Konformitet

Intressant att se konsekvenserna av ens bloggande. Det brukar ju inte vara så många som läser den. Men i förrgår var det någon typ av all time high…

Varför? Under onsdagen hann jag både med att skriva och plocka bort en blogg om den påhittade ”Föreningen mot revolutionsromantik och kommunismfjäsk” som såg som sitt låtsade uppdrag att först fundera på att boka alla torg första maj, för att sedan utvidga tankarna till att boka alla gator och torg under hela 2010 för att undvika att andra aktiviteter än de föreningen gillade skulle kunna äga rum. Går det att misstolka???

En del har gått i taket över detta. Jag ska inte recensera dessa tak-gåenden. Ska istället fundera över kravet på konformitet - likformighet.

Ett inlägg på bloggen ifrågasätter i rätt tuffa ord om man som KS-ordförande får använda ironi i sin politiska gärning. Undertonen är mer eller mindre – borde du inte vara som alla andra KS-ordföranden? Gå in i mallen: medelålders, vit, slipsknuten, tråkig.

Jag tror inte på det sättet att facka in människor. Jag tror inte på att begränsa människor. Jag tror inte på att göra människor konforma. Det jag allra minst önskar, är att gå in i den traditionella pamprollen som så många KS-ordföranden i både Örebro och Sverige haft genom tiderna. Jag kommer aldrig att bli en surgubbe. Jag kommer alltid att engagera mig för Örebros, och örebroarnas, bästa och jag kommer alltid att låta det engagemanget synas.

På många olika nivåer bemöts de som förändrar och förnyar, eller bara ser annorlunda ut, med misstro. President Obama har mött misstro från de konservativa krafter som menar att bara de med lång erfarenhet kan styra landet. Hans nya medarbetare kommer aldrig att klara det. Här blir förnyelsen, förändringen och oerfarenheten måltavla för kollektivisterna.

Finansminister Anders Borg möttes med misstro när han höll fast vid sin hästsvans. Som om utseendet skulle göra honom mindre lämpad att hålla koll på statens finanser… Finansministern är annars en av de som såväl jag som många andra respekterar mest i regeringen. Men kollektivisterna ville väl se en tråkig grå eminens, som det så ofta varit.

Och i lilla Örebro får man inte använda ironi i bloggandet som KS-ordförande. Även det övertydliga kan väljas att misstolkas. Så ska man då acceptera detta? Bli en likadan KS-ordförande som det tidigare funnits? Tror inte det är rätt väg.

För att värna både den offentliga välfärden, och det demokratiska systemet, krävs att vi i framtiden gör annorlunda än vad vi tidigare gjort, och agerar annorlunda än vad vi nu gör. Den offentliga välfärdens förnyelse kommer att innebära att vi ifrågasätter allt vad vi gör, och hur vi gör det, för att säkra det som verkligen måste göras för örebroarnas bästa.

Det demokratiska systemets förnyelse kräver politiker som vågar beröra. Demokratin kan inte se ut som på 1950-talet, eller ens som på 1990-talet. Det politiska tilltalet, det politiska organiserandet, men även den offentliga politiska debatten, måste förnyas. Vem bryr sig om de ofta alldeles för trista debatterna i KF? Vem läser debattartiklarna? Vem påverkar de som inte läser debatten, eller lyssnar på KF? Om inte vi som idag företräder de politiska partierna gör det, kommer andra krafter att göra det istället. Vilka dessa krafter är kan vi idag ana.

Jag tror att örebroarna, i valet mellan en glad, utåtriktad, och ibland ironisk KS-ordförande med ordning på ekonomin och koll på verksamheterna, en KS-ordförande som tar ut svängarna, som är engagerad, men också är väl medveten om att han absolut inte är ofelbar och vågar be om ursäkt när det behövs, och en KS-ordförande som är motsatsen, väljer den förstnämnda.

Är det en sann självbild? Om så: Vem är då den andra? Finns nog inte. Är nog bara ett exempel i en blogg med ironi…