Birro och den politiska sjukan

Jag följde häromveckan den spårning som SR gjorde av politikernas pensioner. Själv tycker jag att systemet är fel. Men SRs vinkling var som så ofta alldeles för grund och hade ett syfte redan innan den publicerades. SR ville peka ut politiker som de där annorlunda som alltid skapar sig en egen gräddfil. Och det lyckades de med.

Men det är inte så enkelt. SR och all övrig media pekade på att avgångna kommunalråd och riksdagsledamöter ska söka sig jobb som alla andra. Men de ställde aldrig frågan om det fanns några jobb att söka.

Det finns en misstro mot politiker i de flesta demokratiska system. Men frågan är om det är så utvecklat som i Sverige. För de allra flesta andra yrken är erfarenhet en tillgång. Men det verkar som om det knappast är en tillgång att ha varit kommunalråd, riksdagsledamot eller landstingsråd, annat än för ett litet fåtal. Det verkar mer vara tvärsom. Erfarenheten att vara politiker, att styra en kommun eller ett landsting, är en belastning.

I den lokala politiken kan man se hur det fungerar. Tyvärr är det mer regel än undantag att tidigare ledande politiker har svårt att få ett arbete på den lokala marknaden. Det blir egna företag, eller tillfälliga påhopp som gäller. Det är rätt märkligt. Efterfrågan på en person som klarar av att styra en organisation med så otydliga mål som den politiska ofta har, borde vara stor. Det ledarskapet sätts sannolikt på hårdare prov än många företagsledares. Och behovet av att ha goda kontakter med den offentliga sektorn borde betyda att betydligt fler avgående politiker omedelbart skulle sugas upp av både lokalt och nationellt näringsliv. Men så är alldeles för sällan fallet.

Istället är det som om en politisk erfarenhet är något negativt.

Det kan säkerligen Marcus Birro intyga idag. Hans rätt naiva offentliggörande av sina privata politiska ambitioner och sin politiska hemvist verkar nu ha fått till följd att han inte längre får vara programledare på TV4. Det räckte alltså med att han sa att han gärna skulle velat ha (mardröms)jobbet som KD-ledare för att han skulle diskvalificera sig själv. Det är väl inte så roligt.

Men det säger också en del om svensk mediakultur. Och här blir det än mer bekymmersamt.

För TV4 är det nog att en medarbetare säger att han vill bli partiledare för ett konservativt parti, men å andra sidan är det helt OK att rekrytera en grönvänster som Gustaf Fridolin när han just avgått som riksdagsledamot. Varför? Är det OK att vara grönvänster i media, men inte konservativ?

Jag delar inte Birros alla synpunkter, även om jag ibland tycker att han är en fantastisk krönikör. Men det är illa om det skulle räcka med en naiv intresseanmälan om ett orimligt partiledarskap för att man skulle vara körd som programledare.

Det finns en självbild inom svensk media att man är så otroligt neutral, och objektiv. Jag menar att det är en av de allra största myterna inom svensk politik idag. Svensk media skulle sannolikt tjäna på att journalisterna blev tydligare med sina politiska hemvister, för att tittare, läsare och lyssnare skulle förstå vilka filter som nyheterna filtrerats genom. Det skulle vara ett ärligare sätt att nå sina kunder på än det förment neutrala.

Om demokratin är det som grundlägger vårt samhälle, borde det väl vara en tillgång inom såväl näringsliv som media att ha engagerade före detta politiker som medarbetare? Men så är det tyvärr inte. Snarare tvärsom. Frågan är vad det har för inverkan på demokratin i ett längre skede. Vem vill bli heltidspolitiker, om det inte går att ta sig ur engagemanget på något annat sätt än genom en passiviserande pension?


Media:  DN, Expressen, Aftonbladet, SVT, TV4, SVD