Storstenshöjden igen: Måste man vara kompis med kommunalrådet?

I går skrev jag en blogg om Storstenshöjden, både backen och bolaget, och alla de turer som varit de senaste åren. Idag när TV4 var här och gjorde en intervju, ställde reportern en fråga som fick mig att fundera vidare. Eller snarare, den blev en katalysator till denna blogg.

Frågan var ganska enkel: Vad tycker du är allvarligast med Björn Sundins och kommunledningens hantering av Storstenshöjden?

Och följdfrågorna: Är det risken att backen läggs ner? Eller är det hanteringen av en företagare?

Jag ska i denna blogg inrikta mig på den andra av följdfrågorna.

Örebro är av tradition en ganska usel företagarkommun. Just nu parkerar vi på plats 122 på svenskt Näringslivs ranking. Skälen till denna placering är många. Örebro har en tradition av att vara den offentliga sektorns centrum. Det gigantiska kommunala bostadsbolaget ÖBO lägger en död hand över bostadsmarknaden. Kommunen har en tradition av att konkurrera med det privata näringslivet på många områden. Och så vidare...

Och sedan alla dessa bindningar mellan människor, organisationer, företag.

Under åren av socialdemokratiskt styre organiserade partiet Örebro kommun som en del av partiet. Kommunen var centrum. Och det var socialdemokraterna som hade en gudagiven gåva att styra denna kommun. Kommunen skulle blanda sig i så mycket som möjligt, styra och ställa. Företagandet var undantaget som skulle hållas kort.

Ser man hur kommunen fungerar ser man också dessa bindningar till det socialdemokratiska partiet, och till socialdemokratiska politiker. Gång efter gång ser man företagare som köar för att träffa kommunens politiker. De framgångsrika byggarna har de bästa kontakterna med kommunledningen. Och de som inte har de rätta kontakterna riskerar att hamna utanför.

Dessa tankar rullar igång efter två artiklar. Den ena naturligtvis om Storstenshöjden. Den andra om Truck Stop.

Truck Stop är en socialdemokratisk hjärtefråga. Redan före 2006 ville det dåvarande socialdemokratiska stadsbyggnadskommunalrådet (vilket ord!!!) Jonas Karlsson bygga Truck Stop. Men det fanns ingen ekonomi i projektet. Och det fanns en kommunstyrelseordförande som ändå försökte hålla koll på ekonomin efter tio år av ekonomiskt moras.

När vi i Folkpartiet styrde sa vi att visst fick Truck Stop byggas. Men utan kommunala subventioner. Så det blev inget.

Och så kom Baastad och Sundin. Den ena med ansvar för ekonomin, men utan vilja att ta det. Den andra med stora stadsbyggnadsplaner, och utan ekonomiskt ansvar. Ett av de första besluten de tog var att dra igång Truck Stop igen. Och nu gick kommunen in med pengar.

Sundin och Baastad gick in med mer än 30 miljoner i ett bygge av en parkeringsplats för lastbilar. Den årliga kostnaden uppgår till minst 2,4 miljoner kronor. Man sålde mark billigt till Engströms och bytte till sig en fastighet från samma bolag som det är svårt att se någon kommunal användning för.

För att göra det hela än mer attraktivt beslutade Björn Sundin, mot oppositionens vilja, att strunta i upphandlingen av iordningsställandet av Truck Stop-området och direktupphandla Engströms. Och nu reagerar det lokala näringslivet. Men man är rädd att stöta sig med Sundin. Det kan kanske riskera framtida kontakter med kommunen och sätta käppar i hjulen för projekt man vill delta i eller genomföra. Men ändå – detta går för långt så man skriver ändå brev. Och enligt Nerikes Allehanda idag får det Konkurrensverket att reagera.

Kanske finns fog för direktupphandlingen, kanske inte. Vare sig konkurrenslagstiftningen eller upphandlingslagstiftningen är några under av tydlighet. Det finns alltid möjlighet att göra avvägningar. Och sannolikt är det den med mest juridiska resurser som klarar sig bäst.

Men händelsen säger också något annat. Något som hör ihop med Storstenshöjden.

I fallet med Truck Stop finns en politisk vilja att genomföra något. Björn Sundin agerar för att det ska gå snabbt och enkelt. Det finns stora ekonomiska resurser att backa upp projektet. Och man tolkar lagen utifrån det man själv menar är bäst för projektet.

I fallet Storstenshöjden, saknas den politiska viljan. Björn Sundin hittar inte tid för möten (idag har han meddelat att han inte kan träffa Storstenshöjden förrän efter helgen trots sina ultimatum…). Han segar och långbänkar. Han påstår att de anläggningar (lite drygt en tiondel av kostnaderna för Truck Stop) som kommunen bort installera för tiotals år sedan, på något sätt belastar Storstenshöjden. Han kräver att det lilla bolaget ska stå för stora investeringar för att kommunen kräver kvällsskidåkning (som knappast är lönsam för bolaget).

Är detta en rimlig företagarpolitik? Ska en kommun hantera olika bolag så olika? Ska det finnas (åtminstone) två näringslivspolitiska agendor? En för de bolag som kommunen vill hantera väl, en annan för de i frysboxen?

Och den avgörande frågan: Måste man vara kompis med kommunalrådet för att få en god behandling av kommunen?

Vi som är politiker sitter på en enorm makt. Vi hanterar enorma ekonomiska resurser, pengar som människor avstår, en del med glädje – andra utan. Men avståendet är obligatoriskt, inte frivilligt. Och det innebär extra ansvar.

Ansvaret handlar om likabehandling. Varje kommunmedborgare ska hanteras likvärdigt. Varje företag ska hanteras likvärdigt.

Ansvaret handlar också om att inse sin makt. Örebro kommun är kommunens ojämförligt största arbetsgivare. Kommunen har en förmögenhet på miljarder (även om kommunledningen nu lånar som aldrig förr). Kommunen omsätter nästan 8 miljarder om man räknar in bolagen. Och kommunen kan aldrig gå i konkurs.

Det bör man tänka på när man jobbar med enskilda människor. Vilken makt man har bakom sig.

Det bör man också tänka på när man jobbar med små företag. Storstenshöjden AB sitter i en rävsax just nu. Man är beroende av den kommun som har ett kommunalråd som verkar vilja att det lilla privata bolaget helst skulle försvinna. Det är enkelt att inse att i en rättslig konflikt, kan kommunen sätta in hur stora resurser som helst och dra ut på processen hur länge som helst utan att beröras. Men det lilla bolaget har vare sig resurser eller oändlig tid. Det finns alltid en resultaträkning som ska hålla, en balansräkning som ska vara i jämvikt. År, efter år, efter år.

Men så tänker inte dagens kommunledning i Örebro. Här handlar näringspolitik inte om att skapa goda generella villkor för företag och företagande. Här handlar näringspolitik om att kommunens politiker ska stå på barrikaderna och genomföra de projekt man vill, och haverera de projekt man inte vill.

På sikt kommer det att leda till färre företag, färre företagare, färre jobb och mindre kommunala inkomster.

Men när politiken mest handlar om att komma rätt ut i media idag, i morgon och kanske nästa vecka, spelar den långsiktiga utvecklingen ingen roll. Då kan både små bolag, örebroarnas skidåkning och den långsiktiga utvecklingen av välfärden sättas i väntrum...

Media: NA, TV4