Björklund vs Juholt

Det går ju inte att undvika att följa spelet kring Håkan Juholt. Måste medge att jag följde twitterflödet samtidigt som vi hade utskottshantering av motionerna om miljö med mera. Jag blev inte förvånad över att Juholt fick förtroende från sitt verkställande utskott. Allt annat hade, faktiskt, varit en omöjlighet. Av tre skäl:

För det första: Vem hade kunnat ta över? Alla andra kandidater var ju redan prövade för ett halvår sedan och befunna oacceptabla. Inget har egentligen förändrats sedan i mars.

För det andra: Sossarna hade knappast klarat av den stiltje som sex månader till utan partiledare hade inneburit. Och man hade aldrig klarat av en annan rekryteringsprocess än den gamla, slutna. Och vilken badwill det hade blivit.

För det tredje: Jag gissar att Håkan Juholt är vald inte för vad han är, utan för vad han inte är. Han är inte del av någon av de falanger som stridit mot varandra. Han är den minsta gemensamma nämnaren för ett parti utan vare sig politik, idéer eller framtid.

---

Nu när Juholt sitter kvar, blir det än intressantare att följa vilken politik som sossarna kommer att föra. Juholt är rejält försvagad både externt och internt. Det innebär att sannolikheten blir betydligt större att han kommer att driva en politik som bestäms av den eller dem som lät honom sitta kvar. Och frågan är vad den politiken innehåller.

Det har varit svårt att undgå de nästan jubelliknande uttalandena från olika partiföreträdare om Juholt under våren och sommarens olika omgångar med tal och löften. Han talade verkligen till partiets kärna. Men sedan kom budgeten, och så förändrades allt. De fagra talen och de många löftena kokades ner till - ingenting. Juholt och Waidelich blev någon form av Alliansen-light, innan riksdagsgruppen tvingade fram ett antal förändringar. Visserligen små, men ändå.

Och nu då - vad händer?

Min analys är att socialdemokraternas vandring vänsterut och bakåt kommer att fortsätta. Juholt blir en fånge i det socialdemokratiska systemet. Hans uppdrag blir än mer att peka på den tid och de förslag som en gång gjorde partiet starkt, unikt, enväldigt. Det kommer att handla om en ännu starkare offentlig sektor. Det kommer att handla om statliga regleringar. Det kommer att handla om bidragssytstem. Det kommer att handla om skatter på högre inkomster. Det kommer att handla om trygghet i det bestående, oföränderliga. Det kommer att handla om att uppfylla fackens, och mest Kommunals, önskningar. Det kommer att handla om folkhemmet.

---

Och så sitter man på Folkpartiets landsmöte. Jag gissar att det är som natt och dag mellan vår situation och sossarnas. Vi har en obestridd partiledare. Till och med jag, som har haft mina dubier tidigare, måste nu säga att Björklund är en bra liberal ledare. Visst - det finns frågor där vi inte delar ståndpunkt, eller där vi i vart fall drar åt olika håll, men Jan Björklund leder partiet väl.

Och framförallt jobbar han för en förnyelse av det politiska innehållet. Jag har skrivit om det i flera bloggar tidigare. Om de förändringar som nu sker av partiets ställningstaganden kring skatter, kring anställningstrygghet, kring integration. Men också om de starka värderingarna som bär: Om den internationella utblicken. Om Europasamarbetet. Om nödvändigheten att knyta världen samman. Om värnet av de demokratiska värderingarna, oavsett om det gäller Somalia eller Kina. Om individualismen och människans rätt och möjligheter att utvecklas.

Och så ser man fler förändringar som är på väg. Jan Björklunds inledningstal på landsmötet var en tydlig föraning kring det som kommer att ske. Folkpartiet breddar sig. Utbildningsdelen var bara en liten del av inledningstalet. Och Folkpartiet är Sveriges mest internationella parti. Vi vågar lyfta blicken till det som sker utanför landets gränser, och lyfter in det i svensk politik.

Folkpartiet är på g att bli ett betydligt liberalare parti än vad vi varit under ett antal år. Men det är en liberalism med tydligt sociala förtecken. Värnet av de sårbara uttrycks under årets landsmöte kanske tydligast i partiets program kring barn med sociala problem. Men hela jämställdhetsavsnittet bär en socialliberalare prägel än på länge. Och integrationsfrågorna lyfts fram som ett av partiets kärnområden.

Jag skulle fortfarande önska ett betydligt tydligare natur- och miljöavsnitt. Och det finns ett behov av att diskutera flera grundläggande värderingsfrågor. Men själva inriktningen kring liberalismen som samhällsförändrare utifrån en syn att världen alltid förändras och att politiken för individen då också måste förändras är rätt och bra.

---

Det finns en stor sannolikhet att det de kommande åren kommer att gå en än skarpare skiljelinje mellan Socialdemokraterna under Juholt och de som styr där bakom, och Folkpartiet under Jan Björklunds ledarskap. Det kommer i så fall att bli en kamp mellan det parti som menar att tryggheten ligger i det oföränderliga, att allt egentligen var bättre förr och det parti som ser förändringen som något positivt och menar att vi måste skapa ett samhälle som gör det möjligt för fler att bli och vara trygga i förändringen. För hundra år sedan var Folkpartiet och Socialdemokraterna båda radikala partier för förändring och förnyelse. Men någonstans på vägen har Socialdemokraterna helt tappat sitt intresse för förändring och förnyelse. Valet av Juholt, och stödet även nu, är därför naturligt.

Men för Folkpartiet är förändringen själva hjärtat i partiet. Liberalism kan aldrig stå stilla. Liberalism är en rörelse. Och vi är på väg. Mot framtiden!

Media: DN1 och DN2 och DN3 och DN4, SVD1 och SVD2 och SVD3 och SVD4, SR1 och SR2,   Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3

Blogg: Paul Ronge, Staffan Dopping, Kent Persson,