Är försörjningsstöd en kommunal fråga?

Idag har vi beslutat att föra över försörjningsstödet (socialbidragen) från socialnämnderna till Vuxenutbildnings och Arbetsmarknadsnämnden (Vuxam). Det är ett bra beslut. Men det är inte lösningen på problemet kring alltför hög arbetslöshet.

En kommunal organisationsmodell kan fungera som ett stöd eller ett hinder för ett väl genomfört arbete på tjänstemannanivå. Under min tid som kommundelspolitiker kunde jag ofta konstatera att murarna mellan olika kommundelar växte snabbt. Det innebar ofta en ineffektiv organisation och flyttade fokus från individ till organisation.

Nu skapar vi en organisation för försörjningsstöd som förhoppningsvis kommer att öka möjligheterna för fler att komma i arbete snabbt. Örebro kommun har att lära i detta. Vårt deltagande i SKLs ”Väl Mätt”-arbete visade att det fanns förbättringsområden. Fler kommuner går nu också i denna riktning.

Samtidigt är det inte slutstationen. Det kommer alltid att finnas ett förändringstryck som kommer att kräva organisationsförändringar. Det kan handla om ett behov som skapats av ett inre förändringstryck. Organisationen fungerar inte. Det kan handla om att omvärlden ändras så att organisationen förändras.

En sådan förändring av omvärlden har skett, men ännu inte fått påverkan på den offentliga organisationen. Först en kort historik:

Vuxenutbildning, men framförallt arbetsmarknadsåtgärder, var länge en statlig angelägenhet. Under slutet av 1980-talet och 90-talet blev det mer av kommunala pengar som användes. Säkerligen var en del av detta ett sätt för staten att spara pengar. Det gick då väl, eftersom såväl arbetsmarknaden som arbetsmarknadspolitiken, var lokal och regional.

Men nu blir politikens arena på detta område allt mer nationell. Arbetsmarknadspolitiken bygger på arbetslinjen. Alla som kan jobba, ska jobba. Finns inte jobbet där du bor, får du i allt större omfattning flytta till jobbet. Du kan inte räkna med att det offentliga ska försörja dig, om det finns ett annat, bättre alternativ någon annan stans i Sverige. Det är i huvudsak bra.

Frågan är vad det kommer att innebära för synen på vem som ska sköta arbetsmarknadsåtgärder, och även försörjningsstödet. Om arbetsmarknaden är nationell borde väl också arbetsmarknadsåtgärderna skötas nationellt? Om arbetsmarknaden är nationell, borde också det försörjningsstöd som hanterar individer som är mellan två arbeten eller mellan arbete och studier, också vara nationellt?

Jag tycker att mycket talar för att detta är en rationell utveckling. Det kommunala självstyret omtolkas ofta till att kommunerna ska göra så mycket som möjligt. Jag tror att i vissa lägen det handlar om att kommunerna ska göra mindre. Arbetsmarknadspolitik och försörjningsstöd till de som är på väg till arbete eller studier är sådana områden som bör diskuteras. De är troligtvis bättre att förstatliga än både skola och äldreomsorg.