Klapp på huvudet, eller...

I går var jag på en "debatt" kring EU. Det var avslutningen på den medborgardialog som genomfördes på universitetet. Det i sin tur en del av den dialog som genomförs i alla 27 EU-länder. 100 slumpvis utvalda svenskar hade i två dagar fått diskutera vilka frågor de tyckte var viktigast. 10 frågor valdes ut och vi skulle kommentera dem.

Det var rätt fascinerande att dels se de frågor som valts ut, dels höra reaktionerna från en del av medborgarpaneldeltagarna, dels höra några politikers återreaktion, dels ånyo medias bild.

För det första: Frågorna. Det intressanta var att det inte fanns någon EU-skepticism bland medborgarna. EU skulle göra mer på alla plan. Det skulle vara gemensamma lagar kring brott och straff. Det skulle vara mer gemensamma regler på det sociala området. Gemensam flyktingpolitik och gemensam jämställdhetspolitik. Och så vidare.

För det andra: Reaktionerna. En del medborgare menade att det vi politiker nu hade att göra var att acceptera dessa tio förslag och föra dem i EU. Det fanns hos dessa ingen eftertanke kring om de var "som folk är mest" eller vilka de företrädde, annat än sig själva. Deras fokus var att de hade rätt, att de tio punkterna var de viktigaste och att det bara var att underordna sig. Det var inte en allmän synpunkt. Det fanns flera i medborgarpanelen som hade en annan åsikt.

För det tredje: Politikernas återreaktion. Ett par politiker böjde sig direkt. Menade att vi inte pratade samma språk, att det var vi politiker som gjorde fel och fjärmade oss folket, bad om ursäkt.

Jag valde ett annat sätt. Sade öppet att jag nu skulle stryka dem mothårs och försökte berätta om det som jag upplevde om demokrati och politik. Att vi var politiker som företrädde partier där tusentals medlemmar gjort liknande resor som medborgarpanelens hundra deltagare. Att vi hade ett ansvar att representera dessa medlemmars åsikter. Att deras tio förslag därför inte var någon sanning och att de egentligen inte företrädde "folket" bättre än vi eller någon annan. Att demokrati och politisk påverkan ofta tar tid.

Såg att en del nickade åt detta. Men för vissa var det "en klapp på huvudet".

För det fjärde: Media. Hur valde media (i detta fall NA) att spegla debatten? Naturligtvis lyfte man just detta klappande. Det enklaste var naturligtvis att spela på den väl uppsprungna planen kring politikerkritik. Vi är översittarna, de som är långt från folket, som inte förstår de små.

Man hade också kunnat fundera kring hur det kommer sig att 100 personer efter två dagar väljer att lyfta fram tio frågor där många går så långt att de knappast har något stöd hos något parti, eller än mindre hos den rätt EU-skeptiska allmänheten.

Men den bilden hade ju inte passat i det gängse pusslet om hur vi politiker är...