enda rätta, lät Degerfors och ÖSK spela på samma villkor som alla andra föreningar i landet. De 1,5 miljoner föreningen nu ger Degerfors och ÖSK gör att de ekonomiska förutsättningarna framförallt för Degerfors blir hanterbara. Man kommer att klara sin elitlicens.

Jag gläder mig åt detta. ÖSK hade klarat sig i alla fall men för Degerfors är kanske detta räddningen. Jag känner mig alldeles för ensam i gruppen som både kan tänka sig att heja på ÖSK och Degerfors. I ett derby skulle saken vara självklar, ÖSK regerar, men fotbollssverige skulle vara fattigare utan Degerfors i eliten, dit ju även superettan måste räknas.

Och för orten Degerfors betyder nog laget betydligt mer än ÖSK för Örebro.

Kosovo en del av ...

Idag har Kosovo blivit Kosova, i vart fall för delar av världen. Är det en riktig utveckling?

Det finns rätt många bekymmer med den nyutropade staten. För att en stat ska vara folkrättsligt riktig krävs att man har kontroll över det egna territoriet. Det har inte Kosovo. Utan FNs KFOR-styrka skulle inte Kosovo klara av det uppdraget. Frågan är om och i så fall hur länge en statsbildning ska ske med i huvudsak utländsk maktutövning som bas. På samma sätt är det med ekonomin. Kosovo lär inte klara sig utan utländsk ekonomisk hjälp på överskådlig tid. Det bekymmersamma är att detta kan få andra konsekvenser. Vilka andra stater eller blivande stater kan räkna med samma militärt och ekonomiskt stöd? Måste det vara FN-mandat, eller kan andra supermakter driva fram andra landssplittringar på andra håll i världen, av godhet eller för att utöva makt? Vad kommer detta att innebära i framtiden för Kinas och Rysslands maktambitioner?

Men det som stör mig är att man inte likabehandlar människor och människors vilja, beroende på att man tar ekonomisk eller politisk hänsyn till större makter. Titta bara på hur vi hanterar Kina. Landet ockuperar sedan 50 år Tibet, men västvärlden blundar och skrattar vid varje nytt kontrakt. Samma stat omöjliggör Taiwans rätt att bli en egen stat, något som borde vara hundra gånger självklarare än Kosovos rätt. Ryssland har sitt Tjetjenien och lär komma att kunna få ytterligare splittringsförslag.

I Afrika finns ett antal stater som kanske aldrig borde funnits eftersom de uppfanns av europeiska imperiebyggare med linjal som bästa statsbildningsverktyg.

Men även Europa har sina splittringar. I Spanien finns både Katalonien och Baskien som delvis haft sepraratistiska tendenser. Och i Skottland är det nationalistiska partiet ofta det största.

Det finns parallella rörelser i världen. En del går mot ökad enhet. EU är med alla sina brister en sådan rörelse. Men samtidigt ökar splittringen, mellan etniska och sociala grupper.

Jag är inte säker på att ökad splittring är vägen framåt för en värld med fred i centrum.

Degerfors sak är vår

DIF har stora ekonomiska problem på grund av att man inte följt momsreglerna. Självklart ska alla föreningar följa de regler som finns men problemet är att skatteverket bara kollat DIF och ÖSK och struntat i alla andra klubbar som också troligtvis gjort fel. Det innebär att framförallt DIF får en börda som andra slipper.

I höstas bloggade jag om detta och det ansvar som Lars-Åke Lagrell och SvFF hade. Han svarade då att han inte kunde göra något nu men att SvFF skulle ta i frågan senare. Nu visar det sig att DIF inte får något stöd.

Det är uselt.

SvFFs ordförande har, liksom alla andra ordföranden (KS-ordföranden inräknade), en makt som är reell. Hade SvFFs ledning velat ge DIF möjligheter att få samma villkor som de flesta andra klubbar hade det varit en reell möjlighet. Men man valde att strunta i den lilla klubben.

Samtidigt får ytterligare en av de inblandade i IFK Göteborgsskandalen sin dom. Spelaragenten döms till 2 års fängelse för att ha gömt pengar. Inte för att det har direkt anknytning till den övriga IFK skandalen. Men det pekar än mer på det problem som SvFF gör allt för att blunda för. IFK är en del i en brottslig process. Det kommer inte att drabba föreningen det minsta. Samtidigt drabbas andra som gjort betydligt mindre allvarliga föreseelser mycket hårt. Göteborgs ledare kan få fängelse men klubben går fri. DIF har missat moms som många andra och mister kanske elitlicensen.

Och SvFF och dess ledning accepterar detta?

Välkommen 2008

Två arbetsveckor in på det nya året kommer den första bloggen. Ska en blogg fungera ska man uppdatera den en gång i timmen, typ. Så detta är en ofungerande blogg. Men jag skriver långt!

Jag sitter på ett partimöte i Stockholm en onsdagkväll och funderar åter över hur politiken egentigen hör ihop. Vi har nyss fått ett föredrag kring kollektivtrafiken genomgått och alla prisar kollektivtrafikens miljömässighet och behoven att för klimatets skull satsa mer på bussar och tåg.

I nästa andetag pratar vi med en riksdagsledamot som påverkar infrastrukturinvesteringsprocessen. Plötsligt är det mer investeringar i gator, vägar och i viss mån räls som gäller. Klimatet finns inte längre. Nu är det tillväxt för jobb och välfärd som gäller.

För mig blir detta en av många påminnelser om bristen på helhetssyn inom politiken. Alldeles för mycket av det vi gör hänger inte ihop. Olika regler påverkar och motverkar varandra på ett sätt som är obegripligt. Vi prioriterar klimat, tillväxt, biltrafik och köpcentrum samtidigt. Men miljön är inte det enda. Det sociala perspektivet har samma problem. Bygger vi ett samhälle för människan, ett samhälle av människor eller ett samhälle med människor? Och människovärdet är ytterligare ett problem. Vem värnar människans okränkbara värde i ett samhälle där moralen allt mer blir en individuell valfrihetsfråga? Jag har i en tidigare blogg pekat på ett av problemen - den könsneutrala äktenskapsfrågan. Men det är bara en liten pusselbit i ett mycket större pussel.

Som liberal slåss man för individens rätt mot kollektivet. Och det är rätt. Vi är individer i allt vi gör, även när vi är medlemmar i ett kollektiv. Men en totalt individualiserad värld är en omänsklig värld.

I min aldrig utgivna bok "Den (o)mänskliga liberalismen" (det skulle kosta ett antal tusen att ge ut den och ingen har velat ge mig den resursen) beskriver jag i ett antal kapitel behovet av mänsklig kontakt, även i ett individualiserat samhälle. Jag menar att det finns ett stort, oundvikligt behov av en gemensam sektor. Vi behöver en gemensam grund för vår syn på människans värde, en gemensam moralsyn, en gemensam kulturell kärna. Vi behöver en gemensam arena för diskussioner kring demokrati, miljö, socialt ansvar och alla möjiga frågor som berör oss själva och våra grannar, nära eller på andra sidan jordklotet.

Men alldeles för ofta fastnar vi i detaljer, i dagordningarnas tyranni. Vi blir fångade av ett område och tar parti för det områdets behov och missar att se att det innebär att andra kanske lika viktiga områden får stå tillbaka. Inte förrän katastrofen inträffar och det visar sig att något annat område än det jag försvarar var viktigare så klarar vi av att omfokusera.

Men det är svårt.

Kanske något att fundera över 2008...

Kommunen + universitetet = sant

Idag på kommunfullmäktige fattade vi tre beslut som alla har beröring med Örebro universitet. Samma dag föreslår universitetets styrelse att Jan-Erik Gidlunds efterträdare blir Jens Schollin, nuvarande prorektor. Det är två mycket bra beslut.

Ett av de första gemensamma besöken vi som ny majoritet gjorde 2007 var att träffa universitetets ledning. Jan-Erik Gidlund tog emot oss och vi inledde en diskussion kring en gemensam framtidsbild där Örebro blir allt mer av en universitetsstad och Örebro universitet allt mer av ett spetsigt forskningsuniversitet.

Världen förändras allt snabbare. Allt mer kunskap måste hanteras. Arbeten som tidigare var enkla är idag fyllda av kompetens. Min farfar jobbade på Garphytte bruk, började som dräng och slutade som förman. Han behövde inte så mycket skolgång för det. Idag handlar även arbeten i sådana miljöer ofta om högspecialiserad datakompetens. Igår svarvare, idag datakonsult för datorstyrda svarvar.

I den utvecklingen finns också kommunen. Vi ställs ständigt inför nya utmaningar. Några få exempel: Hur ska vi möta klimatförändringarna? Hur ska vi lösa problemen kring en åldrande befolkning? Hur skapar vi mening i livet för de individer som idag istället söker sig till droger eller andra destruktiva beteenden? Vi måste finna vägar att lösa dem, ofta med lika stora eller ibland mindre resurser än de vi har idag. Gamla lösningar fungerar inte längre. Nya vägar måste sökas. Vi arbetar kontinuerligt med att förbättra och effektivisera allt ifrån administration till verksamheterna närmast medborgarna, allt för örebroarnas bästa. Alternativet innebär att kommunen inte kommer att klara av sina välfärdstjänster. Här borde FOU-verksamhet ha haft en given plats under lång tid. Det är märkligt att så inte varit fallet.

På samma sätt har universitetet utmaningar att möta. Staten bestämmer snart både om läkarutbildning och forskningsbudget. Örebro universitet måste här tävla mot motståndare som har större historisk status, mer pengar i forskningsbudgetarna, långvarigare kontakter med departement och så vidare. Priset som kan vinnas är att bli ett ganska litet men spetsigt forskningstungt universitet där en bred utbildning kompletterar. Alternativet riskerar att bli en återgång till någon form av högskola med universitetets namn som enda fyrbåk.

Nu satsar kommunen, tillsammans med landstinget, och universitetet på att skapa en stark universitetsmiljö i en stad som sjuder av aktivitet för både unga och gamla. Målet är att Örebro ska gå från att vara en stat med ett universitet till en universitetsstad med allt vad det innebär.

Visst är det spännande!

Klimatframgång???????

Blev Balimötet en framgång, eller...

Jag var inte där själv. Flyger ogärna.:)

Det man funderar över är vad som egentligen ligger bakom och vilka framgångsfaktorer som finns. Det finns rätt många problem som måste hanteras. Frågan är bara av vem. Några exempel:

1) Är det politikerna som ska fixa klimatfrågan, eller vem är det? Rätt ofta kan man höra eller läsa om människor som menar att nu får politikerna ta sitt ansvar och ordna detta. Men samma människor kan i nästa andetag kräva låg skatt på bensin, rätt att åka charter minst en gång om året, köpa kläder och mat som transporteras runt om i världen o.s.v. Vilka politiker blir omvalda om man höjer bensinskatter, lägger avgifter på charter, ser till så att långtransporterade varor får klimatkostnaderna inbakade?

2) Hur djupt är medvetandet? För oss som sitter mitt i smeten, som hanterar klimatfrågor varje dag, är det självklart att frågan är central. Men för medelsvensson, hur är det där? Är inte frågans själva natur sådan att den är för långt borta för att man ska engagera sig ordentligt? Det finns alldeles för många som på olika sätt uttrycker att "det är nog inte så farligt" eller "det där är ett problem för företagen/politikerna/stater/nån annan". Frågan är om grannarna måste börja flyta bort eller dö av värmeslag innan något egentligen händer...

3) Hur hanterar vi konfliktytorna mellan tillväxt och klimat, mellan företagande och klimat, mellan livsstil och klimat, mellan internationell solidaritet och klimat, mellan generationer och klimat? Fortfarande finns det få förslag på hur man ska kunna lösa konflikterna mellan det som bygger vårt samhälle men som samtidigt orsakar problemen, och det som kanske är lösningarna.

Vargarna förlorar när jägarlobbyn segrar

Rovdjursutredningens förslag blir tyvärr precis så illa som man kunnat räkna med. En liten minoritets högljudda krav på en minskad vargstam får näring. "Lokal förvaltning" d.v.s. att länsstyrelserna i bland annat Värmland och Örebro som redan visat sin fientlighet till vargen ska få bestämma om jakt skapar dåliga förutsättningar för det nationella ansvaret kring biologiskt mångfald.

Den nuvarande regeringen har hittills visat dåligt omdöme i frågor som rör biologisk mångfald. Anslagen har minskats. Det är en politik som måste förändras.

I vargfrågan är tyvärr sossarna lika dåliga. Riksdagens jaktlobby är bland de starkaste lobbyorganisationerna och får alldeles för ofta gehör för sina åsikter. Det borde vara en större jämlikhet i behandlingen av SNF och JF.

ÖSKs nya tränarduo

Jag tycker det är intressant med ÖSKs nya tränarduo. Det känns verkligen som om klubben (företaget) väljer att bygga eget och långsiktigt. Istället för att kopiera rakt av söker man sin egen väg mot ett tydligt utstakat mål. Det är bra.

ÖSK har enligt uppgift en stabil ekonomi. Man klarade kontraktet, även om det var med ett nödrop. Nu gäller det att hitta ett antal spelare som ska kunna lyfta spelet.

Det behövs en ny spelande mittfältsmotor. En Lars L eller ännu hellre Arnor G typ som klarar av att hålla i bollen och spela den genom mittfältet. Men mittfältet behöver stärkas totalt sett. Det räcker knappast med en ny spelare.

Backlinjen darrade betänkligt för många gånger i somras. Hoppades mycket på Patrik H som Sveriges nya snabba mittback men hans formkurva dalade kontinuerligt. Behövs nytändning. Dessutom behövs snabbhet på kanterna.

Och så behövs fortfarande en målgörare. Halilovic räckte inte i Allsvenskan. Vem tar över?

Det finns en del att göra för styrelsen...

Klyftorna minskar med regeringens politik

Det är rätt märkligt att åter läsa om hur opinionen svänger, eller snarare inte svänger. Socialdemokraterna är idag 8 procent större än regeringspartierna. Varför? för att man har en bättre politik? Knappast. För det första måste man fråga sig om det finns någon sammanhållen socialdemokratisk rikspolitik. Förutom att klaga (på att arbetslösheten sjunkter? att fler bolag bildas? att statens finanser växer? att välfärdssystemen räddas? att regeringen tar klimathotet på allvar?) är det mesta nu att kopiera.

Oppositionsledaren kopierar allt mer av regeringens jobbpolitik. De eventuella återställare som kommer lär knappast bli mer än marginella. Det som nu i retoriken kallas för klyftpolitik, kommer fram till valet 2010 att vara även socialdemokratins politik. Skolområdet är det tydligaste förändringsområdet. Idag är socialdemokraterna i princip överens med Folkpartiet om allt. Det intressanta de kommande åren är att se hur alla de sossar som i år pratat om betongskola och sorteringsskola ska kunna driva en politik som är precis likadan. På område efter område triangulerar oppositionen för att bli så lik regeringen i allt utom demagogin att valrörelsen inte blir innehåll utan yta.

Det som sker i Sverige är annars rätt unikt. Genom den kraftiga tillväxt av arbeten som sker, även i ett offentligarbetskraftstätt län som Örebro, värnas grunden för den offentligt finansierade välfärden. Den välfärd som hotades under socialdemokratins bidragsregering, säkras genom alliansens jobbregering. Det är ganska bra tycker jag.

Samtidigt sker en del andra handlingar av symbolkaraktär som också kan vara viktiga. Fredrik Reinfeldt har tagit åt sig av klimatfrågan. Han framstår allt mer som ett konservativt svenskt svar på Tony Blair i den frågan. Nu ska han samåka med den danske statsministern till Portugal för att minska koldioxidutsläppen. Det är bra. Vem hade trott det för ett par år sedan? Inte jag i alla fall.

Men opinionen tycker annorlunda. Jag får fortfarande inte det att gå ihop. Allt fler får jobb, allt fler får bra lönetillväxt, allt färre behöver bidrag - borde inte alla dessa miljontals svenskar inse att det är tack vare regeringens politik? Eller är tryggheten med det oförändringsbara så väsentlig för svensken i gemen att rikspolitik egentligen inte handlar om politik, utan om bilden av politik?

Tro och politik

På dagens fullmäktigesammanträde fördes en ganska tuff debatt om Frälsningsarméns rätt att få kommunala bidrag. Jag tänker inte relatera till den artikeln annat än att ha den som en grund för en fundering kring religionens roll i samhället.

Det finns mellan partier, och även inom ett parti som Folkpartiet, skilda meningar kring vad religionsfrihet innebär. Är religionsfrihet detsamma som frånvaro av religion eller är det frihet att tro på det man vill?

Det har funnits tider då många trott att religionens roll i samhället är över. Den svenska kyrkan har med sin ofta helt samhällstillvända och menlösa religiositet gjort sitt för att förstärka den bilden. Men i dagens samhälle återtar religionen förlorad mark. Det gäller såväl kristna rörelser som står för alternativa syner på samhällsutvecklingen, som islamska med en helt annan kulturtradition.

I detta läge gäller det att kunna hantera utvecklingen rätt. Likaväl som vi måste våga hantera människors livsval vad gäller andra livsstilsfrågor, från ekonomi till sexualitet, måste vi våga hantera religionen. För många, däribland mig själv, är tron en del av mig själv som jag vare sig kan eller vill göra mig av med. Den tro jag har följer mig ständigt och påverkar mina livsval. Den påverkar mig även som politiker. Den grundläggande filosofi jag har för samhällsutvecklingen tar naturligtvis sin grund bland annat i de dogmer som finns inom kristendomen.

Är det rätt? Har man rätt att vara religiös politiker? Måste man vara fullständigt objektiv när det gäller religion och politik? Går det? Kan man särskilja det personliga från det offentliga? Knappast. Som människa är man hel. Det finns till exempel inga objektiva journalister, inga objektiva poliser, åklagare, socialarbetare, lärare eller - politiker. Vi bär med oss det vi är och har varit. Religionen är en del av den bördan.

Så frågan om religionens plats i samhället är och har alltid varit och kommer nog alltid att vara en viktig fråga även för politiken. För mig går gränsen inte vid att hävda ett religionslöst samhälle. Frågan går istället vid hur religionen, liksom andra livsval, påverkar samhällsbyggandet och hur öppenheten med hur religionen eller de andra livsvalen påverkar personerna som är beslutsfattare.

Klimatet kräver faktiskt åtgärder

I går kunde man höra om de nya förslagen till infrastruktursatsningar kring Stockholm. Ökade anslag till vägar med 55 miljarder skulle innebära en fördubblad biltrafik. Hittills verkar den politiska agendan enbart vara att möta en framskrivning av den rådande utvecklingen; glesare villaboenden i storstadsregioner, större arbetsmarknadsregioner, ökande biltrafik, fokusering på infrastruktur.

Samtidigt säger sig regeringen ta klimathotet på allvar. Det är bra. Men hur får man det att gå ihop? Hur kan biltrafiken fördubblas när utsläppen av koldioxid måste halveras? Är mer gator och vägar lösningen på all tillväxt?

Jag tror inte det. Jag tror vi måste börja söka nya "vägar".

Vi kan inte acceptera en utglesning av städerna där enorma villaförorter kräver bil för att fungera. Vi måste planlägga för tätare städer och perifera "byar" för optimal transporteffektivitet. Det innebär att alla inte längre kan bo i villa. Örebro kan till exempel inte planera för nya Ekeby-Almby-områden.

Vi måste fundera över hur arbetsmarknaden ska se ut. Detta är betydligt svårare eftersom vi politiker inte styr över företagens effektivitetskrav. Om ett företag vill centralisera så centraliserar de, oavsett om det innebär ökade resvägar för anställda.

Vi måste fundera över hur vi minskar biltrafiken, både privatbilismen och lastbilstrafiken. Vägavgifter, drivmedelspriser, förbud mot biltrafik och stadsplanering för optimala resandeförhållanden är någta åtgärder som vi måste fundera över.

Men vi måste också fundera över om det är vettigt att ständigt kräva mer infrastruktur, fler vägar, fler järnvägar, fler flygplatser o.s.v. Vilka alternativa investeringar finns det? Vad skulle det innebära att satsa dessa miljarder på ökad transporteffektivitet, eller kultur, fritid, forskning o.s.v.

Det är enkelt att säga att man är aktiv i arbetet för ett bättre klimat, men det är svårare att hantera de konkreta åtgärderna.

Politikerarvoden

På NAs debattsida pågår åter en diskussion kring politikernas arvoden. Skälet är en artikel i NA där rubriksättningen var att jag personligen skulle få en julklapp, en löneökning på 3000 kronor. Själva artikeln var ganska OK men rubriken speglar ett sätt att se på politiker som skrämmer. Det verkar som om jag själv ger mig en julklapp, d.v.s. höjd lön, när det bara är en följd av ett beslut kring att våra arvoden ska följa riksdagsledamöternas arvoden.

Men det finns ytterligare frågor kring detta som borde belysas. Den grundläggande gäller hur man ser på politiska uppdrag. Är de uppdrag som ska skötas på fritiden, med en låg ersättning, eller är de kvalificerade arbeten som kräver hög kompetens och där ansvaret är stort?

Man kan tycka vad man vill om utvecklingen av den lokala demokratin, men de politiska ordförandeuppdragen blir allt mer komplicerade, allt mer ansvarsfulla, allt mer kompetenstunga. En ordförande i en kommunal nämnd i Örebro har huvudansvaret för hundratals miljoner kronor, tusentals anställda och ansvarar för service för tiotusentals örebroare. Alla ordföranden borde ha en hög ekonomisk kompetens, en god organisatorisk förmåga, starka ledaregenskaper och en mycket god verbal förmåga. Ordföranden är i tjänst 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Det aktiva arbetet tar ofta flera dagar i veckan i anspråk, förutom kvällar och helger. För det får ordföranden några tusenlappar i månaden. Är det rimligt? Borde inte frågan ställas om vi får rätt människor med rätt kompetens med en sådan arvodisering?

På samma sätt är det på kommunalrådssidan. Antalet arbetade timmar i veckan understiger sällan 60 - 70. I tjänst är man alltid, även under eventuella semestrar. Jag har huvudansvaret för en organisation som omsätter 7 miljarder och har mer än 10.000 anställda på lönelistan. Mitt arbete handlar till största del om organisationsstyrning och organisationsutveckling, ekonomistyrning och personalfrågor. För det får jag efter årsskiftet 52900 kronor i månaden. Det är en hög lön.

Men ser man proportionerna så kan man fråga sig vilka kompetenser man får på de kommande politikerna. Vi kommer inte att få en ny kommunchef (när Lena Källström avgår om ett par år) med den kompetens vi vill ha för de pengarna. Det kommer att krävas ytterligare några tiotusen i månaden. Överhuvudtagen har de kommunala cheferna löner som överstiger de kommunala politikernas, ibland med väldig mycket pengar. Vad blir signalen? Att chefen är viktigare än ordföranden? Att politik är mindre viktigt än administration? Att politiker inte behöver vara kompetenta?

Det finns en bild som ständigt förstärks av media om vad ett politiskt uppdrag innebär. Denna felbild skapar dels misstroende mot oss som är politiskt aktiva idag, dels minskar den möjligheten att rekrytera goda politiska krafter i framtiden. Det är ett stort bekymmer som media borde hantera. Men det är vare sig populistiskt eller medialt...

Förresten är det intressant att se att på NAs debattsida kring mitt arvode är det ändå fler som inser att skillnaden i makt, ansvar, befogenheter och behörigheter på skilda nivåer i kommunen också bör innebära skillnader i arvoden och löner än de som tror på motsatsen.

Värna dubbelmoralen...

Det finns ett säg som låter ungefär så här och som upprepas av olika talare:
"Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra!". Kanske är det sant. Men det är ofullständigt.
Ett annat säg skulle kunna låta:
"Moral är bra, dubbelmoral är sämre men frånvaron av moral allra sämst!".

Vi lever i flera paradigmskiften. Ett av de tydligaste är frågan om vilken moral som ska gälla och överföras mellan generationerna. Moralen är till sin natur generationsövergripande, eller snarare - borde vara generationsövergripande. Men idag är vuxengenerationen ofta lika vilsen kring vilken moral som ska gälla som den uppväxande. Några exepel:
Vilken skattemoral ska gälla? Samhällets bästa eller mitt eget?
Vilken våldsmoral ska gälla? Rätt att använda "lagom" våld eller krav på våldsfrihet?
Vilken sexualmoral ska gälla? Evig trohet eller flest ligg?
och så vidare.

Moral och etik påverkar i mycket hög grad det politiska livet. Det gäller allt ifrån synen på barnens rätt, till frågan om döendets värde. Det finns en risk att samhället idag är på väg i en utveckling som innebär att den gemensamma etiken och moralen allt snabbare ersätts av en privat, individualistisk och ofta egoistisk moral. Denna privatiserade moral är egentligen ingen moral, eftersom moralen måste omfatta en grupp eller ett samhälle för att kunna kallas moral. Moral och etik är inte individuellt utan kollektivt. Det måste även en liberal kunna erkänna.

Historiskt har ofta religionen varit bäraren av de etiska och moraliska värdena. Det har varit kyrkan som har stått för kontinuiteten kring dessa allmängiltiga värden. Men kyrkans roll minskar. Den ifrågasätts även helt av andra religiösa rörelser, som ateisterna (som ju tror att gud inte finns - en tro så god som någon).

Ofta hör man kritik mot företrädare för olika religiösa (kristna) sammanslutningar där kritikerna menar att företrädarna inte följer de regler och de värderingar som rörelsen står för. Deras dubbelmoral blir ofta övertydlig, som när amerikanska pastorer predikar livslång trohet men själva hoppar mellan sängkamraterna. Det är enkelt att kritisera deras dubbelmoral. Det är så enkelt att flera kyrkor nu knappast själva vågar formulera etiska och moraliska ställningstaganden som är skilda från samhällets. Om samhället inte längre klarar av att överföra etiska och moraliska värderingar mellan människor och generationer, klarar kyrkorna av det lika lite.

I detta läge vore det bättre att värna dubbelmoralen, den givna mänskliga rättigheten att göra fel, att handla mot bättre vetande, men samtidigt slåss för en etisk och moralisk ståndpunkt som man vet (eller tror) skulle bygga ett bättre samhälle om alla omfattades av den och kunde föja den.