Det är ekonomin, dumbom!

Det är ekonomin, dumbom!

Orden tillskrivs James Carville som ledde Bill Clintons segerrika valkampanj 1992. USAs ekonomi hade problem. Bill Clinton stod för förändring, och vann.

USA är USA och Sverige är Sverige. Här är det andra ljud i skällan. En klok partistrateg sade en gång till mig: ”Man vinner aldrig ett val på ekonomi!” Historien bär syn för sägen. Lokalt, regionalt och nationellt har i vart fall den offentliga sektorns ekonomi varit något som lockat eller skrämt väljarna vid valurnorna. Den offentliga sektorn har alltid varit i ett läge av konstant tillväxt. Politikerna vill alltid göra mer. Och pengar är något som man kan taxera ut mer av, om det skulle gå åt pipan.

Och svensken accepterar det och gillar läget. Vem har inte hört någon bekant säga ungefär så här: ”Jag betalar gärna mer skatt, bara jag vet att det går till skolan/sjukvården/äldreomsorgen/flyktingar.” Ändå lever vi i ett land på den absoluta toppen av skattepyramiden.

Så har det varit. Frågan är vad som kommer.

Sverige upplever en stark högkonjunktur. Dels går industrin bra. Men framförallt finns en stark inhemsk konsumtion, både från offentlig och privat sektor. Sveriges befolkningsökning är historiskt hög. Det innebär krav på nya bostäder, skolor, vägar – och människor som jobbar med de uppgifter som befolkningsökningen kräver. Det har inneburit att skatteintäkterna de senaste åren ökat kraftigt.

Men nu vänder det. Antalet arbetade timmar beräknas plana ut. Det innebär att kommuner och landsting inte längre kan räkna med ökade skatteintäkter. Det är ett problem i sig i en organisation som alltid tror att det finns mer pengar. Än mer problematiskt är att de kommunala och regionala åtagandena kommer att öka. Flyktingmottagandet ställer akuta krav när statens finansiering upphör. Demografin, den åldrande befolkningen, har en mer långsiktig men än kraftigare påverkan.

Sveriges Kommuner och Landsting menar att det behövs 40-50 miljarder kronor till kommunsektorn till och med 2020. LO kräver att staten ska skjuta till 17 miljarder årligen.

Det finns inget som talar för att staten kommer att infria sådana krav. Kommuner och landsting kommer att tvingas spara. För att det ska bli begripligt innebär det att Örebro kommun kommer att behöva spara runt 400 miljoner fram till 2020. Och kraven slutar inte där.

Detta låtsas inte politiken om. Delvis beror det på ren okunskap. Delvis på ointresse för ekonomi. Delvis beror det på att man inte förmår sätta sig utanför den bild av politik som är allenarådande i Sverige – politiker ska inte spara, de ska satsa.

Risken är överhängande att vi efter valåret 2018 kommer att kastas in i ett helt nytt skede i svensk politik. Kraftiga neddragningar kommer att påverka elevernas vardag, patienternas köande, äldreomsorgens innehåll.

Hur stor är sannolikheten att svensk demokrati klarar av att vara stabil i ett läge där allt flyter? Hur stor är risken för populism, till höger och vänster, som utmanar grunderna för vårt välfärdsbygge? Hur stor är risken att medborgarna inte accepterar att betala högre skatter för sämre välfärd?

”It’s the economy, stupid!”

Frågan är vem som är dum.

Valanalys: Koalitionen leder, socialdemokratisk smutskastning

Snart kan vi summera årets kommunalval. De två huvudtema som finns är;

För det första: Att örebroarna röstat för att koalitionen ska fortsätta styra i Örebro.

För det andra: Att en av de smutsigaste valrörelserna, och mandatperioderna, någonsin nu är slut.

Just nu leder koalitionen röstsammanräkningen med drygt 2000 röster, eller knappt 3 % av antalet avgivna röster. Ännu återstår de förtidsröster som avgavs på valsöndagen, samt de röster som avgivits i utlandet. Som läget är nu är det alltså en klar övervikt för en fortsatt koalitionsregering.

Men vad vi har idag är en Bush – Gore effekt. Socialdemokraterna, som i många avseenden faktiskt kan liknas vid George W Bush, har tack vare ett orättfärdigt valkretssystem ökat mer än vad väljarna önskat. Valkretsarna gynnar stora partier på mindre partiers bekostnad. I nio fall av tio har det gynnat (s) och deras maktbas. (S) har varit väl medvetna om detta och effektivt blockerat de önskningar om förändringar som framförallt jag och Folkpartiet drivit. De har struntat i om demokratin kommer i kläm, eftersom det gynnat det parti som har makten som ideologi och som också alltid låter målen helga medlen.

Precis som i presidentvalet i USA för tio år sedan kan vi alltså efter valet få en regim som inte stöds av den befolkning den säger sig företräda. Örebro har inte röstat för en socialistisk majoritet. Örebroarna vill inte ha mindre frihet och mer tvång. Men ett odemokratiskt system, konstruerat av (s) kan göra det möjligt.

Under fyra år som kommunstyrelseordförande har jag kunnat se hur oppositionen bedrivit kampanj mot koalitionen. Sällan har det varit med blanka vapen. Personangreppen har varit norm. Det har funnits mycket lite av egen politik och väldigt mycket av hur illa koalitionen skött kommunen.

Det har varit mycket tydligt att angreppen haft stöd i den yttersta ledningen hos (s). Lena Baastad, Jonas Karlsson och Björn Sundin har haft en mycket tydlig agenda. Angrepp är bästa försvar. Under hela mandatperioden har vi kunnat se detta arbete. Ett av de tydligaste exemplen är de brev till företagarna (på kommunens bekostnad) som Baastad och Karlsson flera gånger skickat. De beskriver en negativ utveckling av företagandet i kommunen, när bilden varit den motsatta. Men det är bara ett av många.

Under valrörelsen har denna strategi blivit övertydlig. Precis som George W Bush har de använt smutskastning som norm. Överorden, och även lögnerna, har varit deras vapen. Hyresgäster i ÖBO har fått höra att en försäljning kommer att innebära att de måste flytta från sina lägenheter. De har påstått att Folkpartiet vill slänga ut invandrare ur Örebro. De sprider rykten om koalitionsmöten som handlar om nya besparingar, möten som överhuvudtaget inte existerar. De presenterar filmer med felaktig statistik. De skapar nätsidor om politiska resultat som inte finns. Allt för att misstänkliggöra, smutskasta, vinna valet.

På valdagens morgon fick rätt många örebroare ett socialdemokratiskt flygblad i sin brevlåda med koalitionens kommunalråd på bild. Rubriken handlade om att vi ville införa stupstock i Örebro. Lögnen som norm. Personangreppen som norm. Smutskastningen som politiskt vapen. Socialdemokraterna, med Lena Baastad i spetsen, har infört en ny politisk agenda i Örebro.

Till detta kan man lägga alla de tveksamheter kring hur man fått upp valdeltagandet i utanförskapsområdena. Den polisanmälda valskolan verkar tyvärr bara vara en liten del i ett betydligt större spel, där (s) agerat valpolis och fått människor att rösta mer eller mindre kollektivt. Detta kollektiva röstande är något som är totalt emot de demokratiska grunder vi bekänner oss till. Även i de värsta diktaturer, där röstandet är en fasad, brukar man låtsas som om varje människa gör ett eget val. Men i socialdemokraternas Örebro är röstandet en kollektiv handling.