Tea Party -> syjunta

Jag ska börja med det mest kontroversiella: Vi behöver en svensk Tea Party-rörelse! (vågar man skriva så i dessa dagar?)

Men: Det mesta den amerikanska varianten står för kan man förkasta...

Nu blir kanske frågan: Vad menar han egentligen? Jo:

Jag har varit aktiv i lokalpolitiken i Örebro i drygt 20 år. Men min bakgrund är inte politikerns. Jag blev inte aktiv förrän i 30-årsåldern. Innan dess hann jag med både studier och arbete. Heltidspolitiker blev jag inte förrän efter 40-årsdagen. Under hela denna period har jag sett hur kraven på den offentliga sektorn ökat. Ofta har svaret på alla utmaningar för samhället varit: Mer resurser till det offentliga. Eller: Mer personal till det offentliga. Eller: Nya uppdrag för det offentliga. Det finns snart sagt inget som inte kommuner, landsting eller stat ska klara av.

Under en lång tid har jag också varit tillskyndare för en sådan politik. Den typ av liberalism jag bekänt mig till har ofta inneburit att det offentliga ska göra mer. Så länge det finns välfärdsproblem så finns det utrymme för ökade offentliga utgifter. Inte förrän alla är garanterade välfärd så kan vi inom det offentliga slå oss till ro.

Men jag har under lång tid funderat över dessa "sanningar". Funderingarna började redan på 1990-talet då jag i en artikel i Dagens Industri kunde läsa om effektivitet i kommunal förvaltning. De skrev om att det inte var kostnaderna som betydde mest när det gällde kvalitet. Istället var det kommunernas effektivitet som var avgörande.

De senaste åren har detta blivit övertydligt. Sveriges Kommuner och Landsting, ibland tillsammans med andra aktörer, har givit ut en mängd "Öppna Jämförelser". Där kan man gång efter annan visa att välfärdens kvalitet inte i första hand hänger samman med hur mycket den kostar, utan hur effektiv kommunen är, hur mål hanteras, uppföljning och utvärdering sker och hur man arbetar med lärande organisationer.

Detta är den ena grundstenen i mina tankar kring behovet av en svensk Tea Party-rörelse. Var finns de som vågar ifrågasätta den "sanning" som framförallt byggts av socialdemokrater som trodde på det allomfattande folkhemmet? Var finns den svenska rörelse som kräver mer kvalitet för de skattepengar man lägger, istället för att kräva mer resurser, större offentligt uppdrag, ökade kommunala utgifter?

Den andra grundstenen är synen på människan. Jag är sprungen ur några av de folkrörelser som byggde det moderna Sverige. Frikyrkorörelsen. Nykterhetsrörelsen. Naturskyddsrörelsen. Dessa folkrörelser befolkades av män och kvinnor som i gemenskap förändrade inte bara sina egna liv, utan även sina närmastes och till slut även samhället. Deras utomparlamentariska agerande lade faktiskt den starkaste grunden för den svenska demokratin.

Jag kan berätta om hur mina släktingar förändrade sina liv. Från försupenhet till nykterhet. Från fattigdom och utanförskap till arbete och innanförskap. De var inga speciella människor. De flesta har gjort mycket små märken i tiden. Men de förändrade sina egna liv, sina familjers situation, blev engagerade i nykterhetsrörelse och frikyrkorörelse, byggde sin egen framtid.

Hur ser dessa klassresor ut idag? Var finns de som säger: Jag vill klara mig själv! Jag vill göra det tillsammans med mina grannar! Vi vill göra det tillsammans!

Jag tror att det finna stora risker i att vi politiker, den offentliga sektorn, svensk media, i alldeles för stor utsträckning är så fast i det socialdemokratiska folkhemmet att vi inte ens reflekterar över att det skulle kunna finnas en annan utvecklingsväg än den vi kört de senaste årtiondena. En väg där egenmakten ökar. En väg där staten inte ska göra allt. En väg där de enskilda människorna säger: Vi kan själva bygga det samhälle vi vill ha, utan den överbyggnad som politiker och offentliga tjänstemän innebär.

Visst finns det faror i en sådan utveckling. Om den skulle bli som i USA, där den populistiska, reaktionära, högervridna Tea Partyrörelsen agerar, riskerar vi ett samhälle med ökande klyftor.

Men om ingen ställer frågan om gränserna för det offentliga uppdraget, om ingen söker förnyelsen för det civila samhället, riskerar vi istället ett samhälle där människor förkvävs, där eget engagemang eroderar, där utvecklingen avstannar, där demokratin till slut eroderar och bara det teknokratiska skelettet står kvar.

När nu de nya moderaterna snart är lika socialdemokratiska som de gamla socialdemokraterna i sitt kramande om den offentliga sektorn, när det politiska slagfältet blivit koncentrerat till en minimal mittfåra, där politiken handlar mer om vem som är duktigast att styra istället för om ideologier, då behövs de andra tankarna mer än någonsin. I dagens DN reflekterar Håkan Bodström över detta. Demokrati handlar om att bryta åsikter, att samtala utifrån olika utgångspunkter, att försöka vinna individer, väljare, medborgare för den egna saken. Ett land med bara en politik, en åsikt, ett parti för alla, är en demokratisk mardröm.

Jag kallar mig fortfarande för vänsterliberal. Men för mig är en vänsterliberal hållning en hållning som tror på den enskilda människans möjligheter. En vänsterliberal hållning är en hållning som tror på att människor i gemenskap kan förändra både sig själva, sina närmaste och samhället till det bättre utan att det offentliga alltid lägger sig i.

Det borde gå att förena en diskussion om det offentliga uppdragets omfattning, med kraven på ett samhälle med ökad social jämlikhet. Det borde vara uppdraget för en svensk variant för en svensk Tea Party-variant. Varför inte kalla den syjunta, en rörelse som betytt mer för samhällsutveckling och samhällsansvar än de flesta anar!