Sämre än Sundsvall (inte bara i fotboll)

Idag har jag varit i Sundsvall för att "inviga deras" LOV-arbete. Den 1 oktober 2012 kör man igång bland annat hemtjänsten som en LOV-verksamhet.

LOV-en är en intressant lagstiftning. Mycket enkelt kan man säga att den handlar om att flytta makten, från politikerna till den enskilda äldre, till den enskilda funktionshindrade, till den i behov av social service. Politikernas roll blir att finansiera den tjänst som ska utföras, att skapa ett regelverk kring det, men att sedan låta individen bestämma.

Det finns partier som är emot LOVen. Partier som menar att besluten kring framförallt äldre människors vardag fattas bäst av politiker. Vänsterpartiet är den tydligaste motståndaren. Socialdemokraterna är, som så ofta numera, både mot och för.

I Örebro är det uppenbart att det finns ett starkt politiskt motstånd mot mer valfrihet för fler människor. Socialdemokraterna går i armkrok med Vänsterpartiet. Även om Lena Baastad i kommunfullmäktigedebatten förra veckan sade att hon var för vinster i välfärden (bara de gick att kombinera med kvalitet (som om det vore något problem...)) så kör hon frågan om valfrihet för fler i långbänk. Men hon är tyvärr inte ensam i sin tveksamhet och sin seghet.

När Folkpartiet ledde Örebro kommun var frågan om mer valfrihet uppe för avgörande flera gånger. Vi liberaler ville ha tydligare aktion från kommunens sida. Men såväl Rasmus Persson som Lennart Bondeson tvekade. Deras politik inom valfrihetsområdet har legat närmare Örebros socialdemokrater än liberalerna och deras egna partikamrater nationellt. Så trots idogt liberalt arbete, hann vi inte genomföra det vi menade var självklart, att ge äldre människor ökad makt över sina liv.

Och så står vi där vi står idag. Baastad kanske lovade att LOVen skulle vara genomförd på något område före 2015. Men vilket område, när och hur, återstår att se. Det är illa.

Svensk äldrepolitik har under lång tid karaktäriserats av en socialdemokratiskt präglad kollektivism. Människor som har uppnått en viss ålder (pensionsåldern) har gått från att vara medskapande medborgare till att vara passiva pensionsmottagare. Hela det politiska systemet har handlat om att skapa en passiviserad samhällsklass, de äldre, som tacksamt ska ta emot såväl pension som den service det kommunala vill bistå med.

Men de senaste åren har mycket skett. Framförallt beror det på att äldre människor numera vägrar att se sig som passiva pensionsmottagare. Man är inte gammal och passiv bara för att man fyllt 65 eller 67. Man är inte automatiskt gammal ens när man fyllt 75, 80 eller 85. Åldern sitter numera allt mindre i antalet levda år, utan i hur man mår och känner sig. Allt fler vill jobba efter folkpensionsåldern. Allt fler är aktiva allt längre. Allt fler vill bestämma över sitt liv även när man är gammal och skröplig.

För oss liberaler är den utvecklingen självklar och bra. Vårt politiska uppdrag handlar om att ge fler människor makt över sina egna liv. Vårt politiska uppdrag handlar om att låta politiken hantera det politiken ska göra, men inte mer. Politiken ska aldrig ta över det enskilda ansvaret. Människor, oavsett ålder, växer med ansvar. Ansvarstagande är självklart en plikt, ett krav, men det är också det som gör livet meningsfullt för fler.

När Alliansregeringen, med kristdemokraterna som ansvariga, gett fler äldre människor ökade möjligheter att bestämma över sina liv, borde det vara självklart att också äldre örebroare fick den möjligheten. Varför ska vi som politiker bestämma över sådant vi inte behöver?

När samma partier som bildade koalition Örebro efter valet 2010 tog över makten i Sundsvall, var ett av de första besluten att genomföra LOV-en, att ge fler äldre möjlighet att bestämma mer över sina egna liv. Idag, den 1 oktober 2012, startar hela processen. Det är spännande och bra. Och det har varit intressant att få lyssna till de tjänstemän som lett processen. Hur positivt de äldre (kunderna som man helt riktigt säger i Sundsvall) mött förändringen. Hur positivt det har förändrat den kommunala organistionen. Och hur spännande medarbetare och fack tycker att det är.

Men i Örebro är det långbänken som gäller. Det finns fortfarande en gemensam syn hos de som sitter på bänken, Baastad, Bondeson och Persson, att politiker vet bättre om vilken vardag äldre människor vill ha, än de äldre själva.

Ibland är tyvärr Örebro sämre än Sundsvall. Och inte bara i fotboll...

Visst är det tydligt att Örebro behöver en liberalare ledning.