Politik och politik

Just nu cirklar allt kring Håkan Juholt. Ska han klara sig eller inte? Frågan är öppen. Men min amatörmässiga sannolikhetsanalys leder till att han sitter kvar. Skälen? Socialdemokraterna har sannolikt inte råd med ytterligare ett partiledarbyte. Hur skulle det gå till? Vem skulle kunna ställa upp? Alla andra kandidater är ju prövade och förkastade. Det spelar ingen roll om den nya proceduren skulle ske stängt eller öppet. Vem skulle ens vilja försöka kandidera till det parti som förr sade sig vara statsbärande, men som nu knappt kan bära sig själv.

Sedan känns det för mig som bara känner Juholt på håll att hans politiska profil är sådan att han hellre går med huvudet mellan axlarna medan motvinden blåser, än att ge upp. Ibland är det en god egenskap. Ibland rent kontraproduktiv. I detta fall kan det mycket väl blir så att om han klarar denna kris, så kan inget annat nå honom. Men är detta bra, eller dåligt? För honom själv? För socialdemokraterna?

Medan socialdemokraterna jobbar hårt på att förminska sig själva jobbar FOLKPARTIET med sin politik. Idag kom Jan Björklund med ytterligare information kring vad som kommer att hända på landsmötet i Karlstad i helgen. Det handlar om den ekonomiska politiken.

Folkpartiet vill ta rejäla steg för att minska statsskatten och pressa ner marginalskatten till den nivå som är medelvärdet för OECD, d.v.s. 40%. Naturligtvis ska även den så kallade värnskatten, en skatt som egentligen inte är något värn utan en extraskatt på utbildning och entreprenörskap, tas bort.

Detta steg är ytterligare ett steg på den resa som Folkpartiet nu inleder. Det är en intressant resa. Man skulle kunna säga att den är lite radikal både vänster och höger.

Radikal vänster - för att Folkpartiet tydligare lyfter de solidaritetsfrågor som är centrala i vårt samhälle. Människans oändliga värde och värdighet lägger grunden. Värnet om de svagaste, exempelvis de utsatta barnen, blir tydligare. Tryggheten för de äldre likaså. Och förhoppningsvis kommer vi de kommande åren att bli än tydligare i vår vilja att ta internationell solidaritet och miljö- och naturutmaningarna på allvar.

Men också radikal höger, för i Sverige är det radikal höger att påstå att mer pengar inte säkert innebär bättre välfärd. En gång i min ungdom trodde jag också på denna socialdemokratiska dogm, som fortfarande är så väl företrädd i media. Mer pengar = bättre välfärd. Men en artikel i Dagens Industri nån gång i mitten av 1990-talet fick mig att börja fundera. Där visade det sig att det inte fanns något samband mellan höga utgifter och god kvalitet. Och de senaste åren har Sveriges Kommuner och Landsting, bland annat tillsammans med Socialstyrelsen, gjort många så kallade Öppna jämförelser, som styrker detta. Det är inte mer pengar, utan hur de används, som är det viktiga när man väl kommit upp i de skattesatser och resursutnyttjande som alla svenska kommuner och landsting nu har.

Och det är också radikal höger att påstå att lägre skatter kan innebära bättre välfärd. Samma socialdemokratiska, tydligt nationalistiska, politik säger att vi själva kan bestämma våra skattesatser och vi behöver inte ta hänsyn till omvärlden. Men Folkpartiet, som är det mest internationella partiet i Sverige, ser världen ur ett annat ljus. Vi måste lägga våra skattesatser på de nivåer, och ta in skatterna på de sätt som gör att vi bibehåller eller ökar vår internationella konkurrenskraft. Det innebär att vi måste värna de personer, de yrken och de företag som har kompetens att lyfta oss in i framtiden. Straffbeskattningar på högre inkomster är ett bra sätt att minska välfärden på lång sikt. Skattesystemen måste istället fokusera på att skapa en stabil tillväxt för att de ökade resurserna ska kunna bli en stabil bas för framtidens välfärd.

Folkpartiet går före (som vanligt) i vår strävan att finna de bästa lösningarna på dagens och morgondagens problem. Sannolikt kommer det att leda till konfrontationer både inom alliansen och mellan Folkpartiet och den vänsteropposition som kanske fortfarande finns.

Men oavsett om Håkan Juholt hade slarvat med hyresersättningssystemet eller inte, hade skiljelinjen mellan hans socialdemokratiska politik och Folkpartiets liberala politik varit övertydlig. Den konservativa, bruksvänstersvängen mot den internationella, radikala förnyelsepolitiken. Förhoppningsvis är det politik som kommer att diskuteras när röken så småningom lägger sig efter Juholtgate. Då kommer skillnaden mellan den liberala politiken för framtiden, och den konservativa socialdemokratiska och socialistiska politiken från gårdagen, att vara varandras huvudmotståndare.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2,  SR1, SVT1