Marsvår

I lördagskväll sjöng dubbeltrasten för första gången. Det är en njutning.

Gässen drar igen över Närkesslätten, sädgäss, grågäss, kanadagäss.

De första tranorna ropar från Kvismaren.

I morse sjöng bofinken i Fällersta,

Marsvår!

Lokal demokrati i utveckling eller avveckling?

Har just inlett ett seminarium om kommunal demokrati och hur vi styr olika kommuner. Bakgrunden till det hela är ett arbete som Örebro kommun lade ut till Örebro universitet. Arbetet använder vi som grund för våra fortsatta diskussioner om förändringar av Örebro kommuns politiska organisation. Hittills har det arbetet inte lett så långt. Det finns stora skillnader mellan nästan alla olika politiska partier om så många frågor. Vi saknar en gemensam grundsyn om de grundläggande skälen till varför en politisk organisation ska se ut på ett visst sätt.

Det finns ingen sanning i att den ena vägen är rättare än den andra. Men för mig personligen är det viktigt att ständigt ifrågasätta de rådande strukturerna. Det rör såväl hur vi genomför verksamheterna. Men inte minst rör det hur vi styr och hur denna styrning påverkar det demokratiska systemet.

Är mängden avgörande för visad demokratisk styrka? Jag menar att det knappast är så. I vissa fall kan till och med antalet förtroendevalda vara direkt motverkande en stark demokratisk bas. Örebro har ungefär 600 förtroendevalda. De flesta jämförbara kommuner har hälften. Är demokratin dubbelt så bra i Örebro? Knappast. I ett internationellt perspektiv är denna mängd förtroendevalda unik.

Men vad är innehållet i det uppdrag dessa förtroendevalda har? Jag gjorde för något år sedan en enkel undersökning om hur ärendena såg ut i de olika nämnderna. Då var otroligt mycket information, diskussion och argumentation. Mycket litet var beslut. Det är inte troligt att bilden ser så annorlunda ut idag. Den allt mer utvecklade valfriheten minskar dessutom beslutsområdet. En utökad självstyrelse även för egenregi minskar det ytterligare.

Naturligtvis kan man mena att det finns ett värde att ha några hundra medborgare som är mer informerade om kommunal verksamhet än alla andra. Men det är inte demokratins kärna. Dessutom är det enkelt att se att i princip alla partier idag mer är rekryteringsbas för politiska uppdrag än tankesmedjor, ideologiska växthus eller opinionsbildare. Denna utveckling är tydligast i de små kommunerna, som ju också har störst rekryteringsproblem. Men den är på väg med stormsteg även in i storstäderna. Den dag partierna bara är ideologiskt tomma skal vars uppgift är att rekrytera nämndpolitiker är nära.

I ett annat avseende är verkligen mängden avgörande. Och det handlar om beslutsmängd och beslutsförhet. Demokratiskt partiarbete handlar om opinonsbildning, ideologi och mobilisering. Demokratiskt nämndarbete handlar om beslutsfattande. Ända från lagtingets tid och till nu så avgörs demokratins framtid om och hur man fattar beslut. Men om beslutsfattandet flyttas, måste också det demokratiska systemet förändras. När lagstiftningen ändras så valfriheten blir grund för förskola och skola, rycks mattan undan för mycket av det politiska beslutsfattandet i skolnämnderna. När lagen om valfrihet används för de äldre blir det samma sak inom äldreomsorgen. På område efter område har de enskilda medborgarnas myndighet ersatt politikernas bästvetande. Det är bra men det borde få konsekvenser för den politiska organisationen.

I Örebro arbetar vi intensivt med ökat självstyre inom egenregiverksamhet. Vi kallar det i vissa fall intraprenader. Även denna utveckling påverkar det politiska beslutsfattandet. Politikerna har inte längre rätt att styra den dagliga verksamheten. Uppgifterna blir begränsade till budget och bokslut. Viktiga uppgifter, men de kräver en helt annan organisation och en annan politikertyp än tidigare.

Denna utveckling kan man leda eller bli ledd av. I de flesta av Sveriges kommuner blir partierna ledda av en utveckling man inte orkar kontrollera. Färre människor vill bli engagerade i en verksamhet där det vare sig finns makt eller utvecklingsmöjligheter. Partierna minskar. Nämnder läggs ner. Snart kommer en stor våg av kommunsammanslagningar.

Man kunde välja att leda istället för ledas. Acceptera att det traditionella nämndarbetet numera kan se med betydligt färre förtroendevalda, ge dessa rimliga villkor och arbetsmöjligheter. I vissa fall skulle kanske nämndarbetet bli helt annorlunda. Tillfälliga utvecklingsnämnder som har ett tydligt, men begränsat, uppdrag kring frågor som just nu måste hanteras av politiken. En klimatnämnd. En elevminskningskonsekvensnämnd. En regionsammanslagningsnämnd. En valfrihetsorganisationsnämnd. Och så vidare. Samtidigt kunde man arbeta med att förstärka det civila samhället, där partierna är en självklar del.

Barack Obama visade att det i våra samhällen finns en enorm kraft för samhällsomvandling, även i system där vare sig valdeltagande eller nämnddeltagande är i närheten av Sveriges, eller Örebros. Verkligheten idag är att vi befinner oss i ett paradigmskifte. Frågan är hur många av oss som orkar förändra oss i den takt det omgivande samhället kräver. Om vi inte gör det finns risken att misstron mot den lokala demokratin undergräver dess legitimitet.

Stadens torg, stoppblocket och samarbete

Socialdemokraterna och vänsterpartiet blir i Örebro allt tydligare en politisk stoppakt. Allt som kan stoppas ska stoppas, på alla möjliga sätt. Minoritetsåterremisserna används och riskerar möjligen att användas än mer när lagstiftningen nu ändrats. Överklaganden av politiker som inte gillar innehållet i beslutet, men som blivit överröstade i nämnden eller styrelsen, har använts och försvårat kommunens arbete.

Upprustningen av stadens torg blir det tydligaste exemplet på detta. Spelet kring de trettio mljonerna detta får kosta kommunen är bekymmersamt, främst för örebroarna men även för det politiska samtalet.

Örebro kommun har avsatt 30 miljoner till torgen. Det borde vara helt tillräckligt för alla politiker att låta fullmäktige ta det beslutet och sedan ge ansvaret för genomförandet till nämnden, i detta fall programnämnd Samhällsbyggnad. För vad är alternativet? Vilka beslut ska fullmäktige lyfta från de olika nämnderna? Kan något investeringsbeslut tas i någon nämnd? Hur många skolor och förskolor har inte blivit dyrare än budgeterat? Hur många äldreboenden? Hur många infrastrukturprojekt?

Det finns osäkerhetsfaktorer. Både vad gäller kostnader, där det nu kanske är en positiv osäkerhet, det blir billigare på grund av konjunkturläget, och intäkter - där delfinansieringen från fastighetsägarna inte är klar.

Men det är inte unikt. Jag tog i fullmäktige upp tre exempel på mycket större projekt under den förra socialdemokratiska kommunledningen som överhuvudtaget inte hade någon ekonomisk kalkyl. Projektet kring Truckstop är det tydligaste. Tiotals miljoner kronor investerades utan några konkreta intäkter. Kanske man skulle få exploateringsintäkter om något eller många år.

Då gick det bra. Då var det OK att investera mer än en halv miljard. Nu är frågan om en tveksamhet på kanske tio miljoner. Nu är det oacceptabelt.

Det finns inget bärande ekonomiskt skäl bakom nejsägandet. Det ekonomiska ansvaret är klart och tydligt. Istället handlar det bara om partipolitik. Som så ofta sätts Örebros och örebroarnas bästa i bakgrunden för partiinterna intressen.

I reda pengar handlar det om en skillnad på 800.000 kronor mellan kommunledningen och oppositionen. Jag erbjöd mig att försöka finna en kompromiss kring dessa i sammanhanget små pengar. Men dörren stängdes kraftfullt.

Det är tyvärr ytterligare ett exempel på att oppositionens ord om samarbete i verkligheten bara är tomma.

I den följande debatten om kommunens ekonomiska läge erbjöd jag gång efter gång oppositionen att ställa upp på ett gemensamt arbete för att värna välfärden. Även denna gång var det sparsamt med öppningar mot reellt samarbete.

För fem år sedan tog vi i den dåvarande oppositionen ett stort ansvar för att tillsammans med socialdemokraterna hantera den kris som de själva var orsak till. Vi valde bort partiegoism till förmån för kommunalt ansvar. Jag hoppas fortfarande på att dagens opposition till sist väljer samma väg.

Kristider

Idag har kommunstyrelsen i Örebro tagit ett par av de första besluten i en troligtvis lång serie av beslut för att vi ska hantera den ekonomiska nedgången så bra som möjligt. Det handlar om ett anställningsstopp och ett beslut för att öka personalrörligheten.

Samtidigt redovisar programnämnd Social Välfärd flera åtgärder på drygt 80 miljoner kronor. Alla besluten är svåra men nödvändiga för att värna den välfärd som vi alla menar är kommunens huvuduppgift.

I början av mars redovisade programnämnd Barn och utbildning ett förslag om att lägga ner Rudbecksskolan. Tufft men också det nödvändigt.

Programnämnd Samhällsbyggnad arbetar med ett stort antal generella uppdrag som kommer att redovisas de kommande veckorna.

Är det roligt? Knappast. Det hade varit mycket bättre om konjunkturnedgången hade varit lugn och stilla som alla trodde för ett år sedan.

Är det nödvändigt? Absolut! Det finns inget alternativ. Man kan tycka att det är trist att pengarna styr så mycket, men alternativet - en kommunal ekonomi i obalans - är värre. Vi vet hur det gick på 90-talet och i början av 2000-talet. Nödstopp och uppsägningar trots hyfsade eller goda konjunkturer.

Hur reagerar oppositionen? Än så länge är det blandat. Viss kritik mot förslaget om Rudbecksskolan. Allmänt hållen kritik efter förslagen från Social Välfärd. Acceptans av anställningsstoppet.

I svåra tider prövas såväl majoritet som opposition. Vi i kommunledningen har hittills redovisat många svåra förslag. Det kommer att komma fler. Vi har visat att vi är regeringsdugliga både i goda och svåra tider.

Nu prövas också oppositionen. De står inför ett tydligt vägval. Ansvar eller populism. Samförstånd eller konflikt.

För örebroarnas skull får vi hoppas att partipolitiken får vika för ansvaret.

LO-skandalen

LO chefens roll som pensionsbeviljare i bland annat AMF är tydligen bara toppen på ett isberg. Enligt Aktuellt i går har andra i LO-toppen beviljat bonusar och pensioner till chefer i andra bolag där LO är representerat. Men AMF pensionen sticker ut på grund av sin storlek.

Men Lundby-Wedins bortförklaringar slår det mesta. Det finns inget som bär åt något håll.

Om hon varit lurad, tillsammans med andra i styrelsen, borde ansvariga ställas till svars. Frågan är om det inte är trolöshet mot huvudman och därmed brottsligt. Men något sådant kommer inte att ske, eftersom styrelsen informerats.

Om hon inte förstått finns bara ett alternativ. Det är bara att avgå från styrelserna. Men det sätter ju i så fall hennes lämplighet som ledare överhuvudtaget i centrum. Om man inte förstår hur ett pensionsavtal ser ut, hur kan man då leda LO?

Om hon förstått och accepterat, vilket är det troliga, måste hon först och främst fråga sig om hon kan fortsätta vara LOs chef. Företräder hon medlemmarna? Vilket är hennes uppdrag?

Det mest bekymmersamma med detta är nog ändå inte Lundby-Wedin som person, utan det sammanhang där hon verkar. LO är minst lika mycket en partipolitisk organisation som en arbetstagarorganisation. Vikten av att hålla banden med socialdemokratin starka skymmer ofta både det centrala uppdraget och den personliga integriteten.

Lundby-Wedin är alltid en "god" företrädare för socialdemokratin. Hennes olika skarpa uttalanden kring bonusar har haft en klar politisk agenda. Det hon inte förstått är att om man ger sig in i den leken måste man inse lekens alla sidor. Den totala granskningen är en av dem. Ingen människa är perfekt, men när man tar kraftig ställning för eller mot, måste alla politiker inse att den egna vandeln betyder något.

Svensk politik och svensk arbetsmarknad, men framförallt de svenska arbetstagarna, skulle tjäna otroligt mycket på om banden mellan LO och socialdemokratin klipptes av. Då skulle vi också slippa LO-chefer som kör en politisk agenda offentligt och en annan bakom halvslutna styrelsedörrar.

Klapp på huvudet, eller...

I går var jag på en "debatt" kring EU. Det var avslutningen på den medborgardialog som genomfördes på universitetet. Det i sin tur en del av den dialog som genomförs i alla 27 EU-länder. 100 slumpvis utvalda svenskar hade i två dagar fått diskutera vilka frågor de tyckte var viktigast. 10 frågor valdes ut och vi skulle kommentera dem.

Det var rätt fascinerande att dels se de frågor som valts ut, dels höra reaktionerna från en del av medborgarpaneldeltagarna, dels höra några politikers återreaktion, dels ånyo medias bild.

För det första: Frågorna. Det intressanta var att det inte fanns någon EU-skepticism bland medborgarna. EU skulle göra mer på alla plan. Det skulle vara gemensamma lagar kring brott och straff. Det skulle vara mer gemensamma regler på det sociala området. Gemensam flyktingpolitik och gemensam jämställdhetspolitik. Och så vidare.

För det andra: Reaktionerna. En del medborgare menade att det vi politiker nu hade att göra var att acceptera dessa tio förslag och föra dem i EU. Det fanns hos dessa ingen eftertanke kring om de var "som folk är mest" eller vilka de företrädde, annat än sig själva. Deras fokus var att de hade rätt, att de tio punkterna var de viktigaste och att det bara var att underordna sig. Det var inte en allmän synpunkt. Det fanns flera i medborgarpanelen som hade en annan åsikt.

För det tredje: Politikernas återreaktion. Ett par politiker böjde sig direkt. Menade att vi inte pratade samma språk, att det var vi politiker som gjorde fel och fjärmade oss folket, bad om ursäkt.

Jag valde ett annat sätt. Sade öppet att jag nu skulle stryka dem mothårs och försökte berätta om det som jag upplevde om demokrati och politik. Att vi var politiker som företrädde partier där tusentals medlemmar gjort liknande resor som medborgarpanelens hundra deltagare. Att vi hade ett ansvar att representera dessa medlemmars åsikter. Att deras tio förslag därför inte var någon sanning och att de egentligen inte företrädde "folket" bättre än vi eller någon annan. Att demokrati och politisk påverkan ofta tar tid.

Såg att en del nickade åt detta. Men för vissa var det "en klapp på huvudet".

För det fjärde: Media. Hur valde media (i detta fall NA) att spegla debatten? Naturligtvis lyfte man just detta klappande. Det enklaste var naturligtvis att spela på den väl uppsprungna planen kring politikerkritik. Vi är översittarna, de som är långt från folket, som inte förstår de små.

Man hade också kunnat fundera kring hur det kommer sig att 100 personer efter två dagar väljer att lyfta fram tio frågor där många går så långt att de knappast har något stöd hos något parti, eller än mindre hos den rätt EU-skeptiska allmänheten.

Men den bilden hade ju inte passat i det gängse pusslet om hur vi politiker är...

Vårkväll

Yngste sonen och jag var ute till nästan sex i kväll. Han ville inte gå in. Vattenpölarna var för roliga. Och jag kunde inte tvinga honom.

Lördagen den 20 mars var den första riktiga vårkvällen. Vindstilla. Åtta plusgrader. Grågäss, sädgäss och sångsvanar drog över slätten. Det luktade jord!

Vi matade hästarna och såg till så att både får och hästar hade tillräckligt rent vatten. Tog in ett lass ved från vedhögen.

Tog en brädstump mitt i vedhögen. När jag skulle lägga ner den i hämtaren såg jag en barkflaga röra sig. Den slog upp sina vingar och visade sig vara ett påfågelöga. Slog långsamt ihop vingarna igen och blev bark ånyo. Jag satte försiktigt tillbaka den i högen i väntan på den riktiga våren.

Det finns stunder då det är riktigt gott att vara människa.

Vem står upp för troheten?

Så får påven på skallen igen. Inte för det märkliga beslutet kring den våldtagna flickan. Nej - nu är det påvens kamp för att trohet i relaitoner är bättre än kondomer i arbetet mot HIV/AIDS.

Det ogillas. I Sverige hävdar såväl präster som politiker att påven är helt fel ute. Det är fel att lägga sig i människors livsstil. Den trohet som påven förespråkar är något förlegat, även inom kristendomen. Människor har rätt att göra vilka val de själva vill. Kyrkan har inte något speciellt ansvar för att vrida samhällsutvecklingen åt något annat håll än det rådande.

Visst kan man tycka mycket om påven. Men reaktionerna säger mer om vår egen tid och vårt eget sätt att se på saker och ting än mycket annat. Det toleranta samhället blir intolerant. De som slåss för öppenhet blir åsiktspoliser. Det finns bara plats för en åsikt i detta förment mångkulturella samhälle.

Jag gillar inte allt påven säger och gör. Men jag tycker det är bra att han lyfter fram andra dimensioner i frågor där svaret ofta bara är ett och ett enda. I detta fall troheten.

Har trohet någon plats i vårt samhälle? Eller har konsumtionssamhället spridits från prylar även till människor?

I ett samtal för ett antal år sedan sade en av debattörerna ungefär så här: Vi har omdefinierat ordet monogami. Vi är numera seriellt monogama. Vi har en partner åt gången, men monogamin är begränsad i tid. Vi byter när vi känner för det.

Sedan dess har utvecklingen fortsatt. Individens rättigheter blir allt mer individuella. Det är det egna valet, och endast det egna, som blir avgörande. Jag har rätt att göra det jag gör bara för att jag vill det. Något moraliskt imperativ som pekar på mer universella sanningar accepteras inte.

Vad innebär då detta? I bästa fall att vi som fria individer blir glada och starka och får många vänner, partners, bra sex i alla skeden av livet och berikar oss på alla plan.

Men ett annat utfall kan bli att människan blir något utbytbart. Duger inte partnern byter jag lika lätt som jag byter strumpor. Precis som jag struntar i strumpan med hål i kan jag också strunta i den utbytta partnern. Detta synsätt kommer att påverka flera av de grunder som byggt vårt samhälle. Framförallt är det frågan om människans värde som får sig en törn.

Man kan fundera över påvens uttalande även i det ljuset. Inte går det att hindra HIV/AIDS genom att förbjuda kondomer och tala om trohet. Men frågan om troheten är kanske en av de frågor som är livsavgörande för det samhället som bygger på människans oädliga och lika värde.

Läser man Bibeln och Gamla Testamentet, har man en rätt fascinerande berättelse om trohet. Om en Gud som lovar ett folk sin trohet. Om en Gud som inte sviker, trots alla de felsteg som detta folk gör. Om en Gud som låter kärlek och trohet vara den röda tråden genom generationer.

Men vem bryr sig om trohet idag? Vem vågar?

Påven...

Bonusskatt

Ser att USAs representanthus läst mina bloggar kring att använda skatteinstrumentet mot oskäliga bonussystem:)

Man får hoppas att spridningseffekterna blir större:):):)

Offentlig person

Idag har en förtroendevald fått stå högst upp på förstasidan på NA. Hade han gjort nåt bra? Hade han sett till så att arbetslösheten bland unga och invandrare sjunkit rejält? Hade han hållit budgeten i en nämnd som har ett jätteansvar kring vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitik?

Icke.

Han hade skulder hos fogden.

Hade dessa skulder då påverkat hans politiska beslutsfattande? Hade han gjort något oegentligt?

Icke.

Om man läser tidningen får man en annan bild. Låga inkomster, en svår personlig situation och ekonomisk stress blir den bild jag får. Rätt eller fel? Det vet endast Richard. Jag tänker inte recensera det eller den trovärdighetsbrist som finns.

Men jag tänker fundera kring något annat.

När såg någon en bild högst upp på förstasidan av en politiker som gjort något bra? Det var rätt länge sedan. Det är enklare att sätta dit en negativ nyhet än en positiv.

Vart leder detta? Bilden av oss förtroendevalda är sällan positiv. Politikerföraktet, eller misstron mot politiker, är grundmurad. Lokala politiker misstros också mest vid många utredningar. Läser man NAs debattsidor på internet är det inte svårt att snabbt hitta inte bara misstro utan rätt grova anklagelser.

Samtidigt tas demokratin som självklar. Och vi har fortfarande ett högt valdeltagande i de nationella valen.

Men vem kommer i framtiden att vilja vara förtroendevald? Vem vill bli uthängd i media för att man har skulder? Vem vill bli uthängd för att man kört mot rött? Vem vill bli uthängd för att hon eller han beter sig som väldigt många andra, både de med och utan arbeten med stort ansvar?

Kommer NA hädanefter också granska de hundratals kommunala chefernas ekonomiska situation? Är de administrativa tjänsterna, där man verkligen har hand om pengar, mindre viktiga att granska än de politiska? Hur ser det ut inom journalistiken? Vilka journalister, med det enorma ansvar de har för att redovisa en någorlunda objektiv bild av verkligheten, har betett sig oansvarigt?

När kommer granskningen av landstinget och alla chefer där?

Det är bara att inse att det knappast kommer att ske. Det finns en medial logik där det är "rätt" att avslöja och gräva kring förtroendevalda, medan det är "fel" att göra detsamma kring andra, framförallt de i det egna journalistskrået.

Detta innebär rätt stora utmaningar för demokratin. För vem vill vara förtroendevald om hela livet kan hängas ut? Bara de perfekta, om de nu finns? Eller bara de som är så hårdhudade eller väloljade att de kan skaka av sig obehaget? Eller innebär det döden för den svenska demokratin där vanliga människor kunnat ta förtroendeuppdrag inom politiken?

Vem tar ansvaret för den utveckling vi nu ser, med allt färre som säger att de vill göra de uppoffringarna? Vem tar ansvaret för den sotdöd svensk lokal politik är mitt inne i?

Kommer media att göra det? Knappast.

Reinfeldt vs Sahlin

Statsministern utklassade oppositionsledaren. På varje område var hans svar intressantare och konkretare än hennes. Det hjälpte framförallt inte att hon vid varje möjligt och omöjligt tillfälle ville prata A-kassa. Klimatfrågan - A-kassa. Kärnkraften - A-kassa. Bilkrisen - A-kassa. Kommunal ekonomi - A-kassa...

Det intressantaste ur min synvinkel var ändå hur statsministern totalt krossade oppositionsledaren i klimatpolitik. Han var konkret och kunnig. Hon saknade besked. Jag hade för ett par år sedan aldrig trott detta om en moderat ledare. Men tiderna förändras.

regionfråga

Vilken region ska Örebro tillhöra? Eller kanske: Vilken region ska Örebro leda?

Regeringens beslut i regionfrågan innebar att inga regioner formellt kommer att bildas förrän 2015. Däremot lever frågan i allra högsta grad i olika lokala församlingar.

För Örebro är det intressant hur både Mälarregionen formerar sig och hur Värmland och Dalarna väljer.

Värmland har just för tillfället valt att arbeta mot Västra Götalandsregionen. Men är en region från Stöllet till Falkenberg en reell möjlighet? Borde inte järnvägen mellan Stockholm och Oslo vara den naturliga framtida knytpunkten för en Svealandsregion?

På östra sidan Örebro formerar sig Västmanland och Södermanland kring Stockholm. Viljan att knyta sig till huvudstaden är enorm. Men kommer staten överhuvudtaget att acceptera att en så stor huvudstadsregion formeras? Riskerar det inte att bli en stat i staten där riksdagens nationella makt utmanas av riksdagsledamöterna från en region som är nästan halva Sverige befolkningsmässigt? I vart fall om Uppsala är med.

Och hur ställer sig i så fall Uppsala? Ska man vara med Dalarna och Gävle, eller söka sig mot Stockholm? Det senare vore ju det naturligaste - regionen är ju redan informellt bildad på arbetsmarknadsområdet. Men hur hanterar i så fall den regionen universiteten och sjukhusen?

Så vart ska då Örebro vända sig? Mot mälardalen? Bli den västra utlöparen av Stockholmsområdet? Redan idag pendlar hundratals människor dagligen till och från jobb inom området. Tillväxten kommer att finnas där. Utvecklingskraften också. Men samtidigt riskerar staden att bli den längst bort boende kusinen. Hur mycket av välståndet kommer att kunna sippra ner till oss+

Eller ska vi bli den klart lysande stjärnan i en region med Värmland och Dalarna? Porten in mot Mälardalen? Utvecklingsmotorn för Bergslagen och Svealand? Med ett universitet som utmanar de gamla, som utifrån en kraftposition söker samarbete med de andra lärosätena i regionen? Med de naturliga transportvägarna mellan Stockholm -Göteborg och Stockholm - Oslo gående inom kommunen? Med en unik natur och historia? Fast var finns utvecklingskraften i en sådan region? Hur kommer regeringen att ställa sig till denna Norrland-light sammanslutning?

Oavsett vilket alternativ som i framtiden kommer att beslutas om, är det nog tid att Örebro kommun höjer svansföringen i regionfrågan. Vi har alla möjligheter!

Bonus

Så hoppar då SEBs chefer av sina bonusar. Det är bra.
AMF-pensions ledning verkar vara mer splittrad. Det är inte bra, framförallt borde styrelsen som skapat ett bonussystem som ger ledningen mer pengar och pensionärerna mindre slippa få förnyat förtroende.

Åter kan jag peka på min syn på bonusar överhuvudtaget. De är en styggelse för bolagen, för ägarna, men inte minst för samhället. Bonusarna till ledningen har ibland samma betydelse som fortidens kungliga förläningar. Det är makthavarnas sätt att se till så att vissa undersåtar kommer upp i samma kategorier som man själv.

På det sättet är, eller borde, SEBs beslut vara ett steg i rätt riktning. Man tar bort bonusar och ser till så att det bara är den fasta lönen som bestäms. Det är bra. Och det spelar egentligen inte så stor roll om chefen tjänar 7 eller 9 mille. Men det är provocerande att öka lönen så mycket när alla konjunkturer viker.

Jag tycker regeringen, och finansministern, håller en rätt bra profil i denna fråga. Men man borde verkligen fundera över om det inte genom skattesystemet kunde gå att få bort bonusar överhuvudtaget.

Västergruppen

I förra veckan lämnade oppositionen den så kallade Västergruppen. Gruppen har som uppdrag att ta fram förslag för att utveckla västra Örebro stad i ett läge när merparten av utvecklingen automatiskt ligger på öster.

Det har funnits ett förslag där alla partier varit eniga om att kommunen ska arbeta för olika former av förnyelse av väster. Enigheten har inte varit total. Det finns skillnader kring tankar kring exempelvis Varbergaskogen eller bussgatan mellan Varberga och Oxhagen. Men i huvudsak har man varit överens.

Nu väljer plötsligt oppositionen att lämna samarbetet. Varför? För att det kommit ett antal idéer som man inte ställer upp på? För att gruppen blivit partipolitisk? För att man inte velat göra något.

Så är det inte.

Istället är den stora skillnaden att kommunledningen vill arbeta enligt de antagna demokratiska och genomsynliga riktlinjer som borde gälla allt kommunalt arbete. Skillnaden kan enkelt uttryckas som att vi vill arbeta tillsammans med och genom alla kommunala nämnder och ge deras ledamöter möjlighet att vara med och påverka och därmed också ge örebroarna möjlighet att vara med. Oppositionen vill gå utanför detta. De vill att gruppen (eller ett kommunalråd...) ska kunna peka med hela handen och tvinga igenom gruppens förslag direkt i förvaltningarna, utan att nämnder och medborgare ska få vara med och tycka.

När vi tillträdde pekade vi på att vi ville arbeta öppet, ärligt och tydligt. Just tydligheten i skillnaden mellan vår öppenhet och oppositionens slutenhet har sällan varit mer tydlig än efter västeravhoppet.

Nytt läge

På riksplanet skiljer det nu mycket lite mellan blocken. Socialdemokraterna tappar kontinuerligt i stöd och är snart nere på samma nivåer som förra valet. Förhoppningsvis fortsätter den utvecklingen.

De två stora partiernas ledare har tidigare haft ungefär samma stöd. Nu har Fredrik Reinfeldt ryckt ifrån Mona Sahlin. Många fler inser idag att Reinfeldt är en bättre ledare än Sahlin.

Vad innebär detta för Örebro? Allt talar idag för att den fempartikoalition som styr kommer att få förnyat förtroende. Följer man rikssiffrorna är det inget tal om att det kommer att bli fallet. Men i Örebro är flera av koalitionens partier starkare än nationellt. Det innebär ett än starkare läge.

Ytterligare en mandatperiod med koalitionen skulle innebära en styrka för demokratin och en möjlighet för Örebro. De förändringar som skett, med ett ökat medborgarfokus, med en tydlighet i kommunens uppdrag och mål och med en majoritet som vet vad den vill och gör det man fått uppdrag för, behöver ytterligare ett antal år på sig för att sätta sig. Demokratin vinner på om det visar sig att ett parti inte kan abonnera på makten, och att administrationen därmed blir mindre uppfostrad i ett sätt att tänka, d.v.s. mer neutralt demokratiskt.

För demokratin och örebroarna vore detta det bästa.