Ska man bli rädd nu?

Så kommer några opinionsundersökningar som smällare på nyårsafton. Och alla visar samma sak. Ett förändrat politiskt läge. Vi andra kan bekymra oss över några tiondelar hit eller dit. Men det är inte det som är händelserna. Det som sker är att den svenska väljarbasen byter fötter. Och de flesta vandrar till SD. Om SD nu har 20, 25 eller nästan 30% är mindre intressant just nu. Det som visar sig är att Sverige har tre större partier, och fem små.

Hur har det kunnat bli så här? Är det bara flyktingkrisen som är orsaken? Eller är den katalysatorn för ett antal andra skeenden, den enkla vägen att låtsas lösa betydligt mer komplicerade problem?

Redan efter valet 2014 skrev jag en DN-debatt på detta tema. För att förstå SDs framfart måste man klara av att se utanför den enskilda frågan. Det handlar om något större.

I en artikel häromveckan läste jag om hur man försökte förklara Donald Trumps framgångar i opinionen. Artikelförfattaren pekade på den amerikanska (mar)drömmen, om hopplösheten hos en växande skara manliga amerikaner. Där jobben inte finns. Där pengarna inte räcker. Där framtidsdrömmen gått i krasch. De lämnar småstäderna och flyttar till storstädernas centrum eller periferi för att söka det sista hoppet. Men när det inte heller finns där så återstår - Donald Trump och hans förenklade budskap om att åter bygga USA starkt. Och vad passar då bättre i pusslet än att hitta en bit med en gemensam yttre fiende, typ alla muslimer, för att stärka bilden av att man är den enda kandidaten som ser just dessa hopplöshetens amerikaner och deras behov?

Finns den hopplösheten i Sverige också? Det finns rätt mycket som talar för det. Förr kunde man peka på bruksorternas förlorade pojkar. De där som hade livet utstakat för sig: Tvinga sig igenom nio grundskoleår. Sedan ett par år i brukets egen skola. Och sedan livet som arbetare. Visionerna sträckte sig kanske till att bli förman, men sällan längre.

Men när kunskapssamhället tog över, och bruken rationaliserade, försvann den tryggheten. Och utan utbildningstraditioner och med en bild över vad man själv var och var en del av, grundlades problemen.

Men det är inte bara där hopplösheten finns. Utvecklingen av utanförskapsområdena i främst storstädernas ytterområden är en modernare variant av hopplöshetens Sverige. Alldeles för få klarar av skolan. Alldeles för få går vidare i utbildningssystemen. Alldeles för få blir bildade. Alldeles för få skapar sig jobbmöjligheter. Och när föräldrarna misslyckas, riskerar misslyckandets kultur att sprida sig till barnen.

Det är i sådana miljöer som populistiska höger- och vänsterextremer har fått livsluft. Det är som företrädare för hopplöshetens Sverige som SD vuxit fram. Det är deras språk de talar. Det är deras verklighet de säger sig se. Det är en bild som de önskar som de målar. Hur märkligt det än låter blir deras politik en politik som inom sig bär ett hopp om en bättre morgondag, hur falskt och bakåtsträvande det än i realiteten sedan må vara.

Det hade kunnat räcka där. Men det gör det inte. Och det är nu de verkliga problemen kommer. Vad händer om en än större del av befolkningen, knappast associerad med vare sig brukspojkarna eller utanförskapsområdena, upplever att den framtid de trodde fanns inte längre är sannolik. Att det finns en samhällelig hopplöshet, ett ifrågasättande av den utvecklingsoptimism som varit västerlandets bärare i decennier, eller snarare sekler. Att det inte lägre finns något politiskt parti som klarar av att beskriva en bild av det goda samhället, en bättre framtid att hoppas på.

Det blir så enkelt att hitta just de enkla lösningarna och beskriva dem som det som kommer att göra Sverige starkt igen. Stäng gränserna - det är bara flyktingarna som kostar pengar. Vi har själva byggt detta land starkt, och vi kommer att göra det igen. Vi, tillsammans. Mot de andra.

Det som behövs är något eller några partier med en annan agenda, en agenda för hopp. Det fungerar inte med normkritisk queeranalys eller identitetspolitisk agenda. Det fungerar inte med triangulering och ett politiskt spel för att sänka motståndaren och komma ut rätt själv. Det fungerar inte med att vara mot. Man måste var för. För något annat, något bättre.

Och man måste tala med även sina motståndare, måla bilder och visioner som är begripliga för fler, lyssna och försöka förstå varför människor gör de val de gör och hitta vägar att möta deras hopplöshet och deras oro utan att förringa vare sig dem eller deras känslor.

Men gör vi det?

Idag läste jag ännu en artikel som visar på det motsatta. Jag kan inte annat än bli upprörd över hur två innanförmänniskor, Stockholmselit, väljer att sätta sig på höga hästar, hävda sin moraliska överhöghet och slå neråt på de omoraliska, de utanför såväl Stockholm och kultursidornas elitism som de rätta, moraliska ståndpunkterna. Det är artiklar som denna, det är ett språk som detta, det är ett förringande av människors oro, känslor och rädsla för den hopplöshet som de tycker växer som gör att jag verkligen börjar bli rädd.

Det finns idag inget alternativ till SDs förenklade retorik. Det finns idag inget annat parti som har ett förslag på lösningar på de problem som SDs växande sympatisörskara tycker sig se. Det finns idag inget parti som talar med de människorna, med ett språk man begriper, med en verklighetsbeskrivning man känner igen sig i, med medkänsla också för deras känslor, oro och föreställningar om samtid och framtid.

Det Sverige behöver är ett parti och en politik som kan erbjuda

hopp